om översyn av vapenfrilagen (Betänkande 1982/83:FöU3 Försvarsutskottet)

FöU 1982/83:3

Försvarsutskottets betänkande
1982/83:3

om översyn av vapenfrilagen

I motion 1981/82:1727 av Bertil Hansson (fp) och Bernt Ekinge (fp) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vapenfrilagen i enlighet
med vad i motionen anförts.

Överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och vapenfrinämnden har yttrat
sig över motionen.

Bakgrund

År 1978 beslutade riksdagen om en genomgripande förändring av
vapenfrilagen (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr 371). Bl. a. vidgades
möjligheterna att placera de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och
tjänstgöring. Med den nya lagstiftningen följde också en förenkling av
prövningsförfarandet. Som grund för ändringarna låg betänkandet (SOU
1977:7) Rätten till vapenfri tjänst, som var resultatet av 1973 års vapenfriutrednings
arbete.

1973 års vapenfriutredning föreslog beträffande placering av vapenfria
tjänstepliktiga att dessa skulle ”fullgöra tjänst, som är betydelsefull för
samhället”. Den ansåg bl. a. att det borde öppnas möjlighet till vapenfri
tjänstgöring som inte leder till krigsplacering i totalförsvaret. Rätt till sådan
utbildning borde enligt utredningen föreligga för den som begär det före
tjänstgöringens början. I propositionen föreslogs att vapenfri tjänstepliktig
skulle fullgöra tjänst ”i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under
beredskap och krig” (2 §). Denna grundläggande principiella syn på den
vapenfria tjänsten kunde enligt föredragande statsrådet väl förenas med en
angelägen utökning och breddning av tjänstgöringsalternativen i förhållande
till dåvarande ordning. Regeringsförslaget stöddes av försvarsutskottet (FöU
1977/78:28 s. 18—19) med bl. a. följande motivering:

Vapenfri tjänstepliktig bör inte kunna undandra sig att utanför försvarsmakten
medverka i den samhällsverksamhet som blir nödvändig under
beredskap och krig. Utbildning och tjänstgöring i fred bör enligt utskottets
mening i princip inriktas på verksamhet som är betydelsefull för samhället
under sådana förhållanden. Formell krigsplacering redan i fred bör dock inte

vara ett absolut krav. Placering i tjänst under beredskap och krig bör om

möjligt ske inom det område där utbildning och tjänstgöring har skett i fred.
Med denna grundläggande inriktning och med hänvisning till att totalförsvaret
motsvarar så gott som hela fredssamhället, omställt för påfrestningarna
vid ett försvarskrig, biträder utskottet regeringens förslag till formulering av
2 § vapenfrilagen.

1 Riksdagen 1982/83. 10 sami. Nr 3

FöU 1982/83:3

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverade sig och
anförde (s. 29):

Ökade möjligheter att beviljas vapenfri tjänst ställer krav på att många
skilda tjänstgöringsalternativ står till förfogande och att de kan ordnas
snabbt. Vapenfriutredningen har gått igenom olika placeringsmöjligheter
och föreslagit en rad nya sådana.

Orden ”under beredskap och krig” enligt regeringens förslag till lydelse av
2 § vapenfrilagen innebär en väsentlig inskränkning av tjänstgöringsalternativen
i fred jämfört med både gällande ordning och utredningens förslag. En
sådan inskränkning vore inte minst i nuvarande läge olycklig. Det bör i stället
accepteras att tjänstgöringen i vissa fall sker inom verksamhet som läggs ned
under beredskap och krig. Den utbildning och de erfarenheter som den
vapenfrie fått under sin tjänstgöring i fred torde undantagslöst bli av värde
för den tjänstgöring som kan komma att krävas av honom i händelse av
beredskap eller krig. Sådan tjänstepliktig bör i fred kunna placeras i en
reservkader för senare placering t. ex. inom kommunal verksamhet.

Ett viktigt skäl att avstå från orden ”under beredskap och krig” är att dessa
i vissa fall kan avhålla en värnpliktig från att söka vapenfri tjänst och i stället
får honom att totalvägra.

Det prövningsförfarande som beslöts 1978 innebär att vapenfrinämnden -liksom tidigare - prövar ansökningar om vapenfri tjänst. Som grund för
denna prövning ligger en utredning som genomförs på följande sätt. Den som
söker vapenfri tjänst blir kallad till ett samtal med en av vapenfrinämnden
utsedd utredningsman. Vid detta samtal skall utredningsmannen lämna
information om de förutsättningar som anges i lagen för att få vapenfri tjänst.
Vidare informeras om tjänstgöringsalternativ och tjänstgöringstid m. m.
Sökanden ges möjlighet att redogöra för sina motiv för ansökningen. Efter
samtal och efter att viss betänketid har gått till ända skall sökanden, om han
vidhåller sin ansökan, skriftligen bekräfta att han har sådan inställning som
fordras för bifall till ansökningen och är beredd att fullgöra vapenfri tjänst.
Om möjligt bör han också förete intyg från person, som kan antas ha god
kännedom om hans förhållanden, utvisande att sökanden inför denne har
upprepat sin övertygelse. Utredningsmannen tillstyrker eller avstyrker
därefter ansökan, som sedan överlämnas till vapenfrinämnden för prövning.

Försvarsutskottet ansåg att prövningsförfarandet med denna ordning
förenklades så långt detta var möjligt utan att man avstår från ett underlag för
vapenfrinämndens prövning. Utskottet anförde också att om ordningen
skulle visa sig leda till svårigheter eller missbruk finge den självklart
övervägas på nytt för att man skulle nå det mål som angavs i propositionen:
”att alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan tjänst och samtidigt
den allmänna värnplikten upprätthålls”.

FöU 1982/83:3

Motionen

I motionen vänder sig motionärerna mot att värnpliktiga som har beviljats
vapenfri tjänst efter genomgången utbildning alltid krigsplaceras. De menar
att denna ordning avhåller vissa värnpliktiga från att söka vapenfri tjänst. De
blir i stället totalvägrare med fängelsestraff som följd. Motionärerna
påminner om att samma uppfattning framfördes av 1973 års vapenfriutredning
och att regeringen och riksdagen gick emot utredningen på denna
punkt.

Motionärerna tar också upp prövningsförfarandet till kritisk granskning.
De anser att detta i sin nuvarande form bör avskaffas. I stället borde
sökanden få inge en egen skriftlig förklaring. Denna bör, framhåller de, vara
tydlig i fråga om lagens centrala punkter och vara tillkommen efter ett
obligatoriskt informationssamtal. Sin allvarliga övertygelse föreslås sökanden
sedan styrka med skriftligt intyg av två personer som åtnjuter allmänt
förtroende. Beviset på att lagens villkor är uppfyllda skulle enligt motionärerna
ligga dels i denna förklaring, dels i intyget, dels i vederbörandes
villighet att underkasta sig en längre tjänstgöringstid än den som gäller för
flertalet värnpliktiga.

Remissyttrandena

Krigsplacering av vapenfria tjänstepliktiga

Överbefälhavaren, som inte biträder motionen, förklarar att han i och för
sig delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande med
vägransfall. Han anser att en fördjupad information till de män som har för
avsikt att vägra bära vapen kan vara ett sätt att motverka detta. Bl. a. borde
sambandet mellan ”krigsplacering i försvaret” och ”ianspråktagande för
andra uppgifter i samhället” klarläggas, t. ex. att många män och kvinnor
beredskapsregistreras i sina arbeten inom socialvård, sjukvård, polis och
industrier.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller bl. a. att krigsplaceringen inom civilförsvaret
av vapenfria är en garanti för att dessa vid beredskap och krig får
tjänstgöra i en rent humanitär och civil organisation. En person som inte är
krigsplacerad löper - framhåller civilförsvarsstyrelsen - risk att, då tjänstepliktslagarna
har trätt i kraft, placeras i andra miljöer t. ex. som arbetskraft i
ammunitionsfabrik eller som hjälp vid omlastning av militär materiel vid
järnvägsstation. Civilförsvarsstyrelsen betonar vidare att orsaken till totalvägran
torde vara mycket komplicerad och endast i undantagsfall vara - som
det antyds i motionen - hänförlig till krigsplaceringsfrågan separat.

Vapenfrinämnden konstaterar inledningsvis bl. a. att den vågar anta att
högst något hundratal värnpliktiga per år skulle beröras av den i motionen
föreslagna uppluckringen av kravet på att vapenfria tjänstepliktiga skall
krigsplaceras. Den anför vidare:

FöU 1982/83:3

Starka skäl av organisatorisk och praktisk art talar för att vapenfria
tjänstepliktiga bör, såsom nu, krigsplaceras sedan de genomgått sin
grundutbildning. Något direkt hinder bör dock inte möta mot att man gör
undantag för ett begränsat antal tjänstepliktiga som har samvetsbetänkligheter
mot att bli krigsplacerade. Vapenfrinämnden vill erinra om att
försvarsutskottet vid behandlingen av 1978 års proposition om ändring i
vapenfrilagen uttalade att formell krigsplacering redan i fred inte borde vara
ett absolut krav (FöU 1977/78:28 s. 18). Ett system som innebär att ett antal
vapenfria undantas från krigsplacering förutsätter emellertid ett urvalsförfarande
i någon form. Man kan tänka sig att de som inte accepterar
krigsplacering får åtaga sig en förlängd fredstjänstgöring. Man kan låta dem
undergå en särskild prövning. En kombination av dessa metoder är också
möjlig. Ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle alltså medföra
vissa komplikationer.

Prövningsförfarandet

Överbefälhavaren anser att prövningsförfarandet i sin nuvarande form bör
behållas och åvila vapenfrinämnden. Motionärernas förslag skulle, anför
han, innebära en risk att det i realiteten blev möjligt för den enskilde att själv
välja om han vill göra vapenfri tjänst eller ej.

Civilförsvarsstyrelsen ifrågasätter bl. a. riktigheten av ett påstående av
motionärerna att den verbalt tränade eller den som i förväg fått reda på de
frågor som ställs under utredningen lättare skulle få sin ansökan beviljad.
Vapenfrinämndens utredare torde, anser civilförsvarsstyrelsen, ha stor
erfarenhet av att bedöma den sökandes trovärdighet. Civilförsvarsstyrelsen
framhåller vidare att vad motionärerna har sagt om den verbala träningens
betydelse inte torde bli mindre relevant i den i motionen föreslagna
ordningen. Dessutom föreligger enligt civilförsvarsstyrelsen en risk för
orättvisa som har sin grund i sökandens sociala miljö och kontaktnät.

Vapenfrinämnden lämnar inledningsvis vissa statistiska uppgifter rörande
perioden 1979-1981. Den konstaterar på grundval av dessa uppgifter att
antalet felaktiga bifallsbeslut från nämnden torde vara betydligt större än
antalet felaktiga avslagsbeslut men bedömer också att antalet felaktiga beslut
är marginellt i förhållande till antalet avgjorda ärenden.

Vapenfrinämnden avstår från att kommentera det föreslagna prövningsförfarandet
i vidare mån än att det inte skulle kunna uppfylla målet för
prövningen, nämligen att alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan
tjänst samtidigt som den allmänna värnplikten upprätthålls.

Sammanfattningsvis uttalar nämnden att det nuvarande prövningsförfarandet
fungerar bra och att det saknas skäl att ändra eller avskaffa det. En
reservant i nämnden anser att motionen bör bifallas.

FöU 1982/83:3

Utskottet

Motionärerna föreslår en översyn av vapenfrilagen. De anser att det finns
brister i det nuvarande förfarandet för prövning av ansökningar om vapenfri
tjänst. De anser också att fler värnpliktiga som inte kan tänka sig att fullgöra
värnplikten skulle söka vapenfri tjänst om sådan tjänst inte behövde leda till
att den vapenfrie ges uppgifter i totalförsvaret (krigsplaceras).

Av redogörelsen i det föregående framgår uppfattningarna kring de i
motionen aktualiserade frågorna vid utskottets behandling av vapenfrilagen
år 1978 (FöU 1977/78:28). Vidare framgår vad remissinstanserna i huvudsak
har anfört.

Det nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 under
stor enighet. Förfarandet förenklades då enligt utskottets mening (FöU
1977/78:28 s. 22) ”så långt detta är möjligt utan att man avstår från ett
underlag för vapenfrinämndens prövning”. Utskottet vidhåller denna
uppfattning. Sådana ändringar som motionärerna föreslår bör inte genomföras.
Motionen bör avslås i denna del.

Beträffande vapenfrilagens beskrivning av den vapenfria tjänstens innehåll
fanns 1978 skilda meningar inom utskottet. Man var överens om att den
vapenfries utbildning och tjänstgöring i fred i princip borde inriktas på
verksamhet som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig. En
majoritet tilläde att formell krigsplacering redan i fred inte borde vara ett
absolut krav. De socialdemokratiska reservanterna hänvisade till behovet att
snabbt öka antalet tjänstgöringsalternativ för vapenfria. Enligt reservanternas
mening borde accepteras att tjänstgöringen i vissa fall sker inom
verksamhet som läggs ned under beredskap och krig. De föreslog därför att
2 § vapenfrilagen skulle föreskriva ”tjänst i verksamhet, som är betydelsefull
för samhället” utan tillägg av orden ”under beredskap och krig”.

Utskottet påminner om att totalförsvaret är en angelägenhet för hela
svenska folket. Det bygger på medborgarnas personliga insatser, som för
vapenföra manliga medborgare grundas på allmän värnplikt. Vapenfrilagstiftningen
är en undantagslagstiftning som syftar till att värnpliktiga under
vissa förutsättningar skall kunna medges att delta i krigssamhällets verksamhet
utan att tjänstgöra inom försvarsmakten. Om den vapenfrie tilldelas en
uppgift redan i anslutning till sin utbildning och tjänstgöring eller senare vid
någon beredskapsgrad eller först sedan landet har anfallits är väsentligen en
praktisk fråga, som sådan självfallet betydelsefull. Att alla måste hjälpa till
och att tidpunkten när man ges en uppgift inte har någon principiell betydelse
bör klarläggas genom information.

Utskottet anser liksom tidigare att man bör öka möjligheterna att placera
de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring. Det är enligt
utskottets mening för tidigt att säkert bedöma om den nuvarande lydelsen av
2 § vapenfrilagen är ett hinder för denna strävan eller om den trots lämplig
information avhåller några som inte anser sig kunna fullgöra värnplikten från

FöU 1982/83:3

att i stället söka vapenfri tjänst. Motionen bör därför avslås även i denna
del.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. beträffande ändring av prövningsförfarandet

att riksdagen avslår motion 1981/82:1727 i denna del,

2. beträffande krigsplacering av vapenfria tjänstepliktiga
att riksdagen avslår motion 1981/82:1727 i denna del.

Stockholm den 30 november 1982

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Olle Göransson (s), Roland Brännström (s),
Gunnar Björk i Gävle (c), Åke Gustavsson (s), Göthe Knutson (m), Olle
Aulin (m), Holger Bergman (s), Mats Olsson (s), Anita Bråkenhielm (m),
Inge Carlsson (s), Ingvar Björk (s), Iréne Vestlund (s), Anders Svärd (c) och
Kerstin Ekman (fp).

Reservation

Kerstin Ekman (fp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 5 börjar ”Det
nuvarande” och slutar ”i denna del” bort ha följande lydelse:

Det nuvarande prövningsförfarandet godtogs av riksdagen år 1978 efter
förslag i proposition 1977/78:159. Propositionen syftade till en betydande
liberalisering jämfört med vapenfriutredningens majoritetsförslag.

I propositionen beskrevs det framtida systemet. Enligt detta slopades
utredningssamtal av det slag som fanns tidigare. Ansökan om vapenfri tjänst
skulle fortfarande vara skriftlig och innehålla de skäl som sökanden ville
åberopa samt hans önskemål om slag av tjänstgöring. Intyg och andra
handlingar som den sökande önskade åberopa skulle bifogas ansökningen.

När vapenfrinämnden fått in en sådan ansökan avsågs att den sökande
skulle kallas till obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman.
Utredningsmannen borde därvid klargöra innebörden av vapenfrilagens
förutsättningar för vapenfri tjänst. Den sökande borde vidare få information
om den vapenfria tjänsten samt om konsekvenser av hans ställningstagande,
bl. a. om tjänstgöringstidens längd och skyldigheten att fullgöra verksamhet
inom totalförsvaret. Genom samtalet borde också klargöras hur lämplig och
intresserad den sökande är för olika alternativ av vapenfri tjänst. Vidare

FöU 1982/83:3

borde den sökande ges möjlighet att redogöra för skälen till att han inte vill
bruka vapen.

Efter detta samtal borde enligt propositionen den sökande ges en viss
obligatorisk betänketid. Om han efter betänketiden stod kvar vid sin
uppfattning, borde han skriftligen bekräfta att bruk av vapen mot annan är så
oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse att han inte skulle
komma att fullgöra värnplikten. Han borde också bekräfta att han är villig att
fullgöra vapenfri tjänst och om möjligt förete intyg från person som kan antas
ha god kännedom om den sökandes förhållanden.

Grundtanken i regeringsförslaget var att man skall ”utgå från att ansökan
är allvarligt menad. En sökande som på nyss angivet sätt bekräftat sin
ansökan bör därför beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar
mot detta.” Propositionen nämnde två sådana skäl - att det är fråga om
uppenbara massansökningar och att det av omständigheterna klart framgår
att vad sökanden egentligen eftersträvar är anstånd med militärtjänstgöringen.

Det i propositionen beskrivna prövningsförfarandet innebar att den
enskildes bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar ”inte
behöver vara tung”. Ett prövningsförfarande enligt denna modell innebar att
man tror på den enskilde och att huvudvikten läggs vid att ge honom
information innan han slutligt bekräftar sin ansökan.

Nu efteråt kan konstateras att i verkligheten genomfördes inte den modell
som fanns beskriven i propositionen. Avvikelsen ligger i att utredningsmannen
tillstyrker eller avstyrker den sökandes ansökan innan den överlämnas
till vapenfrinämnden för prövning. Propositionen beskrev - med de ord som
återgivits ovan - hur informationen skulle gå till och vilken roll utredningsmannen
skulle ha. Det var en detaljerad beskrivning men där fanns inte
något om att utredningsmannen skulle tillstyrka eller avstyrka. Genom att ha
kvar detta moment från det gamla prövningsförfarandet hade man i
praktiken inte genomfört den liberalisering som var avsedd i propositionen.
Visserligen har praxis, i fråga om nämndens beslut, blivit liberalare efter den
nya lagens införande men prövningsförfarandet som sådant är fortfarande i
stort sett det gamla och inte det som angavs i propositionen.

Mot denna bakgrund måste slutsatsen bli att intentionerna bakom
riksdagens beslut inte har fullföljts.

Skälen mot prövningsförfaranden över huvud taget utvecklades i en
reservation till vapenfriutredningen av Birger Möller (fp). Ett prövningsförfarande
är knappast förenligt med principen att ingen får mot sin allvarliga
personliga övertygelse tvingas göra tjänst inom det militära försvaret.

Att avskaffa det nuvarande prövningsförfarandet i enlighet med vad som
anges i motion 1981/82:1727 innebär inte att alla spärrar mot vapenfri tjänst
är borta. Fortfarande skulle krävas ett aktivt ställningstagande för vapenfri
tjänst, ett obligatoriskt informationssamtal om lagens krav och tjänstgöringsalternativen,
ett intyg som bekräftar ärligheten i vederbörandes inställning

Föll 1982/83:3

och skriftlig förklaring med specificerade krav om att lagens villkor är
uppfyllda. Det krävs också enligt motionen villighet hos den som söker
vapenfri tjänst att åta sig den tjänstgöringstid som gäller för sådan tjänst.

Alla hittills använda prövningsförfaranden har inneburit skönsmässiga
avgöranden med en stor mängd marginalfall. Felaktiga beslut fattas därför,
vilket framgår av att personer som har vägrats vapenfri tjänst själva efteråt
visat sin övertygelse genom att vägra värnplikt och därmed dömts till
fängelse.

Mot denna bakgrund finner utskottet att regeringen bör låta göra en
översyn av förfarandet för prövning av ansökningar om vapenfri tjänst med
den inriktning som framgår av motion 1981/82:1727. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan (s. 6) i moment 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ändring av prövnings förfarandet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1727 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
en översyn av förfarandet för prövning av ansökningar om
vapenfri tjänst.

GOTAB 73069 Slockholm 1982