om översyn av vapenfrilagen

Betänkande 1982/83:FöU7

FöU 1982/83:7

Försvarsutskottets betänkande
1982/83:7

om översyn av vapenfrilagen

I motion 1982/83:913 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om en utvärdering och översyn av vapenfrilagen.
Enligt motionärerna är det dags för en utvärdering och bedömning av den
nuvarande vapenfrilagens effekter. De åberopar att det har framförts kritik
som särskilt gällt prövningsförfarandet.

I motion 1982/83:1792 av Kerstin Ekman m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av vapenfrilagen i enlighet med vad i motionen
anförs. Motionärerna anser att prövningsförfarandet i sin nuvarande form
bör avskaffas och ersättas av ett system som bygger på den sökandes egen
förklaring.

Utskottet

År 1978 beslutade riksdagen om en genomgripande förändring av
vapenfrilagen (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr 371). Bl. a. vidgades
möjligheterna att placera de vapenfria till utbildning och tjänstgöring. Med
den nya lagstiftningen följde också en förenkling av prövningsförfarandet.

Under innevarande riksmöte har riksdagen tagit ställning till motion
1981/82:1727 (fp) om översyn av vapenfrilagen. Motionen gällde bl. a.
prövningsförfarandet. I betänkande FöU 1982/83:3 anförde utskottet om
detta:

Det nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 under
stor enighet. Förfarandet förenklades då enligt utskottets mening (FöU
1977/78:28 s. 22) ”så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett
underlag för vapenfrinämndens prövning”. Utskottet vidhåller denna
uppfattning. Sådana ändringar som motionärerna föreslår bör inte genomföras.
Motionen bör avslås i denna del.

På förslag av utskottet avslog riksdagen i december 1982 motion
1981/82:1727. Det system för ansökan och prövning som hade föreslagits i
den motionen återkommer som förslag i motion 1982/83:1792. Utskottet
vidhåller sin uppfattning om prövningsförfarandet och anser att det inte finns
tillräckliga skäl för att riksdagen skall begära en översyn av vapenfrilagen av
det slag som föreslås i motionerna 913 och 1792. Motionerna bör avslås.

1 Riksdagen 1982/83. 10 sami. Nr 7

FöU 1982/83:7

2

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:913 och 1982/83:1792.

Stockholm den 15 februari 1983

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Olle Göransson (s), Roland Brännström (s),
Gunnar Björk i Gävle (c), Åke Gustavsson (s), Göthe Knutson (m), Evert
Hedberg (s), Karl-Erik Svartberg (s), Olle Aulin (m), Mats Olsson (s), Anita
Bråkenhielm (m), Iréne Vestlund (s), Anders Svärd (c), Barbro Evermo (s)
och Kerstin Ekman (fp).

Reservation

Kerstin Ekman (fp) anser

dels att utskottets anförande bort ha följande lydelse:

Det nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 efter
förslag i proposition 1977/78:159. Propositionen syftade till en betydande
liberalisering jämfört med vapenfriutredningens majoritetsförslag.

I propositionen beskrevs det framtida systemet. Enligt detta slopades
utredningssamtal av det slag som fanns tidigare. Ansökan om vapenfri tjänst
skulle fortfarande vara skriftlig och innehålla de skal som sökanden ville
åberopa samt hans önskemål om slag av tjänstgöring. Intyg och andra
handlingar som den sökande önskade åberopa skulle bifogas ansökningen.

När vapenfrinämnden fått in en sådan ansökan avsågs att den sökande
skulle kallas till obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman.
Utredningsmannen borde därvid klargöra innebörden av vapenfrilagens
förutsättningar för vapenfri tjänst. Den sökande borde vidare få information
om den vapenfria tjänsten samt om konsekvenser av hans ställningstagande,
bl. a. om tjänstgöringstidens längd och skyldigheten att fullgöra verksamhet
inom totalförsvaret. Genom samtalet borde också klargöras hur lämplig och
intresserad den sökande är för olika alternativ av vapenfri tjänst. Vidare
borde den sökande ges möjlighet att redogöra för skälen till att han inte vill
bruka vapen.

Efter detta samtal borde enligt propositionen den sökande ges en viss
obligatorisk betänketid. Om han efter betänketiden stod kvar vid sin
uppfattning, borde han skriftligen bekräfta att bruk av vapen mot annan är så
oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse att han inte skulle
komma att fullgöra värnplikten. Han borde också bekräfta att han är villig att

FöU 1982/83:7

3

fullgöra vapenfri tjänst och om möjligt förete intyg från person som kan antas
ha god kännedom om den sökandes förhållanden.

Grundtanken i regeringsförslaget var att man skall ”utgå från att ansökan
är allvarligt menad. En sökande som på nyss angivet sätt bekräftat sin
ansökan bör därför beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar
mot detta.” Propositionen nämnde två sådana skäl - att det är fråga om
uppenbara massansökningar och att det av omständigheterna klart framgår
att vad sökanden egentligen eftersträvar är anstånd med militärtjänstgöringen.

Det i propositionen beskrivna prövningsförfarandet innebar att den
enskildes bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar ”inte
behöver vara tung”. Ett prövningsförfarande enligt denna modell innebar att
man tror på den enskilde och att huvudvikten läggs vid att ge honom
information innan han slutligt bekräftar sin ansökan.

Nu efteråt kan konstateras att i verkligheten genomfördes inte den modell
som fanns beskriven i propositionen. Avvikelsen ligger i att utredningsmannen
tillstyrker eller avstyrker den sökandes ansökan innan den överlämnas
till vapenfrinämnden för prövning. Propositionen beskrev - med de ord som
återgivits ovan - hur informationen skulle gå till och vilken roll utredningsmannen
skulle ha. Det var en detaljerad beskrivning men där fanns inte
något om att utredningsmannen skulle tillstyrka eller avstyrka. Genom att ha
kvar detta moment från det gamla prövningsförfarandet hade man i
praktiken inte genomfört den liberalisering som var avsedd i propositionen.
Visserligen har praxis, i fråga om nämndens beslut, blivit liberalare efter den
nya lagens införande, men prövningsförfarandet som sådant är fortfarande i
stort sett det gamla och inte det som angavs i propositionen.

Mot denna bakgrund måste slutsatsen bli att intentionerna bakom
riksdagens beslut inte har fullföljts.

Skälen mot prövningsförfaranden över huvud taget utvecklades i en
reservation till vapenfriutredningen av Birger Möller (fp). Ett prövningsförfarande
är knappast förenligt med principen att ingen får mot sin allvarliga
personliga övertygelse tvingas göra tjänst inom det militära försvaret.

Att avskaffa det nuvarande prövningsförfarandet i enlighet med vad som
anges i motion 1982/83:1792 innebär inte att alla spärrar mot vapenfri tjänst
är borta. Fortfarande skulle krävas ett aktivt ställningstagande för vapenfri
tjänst, ett obligatoriskt informationssamtal om lagens krav och tjänstgöringsalternativen,
ett intyg som bekräftar ärligheten i vederbörandes inställning
och skriftlig förklaring med specificerade krav om att lagens villkor är
uppfyllda. Det krävs också enligt motionen villighet hos den som söker
vapenfri tjänst att åta sig den tjänstgöringstid som gäller för sådan tjänst.

Alla hittills använda prövningsförfaranden har inneburit skönsmässiga
avgöranden med en stor mängd marginalfall. Felaktiga beslut fattas därför,
vilket framgår av att personer som har vägrats vapenfri tjänst själva efteråt

FöU 1982/83:7

4

visat sin övertygelse genom att vägra värnplikt och därmed dömts till
fängelse.

Mot denna bakgrund finner utskottet att regeringen bör låta göra en
översyn av förfarandet för prövning av ansökningar om vapenfri tjänst med
den inriktning som framgår av motion 1982/83:1792. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:913 och 1982/
83:1792 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
har anfört om en översyn av förfarandet för prövning av
ansökningar om vapenfri tjänst.

mlnab/gotab Stockholm 1983 73701