om översyn av mönsterskyddslagen (Betänkande 1981/82:LU5 Lagutskottet)

LU 1981/82:5

Lagutskottets betänkande
1981/82:5

om översyn av mönsterskyddslagen
Ärendet

I betänkandet behandlas motion 1980/81:687 av Marianne Karlsson (c),
vari tas upp en fråga om det i mönsterskyddslagen föreskrivna villkoret för
registrering av mönster, nämligen att mönstret väsentligt skiljer sig från
tidigare kända, Motionären yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag
till ändring i mönsterskyddslagen, ägnad att eliminera de i motionen påtalade
olägenheterna.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från patent- och registreringsverket,
patentbesvärsrätten, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation - Familjeföretagen, Föreningen Sveriges
konsthantverkare och industriformgivare, Svenska patentombudsföreningen,
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Föreningen Svensk
form. En sammanställning av innehållet i remissyttrandena finns på
s. 7-11.

Gällande rätt

Mönsterskyddslagen (1970:485) trädde i kraft den 1 oktober 1970. Till
grund för lagstiftningen låg mönsterskyddsutredningens betänkande (SOU
1966:61) Mönsterskydd. Lagstiftningsarbetet hade bedrivits i nära samverkan
med kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Mönsterskyddslagen
överensstämmer i väsentlig mån med motsvarande lagar i dessa länder.

Mönsterskyddslagen är tillämplig inom alla näringsgrenar och på såväl
prydnadsmönster som nyttomönster. Med mönster förstås enligt lagen
förebilden för en varas utseende eller ett ornament. Genom registrering hos
patent- och registreringsverket kan mönsterskaparen få ensamrätt att
yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skyddstiden är fem år med möjlighet att
förnya registreringen för ytterligare två femårsperioder. En grundläggande
förutsättning för registrering är, att mönstret är helt nytt och väsentligen
skiljer sig från vad som redan är känt. Registreringsförfarandet är ordnat som
ett förprövningssystern, dvs. registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning,
vilken kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande.
Lagen ger möjligheter till samtidig registrering av varandra näraliggande
varianter av samma mönster, s.k. variantregistrering. Vidare kan s. k.
samregistrering ske av mönster för olika varor, om varorna hör samman i
fråga om tillverkning och bruk.

Mönsterregistrering medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmäs 1

Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 5

LU 1981/82:5

sigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut varor som
inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet gäller bara i fråga om
de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten kan inskränkas genom
tillämpning av regler om tvångslicens. Den som uppsåtligen gör intrång i
annans mönsterrätt straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är påkallat ur allmän
synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterintrång, även om
intrånget skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Genom att mönster beskrivs som en ”förebild” markeras att det inte bara
är den färdigtillverkade varan som kan göras till föremål för mönsterrätt utan
även den ritning, modell eller liknande som skall utgöra förebilden vid
varutillverkningen och som normalt har färdigställts innan tillverkningen tar
sin början. Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att
varans utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således
inte någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall
föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. utgör
alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således inte
dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av
föremålen. Med begreppet varor avses i lagen det allmänna språkbrukets
varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret sak som kan
framställas industriellt eller hantverksmässigt och som därvid får sitt
utseende fixerat. Också en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och
andra halvfabrikat, som kan vara föremål för omsättning, kan i mönsterrättsligt
hänseende anses som en särskild vara.

Det i lagen uppställda kravet på nyhet medför, att mönster som helt
stämmer överens med ett tidigare känt mönster inte kan registreras. Vid
sidan härav uppställs som nämnts ett skillnadskrav som innebär att en viss
utseendemässig distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste
föreligga mellan det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Mönstret
skall väsentligen skilja sig från vad som är känt. Mönsterskyddet är ett rent
utseendeskydd, och skillnadskravet är inte avsett att vara ett kvalitetskrav.
Som en grundläggande regel gäller, att det är mönstrets helhetsutseende som
skall betraktas och jämföras med vad som redan blivit allmänt tillgängligt.
Man får alltså i princip inte bedöma likhet och avvikelser blott i detaljer.

I fråga om graden av skillnad gäller som regel att man skall få ett nytt
helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid
inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar
kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan skillnad att
det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt kan även en kvantitativt
betydande förändring vara så banal att det nya mönstret inte förtjänar skydd.
Som exempel på detta kan nämnas att man förser en eljest neutral yta på ett
föremål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt
helhetsutseende åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet
mönsterskyddsvärt. Det sagda innebär att ett mönster i vissa fall kan skilja sig

LU 1981/82:5

tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad ändå bedöms
vara så väsentlig att mönstret bör få skydd.

Ett mönster kan också åtnjuta skydd enligt upphovsrättslagen (1960:729).
Till konstnärliga verk enligt upphovsrättslagen räknas nämligen bl. a. alster
av brukskonst, dvs. olika former av konstindustri och konsthantverk. Som
exempel på brukskonst kan nämnas framställning av glas, porslin, keramik,
möbler, juvelerararbeten och smide i olika metaller.

Ett brukskonstverk anses skilja sig från andra industriprodukter genom att
en andligt skapande verksamhet legat bakom tillkomsten av det. För att
upphovsrätt skall inträda krävs att en produkt fått en sådan individuell och
konstnärlig gestaltning att risken för att samma produkt också skall
framkomma genom en annans skapande verksamhet är obefintlig eller i varje
fall mycket ringa. Föreligger upphovsrätt till en produkt har skaparen av den
en principiell ensamrätt att förfoga över den. Skyddstiden upphör 50 år efter
upphovsmannens död.

Vissa uttalanden under förarbetena till mönsterskyddslagen

Under förarbetena till mönsterskyddslagen diskuterades bl. a. frågan
huruvida i Sverige vid sidan av patent och mönsterrätt skulle införas en
särskild skyddsform för enklare konstruktioner av typen nyttighetsmodeller
(prop. 1969:168 s. 60 ff.). En sådan skyddsform, s. k. Gebrauchsmuster,
förekommer på sina håll utomlands, bl. a. i Tyskland. Skyddsformen avser
tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en varas form eller
utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funktionsskydd - inte
olikt ett patent - i ena fallet och ett formskydd eller utseendeskydd i det
andra. Denna distinktion har viss betydelse för skyddsomfånget i de båda
fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen, oavsett om denna ger
uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauchsmuster - enligt tysk praxis -lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet till formen. Intrång i
rätten till Gebrauchsmuster kan således föreligga även då föremålet inte har
samma utseende som det registrerade utan överensstämmer med detta bara i
fråga om den bakomliggande uppfinningstanken, sådan denna kommit till
uttryck i skyddsanspråket.

De nordiska utredningarna fann inte skäl att föreslå en skyddsform av
typen Gebrauchsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett starkt
skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer åberopades
därvid att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbarhetsgränsen,
principiellt måste utgå från att varje fackman på området är i
stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl var, att ett inte
obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även
nyttomönster. Att de nordiska patentlagkommittéerna hade varit negativt
inställda till saken framstod härjämte för den svenska utredningen som ett
betydelsefullt skäl mot att införa skydd för Gebrauchsmuster hos oss. Den

1’ Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 5

LU 1981/82:5

stora enhetlighet på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen
luckras upp på ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett
Gebrauchsmustersystem. Mönsterskyddsutredningens ståndpunkt att inte
föreslå någon särskild skyddsform för nyttighetsmodeller tillstyrktes eller
lämnades utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Departementschefen å sin sida framhöll bl. a. att vid de nordiska
departementsöverläggningar som skett i lagstiftningsärendet enighet rått om
att en sådan skyddsform då inte borde införas. De skäl som anförts till stöd
för denna ståndpunkt fann departementschefen övertygande. Han beaktade
särskilt, att de ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss
utsträckning tillgodosågs genom skyddet för nyttomönster, låt vara att
skyddet här begränsades till den givna utformningen och inte fick karaktär av
ett idéskydd.

Enligt departementschefen innebar det förhållandet att tanken på ett
Gebrauchsmusterskydd avvisades givetvis inte hinder för att frågan kunde
tas upp på nytt sedan patent- och mönsterskyddslagarna varit gällande någon
tid och behovet av en särskild skyddsform av denna typ kunnat bedömas i
belysning av vunna erfarenheter av de nya lagarnas tillämpning.

I fråga om den närmare utformningen av skillnadskravet yppades delade
meningar i mönsterskyddsutredningen. Utredningen föreslog att det skulle
krävas en väsentlig skillnad, medan två reservanter förordade att endast en
tydlig skillnad skulle behöva föreligga. Utredningen (majoriteten) framhöll
bl. a. att som en grundläggande regel borde gälla, att det var mönstrets
helhetsutseende som skulle betraktas och jämföras med vad som redan blivit
allmänt tillgängligt. Det fick alltså i princip inte vara så, att man bedömde
likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skillnad borde som
regel gälla att man skulle få ett nytt helhetsintryck av mönstervaran. Detta
kunde dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situationer. Så t. ex.
kunde en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan på helhetsutseendet
men trots det utgöra resultatet av ett omfattande formgivningsarbete
och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygsanskaffning och
annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga förändringar som
förelåg i sådana fall kunde lätt iakttas av fackmän på området. Det fanns
alltså tillfällen, när det var befogat med skydd mot efterbildande även av
mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från andra mönster.
Exempel på detta kunde hämtas från bestickområdet, där tämligen små
förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras av allmänheten,
skulle kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnadskravet. I andra fall
kunde en ringa förändring bli mycket framträdande och därigenom få stor
betydelse för helhetsutseendet utan att det för den skull fanns anledning att
ge skydd åt det förändrade mönstret. Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall
var enligt utredningen, att man tagit fasta på om någonting som var
väsentligt för det skyddsvärda hade inträffat genom förändringen. Detta
borde som regel vara fallet, när helhetsutseendet har förändrats så att de

LU 1981/82:5

mönster det gällde tydligt skiljde sig från varandra. Så borde emellertid enligt
utredningen även i övrigt vara fallet, när förändringen var väsentlig. Som
skyddsförutsättning borde alltså gälla - i överensstämmelse med då gällande
rätt - att mönstret väsentligen skiljer sig från vad som redan har blivit allmänt
tillgängligt. Detta uttryckssätt omfattade även nyhetskravet, vilket således
liksom i gällande rätt inte behövde anges särskilt.

Skillnadskravet borde enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt
innehåll men borde dock inte tillämpas för strängt. Utredningen underströk
att skillnadskravet inte fick uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller
som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på
utseendemässig distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Också vid remissbehandlingen gick åsikterna isär och åtskilliga remissinstanser
uttalade sig till förmån för reservanternas förslag.

Departementschefen framhöll (prop. 1969:168 s. 73 f.) att mönsterskyddet
var ett rent utseendeskydd. Skillnadskravet borde inte vara ett kvalitetskrav
utan som utredningen framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte
ringa betydelse. För att skillnadskravet skall vara uppfyllt borde i regel
fordras att man fick ett nytt helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella
bedömningen grundades emellertid inte bara på rent kvantitativa jämförelser.
Även små yttre förändringar kunde enligt departementschefen i vissa
fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan kvalitativ skillnad att
det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt kunde även en kvantitativt
betydande förändring vara så banal att det nya mönstret inte förtjänade
skydd. Detta medförde, att ett mönster i vissa fall kunde skilja sig tydligt från
vad som tidigare var känt utan att denna skillnad ändå skulle bedömas vara så
väsentlig att mönstret borde få skydd. Redan av detta skäl syntes det
departementschefen att uttrycket ”väsentligen” var att föredra. Den
viktigaste synpunkten hänförde sig emellertid till den praktiska tillämpningen
av skillnadskravet. I då gällande praxis hade tillämpningen tenderat mot
allt större generositet. Den nya mönsterlagen borde medföra en betydande
ändring härvidlag. Skillnadskravet borde tillämpas strängt. Detta framhölls
klarare om man krävde att ett nytt mönster skall skilja sig ”väsentligen” från
tidigare kända mönster än om man valde det svagare ordet ”tydligt” eller
något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som departementschefen
sålunda förordade blev att vad man brukar kalla för banala mönster klart
kom att utestängas från skydd.

Det sagda innebar, att departementschefen inte kunde ansluta sig till
utredningens uttalande att sådana omständigheter som omfattningen av
formgivningsarbetet och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning
och annat för exploatering av produkter skulle tillerkännas
betydelse vid bedömande av om skillnadskravet är uppfyllt.

LU 1981/82:5

Motionsmotivering

Motionären framhåller att det vid tillämpningen av skillnadskravet visat
sig att den verkligt grundläggande frågan om vad ”väsentlig skillnad” är för
något inte kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt.

Till förtydligande anför motionären följande tänkta exempel.

Antag att någon mönsterskapare funnit att vid plasthinkar fästet mellan
grepen och själva hinken vill gå sönder. Han kommer då i sina formgivningsansträngningar
på att det skall anordnas vissa förstärkande lister och så gör
han en ny hink enligt denna idé. Han lämnar in en mönsteransökan.

Patentverket anför då emot honom en bild av den kända hink som hans
formgivning gått ut på att förbättra. Sökanden visar för patentverket, att det
här föreligger en skillnad mellan den nya hinken och den gamla, vilken är
ganska tydlig, när den blivit utpekad. Frågan uppstår då, huruvida denna
skillnad är väsentlig.

Alltefter hur man vill tolka mönsterskyddslagen finns det enligt motionären
två olika möjligheter. Man kan säga sig att den i och för sig befintliga
skillnaden visats vara väsentlig för brukaren av hinken, eftersom den håller
längre på grund av det som är skillnaden. Man kan också säga sig, att för den
som oreflekterat tittar på de både hinkarna, den gamla och den nya, framstår
ingen väsentlig skillnad. Avgörande för vilken tolkning som skall anses vara
den riktiga är om man skall ta någon hänsyn till förståndsresonemang eller

ej Motionären

konstaterar, att praxis kommit att följa den väg, där
jämförelse genom oreflekterat tittande är utslagsgivande. Ett mönster som
rent praktiskt innebär en kraftig förbättring kan således bli utan skydd av den
anledningen, att det anses att helhetsintrycket av den nya varan inte skiljer
sig från en tidigare känd vara.

Enligt motionären var avsikten med mönsterskyddslagen att bereda skydd
åt både sådana varor som är estetiskt tilltalande och sådana nya varor som har
rena praktiska förtjänster. Det antogs, när lagen genomfördes, att småuppfinningar
av typ Gebrauchsmuster skulle kunna erhålla ett skydd, som
visserligen inte täckte den bakomliggande idén men i alla fall hindrade
konkurrenter att tillverka och försälja direkta kopior. Genom utvecklingen
av praxis kan det sägas, att ett sådant resultat uteblivit.

Motionären erinrar om den diskussion som förekom under förarbetena
angående skillnadskravet och framhåller att det är ganska underligt, att
praxis snarast begär tydlig skillnad för att ett mönster skall anses registrerbart.
Ordet väsentlig innefattar nämligen i dess vanliga betydelse att en
trovärdig förklaring av en skillnads praktiska betydelse måste tillmätas stor
vikt.

LU 1981/82:5

Remissyttrandena

Patent- och registreringsverket framhåller beträffande det av motionären
anförda exemplet att verket sannolikt skulle finna att den ändring som gjorts
på hinken inte är väsentlig i förhållande till vad som är tidigare känt.
Mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd och som huvudregel gäller att det
är mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras. Skiljaktigheterna
mellan hinkarna är utseendemässigt inte så stora att man fått ett nytt
helhetsintryck av den nya hinken.

Enligt patentverket synes motionären förespråka införandet av något slags
Gebrauchsmusterskydd. Patentverket anser att de bedömningar i denna
fråga som gjorts under förarbetena till mönsterskyddslagen fortfarande har
giltighet. Enligt patentverket talar ingenting för att mönsterskyddet nu bör
utsträckas till att täcka enklare konstruktionsförbättringar av den typ som
motionären exemplifierar i sin motion. Tvärtom finns allvarliga invändningar
mot att ge ensamrätt till triviala nyheter som inte kräver nämnvärda kreativa
insatser. Den restriktivitet som de nordiska länderna visat när det gäller
frågan om införande av ett skydd av typ Gebrauchsmuster har också ett gott
stöd i erfarenheterna från länder med denna skyddsform, t. ex. Förbundsrepubliken
Tyskland.

Patentverket har för avsikt att i den fortsatta utvecklingen av sin praxis på
mönsterskyddsområdet hålla nära kontakt med formgivarna och industrin i
vårt land. I detta syfte höll patentverket en konferens om mönsterskydd
under hösten 1977 för att avstämma verkets tillämpning mot deras behov och
synpunkter, vilka utnyttjar denna skyddsform. Resultatet av konferensen
fick direkta återverkningar på tillämpningen. Patentverket kommer även
framdeles att på liknande sätt utnyttja intressentkretsarnas erfarenheter vid
utvecklingen av praxis i fråga om mönsterskyddslagens tillämpning.

Slutligen framhåller patentverket att det självfallet inte kan komma i fråga
att i strid med de syften som uppbär den nuvarande mönsterskyddslagstiftningen
ändra praxis så att skyddet inte längre begränsas till att vara ett skydd
för utformningen utan får karaktär av idéskydd.

På nu anförda skäl avstyrker patentverket det i motionen framförda
förslaget om ändring i mönsterskyddslagen.

Patentbesvärsrätten framhåller inledningsvis att det skydd som erhålls
genom registrering enligt mönsterskyddslagen är ett rent utseendeskydd och
att det således är utan betydelse om formgivningen i det enskilda fallet är
motiverad av estetiska, konstruktionsmässiga eller eventuellt andra praktiska
skäl. Erfarenheterna från länder som tillämpat ett registreringssystem
för nyttighetsmodeller av typ Gebrauchsmuster har ej varit odelat gynnsamma.
På grund härav och dessutom bl. a. av hänsyn till inställningen i övriga
nordiska länder har man i vårt land inte ansett det lämpligt att införa ett
skydd för nyttighetsmodeller.

Enligt patentbesvärsrätten visar motionen att det bland dem som utnyttjar

LU 1981/82:5

mönsterskyddet råder osäkerhet om förutsättningen för skyddet och om
dettas innebörd. Med väsentlig skillnad avses att ange ett krav på
utseendemässig distans av icke ringa betydelse. Det är således inte fråga om
att vid nyhetsbedömningen antingen ta hänsyn till förståndsresonemang eller
också ägna sig åt ”oreflekterat tittande”. Det gäller för den som har att pröva
ett mönsters registrerbarhet, fortsätter patentbesvärsrätten, att bedöma om
mönstret objektivt och utseendemässigt skiljer sig tillräckligt från tidigare
kända mönster.

Under de första åren då mönsterskyddslagen var i kraft, tillämpades såväl
av patent- och registreringsverket som av överinstanserna en liberal praxis,
varvid man ansåg väsentlig skillnad föreligga även när den utseendemässiga
distansen var tämligen måttlig. Efter framställningar från åtskilliga utnyttjare
av mönsterskyddsinstitutet har emellertid praxis sedermera skärpts så att
det numera krävs något större skillnad än som krävdes under lagens första år.
Sedan praxis stabiliserats på den nuvarande nivån finns enligt patentbesvärsrätten
knappast något skäl att ändra lagen. Icke heller eljest har enligt rättens
uppfattning ännu vunnits sådana erfarenheter av mönsterskyddslagens
tillämpning som kan ge anledning till en översyn av lagstiftningen. Ehuru
patentbesvärsrätten för egen del inte finner skäl att förorda ett införande av
skydd för nyttighetsmodeller vid sidan av patent och mönsterskydd, vill
rätten dock inte motsätta sig att denna fråga tas upp till förnyat övervägande.

Sveriges industriförbund har uppfattat motionärens önskemål på det sättet
att i de fall där formgivningen är funktionellt betingad av ett väsentligt
tekniskt syfte och därigenom av stor betydelse för varans användning, detta
mönster skall kunna anses utgöra en väsentlig skillnad trots att dess
formgivning utseendemässigt ej utvisar någon sådan skillnad. Med andra
ord, vid bedömningen av om en skillnad föreligger skall man ta hänsyn till en
teknisk idés praktiska betydelse för utformningen och användningen av en
vara.

Enligt Industriförbundet skulle motionärens förslag innebära att man
frångår vissa principer som ligger till grund för mönsterskyddslagen och att
man skulle närma sig ett system med nyttomönster. Industrin har tidigare
tagit avstånd ifrån ett sådant system och har även i övrigt anslutit sig till de
principer som ligger till grund för mönsterskyddslagen. Motionens innehåll
föranleder inte heller förbundet att ändra sin uppfattning beträffande dessa
principer.

Mot bakgrund av det anförda anser förbundet att de av motionären
angivna omständigheterna inte utgör skäl för ändring i mönsterskyddslagen.

Industriförbundet avstyrker således motionärens förslag till ändring.

Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen delar
motionärens uppfattning. Enligt organisationen är det emellertid inte rimligt
att patentverket skall behöva göra en bedömning av en förändring vid en

LU 1981/82:5

mönsterskyddsansökan. Ett sätt att lösa detta problem skulle vara att tillåta
mönsterskydd inte bara av en varas utseende eller ett ornament utan också av
utseendet hos en del av en vara. Om det vid märkning av varan anges att
mönsterskydd finns bör det i dessa fall också anges vilken del av varan som är
mönsterskyddad.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker organisationen motionen.

Svenska patentombudsföreningen framhåller, att strängheten vid tillämpningen
av skillnadskravet varierat kraftigt inte bara i fråga om mönster ur
olika klasser eller varugrupper utan även från tidsperiod till tidsperiod inom
en och samma klass eller varugrupp. Dessa variationer synes ha varit störst i
fråga om sådana mönster som kan sägas vara nyttobetonade och som därför
många gånger skulle ha varit mera lämpade för ett skydd av typen
Gebrauchsmuster, dvs. den västtyska typen av skydd för nytttighetsmodeller.

Eftersom motionen påtalar olägenheter, vilka kan hänföras till bristen på
hänsyn i gällande praxis till funktionella skillnader, dvs. som för helhetsintrycket
av mönstret kan te sig oväsentliga men som för mönstrets
användbarhet och funktion kan ha avgörande betydelse, och eftersom
strängheten i bedömningen av skillnadskravet varierat från tid till tid och från
klass till klass anbefaller patentombudsföreningen dels att den av motionären
förordade utredningen tillsätts med uppgift att utröna hur skillnadskravet i
mönsterskyddslagen tillämpats i praxis och att vid behov lämna förslag till
ändringar i mönsterskyddslagen, dels att en sådan utredning även får i
uppgift att utreda behovet av en komplettering av mönsterskydds- och
patentlagarna med en lagstiftning om skydd för nyttighetsmodeller.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd framhåller inledningsvis att
föreningen nyligen hållit en kurs benämnd Plagiat 80, som bevistades av
ovanligt många deltagare. Vid kursen ventilerades flera problem som berör
tillämpningen av bl. a. mönsterskyddslagen, och det kunde konstateras att
det råder delvis olika uppfattningar om lämplig praxis på området. Det är
därvid inte sällan just spörsmålet om tolkningen och tillämpningen av
mönsterskyddslagens skillnadskrav och en mönsterrätts skyddsomfång som
kommer i blickpunkten.

Huruvida praxis, som anförs i motionen, ”snarast begär tydlig skillnad för
att ett mönster skall anses registrerbart” är en fråga som föreningen inte
anser sig kunna besvara entydigt. Enligt föreningen synes det dock inte
kunna förnekas att tydlighetsaspekten ibland fått framträda och väsentlighetsrekvisitet
fått träda tillbaka i tillämpningen. Att detta förhållande dock
inte utgör skäl för ändring av bestämmelserna i mönsterskyddslagen framstår
för föreningen såsom klart. Vad saken gäller är en tillämpningsfråga, som
enligt föreningens mening måste få lösas i praxis och därjämte hållas vid liv
genom den allmänna debatten i berörda kretsar. Föreningen anser att andra
spörsmål än de i motionen väckta, som berör mönsterskyddslagen, skulle
kunna vara värda minst lika stor uppmärksamhet, bl. a. skillnaden i de

LU 1981/82:5

nordiska ländernas praxis samt frågan huruvida inte registreringsförfarandet
blivit alltför omständligt, tidsödande och ibland dyrbart. Särskilt bekymmersamt
är enligt föreningen att viktiga branscher, till stor del de särskilt
formgivningsintensiva, inte alls eller endast i relativt obetydlig utsträckning
utnyttjar sig av mönsterskyddet.

Föreningen vill inte f. n. förorda någon mer allmän översyn av registreringsförfarandet
eller i övrigt tillstyrka något ändringsförslag rörande
mönsterskyddslagen. Ej heller finns det enligt föreningen något skäl att nu
ånyo börja överväga införandet av ett s. k. Gebrauchsmusterskydd efter tysk
modell.

Föreningen Svensk form, i vars yttrande Föreningen Sveriges konsthantverkare
och industriformgivare instämmer, erinrar om att när
mönsterskyddslagen tillkom sades avsikten vara att stimulera till ett
nyskapande som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och
funktionellt högvärdiga produkter. Lagen skulle bereda skydd åt sådana
formgivningar som inte nådde upp till den konstnärliga nivå som krävs för
skydd enligt upphovsrättslagen eller hade tillräcklig uppfinningshöjd för att
skyddas genom patent.

Nu, drygt tio år efter lagens tillkomst, kan man enligt Svensk form
konstatera att det bland formgivarna råder ett påtagligt missnöje med lagen
och dess tillämpning. Framför allt är de som sysslar med kvalificerad
formgivning missnöjda. Orsaken härtill är att god formgivning ramlat mellan
maskorna i det skyddsnät som tillhandahålls genom mönsterskyddslagen,
upphovsrättslagen och patentlagen. Fordringarna på skapande insats enligt
mönsterskyddslagen ställs mycket lågt. Som en följd härav har skyddsområdet
(skillnadskravet) blivit synnerligen snävt. Samtidigt har enligt Svensk
form kraven för skydd enligt upphovsrättslagen och patentlagen skärpts. En
kvalificerad formgivning som inte kan skyddas genom dessa båda lagar utan
är hänvisad till mönsterskyddet får ett otillräckligt skydd, anser man på
formgivarhåll. Det har, enligt vad föreningen erfarit, gått så långt att många
formgivare inte längre anser det mödan värt att ansöka om registrering av
sina nya produkter.

Svensk form hänvisar till anföranden som hållits vid en av föreningen och
patentverket hösten 1977 gemensamt hållen konferens om mönsterskydd
samt till synpunkter från bl. a. formgivarhåll som intagits i nr 7/80 av
föreningens tidskrift FORM.

De erfarenheter som gjorts inom Svensk forms opinionsnämnd stödjer
enligt föreningen uppfattningen att mönsterskyddet bör förstärkas. Alster av
konsthantverk och konstindustri som tillkommit före den 1 oktober 1970 och
då var upphovsrättsligt skyddade åtnjöt, enligt en övergångsbestämmelse till
1 § upphovsrättslagen, skydd till utgången av september 1980. Vissa
kvalificerade produkter som inte nådde upp till de nya, högre ställda kraven
för brukskonst fick härigenom skydd under en övergångstid. Opinionsnämnden
har, sedan övergångstiden nu löpt ut, kunnat konstatera att goda

LU 1981/82:5

formgivningar av den art som tidigare skyddades som alster av konsthantverk
och konstindustri nu endast har eventuellt mönsterskydd att falla tillbaka
på.

Med hänvisning till det ovanstående vill Svensk form förorda att en

översyn görs av mönsterskyddslagen i syfte att bereda kvalificerade
formgivningar ett bättre skydd. Föreningen anser att i detta sammanhang
även lämpligen bör övervägas de ändringar i fråga om skillnadskravet som
föreslås i motionen.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion om översyn av mönsterskyddslagen
(1970:485). Mönsterskyddslagen trädde i kraft den 1 oktober 1970. Lagen
överensstämmer i väsentlig mån med motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge.

En grundläggande förutsättning för att ett mönster skall registreras är att
mönstret är helt nytt och väsentligt skiljer sig från vad som redan är känt.
Mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd, och skillnadskravet är inte avsett
att vara ett kvalitetskrav. Som en grundläggande regel gäller, att det är
mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som
redan blivit allmänt tillgängligt. Man får alltså i princip inte bedöma likhet
och avvikelser blott i detaljer.

I fråga om graden av skillnad gäller att man skall få ett nytt helhetsintryck
av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid inte bara på
rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar kan i vissa fall
medföra en sådan skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd.
Omvänt kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det
nya mönstret inte förtjänar skydd.

I motion 1980/81:687 kritiseras tillämpningen av skillnadskravet. Motionären
framhåller att praxis på området utvecklats så att man i stället för
väsentlig skillnad kräver en tydlig skillnad. Till följd härav blir ett mönster,
som innebär en kraftig kvalitativ förbättring av en vara men som utseendemässigt
inte avsevärt skiljer sig från annat känt mönster, utan skydd. Under
förarbetena till lagstiftningen antogs det enligt motionen att sådana
kvalitetsförbättringar av en vara skulle kunna erhålla ett skydd genom

LU 1981/82:5

mönsterrätten, som visserligen inte täckte den bakomliggande idén men i
vart fall hindrade att direkta kopior tillverkades och såldes. Utvecklingen
innebär att detta antagande inte förverkligats. Motionären yrkar därför att
mönsterskyddslagen skall ändras så att olägenheterna undanröjs.

Som ovan berörts är mönsterskyddet ett rent utseendeskydd och syftar
således inte direkt till att skydda mönster som fått sin utformning av
konstruktionsmässiga eller andra praktiska skäl. Någon skyddsform liknande
patent för enklare konstruktioner av typen nyttighetsmodeller - s. k.
Gebrauchsmuster - finns inte i Norden men förekommer bl. a. i Förbundsrepubliken
Tyskland. I likhet med vad som framhållits i flera av de
remissyttranden som inhämtats över motionen anser utskottet att motionären
närmast synes förorda införandet av ett sådant idé- eller funktionsskydd
vid sidan av mönster- och patenträtten.

Under förarbetena till de nordiska lagarna på mönsterrättens område
övervägde man ingående - som närmare redovisats ovan (s. 3 och 4) - frågan
om en skyddsform av typen Gebrauchsmuster skulle införas. De skäl som
därvid anfördes mot skyddsformen gör sig enligt utskottets mening alltjämt
gällande. Också intresset av nordisk rättslikhet på området talar mot att man
nu bör överväga en utvidgning av mönsterskyddet. Härtill kommer att, enligt
vad patentverket och patentbesvärsrätten uppgivit, erfarenheterna från
länder som har en skyddsform av typ Gebrauchsmuster inte varit odelat
gynnsamma.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärens önskemål. Utskottet vill emellertid understryka betydelsen av
att god och kvalificerad formgivning ges ett tillfredsställande mönsterskydd.
Med hänsyn till vad patentverket anfört i sitt remissytrrande utgår utskottet
från att verket vid tillämpningen av mönsterskyddslagen beaktar mönsterskaparnas
intressen och utnyttjar deras erfarenheter.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:687.

Stockholm den 27 oktober 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Elvy Nilsson (s). Arne Andersson i
Gamleby (s). Martin Olsson (c). Ingemar Konradsson (s). Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s). Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp), Margareta Gard (m). Stina Andersson (c). Ingrid Segerström
(s). Per Stenmarck (m) och Susann Torgersson (fp).

GOTAB 695.17 Slockholm 19X1