om översyn av trafikskadelagen m. m. (Betänkande 1987/88:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1987/88:2

om översyn av trafikskadelagen m. m.

1987/88:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner, vilka tar upp frågor om trafikförsäkringens
premieklassystem m. m. och trafikskadelagens regler om återkrav
med avseende på motorcyklar.

Över motionerna har remissyttranden inhämtats från försäkringsinspektionen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. En sammanställning
av remissvaren finns i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

I986/87:L608 av Jan Sandberg (m) vari med hänvisning till vad som anförs
i motion 1986/87:T414 yrkas att riksdagen begär att regeringen framlägger
förslag om ändringar i trafikskadelagen och därtill hörande rutiner så att de
negativa effekterna för bl. a. motorcyklisterna försvinner.

1986/87:L609 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen
ger försäkringsverksamhetskommittén tilläggsdirektiv att se över
försäkringsvillkoren för motorcyklar i enlighet med vad som nämns i motionen.

1986/87-.L610 av Olle Grahn och Margareta Andrén (båda fp) vari yrkas
att riksdagen beslutar begära att regeringen ger försäkringsverksamhetskommittén
uppdraget att se över försäkringsvillkoren för motorcyklar i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Gällande ordning
Trafikförsäkring

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring finns i trafikskadelagen
(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna vid en ansvarsförsäkring
och den skall bl. a. täcka den ersättningsskyldighet som kan uppkomma för
ägaren eller föraren, liksom kostnader för skador som kan uppkomma på
dem, då motordrivet fordon används. Varje fysisk eller juridisk person som
äger motordrivet fordon är skyldig att teckna en sådan försäkring. Vissa

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 2

undantag från försäkringsplikten finns dock. Om ett fordon innehas på LU 1987/88:2
grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas med
nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år är det innehavaren som skall
fullgöra försäkringsplikten. Endast försäkringsbolag som har fått tillstånd
därtill av regeringen har rätt — och också skyldighet — att meddela trafikförsäkring.
Skyldigheten att meddela försäkring kan begränsas till vissa
grupper eller visst område.

Premiesättning

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen
styrs i stället av den s. k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
(1982:713). Principen innebär att styrelsen och verkställande direktören
i de bolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring har
ett ansvar för att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den
risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för
försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Vidare åligger det styrelsen
och verkställande direktören att lämna vissa uppgifter till försäkringsinspektionen
beträffande övervakningen av premiesättningen. I skälighetsprincipen
ligger att varje försäkringsgren på sikt förutsätts bära sina egna
kostnader och således inte under en följd av år får subventioneras av överskott
från en eller flera andra grenar.

Enligt försäkringsrörelselagen skall försäkringsinspektionen verka för
en sund utveckling av försäkringsväsendet. Inspektionen kan bl. a. meddela
erinringar i fråga om försäkringsbolagens verksamhet. Om inspektionen
finner t. ex. att avvikelse skett från försäkringsrörelselagen, trafikskadelagen
eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller det i
övrigt finns allvarliga anmärkningar mot bolagets verksamhet kan inspektionen
vidare förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga
åtgärder.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen
(1976:359). Enligt förordningen skall försäkringsanstalt
lämna uppgift till försäkringsinspektionen om de premiesatser som
anstalten avser att tillämpa för trafikförsäkring. Också ändring av premiesatserna
skall anmälas till försäkringsinspektionen och anledningen till
ändringen anges. Premie för trafikförsäkring får inte bestämmas till högre
belopp än som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk försäkringen
är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader.
Försäkringsinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om bl. a. indelningen
i riskklasser och beräkningen av nödvändiga omkostnader.

De föreskrifter beträffande indelning i riskklasser som försäkringsinspektionen
utfärdat med stöd av bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen
innefattar en indelning i fordonsklasser och för vissa av dessa fordonsklasser
också en indelning i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.
Vidare föreskrivs en för samtliga bolag enhetlig bonusskala för
vissa fordonsklasser. Enligt föreskrifterna får slutligen nykterhetsrabatt
lämnas med högst 5 % av normal premie. I anslutning till den föreskrivna
riskklassindelningen har inspektionen ålagt bolagen att årligen lämna inspektionen
vissa uppgifter avsedda att belysa riskskillnader i trafikförsäkring
mellan olika riskklasser.

I de föreskrifter som gäller sedan den 1 juni 1987 (BFFS 1987:11) har
inspektionen indelat motorcyklar i två riskklasser, den ena omfattande fordon
med en motoreffekt av högst 10,87 hästkrafter och inte inrättade för att
ta passagerare och den andra övriga motorcyklar. Tidigare har gällt att
motorcykelns cylindervolym skulle utgöra grund för riskklassindelningen.

Återkrav

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas ersättning
ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem skadan
orsakats (10 och 11 §§ trafikskadelagen). Ersättningsansvaret åvilar alltså i
princip det försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.
Rätt till ersättning har alla som drabbas av personskada till följd av
trafik med fordonet — de som färdas i bilen eller på motorcykeln lika väl
som fotgängare, cyklister etc. Förare eller passagerare som skadats vid kollision
skall för att få ut ersättning alltid vända sig till det försäkringsbolag
som meddelat försäkring för det fordon som de befunnit sig i eller på,
oavsett vilken förare som vållat skadan.

Frågan om vilket försäkringsbolag som slutligen skall svara för ersättningen
för personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval
av de olika förarnas vållande. Det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättning har sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det
fordon som vållat skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får
ersättningen fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan
till skadan som förekommit på ömse sidor (22 § trafikskadelagen). Reglerna
om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande.
1 samband med reglernas tillkomst anfördes bl. a. att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av återkravsreglerna genom
generella överenskommelser (prop. 1975/76:15 s. 93). Försäkringsbolagen
har också enligt vad som upplysts fastställda rutiner för handläggningen av
återkrav.

I fråga om sakskador vid kollision gäller att ersättning utgår till icke
vållande fordon endast om vållande kan läggas föraren av det andra fordonet
till last. Ersättningen utbetalas ur det vållande fordonets trafikförsäkring.
I övrigt ersätter trafikförsäkringen inte skador på den egna bilen (10 §
andra stycket trafikskadelagen).

För fordonsägare som vill skaffa sig ett heltäckande skydd mot sakskador
finns möjlighet att teckna s. k. kaskoförsäkring. Om ersättning utbetalats ur
en kaskoförsäkring till en icke vållande part och vållande förelegat hos en
annan part kommer ersättningen slutligt att belasta den vållandes trafikförsäkring
enligt särskilda återkravsöverenskommelser som träffats mellan
försäkringsbolagen.

Motionsmotiveringar

I samtliga motioner anförs att premiesättningen på motorcykelförsäkringar
är orättvis, något som enligt motionärerna beror dels på utformningen av
trafikskadelagens regler om återkrav, dels på att det premieklassystem som

LU 1987/88:2

1* Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 2

försäkringsbolagen tillämpar är orättvist. 1 sistnämnda hänseende anförs
att premieklasserna är uppdelade efter motorcykelns cylindervolym. Motionärerna
i motionerna L609 och L610 anför följande som exempel på det
orättvisa i systemet:

En Yamaha RD 350 LC är en motorcykel som väger cirka 160 kg och
lämnar en effekt på ca 60 hk DIN. Den försäkras i den billigaste försäkringsklassen.
En Harley-Davidsson Electra Glide har en slagvolym på 1 340
cc, väger 330 kg och lämnar ca 60 hk DIN. HDn försäkras i den dyraste
försäkringsklassen.

Prestandaförhållandena är som framgår mycket olika. HDn har i det
närmaste blygsamma prestanda i förhållande till den mindre motorcykeln.
Den är också sällan inblandad i olyckor. Den lilla Yamahan köps ofta av
s. k. ”sportiga förare” och är med denna bakgrund och sitt goda effekt/viktförhållande
ofta inblandad i olyckor. Trots detta är den placerad i den
billigaste försäkringsklassen, vilken anges med avseende på slagvolym.

I fråga om trafikskadelagens utformning av återkravsbestämmelserna kritiserar
motionärerna det förhållandet att lagens regler om återkrav med hänsyn
till vållandefrågan inte är tvingande. Detta kan enligt motionärerna
resultera i att vid en olycka där en motorcykel med två personer på blir
påkörd av en bil med två personer i och bilföraren bedöms som vållande, de
dyra personskadorna på motorcykelns förare och passagerare samt bilens
plåtskador kan komma att belasta mc-försäkringen och därmed försäkringskollektivet
motorcyklister. I gengäld belastas, anför motionärerna, bilförsäkringen
med kostnaderna för motorcykelns skador och de oftast obetydliga
skadorna på förare och passagerare i bilen.

Remissyttranden

Yttrande över motionerna har inhämtats från försäkringsinspektionen
samt Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

Försäkringsinspektionen erinrar bl. a. om att inspektionen i de senast
utfärdade föreskrifterna har släppt kravet att riskklassindelningen skall
grundas på cylindervolymen. Härigenom har förutsättningar skapats för
försäkringsbolagen att tillämpa en annan grund för riskklassindelningen,
om detta bedöms ge en större rättvisa.

Försäkringsinspektionen påtalar också att försäkringsbolagen uppmärksammat
att det kan finnas skäl att skapa en annan grund för premiedifferentieringen
för olika slag av motorcyklar än cylindervolymen. Bolagen har
sålunda förra året startat en utredning av frågan. Utredningen, där företrädare
för motorcyklistkåren är representerade, har ännu inte slutfört sitt
arbete. Enligt inspektionen är det tänkbart att utredningen lägger fram förslag
som kan leda till ändringar av de faktorer sorn nu bestämmer premiesättningen.

När det gäller den av motionärerna aktualiserade frågan om fördelning
av skadekostnaderna anför inspektionen att motionärernas resonemang
synes bygga på ett missförstånd. Det förekommer enligt inspektionen inte
någon övervältring av skadekostnader från ett fordonsslag till ett annat på
det sätt motionärerna beskriver.

LU 1987/88:2

Sammanfattningsvis anser inspektionen att det saknas anledning såväl LU 1987/88:2
att som yrkats i motionerna ge försäkringsverksamhetskommittén tilläggsdirektiv
som att göra sådana ändringar i trafikskadelagen som nämns i
motionerna.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam som avgivit
ett gemensamt yttrande avstyrker motionerna. Försäkringsbolagen medger
att den premieklassindelning som tillämpas för närvarande och som bygger
på motorcyklarnas cylindervolym kan ifrågasättas från rättvisesynpunkt i
vissa fall. Försäkringsbolagen erinrar emellertid om att när denna indelning
gjordes för mer än fem år sedan cylindervolymen utgjorde en bra
indelningsgrund. Att förhållandena numera kan vara annorlunda, bl. a.
beroende på nya konstruktioner, har uppmärksammats av försäkringsbolagen
vilka också har initierat en utredning av frågan. Försäkringsbolagen
påpekar dock att de flesta av de motorcyklar som ingick i den tidigare
undersökningen fortfarande brukas och att deras risk vägs in i det samlade
skadematerialet. Enligt försäkringsbolagen siktar den av branschen initierade
utredningen till att undersöka om det med andra tekniska uppgifter
som grund går att skapa en rättvisare indelning i premieklasser. Med hänsyn
till bl. a. att en sådan utredning måste bygga på ett representativt bestånd
tar den dock viss tid och en ny indelning kan knappast tillämpas
förrän om ett eller ett par år.

Även försäkringsbolagen framhåller att den av motionärerna aktualiserade
frågan om trafikskadelagens återkravsregler synes bygga på missförstånd.

En utförligare redovisning av remissinstansernas yttranden återfinns i
bilaga till betänkandet.

Tidigare behandling

Vid 1977/78 års riksmöte behandlade näringsutskottet ett motionsyrkande
vari begärdes en översyn av skälighetsprincipen i den då gällande lagen om
försäkringsrörelse i syfte att möjliggöra en rimligare premiesättning av motorcykelförsäkringar.
Med anledning av motionen redovisade näringsutskottet
i sitt betänkande (NU 1977/78:20) bl. a. att näringsfrihetsombudsmannen
(NO) hösten 1977 i en skrivelse till försäkringsinspektionen begärt
att få en ingående belysning av hur försäkringsbolagen kalkylerar sina premier
för motorfordonsförsäkringar.

Näringsutskottet anförde att det framgick av den redogörelse som hade
lämnats i betänkandet att utvecklingen i fråga om försäkringsbolagens premiesättning
för motorfordonsförsäkringar noga följdes av försäkringsinspektionen
och NO. En sådan översyn som motionären föreslagit fann
utskottet därför inte motiverad.

1 enlighet med näringsutskottets begäran avslog riksdagen motionen.

Försäkringsinspektionen redovisade sedermera till NO det begärda utredningsmaterialet.
NO fann i beslut år 1981 att även om det genom utredningen
framkommit allvarliga brister från konkurrenssynpunkt på marknaden
för motorfordonsförsäkringar så hade det också framgått att åtskilliga 5

av dessa brister knappast kunde sägas vara primärt orsakade av försäk- LU 1987/88:2
ringsbolagen. Bristerna torde enligt NO i stället väsentligen ha sin grund i
försäkringsinspektionens sätt att tillämpa skälighetsprincipen i lagen om
försäkringsrörelse. NO anförde att paradoxalt nog syntes alltså konkurrensintresset
och intresset av skäliga premier strida mot varandra trots att
de båda intressena delvis har gemensamt syfte och rimligen borde kunna
bringas att samverka. Med hänsyn till vad som anförts om orsakerna till
konkurrensbegränsningarna fann NO inte skäl att i det ärendet ingripa mot
försäkringsbolagen med stöd av konkurrensbegränsningslagen.

Frågan om rättvisare försäkringsvillkor för motorcyklar behandlades
åter av riksdagen år 1983. I en motion påtalades att regeln om att varje
försäkringskollektiv skall bära sina risker medförde en orättvis premiesättning.
Till stöd för påståendet åberopades den snedfördelning i ålderskategorier
och den därmed följande skillnaden i risknivå som gällde vid en
jämförelse mellan motorcykelkollektivet och bilkollektivet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1982/83:37) avstyrkte lagutskottet bifall till
motionen. Utskottet framhöll att det självfallet är angeläget att försäkringspremierna
hålls på en rimlig nivå både när det gäller mc-försäkringar och
andra skadeförsäkringar. Utskottet kunde dock inte tillstyrka att som motionären
bl. a. föreslagit låta försäkringsbolagen subventionera kostnaderna
för mc-försäkringarna med premier från bilförsäkringarna eftersom ett
sådant förfarande skulle strida mot skälighetsprincipen. Beträffande frågan
om mc-förarna och bilförarna skall bilda ett enda försäkringskollektiv ansåg
utskottet att det även i fortsättningen borde ankomma på försäkringsbolagen
och försäkringsinspektionen att med tillämpning av skälighetsprincipen
bestämma omfattningen av de försäkringskollektiv som skall bära kostnaderna
för olika typer av försäkringar. Utskottet erinrade vidare om att
försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) enligt sina direktiv skulle se
över bl. a. reglerna i försäkringsrörelselagen om skälighetsprincipen.

Pågående utredningsarbete

Försäkringsverksamhetskommittén som tillkallades år 1978 för att göra en
översyn av lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens
verksamhet skall enligt sina direktiv (dir. 1978:105) bl. a. överväga
om de omständigheter som avgör huruvida premiesättningen är skälig närmare
bör preciseras i lagen. I detta sammanhang bör bl. a. uppmärksammas
i vad mån olika former av premiedifferentiering är till fördel för försäkringstagarna
eller kan innebära fördyringar för försäkringskollektivet. De
nämnda frågorna behandlar försäkringsverksamhetskommittén i sitt delbetänkande
(SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. I
betänkandet föreslås bl. a. en omformulering av den nuvarande regeln om
skäligheten av premier på skadeförsäkringsområdet till att i stället avse
skäliga kostnader för försäkringstagarnas försäkringsskydd. I anslutning
härtill framhåller kommittén att det inte går att i lag närmare precisera de
omständigheter som avgör huruvida premiesättningen är skälig. Kommittén
som inte närmare berör frågan om skälighetsprincipen då det gäller 5

trafikförsäkring anför vidare att riskklassindelning med åtföljande premiedifferentiering
är en avvägningsfråga. Enligt kommittén ställer skälighetsprincipen
krav på att varje sådan indelning och differentiering skall vara
sakligt motiverad och bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda
fallet. Med utgångspunkt i försäkringsidén och solidariteten mellan försäkringstagarna
anser kommittén att man bör vara återhållsam med en alltför
långtgående premiedifferentiering.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner vilka tar upp frågor om trafikförsäkringens
premieklassystem m. m. och trafikskadelagens regler om återkrav
med avseende på motorcyklar.

De grundläggande reglerna om trafikförsäkringen finns i trafikskadelagen
(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna vid en ansvarsförsäkring
som bl. a. skall täcka kostnaderna för skador som kan uppkomma då motordrivet
fordon används. Varje fysisk eller juridisk person som äger motordrivet
fordon är i princip skyldig att teckna en sådan försäkring.

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas ersättning
ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem skadan
orsakats. Ersättningsansvaret åvilar alltså i första hand det försäkringsbolag
som har meddelat trafikförsäkring för fordonet. Rätt till ersättning har
alla som drabbats av personskada till följd av trafik med fordonet — de som
färdats i bilen eller på motorcykeln lika väl som fotgängare, cyklister etc.
Förare eller passagerare som skadats vid kollision skall för att få ut ersättning
alltid vända sig till det försäkringsbolag som meddelat försäkring för
det fordon som de befunnit sig i eller på, oavsett vilken förare som vållat
skadan. Sakskador vid en kollision betalas ur trafikförsäkringen för det
vållande fordonet.

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen
styrs i stället av den s. k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen
(1982:713). Principen innebär att premiesättningen skall vara skäligt
avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka,
nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i
övrigt. I skälighetsprincipen ligger att varje försäkringsgren på sikt förutsätts
bära sina egna kostnader och således inte under en följd av år får
subventioneras av överskott från en eller flera andra grenar.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen
(1976:359). Enligt förordningen skall försäkrings -

LU 1987/88:2

inspektionen meddela närmare föreskrifter om bl. a. indelningen i riskklas- LU 1987/88:2
ser och beräkningen av nödvändiga omkostnader.

De föreskrifter beträffande indelning i riskklasser som försäkringsinspektionen
utfärdat med stöd av bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen
innefattar bl. a. en uppdelning i fordonsklasser och för vissa av
dessa fordonsklasser också en indelning i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.

I de föreskrifter som gäller sedan den 1 juni 1987 (BFFS 1987:11) har
inspektionen indelat motorcyklar i två fordonsklasser, den ena omfattande
fordon med en motoreffekt av högst 10,87 hästkrafter och inte inrättade för
att ta passagerare och den andra övriga motorcyklar. Tidigare har gällt att
motorcykelns cylindervolym skulle utgöra grund för riskklassindelningen.

I samtliga motioner anförs att premiesättningen av motorcykelförsäkringar
är orättvis, något som enligt motionärerna bl. a. har sin grund i att
försäkringsbolagen tillämpar ett premieklassystem som enbart bygger på
motorcykelns cylindervolym. En orsak till den orättvisa premiesättningen
är enligt motionärerna vidare att trafikskadelagens regler om återkrav inte
är tvingande. Utformningen av reglerna kan, anförs det, resultera i att efter
en kollision mellan en bil och en motorcykel, de ofta omfattande och kostsamma
skadorna på motorcykelns förare och eventuell passagerare kan
komma att belasta försäkringskollektivet motorcyklar även om bilföraren
varit vållande till olyckan. De aktuella reglerna bör mot bakgrund av det
anförda ses över.

Utskottet får för sin del, i likhet med vad utskottet tidigare uttalat då
frågan om försäkringspremier för motorcyklar varit aktuell (se LU 1982/

83:37), framhålla att det självfallet är angeläget att försäkringspremierna
hålls på en rimlig nivå när det gäller såväl motorcykelförsäkringar som
andra skadeförsäkringar. När det gäller den i motionerna aktualiserade
frågan om premieklassindelningen för motorcyklar kan utskottet konstatera
att spörsmålet uppmärksammats av såväl försäkringsinspektionen som
försäkringsbranschen. Försäkringsinspektionen har sålunda i sina senast
utfärdade föreskrifter släppt det tidigare gällande kravet på att cylindervolymen
skall vara avgörande för indelningen i riskklasser och försäkringsbranschen
har själv initierat en utredning med syfte att undersöka om det
med andra tekniska uppgifter som grund går att skapa en rättvisare indelning
i premieklasser. Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas
önskemål i förevarande hänseende väsentligen får anses vara tillgodosett.

Vad härefter angår frågan om utformningen av trafikskadelagens regler
om återkrav med hänsyn till vållandefrågan vill utskottet erinra om att
motivet för att dessa regler inte gjordes tvingande var att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av reglerna genom generella
överenskommelser (se prop. 1975/76:15 s. 93). Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att en sådan ordning möjliggör en begränsning av de administrationskostnader
som uppkommer vid hanteringen av återkravsärenden.

Som framgår av de remissyttranden som inhämtats över motionerna har
försäkringsbolagen fastställda rutiner för handläggningen av återkrav vilka

innebär att den slutliga fördelningen av skadekostnader regelmässigt sker 8

efter graden av vållande hos parterna. Med hänsyn till att den av motionä- LU 1987/88:2
rerna antydda övervältringen av skadekostnader mellan olika fordonskategorier
således inte synes förekomma och med beaktande av de fördelar som
är förknippade med nuvarande ordning anser utskottet att det saknas anledning
att ändra trafikskadelagens regler.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L608, L609 och L610.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L608, 1986/87:L609 och
1986/87 :L610.

Stockholm den 20 oktober 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof S trindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s), Ulla Orring (fp), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander
(s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen
(s), Hans Rosengren (s) och Kersti Johansson (c).

Remissyttranden

Remissyttranden har inhämtats från försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Folksam. Försäkringsbolagens riksförbund
och Folksam har avgivit ett gemensamt yttrande.

Försäkringsinspektionen

Motionärerna har ifrågasatt lämpligheten av att för motorcyklar utgå från
fordonens cylindervolym vid indelningen i olika premieklasser. Inspektionen
har tidigare i föreskrifter om trafikförsäkring, vilka utfärdas enligt
bemyndigande i trafikförsäkringsförordningen, angett att cylindervolymen
skulle vara grund för riskklassindelningen. 1 de föreskrifter som inspektionen
utfärdade den 20 maj 1987 har inspektionen emellertid släppt kravet
att riskklassindelningen skall grundas på cylindervolymen. Härigenom har
förutsättningar skapats för försäkringsbolagen att tillämpa en annan grund
för riskklassindelningen, om detta bedöms ge en större rättvisa.

Premiesättningen skall alltid ske med hänsyn till den s. k. skälighetsprincipen.
Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt betänkande (SOU
1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten behandlat bl. a.
skälighetsprincipens tillämpning i fråga om skadeförsäkring. Kommittén
har därvid inte närmare berört frågan om principens förhållande till det
riskklassindelningssystem som har föreskrivits av inspektionen. Inspektionen
tog inte heller upp denna fråga i sitt remissyttrande. Inspektionen
har emellertid av annan anledning än riskklassindelningen av motorcyklar
den 20 maj 1987 till finansdepartementet avgett ett kompletterande yttrande
där inspektionen på ett mera övergripande sätt tagit upp frågor som gäller
skälighetsprincipens tillämpning på trafikförsäkringen och särskilt problematiken
med en långt driven riskklassindelning.

Försäkringsbolagen har själva uppmärksammat att det kan finnas skäl
att skapa en annan grund för premiedifferentieringen för olika slag av motorcyklar
än cylindervolymen. Bolagen har sålunda förra året startat en
utredning av frågan. Utredningen, där företrädare för motorcyklistkåren är
representerade, har ännu inte slutfört sitt arbete. Det är tänkbart att utredningen
lägger fram förslag som kan leda till ändringar av de faktorer som
nu bestämmer premiesättningen. Som omnämnts i det föregående medger
inspektionens föreskrifter numera att annat än cylindervolymen används
som grund för denna. Inspektionen kommer att med uppmärksamhet följa
arbetet med att se över den nu tillämpade riskklassindelningen.

Motionärerna tar även upp frågan om fördelning av skadekostnader vid
kollision mellan motorcykel och annat fordon. Det resonemang som förs i
motionerna synes emellertid bygga på ett missförstånd. Skador på förare
eller passagerare i ett fordon regleras liksom skador på fordonet normalt av
det försäkringsbolag som meddelat trafik- och vagnskadeförsäkring för fordonet.
Därefter görs en bedömning av i vilken utsträckning förarna av de i
kollisionen inblandade fordonen varit vållande till händelsen. Mot bakgrund
av denna vållandebedömning sker en fördelning av skadekostnaderna
mellan trafikförsäkringsgivarna. Någon övervältring av skadekostnader

LU 1987/88:2

Bilaga

från ett fordonsslag till ett annat på det sätt som motionärerna beskriver
förekommer således inte.

Mot bakgrund av det sagda anser inspektionen att det inte finns anledning
att som yrkats i motionerna ge försäkringsverksamhetskommittén
tilläggsdirektiv samt att det saknas skäl att göra sådana ändringar i trafikskadelagen
som nämns i motionerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam

Försäkringsbolagen kan medge att den premieklassindelning som tillämpas
för närvarande och som bygger på motorcyklarnas cylindervolym — i
vissa fall — kan ifrågasättas från rättvisesynpunkt. När denna indelning
gjordes för mer än fem år sedan utgjorde emellertid cylindervolymen en bra
indelningsgrund. Att förhållandena numera kan vara annorlunda bl. a. beroende
på nya konstruktioner har uppmärksammats av försäkringsbolagen
som också har initierat en utredning av frågan. Det skall dock påpekas att
de flesta av de motorcyklar som ingick i den tidigare undersökningen fortfarande
brukas och att deras risk vägs in i det samlade skadematerialet.

Den av branschen initierade utredningen siktar till att undersöka om det
med andra tekniska uppgifter som grund går att skapa en rättvisare indelning
i premieklasser. Med hänsyn till bl. a. att en sådan utredning måste
bygga på ett representativt bestånd tar den dock viss tid och en ny indelning
kan knappast börja tillämpas förrän om ett eller ett par år.

Vad sedan gäller tillämpningen av trafikskadelagens regler om återkrav
synes motionärernas anmärkningar bygga på missförstånd. Detta gäller i
synnerhet antagandet att — i kollisionsfall där ena parten är vållande —
den icke vållandes trafikförsäkring skulle få bära den vållandes skadekostnader.

Vid kollision mellan motorfordon — t. ex. mellan bil och motorcykel —
blir det regelmässigt den vållande partens trafikförsäkring som får bära den
andra partens skadekostnader. Beträffande sakskador följer detta av 10 §
trafikskadelagen som för övrigt innebär att någon trafikskadeersättning
över huvud taget inte utgår ur den icke vållande partens trafikförsäkring.
Aven om det finns en kaskoförsäkring på den icke vållande partens sida, tas
emellertid skadorna på dennes fordon ut ur den vållandes trafikförsäkring
enligt särskilda återkravsöverenskommelser som träffats och iakttas av bolagen.
När det gäller personskador är det i och för sig så att trafikskadelagen
(22 §) inte anger annat än att trafikskadeersättning som utgått ur den icke
vållandes trafikförsäkring ”får” krävas åter från försäkringen för den vållandes
fordon. Återkrav sker emellertid alltid enligt för ändamålet särskilt
fastställda rutiner.

Enligt försäkringsbolagens mening finns det alltså inte skäl att i aktuella
avseenden vare sig göra ändringar i trafikskadelagen eller ge tilläggsdirektiv
till försäkringsverksamhetskommittén.

LU 1987/88:2

Bilaga