om översyn av vapenfrilagen

Betänkande 1983/84:FöU14

FöU 1983/84:14

Försvarsutskottets betänkande
1983/84:14

om översyn av vapenfrilagen

1 motion 1983/84:970 av Kerstin Ekman m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av vapenfrilagen i enlighet med vad i motionen
anförs.

Motionärerna anser att brister i det nuvarande förfarandet för prövning av
ansökningar om vapenfri tjänst gör att unga män sätts i fängelse därför att de
vägrar fullgöra värnplikten.

Med hänvisning bl. a. till att antalet bifallna ansökningar har minskat
föreslår motionärerna att prövningsförfarandet avskaffas. I stället bör man
enligt deras mening ha ett system som bygger på den sökandes egen
förklaring.

Bakgrund

År 1978 beslutade riksdagen om en genomgripande förändring av vapenfrilagen
(prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr371). Bl. a. vidgades möjligheterna
att placera de vapenfria till utbildning och tjänstgöring. Med den nya
lagstiftningen följde också en förenkling av prövningsförfarandet.

Under föregående riksmöte tog riksdagen ställning till motion 1981/
82:1727 (fp) om översyn av vapenfrilagen. Motionen gällde bl. a. prövningsförfarandet
och innehöll förslag om ett nytt system som skulle bygga på den
sökandes skriftliga förklaring. I betänkande FöU 1982/83:3 anförde utskottet: Det

nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 under
stor enighet. Förfarandet förenklades då enligt utskottets mening (FöU
1977/78:28 s. 22) ”så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett
underlag för vapenfrinämndens prövning”. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Sådana ändringar som motionärerna föreslår bör inte genomföras.
Motionen bör avslås i denna del.

På förslag av utskottet avslog riksdagen i december 1982 motion 1981/
82:1727. Det system för ansökan och prövning som hade föreslagits i den
motionen återkom som förslag i motion 1982/83:1792 (fp). Även den avslogs
(mars 1983). Samma förslag återkommer nu i motion 1983/84:970.

1 Riksdagen 1983/84. lOsaml. Nr 14

FöU 1983/84;! 4 2

Andelen ansökningar om vapenfri tjänst som avslås av vapenfrinämnden
framgår av följande tabell.

År	Avgjorda	Därav avskrivna	Bifallna	Avslagna	% Avslag
1977	2 180	195	1 205	780	35,8
1978	2 267	304	1 241	722	31,8
1979	3 514	359	2 613	542	15,4
1980	3 531	332	'2 629	.570	16,1
1981	4 546	334	3 515	697	15,3
1982	4 645	308	3 451	886	19,1
1983	4 155	306	2 957	892	21,4

Ett antal värnpliktiga sorn fått avslag av vapenfrinämnden anför besvär hos
regeringen. Av dessa har regeringen under åren 1980-1983 varje år bifallit
mellan 7 och 15 besvär. Nettoantalet avslagna ansökningar (NAA) och det
antal av dessa som leder till värnpliktsvägran (AVV) framgår av följande
tabell.

År	NAA	AVV	Värnpliktsvägran i % av NAA
1980	563	164	29,1
1981	689	163	23,7
1982	871	147	16,9
1983	880	92	10,5

Utskottet

Utskottet påminner om att totalförsvaret är en angelägenhet för hela
svenska folket. Det bygger på medborgarnas personliga insatser, som för
vapenföra manliga medborgare grundas på allmän värnplikt. Vapenfrilagstiftningen
är en undantagslagstiftning som syftar till att värnpliktiga under
vissa förutsättningar skall kunna medges att delta i totalförsvaret utan att
tjänstgöra inom försvarsmakten. Värnpliktig äger enligt 1 § vapenfrilagen få
tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, ”om
det kan antagas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den
värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han icke kommer att
fullgöra värnplikten”.

Vapenfrinämndens prövningsförfarande innebär att den som söker vapenfri
tjänst blir kallad till ett samtal med en utredare som nämnden har
utsett. Vid samtalet får den sökande redogöra för sina motiv för ansökningen,
sin syn på Sverige och dess försvar, m. m. Den sökande har att senare
skriftligen bekräfta sin inställning till vapenbruk och förklara att han är
beredd att fullgöra vapenfri tjänst. Han uppmanas att om möjligt inkomma
med intyg från någon person som kan antas ha god kännedom om hans
förhållanden.

Utskottet har inhämtat att utredarens kommentar angående den sökande
ofta innebär en bedömning av om ansökningen uppenbarligen uppfyller

FöU 1983/84:14

3

vapenfrilagens krav och därför bör bifallas. Om utredaren är osäker eller
anser att ansökningen uppenbarligen inte uppfyller vapenfrilagens krav så
framgår det av kommentaren varför utredaren gjort denna bedömning. Den
sökande får alltid möjlighet att yttra sig över utredningen innan vapenfrinämnden
prövar ett ärende där utredaren avstyrkt bifall. Utredarens
kommentar utgör då ett underlag för den sökande, som där kan se skälen för
avstyrkan och bemöta dessa skäl. Motionärerna hävdar att utredarnas
kommentarer kan ge upphov till subjektiva värderingar. De nämner att det
är närmare 300 personer som på detta sätt under ett kort samtal skall bilda sig
en uppfattning om huruvida den personliga övertygelsen är tillräcklig för ett
tillstyrkande av ansökan.

Beträffande nämndarbetet påpekar motionärerna att vapenfrinämnden
sammanträder flera gånger varje vecka. Arbetet delas upp på de 6 ordinarie
ledamöterna och de 18 suppleanterna. Eftersom det blir en skiftande
sammansättning på nämnden vid de olika besluten blir utgången av ett
ärendes behandling - hävdar motionärerna - beroende av vilken sammansättning
nämnden hade vid det aktuella sammanträdet. Enligt motionärerna
måste den sökande uppfatta detta som en rättsosäkerhet.

Enligt uppgifter som utskottet har inhämtat från vapenfrinämnden kan
ökningen av antalet avslag hänga samman med en viss förändring av
sökandegruppens sammansättning. Ett tecken på detta uppges vara att det
blir alltmer vanligt med förtryckta ansökningsformulär till vapenfri tjänst,
där den sökande bara behöver fylla i nummer och namn samt underteckna.
Det uppges att ordförandena i nämnden är eniga om att antalet svårbedömda
fall stadigt har ökat under det senaste året. Vidare påpekas att utredarkåren
nu har minskats till ca 190 personer för att man därigenom skall få större
stabilitet i utredningsfasen.

Utskottet vidhåller sin uppfattning om prövningsförfarandet. Utredningarna
behövs för att vapenfrinämnden - i enlighet med 1978 års riksdagsbeslut
- skall få ett underlag för sin prövning. Det förfarande som föreslås i den nu
aktuella motionen och i tidigare motioner innebär att prövningen skulle
överlåtas på intygslämnare och på den sökande själv. Utskottet vill inte
tillstyrka en sådan ordning.

Beträffande motionärernas påstående att vapenfrinämndens sammansättning
vid det aktuella sammanträdet påverkar ett ärendes avgörande räknar
utskottet med att det - på samma sätt som i en domstol - finns utrymme för
skilda bedömningar av nämndens ledamöter, särskilt som åtskilliga fall är
svårbedömda. Samtidigt förutsätter utskottet att nämndens prövning helt
grundar sig på vapenfrilagen och att en fäst praxis eftersträvas.

Beträffande de statistiska uppgifter som har lämnats i det föregående
konstaterar utskottet att det såväl antalsmässigt som procentuellt är allt färre
prövningar enligt vapenfrilagen som efter avslagsbeslut resulterar i
värnpliktsvägran.

Riksdagen bör inte begära en översyn av vapenfrilagen med den inriktning

FöU 1983/84:14

4

som föreslås i motion 970. Med hänvisning till det anförda hemställer
utskottet

att riksdagen avslår motion 1983/84:970.

Stockholm den 6 mars 1984

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Olle Göransson (s), Åke Gustavsson (s),
Göthe Knutson (m), Evert Hedberg (s), Olle Aulin (m), Ulla Ekelund (c),
Holger Bergman (s), Mats Olsson (s), Anita Bråkenhielm (m), Inge Carlsson
(s), Ingvar Björk (s), Erik Olsson (m), Barbro Evermo (s) och Kerstin
Ekman (fp).

Reservation

Kerstin Ekman (fp) anser att utskottets anförande och hemställan bort ha
följande lydelse:

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Enligt 1§
värnpliktslagen (1941:967) är svensk man värnpliktig fr. o. m. det kalenderår
under vilket han fyller 18 år t. o. m. det år under vilket han fyller 47 år.

Skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring enligt värnpliktslagen är
emellertid inte undantagslös. Sedan länge har vi här i landet en lagstiftning
som medger att den som hyser samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgöring
i stället får fullgöra vapenfri tjänst. Enligt gällande lag (1966:413) om
vapenfri tjänst kan värnpliktig få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället
för värnpliktstjänstgöring ”om det kan antagas att bruk av vapen mot annan
är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att
han icke kommer att fullgöra värnplikten”. Den som fått sådant tillstånd
kallas vapenfri tjänstepliktig (1 §).

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull
för samhället under beredskap och krig. De vapenfria är därmed en
betydelsefull resurs för totalförsvaret.

Vapenfri tjänstepliktig får inte åläggas att tjänstgöra inom försvarsmakten
om han inte har förklarat sig villig till detta (4 §).

Det nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 efter
förslag i proposition 1977/78:159. Propositionen syftade till en betydande
liberalisering jämfört med vapenfriutredningens majoritetsförslag.

I propositionen beskrevs det framtida systemet. Enligt detta slopades
utredningssamtal av det slag som fanns tidigare. Ansökan om vapenfri tjänst
skulle fortfarande vara skriftlig och innehålla de skäl som sökanden ville
åberopa samt hans önskemål om slag av tjänstgöring. Intyg och andra

FöU 1983/84:14

5

handlingar som den sökande önskade åberopa skulle bifogas ansökningen.

När vapenfrinämnden fått in en sådan ansökan avsågs att den sökande
skulle kallas till obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman.
Utredningsmannen borde därvid klargöra innebörden av vapenfrilagens
förutsättningar för vapenfri tjänst. Den sökande borde vidare få information
om den vapenfria tjänsten samt om konsekvenser av hans ställningstagande,
bl. a. om tjänstgöringstidens längd och skyldigheten att fullgöra verksamhet
inom totalförsvaret. Genom samtalet borde också klargöras hur lämplig och
intresserad den sökande är för olika alternativ av vapenfri tjänst. Vidare
borde den sökande ges möjlighet att redogöra för skälen till att han inte vill
bruka vapen.

Efter detta samtal borde enligt propositionen den sökande ges en viss
obligatorisk betänketid. Om han efter betänketiden stod kvar vid sin
uppfattning, borde han skriftligen bekräfta att bruk av våpen mot annan är så
oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse att han inte skulle
komma att fullgöra värnplikten, ii an borde också bekräfta att han är villig att
fullgöra vapenfri tjänst och om möjligt förete intyg från person som kan antas
ha god kännedom om den sökandes förhållanden.

Grundtanken i regeringsförslaget var att man skall ”utgå ffån att ansökan
är allvarligt menad. En sökande som på nyss angivet sätt bekräftat sin
ansökan bör därföf beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar
mot detta." Propositionen nämnde två sådana skäl - att det är fråga om
uppenbara massansökningar och att det av omständigheterna klart fratfigår
att vad sökanden egentligen eftersträvar är anstånd med militärtjänstgöringen.

Det i propositionen beskrivna prövningsförfarandet innebar att den
enskildes bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar ”inte
behöver vara tung”. Ett prövningsförfarande enligt denna modell innebar att
man tror på den enskilde och att huvudvikten läggs vid att ge honom
information innan han slutligt bekräftar sin ansökan.

Nu efteråt kan konstateras att i verkligheten genomfördes inte den modell
som fanns beskriven i propositionen. Avvikelsen liggdr i att utredningsmannen
tillstyrker eller avstyrker den sökandes ansökan innan den överlämnas
till vapenfrinämnden för prövning. Propositionen beskrev - med de ord som
återgivits ovan - hur informationen skulle gå till och vilken roll utredningsmannen
skulle ha. Det var en detaljerad beskrivning men där fanns inte
något om att utredningsmannen skulle tillstyrka eller avstyrka. Genom att ha
kvar detta moment från det gamla prövningsförfarandet hade man i
praktiken inte genomfört den liberalisering som var avsedd i propositionen.
Visserligen har praxis, i fråga om nämndens beslut, blivit liberalare efter den
nya lagens införande men prövningsförfarahdet som sådant är fortfarande i
stort sett det gamla och inte det som arigavs i propositionen.

Mot denna bakgrund måste slutsatsen bli att intentionerna bakom

FöU 1983/84:14

6

riksdagens beslut inte har fullföljts.

Skälen mot prövningsförfaranden över huvud taget utvecklades i en
reservation till vapenfriutredningen av Birger Möller (fp). Ett prövningsförfarande
är knappast förenligt med principen att ingen får mot sin allvarliga
personliga övertygelse tvingas göra tjänst inom det militära försvaret.

Att avskaffa det nuvarande prövningsförfarandet i enlighet med vad som
anges i motion 1983/84:970 innebär inte att alla spärrar mot vapenfri tjänst
är borta. Fortfarande skulle krävas ett aktivt ställningstagande för vapenfri
tjänst, ett obligatoriskt informationssamtal om lagens krav och tjänstgöringsalternativen,
ett intyg som bekräftar ärligheten i vederbörandes inställning
och skriftlig förklaring med specificerade krav om att lagens villkor är
uppfyllda. Det krävs också enligt motionen villighet hos den som söker
vapenfri tjänst att åta sig den tjänstgöringstid som gäller för sådan tjänst.

Alla hittills använda prövningsförfaranden har inneburit skönsmässiga
avgöranden med en stor mängd marginalfall. Felaktiga beslut fattas därför,
vilket framgår av att personer som har vägrats vapenfri tjänst själva efteråt
visat sin övertygelse genom att vägra värnplikt och därmed dömts till
fängelse.

Mot denna bakgrund finner utskottet att regeringen bör låta göra en
översyn av förfarandet för prövning av ansökningar om vapenfri tjänst med
den inriktning som framgår av motion 1983/84:970. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:970 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört om en översyn av
förfarandet för prövning av ansökningar om vapenfri tjänst.

minab/gotab 78021 Stockholm 1984