om övervakning vid skyddstillsyn m. m. (Betänkande 1984/85:JuU2 Justitieutskottet)

JuU 1984/85:2

Justitieutskottets betänkande
1984/85:2

om övervakning vid skyddstillsyn m. m.

Motion m. m.

I motion 1983/84:957 av Sigvard Persson (c) och Martin Olsson (c)
hemställs att riksdagen beslutar att införa en möjlighet för övervakningsnämnd
att förordna att övervakningen vid skyddstillsyn skall upphöra när
den inte längre är erforderlig.

I motionen anförs att de gällande reglerna om övervakning vid skyddstillsyn
inte ger möjlighet att besluta om övervakningens upphörande förrän ett
år av prövotiden har förflutit. Möjlighet till avkortning av övervakningstiden
fanns före den 1 juli 1983 och bör återinföras, enligt motionärerna. Som skäl
härför anger de att många övervakningsnämnder har funnit det besvärande
att inte kunna häva en övervakning som inte längre är meningsfull, t. ex.
därför att den dömde tas in på anstalt för nykterhetsvård eller sluten
psykiatrisk vård och inte kommer att släppas ut förrän övervakningstiden
gått till ända. Det kan också hända att den dömde är utlänning och
återvänder till sitt hemland och att övervakningen inte kan överflyttas dit.
Motionärerna framhåller att frivårdens begränsade resurser bör koncentreras
och att därför en övervakning inte bör fortgå längre tid än som är
nödvändigt.

Motionärerna framför också önskemål om införande av en möjlighet att,
om övervakningsbehov inte längre finns, besluta om upphörande av övervakning
som pågår efter förlängning av övervakningstiden; enligt motionärerna
anser sig övervakningsnämnderna förhindrade att upphäva en sådan övervakning
innan förlängningstiden gått ut.

Motionärerna berör också frågan om avkortning av tiden för övervakning
efter villkorlig frigivning.

Utskottet har låtit remissbehandla motionen. Remissyttranden har avgetts
av riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, Göta hovrätt, Helsingborgs tingsrätt,
övervakningsnämnden i Sundbyberg, Göteborgs första övervakningsnämnd,
skyddskonsulenten i Karlstads distrikt och skyddskonsulenten i
Malmö-Centrum distrikt.

Övervakning vid skyddstillsyn

Bakgrund

Regler om skyddstillsyn finns i 28 kap. brottsbalken (BrB). Skyddstillsyn
pågår under en prövotid av tre år (4 §). Från dagen för domen skall
skyddstillsynen enligt huvudregeln vara förenad med övervakning. När ett år
av prövotiden har gått skall övervakningen upphöra utan särskilt förordnan 1

Riksdagen 1984185. 7sami. Nr2

JuU 1984/85:2

de (5 §). Någon möjlighet att dessförinnan upphäva övervakningen finns
inte. Övervakningsnämnden får besluta om övervakning av den dömde även
efter ettårstidens utgång om den dömde missköter sig, dock längst till
prövotidens utgång (7 §).

Om den dömde inte är nöjd med övervakningsnämndens beslut att
förlänga övervakningstiden får han överklaga beslutet hos hovrätten (37 kap.
8 §).

Den nu beskrivna regleringen trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop.
1982/83:85, JuU 26, rskr 241). Dessförinnan gällde i fråga om övervakning att
när två år av prövotiden förflutit övervakningen skulle upphöra utan särskilt
förordnande. Vid särskilda skäl kunde den dömde ställas under övervakning
även under det tredje prövotidsåret. Dessutom fanns en regel som stadgade
att om övervakning inte längre behövdes skulle den upphöra, oberoende av
hur länge den pågått. Sådana beslut meddelades av övervakningsnämnden.

I lagstiftningsärendet år 1983 framhölls vikten av att koncentrera frivårdens
resurser till den första tiden av verkställigheten av skyddstillsynsdomar.
Det betonades att risken för återfall är störst tiden närmast efter domen.
Departementschefen anförde i propositionen att en övervakningstid på ett år
väl täcker den tid då största återfallsrisken är för handen. Genom att slopa
det andra övervakningsåret uppnås, anförde han, den väsentliga vinsten att
en effektivare insats kan göras under det första året och att frivårdsorganisationen
stimuleras att intensifiera ansträngningarna under denna tid (prop.
1982/83:85 s. 81). Utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
att övervägande skäl talade för att övervakningstiden förkortades från två
till ett år (JuU 1982/83:26 s. 39).

Slopandet av möjligheten att ta bort en övervakning som inte längre
behövs, oberoende av hur länge den pågått, berördes i betänkandet (SOU
1981:90) Frivårdspåföljder, som ligger till grund för lagstiftningen om bl. a.
övervakningstider. Frivårdskommittén anförde där att en generell förkortning
av övervakningstiden skulle väsentligt minska behovet av att låta
övervakningen upphöra i förtid; kommittén ansåg att vid en ettårig övervakningstid
behovet av att i vissa fall kunna avsluta övervakningen skulle bli så
litet, att man helt kunde avstå från möjligheten. Kommittén ansåg vidare att
det var fördelaktigt från såväl principiell som praktisk synpunkt att övervakningstiden
blev densamma i alla ärenden. Det uttalades vidare att antalet fall
då övervakningen upphör före ettårsdagen redan var mycket litet (s. 137).

Remissyttranden

Upphörande av övervakning som icke pågått i ett år

De flesta remissinstanserna tillstyrker motionsönskemålet att införa en
möjlighet att, innan en övervakning har pågått i ett år, avsluta övervakningen
om den inte längre behövs. Två remissinstanser har dock avstyrkt förslaget.

Riksåklagaren har tillstyrkt förslaget och anfört följande.

JuU 1984/85:2

I motionen har anförts exempel på situationer där avsaknaden av den
slopade bestämmelsen varit besvärande. I de anförda fallen synes en
övervakning vara antingen praktiskt omöjlig att utföra - såsom vid avflyttning
utomlands - eller meningslös vid sidan av annan åtgärd. Även andra i
det enskilda fallet tillkommande omständigheter kan tänkas göra en fortsatt
övervakning överflödig. Jag tänker därvid närmast på att den dömde själv
genomgått en så positiv utveckling eller genom nya familje- eller andra
relationer fått en så stabiliserande social ram att övervakningen inte kan
sägas fylla någon egentlig funktion.

I situationer av nu anförda och likartade slag framstår det enligt min
mening som önskvärt att en möjlighet finns att besluta om ett upphörande av
övervakningen innan ett år från domen förflutit. Med hänsyn till övervakningens
dubbla syfte - kontroll och stöd - torde det samtidigt ligga i sakens
natur att en bestämmelse med det i motionen föreslagna innehållet tillämpas
med restriktivitet. En följd av att möjligheten till ett tidigare upphörande av
övervakningen åter infördes skulle slutligen kunna vara att resurser frigjordes
för de övervakningsuppdrag som kräver särskilt stora insatser och
intensitet.

Kriminalvårdsstyrelsen har avstyrkt förslaget och därvid anfört följande.

Huvudsyftet med de ändringar i fråga om skyddstillsyn som genomfördes
den 1 juli 1983 var att denna påföljd skulle få ett större användningsområde
på bekostnad av fängelsestraffet (se prop 1982/83:85 s. 74). Detta har
åstadkommits främst genom en effektivisering av skyddstillsynen bl. a.
genom att övervakningen skall börja omedelbart och att möjligheterna till
effektivare övervakningsinsatser förbättrats. Med hänsyn härtill anser styrelsen
att det inte är lämpligt att införa en möjlighet till avkortning av den i
normalfallet ettåriga övervakningstiden; domstolarna bör då påföljden skall
bestämmas kunna utgå från att övervakningen - som ju är det väsentliga
verkställighetsinnehållet vid skyddstillsyn - alltid pågår under minst ett år. I
annat fall skulle enligt styrelsens mening straffvärdet för skyddstillsyn minska
och det angivna syftet med regleringen i hög grad motverkas. En annan sak är
att övervakningsinsatserna i det enskilda fallet kan anpassas till vad som kan
anses erforderligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden: om
det efter domen visar sig att behovet av övervakning är begränsat kan
övervakarens och frivårdstjänstemännens insatser anpassas till det.

Göta hovrätt har i sitt yttrande avstyrkt förslaget och anfört följande.

De förändringar avseende kriminalvård i frihet som trädde i kraft den 1 juli
1983 innebar bl. a. att förutsättningarna för att meddela någon villkorlig dom
eller ådöma någon skyddstillsyn ändrades. Bland annat mildrades det
tidigare kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren för att
meddela denne villkorlig dom. Detta gör att denna påföljd i större
utsträckning än tidigare kan användas för förstagångsbrottslingar och andra
tillfällighetsbrottslingar. Tillämpningsområdet för villkorlig dom har således
utvidgats på skyddstillsynens bekostnad.

Beträffande skyddstillsyn innebar ändringarna att denna påföljd intensifierades
och att innehållet i den på skilda sätt stramades upp. Skälet härtill
sades i propositionen 1982/83:85 vara att möjliggöra en utvidgning av
tillämpningsområdet för skyddstillsyn på fängelsepåföljdens bekostnad. Det
markerades klart att enbart ett behov hos lagöverträdaren av t. ex. mer eller
mindre tillfällig socialhjälp inte är tillräckligt för att döma honom till

1* Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 2

JuU 1984/85:2

skyddstillsyn. Sådana behov skall tillgodoses av andra samhällsorgan än
kriminalvården. Det framhölls vidare i propositionen att det för skyddstillsyn
bör krävas att det finns klart samband mellan lagöverträdarens behov av
övervakning och risken för återfall.

Bestämmelsen i 28 kap 5 § brottsbalken att övervakning vid skyddstillsyn i
princip skall pågå ett år utan förkortning måste ses mot bakgrund av den
skärpning av påföljden som lagstiftaren enligt ovan åsyftat. Som påpekats i
motionen kan övervakning i vissa fall - under längre eller kortare tid -förefalla mindre meningsfull vilket om möjligt bör undvikas. Hovrätten vill i
detta sammanhang särskilt betona vikten av att domstol erhåller erforderlig
personutredning rörande lagöverträdaren så att den lämpligaste påföljden
kan bestämmas. Om det nu skulle införas en möjlighet att upphäva
övervakning vid skyddstillsyn innan den pågått ett år skulle det emellertid
kunna medföra att skyddstillsyn uppfattas som en mildare påföljd än
lagstiftaren avsett. Skyddstillsyn skulle då vara mindre väl ägnad som
alternativ till fängelsestraff. Hovrätten anser därför att motionen ej bör leda
till föreslagen lagstiftning.

Helsingborgs tingsrätt, övervakningsnämnden i Sundbyberg, Göteborgs
första övervakningsnämnd, skyddskonsulenten i Karlstads distrikt och
skyddskonsulenten i Malmö-Centrum distrikt har tillstyrkt motionen i den del
som nu behandlas. Skyddskonsulenten i Malmö-Centrum distrikt har i sitt
yttrande anfört bl. a. följande.

Övervakningstiden har från den 1 juli 1983 reducerats till ett år med
möjligheter till förlängning i vissa fall. Även en så relativt kort tid som ett år
kan i vissa fall anses onödigt lång beroende på omständigheter som inträffar
efter domen till skyddstillsyn. När man har möjligheter att förlänga
övervakningstiden inom ramen för prövotiden bör det också finnas bestämmelser
i brottsbalken som anger att när övervakning inte längre erfordras
skall den upphöra, alternativt kan den upphöra. För kriminalvårdens del är
det av stort värde om man har flexibla möjligheter när det gäller övervakning
som inte längre är möjlig att utöva p. g. a. vissa omständigheter. De kan vara
av olika slag och har tidigare utgjort skäl för övervakningens upphörande.

Tvä påföljder samtidigt. En till skyddstillsyn dömd person döms till ett
separat fängelsestraff om sex månader och domstolen undanröjer inte
skyddstillsynen. Av övervakningstiden för skyddstillsynen återstår fem
månader när den dömde skall villkorligt frigivas. Den dömde är i behov av
övervakning vid frigivningen och skyddskonsulenten beslutar att han skall stå
under övervakning ett år räknat från dagen för frigivningen. När domstolen
inte beslutat förlänga övervakningen för skyddstillsynen har inte heller
övervakningsnämnden någon anledning att förlänga denna övervakning.
Därför kommer den dömde att ha två övervakningar som pågår parallellt.
Enligt tidigare lagstiftning hade övervakningsnämnden möjligheter att låta
en av övervakningarna upphöra, och av praktiska skäl blev det ofta den
kortaste övervakningen som fick upphöra. Denna möjlighet saknas nu.

Den dömde döms till sluten psykiatrisk vård eller blir intagen på mentalsjukhus
för långvarig vård. I fall där till skyddstillsyn dömda eller frigivna blir
intagna på mentalsjukhus har det förekommit att övervakningen upphört av
denna anledning. Då läkare bedömer vårdbehovet vara av sådan längd att
vederbörande inte blir utskriven före övervakningstidens utgång, är det föga
meningsfullt att ha en formell övervakning, då vederbörande är föremål för

Juli 1984/85:2

vård inom annat vårdområde. Någon meningsfull övervakning eller kontakt
med den dömde kan i allmänhet inte åstadkommas i dylika fall.

Den dömde lämnar Sverige och återvänder till sitt hemland. I de fall där den
övervakade inte är svensk medborgare och efter dom till skyddstillsyn
återvänder till sitt hemland eller flyttar till annat land kan man ha behov av
att låta övervakningen upphöra. Möjligheter att flytta övervakningen till
annat land har vi när det gäller de nordiska länderna och i begränsad
omfattning några länder i övriga Europa. Den korta övervakningstid som
numera tillämpas har fått till konsekvens att det blir mindre vanligt att flytta
över en övervakning, då den administrativa tiden innebär att när ärendet
passerat alla instanser är den tid som återstår så kort att det är föga
meningsfullt med en överflyttning. Om övervakning inte längre är erforderlig
bör man även i dessa fall ha möjligheter att besluta om övervakningens
upphörande. Ett dylikt upphörande bör som förut föregås av en utredning av
skyddskonsulenten och innehålla uppgifter som gör det troligt att vederbörande
inte återvänder till Sverige under övervakningstiden.

Den övervakades förhållanden ger anledning till ett beslut om upphörande.
En person kan vid domstillfället leva under förhållanden som gör att
antingen personundersökaren eller domstolen funnit det lämpligt att döma
till skyddstillsyn. Förhållandena kan efter några månader ha förändrats och
man finner vid halva övervakningstidens gång att någon övervakning inte
längre är erforderlig. Övervakningen skall för att vara meningsfull fylla ett
reellt behov och om så inte är fallet förfelar den sin verkan. Därför kan det i
en del speciella fall vara pedagogiskt riktigt att kunna avkorta övervakningstiden
till att pågå kortare tid än ett år.

De här relaterade exemplen visar att motionärernas förslag är väl
motiverat ur frivårdssynpunkt. Ärenden som inte kan föranleda några
konkreta åtgärder eller behandlingsinsatser bör inte onödigtvis belasta
kriminalvården. Även ur statistisk synpunkt kan det med nuvarande
förhållanden bli missvisande om kriminalvården skall redovisa ärenden som
antingen innehåller två påföljder med övervakning eller ärenden som i
praktiken inte kan fullföljas. Därför tillstyrks förslaget om att övervakning
beträffande till skyddstillsyn dömda skall/må upphöra om det föreligger
särskilda skäl eller övervakningen inte längre fyller någon funktion. Besluten
om upphörande av övervakning bör tillkomma övervakningsnämnden.

Upphörande av övervakning efter förlängning

Två av remissinstanserna har yttrat sig över motionsspörsmålet om att
införa en regel som ger möjlighet att vid behov avsluta en övervakning som
pågår efter det att övervakningstiden har förlängts av övervakningsnämnden.
De har tillstyrkt att ändring sker.

Kriminalvårdsstyrelsen har i denna fråga anfört följande.

När det gäller möjligheterna att låta övervakningen upphöra när övervakningstiden
med stöd av 28 kap 7 § BrB förlängts av övervakningsnämnd får
styrelsen anföra följande. Den tid under vilken övervakning förlängts i
sådana fall varierar, främst givetvis beroende på arten och omfattningen av
den misskötsamhet den dömde gjort sig skyldig till. I praxis har vissa
nämnder ansett sig kunna avkorta den fastställda förlängningstiden om detta
efter hand visat sig lämpligt. Andra nämnder har däremot ansett sig
förhindrade därtill i avsaknad av uttryckligt lagstöd. Till skillnad mot vad

JuU 1984/85:2

som enligt styrelsens mening bör gälla i fråga om den ettåriga övervakningstiden,
anser styrelsen inte att det finns några principiella hinder mot att
nämnderna ges befogenhet att avkorta den förlängningstid som ursprungligen
bestämts i sådana fall då övervakning inte längre kan anses erforderlig;
vid ny allvarlig misskötsamhet kan ju nämnden besluta att den dömde på nytt
skall ställas under övervakning. Styrelsen tillstyrker därför motionen i denna
del.

Göteborgs första övervakningsnämnd har anfört följande.

De problem som motionärerna pekat på har av övervakningsnämnden
uppmärksammats i det praktiska arbetet. Övervakningsnämnden har visserligen
inte uppfattat bestämmelserna så att det skulle vara oförenligt med
lagtextens innehåll att låta en övervakning, som förlängts efter ettårstidens
utgång, upphöra om beslutet t. ex. visat sig vara fattat på felaktiga grunder
eller om nya omständigheter tillkommit. Då emellertid delade meningar i
frågan uppenbarligen råder torde det vara lämpligt att ge en uttrycklig
bestämmelse om möjlighet för övervakningsnämnd att låta en övervakning
upphöra, när behov inte längre föreligger.

Avkortning av övervakningstid efter villkorlig frigivning

Bakgrund

Reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB ändrades i betydande
utsträckning den 1 juli 1983 (prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr 241). Den
villkorliga frigivningen blev då i huvudsak obligatorisk och skall i normalfallet
ske sedan halva strafftiden avtjänats. Speciella bestämmelser om senare
villkorlig frigivning - efter två tredjedelar av strafftiden - gäller för dem som
dömts för särskilt grova brott.

För den som friges villkorligt gäller en prövotid på ett år eller, om den
dömde undergår fängelse i två år eller mer, lägst ett och högst tre år (10 §).
Om det bedöms som påkallat skall skyddskonsulenten meddela förordnande
om övervakning. Övervakningen upphör automatiskt efter ett år (11 §). Vid
misskötsamhet från den dömdes sida får dock övervakningsnämnden dels
besluta att övervakningen skall fortsätta under viss tid dels, om den dömde
inte står under övervakning, besluta om övervakning för viss tid. Övervakningen
kan inte pågå längre än till prövotidens utgång (18 §). Den dömde får
hos övervakningsnämnden begära prövning av skyddskonsulentens beslut att
förordna om övervakning. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant
beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i sådant ärende. Skyddskonsulenten
kan också hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande.
Övervakningsnämndens beslut om övervakning efter ettårsgränsen får
överklagas hos kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 §).

I föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna om villkorlig
frigivning i anslutning till 12-16 §§ kungörelsen med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt (KvaLK) m. m.,
publicerade i kriminalvårdsverkets författningssamling (KWFS) 1983:5,

JuU 1984/85:2

har kriminalvårdsstyrelsen gett vissa tillämpningsföreskrifter avseende villkorlig
frigivning. Punkt 4.5 i föreskrifterna har följande lydelse.

Om den intagnes frigivningsförhållanden ändras efter skyddskonsulentens
beslut i fråga om övervakning, kan den skyddskonsulent som beslutat
ompröva beslutet före frigivningen. Efter frigivningen kan skyddskonsulenten
icke upphäva ett förordnande om övervakning. Om skyddskonsulenten
efter frigivningen anser att övervakningen kan upphöra, bör frågan hänskjutas
till övervakningsnämnden. - Skyddskonsulenten kan inte ändra ett beslut
i fråga om övervakning som meddelats av en övervakningsnämnd eller
kriminalvårdsnämnden.

Har skyddskonsulenten beslutat att den intagne inte skall stå under
övervakning efter villkorlig frigivning, kan skyddskonsulenten under prövotiden
förordna om övervakning om skyddskonsulenten får kännedom om att
den intagnes förhållanden ändrats så att övervakning är påkallad.

Den ordning som gällde före den 1 juli 1983 innebar i fråga om prövotid
och övervakning att det i beslut om villkorlig frigivning skulle bestämmas en
prövotid, lägst ett och högst tre år eller, i speciella fall, högst fem år. Som
huvudregel gällde att den frigivne skulle stå under övervakning under
prövotiden. Om det vid frigivningen eller senare skulle befinnas att
övervakning inte behövdes fick dock beslutas att övervakning inte skulle äga
rum. Beslut om övervakning meddelades av övervakningsnämnd. Så länge
prövotiden varade kunde beslut om övervakning meddelas.

Remissyttranden

Två remissinstanser - kriminalvårdsstyrelsen och Helsingborgs tingsrätt -har i sina remissyttranden närmare gått in på frågor som gäller avkortning av
övervakningstid efter villkorlig frigivning.

Kriminalvårdsstyrelsen har anfört följande.

Frågan om övervakning vid villkorlig frigivning avgörs som regel av
skyddskonsulent efter prövning av om övervakning är påkallad i det enskilda
fallet (26 kap 11 § BrB). Om skyddskonsulenten beslutat att den dömde inte
skall stå under övervakning, kan han enligt samma lagrum senare förordna
om övervakning. Däremot finns ingen uttrycklig regel enligt vilken skyddskonsulenten
kan upphäva ett beslut om övervakning. Under vissa förutsättningar
kan dock övervakningsnämnd ändra skyddskonsulents beslut bl. a.
om övervakning (37 kap 7 § BrB). I styrelsens tillämpningsföreskrifter
(KVVFS 1983:5) har styrelsen hänvisat skyddskonsulentema till att hänskjuta
frågan om fortsatt övervakning till övervakningsnämnd i de fall övervakningen
bedöms kunna upphöra i förtid. Nämndernas praxis i sådana fall
varierar; vissa nämnder anser sig kunna upphäva ett beslut om övervakning
på begäran av skyddskonsulenten, medan andra nämnder inte funnit lagliga
möjligheter till det. Styrelsen anser för sin del att det är inkonsekvent att ett
beslut om övervakning efter frigivningen inte kan ändras, t. ex. för att
undvika dubbel övervakning i de fall den dömde ställts under övervakning på
grund av en ny dom på skyddstillsyn.

Styrelsen tillstyrker därför motionen på så sätt att uttryckligt stöd ges för

JuU 1984/85:2

övervakningsnämnd att upphäva ett beslut av skyddskonsulent om övervakning
vid villkorlig frigivning före ettårstidens utgång.

Helsingborgs tingsrätt har anfört följande.

Enligt 26 kap 11 § BrB kan i samband med villkorlig frigivning förordnas
att den frigivne skall stå under övervakning. Sådant förordnande meddelas
av skyddskonsulenten. Övervakningen skall utan något särskilt förordnande
upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit såvida inte övervakningsnämnden
förordnat om förlängning av övervakningen. Enligt 37 kap 7 § BrB
kan den, som dömts till fängelse, hos övervakningsnämnden begära prövning
av skyddskonsulents beslut att förordna om övervakning i anledning av
villkorlig frigivning. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till
omprövning och i övrigt fatta beslut i sådant ärende. Konsulenten kan även
hänskjuta ett sådant ärende för avgörande. I föreskrifter angående tillämpningen
av bestämmelserna om villkorlig frigivning i anslutning till 12-16 §§
kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om
kriminalvård i anstalt (KvaLF) m. m. (KWFS 1983:5) har kriminalvårdsstyrelsen
uttalat bl. a. att skyddskonsulenten efter frigivningen inte kan
upphäva ett förordnande om övervakning. Om skyddskonsulenten efter
frigivningen anser att övervakningen kan upphöra, bör frågan enligt
kriminalvårdsstyrelsen hänskjutas till övervakningsnämnden. Detta uttalande
skall tydligen tolkas så att nämnden med tillämpningen av bestämmelserna
i 37 kap 7 § BrB har möjlighet att förordna om att övervakningen skall
upphöra innan övervakningstiden gått till ända. Denna tolkning har dock
enligt vissa övervakningsnämnder inte ansetts förenlig med 26 kap 11 § BrB
och förarbetena till nämnda lagrum. Enär rättsläget synes oklart vill
tingsrätten föreslå att 26 kap 11 § BrB erhåller en sådan lydelse att
övervakningsnämnd får möjlighet att förordna om upphörande av övervakning
vid villkorlig frigivning före den nu föreskrivna övervakningstidens
utgång, om övervakning inte längre anses erforderlig.

Övervakningstid vid fortsatt skyddstillsyn

Om någon som har dömts till skyddstillsyn befinns ha begått annat brott
före domen eller nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo
verkställts eller eljest upphört får domstolen enligt 34 kap. 1 § 1 p BrB
förordna att den tidigare ådömda skyddstillsynen skall avse även det nya
brottet. Enligt 34 kap. 6 § andra stycket BrB får rätten då bl. a. förordna om
förlängd övervakning eller förlängd prövotid till högst fem år.

I lagstiftningsärendet år 1983 anförde departementschefen i propositionen
bl. a. följande (prop. 1982/83:85 s. 102).

Det grundläggande innehållet i påföljden skyddstillsyn är ju att den dömde
står under övervakning. Om övervakningen med anledning av den tidigare
skyddstillsynsdomen har upphört vid tiden för den nya lagföringen och dom
på fortsatt skyddstillsyn meddelas, torde det ofta finnas anledning att
förordna om övervakningens återupptagande. I fråga om övervakningstidens
längd i sådana fall blir den av mig tidigare föreslagna regeln om en ettårig
övervakningstid för normalfall inte direkt tillämplig. Jag föreslår att domstolen
för dessa fall i domen får ange hur länge den återupptagna övervakningen
skall fortgå. I princip torde det härvid saknas anledning att göra andra

JuU 1984/85:2

bedömningar beträffande övervakningstidens längd än när fråga är om ny
dom på skyddstillsyn. Av praktiska skäl kan det emellertid ofta vara lämpligt
att domstolen i det läge som nu är aktuellt förordnar att övervakningen skall
pågå till prövotidens slut.

Det kan finnas anledning att också uppmärksamma det fallet att övervakningen
av den som tidigare har dömts till skyddstillsyn visserligen inte har
upphört vid tidpunkten för den nya lagföringen men att ettårstiden närmar
sig sitt slut. Efter ett år skall ju övervakningen enligt vad jag tidigare har
föreslagit i princip upphöra automatiskt. Domstolen bör här ha samma
möjlighet som övervakningsnämnden har att vid misskötsamhet under
verkställigheten besluta om förlängd övervakning.

Den nuvarande möjligheten att skärpa påföljden genom att förlänga
prövotiden till högst fem år bör behållas. Framför allt måste tillses att den
övervakningstid som domstolen finner nödvändig ”ryms” inom prövotiden.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande lämnat vissa synpunkter på
den beskrivna regleringen och hemställt att utskottet tar upp frågan till
behandling vid sidan av de aktuella motionsspörsmålen. Därvid har styrelsen
anfört följande.

När domstol med tillämpning av 34 kap 1 § första stycket 1 BrB dömer till
fortsatt skyddstillsyn kan domstolen enligt 34 kap 6 § andra stycket BrB bl. a.
förordna om fortsatt övervakning eller förlänga prövotiden. Det har visat sig
att domstolarna inte sällan dels förlänger prövotiden, dels förordnar om
övervakning och bestämmer att övervakningen skall pågå till prövotidens
slut. Det innebär att det kan bli fråga om relativt långa övervakningstider, i
vissa fall betydligt längre tid än ett år. I konsekvens med att övervakning vid
ny dom på skyddstillsyn i normalfallet pågår ett år anser styrelsen, att det bör
införas en möjlighet för övervakningsnämnd att avkorta tiden till lägst ett år i
de fall domen innebär en längre övervakningstid och övervakning inte längre
bedöms erforderlig.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari det begärs att
övervakningsnämnd skall få möjlighet att förordna att övervakning vid
skyddstillsyn skall upphöra när övervakning inte längre behövs. Även frågan
om avkortning av tiden för övervakning efter villkorlig dom berörs i
motionen.

Skyddstillsyn pågår under en prövotid av tre år och är i regel förenad med
övervakning från dagen för domen. Övervakningen skall upphöra när ett år
av prövotiden gått till ända. Det finns inte möjlighet att dessförinnan
upphäva övervakningen. Om den dömde missköter sig får övervakningsnämnden
besluta om övervakning även efter ettårstidens utgång. Ett sådant
beslut får överklagas.

Den gällande ordningen trädde i kraft den 1 juli 1983. Tidigare regler
innebar att övervakningen skulle upphöra utan särskilt beslut sedan två år av
prövotiden hade förflutit. Under det tredje prövotidsåret kunde övervakning
anordnas om det fanns särskilda skäl för det. Övervakningsnämnden kunde

JuU 1984/85:2

förordna att en övervakning som inte längre behövdes skulle upphöra; ett
sådant beslut kunde fattas när som helst under övervakningstiden.

Motionärerna efterlyser återinförande av en regel som den nyss nämnda.
De uppger att många övervakningsnämnder funnit det besvärande att inte
kunna häva en övervakning som inte längre är meningsfull, t. ex. av det skälet
att den dömde är omhändertagen på någon anstalt eller vistas utomlands där
övervakning inte kan utövas. Om i dylika fall övervakningen kunde upphöra
skulle enligt motionärerna resurser frigöras för andra mer krävande övervakningsuppdrag.

Vikten av att frivårdens resurser koncentreras till den första tiden av
verkställigheten av skyddstillsynsdomar betonades särskilt i lagstiftningsärendet
år 1983 (prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr 241). Därvid framhölls att
risken för återfall är störst tiden närmast efter domen. Att slopa det andra
övervakningsåret för att möjliggöra desto effektivare insatser under det
första året ansågs som en väsentlig vinst med det nya systemet.

Vid den remissbehandling som utskottet har företagit har de flesta
remissinstanserna tillstyrkt införandet av en möjlighet att, före ettårstidens
utgång, avsluta en övervakning som inte längre behövs. Två remissinstanser,
kriminalvårdsstyrelsen och Göta hovrätt, har emellertid avstyrkt förslaget i
den delen.

De remissinstanser som är positiva till en ändring ansluter sig i stort till de
skäl som motionärerna anfört. Det betonas att ärenden som inte kan
föranleda några konkreta övervakningsåtgärder eller behandlingsinsatser
inte bör belasta kriminalvården. Riksåklagaren framhåller att det torde ligga
i sakens natur att en bestämmelse som den föreslagna tillämpas med
restriktivitet.

Kriminalvårdsstyrelsen och Göta hovrätt framhåller att de ändringar i
fråga om skyddstillsyn som genomfördes år 1983 syftade till att denna påföljd
skulle få ett större användningsområde på fängelsestraffets bekostnad;
innehållet i skyddstillsynen stramades då upp på olika sätt. Om det nu skulle
bli möjligt att göra övervakningstiden kortare än ett år befarar styrelsen och
hovrätten att domstolarna skulle komma att uppfatta skyddstillsyn som en
mildare påföljd än lagstiftaren avsett och således mindre väl ägnad som
alternativ till fängelse. Därigenom skulle syftet med 1983 års lagändringar
motverkas, anför de två remissinstanserna i sina avstyrkanden.

När det gäller den del av motionsspörsmålet som innebär önskemål om
införande av en möjlighet att vid behov avsluta en övervakning som pågår
efter det att övervakningsnämnden har förlängt tiden, alltså sedan den
ettåriga övervakningstiden gått till ända, har de remissinstanser som yttrat sig
tillstyrkt att ändring sker. Kriminalvårdsstyrelsen har därvid anfört att
styrelsen, till skillnad mot vad styrelsen anser bör gälla i fråga om den ettåriga
övervakningstiden, inte ser några principiella hinder mot att övervakningsnämnderna
får befogenhet att korta av den förlängningstid som bestämts.

En annan fråga som tagits upp i motionen och som är närbesläktad med de

JuU 1984/85:2

nyss beskrivna gäller avkortning av övervakningstid efter villkorlig frigivning.

Den gällande regleringen om villkorlig frigivning tillkom genom den redan
berörda lagändringen år 1983. För den som friges villkorligt gäller en
prövotid på ett år eller i vissa fall högst tre år. Om det bedöms som påkallat
skall skyddskonsulenten förordna om övervakning. Sådan övervakning
upphör automatiskt efter ett år. Under vissa förutsättningar får övervakningsnämnden
förlänga övervakningen. Beslut om övervakning kan överprövas.
Tidigare lagstiftning om villkorlig frigivning, som skilde sig från den
nuvarande i flera avseenden, innehöll en bestämmelse om att övervakningsnämnd
fick avsluta en övervakning som inte behövdes.

Vid utskottets remissbehandling i denna del har det framkommit olika
uppfattningar om innebörden av gällande rätt såvitt avser frågan huruvida en
av skyddskonsulenten beslutad övervakning efter villkorlig frigivning kan
bringas att upphöra i förtid. Såväl kriminalvårdsstyrelsen som Helsingborgs
tingsrätt har i sina yttranden förordat att, genom en uttrycklig lagregel,
övervakningsnämnd får möjlighet att i den aktuella situationen förordna om
upphörande av en övervakning som inte längre behövs.

Vid remissbehandlingen av motionsspörsmålen har kriminalvårdsstyrelsen
särskilt tagit upp en fråga om övervakningstidens längd när domstol
förordnar att en tidigare ådömd skyddstillsyn skall avse även nya brott.
Domstolen får då förordna om förlängd övervakning eller förlängd prövotid
till högst fem år. Styrelsen anför att det ibland kan komma att bestämmas
relativt långa övervakningstider, t. ex. om domstolen dels förlänger prövotiden,
dels bestämmer att övervakning skall pågå till prövotidens slut.
Styrelsen anser att det bör införas en möjlighet för övervakningsnämnd att
korta av tiden om övervakning inte längre behövs.

Utskottet vill inledningsvis understryka den kriminalpolitiska betydelsen
av de lagändringar rörande bl. a. skyddstillsyn och villkorlig frigivning som
trädde i kraft den 1 juli 1983. Reformen innebär att kriminalvården i frihet
inom ramen för påföljden skyddstillsyn och under prövotiden efter villkorlig
frigivning har intensifierats. Insatserna har koncentrerats till det första året
av prövotiden, då återfallsrisken erfarenhetsmässigt är störst. När det gäller
skyddstillsyn har verkställighetsinnehållet i påföljden skärpts både i fråga om
stödfunktioner och kontrollfunktioner. Utskottet vill framhålla att huvudsyftet
med denna effektivisering av påföljden är att skyddstillsyn skall kunna få
ett större användningsområde på bekostnad av fängelsestraffet; avsikten är
alltså att domstolarnas påföljdsval skall påverkas härav (se prop. 1982/83:85
s. 74).

De frågor som utskottet nu behandlar med anledning av motionen har fått
aktualitet inom kriminalvården sedan den nya lagstiftningen har varit i kraft
en kortare tid. I lagstiftningsärendet år 1983 var uppmärksamheten inte
inriktad på behovet av regler som medger avkortning av övervakningstid.
Enligt utskottets mening ger utredningen i förevarande ärende stöd för

JuU 1984/85:2

tanken att det i vissa situationer kan vara Detogat med en möjlighet att korta
av en pågående övervakning. Utskottet vill emellertid samtidigt ge till känna
en viss tveksamhet inför förslaget såvitt gäller avkortning av den ettåriga
övervakningen vid skyddstillsyn; det är av största vikt att synen på
straffvärdet hos skyddstillsynspåföljden inte förändras med en ökad användning
av fängelse som följd. Vidare vill utskottet rent generellt framhålla att
huvudprincipen bör vara att en beslutad övervakning skall fullföljas och att
ett upphävande i förtid skall få äga rum bara när skälen för det är starka.

Sammantaget leder det sagda till att utskottet anser att de frågor om
avkortning av övervakningstid som behandlas i detta ärende bör bli föremål
för en närmare utredning. Det är tänkbart att andra närbesläktade frågor bör
tas med vid sådana överväganden. Det bör ankomma på regeringen att
besluta om ordningen för ett sådant arbete.

Vad utskottet nu med anledning av motionen har anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:957 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning om
regler för avkortning av övervakningstid.

Stockholm den 13 november 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Elving Andersson (c).

minab/gotab Stockholm 1984 79063