om plan- och bygglagen samt vissa fastighetsbildningsfrågor m.m. (Betänkande 1987/88:BoU14 Bostadsutskottet)

Bostadsutskottets betänkande
1987/88:14

om plan-och bygglagen samt vissa BoU

fastighetsbildningsfrågor m. m. 1987/88:14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet motioner från den allmänna motionstiden
1988 rörande plan- och bygglagen, va-lagen och vissa frågor rörande
förrättningsverksamheten på fastighetsbildningsområdet.

Med anledning av dels en motion om preskriptionstiden för ingripanden
vmot olovligt byggande m.m. föreslår utskottet en översyn av preskriptionsreglerna.
Vidare tillstyrker utskottet en motion om utredning av möjligheten
att sänka kostnaderna för fastighetsbildning m.m. Övriga motioner avstyrks.

Reservationer har avgetts av m- resp. fp-ledamöterna rörande grunderna
för utformningen av plan- och bygglagen samt i övrigt i vissa fall till förmån
för de avstyrkta motionsyrkandena.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet de under allmänna motionstiden
1988 väckta motionerna

1987/88:Bo211 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
21. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10) så att

a) genomförandetiden för detaljplaner avskaffas,

b) översiktsplanerna blir frivilliga,

c) planinstitutet områdesbestämmelse avskaffas,

d) markanvändning beträffande detaljhandelsstruktur m.m. inte kan
regleras genom detaljplaner,

e) full ersättning till markägaren utgår vid intrång eller rådighetsinskränkning.

1987/88:Bo246 av Siri Häggmark och Jens Eriksson (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att berörda länsstyrelser undersöker
möjligheterna att ställa mark till förfogande för fritidsbebyggelse och
åretombostäder.

1987/88:Bo408 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upphävande av preskriptionsregeln för smygkontorisering.

1 Riksdagen 1987188. 19sami. Nr 14

1987/88:Bo411 av Björn Körlof och Margareta Gard (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till förenklad lantmäteriförrättning på
det sätt som i motionen anförts.

1987/88:Bo416 av Lennart Brunander och Elving Andersson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ändring i lantmäteriverkets praxis för avstyckning av bostadsfastighet.

1987/88:Bo419 av Nils G Åsling (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
fastighetsbildningslagstiftningen vid lantmäteriförrättning ändras, där fråga
är om ingrepp i enskilds fasta egendom i syfte att tillgodose ett allmänt
ändamål, så att enskild sakägare ersätts för sina egna kostnader på samma
sätt som vid expropriation.

1987/88:Bo422 av Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kallelseförfarande enligt
fastighetsbildningslagen och möjlighet till yttrande i anläggningsförrättningar
innan beslut fattas av förrättningsman.

1987/88:Bo424 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av PBL i enlighet med
vad som anförts i motionen.

1987/88:Bo425 av Göthe Knutson m.fl. (m, fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i fastighetsbildningslagen i enlighet med
motionens syften.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo259.

1987/88:Bo430 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att sockennamn skall ingå i fastighetsbeteckningen
vid övergång till dataregistrering av fastigheterna i Kopparbergs
län.

1987/88:Bo513 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappades möjligheter att påverka samhällsplaneringen.
Motiveringen återfinns i motion 1987/88:So615.

1987/88:Bo524 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av att i planeringen av bostadsområden
och samhällen ge utrymme för kolonilotter.

1987/88: Bo526 av Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
öka den tillåtna storleken på s.k. friggebodar till 14,99 m2.

1987/88:Bo527 av Lars De Geer (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om ett dispensförfarande för äldre bebyggelse i tätorternas
ytterområden, i enlighet med vilket denna bebyggelse skulle kunna
befrias från skyldighet att ansluta sig till kommunalt vatten- och avloppssystem
i sådana fall då denna bebyggelse redan har äldre vattentäkt och avlopp
som uppfyller alla lagstadgade krav på hur sådana anläggningar skall vara
utförda.

BoU 1987/88:14

1987/88:Bo530 av Erling Bager och Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i plan- och bygglagen att det
som i motionen anförts blir tillgodosett.

1987/88:Bo531 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med förslag såvitt gäller möjlighet att föra
talan i förvaltningsärende i enlighet med vad som anförts i motionen.

1987/88:Bo532 av Bertil Danielsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar och
översyn av plan- och bygglagen (PBL).

1987/88:Bo535 av Anna Wohlin-Andersson och Rune Thorén (c) vari yrkas
att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen i enlighet med vad i
motionen förordats.

1987/88:Bo536 av Rune Jonsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i PBL.

1987/88:Bo537 av Tore Claeson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar
att plan- och bygglagen (PBL) skall förändras så att handikapprörelsen får
samma möjligheter som hyresgästorganisationer har i remiss- och samrådsförfarande.

1987/88:Bo546 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och bygglagen att
näringsfriheten förstärks.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:N333.

Utskottet

1 Plan- och bygglagen

1.1 Grunderna för lagen

Plan- och bygglagen, PBL, trädde i kraft den 1 juli 1987.

I moderata samlingspartiets partimotion Bo211 yrkande 20 och folkpartiets
partimotion Bo424 yrkande 13 riktas kritik mot grundläggande principer
för lagens utformning och begärs ändringar i lagen i enlighet med följande
huvudpunkter.

I fp-motionen förespråkas att 1 kap. 6 § ändras så att det av lagen framgår
en allmän rätt att bebygga mark, vilken dock skulle få inskränkas beroende
på allmänna intressen.

I båda motionerna angrips systemet med genomförandetid för detaljplaner.
I m-motionen begärs att systemet helt avskaffas, medan det i fpmotionen
förordas att den lägsta genomförandetiden skall anges till tio år och
att någon övre tidsgräns inte skall anges i lagen. Dessutom bör möjligheten
för kommunen att efter genomförandetiden lösa in mark avskaffas.

I m-motionen anförs att översiktsplanerna bör göras frivilliga för kommunerna
och att systemet med områdesbestämmelser bör avskaffas.

I m-motionen anförs att kommunerna genom detaljplanerna fått alltför

BoU 1987/88:14

långt gående möjligheter att styra markanvändningen, t. ex. i fråga om
reglering av handel. Möjligheten att reglera handeln i detaljplaneform
kritiseras också i fp-motionen.

Även i motion Bo546 (fp) tas frågan om reglering av detaljhandeln upp.
Motionärerna begär ändring i PBL och anför - i motion N333 (fp) - att
konkurrens och näringsfrihet bör råda i stället för politiska intressen.

Ersättningsreglerna i PBL kritiseras i de båda partimotionerna. Mmotionärerna
menar att kvalifikationsgränserna bör ändras och att full
intrångsersättning skall utgå till markägare. Även fp- motionärerna förespråkar
generösare ersättningsregler till förmån för ägare av kulturhistoriskt
värdefulla fastigheter och markägare i områden med äldre planer, där det
rått nybyggnadsförbud.

I fp-motionen förs ytterligare ändringsförslag fram. Kommunerna bör ges
ytterligare möjlighet att ta undan från bygglovsplikt sådana åtgärder som
byggande av garage, förråd och bastu. Alla bör få rätt att göra mindre
tillbyggnader eller mindre ombyggnader, även i den mån sådana åtgärder
skulle strida mot detaljplan eller andra bestämmelser. Utanför detaljplanerat
område bör det bli lättare att få bygglov. Ett påbörjat detaljplanearbete
bör inte ge kommunen rätt att vägra bygglov längre tid än två år och ett
förhandsbesked bör gälla i minst ett år. Organisationer som berörs av
planarbete bör få rätt att påverka arbetet och överklaga beslut. Klimatdata
bör beaktas vid bebyggelseplanering.

De synpunkter som framförs i de här aktuella partimotionerna har noga
övervägts av bostadsutskottet och i vissa avseenden även av andra riksdagens
utskott inför riksdagens behandling av PBL. Utskottet vill här hänvisa till vad
som på ett flertal ställen framhålls i betänkandena BoU 1986/87:1, 4 och 8.
Riksdagen har inte godtagit synpunkterna, utan funnit att delvis andra
grunder bör gälla för PBL. När synpunkterna nu på nytt framförs kort tid
efter lagens ikraftträdande ser bostadsutskottet inte några skäl att göra någon
annan bedömning än tidigare. Härtill kan läggas ytterligare några kommentarer.

Systemet med genomförandetider för detaljplaner, som är en de stora
principiella nyheterna i PBL, har tillkommit för att tillgodose behovet av att
planer efter någon tid skall kunna omprövas när nya förhållanden gör detta
motiverat och samtidigt garantera rättssäkerhet för sakägare under genomförandetiden.
Att avskaffa reglerna om genomförandetid eller väsentligt
förlänga ramen för den genomförandetid som nu anges i PBL skulle leda till
samma problem med inaktuella och låsta planer som präglade den tidigare
byggnadslagstiftningen. Det skulle vara en olämplig ordning att sakägare,
som inte tar något initiativ till att genomföra planer inom rimlig tid, ändå får
sina outnyttjade rättigheter skyddade av kommunen, särskilt i sådana fall där
starka samhällsintressen talar för en omprövning av planen.

Vidare bör det - med anledning av m-motionen - framhållas att ett
avskaffande av översiktsplaneringen och möjligheten att utfärda områdesbestämmelser
knappast kan anses tjäna de enskilda intressen som motionärerna
utger sig tala för. En kommun som inte har en tydlig översiktsplan och
avstår från att utfärda bindande bestämmelser kan likväl inte lämna
byggandet i kommunen helt oreglerat. Regleringen får i sådana fall bygga

BoU 1987/88:14

direkt på PBL:s föreskrifter om bebyggelsemiljöns utformning, men dessa
regler är givetvis generella för hela landet och ger alltså den enskilde ingen
för det konkreta fallet klar vägledning om vad som kan tillåtas. Att
översiktsplaner och områdesbestämmelser utformas i samråd med berörda
parter och beslutas i normal demokratisk ordning inom kommunen måste ge
betydligt bättre förutsättningar för byggande och samhällsutveckling till gagn
för såväl allmänna som enskilda intressen än en ordning där inga riktlinjer
finns och all prövning får ske från fall till fall i uppkommande ärenden.

Möjligheten att i detaljplan i vissa avseenden reglera hur handel får
bedrivas i kommunen motiveras av att handelns utveckling kan ställa ganska
stora krav på planeringen i kommunen. Trafikförings- och parkeringsfrågor
måste kunna lösas liksom försörjningen av varor för bostadsområdena. Det
är inte enbart enskilda konsumenter som har berättigade intressen i dessa
sammanhang.

Vilka åtgärder som bör kräva bygglov är givetvis en fråga som från tid till
annan kan bedömas på skilda sätt. Den utvidgning av lovfriheten som
föreslås i fp-motionen är emellertid oprecist utformad och skulle leda till en
oönskad försvagning av möjligheterna att reglera bebyggelsemiljön inom
detaljplaneområdena där dess utformning kan vara mycket känslig. Motionens
förslag i övrigt, om att lov inte skall kunna vägras under längre tid än två
år och att förhandsbesked skall gälla i minst ett år, bygger på en helt felaktig
uppfattning om vad som föreskrivs i PBL. Som framgår av 8 kap. 23 § resp. 34
§ är motionsförslagen i denna del mer än tillgodosedda.

Av de skäl som nu redovisats avstyrker utskottet moderata samlingspartiets
partimotion Bo211 yrkande 21, folkpartiets partimotion Bo424 yrkande
13 och motion Bo546 (fp) beträffande grunderna för PBL.

1.2 Planeringens inriktning

I motion Bo246 (m) föreslås att regeringen skall instruera länsstyrelserna att
undersöka möjligheterna att ställa mark till förfogande för fritidsbebyggelse
och åretombostäder. Motionärerna menar att restriktivitet i utbyggnaden av
fritidsområden i skärgården lett till prisökningar på mark som i sin tur
allvarligt försvårar för de permanentboende att skaffa eller behålla mark.
Lösningen är enligt deras mening att mer mark upplåts för både fritids- och
permanentboende.

Riksdagen har med bifall till utskottets förslag i betänkandet BoU
1986/87:14 s. 10 som sin mening gett regeringen till känna att de regler som
ger kommunerna möjlighet att förköpa mark för att understödja permanentboendet
i bl.a. skärgårdsområdena bör utvärderas. Om en sådan utvärdering
skulle ge vid handen att reglerna bör ändras eller ytterligare åtgärder behövs,
förutsatte utskottet att regeringen skulle återkomma till riksdagen med
erforderliga förslag.

Utskottet delar motionärernas oro för utvecklingen i vissa skärgårdskommuner.
Med det tillkännagivande som riksdagen redan gjort får det anses att
motionärernas strävanden redan är till stor del tillgodosedda. Det föreslagna
uppdraget till länsstyrelserna förefaller mindre ändamålsenligt med tanke på
att det är de berörda kommunerna som har att svara för att mark i tillräcklig

BoU 1987/88:14

omfattning ställs till förfogande för byggande såväl av permanentbostäder
som fritidshus i skärgårdsområdena. Utskottet avstyrker därför motion
Bo246 (m) yrkande 2.

I centerpartiets partimotion Bo513 yrkande 1 begärs - med hänvisning till
motivering i motion So615 - ett riksdagens tillkännagivande om handikappades
möjligheter att påverka samhällsplaneringen. I den senare motionen
anförs bl.a. att kommunsammanläggningarna har accentuerat behovet av att
planeringen grundas på kännedom om de handikappades situation och att de
handikappade har alltför små möjligheter att påverka utformningen av
boendemiljön.

Utskottet erinrar om att PBL syftar till att främja en samhällsutveckling
med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden (1 kap. 1 §). Det lämnas
också stort utrymme för de handikappade och deras organisationer att delta i
utformningen av samhällsplaneringen enligt PBL (2 kap. 4 § 5, 3 kap. 7 §, 4
kap. 3 § och 5 kap. 20 §, prop. 1985/86:1 s. 536 och 609, BoU 1986/87:1 s. 65,
75 och 81, BoU 1986/87:8 s. 5). Utskottet, som inte har någon annan
uppfattning än motionärerna i fråga om det angelägna i att bl.a. boendemiljön
utformas så att den blir fullt tillgänglig även för människor med
handikapp, finner att de nuvarande reglerna är väl ägnade att understödja en
sådan utveckling. Centerpartiets partimotion Bo513 yrkande 1 synes därigenom
vara tillgodosedd och avstyrks därför.

I motion Bo524 (c) förespråkas ett riksdagens tillkännagivande om
behovet av att i planeringen av bostadsområden och samhällen ge utrymme
för kolonilotter. Motionären menar att de kolonilotter som finns i dag inte
svarar mot efterfrågan och att det är viktigt att behovet uppmärksammas
redan från början när nya bostadsområden skall planeras. Motionären pekar
på det stora intresset för trädgårdsskötsel och på det nyttiga i att människor
äter mer grönsaker och får motion. Kolonilotter bör vara placerade så att de
inte är känsliga för miljöutsläpp, påpekar han.

Utskottet delar motionärens uppfattning om det värdefulla i att fritidsintressen
av den art som kolonilotter skapar förutsättningar för kan beredas
tillräckligt utrymme, främst i anslutning till de större tätorterna där
efterfrågan kan bedömas vara störst. Utskottet har tidigare medverkat till
ökat statligt stöd för att göra bostadsområden mer attraktiva genom
tillkomsten av odlingslotter och koloniträdgårdar (prop. 1983/84:145, BoU
23 s. 35). Ett tillkännagivande av det slag som motionären efterlyser skulle
dock knappast vara vare sig verkningsfullt eller nödvändigt för att främja en
större satsning pä kolonilotter. Det måste i grunden vara en kommunal uppgift
att avgöra markanvändningsfrågor av detta slag. Riksdagen bör visa
förståelse för de skilda förhållanden och önskemål som finns i olika delar av
landet. Motion Bo524 (c) avstyrks. I sammanhanget vill dock utskottet erinra
om de möjligheter som kommunerna enligt PBL har att undanta bl.a.
kolonistugor från bygglovsplikt (8 kap. 5 § första stycket 6).

1.3 Plansystemet m.m.

I motion Bo532 (m) framförs - från den principiella grunduppfattningen att
PBL inte borde ha införts - synpunkter på hur regelsystemet i vissa delar

BoU 1987/88:14

borde ändras för att praktiska problem som sägs ha uppkommit vid
tillämpningen skall kunna undanröjas. Den omständigheten att lov enligt
PBL inte får medges annat än i överensstämmelse med vad som bestämts i en
detaljplan eller i områdesbestämmelser och att endast mindre avvikelser,
som är förenliga med syftet med regleringen, får accepteras vid lovprövningen,
anser motionären har lett till förvirring. Han anser att riksdagen bör göra
ett förtydligande av begreppet ”mindre avvikelse”. Motionären efterlyser
regler om dispens från detaljplaner, bl.a. för att möjliggöra bygglov på mark
som inte längre är aktuell för det ursprungliga ändamålet, men där en
planbestämmelse utgör ett formellt hinder mot lov. Dispens borde enligt
motionären kunna ges för obetydlig avvikelse, som inte strider mot planens
intentioner och där berörda sakägare inte har några invändningar. Slutligen
anser motionären att samrådsreglerna och bestämmelserna om kungörelse
bör ändras för att förbilliga den kommunala hanteringen.

En av grundtankarna med PBL är att bindande bestämmelser i form av
detaljplaner, fastighetsplaner eller områdesbestämmelser skall följas och
inte sättas ur kraft med successiva dispenser. Bakom dessa tankar ligger
också att besluten om planer och områdesbestämmelser tillkommer efter en
samråds- och utställningsprocedur i vilken en stor krets personer getts tillfälle
att medverka. Det breda inflytandet över besluten och dessas förankring i
den kommunala demokratin bör inte i efterhand kunna rubbas utan att
motsvarande medborgarkontroll kan utövas. Givetvis kan det förekomma
att besluten blir föråldrade och kräver ändring, men denna bör i sådant fall
ske enligt samma regler som styrt tillkomsten. I PBL finns regler om
förenklat planförfarande, som kan tillämpas om en detaljplaneändring är av
begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten, och är förenlig med
översiktsplan och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna (5 kap.
28 §). Plansystemet enligt PBL är inte heller inflexibelt. Som motionären
själv framhåller får mindre avvikelser medges, om de är förenliga med en
plans eller områdesbestämmelsers syfte (8 kap. 11 och 12 §§). Det är nu en
uppgift för rättstillämpningen att närmare ta ställning till den praktiska
innebörden i skilda fall av möjligheten att medge mindre avvikelser.
Riksdagen bör inte ingripa med andra uttalanden än dem som redan gjorts i
förarbetena till PBL. Den utformning av en dispensregel som motionären
föreslår kan knappast öppna det vida tolkningsutrymme som motionären
synes eftersträva, utan inskränker snarare förutsättningarna för att medge
avvikelser än mer än vad som följer av PBL. Vad slutligen gäller de påstådda
höga kostnaderna för kungörelseförfarandet vill utskottet erinra om att
kungörelse är obligatoriskt endast då ett planförslag skall ställas ut och då ett
planbeslut vunnit laga kraft. I andra fall är kungörelse ett alternativ till ett
normalt mer resurskrävande förfarande med underrättelse till sakägare,
hyresgäster m.fl. Det bör vara en kommunal uppgift att finna de mest
ekonomiska formerna för ett betryggande medborgarinflytande i planeringsfrågorna.
Såvitt utskottet har sig bekant har de frågor som aktualiserats i
motionen även tagits upp i framställningar till bostadsdepartementet.
Eftersom frågorna sålunda kommer att övervägas av regeringen, skulle ett
tillkännagivande enligt motionärens förslag inte heller av detta skäl fylla
någon funktion. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet alltså
motion Bo532 (m) beträffande dispens m.m.

BoU 1987/88:14

I motion Bo537 (vpk) föreslås en ändring i 5 kap. 25 § första stycket 2 PBL
av innebörd att inte bara hyresgästorganisation, som nu omfattas av den
angivna punkten, utan även handikapporganisation skall underrättas om
utställning av planförslag. Motionärerna anför att handikapprörelsen anmält
viss oro över att inte regelmässigt ha blivit underrättad om planförslag som
angått den.

I 5 kap. 25 § första stycket 3 finns den föreskriften att andra (än sakägare
och hyresgästorganisation) som har ett väsentligt intresse av ett planförslag
skall underrättas om utställning av förslaget. Bestämmelsen bör läsas i
sammanhang med motsvarande regler om vilka som skall beredas tillfälle att
delta i samråd rörande planförslag och de uttalanden som gjorts i förarbetena
till dessa bestämmelser. Där har utsagts att bl.a. handikapporganisationer
skall beredas tillfälle till samråd. Utskottet har tämligen utförligt behandlat
frågan i betänkandet BoU 1986/87:1 s. 75 och 81. Utskottet avstyrkte därvid
ett yrkande (vpk) om att ”de arbetande” obligatoriskt skulle underrättas om
utställning. Bakom utskottets ställningstagande låg givetvis inte någon
önskan att handikappade eller arbetande skulle undanhållas information om
planeringsfrågor eller att de borde avhålla sig från att komma med
synpunkter, utan överväganden om hur förfarandet i planfrågor rimligen
borde regleras för att ett brett medborgarinflytande skulle kunna förenas
med anspråk på en smidig handläggningsordning. Med full respekt för den
självklara roll handikapprörelsen har i frågor rörande boendemiljöns
utformning, finner utskottet likväl inte skäl att införa den i motionen
föreslagna regeln om handikapporganisationer och utställningsförfarandet i
PBL. Motion Bo537 (vpk) avstyrks med det anförda.

I motion Bo531 (c) tas upp allmänna frågor om klagorätt i förvaltningsärenden
från bl.a. den utgångspunkten att det skulle finnas en risk för s.k.
civil olydnad om endast sakägare får föra talan i ärenden som har betydelse
för utformningen av miljön. Motionären menar att alla som är berörda av
förändringar bör få föra talan vid domstol, eventuellt genom en förening.
Samtidigt är motionären oroad över att tillståndsförfarandet i miljöärenden
ofta tar lång tid, vilket enligt hennes mening inte står i överensstämmelse
med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Hon begär en utredning om talerätt i förvaltningsärenden
enligt vad som anförs i motionen.

Utskottet erinrar om att PBL är ett exempel på lagstiftning där inte bara
sakägare i traditionell mening, utan även vidare medborgargrupper: hyresgäster,
bostadsrättshavare och övriga boende, getts möjlighet att överklaga
beslut i plan- och byggfrågor enligt lagen. Som motionären själv inte tycks
främmande för skulle en rätt för envar att föra talan inför domstolar och
myndigheter som har befattning med miljöärenden bl.a. medföra en
väsentlig tidsutdräkt med avgörandet av sådana ärenden. Den princip i
anglosaxiska rättssystem, amicus curiae, som motionären hänvisar till har för
övrigt inte den innebörd som anges i motionen, utan är närmast att
karakterisera som en möjlighet för domstol att ta hänsyn till uppfattningar
hos rättslig expertis utanför domstolen själv. En grundläggande svaghet hos
tanken att medborgarna mer allmänt skulle ges rätt att uppträda som parter i
miljöärenden är emellertid enligt utskottets mening att kompetenskonflikter

BoU 1987/88:14

i förhållande till den demokratiska beslutsprocessen kan uppkomma.
Medborgarmakt bör utövas genom de valda representativa organen och de
myndigheter som står under dessas kontroll. Frågor om medborgarinflytande
och klagorätt i miljöfrågor diskuteras inom ramen för Europarådets
arbete. Några särskilda uttalanden av riksdagen med anledning av motion
Bo531 (c) kan inte anses påkallade, utan motionen avstyrks.

1.4 Lovpliktens omfattning

I motion Bo526 (m) begärs lagändring så att storleken på sådana komplementbyggnader
till småhus som inte kräver bygglov ökas från 10 m2 till 15
m2. Motionären anför att byggnaderna skulle bli mer användbara för
förvaringsändamål.

På grundval av förslag i promemorian (Ds Bo 1978:3) Förenklad byggnadslovsprövning
beslöt riksdagen 1979 (prop. 1978/79:111 bil. 12, BoU 3) att
införa regler i byggnadsstadgan som innebär att i omedelbar närhet av
bostadshus med högst två lägenheter (småhus) får utan byggnadslov
uppföras högst två fristående uthus, som inte är avsedda som bostad, under
förutsättning att den sammanlagda byggnadsarean inte är större än 10 m2,
att taknockshöjden inte överstiger 3 m och att byggnaderna placeras minst

4.5 m från tomtgräns eller på det avstånd från denna som kan vara föreskrivet
i en gällande plan. Att byggnadsarean inte utan lov fick göras större än 10 m2
sammanhänger med att uthusen inte ansågs böra få användas som bostäder
eller garage och därför inte heller borde inbjuda till sådant användningssätt.
När bestämmelserna sedermera med vissa ytterligare lättnader fördes över
till 8 kap. 4 § första stycket 6 PBL, togs bl.a. förutsättningen att byggnaderna
inte skulle få vara avsedda till bostad bort som en onödig begränsning av den
enskildes frihet (prop. 1985/86:1 s. 696). Däremot avvisades förslag om att i
princip ett obegränsat antal byggnader som inte är större än 10 m2 skulle få
uppföras utan lov (prop. s. 256).

Även om de ursprungliga motiven för de storleksbestämmelser som gäller
för lovfritt uppförande av komplementbyggnader har förlorat en del av sin
giltighet i samband med överförandet till PBL, finner utskottet likväl inte
tillräckliga skäl för att ändra dem på det sätt motionären föreslår. Utskottet
avstyrker därför motion Bo526 (m) om storleken på lovfria komplementbyggnader.

Utanför samlad bebyggelse gäller att vissa ytterligare åtgärder med småhus
får utföras utan lov. Bl.a. får mindre tillbyggnader göras, om åtgärden inte
sträcker sig närmare gränsen än 4,5 m (8 kap. 4 § andra stycket PBL). I
motion Bo536 (s) uppmärksammas detta förhållande och begärs ett tillkännagivande
till regeringen av innebörd att utanför samlad bebyggelse även
mindre komplementbyggnader borde få tillkomma utan lov. Motionären
menar att det förhållandet att tillbyggnader får göras utan lov, medan
komplementbyggnader (större än 10 m2) däremot fordrar lov, innebär en
risk för att tillbyggnader kommer att utföras även i fall där det t.ex. av hänsyn
till byggnadstraditionen på orten vore mer motiverat med en fristående
komplementbyggnad, t.ex. ett garage.

De olägenheter som motionären påtalar motverkas av att kommunerna

BoU 1987/88:14

1* Riksdagen 1987188.19 sami. Nr 14

med stöd av 8 kap. 5 § första stycket 6 PBL kan besluta att bygglov inte krävs
för enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggnader. Utskottet
känner till att regeringen med uppmärksamhet följer det praktiska utfallet av
PBL-reformen, och det förekommer många synpunkter just på frågan om
gränsen mellan sådana åtgärder som kräver resp. inte kräver lov. Utskottet
anser att regeringens överväganden i frågan bör avvaktas och avstyrker
därmed motion Bo536 (s) om komplementbyggnader utanför samlad bebyggelse.

I två motioner uppmärksammas frågor om lovplikt för va-anordningar. De
aktuella bestämmelserna i PBL har följande innebörd.

18 kap. 1 § PBL, som innehåller generella bestämmelser om åtgärder som
kräver bygglov beträffande byggnader i allmänhet, föreskrivs i första stycket

5 lovplikt för att ”i byggnader installera eller väsentligt ändra

anordningar för vattenförsörjning eller avlopp”. Från den generella

regeln görs i 8 kap. 4 § vissa undantag beträffande en- och tvåbostadshus med
komplementbyggnader (småhus). I första stycket 1 undantas småhus, som
skall vara anslutet till en egen va-anläggning, från lovplikt beträffande
installation eller ändring av va-anordningar. I andra stycket undantas sådana
småhus som ligger utanför samlad bebyggelse från lovplikt över huvud taget
beträffande bl.a. va-anordningar. Va-anordningar för sådana småhus kräver
alltså inte lov även om de skall vara anslutna till en allmän va-anläggning eller
en anläggning som är gemensam för flera fastigheter.

I motion Bo535 (c) begärs en lagändring för att undanröja den enligt
motionärerna olämpliga ordningen att va-anordningar för småhus utanför
samlad bebyggelse skall vara befriade från krav på bygglov även i de fall de
skall vara anslutna till det kommunala va-nätet.

I motion Bo530 (fp) görs det gällande att bygglov inte krävs för
va-ledningar i marken utanför byggnad. Motionärerna begär regeringsförslag
om ändring i PBL så att lovplikt skall gälla även för denna del av en
va-installation.

Bestämmelser om anordningar för vatten- och avloppsförsörjning finns
inte bara i PBL, utan också i bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, va-lagen, och i hälsoskyddslagen (1982:1080).

Av va-lagen följer bl.a. att en allmän va-anläggning skall utföras så att
hälsoskyddets intresse tillgodoses. I en allmän va-anläggning ingår sådana
ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten som tillhör
huvudmannen. Med va-installation förstås enligt va-lagen ledning som för
fastighet dragits från förbindelsepunkt samt anordning som förbundits med
en sådan ledning. I fråga om regler för beskaffenhet av va-installation och
utförande av installationsarbete hänvisas i va-lagen till PBL och med stöd av
PBL utfärdade föreskrifter. Intill dess att en ny byggnorm utfärdats gäller
Svensk byggnorm 1980, kap. 51, va-installationer, som sådan föreskrift.
Huvudman för en allmän va-anläggning får inte meddela föreskrifter om
va-installation. Däremot har huvudmannen rätt att vid behov undersöka
va-installation och dess brukande (17-20 §§ va-lagen).

I hälsoskyddslagen finns bestämmelser om åtgärder för att hindra uppkomsten
av sanitära olägenheter. I 7 § regleras avloppsanordningar. Om en
toalett skall vara ansluten till anordningen, krävs tillstånd av miljö- och

BoU 1987/88:14

hälsoskyddsnämnden. Är ingen toalett ansluten, krävs endast en skriftlig
anmälan till nämnden. Kommunen kan dock införa tillståndsplikt även i ett
sådant fall i vissa delar av kommunen, om det behövs för att hindra
uppkomsten av sanitär olägenhet. Om en avloppsanordning är avsedd att
föra avloppsvattnet enbart till en allmän va-anläggning (eller om den kräver
tillstånd enligt miljöskyddslagen) gäller inte bestämmelserna om tillståndseller
anmälningsskyldighet. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får i särskilda
fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av sanitära
olägenheter och skall ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a. bostadsbyggnader.
Nämnden äger tillträde till byggnader och får göra undersökningar och
ta prover. Nämnden får vidare meddela förelägganden och förbud för att
hälsoskyddslagen och med stöd av den givna föreskrifter skall efterlevas
(14-18 §§ hälsoskyddslagen).

Det torde inte vara särskilt vanligt att kommunala va-nät byggts ut för
småhus utanför samlad bebyggelse. Som framgår av redogörelsen ovan finns
det dock möjlighet för det allmänna att utöva kontroll över och ingripa mot
sanitärt riskabla va-anordningar också i fall där dessa betjänar sådana
kommunalt va-anslutna småhus utanför samlad bebyggelse som i PBL har
undantagits från lovplikt i fråga om bl.a. va-anordningar. Även om utskottet
i och för sig finner utrymme för ytterligare överväganden rörande det
lämpliga i att vissa småhus som är anslutna till kommunala eller andra
gemensamma va-anläggningar skall omfattas av reglerna om lovplikt, men
inte andra sådana hus, anser utskottet likväl att den nu gällande ordningen
beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar för småhus utanför
samlad bebyggelse inte kan befaras medföra några nackdelar av större
betydelse. Utskottet förutsätter att frågan blir föremål för närmare studier av
regeringen, t.ex. i samband med det pågående arbetet med en ny byggnorm.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion Bo535 (c).

Påståendet i motion Bo530 (fp) att bygglov inte skulle kunna krävas för
sådana delar av en va-anordning som ligger utanför en byggnad fordrar en
närmare granskning. Motionärerna synes stödja sin uppfattning på den ovan
återgivna lagtexten, i vilken bygglovsplikt föreskrivs för installation och
väsentlig ändring av va-anordning ”i byggnader”. Enligt utskottets uppfattning
bör man emellertid inte av denna omständighet dra slutsatsen att
bygglovsgranskning inte skall förekomma av de delar av va-anordningen som
befinner sig fysiskt sett utanför - under eller vid sidan av - själva
byggnadskroppen. Av förarbetena framgår klart att detta inte varit avsikten
vid utformningen av den nya bestämmelsen.

Före PBL:s ikraftträdande fanns bestämmelser om lovplikt för vaanordningar
i 54 § 1 mom. byggnadsstadgan. Dessa bestämmelser hade
tillkommit i samband med va-lagens införande 1970 och anknyter i sak till
begreppet va-installation i 17 § va-lagen. Som beskrivits ovan är en
va-installation den del av ett va-ledningssystem som inrättas för en fastighet
fram till förbindelsepunkten för det allmänna va-nätet. För denna del av
systemet får huvudmannen för den allmänna va-anläggningen inte meddela
några föreskrifter, utan byggnadsstadgans regler skulle gälla exklusivt.
Byggnadslovsplikten enligt den angivna regeln i byggnadsstadgan omfattade
dels nybyggnad och det installationsarbete som därvid ingår, dels sådan

BoU 1987/88:14

ändring av en byggnad, som innebär att ledningar för vattenförsörjning eller
avlopp samt anordningar som är förbundna med sådana ledningar installeras
eller väsentligt ändras. Som också nämnts är Svensk byggnorm tillämplig på
lovpliktiga åtgärder med va-anordningar. I byggnormen har, som en
konsekvens av att all ledningsdragning fram till förbindelsepunkten omfattades
av lovplikt, tagits in vissa regler om hur ledningar skall förläggas, bl.a. att
ledning skall läggas på frostfritt djup.

I PBL-propositionen (prop. 1985/86:1 s. 679) uttalade departementschefen
att hans förslag till reglering av lovpliktens omfattning för va-anordningar
inte innebar någon ändring i förhållande till den då gällande ordningen. Vid
riksdagsbehandlingen gjordes ingen erinran mot propositionen i detta
hänseende. Mot denna bakgrund anser utskottet inte att det finns tillräcklig
grund att hävda att tillfogandet av orden "i byggnader” i den nu gällande
bestämmelsen i PBL ges den begränsade innebörd som motionärerna vill
tillägga den. Bygglovsplikten för va-anordningar för byggnader får tvärtom
anses omfatta anordningarna i deras helhet. Skall anordningen vara ansluten
till en allmän va-anläggning, kommer bygglovsplikten att omfatta den del av
anordningen som i va-lagen benämns va-installation och som alltså är den del
av ledningssystemet som dragits för en fastighet fram till förbindelsepunkten.

Att uttryckssättet ”i byggnader” valts torde förklaras av att kravet på
bygglov i den aktuella punkten inte avser bara va-anordningar, utan även
eldstäder, rökkanaler och ventilationsanordningar, vilka inte har någon
motsvarande utsträckning utanför byggnadskroppen.

Utskottet kan i och för sig inse att lydelsen av 8 kap. 1 § första stycket 5
PBL kan ge upphov till missförstånd i fråga om lovpliktens omfattning för
va-anordningar utanför byggnad. Utskottet utgår emellertid från att formuleringsfrågan
kan lösas vid kommande överväganden om PBL:s avfattning i
skilda hänseenden och avstyrker därmed motion Bo530 (fp).

Det kan erinras om att bygglovsplikt enligt 8 kap. 1 § första stycket 5 inte
gäller för åtgärder i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommuner
och att åtgärder med va-anordningar för ett småhus som skall
vara anslutet till egen va-anläggning eller ligger utanför samlad bebyggelse
inte heller omfattas av lovplikt.

Slutligen kan erinras om att kommunen kan utfärda detaljplanebestämmelser
om markreservat för bl.a. ledningar (5 kap. 7 § första stycket 10).
Sådana planbestämmelser skall följas oavsett om lovplikt råder eller ej (5
kap. 36 § andra stycket). Även de allmänna krav på att vatten- och
avloppsfrågor skall kunna lösas på ett lämpligt sätt som anges i 2 och 3 kap.
PBL skall givetvis följas.

1.5 Preskription i fråga om olovligt användningssätt

I motion Bo408 (s) yrkande 3 föreslås vissa åtgärder för att skapa fler
permanenta bostäder i Stockholm. Bl.a. föreslås i yrkande 3 ett tillkännagivande
om att preskriptionsregeln för s.k. smygkontorisering skall avskaffas.
Motionärerna menar att den omständigheten att kommunen inte kan tvinga
någon att återställa en bostadslägenhet som kontoriserats för mer än tio år

BoU 1987/88:14

sedan medverkar till bostadsbristen i Stockholm och att regeln därför bör tas
bort för att förhindra ytterligare smygkontoriseringar.

I 10 kap. 27 § PBL finns bestämmelser om förbud mot att ta ut
byggnadsavgift eller tilläggsavgift tio år eller mer från det en överträdelse av
reglerna om lovplikt begicks. Vidare föreskrivs där förbud mot att ansöka om
handräckning eller besluta om föreläggande om rättelse sedan tio år förflutit
från det att en åtgärd som kräver lov vidtogs. Enligt 8 kap. 3 § krävs bygglov
för att ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller delvis för väsentligen
annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket
bygglov har lämnats. Reglerna har i sak oförändrade överförts från den
tidigare gällande lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m. resp. från byggnadsstadgan.

Bestämmelserna utformades ursprungligen i enlighet med lagrådets förslag.
Lagrådet uttalade att preskriptionstiden borde räknas från det överträdelsen
begicks, vilket innebär att tiden i princip inte börjar löpa så länge
överträdelsen kan anses pågå. Lagrådet framhöll att det, hur utgångspunkten
för beräkningen av preskriptionstiden än anges, inte kan undvikas att vissa
problem ibland uppkommer i tillämpningen. De principer som vid bedömning
av preskriptionsfrågor har utbildats inom straffrätten borde enligt
lagrådet kunna tjäna till ledning (prop. 1975/76:164 s. 263).

Enligt 35 kap. 4 § brottsbalken räknas preskriptionstid i straffrättsligt
sammanhang från den dag ett brott begåtts eller sådan verkan av en handling
inträtt som krävs för straffbarhet. Allmänt torde anses att ett brott, som
består i bedrivande av en verksamhet utan lov eller utan anmälan, begås så
länge som verksamheten bedrivs utan att tillstånds- eller anmälningsskyldigheten
fullgörs. I dåvarande hyresregleringslagen fanns en bestämmelse om
att en bostadslägenhet inte utan hyresnämndens tillstånd fick av ägaren hyras
ut eller tas i anspråk för väsentligen annat ändamål. Uppfattningen att
preskriptionstiden vid tillämpning av hyresregleringslagen borde räknas från
det att lägenheten utan tillstånd tagits i bruk har underkänts i rättspraxis
(NJA 1966 s. 457). - I fråga om tillämpningen av preskriptionsreglerna i
lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. kan däremot
antecknas att preskriptionstiden i ett fall ansetts ha löpt ut när en lokal tagits i
anspråk för ändrad användning mer än tio år tillbaka i tiden och byggnadsnämnden
haft sin uppmärksamhet på ändringen, utan att ställa krav på lov
(RÅ 1980 2:51).

Som framgått av det ovanstående ger rättspraxis i fråga om hur preskriptionstid
skall beräknas i fall av olovlig ändring av användningssätt inte helt
klar ledning för tillämpningen. De problem med olovlig användning av
bostadslägenheter för kontorsändamål, som motionären uppmärksammar,
får betraktas som allvarliga, särskilt i orter med bostadsbrist. Det är därför
angeläget att reglerna är utformade så att byggnadsnämnderna ges goda
möjligheter att ingripa. Det kan erinras om att byggnadsnämnderna är
skyldiga att övervaka efterlevnaden av PBL och att ingripa så snart det finns
anledning att anta att en överträdelse har skett (10 kap. 1 § och 11 kap. 1 §
första stycket 5 PBL). Enligt utskottets uppfattning bör regeringen i lämpligt
sammanhang undersöka möjligheterna att se över preskriptionsreglerna i
PBL i syfte att närmare klargöra deras innebörd, särskilt i fall där olovligt

BoU 1987/88:14

användningssätt pågår under längre tid, samt därefter återkomma till
riksdagen med förslag. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning
av motion Bo408 (s) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

2 Va-lagen

I motion Bo527 (fp) föreslås att regeringen skall ges i uppdrag att utreda ett
dispensförfarande för äldre bebyggelse så att sådan bebyggelse med fungerande
va-anordningar skall slippa anslutning till kommunala va-nät. Motionären
menar att anslutning till kommunala nät kan bli mycket dyrbar, särskilt
för äldre personer som bor i ytterkantsområden av tätorterna och har egna
va-anläggningar som fyller alla krav.

Som nämnts förut i betänkandet regleras frågor om allmänna vaanläggningar
i va-lagen. För en sådan anläggning gäller såväl att huvudmannen
för anläggningen är skyldig att låta fastighetsägare inom verksamhetsområdet
bruka anläggningen som att fastighetsägare är skyldig att betala avgift
till huvudmannen. I båda fallen är skyldigheten beroende av att fastigheten
behöver va-anordningar och att behovet inte med större fördel kan tillgodoses
på annat sätt (8 och 9 §§ va-lagen). Kommer parterna inte överens om
brukningsrätt eller avgiftsskyldighet, kan frågan på ansökan prövas av
statens va-nämnd (37 § va-lagen). Va-nämndens beslut kan överklagas hos
Svea hovrätt och hovrättens avgörande hos högsta domstolen (19-23 §§ lagen
om statens va-nämnd). Vidare gäller enligt 16 § va-lagen att va-anordningar,
som blir onyttiga till följd av att en allmän va-anläggning kommer till stånd
eller utvidgas, skall ersättas av huvudmannen, i den mån det är skäligt med
hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den
allmänna va-anläggningen och övriga omständigheter. Även sådana ersättningsfrågor
kan prövas av statens va-nämnd och överprövas av hovrätten och
högsta domstolen. I praxis torde ersättningsfrågorna i fråga om fastigheter
med egna fungerande anläggningar ofta lösas så att fastighetsägarna erbjuds
anslutning till en reducerad avgift.

Det kan noteras att va-lagen inte innefattar någon skyldighet för fastighetsägare
att faktiskt ansluta sig till en allmän va-anläggning. Ägarens skyldighet
är att betala avgift.

Det beskrivna regelsystemet ger alltså utrymme för en prövning i varje
enskilt fall av frågor om skyldigheten att betala avgifter till huvudmannen för
en allmän va-anläggning resp. rätten till ersättning för befintliga vaanordningar
vid t.ex. utvidgning av en allmän va-anläggning. Lagstiftningstekniskt
framstår en regel om dispens från en i sådant fall tänkt generell
skyldighet att betala avgift inte som någon förbättring från enskild synpunkt.
Det är möjligt att motionären anser att va-lagens regler inte leder till en
önskad tillämpning när äldre va-anordningar skall införlivas med ett allmänt
va-nät, men utskottet finner inte att något avgörande belägg presenterats för
en sådan ståndpunkt. En utredning om dispens från va-lagens regler om
avgiftsskyldighet kan mot denna bakgrund inte anses motiverad. Utskottet
avstyrker därför motion Bo527 (fp).

BoU 1987/88:14

3 Fastighetsbildningsfrågor

I motion Bo411 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till förenklad lantmäteriförrättning så att kostnaderna för förrättningsförfarandet
kan nedbringas. Motionärerna anför att de kostnader som
uppkommer t.ex. i omarronderingsärenden är så höga att de utgör ett hinder
för strukturrationalisering i skogs- och jordbruk. Kostnadsnivåerna leder till
att lösningar söks vid sidan av förrättningsverksamheten. Olika informella
avtal ingås, t. ex. om lån av mark, för att praktiska syften skall kunna nås.
Regelsystemen borde kunna förenklas åtminstone för de fall där äganderättsförhållandena
är klara och parterna är överens.

1 årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 13 s. 80) redovisas att
lantmäteriverket föreslagit en utredning om vilken effekt fastighetsägarnas
kostnader för fastighetsbildningstjänster har för deras intresse för fastighetsbildningsåtgärder.
Enligt verket finns det risk för att den nuvarande
avgiftsnivån avhåller fastighetsägare från att ta initiativ till sådana åtgärder
som från allmänna utgångspunkter är angelägna att få genomförda. Aven
från annat håll har frågor om finansieringen av fastighetsbildning och
-registering tagits upp. Departementschefen aviserar mot denna bakgrund en
utredning av effekterna av finansieringsprinciperna för fastighetsbildning
och fastighetsregistrering.

Utskottet har erfarit att denna utredning inte avses få i uppgift att gå in på
frågor om förrättningsförfarandet. Utskottet vill för sin del gärna understryka
det angelägna i att en utredning om fastighetsbildningskostnader m.m.,
som också belyser själva förrättningsförfarandet, kommer till stånd i lämplig
form och tillstyrker av detta skäl motion Bo411 (m).

I motion Bo419 (c) aktualiseras också frågor om kostnaderna för
lantmäteriförrättningar. Motionären hemställer att fastighetsbildningslagstiftningen
ändras så att enskilda sakägare kan få ersättning för sina egna
kostnader i förrättningar där fråga är om ingrepp i enskilds fasta egendom för
tillgodoseende av ett allmänt ändamål på samma sätt som vid expropriation.
Motionären framhåller att parterna i förrättningar enligt fastighetsbildningslagen,
anläggningslagen och ledningsrättslagen ofta har mycket olika resurser
till sitt förfogande för att lägga fram utredningar till förmån för sina resp.
ståndpunkter. Obalansen kan komma att förstärkas av det förhållandet att
resursstarka intressenter, som t.ex. kraftbolag och SJ, ofta anlitar fastighetsbildningsmyndigheterna
och därigenom tenderar att framstå som kunder hos
myndigheterna. Motionären framhåller att rättegångskostnadsreglerna i
PBL nyligen utformades till den enskildes förmån efter mönster av expropriationslagen.
På motsvarande sätt borde reglerna om kostnadsansvaret
för fastighetsbildningsförrättningar reformeras så att den enskilde parten
oberoende av utgången får täckning för sina förrättningskostnader.

Grundprinciperna i fastighetsbildningslagstiftningen, vartill kan räknas
fastighetsbildningslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen och lagen om
exploateringssamverkan, är att förrättningskostnader skall fördelas efter vad
som i varje fall bedöms skäligt med hänsyn främst till vederbörande
sakägares nytta av åtgärden. I fastighetsbildningslagen finns vissa särbestämmelser
för förrättningar rörande t.ex. avstyckning och sammanläggning, där

BoU 1987/88:14

sökanden normalt skall betala förrättningskostnaderna. Dessa bestämmelser
kan dock inte sägas rubba den grundläggande principen om fördelning efter
skälighet. Denna är också - med vissa modifikationer - tillämplig vid
överprövning hos domstol av förrättningsbeslut. En sådan modifikation är
att i mål om inlösenersättning skall sakägare som avstår mark eller särskild
rättighet få ersättning för sina kostnader oberoende av utgången i målet (16
kap. 14 § fastighetsbildningslagen).

En annan grundläggande princip hos fastighetsbildningslagstiftningen är
att fastighetsbildningsmyndigheterna själva skall svara för nödvändig teknisk
och ekonomisk utredning i ärendena. Sakägarna skall normalt inte behöva
anlita egen expertis för att göra sina ståndpunkter gällande. För förrättningsförfarandet
gäller sedvanliga anspråk på myndighetsutövning, bl.a. att den
skall vara saklig och opartisk.

I betänkandet (SOU 1984:72) Fastighetsbildning 3. Plangenomförande
genom inlösenförrättning föreslogs regler av innebörd att sakägare i princip
skulle få ersättning för sina kostnader vid denna föreslagna nya typ av
förrättning. Förslaget har emellertid inte lett till något lagstiftningsförslag
hos riksdagen.

Utskottet har inhämtat att lantmäteriverket på eget initiativ för närvarande
arbetar med preliminära förslag med syfte att utvidga sakägares möjlighet
att få ersättning för förrättningskostnader i fall där det kan befaras obalans
mellan olika sakägare i en förrättning. Visst underlag för samråd avses bli
presenterat under våren 1988. Utskottet, som anser att mer preciserade
regler än de nu gällande framstår som mycket vanskliga att utforma med
tanke bl.a. på de skiftande förhållanden och resultatanspråk som präglar
förrättningsverksamheten, finner att lantmäteriverkets pågående arbete bör
avvaktas och avstyrker därför motion Bo419 (c).

I motion Bo422 (fp) begärs ett tillkännagivande om kallelseförfarandet
m.m. vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Motionären
menar att det inte är tillfredsställande med en ordning som innebär att
sakägarna kallas endast till det första sammanträdet. Hon anför ett exempel i
vilket en person, som uteblivit från det första sammanträdet vid en
anläggningslagsförrättning, senare helt överraskande debiterats en större
kostnad för en skogsbilväg, sorn hon inte önskade någon del i. Det var då
också för sent att överklaga.

Regler om hur förrättningar enligt fastighetsbildningslagstiftningen skall
genomföras finns i fastighetsbildningslagen, som genom hänvisningar i
anläggningslagen, ledningsrättslagen och lagen om exploateringssamverkan i
huvudsak är tillämpliga även för förrättningar enligt dessa lagar. Reglerna
innebär i korthet att samtliga sakägare skall delges kallelse till det första
sammanträdet under förrättningen (4 kap. 18 §). Om förrättningsmannen vid
det sammanträdet tillkännager tid och plats för nästa sammanträde, behöver
ingen ny kallelse utfärdas (4 kap. 19 §). Om en sakägare inte kallats-1.ex. om
en sakägare blir känd först efter någon tid - skall ett nytt sammanträde sättas
ut, om inte sakägaren ändå medger en förrättningsåtgärd eller denna inte i
nämnvärd mån inverkar pä sakägarens rätt (4 kap. 23 §). Det beslut
varigenom förrättningen avslutas skall meddelas vid sammanträde eller på
tid och plats som tillkännages vid sammanträde eller genom skriftligt

BoU 1987/88:14

meddelande till sakägarna och annan som får besvära sig över beslutet (4
kap. 29 §). Avslutningsbeslut skall innehålla besvärshänvisning. Meddelas
beslutet i annan ordning än vid sammanträde, skall sakägare och annan som
får besvära sig underrättas om beslutet utan dröjsmål (4 kap. 17 §).

Lantmäteriverket har 1984 utfärdat allmänna råd av innebörd att när en
förrättning avslutas vid sammanträde bör frånvarande sakägare som berörs
påtagligt av beslut som fattats vid sammanträdet underrättas särskilt om
innebörden av beslutet som en ren serviceåtgärd. Detta kan ske muntligen
eller genom ett enkelt brev.

Fastighetsbildningsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1986:29)
Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boinflytande m.m. tagit
upp frågan om underrättelse till sakägare om förrättningsresultatet. Utredningen
noterade (s. 137) att lantmäteriverket förklarat sig berett att se över
gällande rutiner och ta eventuella lagstiftningsinitiativ. Utredningen avstod
därför från att lägga fram något förslag.

Frågan om ett utvidgat kallelse- eller underrättelseförfarande i syfte att
fortlöpande orientera sakägare som av olika skäl inte varit närvarande vid det
första sammanträdet innefattar givetvis angelägna rättssäkerhetsaspekter.
Samtidigt får inte undanskymmas den väsentliga fördyring av förrättningsverksamheten
- en fråga som utskottet uppmärksammat tidigare i betänkandet
- som ett sådant utvidgat förfarande skulle föra med sig i ett ganska stort
antal förrättningar med många sakägare. Om krav ställs på delgivning
tillkommer förutom rena kostnader också tidsutdräkt och förluster av den
anledningen. Mot denna bakgrund finner utskottet det klokt att avvakta den
översyn som pågår inom lantmäteriverket och som - enligt vad utskottet
inhämtat - närmast är inriktad på nya myndighetsföreskrifter eller allmänna
råd till fastighetsbildningsmyndigheterna. Utskottet är alltså inte nu berett
att ta något initiativ rörande kallelseförfarandet vidfastighetsbildningsförrättningar
utan avstyrker motion Bo422 (fp).

I motionerna Bo416(c) och Bo425 (m) begärs-i den senare motionen med
hänvisning till motivering i motion Jo259 - från inbördes liknande utgångspunkter
att en ändring skall komma till stånd i fastighetsbildningsärenden så
att bostadsfastigheter kan bildas med en sådan storlek att viss djurhållning,
grönsaksodling och liknande arealutnyttjande blir möjligt.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat liknande motionsyrkanden. I
betänkandet BoU 1986/87:14 s. 13 föreslog utskottet, mot bakgrund bl.a. av
omdaningen av jordförvärvslagstiftningen. att riksdagen skulle som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
fastighetsbildningslagen i nu berört hänseende. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag. Regeringen har sedermera uppdragit åt lantmäteriverket
att göra den aktuella översynen. Utskottet har inhämtat att lantmäteriverket
under april 1988 kommer att överlämna sitt förslag till regeringen.
Utskottet anser att regeringens överväganden med anledning av förslaget
och de remissynpunkter som det kan ge upphov till bör avvaktas. Mot den
bakgrunden avstyrker utskottet motionerna Bo416 (c) och Bo425 (m) om
större bostadsfastigheter på landsbygden.

BoU 1987/88:14

4 Fastighetsbeteckning

I motion Bo430 (m) begärs ett riksdagens tillkännagivande att vid fastighetsdatareformens
genomförande i Kopparbergs län skall sockennamn ingå i
fastighetsbeteckningen. Motionären, som accepterar att kommun alltjämt
skall vara registerområde, menar att det ur kultursynpunkt är nödvändigt att
bevara sockennamnet som en del av själva fastighetsbeteckningen. Härigenom
får allmänheten också information om var fastigheten är belägen.

Grunderna för den pågående omläggningen till ADB-register av de
manuellt förda jord- och stadsregistren för landets fastighetsbestånd beslutades
av riksdagen 1968 (prop. 1968:1 bil. 4s. 10, SU 2, 3LU 5). Enligt beslutet
skall fastighetsbeteckningarna vara enhetliga i hela landet och kommunerna
utgöra registerområden. År 1974 beslutade riksdagen närmare om principerna
för angivande av fastighetsbeteckning (prop. 1974:48, CU 30). Ett enigt
civilutskott återupprepade i det sammanhanget (s. 7) vad utskottet redan
tidigare anfört om att bevarande av sockentraditionen inte i allt kan och bör
bygga på registerbeteckningar och att den eljest levande namntraditionen
har väsentlig betydelse. Ett sätt att uppnå en lokaliserande betydelse ansåg
utskottet vara att föreskriva att socken skall anges på registerkarta och på den
ekonomiska kartan. Den sockenindelning som gäller när resp. jordregister
förs över till data skall därvid fortsättningsvis redovisas oberoende av
därefter inträffade ändringar i församlingsindelning eller fastighetsbildningar
över sockengräns. I fastighetsregistret borde, enligt utskottet, församlingsnamn
och sockennamn antecknas och anges på utgående fastighetskort
m.m. En särskild fråga var hur fastighetsbeteckning skall anges i fall där det i
kommunen finns fler fastigheter med samma namn (kollisionsfallen).
Utskottet förordade att sockennamnet eller namn på stadsregisterområde i
dessa fall skulle ingå i fastighetsbeteckningen som en förled till traktnamnet,
dvs. det gamla gårds- eller bynamnet eller kvartersnamnet. Riksdagen följde
utskottet.

Riksdagen har vid ett flertal senare tillfällen tagit ställning mot en ändring
av grundprinciperna för fastighetsbeteckningsreformen. Framställningar om
att återgå till att använda socken som registerområde eller att ge sockennamnet
en plats i registerbeteckningen i andra fall än i kollisionsfallen har avvisats
både av kostnadsskäl och därför att något kulturhistoriskt värde inte skulle
tillföras genom sådana åtgärder. En utförlig redovisning av riksdagens
ställningstaganden finns i betänkande BoU 1983/84:16. Där har intagits en
faksimil av ett fastighetsbevis framställt från fastighetsregistret. Av detta
framgår det som nämndes tidigare att fastighetens belägenhet i församling
resp. socken anges i bevis om registerinnehållet. Där redovisas också att i
fråga om Gotlands län, där gårds- och bynamn från 92 socknar skulle behöva
förenas i ett registerområde, en särlösning kan behöva övervägas. Sådana
överväganden skulle också göras av lantmäteriverket.

Riksdagen har därefter ånyo behandlat vissa frågor i anslutning till
fastighetsbeteckningsreformen i enlighet med vad som föreslogs i betänkande
BoU 1986/87:14.

I enlighet med riksdagens beslut har regeringen beslutat förordningar som
reglerar fastighetsbeteckningarna i fastighetsregistret. I 10 § fastighetsregis -

BoU 1987/88:14

terkungörelsen (1974:1059) anges sålunda att en fastighets eller samfällighets
registerbeteckning utgörs av registerområdets namn, traktnamnet och ett
registernummer. 1 14 § samma kungörelse medges registrering också av
särskilt namn, vilket är namn som utgår eller har utgått ur fastighetens
registerbeteckning eller bebyggelsenamn med hävd. I 13 § anges att
registerenhet inte får ha samma beteckning som annan registerenhet. Som en
konsekvens av denna bestämmelse anges i 4 § kungörelsen (1968:379) om
uppläggande av nytt fastighetsregister, m.m. för kollisionsfallen att by- eller
gårdsnamn resp. kvartersnamn i förening med sockennamn resp. namn på
stadsregisterområde eller stadsdel e. d. skall utgöra traktnamn. Beslutande i
frågor om registerbeteckning i ett nytt fastighetsregister är lantmäteriverket
och, när registret är upplagt, normalt vederbörande fastighetsregistermyndighet.

Fastighetsdatareformen har nu hunnit så långt att drygt 2 miljoner
fastigheter i elva län förts över till fastighetsregistret. Överföringstakten
uppgår till ca 330 000 fastigheter per år. En förutsättning för ett fortsatt
störningsfritt genomförande av reformen är att anspråken på registrets
uppbyggnad och innehåll inte ändras. Riksdagen har också hittills motsatt sig
alla förslag till sådana ändringar i systemet. Den enda modifikation som
förutsetts kan komma att gälla Gotlands län och kommun. Förhållandena där
- med över 90 socknar i samma registerområde - leder emellertid till det
unika att samma fastighetsnamn förekommer i fler än en socken i uppskattningsvis
hälften av fallen. Vilken lösning som skall sökas för Gotland är ännu
inte klart.

I Kopparbergs län föreligger inga liknande förhållanden som på Gotland.
Antalet socknar per kommun uppgår till i medeltal tre och andelen
kollisionsfall kan inte bedömas som särskilt hög. Det förutskickade undantaget
för Gotland kan därför inte åberopas som ett skäl för att göra någon
särlösning för Dalarna.

1 förlängningen av motionärens yrkande ligger därför tanken på en
omläggning av reformen såväl för den del av landet där dataöverföringen
återstår som för den del där överföringen redan skett. Utskottet erinrar om
att en av reformens grunder är att ett enhetligt system skall tillskapas. Som
utskottet tidigare konstaterade är det en förutsättning att systemet inte
ändras under det pågående arbetet. Det skulle utan tvivel medföra stora
förseningar och extra kostnader om den föreslagna ordningen med sockennamnet
som en del av fastighetsbeteckningen gjordes till norm för överföringsarbetet.

Även andra skäl talar mot motionärens förslag. Fastighetsdatareformen
har den största betydelse för bl.a. kreditväsendet och fastighetsomsättningen.
Vad som efterfrågas från dessa samhällssektorer är god sökbarhet och
möjlighet att selektera information. Dessa anspråk äventyras av att fastighetsbeteckningarna
görs mer komplicerade. Den kulturhistoriska angelägenheten
av att en gårds eller en bys av ålder bestående tillhörighet till en viss
socken framgår även efter en omläggning till ADB tillgodoses genom den
information som registerprodukterna ger. Därtill kommer att registerkartor
och normalt även den ekonomiska kartan (i handeln benämnd ”gula
kartan") upplyser om belägenheten i viss socken. Att - som följer av

BoU 1987/88:14

motionärens förslag - dubbelmarkera sockentillhörigheten genom att ta in
sockennamnet även i själva registerbeteckningen ger alltså ingen tillkommande
upplysning. Från språklig synpunkt finns inget behov av fastighetsbeteckningar
med den uppbyggnad som följer av motionärens förslag. Det finns
ingen hävd för att tala om en fastighets namn i ordningen kommunnamn,
sockennamn, gårdsnamn.

Med den angivna motiveringen beträffande fastighetsbeteckningsreformen
för Kopparbergs län avstyrker utskottet motion Bo430 (m). Om det - sedan
dataöverföringen avslutats för hela landet - finns behov av att justera
innehållet i fastighetsregistret, t.ex. för att ytterligare markera sockentillhörigheten,
får denna fråga bedömas mot bakgrund av de erfarenheter som
vunnits under överföringsarbetet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande grunderna för PBL

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Bo211 yrkande 21, 1987/
88:Bo424 yrkande 13 och 1987/88:Bo546,

2. beträffande permanentbostäder i skärgårdsområdena
att riksdagen avslår motion 1987/88: Bo246 yrkande 2,

3. beträffande de handikappade och samhällsplaneringen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo513 yrkande 1,

4. beträffande satsning på kolonilotter
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo524,

5. beträffande dispens m.m.

att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo532,

6. beträffande handikapporganisationer och utställningsförfarandet
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo537,

7. beträffande klagorätt i miljöfrågor

att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo531,

8. beträffande storleken på lovfria komplementbyggnader
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo526,

9. beträffande komplementbyggnader utanför samlad bebyggelse
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo536,

10. beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar för småhus
utanför samlad bebyggelse

att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo535,

11. beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar utanför
byggnad

att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo530,

12. beträffande preskriptionsreglerna i PBL

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Bo408 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande dispens från va-lagens regler om avgiftsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo527,

14. beträffande utredning om fastighetsbildningskostnader

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:411 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

BoU 1987/88:14

15. beträffande sakägares möjlighet att få ersättning för förrättningskostnader att

riksdagen avslår motion 1987/88:Bo419,

16. beträffande kallelseförfarandet vid fastighetsbildningsförrättningar att

riksdagen avslår motion 1987/88:Bo422,

17. beträffande större bostadsfastigheter på landsbygden

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Bo416 och 1987/88:Bo425,

18. beträffande fastighetsbeteckningsreformen för Kopparbergs län
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo430.

Stockholm den 14 april 1988
På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

Närvarande: Agne Hansson (c). Oskar Lindkvist (s), Rolf Dahlberg (m).
Magnus Persson (s). Knut Billing (m). Lennart Nilsson* (s), Karl-Göran
Biörsmark (fp). Rune Evensson (s). Tore Claeson (vpk). Nils Nordh (s).
Berit Bölander (s). Berndt Ekholm** (s), Britta Sundin (s). Jan Sandberg
(m) och Eva Rydén (c).

*t.o.m. hemställan mom. 10.
**fr.o.m. hemställan mom 11.

Reservationer
1 Grunderna för PBL (mom. 1)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Jan Sandberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "De
synpunkter" och på s. 5 slutar med "för PBL" bort ha följande lydelse:

I reservationer till utskottets betänkanden BoU 1986/87:1, 4 och 8 har
moderata samlingspartiet utvecklat sin syn på hur en reform av byggnadslagstiftningen
principiellt bör inriktas. Utskottet ansluter sig till dessa grundtankar.
När PBL numera trätt i kraft leder detta till den modifikationen att de
principiella ändringarna bör företas inom ramen för PBL. Utskottet anger
här de huvudsakliga synpunkter som bör vägleda det arbete med en reform
av PBL som regeringen snarast bör inleda.

- Äganderätten måste respekteras. Den som äger fast egendom bör få
utnyttja den så långt det är möjligt av hänsyn till grannar och andra med
berättigade intressen. Nödvändiga inskränkningar i äganderätten bör
kompenseras med ersättning. Detta leder vidare till att

BoU 1987/88:14

- systemet med genomförandetider bör avskaffas. Byggrätt bör gälla,utan BoU 1987/88:14
tidsbegränsning,

- de obligatoriska översiktsplanerna bör avskaffas och ersättas med ett
system där kommunen själv får bestämma vilka översiktliga studier den
vill genomföra,

- områdesbestämmelserna bör avskaffas. Dessa innebär bara skyldigheter
för den enskilde, men inga rättigheter. Behöver markanvändningen
regleras, får det ske med detaljplaner,

- detaljplaner bör inte kunna användas för att reglera bort näringsfrihet och
konkurrens i detaljhandeln. Inte heller bör detaljplaner användas för att
bestämma vilka upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar som skall få
byggas,

- kvalifikationsgränserna för intrångsersättning bör avskaffas.

Vad utskottet här anfört om grunderna för PBL bör riksdagen med bifall till
moderata samlingspartiets partimotion Bo211 yrkande 21 och med anledning
av folkpartiets partimotion Bo424 yrkande 13 samt motion Bo546 (fp) som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande grunderna för PBL
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Bo211 yrkande 21 och med
anledning av motionerna 1987/88:Bo424 yrkande 13 samt 1987/

88:Bo546 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2 Grunderna för PBL (mom. 1)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”De
synpunkter” och på s. 5 slutar med ”för PBL" bort ha följande lydelse:

I reservationer till utskottets betänkanden BoU 1986/87:1,4 och 8 har från
folkpartiets sida angetts vilket innehåll den nya plan- och bygglagen borde ha
för att tillgodose krav på en samhällsutveckling i liberal anda, med full
respekt för den enskilde och hans fri- och rättigheter, och samtidigt inriktad
såväl på skapandet av nya goda miljöer som bevarandet av kulturarvet i
bebyggelsen. Lagstiftningen måste bygga på förtroende förden enskilde och
hans förmåga att själv åstadkomma bra förhållanden. Tillståndsprövning
behövs bara i fråga om väsentligheter. Utskottet ansluter sig till dessa
utgångspunkter och formulerar här några huvudpunkter som bör genomföras
vid den översyn av PBL som regeringen snarast bör inleda.

- Lagen bör bygga på grunduppfattningen att den enskilde har en generell
rätt att bebygga sin mark. Denna rätt skall bara kunna inskränkas när
allmänna intressen måste tillgodoses.

- Genomförandetiderna för detaljplaner bör vara lägst tio år och någon
längsta tid bör inte anges.

- Efter genomförandetiden bör kommunen inte ha någon annan rätt att
lösa in mark än den rätt som expropriationslagen medger.

- Bygglovsplikten bör ytterligare minskas. Kommunerna bör få rätt att
befria garage, förråd och bastu m.m. från bygglovsplikt.

Inom detaljplaneområden bör mindre till- och ombyggnader få göras även
om de strider mot planen. Utanför detaljplan bör det generellt göras lättare
att få lov för olika åtgärder.

- En detaljplan skall inte få användas för att reglera handelns utveckling.

- Organisationer som berörs av planeringen bör få möjlighet att påverka
planarbetet och överklaga besluten.

- Ersättningsreglerna för innehavare av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
bör utformas så att den enskildes rätt tas bättre till vara.

- Den s.k. garantiregeln bör göras generösare.

- Klimatdata bör beaktas vid bebyggelseplanering.

Vad utskottet här har anfört om grunderna för PBL bör riksdagen med
anledning av folkpartiets partimotion Bo424 yrkande 13, moderata samlingspartiets
partimotion Bo211 yrkande 21 och motion Bo546 (fp) som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande grunderna för PBL

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:Bo211 yrkande
21,1987/88:Bo424 yrkande 13 och 1987/88:Bo546 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3 Permanentbostäder i skärgårdsområdena (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m). Knut Billing (m), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Jan
Sandberg (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Riksdagen
har” och på s. 6 slutar med "yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Försörjningsproblemet med permanentbostäder i skärgårdsområdena synes
till stor del ha sin grund i restriktiviteten med att producera fritidsbostäder.
Knappheten inom denna sektor leder till att efterfrågan på permanentbostäder
också ökar. Därigenom stiger priserna på sådana bostäder och det
blir svårt för de fastboende både att förvärva och behålla dem. Lösningen på
problemet ligger inte i ändringar i förköpslagstiftningen eller liknande
regleringsåtgärder. I stället bör kommunerna stimuleras att ställa mark till
förfogande för ökad bostadsproduktion, både för fritidsändamål och permanent
boende. En lämplig början synes utskottet vara att med bifall till motion
Bo246 (m) yrkande 2 ge länsstyrelserna det föreslagna inventeringsuppd
råge t.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande permanentbostäder i skärgårdsområdena

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo246 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

BoU 1987/88:14

4 De handikappade och samhällsplaneringen (mom. 3)

Agne Hansson (c), Tore Claeson (vpk) och Eva Rydén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Utskottet
erinrar" och slutar med "avstyrks därför” bort ha följande lydelse:
Utskottet finner angeläget att alla möjligheter tas till vara för att förbättra
de handikappades ställning i samhällsplaneringen. Även om PBL tillerkänner
sociala målsättningar en framträdande ställning i planeringsprocessen och
ger de handikappade och deras organisationer relativt goda möjligheter att
göra sina intressen gällande, bör det undersökas om inte ännu bättre
lösningar kan nås på de handikappades problem. Vad utskottet här anfört
bör riksdagen med anledning av centerpartiets partimotion Bo513 yrkande 1
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande de handikappade och samhällsplaneringen
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo513 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5 Dispens m.m. (mom. 5)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Jan Sandberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "En av” och
slutar med "dispens m.m.” bort ha följande lydelse:

Redan kort tid efter det att PBL trätt i kraft börjar effekterna av den
övertro på regleringsmekanismernas fullkomlighet som präglar lagstiftningen
göra sig med full kraft märkbara. Den tidigare byggnadslagstiftningen gav
utrymme för en flexibel inställning till planerna genom att undantag kunde
medges i särskilda fall från de eljest bindande bestämmelserna. Härigenom
kunde man på ett enkelt sätt ”slipa av kanterna" på regler som annars
stelbent skulle ha tvingat fram opraktiska eller oönskade lösningar. Man
kunde också förverkliga projekt som inte kunnat förutses när planerna en
gång kom till. Att dispensmöjligheterna någon gång kunde missbrukas
innebär inte att hela systemet bör underkännas. Genom den synnerligen
restriktiva inställning till mindre avvikelser som präglar PBL, har regleringarna
delvis gått i baklås. Detta gäller speciellt de äldre planer som en gång
utformades för att fungera i ett system där undantag kunde medges, men som
nu i form av detaljplaner enligt PBL övergått till att bli ett slags tvångströjor
för byggandet. Det lilla utrymme som finns att medge mindre avvikelser ger
inte tillräckligt handlingsutrymme. Saken blir inte bättre av att förarbetena i
detta hänseende är oklara. Resultatet har blivit antingen totalstopp i
kommunerna eller förvirring eller att kommunerna och sakägarna tvingas
bekosta dyrbara planändringar för att ordna rena bagateller. Kostnadsfrågorna
är inte de minst viktiga i sammanhanget. PBL:s planförfarande
kännetecknas av en i och för sig vällovlig strävan att vidga medborgarinflytandet
i planeringsfrågor. Denna strävan reglementeras emellertid i en rad
onödiga och krångliga bestämmelser om hur samråd, utställning och
kungörande skall gå till. Varje sådan detaljbestämmelse är inte motiverad i

BoU 1987/88:14

varje typ av planärende, men den omständigheten att den alltid måste följas
orsakar givetvis höga kostnader. Detta gäller särskilt kostnaderna för
kungörelse i planförfarandets olika stadier. De kritiska synpunkter som
utskottet här har anlagt bör vägleda den översyn av PBL som utskottet
tidigare har uttalat sig för och som också föranleds av vad som anförs om
dispens m.m. i motion Bo532 (m).

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande dispens m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo532som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6 Handikapporganisationer och utställningsförfarandet
(mom. 6)

Tore Claeson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "I 5 kap.” och
slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att handikapporganisationerna
bör likställas med hyresgästorganisationerna i planförfarandet. De bör alltså
både tillställas underrättelse om utställning och medges besvärsrätt. Vad
utskottet här har anfört bör riksdagen med anledning av motion Bo537 (vpk)
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande handikapporganisationerna och utställningsförfarandet att

riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo537 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7 Storleken på lovfria komplementbyggnader (mom. 8)

Rolf Dahlberg (m). Knut Billing (m), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Jan
Sandberg (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Även om" och
slutar med ''lovfria komplementbyggnader" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionärens synpunkter och förordar alltså att
komplementbyggnader bör få uppföras utan lov så länge byggnadsarean inte
överskrider 15 nr. Härigenom ökas deras användningsområde och möjligheterna
att ge sådana byggnader en tilltalande utformning. Vad utskottet här
har anfört bör riksdagen med anledning av motion Bo526 (m)som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande storleken på lovfria komplementbyggnader
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo526 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

BoU 1987/88:14

8 Komplementbyggnader utanför samlad bebyggelse (mom.

Under förutsättning av bifall till reservation 7

Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Jan
Sandberg (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”De
olägenheter” och på s. 10 slutar med ”samlad bebyggelse” bort ha följande
lydelse:

Av motsvarande skäl som föranledde utskottet att ovan tillstyrka att
storleken på lovfria komplementbyggnader till småhus generellt kunde ökas
från 10 m2 till 15 m2, finner utskottet att det utanför samlad bebyggelse inte
bör råda någon lovplikt alls för sådana komplementbyggnader. Utskottet
tillstyrker alltså förslaget om ökad frihet för komplementbyggnader utanför
samlad bebyggelse i motion Bo536 (s).

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande komplementbyggnader utanför samlad bebyggelse
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Bo536 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9 Lovpliktens omfattning för va-anordningar för småhus
utanför samlad bebyggelse (mom. 10)

Agne Hansson och Eva Rydén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Det torde”
och slutar med "Bo535 (c)” bort ha följande lydelse:

Som framgår av det ovanstående råder det en skillnad i fråga om lovplikt i
fråga om småhus som är anslutna till kommunala va-nät beroende endast på
det för anslutningen helt ovidkommande förhållandet huruvida småhuset
ligger utanför eller innanför samlad bebyggelse. Denna brist i regelsystemet
beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar för småhus utanför
samlad bebyggelse bör enligt utskottets uppfattning snarast rättas till. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av
motion Bo535 (c).

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar för småhus
utanför samlad bebyggelse

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Bo535 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10 Lovpliktens omfattning för va-anordningar utanför
byggnad (mom. 11)

Agne Hansson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Eva Rydén (c) anser

BoU 1987/88:14

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Påståendet i”
och på s. 12 slutar med "Bo530 (fp)” bort ha följande lydelse:

Av vad som framgår av ordalydelsen av 8 kap. 1 § första stycket 5 är man
fullt berättigad att dra slutsatsen att lovplikten inte omfattar den del av en
va-anordning som ligger utanför byggnaden. Att detta inte varit avsikten vid
förarbetena till lagen framgår i och för sig av proposition 1985/86:1 s. 679,
men den omständigheten att bestämmelsens syfte inte stämmer med dess
språkliga utformning utgör enligt utskottets mening verkligen inget skäl för
att låta bestämmelsen kvarstå oförändrad. Regeringen bör därför snarast
utarbeta förslag till preciserad lydelse av paragrafen, vilket riksdagen med
bifall till motion Bo530 (fp) som sin mening bör ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande lovpliktens omfattning för va-anordningar utanför
byggnad

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Bo530 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

11 Dispens från va-lagens regler om avgiftsskyldighet (mom.
13)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Det
beskrivna” och slutar med "Bo527 (fp)" bort ha följande lydelse:

Även om det beskrivna regelsystemet ger utrymme för en prövning i det
enskilda fallet, finns det enligt utskottets mening grund att anta att praxis ofta
slår alltför hårt mot fastighetsägare som bekostat egna anläggningar och som
när det kommunala va-nätet byggs ut inte får en tillräcklig ersättning för sina
investeringar. Det finns därför goda skäl för riksdagen att med anledning av
motion Bo527 (fp) om dispens från va-lagens regler om avgiftsskyldighet hos
regeringen begära en översyn av va-lagens regler i syfte att tillförsäkra
fastighetsägare rimliga anslutningsförhållanden.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande dispens från va-lagens regler om avgiftsskyldighet
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Bo527 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12 Sakägares möjlighet att få ersättning för
förrättningskostnader (mom. 15)

Agne Hansson och Eva Rydén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet
har" och slutar med "Bo419 (c)” bort ha följande lydelse:

Frågan om sakägares möjlighet att få ersättning för förrättningskostnader
har till sin huvuddel redan blivit utredd genom fastighetsbildningsutredningens
försorg. Den omständigheten att vissa remissinstanser varit kritiska till
utredningens förslag om inlösenförrättning bör enligt utskottets mening inte
utgöra något hinder för regeringen att arbeta vidare med förslaget. Utskottet
finner det angeläget att regeringen snarast förelägger riksdagen erforderliga

BoU 1987/88:14

förslag i syfte att förbättre sakägarnas ställning i förrättningsförfarandet i
enlighet med vad motionären föreslår. Detta bör riksdagen med anledning av
motion Bo419 (c) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande sakägares möjlighet att få ersättning för förrättningskostnader att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:Bo419 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

13 Kallelseförfarandet vid fastighetsbildningsförrättningar
(mom. 16)

Karl-Göran Biörsmark (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Frågan om”
och slutar med "Bo422 (fp)" bort ha följande lydelse:

Frågan om ett utvidgat kallelse- eller underrättelseförfarande i syfte att
fortlöpande orientera sakägare som av olika skäl inte varit närvarande vid det
första sammanträdet innefattar angelägna rättssäkerhetsaspekter. Det måste
sättas i fråga om de gällande lagreglerna är tillfredsställande i detta
hänseende. Även om i någon mån ökade kostnader kan uppkomma för ett
förfarande som bättre tillgodoser rättssäkerhetens krav, finner utskottet att
frågan bör närmare övervägas av regeringen. Vad utskottet nu har anfört om
kallelseförfarandet vid fastighetsbildningsförrättningar bör riksdagen med
anledning av motion Bo422 (fp) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande kallelseförfarandet vid fastighetsbildningsförrättningar att

riksdagen med anledning av motion 1987/88: Bo422 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14 Fastighetsbeteckningsreformen för Kopparbergs län
(mom. 18)

Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Karl-Göran
Biörsmark (fp). Jan Sandberg (m) och Eva Rydén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Fastighetsdatareformen
har” och på s. 20 slutar med ”under överföringsarbetet" bort ha
följande lydelse:

Datateknikens framsteg och de möjligheter som föreligger att anpassa
informationssökningssystem till skilda behov är numera helt annorlunda än
de var då riksdagen år 1974 fattade de grundläggande besluten om hur
fastighetsbeteckningar skall anges. Utskottet gör den bedömningen att det i
dag är möjligt att utforma registret på något skilda sätt för olika län -beroende på de särintressen som kan finnas i länet - utan att för den skull den
grundläggande enhetligheten i systemet rubbas. Motionärens förslag aktualiserar
t.ex. inte någon ändring i det förhållandet att kommunen är registerom -

BoU 1987/88:14

råde. De kulturhistoriskt grundade argumenten för att hålla sockentraditionen
levande får bedömas som starka beträffande Kopparbergs län. Motionärens
förslag innebär att upplysning om till vilken socken en fastighet hör alltid
automatiskt kommer att finnas vid olika registerförfrågningar. Förslaget är
därför väl ägnat att främja de kulturhistoriska syften som bär upp motionen.
Utskottet tillstyrker sålunda en utforming av fastighetsbeteckningsreformen
för Kopparbergs län i enlighet med yrkandet i motion Bo430 (m).

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande fastighetsbeteckningsreformen för Kopparbergs län
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Bo430som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

BoU 1987/88:14

gotab Stockholm 1988 15094