om översyn av patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen (Betänkande 1986/87:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1986/87:7

om översyn av patientförsäkringen och

läkemedelsförsäkringen LU

6 1986/87:7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels en motion (m, fp och c) om översyn av
patientförsäkringen i olika avseenden, dels en motion (s) om översyn av
läkemedelsförsäkringen.

Verkställande direktören i konsortiet för patientförsäkring och i konsortiet
för läkemedelsförsäkring samt ordföranden i patientskadenämnden och
läkemedelsskadenämnden har inför utskottet lämnat upplysningar i ärendet.
Utskottet avstyrker motionerna.

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L244 av Maja Bäckström m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av läkemedelsförsäkringen.

Motion 1985/86:L276 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp och c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning
bör göras rörande patientförsäkringens praxis, belopp och väntetider under
de senaste tio åren,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att informationen
om patientförsäkringen bör förbättras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ersättningsreglerna
för svåra skadefall bör ses över,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att väntetiderna
vid ersättningsbeslut bör förkortas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av en längre preskriptionstid inom patientförsäkringen.

Gällande ordning

Några särskilda regler om skador som uppstått genom felaktig medicinsk
behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att sjukvårdshuvudmans
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom sjukvårdens
område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för
bl. a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
1 Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 7

principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det
kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma” fel.
Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och en av
flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet, som inte
för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring
för sjukvården, kallad Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen
meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga
kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar
med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffar efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten.

Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med
behandlingsskada förstås skada eller annan komplikation av kroppslig art
som uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan
dylik åtgärd och inte utgör en oundviklig komplikation till en från medicinsk
synpunkt motiverad åtgärd. Med behandlingsskada avses också skada eller
komplikation som utgör en direkt följd av en diagnostisk undersökning,
såvida inte komplikationen skäligen måste godtas såsom en följd av ett
sådant risktagande som är motiverat med hänsyn till arten och svårighetsgraden
av den komplikation eller skada som förelåg och den skadades
hälsotillstånd i övrigt. Vidare föreligger behandlingsskada när skada eller
komplikation uppkommit eller inte kunnat förhindras till följd av att med
teknisk apparatur framtagna undersökningsresultat varit oriktiga eller
faktiskt iakttagna sjukdomssymtom i samband med diagnostik inte tolkats på
sätt som överensstämmer med allmänt vedertagen praxis. Slutligen ersätts
också skada eller komplikation till följd av olycksfall som har samband med
behandlingen samt med vissa begränsningar skada eller komplikation som
orsakats av infektion. Vissa undantag görs dock. Bl. a. utgår inte ersättning
för skada eller komplikation som orsakats av läkemedel som omfattas av
läkemedelsförordningens (1962:701) bestämmelser och som med beaktande
av de anvisningar som gällt för användningen inte kunnat undvikas.

Ersättning vid behandlingsskada utgår från försäkringen om patienten på
grund av skadan sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre tid
än 30 dagar eller tillfogats motsvarande nedsättning av kroppsfunktionerna

LU 1986/87:7

under längre tid än 30 dagar. Vidare ersätts behandlingsskada om den
skadade till följd av skadan fått sjukhusvistelsen förlängd under mer än 10
dagar. Ersättning utgår vidare om patienten tillfogats stadigvarande men
som inte är utan betydelse eller avlidit. Även om de angivna förutsättningarna
inte föreligger utgår alltid skälig ersättning för behandlingskostnader och
inkomstförlust.

Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) i den mån inte annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller
enligt dessa villkor i fråga om ersättning för sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men, olägenheter i övrigt samt i viss mån beträffande framtida
inkomstförlust.

Försäkringen är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada
på så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till
sådana förmåner som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av
försäkringsavtal m. m.

Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för
behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den
skadegörande åtgärden vidtogs. Före den 1 juli 1982 gällde en preskriptionstid
av tre år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades.

Ansvaret enligt försäkringen är för varje skadehändelse begränsat till ett
belopp av sammanlagt högst 20 milj. kr., dock högst 3 milj. kr. för varje
skadad person. Samtliga huvudmäns sammanlagda ansvar är begränsat till
125 milj. kr. per år.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna
finns ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp,
vari ingår företrädare för sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande,
försäkringstagare eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till
prövning av nämnden.

Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall avgöras av
skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Om en skada orsakas av läkemedel aktualiseras frågan om läkemedelstillverkarens
eller läkemedelsimportörenss. k. produktansvar. Med produktansvar
avses i allmänhet skyldigheten att utge ersättning när en tillhandahållen
vara orsakar personskada eller skada på annan egendom än varan själv.

Ett särdrag för produktansvar i jämförelse med det ansvar som annars vilar
på den som tillhandahåller varor är att den skadelidande och den ansvarige
ofta inte står i kontraktsförhållande med varandra. Sålunda kan flera
kommersiella led stå mellan tillverkare eller importör och den konsument
som drabbas av skadan. Ett annat särdrag för produktansvaret är den
omfattning skadorna kan få. Skadan av den enskilda produkten överstiger
ofta produktens eget värde. När det är fråga om masstillverkade varor kan
skadorna uppgå till väldiga belopp.

Någon svensk lagstiftning som uttryckligen behandlar produktansvaret
finns inte. I atomansvarighetslagen (1968:45) finns dock bestämmelser som

LU 1986/87:7

1* Riksdagen 1986/87. 8sami. Nr 7

innebär att ansvar för atomskada i princip kan falla endast på innehavare av
atomanläggning.

Om en skada orsakas av en vara blir i princip de allmänna skadeståndsreglerna
i skadeståndslagen (1972:207) tillämpliga. Det innebär att den skadelidande
för att kunna erhålla skadestånd måste visa att tillverkaren gjort sig
skyldig till försummelse. Den skadelidande behöver dock inte styrka att
tillverkaren själv varit försumlig. Som ovan nämnts ansvarar nämligen
arbetsgivaren för fel eller försummelse av alla sina anställda.

Produktansvarskommittén lämnade i delbetänkandet (SOU 1976:23)
Produktansvar I Ersättning för läkemedelsskador ett förslag till lag om
ersättning för läkemedelsskador. Förslaget genomfördes inte. I stället
tillskapades en frivillig försäkringsform, läkemedelsförsäkringen, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1978. Även denna försäkring meddelas av ett
konsortium av försäkringsbolag. Försäkringen bygger på att företag som
tillverkar eller importerar läkemedel åtagit sig att ersätta läkemedelsskador
och att åtagandet försäkrats hos konsortiet. I likhet med vad som gäller enligt
patientförsäkringen utgår ersättning av läkemedelsförsäkringen utan att den
skadelidande behöver bevisa att skadan vållats genom fel eller försummelse.
Läkemedelsförsäkringen innebär i huvudsak följande.

Ersättning enligt åtagandet utgår för läkemedelsskada till följd av läkemedel
som tillverkare eller importör, som har godkänt åtagandet, yrkesmässigt
har lämnat ut här i landet för förbrukning. Med läkemedel förstås dels vad
som täcks av läkemedelsförordningen, dels radioaktiva läkemedel även om
förordningen inte är tillämplig på dessa. Något krav på att läkemedlet skall
ha registrerats som farmacevtisk specialitet uppställs inte.

Läkemedelsskada definieras som sjukdom eller annan skada av kroppslig
art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom användningen av
läkemedel. Sjukdom eller annan skada som beror av utebliven effekt hos
läkemedlet eller har uppkommit vid sysselsättning som är olämplig med
hänsyn till åsyftad eller förutsedd verkan hos detta anses inte som läkemedelsskada.
Mentala sjukdomar innefattas i princip inte i begreppet läkemedelsskada.
Mentala symtom som har sin orsak i påvisbara anatomiska skador
eller patofysiologiska rubbningar anses dock vara av kroppslig art och
därmed ersättningsbara om de orsakats av läkemedel.

Åtagandet bygger på tanken att en riskvärdering skall ske. Det är inte
meningen att effekterna av förutsedda biverkningar skall ersättas annat än
när dessa i kvalitativt eller kvantitativt hänseende mera påtagligt avviker från
det normala. Ersättning utgår därför inte om läkemedelsskadan skäligen
hade bort godtas som en biverkan av läkemedlets användning med hänsyn till
dels möjligheten och anledningen för fackmannen att förutse läkemedlets
verkningar, dels arten och svårighetsgraden av sjukdom som behandlingen
har avsett, den skadades hälsotillstånd i övrigt, skadans omfattning och andra
omständigheter. Riskvärderingen är således helt avgörande.

Smärre skador omfattas inte alls av åtagandet. Ersättning utgår endast om
den skadade till följd av läkemedelsskadan har sjukskrivits med minst halv
arbetsoförmåga under längre tid än 14 dagar, i annat fall tillfogats motsvarande
nedsättning av kroppsfunktionerna under längre tid än 14 dagar, tillfogats
stadigvarande men som inte är utan betydelse eller avlidit. Utan hinder av

LU 1986/87:7

detta utgår dock alltid skälig ersättning för kostnader och inkomstförlust i
samband med behandling av läkemedelsskada i den mån dessa efter viss
avräkning sammanlagt överstiger 500 kr.

Vissa förhållanden på den skadelidandes sida kan föranleda att ingen
ersättning alls eller endast jämkad ersättning utgår. Sålunda utgår inte
ersättning om läkemedlet med den skadades vetskap lämnats ut i strid mot
vad som är föreskrivet om handel med läkemedel. Rätten till ersättning
bortfaller vidare om den skadade uppsåtligen eller genom uppenbart
läkemedelsmissbruk själv vållat skadan. Vid fall av självmord har de
efterlevande inte någon rätt till ersättning. Ersättningen kan jämkas om den
skadelidande har medverkat till skadan genom grov vårdslöshet i annat fall
än som tidigare nämnts.

I den mån inte annat anges i villkoren bestäms ersättningen för läkemedelsskada
enligt 5 kap. skadeståndslagen. Särregler gäller i fråga om
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter
i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust. Vidare är
läkemedelsförsäkringen liksom patientförsäkringen samordnad med socialförsäkringen
och andra ersättningsanordningar vid personskador.

Konsortiets ansvar är begränsat. Ersättning utgår med högst 2 milj. kr. för
varje skadad person, inräknat värdet av livränta kapitaliserad enligt försäkringsmässiga
grunder. För skador som har tillfogats flera personer men beror
av samma slags effekt hos ett läkemedel är ersättningen begränsad till 100
milj. kr. Slutligen gäller en total begränsning till 150 milj. kr. för skador som
har inträffat under ett och samma kalenderår. En läkemedelsskada anses ha
inträffat när den skadade första gången sökte behandling för sin skada eller,
om han har avlidit utan att söka behandling, när han avled. Förslår de
angivna beloppen inte till full ersättning till alla de skadelidande nedsätts
deras ersättningar med samma kvotdelar.

Den som vill kräva ersättning för läkemedelsskada enligt åtagandet skall
anmäla skadan inom tre år från det han fick kännedom om läkemedelsskadan.
Tidsfristen börjar alltså löpa först när den skadelidande är medveten om
att han har blivit skadad och att skadan kan ha orsakats av läkemedel. Med
hänsyn till att det i vissa fall kan dröja mycket lång tid innan en läkemedelsskada
visar sig eller den skadelidande får klart för sig att det föreligger ett
orsakssamband mellan skadan och användningen av läkemedel finns en
kompletterande regel. Som en yttersta tidsgräns gäller att skadan skall
anmälas inom 15 år från det att den skadade upphörde att använda det
läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel orsakat skadan.

Även för läkemedelsförsäkringen har inrättats en särskild samrådsgrupp
med uppgift att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå förändringar av
försäkringsbestämmelserna.

Principiella eller tvistiga skadeersättningsfall kan på begäran av den
skadelidande, försäkringsgivaren eller försäkringstagaren underställas en
särskilt tillsatt nämnd, läkemedelsskadenämnden, för utlåtande. Nämnden
består av åtta ledamöter. Tvister mellan försäkringsgivare och skadelidande
skall avgöras av skiljemän.

LU 1986/87:7

Motionsmotiveringar

I motion L276 (m, fp, c) påpekas att reglerna för patientförsäkringen
ändrats, senast år 1985, för att i någon mån minska antalet anmälda fall, som
ökat märkbart. Därvid höjdes t. ex. självrisken för patienterna. Motionärerna
framhåller att kritik allt oftare framförts mot försäkringens praxis.
Patienterna får ofta vänta länge på ersättningsbeslut. Det är svårt att driva sin
sak hos försäkringskonsortiet. Det påpekas vidare att ersättningsbeloppen
ofta är låga, i synnerhet i de fall patienter har varit så svårt skadade att de
själva bedömts sakna möjligheter att tillgodogöra sig ersättningen. Det finns
enligt motionärernas uppfattning upprörande fall, där man från patientförsäkringen
uttalat att den skadade varit alltför dålig för att kunna tillgodogöra
sig ersättningen. I dessa fall borde det, hävdar motionärerna, vara självklart
att de anhöriga får ett bättre stöd för att anpassa sitt liv till nya villkor och för
att kunna ge den skadade bästa möjliga omsorg. Motionärerna anser
dessutom att den nu gällande preskriptionstiden för patientförsäkringen, tre
år, är för kort. Tiden bör i stället motsvara den preskriptionstid som gäller för
skadeståndskrav, dvs. tio år.

Motionärerna hänvisar vidare till att den information landstingen erhåller
från konsortiet för patientförsäkring uppges ha varit knapphändig. Enligt
motionärerna är det svårt att utläsa ärendebalanser eller väntetider ur
konsortiets förvaltningsberättelser. Med hänsyn till att konsortiet under en
tioårsperiod haft monopol på denna typ av försäkring måste det enligt
motionärernas mening vara av stor vikt att all tänkbar kontroll och
granskning underlättas, så att patienterna inom landstingens sjukvård får ett
så gott skydd som möjligt inom ramen för de resurser sjukvårdshuvudmännen
ställer till försäkringens förfogande.

Motionärerna framhåller avslutningsvis att det bör vara ett övergripande
samhällsintresse att ha en väl fungerande patientförsäkring. Dagens patientförsäkring
måste förbättras väsentligt, om den skall uppfattas positivt
och väl fungerande av allmänheten.

I motion L244 (s) framhålls att läkemedelsindustrins tillväxt under det
senaste halvseklet varit oerhört snabb och omfattande. Nya läkemedel har
producerats i en allt snabbare takt. Motionärerna ifrågasätter om kontrollerande
myndigheter i länder, där kontroll förekommer, har rimliga möjligheter
att på ett fullgott sätt fullgöra sina uppgifter. Att kontrollen enligt
motionärernas mening långt ifrån är tillräcklig visar sig inte minst genom att
det inträffat så många fall av läkemedelsskador, i vissa fall av katastrofal
omfattning.

Motionärerna påpekar att läkemedelsförsäkringen liksom alla försäkringar
har begränsningar. Det är inte självklart att den som drabbas av
biverkningar av en medicin får ersättning. Om t. ex. biverkningarna är kända
eller om uppkommen skada är av samma slag som den sjukdom mot vilken
medicinering görs, är möjligheterna att få ersättning begränsade. I motionen
framhålls vidare att utredningen i ärendet ibland drar ut på tiden och
förorsakar den drabbade olägenheter.

Med tanke på att läkemedelsförsäkringen funnits sedan 1978 finns det
enligt motionärerna anledning att göra en översyn av hur den fungerat under
denna tid, och om förändringar eller kompletteringar kan behövas.

LU 1986/87:7

Tidigare riksdagsbehandling

LU 1986/87:7

Utskottet har nyligen (se LU 1986/87:3 s. 16) med anledning av motionsyrkanden
(m resp. c) om översyn av de ideella skadestånden haft under
övervägande den i försäkringspraxis tillämpade regeln att ersättning för
ideell skada reduceras eller periodiseras när den skadelidande drabbats av en
svår skada som lett till långvarig medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad.
Utskottet hade i och för sig förståelse för den princip som låg bakom denna
praxis, nämligen att ersättningen för ideell skada har en starkt personlig
karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har möjlighet att
tillgodogöra sig den. Med hänvisning till att allmänheten otvivelaktigt
upplevde praxis på området som stötande talade dock enligt utskottets
mening starka skäl för att en praxis som stod i strid med den allmänna
rättsuppfattningen inte längre borde upprätthållas. Utskottet ansåg därför
att de skadelidandes ställning när det gällde ersättning för ideell skada borde
förbättras i detta avseende. Även i vissa andra avseenden borde enligt
utskottets mening de skadelidandes ställning förbättras. Då det i ärendet
emellertid saknades ett tillfredsställande underlag för ett ställningstagande
till frågan i vilken mån de av utskottet rekommenderade förbättringarna
kunde genomföras ansåg utskottet att frågan först borde bli föremål för en
översyn. Utskottet hemställde att riksdagen gav regeringen till känna vad
utskottet anfört angående översyn av ersättningen vid ideell skada. Riksdagen
beslöt den 12 november 1986 att bifalla vad utskottet hemställt.

Frågan om rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) till felbehandlad
patient har behandlats av riksdagen under våren 1986 (se JuU 1985/86:26
s. 7-10).

Utskottet

I betänkandet behandlas dels en motion om översyn av patientförsäkringen i
olika avseenden, dels en motion om översyn av läkemedelsförsäkringen.

Några särskilda regler om skador, som uppstått genom felaktig medicinsk
behandling, finns inte i gällande rätt. Detta innebär att skadeståndsfrågorna
inom sjukvårdens område skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207). Ersättning för behandlingsskador utgår således i
allmänhet endast om den skadelidande kan visa att skadan orsakats genom
fel eller försummelse från vårdpersonalens sida. Inte heller när det gäller
skador som orsakas genom läkemedel finns det några särskilda lagregler. I
den mån kontraktsrättsliga bestämmelser inte kan tillämpas på sådana
skador blir de allmänna reglerna i skadeståndslagen tillämpliga även på
läkemedelsskador.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild ansvarsförsäkring för sjukvården,
kallad Patientförsäkring vid behandlingsskador. Försäkringen meddelas
av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och
landstingskommuner har avtal om sådan försäkring liksom läkare, tandläkare,
sjukgymnaster m.fl. på den privata vårdsektorn. Ersättning från patientförsäkringen
utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats

genom fel eller försummelse. Från försäkringen ersätts oförutsedda skador
och anda komplikationer av kroppslig art som har direkt samband med hälsooch
sjukvård och som orsakats genom undersökning, behandling eller
olycksfall. Patient, som drabbas av skada, skall ha rätt till ersättning
beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer. Detta innebär att ersättning
utgår för såväl rent ekonomiska skador, t. ex. kostnader i samband med
skadan och förlorad arbetsförtjänst, som ideell skada. Patientförsäkringen är
samordnad med andra förmåner vid personskada på så sätt att ersättning på
grund av försäkringen är sekundär till de andra utgående förmånerna.
Ersättningskrav som grundas på patientförsäkringen skall framställas inom
tre år från den tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än tio år
efter det att den skadegörande åtgärden vidtogs.

Även när det gäller ersättning för läkemedelsskador finns en frivillig
försäkringsform, läkemedelsförsäkringen, som meddelas av ett konsortium
av försäkringsbolag. Försäkringen som gäller sedan den 1 juli 1978 bygger på
att företag som tillverkar eller importerar läkemedel åtagit sig att ersätta
läkemedelsskador och att åtagandet försäkrats hos konsortiet. I likhet med
vad som gäller enligt patientförsäkringen utgår ersättning från läkemedelsförsäkringen
utan att den skadelidande behöver bevisa att skadan vållats
genom fel eller försummelse. Läkemedelsskada definieras som sjukdom eller
annan skada av kroppslig natur som med övervägande sannolikhet har
orsakats genom användningen av läkemedel. Vid bedömningen av ersättningsfrågan
skall en riskvärdering ske. Avsikten är inte att effekterna av
förutsedda biverkningar skall ersättas i andra fall än när biverkningarna i
kvalitativt eller kvantitativt hänseende mera påtagligt avviker från det
normala. Liksom i fråga om ersättningen från patientförsäkringen bestäms
ersättningen från läkemedelsförsäkringen efter skadeståndsrättsliga grunder.
Det betyder att ersättning utgår för bl. a. kostnader och inkomstförlust i
samband med behandling av läkemedelsskada samt för ideell skada.
Läkemedelsförsäkringen är liksom patientförsäkringen samordnad med
socialförsäkringen och andra ersättningsanordningar vid personskador.
Beträffande läkemedelsförsäkringen gäller särskilda preskriptionsregler.

I motion L276 (m, fp, c) framhålls att kritik allt oftare framförs mot den
praxis som utbildats vid tillämpningen av patientförsäkringen. Sålunda får
patienterna i många fall vänta länge på ersättningsbeslut och ersättningsbeloppen
är ofta låga. Särskilt upprörande är enligt motionärerna den
tillämpade metoden att reducera ersättningen till svårt skadade patienter
som anses sakna möjligheter att tillgodogöra sig den. Vidare påpekar
motionärerna att en preskriptionstid på tre år är för kort och att informationen
från försäkringskonsortiet till landstingen är otillfredsställande. Motionärerna
yrkar att en översyn av patientförsäkringen i nämnda avseenden
skall ske.

I motion L244 (s) framhålls att det till följd av otillräcklig läkemedelskontroll
inträffat många fall av läkemedelsskador med i vissa fall katastrofal
omfattning. Motionärerna påpekar att möjligheterna till ersättning ur
läkemedelsförsäkringen är begränsade, t. ex. när skada orsakats av kända
biverkningar hos läkemedel, samt att utredningar i skadeärenden ibland drar
ut på tiden och förorsakar skadelidande olägenheter. Med tanke på att

LU 1986/87:7

läkemedelsförsäkringen funnits sedan 1978 finns det enligt motionärernas
mening anledning att göra en översyn av hur den fungerat under denna tid
och om förändringar eller kompletteringar kan behövas. Motionärerna yrkar
att en sådan översyn skall komma till stånd.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att
människor som drabbas av skador i samband med sjukvårdsbehandling eller
till följd av läkemedelsanvändning har möjligheter att få en fullgod kompensation
för sina skador. För de skadelidande är det vidare betydelsefullt att
deras ersättningsanspråk handläggs snabbt så att ersättningen kan utgå när
behovet av den är som störst. Eftersom ersättningar för behandlings- och
läkemedelsskador påverkar samhällets kostnader för sjukvården måste dock
inom ramen för tillgängliga resurser en avvägning ske mellan de skadelidandes
behov av kompensation och andra viktiga intressen. Ersättningsregler på
området kan därför inte utformas med utgångspunkt i endast de skadelidandes
intressen.

Som framgår av redogörelsen ovan har de nuvarande ersättningsanordningarna
vid behandlings- och läkemedelskador kommit till avtalsvägen. Det
ankommer i princip inte på riksdagen att uttala sig om de försäkringsavtal
som landstingen, kommunerna, läkemedelsföretagen m. fl. tecknat eller om
tillämpningen av avtalen. Vad riksdagen däremot kan göra är att bedöma
huruvida de nuvarande ersättningsanordningarna är så bristfälliga att en
förstärkning av skyddet för de skadelidande bör ske genom lagstiftning. I
detta hänseende kan till en början konstateras att införandet av såväl
patientförsäkringen som läkemedelsförsäkringen innebär att de skadelidandes
ställning stärkts i flera avseenden. Innan försäkringarna fanns var de
skadelidande i allmänhet hänvisade till att föra talan vid allmän domstol med
stöd av skadeståndslagens bestämmelser. Ersättning uteblev då ofta eftersom
kravet på styrkt vållande från sjukvårdens och läkemedelsföretagens
sida är svårt att uppfylla. Sådana rättegångar var också både tidskrävande
och kostsamma. Genom att ersättning numera kan utgå utan att något
vållande behöver styrkas har ersättningsmöjligheterna högst påtagligt förbättrats.
Enligt vad som upplysts vid den hearing som utskottet hållit i
ärendet uppgick före införandet av patientförsäkringen antalet fall där
skadeståndsskyldighet för behandlingsskador bedömdes föreligga till ca 10
per år. Antalet skadefall som anmäls till patientförsäkringen är numera ca
6 000 per år, varav ungefär hälften föranleder att ersättning utbetalas.

Utskottet vill vidare hänvisa till att för patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen
har inrättats särskilda samrådsgrupper vari ingår företrädare
för bl. a. de avtalsslutande parterna. Samrådsgruppernas uppgift är att
fortlöpande följa utvecklingen och föreslå förändringar av försäkringsbestämmelserna.
Vidare har för vardera försäkringen bildats en skadenämnd
som skall pröva principiella eller tvistiga ersättningsfall. Rätt att påkalla
prövning hos nämnden har den skadelidande, försäkringstagaren och
försäkringsgivaren. Ordförande och två resp. tre andra ledamöter i patientoch
läkemedelsskadenämnden utses av regeringen.

Patientförsäkringens samrådsgrupp har under senare år initierat flera
förändringar av försäkringsvillkoren. Sålunda ändrades år 1982 försäkringsvillkorens
bestämmelse om preskriptionstid. Ändringen innebar att regeln

LU 1986/87:7

om en treårig preskriptionstid, räknad från den tidpunkt då skadan
orsakades, ersattes med den nuvarande bestämmelsen om att ersättningskrav
skall framställas inom tre år från det skadan först visade sig, dock senast
inom tio år från den tidpunkt då den skadegörande handlingen vidtogs.
Vidare har samrådsgruppen gjort en genomgång av hur patientförsäkringen
tillämpats sedan år 1975, vilket ledde till att villkoren för patientförsäkringen
år 1984 ändrades i flera avseenden med verkan fr.o.m. år 1985. Bl. a.
slopades den dåvarande bestämmelsen om att ersättning för ideell skada inte
lämnades i full utsträckning om den skadelidande saknade förutsättningar att
tillgodogöra sig ersättningen därför att han t. ex. för all framtid var bunden
till sjukhusvård. Numera tillämpas endast den i försäkringspraxis gängse
regeln att ersättningen för ideell skada reduceras om den skadelidande
drabbats av en sådan allvarlig skada som medfört sänkt medvetandenivå.

I anslutning till det sist anförda vill utskottet peka på att enligt vad som
upplysts vid hearingen patientförsäkringens samrådsgrupp har fått i uppdrag
att utarbeta ett förslag till nya normer för beräkning av ersättning för ideell
skada till skadelidande som till följd av allvarlig skada blivit medvetslösa eller
drabbats av en sänkt medvetandegrad. Utskottet vill också hänvisa till att
riksdagen som närmare redovisats ovan (s. 7) beslutat ge regeringen till
känna att en översyn av frågor om ersättningen vid ideell skada bör göras
varvid bl. a. spörsmålet om reducering av ersättningen i svåra skadefall bör
övervägas.

När det gäller ersättningsnivån i övrigt inom patientförsäkringen vill
utskottet peka på att rent ekonomiska skador ersätts fullt ut och att ersättning
för ideell skada i huvudsak utgår i enlighet med vad som är praxis på
försäkringsområdet. Ersättningsbeloppen för lyte och stadigvarande men är
dock generellt högre och vid svåra skador betydligt högre än de schablonbelopp
som i allmänhet tillämpas.

Beträffande handläggningstiderna för ärenden om behandlings- och
läkemedelsskador kan utskottet i linje med vad utskottet tidigare anfört
instämma i motionärernas uppfattning om betydelsen av att skaderegleringen
bedrivs skyndsamt och effektivt. Vid utskottets hearing i ärendet har
upplysts att skaderegleringen på patientförsäkringsområdet generellt sett
sker snabbare än skaderegleringen vid trafik- och arbetsskador. En år 1986
genomförd stickprovsundersökning som genomförts av försäkringskonsortiet
har visat att av 97 skadefall 41 slutreglerades inom 30 dagar och 31 fall
inom 60 dagar medan 25 fall haft en handläggningstid av mer än 90 dagar. Att
väntetiden i vissa fall är lång för en skadelidande har angetts bero på flera
orsaker. I vissa fall måste sålunda ett utlåtande eller en undersökning av en
speciellt sakkunnig läkare avvaktas innan ärendet kan slutbehandlas. I andra
fall kan väntetiden bero på att ärendet förts vidare till patientskadenämnden.

Vad slutligen gäller önskemålet om att informationen rörande patientförsäkringen
bör förbättras vill utskottet hänvisa till att omfattningen av
försäkringskonsortiets information till landstingen bestäms efter överenskommelser
mellan konsortiet och Landstingsförbundet. Enligt vad utskottet
erfarit pågår arbete med att söka förbättra informationen i olika avseenden.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att såväl patientförsäkringen
som läkemedelsförsäkringen får anses i allt väsentligt tillgodose de

LU 1986/87:7

krav sorn kan ställas. Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motionerna är därför inte påkallade. Med hänsyn till vad som framkommit i
ärendet anser sig utskottet kunna utgå från att samrådsgrupperna även i
fortsättningen följer tillämpningen av försäkringsvillkoren och tar de initiativ
till förbättringar som kan visa sig erforderliga. Inte minst viktigt härvidlag är
att handläggningstiderna fortlöpande bevakas. I sammanhanget vill utskottet
peka på att en förutsättning för en snabb och effektiv skadereglering är att
den handläggande personalen har en för sina uppgifter lämplig utbildning.
Utskottet förutsätter att även denna fråga uppmärksammas.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L244 och 1985/86:L276.

Stockholm den 25 november 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s). Owe
Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Berit Löfstedt (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m), Kjell-Arne
Welin (fp), Kersti Johansson (c) och Marianne Carlström (s).

LU 1986/87:7