om partssammansatta domstolar (Betänkande 1982/83:LU19 Lagutskottet)

LU 1982/83:19

Lagutskottets betänkande
1982/83:19

om partssammansatta domstolar
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet fyra motionsyrkanden vari tas upp
frågor om partssammansatta domstolars funktion och sammansättning.

I motion 1981/82:1712 av Torkel Lindahl och Gertrud Hedberg (båda fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning av partssammansatta
domstolar i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1981182:2065 av Gösta Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
begär att regeringen gör en översyn av systemet med partssammansatta
hyresnämnder och bostadsdomstol.

I motion 1982183:362 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas - såvitt nu är i fråga 2.

att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av § 5 i Lag
om bostadsdomstol (1974:1082) och §2 i Lag om arrendenämnder och
hyresnämnder (1973:188) så att nämnda instanser ges en sammansättning
utan intresseledamöter.

I motion 1982/83:2159 av Bertil Lidgård m. fl. (m) yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära en utvärdering särskilt med avseende på
partsrepresentanternas inställning till den egna uppdragsgivarens intresse.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1981/82:1712 från näringsutskottet
och arbetsmarknadsutskottet. Yttrandena, NU 1982/83:1 y och
AU 1982/83:1 y, har fogats till betänkandet som bilaga 1 resp. bilaga 2.

Motionsmotiveringar

I motion 1981/82:1712 anför motionärerna att partssammansatta domstolar,
som t. ex. arbetsdomstolen, hyresnämnderna och bostadsdomstolen,
till synes har fungerat väl när det har gällt att lösa tvister mellan parter som är
representerade i domstolen. Motionärerna menar att det under senare år har
blivit allt vanligare att en tredje part - en part som inte är representerad i
domstolen - har legat i tvist med någon eller några av parterna som ingår i
domstolen. Enligt motionärerna har en sådan tredje part haft märkbart svårt
att få rätt hos domstolen och det finns i dessa fall skäl att tala om att
domstolen har varit jävig. För att höja och skydda rättssäkerheten anser
motionärerna att man bör se över de partssammansatta domstolarnas
funktion och sammansättning i olika typer av mål.

Motionärerna i motion 1982183:2159 (motivering i motion 1982/83:2158)

1 Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 19

LU 1982/83:19

hänvisar till att partssammansatta domstolar instiftats på flera rättsområden
alltsedan arbetsdomstolens tillkomst vid slutet av 1920-talet. Det har enligt
motionärerna ibland gjorts gällande att de av parterna utsedda domarna har
kommit att inta ståndpunkter som uppfattas stå i överensstämmelse med de
egna partsintressena och att de sålunda inte har agerat med den objektivitet
som bör prägla domstols arbete. För rättslivet är det, anför motionärerna, av
avgörande betydelse att allmänheten uppfattar domstolarna såsom fullständigt
opåverkade av den politiska kraften. Motionärerna menar att partssammansatta
domstolar har starkt korporativa drag och saknar den för övriga
domstolar obundna ställningen samt att de har en starkt konserverande
effekt på organisationsstrukturen inom resp. ämnesområde. Både principiella
och sakliga skäl talar således enligt motionärerna för att dessa domstolar
ges en annan och från parterna mer fristående sammansättning.

Liknande kritiska synpunkter framförs av motionärerna i motionerna
1981/82:2065 och 1982/83:362 (motiveringar i motionerna 1981/82:2018 resp.
1982/83:360) såvitt avser hyresnämndernas och bostadsdomstolens sammansättning.
Kritiken tas upp i samband med att motionärerna i de båda
motionerna diskuterar hyresförhandlingslagen och Hyresgästernas riksförbunds
ställning. Enligt motionärerna är det uppenbart att förarbetena till
hyresförhandlingslagen, tillsammans med den tolkning som de partssammansatta
prövningsinstanserna har gjort, har lett till att hyresgästföreningens
monopol har utvidgats till att gälla hela hyresmarknaden, något som
motionärerna finner helt oacceptabelt.

Gällande ordning

Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen inrättades den 1 januari 1929. Dess verksamhetsområde
och sammansättning regleras numera i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister. Enligt denna lag skall arbetsdomstolen som första domstol i
huvudsak ta upp och avgöra tvister som väcks av arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal,
om målet gäller 1. tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller 2. arbetstvist i
övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att
enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med
kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av. Arbetsdomstolen är också
överrätt i arbetstvister som enligt särskilda bestämmelser skall handläggas av
tingsrätt. Arbetsdomstolens domar eller beslut kan inte överklagas.

Arbetsdomstolen består av högst tre ordförande, högst tre vice ordförande
samt 16 andra ledamöter. Ordförande, vice ordförande och tre andra
ledamöter utses av regeringen bland personer som inte kan anses företräda
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordförande och vice ordförande skall

LU 1982/83:19

vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De tre andra ledamöterna skall ha
särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Övriga 13 ledamöter
utses av regeringen enligt följande:
fyra efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
en efter förslag av Svenska kommunförbundet,
en efter förslag av Landstingsförbundet,
en såsom representant för staten som arbetsgivare,
fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige,
två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.

För var och en av de ordinarie ledamöterna (utom domstolens tre
ordförande) skall finnas högst tre ersättare. De utses i samma ordning som
ledamöterna med det undantaget att Centralorganisationen SACO/SR har
rätt att föreslå två av ersättarna för de ledamöter som utses efter förslag av
TCO.

Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt högst sex och lägst fyra
andra ledamöter. Av de ledamöter som inte företräder arbetsgivar- eller
arbetstagarintressen får då delta högst tre och lägst en. Av övriga ledamöter
deltar högst fyra och lägst två, lika många för vardera arbetsgivarsidan och
arbetstagarsidan. Normalt är arbetsdomstolen i sin dömande verksamhet
sammansatt av sju ledamöter, nämligen ordförande, vice ordförande och en
tredje ledamot samt två från arbetsgivarsidan och två från arbetstagarsidan.
Rättegångsbalkens regler om domarjäv gäller även vid arbetsdomstolen.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen tillkom den 1 januari 1971 då lagen om otillbörlig
marknadsföring trädde i kraft. Domstolen benämndes till utgången av år
1972 marknadsrådet. Marknadsdomstolen övertog också de uppgifter enligt
lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) som tidigare ålåg näringsfrihetsrådet,
vilket hade inrättats enligt beslut år 1953.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729) - vilken den 1 januari 1983 har ersatt den ovan nämnda
konkurrensbegränsningslagen ärenden enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och ärenden enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Förfarandet i marknadsdomstolen regleras
genom dessa lagar och genom lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m. m. Utom såvitt gäller beslut som skall prövas av regeringen är
marknadsdomstolen slutinstans i samtliga ärenden.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt tio
andra ledamöter. För varje ledamot utom ordföranden skall finnas en eller
flera ersättare. Alla utses för viss tid av regeringen. Ordföranden och vice
ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Fyra av de andra
ledamöterna är särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegräns 1*

Riksdagen 1982183. 8 sami. Nr 19

LU 1982/83:19

ning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga
avtalsvillkor. Den sistnämnde skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Av
de tre ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning skall en vara
lagkunnig och erfaren i domarvärv och två ha särskild insikt i näringslivets
förhållanden. Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för
företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.
Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får
däremot inte utses bland personer som kan anses företräda sådana
intressen.

Marknadsdomstolen är beslutsför när ordföranden och fyra andra
ledamöter är närvarande. I beslut skall delta lika antal ledamöter som
företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen, dvs.
en, två eller tre av vardera kategorin. Av de särskilda ledamöterna deltar
endast den eller de som har utsetts för sådant ärende som det är fråga om.
Antalet ledamöter som deltar i ett beslut kan sålunda variera från elva till
fem. Som marknadsdomstolens beslut gäller den mening varom de flesta
ledamöter förenar sig; vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
Bestämmelserna i rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i marknadsdomstolen.

Ärenden enligt konkurrenslagen tas upp efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen
är det på motsvarande sätt konsumentombudsmannen (KO) som för talan.
Om NO eller KO för visst fall beslutar att inte göra ansökan finns i andra
hand talerätt för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
I fråga om konkurrensbegränsning resp. otillbörlig marknadsföring
har även näringsidkare som berörs därav en sådan subsidiär talerätt.

Hyresnämnder, arrendenämnder och bostadsdomstolen

Statliga, regionala hyresnämnder inrättades den 1 januari 1969 i samband
med en genomgripande reform av de allmänna bestämmelserna om hyra.
Dessa hyresbestämmelser, som allmänt och av utskottet i det följande kallas
för hyreslagen, ingick då som 3 kap. i lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom. Utan större ändringar i sak fördes sedan hyresbestämmelserna
över från lagen om nyttjanderätt till fast egendom till 12 kap. jordabalken,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1972. Hyresnämndernas uppgifter och
sammansättning regleras i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder (nämndlagen).

Hyresnämnden har till uppgift att medla i hyres- och bostadsrättstvister. På
hyresnämnden har vidare lagts att pröva vissa hyrestvister enligt hyreslagen
samt frågor enligt bostadsrättslagen (1971:479), bostadsförvaltningslagen
(1977:792), bostadssaneringslagen (1973:531), hyresförhandlingslagen
(1978:304), lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m., bostadsanvisningslagen
(1980:94) och lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv

LU 1982/83:19

för ombildning till bostadsrätt. Hyresnämnden skall också vara skiljenämnd i
hyres- eller bostadsrättstvister.

Enligt 5 § nämndlagen består hyresnämnd av en lagfaren ordförande och
två andra ledamöter, av vilka den ene skall vara väl förtrogen med
förvaltning av hyresfastigheter och den andre vara väl förtrogen med
bostadshyresgästers förhållanden. När ett ärende inför hyresnämnden rör
bostadsrättsfastighet skall den förstnämnda intresseledamoten bytas ut mot
en ledamot som är väl förtrogen med förvaltning av bostadsrättsfastigheter.

Rör ett ärende annan lägenhet än bostadslägenhet skall intresseledamoten
på bostadshyresgästsidan ersättas av en ledamot som är väl förtrogen med
näringsidkande hyresgästers förhållanden. För ledamot skall finnas en eller
flera ersättare.

Innan annan ledamot än ordförande förordnas skall sådan riksorganisation
av fastighetsägare, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare som
med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan
anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att
avge förslag.

Arrendenämnderna i dess nuvarande utformning tillskapades vid införandet
av jordabalken. De är uppbyggda efter förebild av hyresnämnderna och
deras uppgifter och sammansättning regleras som framgår ovan också i
nämndlagen.

Arrendenämnden skall medla samt vara skiljenämnd i arrendetvister.
Nämnden skall också pröva bl. a. tvister om förlängning av arrendeavtal.

Enligt 2 § nämndlagen består arrendenämnden av en lagfaren ordförande
och två andra ledamöter. Av sistnämnda två ledamöter skall den ene såsom
ägare av jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat erfarenhet av
arrendeförhållanden och den andre vara jordbruksarrendator eller, när
ärendet rör bostadsarrende, bostadsarrendator. För ledamot skall finnas en
eller flera ersättare.

Under samma förutsättningar som gäller beträffande hyresnämnderna
skall riksorganisation av jordägare eller arrendatorer beredas tillfälle att
avge förslag innan annan ledamot än ordförande förordnas.

Varken hyresnämnd eller arrendenämnd är domstol i egentlig mening. De
får närmast ses som förvaltningsmyndigheter. Ger inte nämndlagen ledning
vid förfarandet i nämnderna, tillämpas förvaltningslagen (1971:290). Dock
finns i nämndlagen en uttrycklig bestämmelse om att rättegångsbalkens
bestämmelser om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i
nämnd.

Bostadsdomstolen inrättades den 1 juli 1975 som en central överinstans för
ärenden som behandlats av hyresnämnd. Dessförinnan var systemet för
fullföljd av talan mot hyresnämnds avgörande inte enhetligt reglerat. Det var
för att komma till rätta med den bristande enhetlighet i rättstillämpningen
som blivit en följd av den splittrade fullföljdsordningen som bostadsdomsto -

LU 1982/83:19

len tillkom. Bostadsdomstolens verksamhetsområde och sammansättning
regleras i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol. Enligt lagen skall bostadsdomstolen
ta upp besvär mot hyresnämnds beslut enligt vad som föreskrivs i
lag eller annan författning. Bostadsdomstolens avgöranden kan inte överklagas.

Bostadsdomstolen skall enligt 5 § lagen om bostadsdomstol bestå av minst
tre ledamöter som är lagkunniga och erfarna i domarvärv (lagfarna
ledamöter). Vidare skall ingå en teknisk ledamot, dvs. en ledamot med
teknisk utbildning och erfarenhet av värderings- eller byggnadsteknik.
Därutöver skall finnas högst tolv ledamöter med särskild sakkunskap om
förhållandena på bostadsmarknaden (intresseledamöter).

Regeringen förordnar ledamöterna i domstolen och en eller flera ersättare
för annan ledamot än lagfaren ledamot. Lagfaren ledamot och teknisk
ledamot får inte förordnas bland personer som kan anses företräda
fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättshavares intressen. Innan
intresseledamot förordnas skall sådan riksorganisation av fastighetsägare,
bostadsrättsföreningar, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare
som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter
kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas
tillfälle att avge förslag.

Bostadsdomstolen är domför antingen med sju ledamöter (den större
sammansättningen) eller med fyra ledamöter (den mindre sammansättningen).
Domstolen upphör att vara domför i den mindre sammansättningen, om
någon av ledamöterna påkallar att målet skall prövas i den större
sammansättningen. Sammanträder domstolen med sju ledamöter skall tre av
dem vara lagfarna och fyra av dem vara intresseledamöter. Sammanträder
domstolen i den mindre sammansättningen skall två av ledamöterna vara
lagfarna och två vara intresseledamöter. När domstolen sammanträder i den
större sammansättningen kan intresseledamöterna överrösta de lagfarna
ledamöterna. I den mindre sammansättningen blir - om två röstar för ett
avgörande och två emot - ordförandens röst utslagsgivande.

Uppsättningen av intresseledamöter blir olika beroende på målets
beskaffenhet. När domstolen skall avgöra mål i den större sammansättningen
skall på fastighetsägarsidan delta två företrädare för allmännyttiga bostadsföretag,
enskilda fastighetsägare eller bostadsrättsföreningar beroende på
vad slags fastighet tvisten rör. På hyresgästsidan skall delta två intresseledamöter
som är väl förtrogna med bostadshyresgästers förhållanden eller, vid
prövning av fråga som rör hyresrätt till lokal, näringsidkande hyresgästers
förhållanden. I bostadsrättstvister ersätts dessa intresseledamöter av sådana
intresseledamöter som är väl förtrogna med bostadsrättshavares förhållanden.

Den tekniska ledamoten skall delta i stället för lagfaren ledamot, om
ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

Rättegångsbalkens bestämmelser om domarjäv äger motsvarande tillämpning
på ledamot i bostadsdomstolen.

LU 1982/83:19

Tidigare behandling

Arbetsdomstolen

Innan arbetsdomstolen inrättades hade genom en lag från år 1920 funnits
ett statligt organ, centrala skiljenämnden, för avgörande av vissa tvister på
grund av kollektivavtal. Förutsättningen för att skiljenämnden skulle ta upp
frågor om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning var att i avtalet eller
på annat sätt genom överenskommelse mellan parterna föreskrivits att
frågan skulle hänskjutas till nämnden. Centrala skiljenämnden bestod av sju
ledamöter, varav tre var ledamöter som inte kunde anses företräda
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen och fyra andra ledamöter av vilka två
utsågs av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två av
landsorganisationen. I övrigt kunde tvisterna handläggas antingen vid allmän
domstol eller av särskilda skiljedomare. Det ansågs som en brist att det inte
fanns en praktiskt användbar form för avgörande vid domstol av tvister om
tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Av flera skäl hade parterna
undvikit att vända sig till allmän domstol för att lösa tvisterna. Arbetsdomstolen
inrättades således och fick en sammansättning efter mönster från
centrala skiljenämnden (prop. 1928:39, 2 LU 1928:36). Enligt förarbetena
var det av särskild vikt att domstolen sammansattes på sådant sätt att garanti
skapades för ett rättvist och sakkunnigt bedömande av tvistefrågorna. Till
ledamöterna i domstolen borde utses personer som var kända för oväld och
skicklighet. Dessutom skulle beaktas att domstolen erhöll tillgång till
beprövad sakkunskap rörande arbetsmarknaden och där bestående avtalsförhållanden.
I propositionen framhölls bl. a. att det inte var avsikten att
parterna skulle erhålla ett slags intresserepresentation i domstolen. De efter
förslag utsedda domstolsledamöterna skulle företräda de på ömse sidor
rådande åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor. De skulle inte tjänstgöra
som talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill
ansågs det lämpligast att endast de befintliga huvudorganisationerna
tillerkändes förslagsrätt, en ordning som visat sig fungera tillfredsställande
när det gällde centrala skiljenämnden.

Som framgår av arbetsmarknadsutskottets yttrande AU 1982/83:1 y
(bilaga 2 till betänkandet) över en av de nu aktuella motionerna prövades
frågan om arbetsdomstolens sammansättning också vid tillkomsten av 1974
års lag om rättegången i arbetstvister (prop. 1974:77). Föredragande
departementschefen anförde bl. a. att den blandade sammansättningen i
arbetsdomstolen av ämbetsmannaledamöter och framträdande företrädare
för arbetsmarknadsorganisationerna visat sig ändamålsenlig. Domstolen har
enligt departementschefen genom sin sammansättning kunnat uppträda med
den auktoritet som är nödvändig för att dess avgöranden skall vinna allmän
efterföljd på arbetsmarknaden. Anledning att gå ifrån denna ordning fanns
inte. Beträffande frågan om vilka organisationer som skulle ha rätt att föreslå
ledamöter i domstolen framfördes önskemål om att dittills orepresenterade

1** Riksdagen 1982/83. 8 sami. Nr 19

LII 1982/83:19

huvudorganisationer på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan skulle få rätt
att bli företrädda i domstolen. Dessa önskemål avvisades emellertid i
propositionen med hänvisning bl. a. till de överväganden som låg till grund
vid domstolens inrättande. Därutöver ansågs det önskvärt att arbetsdomstolens
sammansättning inte växlar från mål till mål utan hålls så konstant
som möjligt för att säkra kontinuiteten i dömandet. Detta ledde enligt
departementschefen till att endast ett fåtal organisationer kunde bli
representerade i domstolen. Vid valet mellan organisationerna fick deras
representativa bredd fälla utslaget. Hänsyn togs i det sammanhanget också
till att dessa organisationer även utanför domstolen påverkar rättsbildningen
på arbetsmarknaden. Det ansågs slutligen både naturligt och lämpligt att
omfattningen av representationen svarar mot det antal mål som kommer från
motsvarande sektor på arbetsmarknaden.

Marknadsdomstolen

En utförlig redogörelse för bakgrunden till marknadsdomstolens sammansättning
och frågor i anslutning härtill finns i näringsutskottets yttrande NU
1982/83:1 y (bilaga 1 till betänkandet). Här kan endast nämnas följande.

Då näringsfrihetsrådet inrättades ansågs det vara av vikt att såväl beprövad
domarerfarenhet som ekonomisk sakkunskap skulle finnas företrädd i rådet
(prop. 1953:103). För att rådet skulle få förankring i de kretsar som närmast
berördes av dess verksamhet borde inom rådet också finnas företrädare för
såväl näringslivet som konsumenterna. Näringslivets representanter skulle
enligt propositionen inte uppfattas som representanter för de olika näringsgrenarnas
särintressen. Företrädarna för de allmänna konsument- och
löntagarintressena borde dels hämtas från konsumentkooperationen, dels i
övrigt vara personer med förankring i de stora löntagarorganisationerna.

Marknadsrådets - numera marknadsdomstolens - sammansättning
behandlades i den proposition (prop. 1970:57) som innehöll förslag till
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Den enda principiella nyheten vid
jämförelse med näringsfrihetsrådet var att en särskild ledamot med
inriktning på konsumentfrågor tillkom. Föredragande departementschefen
uttalade bl. a. att den inriktning på etiska normer som skulle prägla
bedömningen av marknadsföringsärendena gjorde det angeläget att vid
handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter för konsumenternas
och näringslivets intressen. Beträffande näringsidkarrepresentanternas
funktion i marknadsrådet anförde departementschefen bl. a. att deras
uppgift var att tillföra rådet kännedom om de värderingar som rådde inom
näringslivet i allmänhet. Det var genom dessa ledamöter som näringslivet
skulle få inflytande på rättsbildningen.

Genom beslut år 1982 tillfördes marknadsdomstolen ytterligare två
särskilda ledamöter för konkurrensfrågor (prop. 1981/82:165 och 195).

LU 1982/83:19

Näringsutskottet behandlade hösten 1978 (NU 1978/79:6) en motion om
förstärkning av konsument- och löntagarintressenas representation i marknadsdomstolen.
I betänkandet redovisades en undersökning av reservationer
i marknadsdomstolen under tiden 1971-juni 1978. Näringsutskottet anförde
bl. a. att genomgången av reservationerna tydde dels på att marknadsdomstolens
avgöranden präglades av en betydande enighet, dels på att
förekommande reservationer snarare var uttryck för individuella bedömningar
än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter. Utskottet
betonade att detta måste betraktas som tillfredsställande. Det fick nämligen
enligt utskottet anses stå i god överensstämmelse med förarbetena till lagen
om marknadsdomstol m. m. och med vedertagen uppfattning, om man på
marknadsdomstolen applicerade vad föredragande departementschefen i
propositionen år 1974 om inrättande av bostadsdomstolen uttalat om
intresseledamöterna i denna. Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs
av riksdagen.

Hyresnämnder, arrendenämnder och bostadsdomstolen

När de nuvarande hyresnämnderna inrättades år 1968 underströk föredragande
departementschefen (prop. 1967:141) betydelsen av att hyresmarknaden
tillfördes en kvalificerad, statlig nämndorganisation som i relativt
obundna former kunde vara verksam för att bilägga hyrestvister, innan de
drogs inför domstol. Stor vikt lades vid att hyrestvisterna ofta kräver ett
relativt snabbt avgörande. Betydelse tillmättes också kostnadssynpunkten.

1 1974 års lagstiftningsärende om inrättande av bostadsdomstolen (prop.
1974:151, LU 1974:36) framhöll föredragande departementschefen bl. a. att
det av handläggningsregler tämligen obundna hyresnämndsförfarandet utan
tvivel lett till att hyrestvisterna i första instans kunnat lösas förhållandevis
enkelt, snabbt och billigt. Som regel hade också parterna godtagit
hyresnämndernas avgöranden. Inte minst vid behandlingen av de ofta ganska
komplicerade bruksvärdemålen hade det informella förfarandet vid hyresnämnderna
under medverkan av företrädare för hyresmarknadens partsorganisationer
visat sig ändamålsenligt, anförde departementschefen. Däremot
kunde enligt propositionen erfarenheterna av den gällande ordningen
för överprövning av hyresnämndernas avgöranden inte anses ha varit lika
positiva. Förslag lades därför fram om en central överinstans, bostadsdomstolen.
Såvitt gällde domstolens sammansättning framhöll departementschefen
bl. a. att intresseledamöterna inte är och inte skall uppfattas som
intresserepresentanter i egentlig mening, dvs. som företrädare för endera
partens intressen. De är meddomare som har att företa en objektiv
bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och
erfarenheter.

Lagutskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU

LU 1982/83:19

1974:36) att kritiken mot den dåvarande instans- och fullföljdsordningen var
befogad och att en reform således var nödvändig. Utskottet uttalade vidare
att en utgångspunkt för en hyresprocessreform måste vara att det avsteg från
principen om ett sammanhållet domstolsväsende som gjordes år 1968 genom
inrättandet av de statliga hyresnämnderna skulle bestå även i fortsättningen.
Som framhölls i propositionen hade de statliga hyresnämnderna visat sig
fungera väl. Att ändra grundläggande förutsättningar för nämndernas
organisation fann utskottet under sådana förhållanden knappast böra
komma i fråga. En annan utgångspunkt för reformen måste enligt utskottets
mening vara att även den nya överinstansen borde bygga på partsorganisationernas
medverkan i rättsskipningen. Det hade enligt utskottet visat sig
värdefullt att den sakkunskap och erfarenhet som fanns representerad hos
hyresmarknadens organisationer i största möjliga utsträckning utnyttjades
vid prövning av hyrestvister. Utskottet erinrade vidare om att partsrepresentation
förekom i statens hyresråd. När i samband med hyresregleringens
avskaffande hyresrådet skulle avvecklas var det enligt utskottets mening
ofrånkomligt att man försäkrade sig om en fortsatt medverkan från
partsorganisationemas sida vid uppbyggandet av den nya centrala överinstansen.
En sådan medverkan ledde fram till att den nya överinstansen måste
få karaktären av specialdomstol.

Utskottet prövade också frågan om bostadsdomstolens sammansättning. I
motioner framfördes farhågor för att intresseledamöterna skulle känna sig
bundna av de generella överenskommelser som träffas på hyresmarknaden
och att det därför kunde bli svårt för enskilda personer, som inte var
medlemmar av intresseorganisationerna, att få gehör i den föreslagna
domstolen för en från de centrala överenskommelserna avvikande uppfattning.
Med hänsyn härtill yrkades i några av motionerna avslag på förslaget
om inrättandet av en bostadsdomstol och i en motion att domstolen skulle ha
en sammansättning som gav majoritet åt de lagfarna ledamöterna. Utskottet
framhöll att förslaget i propositionen anslöt sig till vad som sedan länge gällde
beträffande arbetsdomstolen och som också hade gällt i fråga om statens
hyresråd. Erfarenheterna av den ordning som gällt för dessa hade varit goda.
Utskottet påpekade att uttrycket intresseledamot självfallet inte betydde att
sådan ledamot i sin dömande verksamhet skulle känna sig bunden till det
intresse som han kunde sägas representera. Intresseledamöterna var utsedda
för att tillföra domstolen fackkunskap och ge domstolen en särskild
förankring hos bostadsmarknadens organisationer och de hade ställning som
självständiga domare i en kollegial domstol. Utskottet underströk vikten av
att intresseledamöterna uppfattade sin uppgift på detta sätt och att de lät sitt
agerande i domstolen bestämmas av denna grundsyn. Med hänsyn till det
anförda fann utskottet i likhet med departementschefen att eventuella
farhågor för att sammansättningsreglerna skulle kunna leda till att enskilda
parter inte kunde få sin sak förutsättningslöst prövad i domstolen fick anses
vara ogrundade.

LU 1982/83:19

Vid 1979/80 års riksmöte behandlade utskottet ett motionsyrkande med
begäran om ändring i lagstiftningen om hyresnämnder och bostadsdomstol.
Till stöd för yrkandet anfördes att det inte kunde anses tillfredsställande att
intresseledamöterna är i majoritet i hyresnämnd och bostadsdomstol.
Speciellt gällde detta i frågor som rör tvister och konkurrenssituationer
mellan olika organisationer. Motionärerna syftade därvid på tvister enligt
hyresförhandlingslagen. Enligt motionärerna borde i dessa fall hyresnämnd
resp. bostadsdomstol bestå endast av lagfarna ledamöter.

Utskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1979/80:32) till den ingående prövning av frågan om bostadsdomstolens
sammansättning som föregick antagandet av lagen om bostadsdomstol. Vid
besök på bostadsdomstolen hade utskottet inhämtat att skiljaktiga meningar
förekommit endast i ringa omfattning under den tid domstolen verkat. Inte
någon gång hade det inträffat att de lagfarna ledamöterna överröstats av
intresseledamöterna. Enligt bostadsdomstolens uppfattning hade gällande
domförhetsregler fungerat väl.

Utskottet anförde att farhågorna för att domstolens sammansättning
skulle leda till att enskild part inte skulle kunna få sin sak förutsättningslöst
prövad hade, som utskottet förutsatte i 1974 års lagstiftningsärende, visat sig
ogrundade. Något behov av lagändring sett från denna utgångspunkt förelåg
enligt utskottets mening följaktligen inte. Inte heller hade förekommit något
som gav belägg för påståendet i motionen att det skulle finnas behov av
särskilda domförhetsregler för mål enligt hyresförhandlingslagen. Utskottet
hänvisade därvid bl. a. till att riksdagen på förslag av civilutskottet (CU
1979/80:13) avslagit motionärernas yrkande om en översyn av hyresförhandlingslagen.

I sammanhanget kan tilläggas att civilutskottet vid 1981/82 års riksmöte
behandlade ett motionsyrkande med begäran om förslag till ändring i
hyresförhandlingslagen. Civilutskottet (CU 1981/82:23) framhöll att gällande
ordning har ansetts vara neutral till hyresgästernas val av intresseorganisation.
Enligt civilutskottets mening uppfyllde den fortfarande dessa
anspråk. Det kunde - med hänsyn bl. a. till att inte endast medlemmarnas
intresse berörs - inte anses motiverat att slopa gällande krav på organisationens
kvalifikationer. På civilutskottets hemställan avslog riksdagen
motionsyrkandet.

Rättsfall angående jäv mot ledamot i bostadsdomstolen

Högsta domstolen har i ett beslut den 21 september 1982 (SÖ 2089, Ö
600/81) prövat frågan om förre ordinarie ledamoten i bostadsdomstolen och
ordföranden i Hyresgästernas riksförbund Erik Svensson varit jävig vid ett av
bostadsdomstolens avgöranden. Frågan togs upp av högsta domstolen som
ett spörsmål om domvilla hade förekommit vid bostadsdomstolens avgörande
av själva saken.

LU 1982/83:19

Bakgrunden var enligt högsta domstolens beslut i korthet följande.
Hyresgästföreningen Kroken nr 5 i Stockholm ansökte hos hyresnämnden i
Stockholm om fastställande av förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen
för fastigheten Kroken 5 mellan föreningen och fastighetsägaren,
Aktiebolaget Familjebostäder. I beslut den 26 oktober 1979 avslog
hyresnämnden föreningens framställning under hänvisning till 4 § hyresförhandlingslagen,
eftersom förhandlingsordning redan gällde för fastigheten
mellan fastighetsägaren och Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm.

Föreningen anförde besvär i bostadsdomstolen. Med anledning av att
föreningen i sin besvärsinlaga hade anfört jäv mot samtliga ”intresserepresentanter
för hyresgäster” i bostadsdomstolen tog domstolen till särskild
prövning upp frågan om jäv mot bl. a. Erik Svensson, vilken hade kallats att
delta i domstolens handläggning av målet. I beslut den 3 november 1980 fann
domstolen, som därvid bestod av en lagfaren ledamot, att jäv inte förelåg mot
Erik Svensson. Bostadsdomstolen avgjorde besvärsmålet genom beslut den 3
november 1980, i vilket beslut Erik Svensson deltog.

Föreningen ansökte om resning och anförde besvär över domvilla. Högsta
domstolen anförde i huvudsak följande:

Vid bedömningen av frågan om jäv mot en intresseledamot måste givetvis
hänsyn tas till dessa ledamöters särskilda ställning och det sätt på vilket de
utses. Sålunda är det självklart att redan den omständigheten att ledamoten
allmänt sett företräder en viss intressegrupp inte innebär att han är jävig vid
handläggningen av mål där den ena parten tillhör denna intressegrupp.
Såsom har understrukits i lagförarbetena (NJA II 1974 s 546) är det
emellertid inte meningen att intresseledamöterna i sin dömande verksamhet
skall känna sig bundna till det intresse de kan sägas representera. De skall
liksom övriga ledamöter verka som självständiga domare och inte som
företrädare för bestämda partsintressen.

Den ordning som gäller för tillsättningen av intresseledamöter leder
ofrånkomligen till att sådana personer utses som är knutna till de
förslagsställande organisationerna och som solidariserar sig med organisationens
syften och är inställda på att verka för dem. Detta kan föranleda
tvivel om en ledamots opartiskhet i fall då den talan som förs i målet kan
uppfattas som ett angrepp mot den organisation ledamoten tillhör. Syftet
med föreningens talan i målet har varit att föreningen skulle godtas som
fastighetsägarens förhandlingspart i stället för Hyresgästföreningen i StorStockholm.
Föreningen synes inta den ståndpunkten att varje ledamot som
har en närmare anknytning till hyresgäströrelsen redan på grund härav är
jävig att handlägga en sådan talan.

Med anledning härav bör till en början framhållas att intresseledamötema
i bostadsdomstolen inte har till uppgift att representera sina organisationer.
De skall företräda hela den ifrågavarande intressegruppen utan avseende på
organisationstillhörighet. Lagstiftningen bygger uppenbarligen på den förutsättningen
att intresseledamöterna skall vara i stånd att opartiskt
handlägga även tvister där direkta organisationsintressen står på spel, och det
är inte förenligt med lagens reglering att generellt betrakta organisationsanknutna
ledamöter som jäviga i sådana tvister. Det torde med andra ord inte
ha varit avsett att en sådan syn på jävsfrågan som när det gäller nämndeman i

LU 1982/83:19

fastighetsdomstol har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1978 s. 464 skall
tillämpas på intresseledamot i bostadsdomstolen. En annan sak är att jäv
givetvis kan föreligga om ledamoten har engagerat sig i den speciella
tvistefråga som är föremål för domstolens prövning.

Ett godtagande av föreningens ståndpunkt i jävsfrågan skulle medföra
vissa problem. Sålunda skulle det krävas att bostadsdomstolen - liksom
hyresnämnderna - för tjänstgöring i mål av det slag det här är fråga om fick
tillgång till ledamöter eller ersättare som stod utanför riksorganisationerna
på marknaden. Det skulle sannolikt visa sig ganska svårt att finna sådana
personer som i övrigt kunde anses uppfylla lagens kvalifikationskrav. Vidare
skulle dessa ledamöter endast komma att tjänstgöra i domstolen i mycket
begränsad omfattning och därmed inte förvärva önskvärd erfarenhet av den
dömande verksamheten. Ett system med särskilda ledamöter för tvister av en
viss typ skulle vidare kunna ge intryck av att intresseledamöterna har att
verka för en viss parts intressen i målet, vilket strider mot vad som är syftet
med intresserepresentationen i domstolen.

Mot bakgrund av det nu anförda bör den omständigheten att Svensson
intog en ledande ställning i Hyresgästernas Riksförbund inte i och för sig
anses ha inneburit att han var jävig att som intresseledamot delta i
bostadsdomstolens prövning av föreningens besvärstalan. Någon annan
omständighet som kan grunda jäv mot Svensson har inte anförts från
föreningens sida.

Högsta domstolen lämnade besvären över domvilla avseende bostadsdomstolens
beslut i själva saken utan bifall och avvisade föreningens talan i
övrigt.

Utredningsförslag

Hyresrättsutredningen (Ju 1975:06) har i sitt slutbetänkande (SOU
1981:77) Hyresrätt 3 bl. a. lagt fram förslag om en hyresprocesslag. Enligt
förslaget skall i princip alla hyrestvister enligt hyreslagen prövas av
hyresnämnderna i första instans och med bostadsdomstolen som slutinstans.
Därigenom kan man enligt utredningen på ett effektivt sätt tillgodogöra sig
de specialkunskaper som, inte minst genom intresseledamöternas medverkan,
finns i hyresnämnderna och bostadsdomstolen. I betänkandet föreslås
vidare att samma handläggningsregler skall gälla vid hyresnämnderna och i
bostadsdomstolen. En följd av den föreslagna nya lagen blir att även
hyresnämnderna skall betraktas som domstolar. I övrigt läggs fram förslag
om smärre ändringar när det gäller hyresnämndernas och bostadsdomstolens
sammansättning i olika typer av mål.

Arrendelagskommittén (Ju 1975:04) anför i sitt slutbetänkande (SOU
1981:80) Arrenderätt 2 bl. a. att den instans- och fullföljdsordning som gäller
för hyrestvister bör tjäna som förebild för arrendetvisternas del. Enligt
kommittén kan bostadsdomstolens lagfarna ledamöter tillsammans med
intresseledamöter, föreslagna av arrendemarknadens parter, bilda en
arrendedomstol såsom andra och sista instans för arrendetvister. Kommittén
förordar också att den hyresprocesslag som föreslagits av hyresrättsutredningen
skall gälla även för handläggningen av arrendetvister.

LU 1982/83:19

De båda betänkandena har remissbehandlats och är f. n. föremål för
beredning i justitiedepartementet.

Utskottet

Av de fyra motionsyrkanden om partssammansatta domstolar som
utskottet behandlar i betänkandet tar två mera allmänt sikte på systemet med
partssammansatta domstolar som sådant, medan två i huvudsak behandlar
sammansättningen av hyresnämnder, arrendenämnder och bostadsdomstol.
Sålunda begärs i motionerna 1981/82:1712 (fp) och 1982/83:2159 (m) en
utredning av de partssammansatta domstolarnas funktion och sammansättning
i olika typer av mål resp. en utvärdering särskilt med avseende på
partsrepresentanternas inställning till den egna uppdragsgivarens intresse. I
motionerna 1981/82:2065 (m) och 1982/83:362 (m) hemställs, i den förstnämnda
motionen om en översyn av systemet med partssammansatta
hyresnämnder och bostadsdomstol och i den sistnämnda om ändring i lagen
om bostadsdomstol och lagen om arrendenämnder och hyresnämnder så att
dessa instanser ges en sammansättning utan intresseledamöter.

De partssammansatta domstolar av betydelse som förekommer i Sverige
är, förutom bostadsdomstolen samt hyres- och arrendenämnderna,
arbetsdomstolen och marknadsdomstolen. Gemensamt för dessa är att de
har ledamöter som skall representera olika gruppers sakkunskap och
erfarenheter.

Arbetsdomstolen, som är den äldsta partssammansatta domstolen, tillkom
redan år 1928. I arbetsdomstolen handläggs mål om tvist om kollektivavtal
och vissa andra arbetstvister. Domstolen består av ordförande, vice
ordförande och 16 andra ledamöter. Ordförande och vice ordförande skall
vara lagkunniga och tre andra ledamöter skall ha särskild insikt i förhållandena
på arbetsmarknaden. Övriga 13 ledamöter utses på sätt som närmare
redovisats ovan (s. 3) efter förslag av arbetsmarknadens organisationer. I sin
dömande verksamhet är arbetsdomstolen normalt sammansatt av sju
ledamöter, nämligen ordförande, vice ordförande, en tredje ledamot samt
två från vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

Marknadsdomstolen inrättades den 1 januari 1971 och handlägger ärenden
enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.
Domstolen består av ordförande och vice ordförande, som skall vara
lagkunniga, samt tio andra ledamöter. Fyra av dessa andra ledamöter är
särskilda ledamöter, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och en för
övriga ärenden. Av återstående sex ledamöter skall tre utses bland
företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsumentoch
löntagarintressen. Marknadsdomstolen är beslutsför när ordföranden
och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall delta lika antal
ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen.

LU 1982/83:19

Flertalet tvister enligt hyreslagen och vissa andra lagar på bostadsområdet
avgörs av hyresnämnderna. Hyresnämnden består av en lagfaren ordförande
och två andra ledamöter av vilka den ene skall vara väl förtrogen med
förvaltningen av hyres- eller bostadsrättsfastigheter och den andre väl
förtrogen med hyresgästers förhållanden. - Arrendenämnderna är uppbyggda
efter samma mönster som hyresnämnderna.

Bostadsdomstolen inrättades fr. o. m. den 1 juli 1975 som en central
överinstans för ärenden som behandlats av hyresnämnd. Domstolen består
av lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot samt högst tolv intresseledamöter.
Innan intresseledamot förordnas skall riksorganisation av bl. a. fastighetsägare
eller hyresgäster beredas tillfälle att avge förslag. Bostadsdomstolen är
domför antingen med sju ledamöter (den större sammansättningen) eller
med fyra ledamöter (den mindre sammansättningen). Sammanträder
domstolen i den större sammansättningen skall tre av ledamöterna vara
lagfarna och fyra av dem vara intresseledamöter. Sammanträder domstolen i
den mindre sammansättningen skall två av ledamöterna vara lagfarna och två
vara intresseledamöter. Av intresseledamöterna skall två resp. en i princip
företräda fastighetsägarintressen och lika många representera hyresgästintressen.
Om ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det
kan en av de lagfarna ledamöterna ersättas av en teknisk ledamot.

Utskottet vill till en början erinra om de uttalanden som gjordes då
arbetsdomstolen inrättades. I propositionen som låg till grund för riksdagens
beslut (prop. 1928:39) framhölls bl. a. vikten av att domstolen tillfördes
erforderlig sakkunskap. Vidare anfördes att de ledamöter som utsetts efter
förslag från arbetsmarknadsorganisationerna inte skulle ses som parternas
intresserepresentanter i domstolen eller tjänstgöra som talesmän för de i
tvisterna deltagande parterna. Liknande uttalanden har sedan återkommit i
samband med de övriga partssammansatta domstolarnas tillkomst (prop.
1953:103 och 1970:57 betr. marknadsdomstolen samt prop. 1974:151 och LU
1974:36 betr. hyresnämnderna och bostadsdomstolen).

Också efter det att domstolarna inrättats har riksdagen prövat frågor om
deras sammansättning. Sålunda framhölls i förarbetena till 1974 års lag om
rättegången i arbetstvister (prop. 1974:77) bl. a. att den blandade sammansättningen
i arbetsdomstolen visat sig ändamålsenlig och att det inte fanns
anledning att gå ifrån denna ordning. I sammanhanget avvisades önskemål
om att vissa i arbetsdomstolen orepresenterade huvudorganisationer skulle
få rätt att bli företrädda. Därvid hänvisades bl. a. till att det var önskvärt att
arbetsdomstolens sammansättning hålls så konstant som möjligt för att säkra
kontinuiteten i dömandet. Vidare har näringsutskottet år 1978 konstaterat
(NU 1978/79:6) att de ställningstaganden som gjorts i marknadsdomstolen av
företrädarna för företagar- resp. konsument- och löntagarintressen gav vid
handen att de inte uppträtt som partsrepresentanter i egentlig mening.
Näringsutskottet ansåg det tillfredsställande att partsrepresentanterna inte
agerat i egna intressen. Ett motionsyrkande om förstärkning av konsument -

LU 1982/83:19

och löntagarintressenas representation i marknadsdomstolen avslogs därmed
av riksdagen på begäran av näringsutskottet. Slutligen har lagutskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1979/80:32 avstyrkt bifall till ett
motionsyrkande med begäran om ändring i sammansättningen av hyresnämnderna
och bostadsdomstolen. Lagutskottet fann - bl. a. med hänvisning
till vad som framkommit vid ett studiebesök på bostadsdomstolen - att
det inte förelåg något behov av att ändra reglerna för bostadsdomstolens
sammansättning. Inte heller fanns det enligt utskottets mening belägg för
påståendet i motionen att det skulle finnas behov av särskilda domförhetsregler
för mål enligt hyresförhandlingslagen.

Arbetsmarknadsutskottet och näringsutskottet har yttrat sig över den nu
aktuella motionen 1981/82:1712.

Arbetsmarknadsutskottet anser att de motiv som ligger bakom arbetsdomstolens
nuvarande partssammansättning alltjämt är bärande. En allmänt
hållen kritik av det slag som framförs i motionen och som innebär att
arbetsdomstolen i sin dömande verksamhet skulle påverkas av obehöriga
intressen kan arbetsmarknadsutskottet inte dela. Granskar man exempelvis
arbetsdomstolens avgöranden under den senaste tioårsperioden då en av de
icke representerade arbetstagarorganisationerna, Sveriges arbetares centralorganisation
(SAC), varit part, finner man enligt arbetsmarknadsutskottet
att SAC visserligen förlorat i vissa fall men vunnit i andra, därav även mål av
principiell betydelse. Arbetsmarknadsutskottet avstyrker för sin del det i
motionen framställda utredningsyrkandet.

Näringsutskottet anför att de synpunkter som framförs i motionen synes
sakna aktualitet för marknadsdomstolens del. I yttrandet påpekas att det
övervägande antalet ärenden i marknadsdomstolen inte har karaktären av
tvistemål mellan enskilda parter utan grundas på ansökningar av KO eller
NO. Näringsutskottet hänvisar till sitt betänkande från år 1978 och anför att
marknadsdomstolens beslut under de senaste fyra åren inte synes ge
anledning till någon ändring av den tidigare slutsatsen. Näringsutskottet
erinrar också om att marknadsdomstolens sammansättning omprövades av
riksdagen så sent som våren 1982 då ämbetsmannainslaget i domstolen
förstärktes såvitt gäller handläggning av ärenden enligt konkurrenslagen.
Sammanfattningsvis anser näringsutskottet att det inte finns skäl att låta
marknadsdomstolen omfattas av en sådan utredning om partssammansatta
domstolar som föreslås i motionen.

Lagutskottet kan ansluta sig till vad som sålunda anförts av arbetsmarknadsutskottet
och näringsutskottet. Vad gäller hyresnämnderna och bostadsdomstolen
har det enligt lagutskottets mening inte framkommit några nya
omständigheter som motiverar att riksdagen nu bör inta en annan inställning
än år 1980. Utskottet vill tillägga att hyresrättsutredningen och arrendelagskommittén
numera överlämnat sina slutbetänkanden, varvid sistnämnda
kommitté bl. a. föreslagit att en ny överinstans i arrendetvister, en
partssammansatt arrendedomstol, skall inrättas. I övrigt innebär förslagen

LU 1982/83:19

inte några mera genomgripande förändringar beträffande nämndernas och
bostadsdomstolens sammansättning. Ett bifall till motionsyrkandena i vad de
avser dessa instanser skulle medföra att riksdagen i viss mån föregriper det
beredningsarbete som f. n. pågår inom justitiedepartementet på grundval av
betänkandena.

Med hänvisning till det ovan anförda finner utskottet sammanfattningsvis
att det inte framförts några vägande skäl som talar för att en generell
utredning eller utvärdering av partssammansatta domstolar bör komma till
stånd eller att det föreligger behov av att särskilt se över eller ändra reglerna
för sammansättningen av instanserna på bostadsområdet. Motionsyrkandena
avstyrks därför av utskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:1712,1981/82:2065,1982/
83:362 yrkande 2 och 1982/83:2159.

Stockholm den 15 februari 1983

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i Gamleby (s),
Ingemar Konradsson (s), Mona Saint Cyr (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s)*, Allan Ekström (m), Sigvard Persson
(c), Per Israelsson (vpk) och Margit Gennser (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

Per-Olof Strindberg, Mona Saint-Cyr, Allan Ekström och Margit Gennser
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 17 slutar med ”av utskottet.” bort ha följande lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla följande. Enligt utskottets mening
speglar de förevarande motionerna en på senare år alltmer utbredd oro för
att partsrepresentanterna i de partssammansatta domstolarna och nämnderna
inte skulle handla med den objektivitet som förutsatts vid instansernas
tillkomst. Ett exempel på att partsrepresentants objektivitet satts i fråga

LU 1982/83:19

utgör det ovan (s. 11 f.) refererade rättsfallet angående jäv mot intresseledamot
i bostadsdomstolen. Utskottet anser-i likhet med vad som kommit till
uttryck i motionerna - att det för rättslivet är av avgörande betydelse att
allmänheten uppfattar ledamöterna i domstolarna och nämnderna som
oväldiga och fristående från politiska och korporativa krafter. ”Caesars
hustru får ej ens misstänkas. ” Det borde därför saknas anledning att motsätta
sig att en översyn görs av systemet med partssammansatta domstolar just i
syfte att skapa klarhet i om det finns fog för den kritik som uttalats mot detta.
Utskottet tillstyrker därför att en sådan översyn sker. Den omständigheten,
att arbetsmarknadsutskottet och näringsutskottet i yttranden över motionen
1981/82:1712 avstyrkt bifall till denna, föranleder icke annat bedömande från
lagutskottets sida. Översynen bör vara förutsättningslös och omfatta
arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och bostadsdomstolen samt hyresnämnderna
och arrendenämnderna. Vad utskottet nu anfört bör med
anledning av motionerna ges regeringen till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:1712, 1981/
82:2065, 1982/83:362 yrkande 2 och 1982/83:2159 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
översyn av systemet med partssammansatta domstolar.

LU 1982/83:19

Bilaga 1

Näringsutskottets yttrande
1982/83:1 y

över motion om partssammansatta domstolar

Till lagutskottet

Lagutskottet har anmodat näringsutskottet att yttra sig över motion
1981/82:1712 av Torkel Lindahl (fp) och Gertrud Hedberg (fp).

I motionen hemställs att riksdagen skall hos regeringen hemställa om en
utredning av partssammansatta domstolar i enlighet med vad som anförts i
motionen, dvs. beträffande de partssammansatta domstolarnas funktion och
sammansättning i olika typer av mål.

Till näringsutskottets beredningsområde hör frågor rörande en av de
partssammansatta domstolarna, marknadsdomstolen. Beträffande denna får
näringsutskottet anföra följande.

Marknadsdomstolens uppgifter m. m.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
(konkurrensbegränsningslagen) - vilken den 1 januari 1983 avlöses av
konkurrenslagen (1982:733) enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och
enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen).
Förfarandet regleras genom dessa lagar och genom lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m. m. (omtryckt 1982:751).

Marknadsföringslagen kompletteras i vissa hänseenden genom föreskrifter
i konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen
(1980:38) samt lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.

Enligt konkurrenslagen kan marknadsdomstolen i syfte att undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning meddela en näringsidkare dels
förbud att tillämpa bl. a. visst avtal eller avtalsvillkor, dels ålägganden av
olika slag (säljåläggande, rättelseåläggande, prisåläggande). Innan förbud
eller åläggande meddelas skall domstolen normalt först söka förhindra den
skadliga verkan genom förhandling. Hittills - enligt konkurrensbegränsningslagen
- har domstolens befogenhet på detta område inskränkts till att
den kan föranstalta om förhandling och, om denna blivit resultatlös, anmäla
saken för regeringen. Den nya konkurrenslagen innehåller också särskilda
bestämmelser om företagsförvärv - inkl. fusioner - som medför att en

LU 1982/83:19

näringsidkare får en dominerande ställning på marknaden. I sista hand finns
möjlighet för marknadsdomstolen att förbjuda ett sådant förvärv eller - i
vissa fall - att ålägga näringsidkaren att avhända sig aktier eller egendom som
han har förvärvat. Förbud och ålägganden av det sistnämnda slaget blir
giltiga endast om de fastställs av regeringen. Marknadsdomstolen får också,
nu och framgent, lämna dispens från de båda straffsanktionerade förbud,
mot bruttoprissättning och mot anbudskarteller, som anges i såväl konkurrensbegränsningslagen
som konkurrenslagen.

Enligt marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen dels meddela en
näringsidkare förbud mot vissa reklam- och andra marknadsföringsåtgärder,
dels ålägga en näringsidkare att lämna viss information till konsumenterna,
dels förbjuda en näringsidkare att sälja vissa skadliga eller otjänliga varor.
Avtalsvillkorslagen ger domstolen befogenhet att förbjuda en näringsidkare
att tillämpa vissa avtalsvillkor.

. Förbud och ålägganden enligt de nämnda lagarna förenas normalt med
vite. Utom såvitt gäller beslut som skall prövas av regeringen är marknadsdomstolen
slutinstans i samtliga ärenden.

Frågor om förbud och ålägganden enligt konkurrensbegränsningslagen
resp. konkurrenslagen tas upp efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen är det på
motsvarande sätt konsumentombudsmannen (KO) som för talan. Om NO
eller KO för visst fall beslutar att inte göra ansökan finns i andra hand talerätt
för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. I fråga
om konkurrensbegränsning resp. otillbörlig marknadsföring har även
näringsidkare som berörs därav en sådan subsidiär talerätt.

Marknadsdomstolens sammansättning

Lagen om marknadsdomstol m. m. innehåller-i sin fr. o. m.den 1 januari
1983 gällande lydelse - i huvudsak följande bestämmelser om domstolens
sammansättning.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt tio
andra ledamöter. Alla utses för viss tid av regeringen. För varje ledamot
utom ordföranden skall finnas en eller flera ersättare.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Fyra av de andra ledamöterna är särskilda ledamöter, tre för
ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring
och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. Den sistnämnde skall ha särskild
insikt i konsumentfrågor. Av de tre skall en vara lagkunnig och erfaren i
domarvärv och två ha särskild insikt i näringslivets förhållanden.

Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen
och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.
Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får däremot
inte utses bland personer som kan anses företräda sådana intressen.

LU 1982/83:19

Marknadsdomstolen är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall delta lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen, dvs. en, två eller
tre av vardera kategorin. Av de särskilda ledamöterna deltar endast den eller
de som har utsetts för sådant ärende som det är fråga om. Antalet ledamöter
som deltar i ett beslut kan sålunda variera från elva till fem. Som
marknadsdomstolens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter
förenar sig; vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Om marknadsdomstolens aktuella sammansättning kan följande noteras.
De särskilda ledamöterna - som enligt lagens nuvarande lydelse endast är två
- är professorer i företagsekonomi resp. i nationalekonomi. Av de övriga
ledamöterna är en - liksom den ersättare som har utsetts för honom -tjänsteman hos Landsorganisationen i Sverige (LO), en - liksom ersättaren -tjänsteman hos Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och en - liksom
två ersättare - tjänsteman hos Kooperativa förbundet (KF). I det sistnämnda
fallet har som tredje ersättare utsetts en tjänsteman hos Centralorganisationen
SACO/SR. De ledamöter som har utsetts bland företrädare för
företagarintressen är tjänstemän - alla med juridisk utbildning - hos resp.
Sveriges industriförbund, ett medlemsförbund i Sveriges grossistförbund och
ett medlemsförbund i Sveriges köpmannaförbund. Bland ersättarna för
dessa ledamöter finns representanter även för andra grenar av näringslivet,
såsom jordbruket - som företräds av en tjänsteman hos Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) - och reklambranschen.

Historik och motivuttalanden

Marknadsdomstolen tillkom den 1 januari 1971, då lagen om otillbörlig
marknadsföring trädde i kraft. Till utgången av år 1972 benämndes den
marknadsrådet.

Marknadsdomstolens uppgifter enligt konkurrensbegränsningslagen ålåg
t. o. m. år 1970 näringsfrihetsrådet, som hade inrättats enligt beslut år 1953
och var sammansatt enligt ungefär samma principer som marknadsdomstolen.

Enligt den proposition som låg till grund för inrättandet av näringsfrihetsrådet
var det av vikt att såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk
sakkunskap skulle finnas företrädd i rådet (prop. 1953:103 s. 261). För att
rådet skulle få nödig förankring i de kretsar som närmast berördes av dess
verksamhet borde inom rådet vidare finnas företrädare för såväl näringslivet
som konsumenterna. Föredragande statsrådet underströk att näringslivets
representanter i rådet väsentligen skulle ha till uppgift ”att hävda de
synpunkter och uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i
allmänhet”. De borde däremot icke uppfattas såsom representanter för de
olika näringsgrenarnas särintressen. Föredraganden ansåg det dock sannolikt
att de personer som kom i fråga hade anknytning till någon huvudgrupp

LU 1982/83:19

inom näringslivet; i första hand borde då utses personer med anknytning till
industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen. Som suppleanter borde
även fackmän med intressen inom grosshandeln och hantverket förordnas.
Om det var angeläget att någon suppleants sakkunskap kom rådet till godo
vid handläggningen av ett visst ärende, fanns möjligheten att någon av de
ordinarie ledamöterna avstod från att delta, så att suppleanten i fråga fick
träda in.

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande
slag och skulle till följd härav kunna tänkas representerad på företagarsidan,
sade föredraganden. Man kunde emellertid, tilläde han, inte bortse från att
kooperationen utgör en sammanslutning av konsumenter och att rörelsen ser
som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset. Rörelsens representant
hade därför enligt hans mening sin naturliga plats på konsumentsidan. De
övriga företrädarna för de allmänna konsument- och löntagarintressena
borde vara personer med förankring i de stora löntagarorganisationerna.

Marknadsrådets - numera marknadsdomstolens - sammansättning
behandlades i den proposition (prop. 1970:57) som innehöll förslag till
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Den enda principiella nyheten vid
jämförelse med näringsfrihetsrådet var att en särskild ledamot med
inriktning på konsumentfrågor tillkom. Föredragande statsrådet uttalade
bl. a. (s. 164) att den inriktning på etiska normer som skulle prägla
bedömningen av marknadsföringsärendena gjorde det angeläget att vid
handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter för konsumenternas
och näringslivets intressen. Det förslag som förelåg om att en ledamot
skulle ha särskild insikt i konsumentfrågor ansåg han från samma synpunkt
vara välbetänkt.

Beträffande näringsidkarrepresentantemas funktion i marknadsrådet
anförde föredraganden bl. a. följande. Han ville inte i första hand se dem
som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift var snarare att
tillföra rådet kännedom om de värderingar som rådde inom näringslivet i
allmänhet. Det var genom dessa ledamöter som näringslivet skulle få
inflytande på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas
ställning i rådet ansåg han inte att det i lagen om
marknadsråd m. m. borde föreskrivas att företrädare för en viss bransch
skulle delta i behandlingen av en viss typ av ärenden. Om företrädarna för
konsument- och löntagarintressen gjorde föredraganden inget särskilt
uttalande. Vad beslutsförhetsreglerna beträffar anförde han bl. a. att han
utgick från att både vice ordföranden och den ledamot som skulle ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor i praktiken
regelmässigt skulle komma att delta i marknadsrådets avgöranden, åtminstone
i ärenden av större vikt.

I proposition 1981/82:165 med förslag till konkurrenslag - innebärande
bl. a. att marknadsdomstolen skulle få som ny uppgift att beträffande vissa
företagsförvärv pröva frågan om deras skadlighet - anförde föredragande

LU 1982/83:19

statsrådet bl. a. följande (s. 208). Domstolens nya arbetsuppgift gav
anledning att överväga dess sammansättning. Den nya arbetsuppgiften
kunde komma att omfatta ingående prövning av rättsligt och ekonomiskt
svårutredda och svåröverskådliga frågor. Samtidigt kunde det ganska ofta
krävas en hög grad av snabbhet i handläggningen. Den arbetsmässiga
belastningen på domstolen kunde bli mycket stor i ett enskilt ärende. Mot
bakgrund av det anförda var det ofrånkomligt att det tekniska inslaget i
domstolen måste förstärkas genom att antalet särskilda ledamöter utökades.
Lämpligen skedde detta genom att ytterligare två sådana ledamöter för
konkurrensfrågor tillfördes domstolen (varvid för dessa ledamöter skulle
gälla behörighetskrav i enlighet med vad som framgår av föregående avsnitt).
Om man skulle kunna undvika riskerna för en splittrad praxis och omtagning
av processen borde i fråga om konkurrensärenden den förstärkta ordningen
med tre särskilda ledamöter gälla som ordinarie sammansättning. De
citerade uttalandena upprepades som motiv till den ändring i lagen om
marknadsdomstol som föreslogs i proposition 1981/82:195 med förslag till
följdlagstiftning till den nya konkurrenslagen, m. m.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om marknadsdomstolens sammansättning Näringsutskottet

behandlade hösten 1978 (NU 1978/79:6) en motion om
förstärkning av konsument- och löntagarintressenas representation i marknadsdomstolen.
Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

I betänkandet redovisades en undersökning av reservationer i marknadsdomstolen
under tiden 1971-juni 1978. Därvid konstaterades bl. a.:

Marknadsdomstolen har från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet
1978 avgjort 198 ärenden. Av dessa avgöranden har 157 varit helt
enhälliga.

I nio fall har reservation förekommit beträffande motiveringen, medan
domstolen har varit enig om utgången.

När det gäller utgången har marknadsdomstolen alltså varit enig i 166 av de
198 ärendena. De 32 ärendena med reservation utgör ungefär en sjättedel av
samtliga. I dispensärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och i ärenden
enligt avtalsvillkorslagen har enigheten varit nästan fullständig. Avgöranden
enligt generalklausulen i konkurrensbegränsningslagen har föranlett
reservation i sex fall av 19 och avgöranden enligt marknadsföringslagen i 24
fall av 142.

Det går knappast att urskilja något bestämt mönster i reservationerna. I

[en åberopad uppsats av en juris studerande] sägs: ”Det finns inget som

direkt tyder på att MD:s ledamöter är 'partsintressenter’ i den meningen att
de har röstat för en utgång i ärendet som har varit gynnsammare för deras
respektive sida”. Detta omdöme bekräftas av den något mera omfattande
inventering som har redovisats här. Särskilt kan noteras att det är fler
reservationer som härrör från en del av konsumentrepresentanterna vid
tillfället i fråga än som härrör från hela gruppen konsumentrepresentanter.

LU 1982/83:19

(Motsvarande gäller än mer utpräglat beträffande företagarrepresentanterna.
) Det sagda står i god överensstämmelse med vad marknadsdomstolens
ordförande, justitierådet Peter Westerlind, har anfört i uppsatser om
domstolen (här citerat från Svensk juristtidning 1976, s. 423):

Det förhållandet att vissa ledamöter är utsedda bland företrädare för
företagarintressen och vissa bland företrädare för konsument- och löntagarintressen
bör inte uppfattas som att dessa ledamöter skulle så att säga
utgöra partsrepresentanter för respektive intressekategorier, varvid den
ena partssidan kanske skulle framstå som mindre positiv till konsumentskyddet
än den andra. Ingen av ledamöterna är partsrepresentant i den
meningen. Alla är i stället ansvarsbebstade domare, uppfordrade att
opartiskt tillämpa den lagstiftning till bl. a. konsumentens skydd vilken är
rättesnöret för marknadsdomstolens avgöranden.

Näringsutskottet anförde bl. a.:

Sammanfattningsvis tyder alltså genomgången av reservationerna dels på
att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet, dels
på att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella
bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter. Utskottet
vill betona att detta måste betraktas som tillfredsställande. Det får
nämligen anses stå i god överensstämmelse med förarbetena till lagen om
marknadsdomstol m. m. och med vedertagen uppfattning, om man på
marknadsdomstolen applicerar vad föredragande statsrådet i propositionen
år 1974 om inrättande av bostadsdomstolen uttalade om ”intresseledamöterna”
i denna: De är inte och skall inte uppfattas som företrädare för endera
partens intressen. ”De är meddomare som har att företa en objektiv
bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och
erfarenheter.” Marknadsdomstolens ordförande har också mot bakgrund av
sina erfarenheter gjort ett motsvarande konstaterande för marknadsdomstolens
del .

I betänkandet NU 1981/82:55 lämnade näringsutskottet utan erinran
regeringens förslag till ändrad sammansättning av marknadsdomstolen i
samband med ikraftträdandet av den nya konkurrenslagen (se s. 4 f.).
Förslaget antogs av riksdagen.

Näringsutskottet

Det i motion 1981/82:1712 framställda förslaget om en utredning rörande
partssammansatta domstolar avser formellt även marknadsdomstolen.
Denna nämns emellertid inte i motiveringen. De synpunkter som motionärerna
anför synes också sakna aktualitet för marknadsdomstolens del.

Motionärerna talar om tvister som avgörs av partssammansatta domstolar.
Det övervägande antalet ärenden i marknadsdomstolen har icke karaktären
av tvistemål mellan enskilda parter utan grundas på ansökningar av
konsumentombudsmannen (KO) - enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen
- om att ett visst slags förbud eller åläggande skall meddelas en
näringsidkare i konsumentkollektivets intresse. Endast i vissa fall är det hos
marknadsdomstolen fråga om en relation mellan två enskilda parter. Det

LU 1982/83:19

gäller dels ärenden där en näringsidkare utnyttjar sin rätt att - när KO avstår
- föra talan enligt marknadsföringslagen, dels vissa ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
och motsvarande ärenden enligt den nya konkurrenslag
som träder i kraft vid årsskiftet 1982-1983. I konkurrensbegränsningsärenden
är det primärt näringsfrihetsombudsmannen som för talan, och
ändamålet med de åtgärder som kan påyrkas är att främja en från allmän
synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Det torde knappast gå att
finna exempel på att i ett ärende hos marknadsdomstolen har förekommit en
sådan tredje part som åsyftas i motionen.

Beträffande de ledamöter i marknadsdomstolen som företräder företagarresp.
konsument- och löntagarintressen har näringsutskottet - såsom
framgår av det föregående - år 1978 konstaterat att deras ställningstaganden
ger vid handen att de inte uppträder som partsrepresentanter i egentlig
mening. Med hänvisning bl. a. till förarbetena till lagen om marknadsdomstol
betecknade utskottet detta som tillfredsställande. Marknadsdomstolens
beslut under de senaste fyra åren synes inte ge anledning till någon ändring av
den tidigare slutsatsen.

Näringsutskottet vill också påpeka att marknadsdomstolens sammansättning
har omprövats av riksdagen så sent som våren 1982. Den ändring som då
beslöts innebär en förstärkning av ämbetsmannainslaget i domstolen såvitt
gäller handläggning av ärenden enligt konkurrenslagen.

Sammanfattningsvis anser näringsutskottet att det inte finns skäl att låta
marknadsdomstolen omfattas av en sådan utredning om partssammansatta
domstolar som föreslås i motionen.

Stockholm den 26 oktober 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Lilly Hansson (s), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s),
Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta
Johansson (s), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén (c).

LU 1982/83:19

Bilaga 2

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1982/83:1 y

om partssammansatta domstolar

Till lagutskottet

Lagutskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande över motion
1981/82:1712 av Torkel Lindahl (fp) och Gertrud Hedberg (fp). Arbetsmarknadsutskottet
får med anledning härav anföra följande.

Motionen

Motionärerna begär en utredning om de partssammansatta domstolarnas
funktion och sammansättning i olika typer av mål. De anser det vara
otillfredsställande att sådana domstolar har att döma även i mål där en tredje
part är inblandad utan att vara representerad i domstolen.

Arbetsdomstolen och dess sammansättning

Till utskottets beredningsområde hör verksamheten vid arbetsdomstolen
som har partssammansättning.

Arbetsdomstolen är i sin dömande verksamhet normalt sammansatt av sju
ledamöter. Av dessa är tre s. k. ämbetsmannaledamöter, nämligen ordföranden,
vice ordföranden och en tredje ledamot. De utses av regeringen
bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Dessa intressen företräds av övriga fyra ledamöter, två från
arbetsgivar- och två från arbetstagarsidan.

Arbetsdomstolen har betydligt fler ledamöter än de som deltar vid
handläggningen av de enskilda målen. Antalet ordinarie ledamöter från
arbetsgivarsidan uppgår sålunda till sju och motsvarande antal från
arbetstagarsidan till sex. De utses av regeringen enligt följande:

Antal Utses på förslag av
4 Svenska arbetsgivareföreningen

1 Svenska kommunförbundet

1 Landstingsförbundet

1 (representerar staten som arbetsgivare och utses liksom ämbetsmannaledamöterna
direkt av regeringen)

4 Landsorganisationen i Sverige

2 Tjänstemännens Centralorganisation.

LU 1982/83:19

För var och en av de ordinarie ledamöterna (utom domstolens tre
ordförande) finns tre ersättare. De utses i samma ordning som ledamöterna
med det undantaget att Centralorganisationen SACO/SR har rätt att föreslå
två av ersättarna för tjänstemannaledamöterna.

Utskottet

Mot bakgrund av den aktuella motionens yrkande om utredning beträffande
partssammansatta domstolar tar utskottet i detta yttrande upp frågan
om arbetsdomstolens sammansättning. Som ovan redovisats är domstolen
sammansatt av såväl ledamöter som skall vara fristående från partsintressena
som företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Frågan om vilka arbetsmarknadsorganisationer som skall ha rätt att föreslå
ledamöter i arbetsdomstolen övervägdes på nytt vid tillkomsten av 1974 års
lag om rättegången i arbetstvister (se prop. 1974:77 s. 115-116). I det
sammanhanget framfördes önskemål om att dittills orepresenterade huvudorganisationer
på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan skulle få rätt att bli
företrädda i domstolen. Dessa önskemål avvisades emellertid. Som skäl
härför anfördes att arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna har till uppgift
att tillföra domstolen sakkunskap om avtalsförhållanden och synsätt på
arbetsmarknaden. De är således inte att betrakta som intresserepresentanter
eller talesmän för parterna i målen.

Därutöver ansågs det önskvärt att arbetsdomstolens sammansättning inte
växlar från mål till mål utan hålls så konstant som möjligt för att säkra
kontinuiteten i dömandet. Detta leder till att endast ett fåtal organisationer
kan bli representerade i domstolen. Vid valet mellan organisationerna har
deras representativa bredd av naturliga skäl fått fälla utslaget liksom
organisationernas möjligheter att vid kollektivavtalsförhandlingar och på
annat sätt påverka rättsutvecklingen på arbetsmarknaden.

Utskottet anser att de motiv som ligger bakom arbetsdomstolens
nuvarande partssammansättning alltjämt är bärande. En allmänt hållen
kritik av det slag som framförs i motionen och som innebär att arbetsdomstolen
i sin dömande verksamhet skulle påverkas av obehöriga intressen kan
utskottet inte dela. Granskar man exempelvis arbetsdomstolens avgöranden
under den senaste tioårsperioden då en av de icke representerade arbetstagarorganisationerna,
Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), varit
part, finner man att SAC visserligen förlorat i vissa fall men vunnit i andra,
därav även mål av principiell betydelse. Med tillägget att de allmänna
reglerna om domarjäv även gäller vid arbetsdomstolen avstyrker utskottet
därför för sin del det framställda utredningsyrkandet.

Stockholm den 26 oktober 1982

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

LU 1982/83:19 28

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s),
Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Marianne
Stålberg (s), Karin Flodström (s), Bengt Wittbom (m), Arne Fransson (c),
Lahja Exner (s), Lars-Ove Hagberg (vpk), Gustav Persson (s), Ingrid
Hemmingsson (m) och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp).

minmb/gotmb Stockholm 1983