om översyn av reglerna angående sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer (Betänkande 1987/88:LU1 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:1

om översyn av reglerna angående sakrättsligt

skydd mot säljarens borgenärer 1987/88-

Sammanfattning

1 betänkandet behandlas en motion angående förutsättningarna för äganderättens
övergång vid överlåtelse av lös egendom.

Motionen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
jämte remissvaren har intagits i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker motionen och utgår från att spörsmålet om särskilda
lagstiftningsåtgärder till skydd för konsumenter m. fl. tas upp av regeringen.

Motionsyrkande

Motion 1986/87:L801 av Anders Björck (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet
av en snar översyn av de sakrättsliga reglerna om köparens skydd mot
säljarens borgenärer.

Allmänt om rättsläget i Sverige

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte bara mellan parterna
i ett rättsförhållande utan också mot utomstående personer, dvs. tredje
man. Som exempel på sådana rättigheter kan nämnas äganderätt till fast
och lös egendom samt panträtt och andra säkerhetsrätter. Den viktigaste
delen av det sakrättsliga regelsystemet avser frågan om i vilken utsträckning
och under vilka förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har skydd
mot tredje man på motpartens sida vid överlåtelse eller upplåtelse av en
rättighet. Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är stor särskilt när det gäller
den ena avtalspartens möjligheter att freda sina anspråk mot den andra
partens borgenärer vid utmätning eller konkurs som riktar sig mot den
sistnämnde. Förvärvarens sakrättsliga skydd vid utmätning och konkurs
hos motparten brukar kallas separationsrätt.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från säljaren
till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen därmed blir sakrättsligt
skyddad finns inte i svensk lagstiftning. Tidpunkten för äganderättens
övergång har ansetts kunna bestämmas enligt två principer. Den ena
(avtalsprincipen) innebär att äganderätten övergår till köparen i och med
avtalet och den andra att äganderätten går över först genom tradition, dvs.

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 1

då egendomen överlämnats till köparen som därmed fått den i sin besitt- LU 1987/88:1
ning (traditionsprincipen). Med uttrycket besittning avses i juridiska sammanhang
inte att någon har en viss rättighet till ett föremål, en fastighet
m. m. utan enbart det faktiska förhållandet att någon — med eller utan rätt
— innehar någonting. Från de särskilda regler som gäller i de fall då en
rättshandling avser ett föremål som omhänderhas av någon annan än parterna
bortses i det följande.

Vid tidpunkten för tillkomsten av 1734 års lag eller något senare ansågs
avtalsprincipen gälla som en allmän grundsats vid köp av lös egendom.

Genom tillkomsten av förordningen (1835:25 s. 3) angående vad som iakttagas
bör vid handel med lösören, vilka köparen låter i säljarens vård kvarbliva
ändrades rättsläget såvitt gällde sådan lös egendom som brukar betecknas
lösören, dvs. i princip olika flyttbara saker som fordon, maskiner,
möbler, råmaterial och varor. 1835 års förordning ersattes år 1845 av en ny
förordning i ämnet. 1845 års författning är alltjämt gällande och Fick 1977
rubriken lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören som säljaren låter i
säljarens vård kvarbliva. Liksom 1835 års förordning var lagen ursprungligen
tillämplig endast vid utmätning men utvidgades år 1907 till att också
gälla vid konkurs. Reglerna i förordningen och lagen innebär att den som
köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta vissa formföreskrifter
för att egendomen skall kunna skyddas mot att den utmäts för
säljarens skuld och, vid säljarens konkurs, från att den räknas in bland
konkursboets tillgångar. Bland formföreskrifterna ingår att en skriftlig
handling skall upprättas över köpet, att uppgifter om köpet skall kungöras
genom annonsering i en ortstidning samt att köpehandlingen skall uppvisas
för kronofogdemyndigheten och registreras hos tingsrätten.

De nämnda reglerna om s. k. lösöreköp kom i rättspraxis att motsatsvis
tolkas så att köp av lösöre som inte sker enligt formföreskrifterna kan ge
sakrättsligt skydd först sedan egendomen kommit i köparens besittning.

Sedan början av 1900-talet har traditionsprincipen blivit den härskande vid
köp av lösöre. Kravet på besittningsöverföring gäller numera vid alla köp
av lösöre och oavsett om köparen betalat i förskott eller först vid leveransen.
Högsta domstolen har så sent som i början av år 1987 i rättsfallet NJA
1987 s. 3 uttalat att överlåtelse av andel i lösöre från den som äger egendomen
i dess helhet för att bli giltigt mot överlåtarens borgenärer kräver besittningsändring
eller någon motsvarande åtgärd. Som det främsta skälet för
att upprätthålla traditionsprincipen anförde högsta domstolen det syfte
som kravet på besittningsöverföring i allmänhet anses ha, nämligen att
motverka skenöverlåtelser och därigenom förhindra att egendom undandras
borgenärerna. I doktrin och rättspraxis har också andra skäl för traditionsprincipen
åberopats. Bl. a. anses besittningsöverföringen ge en publicitet
åt förvärvet och hindra att säljaren beviljas kredit i annan egendom än
den han har rätt att disponera över.

Också vid rättshandlingar utanför lösöreköpslagens tillämpningsområde
har traditionsprincipen stor betydelse. En gåva av lösöre är enligt lagen
(1936:83) angående vissa utfästelser om gåvor inte giltig mot givarens borgenärer
förrän det bortskänkta kommit i gåvotagarens besittning. Vid förvärv
av löpande skuldebrev, aktier och åtskilliga andra värdepapper krävs 2

besittningsöverföring för sakrättsligt skydd enligt lagen (1936:81) om skul -

debrev och aktiebolagslagen (1975:1385). Vidare förutsätter en giltig pant- LU 1987/88:1

sättning av lösöre att det pantsatta kommit i panthavarens besittning (10
kap. 1 § handelsbaden).

Besittningens betydelse för när äganderätten övergår har också kommit
till uttryck i utsökningsbalken. Enligt balken skall nämligen den som har lös
egendom i sin besittning antas vara ägare till den om det inte framgår att
egendomen tillhör någon annan (4 kap. 18 §). Presumtionen medför att
egendom i någons besittning i allmänhet kan mätas ut för vederbörandes
skuld. Reglerna i utsökningsbalken kan på detta sätt sägas vara en spegelbild
av vad som gäller vid förvärv av lös egendom.

När det gäller vissa typer av lös egendom har i lagstiftningen uppställts
krav på andra åtgärder än besittningsöverföring för att det sakrättsliga
skyddet skall inträda. För att överlåtelser av enkla skuldebrev t. ex. bankböcker
samt muntliga fordringar och fakturafordringar skall få verkan mot
tredje man krävs enligt skuldebrevslagen att gäldenären underrättas om
överlåtelsen. Förvärvare av skepp i sjölagens mening, dvs. fartyg med en
längd av minst 12 meter och en bredd av minst 4 meter, liksom den som
beställer ett skepp erhåller sakrättsligt skydd genom att förvärvet skrivs in i
fartygsregistret, som förs vid Stockholms tingsrätt. Något motsvarande
krav på registrering vid förvärv av mindre fartyg (båtar) uppställs inte utan
beträffande sådana gäller traditionsprincipen. En beställare av en fritidsbåt
som helt eller delvis betalar båten i förskott har alltså inte något skydd
förrän båten levererats till honom. Med hänsyn till att åtskilliga beställare
av fritidsbåtar gjort stora ekonomiska förluster i samband med varvets konkurs
infördes genom lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott
en möjlighet för beställaren att genom registrering hos Stockholms
tingsrätt av beställningsavtalet få särskild förmånsrätt för sin fordran i den
beställda båten vid varvets konkurs.

Som framgår av det anförda har den omständigheten att en person fått
besittningen till en sak stor betydelse för hans möjligheter att skydda sina
rättigheter vid utmätning eller konkurs på motpartens sida. Även i andra
avseenden har emellertid besittningen betydande rättsverkningar. Vid förvärv
av egendom från en person som saknar rätt att förfoga över egendomen
blir förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens anspråk på att få tillbaka
egendomen om förvärvaren var i god tro och fått egendomen i sin besittning
(lagen /1986:796/ om godtrosförvärv av lösören). Vid kolliderande
upplåtelser av rättigheter till viss lös egendom, t. ex. då samma sak säljs till
två personer eller då den ene förvärvar äganderätten och den andre får
panträtt i egendomen, gäller att den som först får egendomen i sin besittning
har bättre rätt till den under förutsättning att han var i god tro. Besittningsöverföring
har betydelse också inom köprätten i så måtto att tidpunkten
för övergången av faran för att godset förstörs genom olyckshändelse
knyts till när överlämnandet sker. Genom regler i brottsbalken skyddas den
som med rätt eller orätt har ett föremål i sin besittning mot att någon annan
tar föremålet. Besittningen är också avgörande för gränsdragningen mellan
tillgreppsbrott och förskingringsbrott. Att besittningen i nämnda avseenden
tillmäts betydelse har sin förklaring i bl. a. att besittningen har en legitimerande
funktion. Den som innehar en sak kan antas ha rätt att förfoga 3

över den och besittningskravet tillgodoser sålunda ett behov i den allmänna LU 1987/88:1
omsättningens intressen.

Även om det sakrättsliga regelsystemet i Sverige numera i hög grad bygger
på traditionsprincipen har avtalsprincipen ännu inte helt spelat ut sin
roll. När det gäller köp av vissa typer av annan lös egendom än lösöre, bl. a.
byggnad på annans mark, gäller alltjämt att redan köpeavtalet ger skydd
mot säljarens borgenärer.

Rättsläget i vissa andra länder

I Finland, där rättsutvecklingen fram till år 1809 var densamma som i Sverige,
är avtalsprincipen fortfarande gällande beträffande omsättningsköp av
lös egendom. Vid köp som har karaktären av säkerhetsöverlåtelser, dvs. köp
vars syfte främst är att utgöra en förtäckt pantsättning av egendomen, krävs
däremot i allmänhet tradition. Avser köpet inte gods som är individualiserat
utan endast en viss myckenhet av en vara t. ex. 5 ton järnmalm, s. k.
genusköp, är rättsläget osäkert. Möjligen blir köparen skyddad då godset
avskiljts för hans räkning.

I Danmark har rättsutvecklingen varit den motsatta mot den i Sverige.

Fram till mitten av 1800-talet gällde traditionsprincipen men sedan skedde
en omsvängning och efter slutet av seklet har avtalsprincipen varit den
förhärskande. En orsak till utvecklingen har varit att vid omsättningsköp en
köpare som betalt förskott ansetts böra ges skydd mot säljarens borgenärer.

När det gäller genusköp och tillverkningsavtal är avtalsprincipen modifierad
så att det krävs att det köpta på något sätt individualiserats. Vid säkerhetsöverlåtelser
upprätthålls traditionsprincipen.

Utvecklingen i Norge har i huvudsak följt samma linjer som i Danmark.

Det norska rättsläget i dag är emellertid betydligt osäkrare än det danska
och norska domstolar anses ha stor frihet att göra avsteg från avtalsprincipen
till förmån för traditionsprincipen. Avtalsprincipen torde tillämpas
främst i de fall någon förskottsbetalning inte skett. Har egendomen helt
eller delvis betalats i förskott anses köparen i allmänhet inte vara bättre
ställd än säljarens övriga borgenärer förrän han fått besittningen till egendomen.
I fråga om tillverkningsavtal tillämpas dock inte traditionsprincipen
i vissa fall.

Tysk rätt i fråga om sakrättsligt skydd vid köp av lös egendom bygger på
traditionsprincipen. Kraven på besittningsöverföring är emellertid annorlunda
än i Sverige. Bl. a. kan enligt tysk rätt en köpare under vissa förutsättningar
anses ha besittning till egendom som han köpt och lämnat kvar hos
säljaren. Även i Nederländerna upprätthålls traditionsprincipen.

1 Frankrike däremot gäller i huvudsak avtalsprincipen liksom i Belgien
och Italien.

Det anglosaxiska rättssystemet skiljer sig i hög grad från det kontinentala.
1 Storbritannien är huvudregeln att äganderätten vid förvärv av lös egendom
går över till köparen genom avtalet. Att köparen också får egendomen
i sin besittning har emellertid stor betydelse bl. a. när det gäller skyddet mot

tredje man. För att köp av lösöre utan besittningsöverföring skall få verkan LU 1987/88:1
gentemot säljarens borgenärer krävs enligt Bills of Sale Act att överlåtelsehandlingen
registreras. I USA gäller allmänt en mera renodlad avtalsprincip.
Vid genusköp krävs dock någon form av individualisering av godset för
att köparen skall bli skyddad.

Motionsmotivering

I motionen framhålls att traditionsprincipen innebär att en köpare gör bäst
i att ta med sig varan från säljaren, så att den kommer ur dennes faktiska
besittning. Lämnas saken kvar, kan köparen riskera att det förvärvade tas i
anspråk av säljarens fordringsägare, om konkurs eller utmätning inträffar.

Som exempel nämner motionären följande situation. En villaägare går
till en elfirma för att köpa ett nytt kylskåp. Han väljer ut en passande modell
och betalar priset. Köparen tänker samtidigt göra vissa upprustningsarbeten
i sitt kök och ber därför säljaren att kylskåpet skall levereras först om tio
dagar. Säljaren har intet att invända mot det och lovar att skicka över kylskåpet
på överenskommen dag. I mellantiden går säljaren i konkurs. Konkursförvaltaren
gör då alldeles rätt, när han vägrar köparen att få ut kylskåpet.
Köparens enda tröst är att han i konkursen kan bevaka en fordran, som
motsvarar hans förskottsbetalning. Eftersom en sådan fordran inte är förenad
med förmånsrätt, får köparen högst en mycket låg procentuell utdelning;
i normalfallet får han troligen inte ut något alls. På likartat sätt gärdet,
om säljaren blir föremål för utmätning innan köparen hämtar egendomen.

Enligt motionären finns det åtskilliga situationer, då det framstår som
helt naturligt att en köpare betalar varan utan att omedelbart ta den med sig.

En familj beställer nya möbler inför en förestående flyttning. Någon vill
skaffa sig en päls på sommaren, då realisationer ofta förekommer, och låter
säljaren kylförvara den till vintern. Den som ropar in ett större föremål på
en auktion har inte alltid möjlighet att ordna transport omedelbart. Vintertid
kan en båtköpare inte sjösätta sin nyförvärvade båt, varför den blir kvar
på säljarens varv till våren.

I industriella och andra kommersiella sammanhang är enligt motionären
förskottsbetalningar mycket vanliga. Särskilt gäller det, om säljaren skall
specialtillverka det beställda. Det är då ofta nödvändigt att finansieringen
av produktionen åtminstone delvis ordnas genom periodvisa betalningar.

Alternativet är att säljaren lånevägen skaffar medel, vilket av lätt insedda
skäl fördyrar framställningen.

Motionären framhåller att en köpare som lämnar kvar det förvärvade
inte är skyddad mot säljarens fordringsägare ens om han helt betalat det
köpta. Denna reglering anser motionären strida mot det allmänna rättsmedvetandet.
För en lekman framstår det som om den förvärvade äganderätten
går förlorad till förmån för andra, som inte träffat något avtal med
säljaren om just denna sak. I praktiken tillfaller värdet förmånsberättigade
borgenärer, i första hand den som har företagshypotek i säljarens närings -

verksamhet och därefter staten med dess allmänna förmånsrätt för skatter LU 1987/88:1

och avgifter. En sådan rättsregel kan enligt motionären svårligen motiveras

för den enskilde, som gått miste om ett stundom avsevärt sparkapital, eller

för den näringsidkare, som kanske själv kommer på obestånd genom att

hans betalning blir värdelös.

Motionären hävdar att det omständliga förfarande som föreskrivs i lösöreköpslagen
saknar praktisk betydelse i dag. Inte ens hos jurister verkar
lagen ihågkommen, eftersom det endast förekommer något tiotal sådana
lösöreköpsregistreringar årligen. Lagens tillkomsthistoria och tidiga tilllämpning
visar, att den inte var avsedd för de rena omsättningsköp, som
avses i motionen. I stället utgjorde den ett förbud mot dolda pantsättningar,
s. k. säkerhetsöverlåtelser, som hade blivit vanliga under det tidiga 1800-talets ekonomiska orostider. Det är först genom ett antal avgöranden av
högsta domstolen i mitten på 1920-talet, som man med säkerhet kan konstatera,
att även köp i verkligt omsättningssyfte krävde en faktisk besittningsförändring.
Motionären framhåller att högsta domstolen på senare tid har
stadfäst traditionskravet i ett fall om en kvarlämnad husvagn (NJA 1975 s.

635, ej enhälligt). Samtidigt kan konstateras, att domstolen inte varit helt
främmande för en modifiering av den stränga regleringen. Genom ett avgörande
år 1985 (NJA 1985 s. 159) har fastslagits, att köp vid exekutiv försäljning
inte kräver besittningsövergång för att bli sakrättsligt skyddat.

Motionären understryker att ingen västerländsk stat tillämpar ett så
oryggligt krav på fysisk förflyttning av köpgods som Sverige, något som är
ägnat att inge betänkligheter om det rimliga i den svenska rättens lösning.

Det har i den juridiska litteraturen och i några domsmotiveringar sagts, att
den svenska regleringen är en förutsättning för att illojala gäldenärer inte
drar undan egendom från sina fordringsägare genom lögnaktiga påståenden
om skedda försäljningar. Det skulle vidare vara en stor fördel med ett
uniformt traditionskrav, genom att man inte behöver göra någon skillnad
mellan förutsättningarna för sakrättsligt skydd vid köp, säkerhetsöverlåtelse
och handpantsättning. Dessa argument förekommer enligt motionären
knappast alls utomlands.

Motionären hänvisar till att docenten Ulf Göranson vid juridiska fakulteten
i Uppsala i en år 1985 framlagd doktorsavhandling, Traditionsprincipen,
har ingående behandlat traditionskravet vid omsättningsköp. Han har
även belyst dess historiska framväxt i Sverige och gjort jämförelser med en
rad utländska rättssystem. Han ställer sig, som det synes motionären, på
goda grunder kritisk till den svenska lösningen.

Motionären anser att kravet på att en köpare alltid måste ta saken till sig
för att inte behöva konkurrera med andra fordringsägare till säljaren i dag
ter sig både otidsenligt och orättvist. Inte minst när det gäller konsumenter,
som i så många andra sammanhang skyddats av tvingande lagstiftning, kan
de nuvarande reglerna leda till stora och oväntade rättsförluster. Frågan
bör därför enligt motionären underkastas en allsidig utredning.

Utredningsarbete

LU 1987/88:1

Lagberedningen, som hade i uppdrag att framlägga förslag till en fullständig
omarbetning av utsökningsrätten och vars utredningsarbete legat till
grund för införandet av utsökningsbalken, framlade år 1974 delbetänkandet
(SOU 1974:55) Utsökningsrätt XIII. Promulgationslag till utsökningsbalken
m. m. Lösöreköp. I betänkandet föreslogs bl. a. att lösöreköpslagen
skulle upphävas. Lagberedningen anförde att författningens betydelse
främst låg i att den krävde tradition för att överlåtelse av lösöre skulle bli
gällande mot överlåtarens borgenärer. I det praktiska rättslivet hade enligt
beredningen det omständliga förfarandet enligt lagen inte någon större betydelse.
Eftersom ett upphävande av lösöreköpslagen skulle kunna inverka
på rättsutvecklingen bl. a. när det gällde det sakrättsliga skyddet ansåg beredningen
att man, om lagen upphävdes, samtidigt borde lagreglera de
villkor som skall gälla för att förvärv av lösöre skall bli skyddat mot överlåtarens
borgenärer. Beträffande inriktningen av en sådan lagstiftning framhölls
att inga röster på senare tid hade höjts till förmån för avtalsprincipen i
fråga om överlåtelse av lösöre. Beredningen ansåg också för sin del, att man
borde stå fast vid traditionsprincipen och den tendens som dittills rått även
om en del av de skäl som anförts till stöd för traditionskravet försvagats.
Det var enligt beredningen påtagligt, att det fysiska innehavet av lösöre inte
längre spelade samma roll som tidigare för bedömningen av den enskildes
personliga kreditvärdighet. Härtill medverkade att en stor del av allmänheten
köper dyrbarare egendom på avbetalning under äganderättsförbehåll
för säljaren. Vidare var beneficiereglerna så pass generösa att större delen
av lösöret i ett ordinärt hem är undantagen från exekution för gäld. Det var
emellertid alltjämt i fråga om rörelseidkare av betydelse, att man kunde
utan större svårighet fastställa vad som hör till rörelsen och därigenom bl. a.
bildar underlag för förmånsrätt på grund av företagsinteckning. Om en
rörelseidkare kommer på obestånd var det, fortsatte beredningen, även av
intresse att hans kunder vid den ekonomiska uppgörelsen behandlades på
inbördes lika sätt. Svårbedömda tvister kunde uppkomma, om vissa köpare
av varor har rätt att vid konkurs få ut dessa in natura enbart därför att
leveransen kan identifieras utan att dock varan har utlämnats av säljaren.

Beredningen påpekade vidare att det inom vissa branscher hade blivit
sedvana att förskott lämnas. Avtalet avsåg då ofta beställning av individuellt
bestämd produkt, t. ex. skepp. I fråga om ”båtar” rådde samma sedvana.
Någon generell regel om sakrättsligt skydd för överlåten egendom vid
överlåtarens konkurs, s. k. separationsrätt, såvitt gällde beställare som lämnat
förskott syntes beredningen inte lämplig. Beträffande speciella objekt
kunde det däremot låta sig göra att stadga undantag. I fråga om skeppsbygge
hade också genom 1973 års ändringar i sjölagen beretts skydd för beställaren
genom att hans rätt kan inskrivas. Beredningen ansåg att en liknande
ordning var motiverad beträffande båtar.

Beredningen erinrade om att som ett viktigt stöd för traditionsprincipen
hade det brukat framhållas, att den ger ett visst skydd mot att skenavtal eller
antedaterade avtal med framgång kan åberopas när utmätning eller konkurs
är aktuell. Krav som av sådana hänsyn uppställs på att någon särskild

åtgärd skall ha vidtagits för att en köpare skall få sakrättsligt skydd kunde LU 1987/88:1

naturligtvis ibland vålla rättsförlust. I fråga om köp av fast egendom (inkl.

tomträtt) gäller avtalsprincipen, och beredningen ansåg att det inte var

uteslutet att man skulle även i övrigt kunna i huvudsak komma till rätta med

skenavtalen på annat sätt än genom traditionskrav. I fråga om åtskilliga

slag av lös egendom, kanske främst värdehandlingar, konstföremål och

liknande, måste det emellertid antas bli besvärande, om avtalsprincipen

fick råda, och en allmän återgång till avtalsprincipen fick därför anses

utesluten.

I enlighet med det anförda framlade beredningen ett på traditionsprincipen
grundat förslag till en lagreglering av villkoren för sakrättsligt skydd
vid överlåtelse och pantsättning av lösöre. Förslaget ledde inte till lagstiftning
utan betänkandet i denna del avskrevs i samband med införandet av
utsökningsbalken.

På senare tid har frågan om besittningens betydelse i sakrättsligt hänseende
aktualiserats i samband med kommissionslagskommitténs (Ju 1978:10)
arbete. Kommittén, som tillkallades år 1978 för att se över kommissionslagen
m. m., avlämnade år 1984 ett delbetänkande, (SOU 1984:85) handelsagentur
och kommission, med förslag till en ny lag om handelsagentur och
kommission. I betänkandet framhåller kommittén att den enligt sina direktiv
skall undersöka vissa frågor kring s. k. kommissionärsbolag. En av uppgifterna
rörande kommissionärsbolagen är enligt kommittén att utreda separationsrätten
till egendom hos dessa. Denna fråga är av utpräglat sakrättslig
art. Den ligger vid sidan av kommitténs övriga arbete och den har
därför fått stå tillbaka medan kommittén slutfört sin huvuduppgift att göra
en översyn av kommissionslagen. Efter samråd med justitiedepartementet
har kommittén funnit det lämpligt att bryta ut problemen rörande kommissionärsbolagen
för fortsatt och separat behandling.

Som exempel på frågor vilka kommer att uppmärksammas i det fortsatta
utredningsarbetet nämner kommittén bl. a. spörsmålen hur tredje man får
sakrättsligt skydd vid kommissionärens insolvens när han genom avtal med
kommissionären förvärvar egendom av denne samt hur gränsen skall dras
mellan inköpskommission och köp i fast räkning.

Sammanfattning av remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgivits av riksskatteverket
(RSV), hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Sveriges grossistförbund. Småföretagens riksorganisation,
Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Vidare har yttranden inkommit från konsumentombudsmannen och Svenska
sågverks- och trävaruexportföreningen. Kooperativa förbundet har bereus
tillfälle att yttra sig men inte låtit sig avhöra.

RSV har i princip inte någon erinran mot en översyn av det sakrättsliga LU 1987/88:1
regelsystemet men betonar traditionsprincipens betydelse och ansluter sig
härvid till lagberedningens uppfattning.

Hovrätten för Västra Sverige finner inte att någon översyn är motiverad
och anser att uppkomna problem kan lösas genom andra åtgärder än ett
övergivande av traditionsprincipen. Föreningsbankernas förbund intar i
huvudsak samma ståndpunkt. Stockholms tingsrätt anser inte att behovet
av ändrade sakrättsliga regler på konsumentköpsområdet är sådant att det
motiverar en utredning. En översyn på området bör i vart fall inte begränsas
till konsumentköpen utan ges en bred inriktning på sakrättsliga frågor vid
överlåtelse och pantsättning.

Bankföreningen, som understryker traditionsprincipens betydelse för
kreditväsendet, anser att principen inte kan överges utan en mycket djupgående
utredning.

Juridiska fakultetsstyrelsen i Uppsala tillstyrker en förutsättningslös utredning
av traditionskravet. Industriförbundet, Grossistförbundet och Småföretagens
riksorganisation förordar att en allsidig utredning beträffande
det sakrättsliga skyddet kommer till stånd. En utredning tillstyrks även av
Advokatsamfundet och Sparbanksföreningen. Svenska sågverks- och trävaruexportföreningen
tillstyrker motionen.

Konsumentombudsmannen anser att en översyn om spörsmålet är angelägen.

Domareförbundet anser att det bör närmare övervägas om inte avtal om
konsumentköp kan tillerkännas sakrättslig verkan mot säljarens borgenärer
och Kronofogdeföreningen föreslår att lösöreköpslagen moderniseras.

Försäkringsbolagens riksförbund och Folksam framhåller att det från försäkringssynpunkt
saknas anledning att frångå traditionsprincipen men vill
inte motsätta sig en utredning.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om förutsättningarna för att köpare
skall få sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer.

Med sakrättsliga frågor brukar man avse spörsmål om i vilken mån ett
rättsförhållande är gällande inte bara mellan parterna utan också mot
utomstående personer, dvs. tredje man. En viktig del av sakrätten gäller
frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar den ena
parten i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida
och särskilt då mot dennes borgenärer vid överlåtelse eller upplåtelse av en
rättighet. Som en allmän oskriven regel gäller vid köp av lösöre att förvärvaren
blir skyddad mot säljarens borgenärer först sedan han fått egendomen i
sin besittning. Så länge egendomen blir kvar hos säljaren kan den genom
utmätning och konkurs tas i anspråk för betalning av de skulder säljaren har
till sina borgenärer. Köparens rätt inskränker sig till att han i konkurrens
med de övriga borgenärerna kan göra gällande en fordran på säljaren.

I motionen framhålls att kravet på besittningsöverföring inte torde stå i
överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet och kan leda till inte

godtagbara konsekvenser. Som exempel nämner motionären konsument- 9

!* Riksdagen 1987/88. 8 samt. Nr I

köp där förvärvaren till fullo betalar köpesumman men av olika, naturliga LU 1987/88:1

skäl låter det köpta tills vidare stanna kvar hos säljaren och därmed riskerar
att förlora den förvärvade egendomen. Motionären hänvisar vidare till att
det i kommersiella sammanhang är vanligt att köparen betalar i förskott. I
båda fallen leder kravet på besittningsöverföring till att köparen går förlustig
sin rätt till det köpta om utmätning sker hos säljaren eller denne går i
konkurs. Enligt motionären bör de sakrättsliga reglerna om köparens skydd
mot säljarens borgenärer snarast ses över.

Utskottet vill för sin del framhålla att det är ett utmärkande drag i svensk
civilrätt att stor betydelse tillmäts det förhållandet att egendom finns i någons
besittning. Det är inte bara vid köp av lösöre som betydelsefulla rättsverkningar
knyts till besittningen utan också på andra rättsområden har
principen slagit igenom i stor utsträckning. Som närmare framgår av redogörelsen
ovan (s. 2—4) är besittningsöverföring sålunda ett krav för att en
giltig gåva skall ha kommit till stånd och att överlåtelse av löpande skuldebrev
m. m. skall få verkan mot överlåtarens borgenärer. Vidare bygger reglerna
i utsökningsbalken om vad som kan utmätas hos en gäldenär på besittningsprincipen,
liksom vissa bestämmelser i brottsbalken. Det kan vidare
nämnas att besittningsöverföring är ett krav vid godtrosförvärv av lösöre,
och vid dubbelupplåtelser har den som fått egendomen i sin besittning
företrädesrätt. Att besittningen har fått denna betydelse i svensk rätt har
många orsaker. Allt efter de olika rättsområdena har som stöd för principen
anförts att kravet på besittning motverkar skenöverlåtelser och förhindrar
att egendom undandras borgenärerna samt att besittningen ger publicitet åt
ett förvärv och utgör ett hinder mot att säljaren ges kredit i egendom som
han inte har rätt att disponera över. Vidare anses särskilt vid gåva att kravet
på besittningsöverföring motverkar förhastade transaktioner. En annan
förklaring är att besittningen har en legitimerande funktion och att besittningskravet
därmed tillgodoser den allmänna omsättningens intresse.

Som motionären framhåller medför gällande ordning nackdelar för en
köpare som betalar det köpta helt eller delvis utan att samtidigt få det i sin
besittning. I det praktiska rättslivet kan vidare kravet på besittningsöverföring
leda till problem genom att det i vissa fall kan vara svårt att uppfylla.

En olägenhet kan också anses vara att svensk rätt i förevarande hänseende
avviker från vad som tillämpas i våra nordiska grannländer och många
andra industriländer, något som kan vålla svårigheter vid internationell
handel. Betydelsen av de angivna nackdelarna bör emellertid enligt utskottets
mening inte överdrivas. Vad som framkommit genom motionen och de
remissyttranden som inhämtats över den synes inte ge stöd för antagandet
att förskottsbetalning mera allmänt förekommer vid transaktioner mellan
näringsidkare. Sveriges industriförbund har också i sitt remissyttrande
framhållit att något överhängande behov av att ändra det sakrättsliga regelsystemet
inte föreligger ur svensk industris synvinkel. När det gäller konsumentköpförhållanden
torde det främst vara vid köp av vissa typer av varor
som kunden betalar innan leverans sker. Oftast torde det röra sig om fall då
varan kvarlämnas hos köparen för reparation eller för förvaring eller för
senare leverans genom säljarens försorg. I sistnämnda fall kan det enligt

utskottets mening antas att leveransen som regel sker kort tid efter betal- 10

ningen och att risken för att säljaren under denna tid skall drabbas av LU 1987/88:1
utmätning eller konkurs är liten. Förskottsbetalning i sedvanlig bemärkelse
torde som framgår av remissyttrandet från Stockholms tingsrätt höra till
ovanligheterna vid konsumentköp. Vad gäller den internationella handeln
är det givetvis angeläget att olika länders regler harmonierar i största möjliga
utsträckning. I fråga om grundläggande rättsliga principer av den typ
som det nu är fråga om torde det emellertid vara mycket svårt att uppnå
någon harmonisering. Såvitt utskottet har sig bekant har det inte tidigare
gjorts gällande att skillnaden mellan olika länders regelsystem på sakrättens
område skulle medföra några oöverstigliga problem i handeln.

Vid en bedömning av huruvida en översyn i enlighet med motionärens
önskemål bör komma till stånd måste enligt utskottets mening beaktas den
betydelse som kravet på besittning har på många olika rättsområden. Ett
frångående av detta krav i fråga om köp av lösöre kan få vittgående och
svåröverblickbara konsekvenser, bl. a. för kreditväsendet. Även om några
av de skäl som anförts till stöd för besittningskravet med tiden försvagats
har enligt utskottets mening de åberopade skälen generellt sett alltjämt stor
tyngd. En annan omständighet som måste vägas in är att besittningskravet
är en väl förankrad rättsregel som i flertalet fall är enkel att tillämpa i det
praktiska rättslivet. I sammanhanget bör det också påpekas att i de fall
betalning endast delvis sker i förskott det ligger i säljarens intresse att äganderätten
inte övergår förrän köparen fullgjort samtliga förpliktelser. Den
nackdel som kravet på besittningsöverföring innebär för köparen motsvaras
således av en fördel för säljaren.

Mot den angivna bakgrunden måste det enligt utskottets mening krävas
tungt vägande skäl för att en ändrad ordning skall kunna övervägas. Att det
i vissa fall kan uppkomma problem för konsumenter och näringsidkare till
följd av kravet på besittningsöverföring kan inte anses utgöra sådana skäl.

Utskottet kan därför inte finna att en så genomgripande översyn som begärs
i motionen är motiverad. Ställningstagandet utesluter emellertid inte att det
finns anledning att närmare överväga om de problem som kravet på besittningsöverföring
medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring
av nuvarande regler. Utskottet erinrar om att så har skett på ett område där
behovet av att skydda köpare vid förskottsbetalning varit särskilt stort,
nämligen vid beställning av fritidsbåtar. Genom lagen (1975:605) om registrering
av båtbyggnadsförskott har båtbeställaren getts en möjlighet att
få en särskild förmånsrätt i båtbygget vid varvets konkurs. Liknande lagstiftningsåtgärder
till skydd för köparen kan enligt utskottets mening tänkas
för andra branscher. En lösning kan också vara att ersätta den nuvarande
lösöreköpslagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering.
Utskottet saknar dock i förevarande ärende underlag för en bedömning
av vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara påkallade. Utskottet utgår
från att spörsmålet uppmärksammas vid det arbete med förslag till en ny
köplag och en ny konsumentköplag som för närvarande pågår inom justitiedepartementet.
Utskottet vill också peka på vad konsumentombudsmannen
och hovrätten för Västra Sverige framhållit i sina remissyttranden, nämligen
att de flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring.
Det är därför angeläget att konsumenterna får information om 11

de risker de löper när den betalda varan lämnas kvar hos säljaren och om LU 1987/88:1
vilka åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster. Det ligger inom
ramen för konsumentverkets uppgifter att lämna sådan information. Informationsinsatser
på området bör lämpligen också övervägas i samband med
införandet av en ny konsumentköplag.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1986/87: L80I.

Stockholm den 27 oktober 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), IngaBritt
Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson
(c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Reservationer

I. Per-Olof Strindberg och Nic Grönvall (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Vid en” och
slutar på s. 12 med ”ny konsumentköplag” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att den i motionen berörda traditionsprincipen intar
en central ställning i svensk sakrätt. Utvecklingen av nya finansieringsformer
för såväl konsumentköp som handel mellan näringsidkare har emellertid
allt oftare kommit i konflikt med det klassiska traditionsbegreppet
inom sakrätten. Sveriges internationella handelsutbyte skulle enligt utskottet
väsentligen underlättas om en anpassning sker till vad som gäller i andra
länder där traditionsprincipen inte tillämpas. Dessa förhållanden visar att
traditionsprincipen inte är självklar. De sakliga skäl som tidigare åberopats
till stöd för traditionsprincipen är, i varje fall numera, inte helt övertygande.

En brett företagen utredning skulle kunna utgöra underlag för en välbehövlig
översyn av svensk sakrätt, som byggts upp på teoretiska begrepp som
delvis är främmande för det moderna samhället. Bl. a. bör undersökas i vad

mån datatekniken möjliggör att sakrättsliga verkningar knyts till underrät- 12

telser på elektronisk väg (denuntiationer), i stället för, som nu, traditionen LU 1987/88:1
av löpande handlingar. Med hänsyn till att partiella reformer inom de centrala
delarna av sakrätten kan leda till konsekvenser som är svåröverskådliga
och skadliga bör utredningen vara fullständig och förutsättningslös.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:L801 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Marianne Karlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Mot den”
och slutar på s. 12 med ”ny konsumentköplag” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan därför inte finna att en så genomgripande översyn som begärs
i motionen är motiverad. Ställningstagandet utesluter emellertid inte att det
finns anledning att närmare överväga om de problem som kravet på besittningsöverföring
medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring
av nuvarande regler. Utskottet erinrar om att så har skett på ett område där
behovet av att skydda köpare vid förskottsbetalning varit särskilt stort,
nämligen vid beställning av fritidsbåtar. Genom lagen (1975:605) om registrering
av båtbyggnadsförskott har båtbeställaren getts en möjlighet att
få en särskild förmånsrätt i båtbygget vid varvets konkurs. Liknande lagstiftningsåtgärder
till skydd för köparen kan enligt utskottets mening tänkas
för andra branscher. En lösning kan också vara att ersätta den nuvarande
losöreköpslagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering.
Utskottet saknar dock i förevarande ärende underlag för en bedömning
av vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara påkallade. Med hänsyn till
frågans vikt, särskilt för konsumenter, är det enligt utskottets mening angeläget
att behovet av lagstiftningsåtgärder uppmärksammas vid det arbete
med förslag till en ny köplag och en ny konsumentköplag som för närvarande
pågår inom justitiedepartementet. Utskottet vill också peka på vad konsumentombudsmannen
och hovrätten för Västra Sverige framhållit i sina
remissyttranden, nämligen att de flesta konsumenter saknar kännedom om
kravet på besittningsöverföring. Det är därför angeläget att konsumenterna
får information om de risker de löper när den betalda varan lämnas kvar
hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster.
Det ligger inom ramen för konsumentverkets uppgifter att lämna sådan
information. Informationsinsatser på området bör lämpligen också övervägas
i samband med införandet av en ny konsumentköplag.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:L801 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Remissyttranden

Remissyttranden över motion 1986/87:L801 har avgetts av riksskatteverket,
konsumentombudsmannen, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Sveriges grossistförbund, Småföretagens
riksorganisation, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges
kronofogdar. Kooperativa förbundet har beretts tillfälle att yttra sig men
inte låtit sig avhöra. Ett yttrande i ärendet har vidare inkommit från Svenska
sågverks- och trävaruexportföreningen.

Riksskatteverket

Riksskatteverket kommer i sin egenskap av part när bl. a. utmätning i allmänt
mål överklagas (se 2 kap. 30 § utsökningsbalken), förhållandevis ofta i
kontakt med i motionen återgivna förhållanden. Staten som borgenär är i
hög grad intressent i konkurssituationen. Situationen berör också tillsynsmyndigheterna
i konkurs.

Det är främst när köparen är privatperson (konsument) och säljaren är
näringsidkare som det kan förekomma stötande resultat av traditionsregelns
iakttagande. En eventuell översyn bör alltså främst ta sikte på denna
situation.

Riksskatteverket har i och för sig inte något att erinra mot att en översyn
görs av de sakrättsliga reglerna vid köp av lös egendom men vill betona
traditionsprincipens vikt för att åstadkomma en rättvis och praktiskt genomförbar
indrivning och för att undvika skentransaktioner. Verket delar
härvidlag lagberedningens uppfattning som den kommit till uttryck i SOU
1974:55 s. 229.

Ett sätt att med bibehållande av dessa krav frångå traditionsprincipen
kunde vara att ersätta denna med någon form av registrering av försäljningen/köpet
hos exempelvis tingsrätt eller notarius publicus. Detta kunde
eventuellt ske genom att lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören osv.,
förenklades och fick en vidgad tillämpning. Verket vill här peka på den
reglering av gåvor mellan makar som föreslagits i prop. 1986/87:1 om ny
äktenskapsbalk m. m. I övrigt avvaktar verket en eventuell utrednings förslag
innan verket mera ingående avger några synpunkter.

Konsumentombudsmannen (KO)

KO instämmer i motionärens uppfattning att det finns behov av en översyn
av de sakrättsliga regler som tillförsäkrar säljarens borgenärer rätten till
sådan egendom som köparen låtit vara kvar i säljarens besittning.

Som motionären påpekar ger ett antal rättsfall klart vid handen att enligt
svensk rätt gäller den s. k. traditionsprincipen, dvs. en köpare kan få sakrättsligt
skydd mot säljarens borgenärer endast om den köpta egendomen
överlåts till honom och sålunda inte längre finns kvar hos säljaren. Se också
rättsfallet NJA 1987 s. 3 som visar att kravet på besittningsändring för skydd

LU 1987/88:1

Bilaga

mot överlåtarens borgenärer även gäller andelsöverlåtelse från den som
äger egendomen i dess helhet.

Den köpare som vill försäkra sig om att köpt egendom i säljarens besittning
är skyddad mot anspråk från säljarens borgenärer måste använda sig
av det registreringsförfarande som anvisas i lösöreköpsförordningen. Enligt
KO:s uppfattning är förordningen föråldrad och saknar i dag praktisk
betydelse, i den mån den över huvud taget är känd bland konsumenter.

Traditionsprövningen måste te sig stötande för den enskilde konsumenten.
Även om denne kan bevisa att köpeskillingen betalats och att något
skenavtal inte föreligger, kan han på grund av traditionskravet riskera att
förlora egendom som han låtit vara kvar hos säljaren. De flesta konsumenter
räknar nog med att avtalsprincipen gäller, dvs. att egendomen genom
själva köpeavtalet blir skyddad mot anspråk av säljarens fordringsägare.
Denna princip gäller vid förvärv av fast egendom. Från konsumentsynpunkt
måste denna skillnad uppfattas som irrelevant.

Frågan om köparen skall vara skyddad mot säljarens borgenärer redan
genom avtalet eller först sedan egendomen traderats måste givetvis prövas
med hänsyn till de praktiska konsekvenser som varje tänkt lösning kan
tänkas föra med sig. Frågan har utförligt behandlats av Ulf Göranson i
dennes doktorsavhandling Traditionsprincipen (Uppsala 1985). Se även
Ulf Göransons kritik mot det ovan i stycke två nämnda rättsfallet NJA 1987
s. 3 i Svensk Juristtidning 1987 s. 484 ff. Ulf Göransons överväganden och
slutsatser i denna fråga ger enligt KO:s mening vid handen att det Finns skäl
att se över regelsystemet på området.

Enligt KO :s bedömning torde det vara vanligt förekommande att konsumenten
lämnar kvar den köpta varan hos säljaren för att denne skall reparera
eller ändra varan i något avseende. Köparen har då ofta betalat hela eller
i varje fall en del av köpeskillingen. I händelse av en utmätning eller konkurs
hos säljaren kan köparen riskera att förlora den erlagda köpeskillingen.
Som exempel på tillfällen där konsumenten kan komma i underläge i
förhållande till övriga borgenärer kan nämnas situationen i det av motionären
angivna rättsfallet NJA 1975 s. 638. Ett annat exempel är att en konsument
köper och betalar en päls före sommaren och låter förvara den under
sommaren hos säljaren. Innan konsumenten har hämtat ut pälsen går säljaren
i konkurs eller hans egendom blir föremål för utmätning. Köp av skrymmande
varor som möbler, vitvaror och annat sker ofta på så sätt att konsumenten
beställer varan, betalar köpeskillingen och därefter får varan levererad
till sig efter viss tid. Varan har före leveranstidpunkten inte traderats
och kan intill dess leverans skett tas i anspråk för att tillgodose säljarens
borgenärer.

Slutligen kan erinras om det för inte länge sedan uppmärksammade fallet
med konsumenter som hos olika företag investerat i ädelstenar men låtit
dessa sedan köpet ägt rum bli kvar i säljarens besittning. När företagen kom
på obestånd var köparna inte skyddade mot anspråk från säljarens borgenärer.

Mot bakgrund av det anförda anser KO att en översyn av den aktuella
frågan är angelägen.

LU 1987/88:1

Bilaga

Hovrätten för Västra Sverige

Traditionskravet vid köp av lös egendom är ett utflöde av ett i Sverige sedan
länge förhärskande synsätt, enligt vilket stor betydelse tillmäts besittningssituationen
när det gäller sakrättsligt skydd i olika situationer. Principen att
tradition medför sakrättsligt skydd är klar och enkel i tillämpningen. Den
motverkar att illojala gäldenärer drar undan egendom från sina fordringsägare
genom oriktiga påståenden om skedda försäljningar och underlättar
kreditgivarnas bedömning av gäldenärens ekonomiska ställning.

Anförda omständigheter talar med styrka mot att överge den hävdvunna
traditionsprincipen. Det kanske tyngsta skälet för att behålla den nuvarande
ordningen är dock enligt hovrättens uppfattning att den i tillämpningen
leder till få svårbedömda situationer och därmed också motverkar rättsliga
tvister. I sammanhanget bör beaktas att traditionsprincipen även i relativt
sen tid har befästs i samband med lagstiftningsarbete (SOU 1975:55 och
antagandet av utsökningsbalken) och att ett övergivande av den skulle få
vittgående konsekvenser på ett mycket stort rättsområde.

Motionären anger några exempel där en köpare på grund av säljarens
obestånd kan komma att gå miste om den vara han köpt men ännu ej fått i
sin besittning. Hovrätten vill med anledning härav göra endast den anmärkningen
att det i flertalet konsumentsammanhang knappast är vare sig vanligt
eller nödvändigt att en köpare betalar mer än sedvanlig handpenning
före leverans av varan. De argument motionären i övrigt anför mot den
svenska lösningen kan dock inte utan vidare avfärdas; tvärtom har åtskilliga
av dem avsevärd tyngd.

Med hänsyn till vad ovan upptagits finner dock hovrätten att det f. n. inte
är motiverat att, som motionären önskar, underkasta frågan en allsidig
utredning. Det kan dock vara lämpligt att öka informationen till konsumenterna
om gällande rätt. Detta kan eventuellt uppnås genom att inom konsumentskyddslagstiftningens
ram föreskriva skyldighet för säljaren att upplysa
kunden om den risk han löper vid betalning före leverans. Möjligen
skulle också en modernisering och förenkling av lösöreköplagen i vissa fall
kunna ge ett ökat konsumentskydd.

Stockholms tingsrätt

I den svenska juridiska doktrinen har som skäl för traditionsprincipen huvudsakligen
brukat anföras den ökade risk för skenrättshandlingar, som
blir följden, om redan avtalet om köp skulle medföra att egendomen blev
oåtkomlig för säljarens borgenärer. Ett annat vanligt förekommande argument
är att ekonomiskt lättsinniga personer alltför lättvindigt skulle kunna
undergräva sin ställning, om de med sakrättslig verkan skulle kunna avyttra
sin egendom utan att samtidigt förlora den fördel det innebär att även
fortsättningsvis inneha och kunna faktiskt nyttja egendomen i fråga. Slutligen
brukar innehavets ”kreditlegitimerande” verkan framhållas. Presumtiva
kreditgivare skulle kunna vilseledas om gäldenärens ekonomiska ställning
och alltför välvilligt ge kredit, ifall den egendom som gäldenären har i
boet, när det kommer till kritan, inte skulle kunna tas i anspråk för hans
gäld.

LU 1987/88:1

Bilaga

I den remitterade motionen uttalas att de rättspolitiska argument, som
motiverat upprätthållandet av traditionsprincipen i svensk rätt, knappast
förekommer utomlands och att ingen västerländsk stat heller tillämpar ett
så oryggligt krav på fysisk förflyttning av köpgods som Sverige. Redan
sistnämnda förhållande, sägs det, är ägnat att inge betänkligheter om det
rimliga i den svenska rättens lösning.

Till detta är till en början att säga att utformningen av ett enskilt rättsinstitut
självfallet tar intryck av och är beroende av de rättsliga traditioner och
den legala miljö som i övrigt är för handen inom landet. Särskilt torde detta
gälla för sakrättens del, där principiellt typtvång gäller. Internationella utblickar
är därför, även om komparativa studier ibland kan ge nya infallsvinklar
och idéer i fråga om utformningen av större sammanhängande delar
av ett regelsystem, sällan särskilt användbara inspirationskällor när det
gäller utbrutna detaljer eller en mera begränsad fråga inom ett nationellt
rättssystem.

Det må vara sant att de ändamålsöverväganden, som anses bära upp
traditionsprincipen i Sverige, sällan kommer till lika klart uttryck utomlands.
Lika sant är emellertid att principen och dess underliggande motivering
här i landet är allmänt vedertagen och så gott som oomstridd i svensk
juridisk doktrin (set. ex. Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse, 1959; Utsökningsrätt
XIII (SOU 1974:55) samt Hessler, Allmän Sakrätt s. 235 ff).

Hellner (Speciell avtalsrätt 1, Sth 1982, s. 251) anser att det mest bärande
skälet för principen kanske är att det i allmänhet leder till mindre tvister och
färre svårbedömda situationer om borgenärernas rätt att ta i anspråk egendom
som gäldenären sålt, avskärs endast genom att besittningen övergår,
eller det vidtas någon motsvarande med publicitet förenad åtgärd. Sistnämnda
synpunkt anser tingsrätten förtjäna att särskilt understrykas. Så
som kostnaderna ökat för all juridisk hantering är en snabb avveckling av
den insolventes affärer utan fördröjande tvister av stor både praktisk och
ekonomisk betydelse. Även i övrigt är det av stort värde om systemet är så
klart och enkelt utformat att tvister i görligaste mån kan undvikas. Självfallet
får inte detta synsätt drivas därhän att vid tvister, där systemet tillämpas,
den materiella utgången mestadels uppfattas som orättfärdig. Man ska
emellertid härvid komma ihåg att varje system, hur det än är konstruerat,
också verkar styrande på människornas faktiska beteenden. Eftersom med
nuvarande system det är den som betalat förskott — och möjligen den som
köpt till ett mycket billigt pris men inte krävt omedelbar leverans — som vid
säljarens insolvens kan göra en förlust, får det antas att systemet verkar
dämpande eller återhållande på sådana beteenden. Folk som inte fått säljarens
vederhäftighet bekräftad vill helt enkelt inte betala förskott om de inte
får någon säkerhet att leverans också sker.

Sådana effekter av systemets styrfunktioner behöver i och för sig inte
vara ovälkomna. I seriöst affärsliv är det inte något självändamål att, i
omsättningens intresse, se även i den här meningen ekonomiskt äventyrliga
avslut som önskvärda. Vad som diskuteras är en intressekonflikt mellan å
ena sidan säljarens borgenärer — däribland inte minst kreditgivare och
leverantörer — och å andra sidan en eventuell köpare. Kommer, när säljarens
ekonomiska ställning är svag, något köp aldrig till stånd, behöver detta

LU 1987/88:1

Bilaga

inte alltid ses som en nackdel. Åtminstone när fallissemanget är nära torde
alla parter vara mest betjänta av att några sådana transaktioner — företrädesvis
förskottsköp — där endera intressesidan riskerar att göra en förlust,
över huvud inte äger rum. Sedd mot denna bakgrund skulle en princip där
köparen vinner skydd redan genom avtalet i stället få styrande effekter som
närmast motverkar de syften man vill uppnå.

Det nu sagda gäller företrädesvis köp mellan näringsidkare. Det är där
som det i första hand är realistiskt att räkna med att någon solvensprövning
med avseende på säljaren föregår en tilltänkt affär. Vid större konsumentköp,
t. ex. köp av fritidsbåt eller monteringsfärdigt trähus, kan också en
sådan prövning ibland aktualiseras. Är det fråga om vanliga konsumentköp,
understigande något tiotusental kronor torde det däremot inte vara
vanligt att köparen ställer sig frågan huruvida säljaren är solvent. Vid sådana
köp är det å andra sidan sällsynt att förskottsbetalningar förekommer.
Enligt vad tingsrätten har sig bekant är det endast undantagsvis och då
inom vissa speciella branscher som handpenningar förekommer. Ett exempel
som kan anföras är möbelbranschen. Där förekommer stundom att viss
del av priset, vanligen tio procent, begärs i handpenning. Det uppburna
beloppet ses därvid närmast som en säkerhet för eller som ett förskott på
eventuell avbeställningsavgift. Enstaka exempel från andra, mera udda,
branscher kan säkert också hittas. Det regelmässiga förfarandet inom konsumentvarusektorn
torde dock vara att varan betalas först vid leverans och
att dessförinnan inte någon som helst handpenning har erlagts. Detta gäller
enligt uppgift även inom en så pass tung och ekonomiskt betydelsefull sektor
som exempelvis bilbranschen, såväl beträffande nya som begagnade
fordon.

Denna praxis, att betalning sker först vid leverans, står också i överensstämmelse
med konsumentskyddslagstiftningen i stort. Villkor om förskottsbetalning
inskränker bl. a. konsumenternas rätt enligt den dispositiva
regeln i 14 § köplagen, som innebär att köparen har rätt att hålla inne betalningen
till dess säljarens prestation har ägt rum. Därigenom förlorar konsumenten
det påtryckningsmedel som ligger i att betalningen kan hållas inne
tills säljaren fullgjort sina åligganden. Dessutom förlorar konsumenten sina
praktiska möjligheter att häva köpet eller att fordra prisavdrag, om det visar
sig vara fel i det som levereras. Om parterna då inte når en uppgörelse i godo
måste konsumenten kanske föra process mot säljaren, och dessutom riskerar
konsumenten att göra en ekonomisk förlust om säljaren är insolvent.
Marknadsdomstolen har av dessa skäl i två uppmärksammade fall (1985:19
— köksinredning — och 1986:14 — dörrlås m. m.) funnit villkor om förskottsbetalning
vara oskäliga och enligt avtalsvillkorslagen förbjudit vederbörande
näringsidkare att använda sig av sådant villkor.

Med hänsyn till vad som sagts nu ställer sig tingsrätten tvivlande till
motionärens påstående att det i konsumentsammanhang finns ”åtskilliga"
situationer, då det framstår som helt naturligt att en köpare betalar en vara
utan att omedelbart ta den med sig. Än mer tveksamt är om i de situationer,
där detta trots allt förekommer, detta samtidigt indikerar en insolvenssituation
på säljarsidan. Villighet att erlägga ett förskott förutsätter som regel att
säljarens marknad råder. I de branscher där det förekommer svaga säljare,

LU 1987/88:1

Bilaga

vilkas obestånd kan tänkas gå ut över individuella köpare, torde marknaden
som regel inte se ut på det sättet. Betydligt vanligare torde inom vikande
branscher vara att t. o. m. kreditköp marknadsförs som extra förmånliga,
just därför att, inte ens där, någon handpenning tas ut.

Tingsrätten ställer sig därför starkt frågande till om förhållandena inom
konsumentvarusektorn verkligen är sådana att beträffande den mycket speciella
fråga, som motionen avser, något behov av utökat konsumentskydd
över huvud föreligger. Vad som i så fall kunde övervägas — ehuru av andra
skäl än dem som ligger motionären om hjärtat — är om inte, i linje med
tankarna i de tidigare refererade domarna från marknadsdomstolen, i stället
ett mer eller mindre generellt förbud mot förskottsbetalningar borde
införas för konsumentköpens del. En sådan reform kan också aktualiseras
med tanke på konsumentköpsutredningens förslag (SOU 1984:25) till ny
konsumentköplag. Detta förslag innehåller tvingande föreskrifter om att
faran för godset ska gå över på köparen när godset avlämnas och om att
avlämnande sker först när godset kommer i köparens besittning genom att
det tas om hand av denne eller av någon för hans räkning eller på annat sätt
överlämnas till honom (5 och 8 §§). Härigenom kommer den som säljer till
konsumenter att även vid distansköp ha att svara för eventuella transportskador
och förseningar. Detta talar ytterligare för att konsumenten inte bör
vara skyldig att betala priset förrän han haft tillfälle att ta emot och besiktiga
varan.

Det ska i sammanhanget anmärkas att det område inom komsumentvarusektorn
där tidigare ett starkt skyddsbehov verkligen ansetts föreligga,
nämligen beställningsköpet avseende fritidsbåtar, rättsläget numera är reglerat
genom den möjlighet till förmånsrätt som kan erhållas enligt lagen
(1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott.

Förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen tillskapas enligt denna lag genom
att parternas skriftliga avtal tas upp i protokollet hos Stockholms tingsrätt.
År 1986 togs dock blott 13 sådana avtal in i tingsrättens protokoll.

Motionären tänker sig emellertid att en utredning också ska avse en eventuell
rättsreform beträffande de kommersiella köpen mellan näringsidkare.
Så till vida ligger, formellt sett, en god tanke i detta, som en uppsplittring
också på sakrättens område i två olika rättssystem — ett för konsumentförhållanden,
ett för transaktioner i allmänhet — säkerligen vore olycklig.
Detta särskilt med tanke på att de sakrättsliga reglerna, naturligt nog, har
sin verkan också mot en obestämd krets av tredje män. Upprätthållandet av
ett uniformt system har i sådant fall ett särskilt värde, eftersom en borgenär
annars skulle ha att tillämpa flera olika rättssystem samtidigt, såväl visavi
övriga borgenärer som mot gäldenären. Emellertid har inte ens den av motionären
åberopade Göranson, i de reformförslag han presenterar i sin avhandling
(Traditionsprincipen, Uppsala 1985, s. 664), velat räkna med att
avtalsprincipen skulle släppas fri även i kommersiella sammanhang. Risken
för svåröverskådliga transaktioner och i förlängningen även formlösa
säkerhetsöverlåtelser har bedömts som alltför stor.

Just den av Göranson sist anförda synpunkten är i själva verket enligt
tingsrättens mening den omständighet som starkast talar emot en eventuell
förändring av det sakrättsliga systemet, begränsad till området för omsätt -

LU 1987/88:1

Bilaga

ningsöverlåtelser. Det sakrättsliga systemet hänger ihop och man kan exempelvis
inte gärna tänka sig att ha regler, som är strängare när det gäller att ge
en säkerhetsöverlåtelse sakrättslig verkan, än de är beträffande sagda verkan
vid en omsättningsöverlåtelse. Vad som från praktisk synpunkt möjligen
framstår som mer angeläget än att rikta in sig på en förändring av
reglerna för just köp, synes vara att i stället göra en grundlig genomgång av
hur olika slag av lös egendom — inte bara lösöre utan även sådant som
bostadsrätt, byggnad på annans mark i förening med nyttjanderätt till marken
osv. — bäst ska kunna utnyttjas som kreditsäkerhet. Det är inom det
problemområdet som behov av ett tidsenligare rättssystem i första hand
torde föreligga. Systemet hänger emellertid, som nyss sagts, ihop. En utredning
— som säkerligen måste bli ganska omfattande — måste därför komma
att omfatta de sakrättsliga frågorna såväl vid överlåtelse som pantsättning.
Syftet skulle därvid främst vara att göra det möjligt även för andra än
för dem som har företagsinteckning, att på rimliga villkor tillhandahålla
kredit mot realsäkerhet i lös egendom utan att för den skull behöva ta
egendomen i besittning.

Sammanfattningsvis anser alltså tingsrätten att behovet av förändrade
sakrättsliga regler på konsumentköpsområdet inte är sådant att det ensamt
motiverar en utredning om lagstiftning, och framför allt inte en särlagstiftning
begränsad till enbart konsumentområdet. Vidare anser tingsrätten att
förändrade regler enbart gällande omsättningsöverlåtelser, medan säkerhetsöverlåtelser
och pantsättningar skulle lämnas utanför, inte är en sådan
angelägen lagstiftningsuppgift att den motiverar att det traditionella och,
kanske i synnerhet för köpens del, allmänt vedertagna systemet kastas över
bord, samtidigt som uniformiteten och enkelheten i det nuvarande systemet
uppoffras. Ska en utredning sättas till bör denna ges en bred inriktning, som
täcker de sakrättsliga frågorna vid såväl överlåtelse som pantsättning, men
med särskild uppmärksamhet på att det är inom kreditlivet som de praktiskt
viktiga problemen föreligger. Ett sådant utredningsprojekt kan emellertid
förväntas bli både omfattande och långvarigt. Det har enligt tingsrättens
mening knappast den angelägenhetsgraden, i förhållande till andra uppgifter
inom lagstiftningen, att det nu bör komma till stånd. Rättsutvecklingen
kan liksom hittills ännu en tid få ske i friare former, tills vidare utan inblandning
av lagstiftaren.

En utredning av det mer begränsade slag, som motionen synes avse, vill
tingsrätten under alla förhållanden bestämt avstyrka.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet
(forskningsutskottet)

Sorn motionären framhåller krävs det enligt svensk rätt att en köpare av
lösöre antingen får köpet registrerat på sätt som framgår av 1845 års lösöreköplag
eller får lösöret i sin besittning, för att vara skyddad om säljaren går i
konkurs eller lösöret hotar bli utmätt för säljarens skuld. Regeln bygger
således på lagstiftning från 1800-talet, och den kan bara bli ändrad genom
ny lagstiftning. I motionen nämns rättsfallet NJA 1975 s. 638 med kommentaren
att därigenom stadfästes traditionskravet, dock ej enhälligt. Oenighe -

LU 1987/88:1

Bilaga

ten gällde huruvida köparen i det konkreta fallet vidtagit sådana åtgärder
att en köpt husvagn fick anses ha kommit i hans besittning. Själva traditionskravet
ifrågasattes inte av någon domare. Tvärtom kan påpekas att de
tankar som ligger bakom traditionskravet och dess motsvarighet vid överlåtelse
av enkla fordringar, nämligen denuntiationskravet, av HD tillämpats
analogt i många situationer där HD kunnat underlåta det. Det färskaste
exemplet är en dom 1987-01-12 DT 1, enligt vilken sakrättsligt skydd vid
överlåtelse av andel till lösöre kräver överlämnande av lösöret även om det
inte är den sista andelen som överlåts utan säljaren behåller en andel i
godset.

Det finns åtskilliga skäl för att traditionskravet utreds förutsättningslöst i
hela dess vidd. Redan den omständigheten att regeln är över 100 år gammal
och internationellt sett avvikande motiverar en sådan utredning. Därtill
kommer att åtminstone konsumenter ofta varken tänker på risken att en
säljare går i konkurs eller känner till vilka åtgärder som i så fall behöver ha
vidtagits för att köparen skall vara skyddad mot säljarens borgenärer.

Även när det gäller näringsidkare som köper finns vissa skäl för att upphäva
traditionskravet. I motionen nämns att finansieringen av beställningsköp
skulle förbilligas, om köparen vågade delvis betala tillverkningen i
förskott. Härvidlag märks dock att en kalkylerande köpare lätt skaffar sig
sakrättsligt skydd genom registrering av förvärvet enligt lösöreköplagen,
när tillverkningen fortskridit så långt att tillverkningen låter sig identifieras,
och dessförinnan skulle nog inte heller en regel om sakrättsligt skydd genom
avtalet ge förvärvaren skydd. Vid beställningsköp finns också särskild
lagstiftning beträffande båtar och fartyg, som syftar till att ge en förskottsbetalande
köpare skydd före traditionen. Däremot är registrering enligt
lösöreköplagen eller någon annan form av registrering mindre lämplig, när
köpt lösöre skall lämnas kvar hos säljaren under en kortare tid, exempelvis
tills köparen blivit beredd att ta emot godset eller funnit en tredje man till
vilken han skall vidareöverlåta det. Vid överlåtelse av företag genom inkråmsöverlåtelse
(i stället för överlåtelse av aktierna) leder traditionskravet
till att köparen före tillträdet väl kan bli skyddad beträffande fastigheter
och immaterialrättigheter som ingår i köpet men inte beträffande maskiner
och varulager utom om registrering sker. Vid överlåtelse av lösöre mellan
bolag i samma koncern kan tvekan uppstå, om traditionskravet över huvud
taget kan uppfyllas, när överlåtande och förvärvande bolag har gemensam
ledning (jfr NJA 1972 s. 246). Traditionskravet leder också till vissa problem
när det skall sammanställas med regler om inköpskommission, legotillverkning
eller transport för annans räkning. Den omständigheten att
någon verkar i en annans intresse och har avtalat att huvudmannen skall ha
resultatet av verksamheten kan inte utan vidare anses tillräcklig för att
huvudmannen skall ha separationsrätt i konkurs till vad som tillverkats
eller kundfordringen hos tredje man. Sådana konsekvensöverväganden har
rentav föranlett den sittande kommissionslagskommittén att diskutera behovet
av tilläggsdirektiv för att kunna se över traditionsprincipen, om denna
till slut skulle anses lägga hinder i vägen för lösningar som är önskvärda
vid verksamhet för annans räkning. Ett annat skäl för kommissionslagskommittén
att snegla på traditionsprincipen är att kommittén överväger att

LU 1987/88:1

Bilaga

införa vidgade möjligheter för leverantörer att säkra sig genom äganderättsförbehåll
(i situationer där kommissionsinstitutet i dag används på ett
diskutabelt sätt), varvid det rättspolitiskt blir svårt att undvika att även
pröva om inte en köpare av individuellt gods bör vara skyddad redan genom
avtalet. Kommissionslagskommitténs arbete är ännu inte slutfört i
dessa delar, och det kan därför inte överblickas om kommitténs förslag
motiverar en omprövning av traditionskravet.

Samtidigt som forskningsutskottet tillstyrker en förutsättningslös utredning
och ger vissa skäl för en sådan utöver vad motionären anfört, vill
utskottet betona att åtskilliga argument även kan anföras för ett bibehållande
av traditionsprincipen.

I konkurs kan inte alla intressenter få fullt betalt eller utlovad leverans,
utan konkursen går tvärtom ut på att låta intressenterna bära förlusten
proportionellt. Det måste därför kunna åberopas mycket goda skäl för att
någon skall ha separationsrätt eller förmånsrätt. Betraktar man varje anspråk
för sig — t. ex. revisorers krav på förmånsrätt för revisorsarvode,
köpares krav på köp och förskottsbetald vara, leverantörers återkrav av
såld men obetald vara etc. — är det lätt att konstatera att kravet gäller
mellan parterna. Därifrån är steget inte långt att det allmänna rättsmedvetandet
åberopas till stöd för separationsrätt även i konkurs. Men ju fler
separationsrätter och förmånsrätter som införs, desto mindre blir utdelningen
för oprioriterade borgenärer, vilka till slut blir närmast diskriminerade,
t. ex. personer med fordringar på skadestånd på grund av kriminella
handlingar eller skadegörelse eller avtalsbrott samt hantverkare som utfört
tjänster och därvid infogat sin prestation på ett sådant sätt att den omöjligen
låter sig separeras. Införs alltför många separationsrätter äventyrar man på
sikt hela konkursinstitutet genom att konkursboet inte får ett tillräckligt
underlag för att bära en konkursutredning och uppta tillräckligt med kredit
för att driva rörelsen vidare under ett övergångsskede. Eftersom anspråk på
att få ut köpt egendom kan vinna sakrättsligt skydd före leveransen, genom
registrering enligt lösöreköplagen, synes det dock svårt att hävda att även
köpare i princip skall vara med och dela förlusten i konkurs, utan argumenten
mot sakrättsligt skydd måste ligga på ett annat plan.

1 domskälen under senare år synes HD ha utgått från att det som motiverar
traditionskravet är den publicitet som besittningsövergången skapar om
ägarförhållandet (se NJA 1975 s. 638). Synpunkten känns inte helt övertygande
i dag, då det är vanligt att en gäldenär innehar gods på grund av
avbetalningsköp eller hyresavtal. Kreditgivare bör därför ändå alltid vara
försiktiga med att bevilja kredit på grundval av att gäldenären besitter viss
egendom.

Ett bättre skäl för traditionskravet är att det är lätt för en gäldenär att i
maskopi med en annan påstå att en sak som gäldenären besitter är överlåten
och därmed undantagen från hans borgenärer, om redan överlåtelseavtalet
ger sakrättsligt skydd. Antaganden om att sådana borgenärsbedrägerier
förekom var i själva verket grunden för traditionskravets införande på
1800-talet. I någon mån bör man kunna komma till rätta med detta problem
genom att lägga bevisbördan om att överlåtelse skett på den som vill separera
egendom i gäldenärens besittning, men därmed torde missbruk inte helt

LU 1987/88:1

Bilaga

kunna uteslutas, särskilt inte om samstämmiga vittnesmål från överlåtaren
och förvärvaren normalt skulle godtas som tillräcklig bevisning. Risken för
borgenärssvek har dock inte tillåtits bli avgörande i de flesta andra länder,
vilket antyder att risken överskattats i Sverige.

Slutligen har för traditionskravet brukat åberopas att man därigenom
slipper att skilja mellan vad som är verkliga överlåtelser och vad som är
överlåtelser till säkerhet för en skuld och därmed jämförligt med pantsättning.
Vid pantsättning krävs nämligen tradition, och det är därför nödvändigt
att behandla s. k. säkerhetsöverlåtelser på samma sätt. Synpunkten har
ett visst värde, men det borde vara möjligt att, liksom i många andra länder,
utskilja vad som är omsättnings- respektive säkerhetsöverlåtelser. Huruvida
man därutöver behöver skilja mellan fall då godset lämnats kvar i köparens
intresse, då separationsrätt bör medges, och då godset lämnats kvar
(även) i säljarens intresse, t. ex. därför att han skall kunna nyttja godset
under ytterligare någon tid, må här lämnas osagt.

Sammantaget tillstyrker forskningsutskottet motionen. En förutsättningslös
utredning av traditionskravets avskaffande kommer dock — om
utredningen inte bara tar sikte på konsumentköp — att bli vidlyftig och
krävande, där det gäller både att göra svåra rättspolitiska avvägningar med
beaktande av hela förmånsrättsordningen och att analysera konsekvenserna
i hela det sakrättsliga systemet med regler om kommission, redovisningsmedel
m. m. Eftersom goda förebilder finns redan inom Norden, bör det
emellertid vara relativt lätt att förutsäga vilka problem som ett införande av
avtalsprincipen skulle föra med sig.

Sveriges advokatsamfund

Motionen berör en central princip inom sakrätten som är djupt förankrad i
det praktiska rättslivet. Utan närmare utredningar och överväganden kan
emellertid vitsordas att från tid till annan uppkommer i det enskilda fallet
stötande resultat vid tillämpningen av kravet på fysisk besittningsövergång
vid omsättningsköp för erhållande av skydd mot säljarens borgenärer; särskilt
vid konsumentköp.

Samfundet delar motionärens uppfattning att frågan är väl värd att närmare
utredas, varför motionen tillstyrks.

Sveriges industriförbund

Vårt regelsystem för sakrättsligt skydd bygger i dag på traditionsprincipen.
En konsekvens av denna centrala rättsregel är, som framhålls i motionen,
att en köpare som lämnar kvar den förvärvade egendomen hos säljaren inte
är skyddad mot säljarens fordringsägare ens om han erlagt full betalning för
det köpta. Detta kan säkert komma som en obehaglig överraskning för de
konsumenter som drabbas. När det gäller relationerna mellan två näringsidkare
gäller förvisso samma regler men båda parter i sådana affärer kan i
regel antas vara medvetna om vilka regler som gäller och kan anpassa sig till
dessa. Något överhängande behov av att ändra det sakrättsliga regelsystemet
föreligger därför inte ur svensk industris synvinkel.

Problem kan emellertid uppstå i den internationella handeln, eftersom

LU 1987/88:1

Bilaga

svensk rätt är ensam om att tillägga besittningsövergången så stark betydelse.
Även om traditionskravet är känt bland svenska näringsidkare kan principen
i vissa fall utgöra ett hinder för en ändamålsenlig reglering av affärsförhållanden
i t. ex. följande avseenden.

I många verkstadsbranscher är det regel att industrier finansierar underleverantörer
och legotillverkare på följande sätt. Avtal träffas om att en
legotillverkare skall tillverka en viss del, exempelvis till ett kylskåp eller en
bil. I avtalet brukar ingå att legotillverkaren själv skall tillverka det verktyg,
varmed han skall producera den del varom avtalet träffats. Avsikten är
regelmässigt att verktyget skall vara köparens egendom. För att säkerställa
att verktyget inte går med i legotillverkarens konkurs tvingas man för att
iaktta traditionsprincipen leverera detsamma till köparen varefter det återställs
till legotillverkaren. Samtidigt måste man införskaffa dokumentation
om att sådan leverans verkligen ägt rum. Beställaren som inte förfar på
detta sätt löper risken att förlora verktyget i en konkurs.

Metoden att använda lösöreköpslagens föråldrade förfarande med kungörande
i ortstidning och registrering av förvärvet vid domstol är inte anpassad
till affärslivets krav och framstår därför inte som något realistiskt
alternativ att uppnå sakrättsligt skydd.

För de mindre och medelstora företagen som är underleverantörer och
legotillverkare och som kanske inte har en så stark kapitalbas torde avskaffandet
av traditionsprincipen vara en fördel. Många leverantörer önskar i
dag få förskott, vilket regelmässigt förvägras dem om de inte ställer någon
form av säkerhet, t. ex. en bankgaranti. Detta blir en dyr finansiering. Man
kan utgå från att köparföretag skulle vara villigare att lämna förskott utan
säkerhet, om avtalsprincipen gällde i stället för traditionsprincipen.

Ett annat uttryck för besittningens starka rättsverkan i svensk rätt är att
äganderättsförbehåll ofta frånkänns sin verkan. Det torde Finnas anledning
att även beröra denna fråga i en utredning om traditionsprincipen.

Det rör sig emellertid om en sedan länge etablerad och central rättsprincip.
En förändring härvidlag kan inte vidtas utan att man grundligt och
förutsättningslöst utrett behovet av en ändring av vårt regelsystem, konsekvenser
av en övergång till avtalsprincipen samt möjligheterna att förebygga
missbruk av en sådan princip. Reglerna om sakrättsligt skydd måste vara
lätta att tillämpa och får inte verka försvårande på omsättning av varor på
marknaden.

Sammanfattningsvis tillstyrker vi att frågan underkastas en allsidig utredning.
Utredningen bör dock ges vidare direktiv än som framgår av motionen
och behandla även andra aspekter på besittningens rättsverkan än de
som aktualiseras i de rena omsättningsköpen.

Svenska bankföreningen

De följder av negativt slag av traditionsprincipen som beskrivs i motionen
kan otvivelaktigt förekomma. Eftersom traditionsprincipen knappast förekommer
utanför Sverige är en annan allvarlig konsekvens av principen att
utländska handelspartner till svenska företag ofta först i ett sent skede blir
varse att svensk rätt bygger på traditionsprincipen och därvid kan ha svårigheter
att skydda sin rätt.

LU 1987/88:1

Bilaga

Det är således inte förvånande att traditionsprincipen till och från tas
upp till diskussion. Så har också gjorts i den i motionen nämnda doktorsavhandlingen.

Det är å andra sidan viktigt att framhålla att den svenska civilrätten,
konkursrätten och exekutionsrätten sedan mycket lång tid — under hela
uppbyggnaden av det nuvarande industrisamhället — grundats på just traditionsprincipen.
Såväl mer eller mindre detaljutformade delar av rättssystemet
som därav föranledda rutiner och system för svensk affärsverksamhet
har byggts upp med traditionsprincipen som ett väsentligt rättesnöre.
Detta gäller inte minst inom kreditlivet, där nuvarande ordning för t. ex.
pant och företagsinteckning bygger på traditionskravet som en förutsättning.

Ett övergivande av traditionsprincipen såsom grund för att skapa sakrättsligt
skydd i olika sammanhang skulle såsom framgår av det sagda föra
med sig mycket stora komplikationer inte endast av rättslig och lagstiftningsteknisk
natur utan även med hänsyn till sedan länge uppbyggda affärsrutiner.
Bl. a. fick organiseras helt nya system för kreditsäkerheter. Detta
skulle antagligen i och för sig vara möjligt, låt vara att det skulle ta
avsevärd tid, men kostnaderna skulle troligen bli mycket stora och kan inte
nu bedömas.

Den nämnda doktorsavhandlingen ger inget svar på de svåra frågor som
antytts, säkerligen i många avseenden avsevärt mycket svårare än de rent
lagtekniska.

De konsumentskyddsaspekter som har samband med traditionsprincipen,
t. ex. i fråga om risken av förskottsbetalning vid köp av lös egendom
utan krav på leverans i samband med betalningen, bör föranleda informationsinsatser
från de konsumentskyddande myndigheternas sida.

Enligt bankföreningens uppfattning kan en översyn av traditionsprincipen
som grund för ett sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer inte begränsas
till en lagteknisk översyn. Härjämte måste utrönas konsekvenserna
på alla berörda områden av ett sådant stort steg som en ändrad ordning för
att skapa sakrättsligt skydd innebär. Detta måste exempelvis inrymma en
genomgång av systemet för kreditsäkerhet. Ett dåligt fungerande system för
kreditsäkerheter skulle vara katastrofalt för svensk ekonomisk utveckling
och svenskt näringsliv.

Traditionsprincipen kan således enligt bankföreningens uppfattning inte
överges utan en mycket djupgående utredning. Bankföreningen utgår härvid
från att det rör sig om en lösning som kan nås endast på mycket lång sikt.

Svenska sparbanksföreningen

Inom svenskt rättsväsende har sedan lång tid den s. k. traditionsprincipen
hävdats för uppnående av rättsskydd mot tredje man vid omsättningsköp.
Reglerna är av stor betydelse för det ekonomiska livets funktion. Kravet på
besittning eller besittningsövergång finns stadfäst i ett flertal lagar och till
besittningsskyddet är också kopplat ett visst straffrättsligt skydd. Traditionsprincipen
är således djupt rotad i det svenska rättsmedvetandet. Ett
avsteg från principen skulle få mycket långtgående konsekvenser och innebära
förändringar på en rad olika rättsområden.

LU 1987/88:1

Bilaga

Vid en jämförelse med de övriga nordiska länderna finnér man emellertid
att huvudprincipen är att redan ett avtal om viss konkret sak ger omsättningsköparen
skydd mot säljarens borgenärer. Här saknas således kravet
på besittning och besittningsövergång för uppnående av ett sakrättsligt
skydd.

Traditionskravet har också i Sverige på flera områden visat sig otillräckligt.
Sålunda har bl. a. lösöreköpsförordningen och möjligheten att genom
registrering erhålla förmånsrätt för båtbyggnadsförskott tillkommit för att
ge köpare bättre skydd mot säljares bofgenärer. Vidare har inom andra
områden kravet på besittning och besittningsövergång ersatts med underrättelse
— denuntiation — om ny ägare och HD har nyligen medgivit avsteg
från kravet på besittningsövergång för exekutivköpare.

En uppluckring av traditionsprincipen kan alltså märkas såväl inom lagstiftningen
som i praxis.

De regler som ersatt kravet på tradition är dock i flera avseenden svårhanterliga
och omständliga. Reglerna i lösöreköpsförordningen tillämpas
t. ex. inte mer än ett 20-tal gånger per år.

Ett behov av att införa ett smidigare institut för uppnående av skydd mot
tredjeman vid omsättningsköp synes dock föreligga och en vidare utredning
av frågan är därför motiverad.

Sparbanksföreningen ställer sig således positiv till att frågan görs till
föremål för en fortsatt utredning och tillstyrker förslaget i motionen.

Sveriges föreningsbankers förbund (SFF)

Sorn framgår av motionen och av Bo Helanders avhandling, Kreditsäkerhet
i lös egendom s. 747, har traditionsprincipen för överlåtelse av lösören då
och då ifrågasatts både i äldre och ny rättslitteratur. Det kan dock konstateras
att traditionskravet vid överlåtelser utvecklats i praxis sedan lång tid
tillbaka och är djupt rotat i det svenska rättslivet. Vad avser kreditväsendet
så bygger t. ex. företagshypoteksinstitutet på principen. SFF anser att denna
ordning inte bör rubbas utan att alla dess konsekvenser ingående utredes.

SFFs inställning är att de problem som motionären tar upp bör kunna
lösas på ett enklare sätt än genom en ändring av traditionsprincipen, t. ex.
genom en bred upplysning till konsumenterna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Det är i dag inte möjligt att med t. ex. en hemförsäkring försäkra sig mot
risken att inte utfå köpt men hos säljaren kvarlämnad egendom ifall säljaren
går i konkurs eller blir föremål för utmätning. (Se t. ex. Allmänna reklamationsnämndens
yttrande 1986-04-30 Dnr 85/R 1663.)

Försäkringsvillkoren och försäkringsgivarens reglering av skador uppkomna
på köpt men hos säljaren kvarlämnad egendom kan sägas ha utformats
med utgångspunkt i traditionsprincipen. Sålda varor färdiga för leverans
omfattas således i regel av säljarens företagsförsäkring. I vissa fall kan
även köparens hemförsäkring ersätta skadehändelser på egendom som
denne har hos säljaren/rörelseidkaren. Ersättningsbeloppen är i regel dock

LU 1987/88:1

Bilaga

begränsade och vid stöldskador förutsätts i princip att köparen lämnat
egendomen till rörelseidkaren/säljaren för förvaring, reparation eller annan
åtgärd för att ersättning skall kunna utgå.

Den konkurrens om försäkringsersättningen som kan uppstå med anledning
av att t. ex. säljaren går i konkurs efter skadehändelsen men före utbetalningen
av försäkringsersättningen är ett allmänt förmögenhetsrättsligt
spörsmål och medför från försäkringssynpunkt inte några särskilda problem.
Om ersättning skall utgå ur säljarens försäkring utbetalas denna ersättning
således till konkursboet med hänvisning till traditionskravet och
att försäkringsersättningen kan sägas träda in i stället för den skadade egendomen.

Sammanfattningsvis kan sägas att det från försäkringssynpunkt inte har
framkommit något direkt behov av att ändra på traditionsprincipen. Riksförbundet
vill emellertid inte motsätta sig att en översyn sker av de sakrättsliga
regler som behandlas i motionen. En sådan översyn bör dock vara
förutsättningslös och allsidig.

Folksam

Folksam har anpassat ersättningsreglerna i försäkringsvillkoren till gällande
förmögenhetsrätt. Traditionsprincipen har inte medfört några svårigheter
ur försäkringssynpunkt. En översyn av reglerna om sakrättsligt skydd
mot säljarens borgenärer är således inte påkallad ur försäkringssynpunkt.
Folksam har dock inte någon erinran mot att en sådan översyn görs.

Sveriges grossistförbund

Besittningsrätten har sedan länge en stark ställning i svensk rätt. Emellertid
framstår den som alltmer otidsenlig.

Inte minst inom näringslivet — vars förhållanden bara ytligt berörs i
motionen — ställer traditionsprincipen till problem. Det går helt enkelt inte
till så som traditionsprincipen förutsätter nu för tiden. Kontant betalning,
handslag och tradering hör till undantagen vid köp och försäljning, i vart
fall beträffande handelsköp.

Än sker förskottsbetalningar för vilka köparen har bristande säkerhet.
Än har underleverantörer besittning till maskiner och verktyg som betalats
av beställaren. Än — och det är väl det vanligaste — sker betalning mot
faktura i efterskott; äganderättsförbehåll tillerkänns sällan verkan, vilket
främst beror på svensk rätts strikta fasthållande av traditionsprincipen.

Svenskt näringsliv torde ha mycket att vinna om traditionsprincipen ersattes
av kontraktsprincipen. I det allmänna rättsmedvetandet har nog redan
det skiftet ägt rum.

Att kontraktsprincipen väl låter sig infogas i ett modernt rättssystem visar
— såsom motionären påpekar — en blick på utländska rättsordningar.

Emellertid är traditionsprincipen en tung, central rättsprincip. Endast
efter en allsidig belysning av konsekvenserna bör den överges.

Om än ingen västerländsk stat tillämpar ett så oryggligt krav på tradering
som Sverige är traditionsprincipen dock inte främmande i utländska rätts -

LU 1987/88:1

Bilaga

ordningar. Hänsyn måste tas framför allt till övriga nordiska länder. Den
nordiska rättslikheten bör inte äventyras.

Grossistförbundet tillstyrker sammanfattningsvis en allsidig utredning
om möjligheterna att i svensk rätt frångå traditionsprincipen. Utredningen
bör dock ges vidare direktiv än vad som framgår av motionärens hemställan.

Småföretagens riksorganisation

Organisationen har i detta ärende samrått med Sveriges Industriförbund. Vi
ansluter oss helt till deras yttrande och tillstyrker att frågan blir föremål för
utredning.

Sveriges domareförbund

Domareförbundet vill sammanfattningsvis tillstyrka motionen.

Traditionsprincipen, som slog igenom i vårt land på 1920-talet, är numera
väl förankrad i svensk rätt och förefaller också vara accepterad av den
tongivande juridiska doktrinen. Principens upprätthållande anses ha en del
praktiska fördelar bl. a. från processekonomisk synpunkt. Sålunda förmodas
kravet på tradition begränsa antalet tvister och svårbedömbara situationer.

Principen är emellertid stelbent och dess tillämpning kan som framgår av
motionen leda till stötande resultat. 1 en konflikt mellan en köpare som
ännu inte fått varan i sin besittning och säljarens andra borgenärer gynnar
principen de andra borgenärerna på köparens bekostnad. Någon form av
avvägning måste naturligtvis göras mellan olika borgenärsintressen. Det
förefaller emellertid inte vara rättspolitiskt motiverat att låta köparens intresse
stå tillbaka i den angivna situationen.

Domareförbundet tillstyrker att en översyn görs av de regler som gäller
på området. 1 första hand bör undersökas om en köpare som är konsument
skall, på grund av traditionsprincipen, behöva stå tillbaka för säljarens
andra borgenärer när dessa är näringsidkare, exempelvis producenter eller
andra säljare i ett tidigare led. Frågan kan ställas om inte dessa genom sin
intressegemenskap med den aktuelle säljaren, när också denne är näringsidkare,
har ett visst ansvar för att konsumentens förlust minimeras, ifall
säljaren inte förmår fullgöra sina förpliktelser.

Enligt domareförbundets mening bör närmare övervägas att införa en
bestämmelse enligt vilken ett avtal om konsumentköp tillerkänns sakrättslig
giltighet mot säljarens borgenärer. Det kan visserligen behövas regler
som hindrar att otillbörliga säkerhetsöverlåtelser och skentransaktioner
kommer till stånd till nackdel för borgenärerna. Behovet av sådana regler
förefaller dock mindre vid just konsumentköp än vid kommersiella köp.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Föreningen anser inte att bärande skäl finns för att överge nu gällande
traditionsprincip till förmån för en avtalsprincip när det gäller köparens
skydd mot säljarens borgenärer.

LU 1987/88:1

Bilaga

Traditionsprincipen är en i Sverige fast rotad rättsprincip, som inte utan
starka skäl bör ändras. I sitt betänkande med förslag till följdlagstiftning till
utsökningsbalken, Utsökningsrätt XIII (SOU 1974:55), tog lagberedningen
på sin tid upp frågan (betänkandet s. 206 ff) och föreslog t. o. m. att 1845 års
lösöreköpsförordning skulle upphävas. Samtidigt höll man fast vid traditionsprincipen,
som föreslogs bli kodifierad i särskild lag. Efter remisskritik
ledde dock detta förslag inte till lagstiftning. I betänkandet redogjorde lagberedningen
utförligt för traditionsprincipens tillkomst och vidare historik.

Att ersätta traditionsprincipen med en avtalsprincip kommer enligt föreningens
bedömning att leda till allvarliga tillämpningssvårigheter. Nuvarande
regler är enkla att tillämpa. Om avtalsprincipen skall tillämpas vid
utmätningsförrättningar, kommer kronofogdemyndigheten att få bedöma
trovärdigheten av olika former av överlåtelseavtal, när den egendom som
uppges vara överlåten står kvar i gäldenärens besittning. Redan lagberedningen
konstaterade att den i övriga nordiska länder tillämpade avtalsprincipen
var förenad med svårlösta tillämpningsproblem (betänkandet s. 229
och 266 ff).

Även om föreningen anser att traditionsprincipen även i fortsättningen
skall vara huvudregeln, finns det samtidigt behov för köpare att kunna
skydda sig, om egendomen står kvar i gäldenärens besittning. Detta gäller
särskilt för köpare av båtar, vilka ofta efter ett köp vinterförvaras hos säljaren.
Vidare förekommer det ofta att lösegendom säljs till finansbolag som
därefter hyr ut egendomen till säljaren. Denna väg att ”låna pengar” på sin
lösegendom (s. k. sale- and lease-back) ger inget sakrättsligt skydd mot
säljarens borgenärer. En legitim möjlighet för köparen att skydda sig mot
säljarens borgenärer måste därför finnas. Föreningen föreslår därför att
1845 års lösöreköpsförordning moderniseras. Detta kan ske på så sätt, att
köpeavtalet inges till kronofogdemyndigheten för registrering, varefter
denna myndighet ombesörjer kungörandet av köpet. Att uppvisa köpeavtalet
också hos tingsrätten finner föreningen vara ett onödigt moment som
med fördel kan avskaffas. Då publicitetsprincipen inte utan vidare kan
frångås, måste dock ett fortsatt kungörelseförfarande övervägas så att detta
kan bilda utgångspunkt för klandertalan, återvinning etc.

Svenska sågverks- och trävaruexportföreningen

Föreningen framhåller att den ställer sig bakom motionärens synpunkter
och tankegångar och understryker behovet av en snar översyn av de sakrättsliga
reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer.

Orsaken till att föreningen tar upp denna fråga är att problemet har aktualiserats
inom sågverksbranschen. Under åren har ett antal sågverk på
grund av bl. a. försämrade konjunkturer blivit försatta i konkurs. Det har
förekommit att förskottsbetalda varor blivit indragna i konkursmassan och
köparna drabbats svårt. Under 1987 har bl. a. en trävarugrossist gjort en
förlust på ca 1,3 miljoner när en tingsrätt underkänt företagets krav att från
det konkursdrabbade sågverket få ut sina i förskott betalda, märkta och i
princip avskilda varor från sågverket.

I sammanhanget bör det framhållas att lagstiftarna redan på 1940-talet

LU 1987/88:1

Bilaga

insåg att skogsbruket och skogsindustrin borde medges lättnader i fråga om
traditionsprincipen och införde därför lagen (1944:302) om köpares rätt till
märkt virke. Det har emellertid visat sig att lagen är svårtolkad och att den
har gett upphov till tvister.

Föreningen delar motionärens uppfattning att rådande rättspraxis på
området synes strida mot det allmänna rättsmedvetandet och uttalar förhoppningen
om att lagutskottet måtte stödja hans förslag.

LU 1987/88:1

Bilaga