om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård, m.m. (prop. 1981/82:122) (Betänkande 1981/82:JoU31 Jordbruksutskottet)

JoU 1981/82:31

Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:31

om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård,
m. m. (prop. 1981/82:122)

Propositionen

I proposition 1981/82:122 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit
riksdagen att godkänna vad i propositionen förordats om inriktning
och organisation av djurens hälso- och sjukvård och statens veterinärmedicinska
anstalt. Vidare har i propositionen tagits upp vissa anslagsfrågor
förbudgetåret 1982/83. Härvidlag har regeringen föreslagit riksdagen
att

1. till Lantbruksnämnderna för budgetåret 1982/83 utöver i prop.
1981/82:100 bil. 13 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 1 500000
kr.,

2. till Statens veterinärmedicinska anstalt: Uppdragsverksamhet (nytt
anslag) för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

3. till Bidrag till statens veterinärmedicinska anstalt (nytt anslag) för
budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 44 682 000 kr.,

4. till Lantbruksstyrelsen, djurens hälso- och sjukvård: Uppdragsverksamhet
(nytt anslag) för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 kr.,

5. till Bidrag till djurens hälso- och sjukvård (nytt anslag) för budgetåret
1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 53 341 000 kr.,

6. till Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård (nytt anslag)
för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 1 517 000 kr.,

7. till Bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder (nytt anslag) för budgetåret
1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 1 539 000 kr.,

8. till Sveriges lantbruksuniversitet: Förvaltningskostnader (nytt anslag)
för budgetåret 1982/83 utöver i prop. 1981/82:100 bil. 13 föreslaget
förslagsanslag anvisa ytterligare 535 000 kr.

Uppvaktningar m. m.

Vid behandlingen av detta ärende har utskottet uppvaktats av representanter
för Sveriges veterinärförbund och Svenska distriktsveterinärföreningen.
Vidare har en till utskottet ställd skrivelse inkommit från Lantbrukarnas
riksförbund.

Motioner

I motion 1981/82:2227 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar

1 Riksdagen 1981/82. 16 sami. Nr 31

JoU 1981/82:31

1. att avslå förslaget i proposition 1981/82:122 om överföring av länsveterinärorganisationen
till lantbruksnämnderna, och uttala att den nu
gällande organisationen skall ses över funktionellt och ekonomiskt i enlighet
med vad som anförs i motionen,

2. att i fråga om veterinärverksamhetens finansiering uttala att de nuvarande
proportionerna mellan avgift från djurägare och fast statlig lön
inte får ändras så att avgiftsandelen höjs och hos regeringen begära åtgärder
i enlighet därmed,

3. att godkänna vad som i motionen anförs om att veterinärutbildningen
återförs till en sammanhållen icke linjeuppdelad studiegång med integrerad
allmäntjänstgöring under erfaren handledning fram till legitimation
med möjlighet till specialistutbildning därefter och hos regeringen
begära åtgärder i enlighet därmed,

4. att uttala att, i avvaktan på återgång till en utbildning utan linjeuppdelning,
nödvändiga särlösningar erbjuds alla årsklasser inom veterinärutbildningen
och att denna särlösning innefattar handledd allmäntjänstgöring
före legitimation, och hos regeringen begära åtgärder i enlighet
därmed.

I motion 1981/82:2313 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen beslutar att finansieringen av veterinära kostnader skall
ske i enlighet med alternativ III i djurhälsoutredningens betänkande (SOU
1981:57),

2. att riksdagen beslutar att i de län där det f. n. förekommer dubblering
av länsveterinärtjänsterna dessa även i fortsättningen skall tillhöra länsstyrelsen,

3. att de elever som undergått utbildning till veterinär på L-linjen under
åren 1979—1982 skall erbjudas kompletterande utbildning i syfte att erhålla
behörighet för legitimation som veterinär.

I motion 1981 /82:2314 av Svante Lundkvist m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar

1. att med avslag på propositionens förslag i denna del uttala att en
samlad översyn skall ske av länsveterinärernas ställning och arbetsuppgifter
och att i avvaktan på denna någon överflyttning nu inte skall ske till
lantbruksnämnderna,

2. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om allmäntjänstgöring
för blivande veterinärer.

I motion 1981/82:2315 av Sten Svensson m. fl. (m) yrkas att riksdagen
med avslag på propositionen i motsvarande del som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts om finansieringen av djurens
hälso- och sjukvård.

JoU 1981/82:31

Utskottet

Inledning

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner riktlinjer för organisationen
och finansieringen av djurens hälso- och sjukvård. Regeringsförslaget
bygger i denna del främst på djurhälsoutredningens betänkande (SOU
1981:57) Djurens hälso- och sjukvård jämte däröver avgivna remissyttranden.
Vidare redovisas förslag till omorganisation m. m. av statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA) på grundval av ett av en särskild utredare
avgivet betänkande (Ds Jo 1981:9) Översyn av statens veterinärmedicinska
anstalt. Även detta betänkande har remissbehandlats. I ett särskilt avsnitt
av propositionen behandlas frågor rörande veterinärutbildningen m. m. I
övrigt tas i propositionen upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1982/83.

I ett inledande avsnitt av propositionen behandlar jordbruksministern,
för att ge en bakgrund till statens och näringens insatser för djurens hälsooch
sjukvård, verksamhetens syfte och vissa utvecklingstendenser.

Bl. a. anförs att djurhälsoutredningen och flertalet remissinstanser särskilt
har betonat att djurens hälso- och sjukvård i ökad utsträckning bör
inriktas mot åtgärder som syftar till att förebygga hälsostörningar. Jordbruksministern
delar denna uppfattning och erinrar om att utvecklingen
inom den moderna djurhållningen inte varit problemfri sedd från djurhälsosynpunkt.
Effektivitetssträvandena inom animalieproduktionen har hittills
i stor utsträckning inriktas på teknisk utveckling för att spara arbetskraft
samt på att genom avel och utfodring höja djurens avkastningsförmåga.
Ett flertal negativa utvecklingstendenser beträffande djurens hållbarhet
och motståndskraft mot sjukdomar har i samband härmed kommit
att minska det ekonomiska utbyte som den nya tekniken i och för sig har
skapat förutsättningar för. Det är därför viktigt också av ekonomiska skäl
att produktionstekniken inom djurhållningen i högre grad än hittills inriktas
på att minska sjukdomsfrekvensen.

Den moderna djurhållningen har, framhålls det vidare, inneburit en
ökad koncentration till färre och allt större enheter. Kraven på hälsovårdsprogram
för förebyggande sjukdomar och produktionsstörningar blir därmed
större. Besättningsproblemen blir allt mer komplexa och det praktiska
fältarbetet ute i besättningarna kräver engagemang och samverkan från
allt fler specialister. Detta utesluter givetvis inte att det även i framtiden
kommer att finnas ett stort behov av insatser för att bota djur.

Sammanfattningsvis vill jordbruksministern framhålla att såväl statens
som näringens insatser för att förbättra djurhälsan fortlöpande måste
anpassas till förändringarna i sjukdomsbilden. Detta gäller såväl den
veterinärmedicinska utbildningen och forskningen som arbetet i djurbesättningarna.

Djurens hälsa har förutom stora ekonomiska effekter för den enskilde

JoU 1981/82:31

djurägaren en mycket väsentlig samhällsekonomisk betydelse för försörjningen
med animaliska livsmedel. Statsmakterna har i olika sammanhang
slagit fast att livsmedelsproduktionen är av största betydelse för folkhushållet.

Jordbruksministern vill i detta sammanhang erinra om att 1977 års
jordbrukspolitiska beslut anger att jordbrukspolitiken skall ha som mål att
bl. a. tillgodose konsumenternas berättigade krav på tillgång till livsmedel
med hög kvalitet till rimliga priser. Djurens hälsa och därmed djurhälsovården
har således ett betydande samhällsintresse. Det statliga ansvaret
kan i väsentlig grad anses omfatta frågor som rör de olika verksamheternas
inriktning och omfattning samt tillsyns- och kontrollfunktioner. Mot denna
bakgrund finnér jordbruksministern det naturligt att staten också i
fortsättningen tar ansvar för djurens hälso- och sjukvård. Härvid framhålls
också betydelsen av de resurser staten bidrar med till en god beredskap
mot smittsamma sjukdomar. Detta bör komma till uttryck genom att staten
även framgent tar på sig vissa såväl organisatoriska som ekonomiska
förpliktelser. Förutom att staten, i enlighet med bestämmelserna i epizootilagstiftningen,
ersätter den som fått vidkännas kostnader till följd av
myndighetsingripande, bör de myndigheter, som svarar för bekämpandet
av smittsamma sjukdomar, ha tillgång till expert- och serviceorgan. Statens
insatser bör härvid liksom f. n. i första hand knytas till statens veterinärmedicinska
anstalt och de statliga distriktsveterinärernas fältverksamhet.

I 1977 års jordbrukspolitiska beslut fastslogs också jordbrukets roll från
regionalpolitisk synpunkt. Samtidigt framhölls även behovet av speciella
statliga stödinsatser till jordbruket i framför allt norra Sverige för att en
tillräckligt omfattande jordbruksproduktion skall kunna upprätthållas i
dessa delar av landet. Detta medför bl. a. att djurägarna i dessa delar av
landet måste få tillgång till veterinär service till rimliga kostnader. För
dessa mindre djurtäta områden behövs därför särskilda statliga insatser.
Detta kan ske genom att staten inrättar ett större antal distriktsveterinärtjänster
i förhållande till djurantalet i dessa områden än i mer djurtäta
områden och genom att avlägset boende djurägare erhåller visst ekonomiskt
stöd för att kostnaderna för veterinärförrättningar inte skall bli för
betungande.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om statens ansvar för djursjukhusen
och vården av sällskapsdjur. Jordbruksministern delar djurhälsoutredningens
uppfattning att animalieproduktionens djur endast i sällsynta
fall behöver utnyttja djursjukhusen. Där behandlas huvudsakligen
sällskapsdjur och sporthästar.

I fråga om djursjukhusen anförs att dessa i många fall har en svår
ekonomisk situation. Riksdagen har emellertid tidigare uttalat att sluten
djursjukvård inte är en statlig angelägenhet. Enligt propositionen finns ej
anledning att föreslå någon ändring på denna punkt. I de fall staten anlitar
djursjukhusen i utbildningen bör dock som hittills kompensation för hand -

JoU 1981/82:31

ledning och intrång ersättas av de institutioner och myndigheter som
svarar för utbildningen.

Kravet på veterinärvård av sällskapsdjur och sporthästar har under
senare år ökat kraftigt. Det är enligt propositionen inte rimligt att staten tar
på sig ansvaret för att tillmötesgå denna efterfrågan annat än i vissa
undantagsfall, t. ex. i glesbygd. Jordbruksministern erinrar om att staten
gör betydande insatser även för sällskapsdjurens hälso- och sjukvård.
Utbildningen av veterinärer och den veterinärmedicinska forskningen
kommer även dessa djurgrupper till del. Detta är väl motiverat av djurskyddsskäl
och med hänsyn till dessa djurs sociala betydelse.

Utskottet har ingen erinran mot de i propositionen gjorda uttalandena
i detta avsnitt.

Organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård m. m.

Huvudmannaskap

Jordbruksministern anser, med hänvisning till vad som inledningsvis
anförts om djurhälsans stora betydelse för djurägarna och för samhället,
att staten även i framtiden, för vården av i första hand animalieproduktionens
djur, bör ta på sig huvudmannaskapet för distriktsveterinäroganisationen.
Det finns enligt propositionen inte tillräckligt starka motiv för att
staten direkt eller via ett statligt bolag skulle vara huvudman för både
distriktsveterinärorganisationen och den organiserade djurhälsokontrollen.
Den senare verksamheten i näringens regi har fungerat väl och det
finns därför ingen anledning att nu föreslå någon förändring i huvudmannaskapet.

I sammanhanget framhålls att den statliga distriktsveterinärorganisationen
är en värdefull resurs som samhället inte bör avhända sig. Distriktsveterinärorganisationen
bör utgöra grunden för hälso- och sjukvården
inom animalieproduktionen. Genom denna garanteras djurägarna en tillfredsställande
service i alla delar av landet. Inte minst viktigt är att det
system för beredskap som byggts upp inom distriktsveterinärorganisationen
bibehålls på nuvarande nivå. Den statliga distriktsveterinärorganisationen
spelar också en viktig roll i övervakningen och bekämpningen av
smittsamma sjukdomar.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens uttalanden rörande
fortsatt statligt huvudmannaskap för distriktsveterinärorganisationen.

Planering och samverkan

I detta avsnitt föreslås bl. a. att lantbruksstyrelsens verksamhetsplanering
även skall omfatta djurens hälso- och sjukvård. En utgångspunkt för
planeringen av djurens hälso- och sjukvård bör i första hand vara inrikt -

1* Riksdagen 1981/82. 16 sami. Nr 31

JoU 1981/82:31

ningen och omfattningen av animalieproduktionen inom olika delar av
landet. Med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom olika
landsdelar anser jordbruksministern att ett regionalt inflytande är viktigt
vid planeringen av verksamheten. Härigenom kan också djurägare och
andra berörda inom en region beredas tillfälle till ett vidgat inflytande. Det
övergripande ansvaret för planeringen åvilar dock lantbruksstyrelsen.

Vidare behandlas frågor om samordning av statens och näringens insatser
på djurhälsoområdet. Samordningens syfte bör vara att ge djurägarna
en samlad service såväl vad gäller sjukvård som hälsovård. Samordningen
bör ske såväl centralt som regionalt. Den centrala samordningen mellan
staten och näringen bör ledas av lantbruksstyrelsen i nära samarbete med
representanter för berörda produktionsinriktningar inom jordbruksnäringen.
Det är enligt propositionen också viktigt att man i samordningsarbetet
håller nära kontakter med Sveriges lantbruksuniversitet och statens
veterinärmedicinska anstalt.

Liksom utredningen och remissinstanserna vill jordbruksministern
starkt understryka betydelsen av en regional samordning för att hälsostörningar
skall kunna förebyggas på ett effektivt sätt. Denna samordning kan
ske på olika sätt, t. ex. i form av regelbundet återkommande samordningskonferenser
och i form av direkt samarbete i enskilda besättningar. Det
ankommer på lantbruksstyrelsen att efter samråd med jordbruksnäringen
planera dessa konferenser och göra en lämplig regionindelning för dessa.

En annan form av samordning berör det konkreta djurhälsoarbetet på
fältet. Särskilt vid hälsostörningar som berör hela djurbesättningar är det
enligt propositionen nödvändigt med ett lagarbete där olika veterinärkategorier
och andra specialister på husdjursområdet samverkar för att djurägaren
skall kunna erbjudas en samlad och varaktig lösning på uppkomna
sjukdomsproblem. Samverkan på fältet bör i första hand ske genom direkta
kontakter mellan främst distriktsveterinärer och de veterinärer som
arbetar inom den av jordbruksnäringen anordnade hälsokontrollverksamheten.
Därjämte bör vid behov och på initiativ av förste distriktsveterinären
en genomgång ske av s. k. problembesättningar inom resp. stordistrikt.
Detta bör lämpligen ske genom att berörda veterinärkategorier, utfodringsrådgivare,
lantbruksnämndens specialister på husdjurs- och byggnadsfrågor
etc. samt djurägare samlas och överlägger om lämpliga åtgärder.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen gjorda uttalandena på
denna punkt.

Distriktsveterinärorganisationen

1 denna del av propositionen behandlas distriktsveterinärorganisationens
uppgifter, dimensionering och arbetsformer.

I förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion anges att det
åligger distriktsveterinärerna att tillhandagå med hälso- och sjukvård i

JoU 1981/82:31

fråga om husdjur. Detta avses även i fortsättningen vara deras huvuduppgift.
Med hänsyn till vad i propositionen anförts om samverkan mellan
distriktsveterinärorganisationen och främst den organiserade hälsokontrollverksamheten
kommer veterinärorganisationen att kompletteras med
en föreskrift innebärande skyldigheter för distriktsveterinär att delta i
sådan samordnad djurhälsovård. Det ankommer på regeringen att besluta
i dessa frågor. I övrigt bör de allmänna uppgifterna för distriktsveterinären
i fråga om smittsamma husdjurssjukdomar, djurskydd m. m. vara oförändrade.
Det åligger sålunda distriktsveterinär bl. a. att tillse att föreskrifter
rörande hälso- och sjukvården bland husdjuren och inom djurskyttet
efterlevs. Dessa allmänna åligganden gäller tillsyn av alla husdjur.

I fråga om vården av olika husdjur har riksdagen tidigare uttalat att
distriktsveterinärorganisationen i första hand skall tillgodose det behov av
vård som föreligger för animalieproduktionens djur. Jordbruksministern
finner ingen anledning att ändra denna huvudprincip. Som djurhälsoutredningen
har framhållit kan det emellertid av praktiska skäl och av
djurskyddsskäl vara lämpligt att distriktsveterinärerna även gör vissa insatser
i vården av sällskapsdjur och sporthästar.

Vid fördelningen av tjänsterna inom distriktsveterinärorganisationen
bör som hittills antalet djur inom animalieproduktionen vara vägledande.
I utpräglad glesbygd är det emellertid enligt propositionen angeläget att
sällskapsdjur och sporthästar medtas vid bedömningen av arbetsunderlaget
eftersom arbetet med animalieproduktionens djur i dessa bygder ofta
inte ger full sysselsättning. Om fältorganisationen dimensioneras enbart
efter antalet djur inom animalieproduktionen skulle avstånden till närmaste
veterinär bli alltför stora i glesbygderna. I likhet med utredningen
anser jordbruksministern dock att man vid fördelning av de personella
resurserna bör göra en avvägning så att alla kategorier djurägare får en
rimlig service samtidigt som veterinärerna bereds full sysselsättning. Vid
en sådan avvägning bör på motsvarande sätt hänsyn tas till behovet av
veterinärmedverkan inom t. ex. köttbesiktningsverksamhet, seminverksamhet
m. m. Det ankommer på lantbruksstyrelsen att inom givna resursramar
svara för fördelningen av distriktsveterinärtjänsterna.

Inom distriktsveterinärorganisationen finns f. n. 310 tjänster fördelade
på 92 distrikt. För att kunna tillgodose behovet av djursjukvård har lantbruksstyrelsen
ansett det nödvändigt att därutöver arvodesanställa distriktsveterinärer.
För att klara arbetskraftsbehovet vid semestrar och andra
ledigheter anlitas vidare extra vikarier. Den sammanlagda arbetsvolymen
som vikarierna svarar för motsvarar ca 100 årsarbeten. Djurhälsoutredningen
har föreslagit en förstärkning av distriktsveterinärorganisationen
så att antalet fasta distriktsveterinärtjänster skulle uppgå till högst 390.

Jordbruksministern delar utredningens uppfattning att en förstärkning
av distriktsveterinärorganisationen är nödvändig. Den nuvarande dimensioneringen
av distriktsveterinärorganisationen fastställdes av riksdagen

JoU 1981/82:31

år 1973. Härefter har förutsättningarna vad gäller djurantal och behovet av
veterinärvård ändrats. Arbetsbelastningen inom distriktsveterinärorganisationen
har med anledning härav i vissa distrikt blivit avsevärt högre än
som kunde förutses. Vid en riksomfattande översyn som genomfördes av
lantbruksstyrelsen under år 1980 framkom att arbetsbelastningen i vissa
distrikt är oacceptabelt hög. Trots detta fungerar distriktsveterinärorganisationen
i allmänhet på ett för djurägarna tillfredsställande sätt, mycket
beroende på hög arbetsinsats av distriktsveterinärerna.

Mot bl. a. angiven bakgrund föreslår jordbruksministern att antalet
tjänster inom distriktsveterinärorganisationen ökas så att det får uppgå till
högst 390. Han föreslår vidare att samtliga tjänster benämns distriktsveterinärtjänster
i distriktsveterinärorganisationen.

Genom den förstärkning av organisationen som föreslagits ersätts nuvarande
vikariatsystem i betydande utsträckning med fasta tjänster. I
medeltal kommer härigenom varje distrikt att ha drygt fyra veterinärer. I
varje distrikt bör liksom nu finnas en förste distriktsveterinär med uppgift
att leda och fördela arbetet inom distriktet. Verksamheten inom distriktet
bör detaljplaneras. En utgångspunkt skall härvid vara att varje distrikt i
princip skall klara verksamheten med tilldelade fasta tjänster utan tillskott
av vikarier utifrån.

I fråga om möjligheten att överföra vissa arbetsuppgifter på annan
arbetskraft anför jordbruksministern att utredningens förslag att i ökad
utsträckning överlåta mindre kvalificerade djursjukvårdsuppgifter på djurägarna
eller annan personal är värt att noga övervägas. De förslag rörande
den regionala administrationen som närmare redovisas i det följande
innebär en närmare anknytning av distriktsveterinärerna till lantbruksnämnden.
Ett av skälen härtill är enligt propositionen att frågor som berör
djurens hälso- och sjukvård i ökad utsträckning bör ingå i nämndernas
rådgivnings- och kursverksamhet. Det blir då naturligt att i denna verksamhet
och i samråd med djurägarnas organisationer också lägga in utbildning
av djurägare i bl. a. djursjukvård. I propositionen har vidare betonats
vikten av ökad samverkan mellan distriktsveterinärorganisationen och
den organiserade hälsokontrollverksamheten i näringens regi. Detta bör
öka möjligheten att finna lämpliga former för mer aktiva insatser i djurhälso-
och djursjukvården av den assistentpersonal som finns inom de
organisationer som anordnar hälsokontroll och seminverksamhet.

I detta sammanhang tas även upp frågan om samverkan i flerveterinärstationer.
Med hänsyn till de fördelar som står att vinna för såväl veterinärer
som djurägare föreslår jordbruksministern en successiv uppbyggnad
av flerveterinärstationer. Han är emellertid angelägen om att framhålla att
flerveterinärstationer endast bör inrättas där detta av geografiska och
andra praktiska skäl är lämpligt och att djurägarnas service inte väsentligt
får försämras genom längre avstånd till närmaste veterinär. I detta sammanhang
påpekas att önskad samverkan också kan åstadkommas inom

JoU 1981/82:31

ramen för ett distrikt även om tjänsteinnehavarna är placerade på skilda
stationeringsorter.

Det ankommer på lantbruksstyrelsen att indela landet i veterinärdistrikt
samt bestämma tjänstgöringsområden och stationeringsorter. Styrelsen
bör härvid efter samråd med näringens organisationer för varje enskilt
distrikt väga för- och nackdelar med inrättande av flerveterinärstationer.

1 syfte att stimulera samarbete i flerveterinärstationer under ett uppbyggnadsskede
föreslås att lantbruksstyrelsen får disponera 0,5 milj. kr.
årligen för kostnader i anslutning till inrättande av sådana stationer.
Jordbruksministern förordar vidare att ett riksomfattande datasystem för
systematisering av veterinärernas praktikjournaler snarast införs. Regeringen
eller efter regeringens bemyndigande lantbruksstyrelsen avses få
träffa avtal om införande av systemet.

Utskottet anser att regeringens förslag, som här redovisats i sina huvuddrag,
är ägnade att förbättra och effektivisera hälso- och sjukvården bland
husdjuren, vilket är värdefullt från såväl djurskyddssynpunkt som från
allmänt samhällsekonomiska synpunkter. Vidare bör förslagen i hög grad
kunna bidra till att distriktsveterinärernas arbetsförhållanden förbättras.
Utskottet tillstyrker därför vad i propositionen anförts om distriktsveterinärorganisationens
uppgifter, dimensionering och arbetsformer m. m.
Som jordbruksministern föreslagit bör den nya organisationen inrättas
den 1 januari 1983.

Regional administration

Propositionens förslag rörande den regionala administrationen av djurens
hälso- och sjukvård innebär att länsveterinärorganisationens nuvarande
arbetsuppgifter förs över till resp. lantbruksnämnd. I de län där det
f. n. förekommer dubbleringar av länsveterinärtjänsterna föreslås att en av
tjänsterna vid resp. länsstyrelse förs över till lantbruksnämnden. I de län
där det endast finns en länsveterinär avses denne även i fortsättningen
tillhöra länsstyrelsen men åläggs att biträda resp. lantbruksnämnd med
uppgifter rörande djurens hälso- och sjukvård. En ny tjänst som veterinär
tillförs lantbruksnämnden i Skaraborgs län.

Förslaget grundas på bl. a. följande överväganden.

De framtida uppgifterna vad gäller djurens hälso- och sjukvård kräver
ökade insatser i fråga om planering och prioritering av olika aktiviteter.
Planeringen bör centralt utföras av lantbruksstyrelsen under medverkan
av jordbruksnäringens organisationer. Som djurhälsoutredningen påpekar
bör också, bl. a. som ett led i en önskvärd decentralisering, den regionala
planeringen och ledningen av djurens hälso- och sjukvård förbättras.
Det är härvid enligt jordbruksministerns mening viktigt att den regionala
verksamheten på djurhälsoområdet sätts i relation till statens och näringens
övriga insatser inom främst animalieproduktionen. Regionalt svarar
lantbruksnämnderna för de statliga insatserna i fråga om rådgivning m. m.

JoU 1981/82:31

inom animalieproduktionen. Lantbruksnämnderna ombesörjer också en
stor del av de administrativa uppgifterna för distriktsveterinärorganisationen.
Tillsynen över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren
åvilar emellertid länsveterinärorganisationen som fungerar som ett fristående
regionalt organ åt lantbruksstyrelsen. Länsveterinärorganisationen
skall sålunda utöva tillsyn över veterinärernas verksamhet inom länet.
Härutöver skall länsveterinärorganisationen leda och samordna åtgärder
mot djursjukdomar. I fråga om de sällsynta sjukdomar som är upptagna i
epizootilagen har länsstyrelsen denna uppgift.

I länsveterinärorganisationens arbetsuppgifter ingår också att utöva
upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Länsveterinärorganisationen är
alltså en från länsstyrelsen skild enhet vars verksamhet utövas av länsveterinären.
Denne är numera tillika tjänsteman i länsstyrelsen och handlägger
där framför ålit sådana ärenden som åvilar länsstyrelsen som regionalt
organ för tillsynen m. m. enligt livsmedelslagen, djurskyddslagen och
epizootilagen. Före år 1972 lydde länsveterinären under dåvarande veterinärstyrelsen.
Länsveterinären var då en från länsstyrelsen fristående
expert med skyldighet att biträda länsstyrelsen i frågor rörande livsmedelskontroll,
djurskydd och epizootibekämpande. En direkt befälslinje gick då
från den centrala veterinära myndigheten till länsveterinären. När veterinärstyrelsen
upphörde fördelades dess uppgifter på lantbruksstyrelsen och
det nyinrättade statens livsmedelsverk. Det bestämdes då att länsveterinären
skulle inplaceras i länsstyrelsen men det förutsattes att länsveterinären
även skulle fullgöra uppgifter åt båda dessa centrala verk i frågor som inte
berörde länsstyrelsen. Länsveterinären utför i länsveterinärorganisationen
utanför länsstyrelsen ifrågavarande uppgifter åt lantbruksstyrelsen.

Den regionala statliga administrationen för djurens hälso- och sjukvård
är alltså, bortsett från mera sällsynt förekommande epizootiärenden, uppdelad
på lantbruksnämnd och länsveterinärorganisation. Jordbruksministern
delar djurhälsoutredningens uppfattning att det är angeläget att denna
uppdelning upphör. Han anser också i likhet med utredningen och flera
remissinstanser att det regionala ansvaret för djurens hälso- och sjukvård
bör åvila lantbruksnämnden. Länsveterinärorganisationens nuvarande
arbetsuppgifter bör alltså föras över till resp. lantbruksnämnd. I och med
detta upphör länsveterinärorganisationen och administrationen koncentreras
till ett regionalt organ.

De uppgifter som bör överföras från länsveterinärorganisationen till
lantbruksnämnden är i vissa delar av administrativ natur och kräver inte
veterinär kompetens. Övriga uppgifter rörande övergripande tillsyn av det
allmänna sjukdomsläget, tillsynen av praktiserande veterinärers verksamhet,
planering och samordning av olika insatser, medverkan vid planering
och genomförande av lantbruksnämndens rådgivning inom husdjursområdet,
djurskyddsfrågor m. m. förutsätter i flertalet fall veterinär sakkunskap.
Sådan saknas f. n. vid lantbruksnämnderna.

JoU 1981/82:31

I landet finns f. n. 32 tjänster som länsveterinär och biträdande länsveterinär.
Två länsveterinärer finns i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Västerbottens län. Enligt
propositionen finns det skäl som talar för att såväl samtliga länsstyrelser
som lantbruksnämnder har en fast tjänst med veterinär kompetens
inom sig.

För att kunna tillgodose ett sådant önskemål skulle 16 nya tjänster
behöva inrättas. I nuvarande statsfinansiella läge anser jordbruksministern
emellertid inte att det är lämpligt att föreslå en sådan resursförstärkning.
1 stället föreslås, såsom inledningsvis redovisats, att tillgängliga
resurser fördelas mellan länsstyrelser och lantbruksnämnder med beaktande
av nuvarande personaluppsättning. Lösningarna blir härvid olika i
olika län beroende på tidigare tilldelning av tjänster.

I tre motioner riktas kritik mot förslaget om placering av länsveterinärtjänsterna
m. m. Enligt motion 2227 innebär förslaget att överföra den
nuvarande organisationen på lantbruksnämnderna och samtidigt behålla
anknytningen till länsstyrelserna en splittring, som troligen ökar behovet
av regional samordning och förorsakar högre kostnader. Motionärerna
avstyrker propositionen i denna del och förordar en översyn av nuvarande
organisation i fråga om funktion och ekonomi. I motion 2314 anförs att
förslaget är en halvmesyr som, i de fall där överflyttning föreslås, inte tar
tillräcklig hänsyn till de uppgifter som åligger länsveterinärerna vid sidan
av djurhälsovården, varmed avses främst livsmedelskontrollen och verksamheten
enligt djurskyddslagen och epizootilagen. Motionärerna föreslår
i stället en samlad översyn av den regionala organisationen på veterinärsidan,
där hänsyn tas till samtliga faktorer som påverkar länsveterinärernas
ställning och arbetsuppgifter. I avvaktan på en översyn bör länsveterinärerna
åläggas att biträda lantbruksnämnderna med uppgifter rörande
djurhälsovården, men någon överflyttning av tjänster bör ej ske.

I motion 2313 påpekas att man i län med två länsveterinärtjänster i den
nuvarande organisationen i praktiken får två huvudmän, vilket kommer
att medföra mindre flexibilitet i samarbetet mellan de två befattningshavarna.
Enligt motionen är det mest ändamålsenligt med samma huvudman
för båda tjänsterna. I enlighet härmed föreslås att tjänsterna i fråga, även
i de län där länsveterinärtjänsten är dubblerad, får tillhöra länsstyrelsen.
Motionärerna har dock ingen invändning mot att länsveterinärerna åläggs
att biträda lantbruksnämnderna med veterinär sakkunskap som föreslagits
i propositionen.

Utskottet ansluter sig i de flesta avseenden till regeringens förslag rörande
den regionala administrationen av djurens hälso- och sjukvård. Som i
propositionen utförligt redovisats finns det starka skäl som talar för att
lantbruksnämnderna får tillgång till veterinärmedicinsk sakkunskap. Utskottet
har således ingen erinran mot att funktionerna inom länsveterinär -

JoU 1981/82:31

organisationen överförs på lantbruksnämnderna och att en veterinär enhet
inrättas vid dessa nämnder i enlighet med regeringsförslaget. Vad däremot
beträffar länsveterinärernas placering delar utskottet motionärernas uppfattning
att den i propositionen föreslagna ordningen synes mindre ändamålsenlig.
Sålunda innebär förslaget, som framgår av redovisningen ovan,
att lösningarna blir olika i olika län beroende på tidigare tilldelning av
tjänster. I likhet med motionärerna och ett stort antal remissinstanser anser
utskottet det mindre lämpligt att i fråga om huvudmannaskap dela länsveterinärerna
mellan två länsmyndigheter. Vid länsstyrelsernas handläggning
av ärenden rörande bl. a. livsmedelslagen, djurskyddslagen och epizootilagen
fyller länsveterinären en viktig funktion. I propositionen framhålls
visserligen, på anförda skäl, att den föreslagna omorganisationen
inte innebär några väsentliga negativa effekter för länsstyrelserna. Enligt
utskottets mening har dock inte förebringats tillräcklig utredning rörande
förslagets konsekvenser i fråga om de arbetsuppgifter som länsveterinären
fullgör i länsstyrelsen. Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att
länsveterinärernas ställning och arbetsuppgifter blir föremål för en samlad
översyn och att ifrågavarande tjänster i avbidan på denna översyn t. v.
bibehåller sin organisatoriska placering vid resp. länsstyrelse med uppgift
enligt propositionens förslag att biträda lantbruksnämnderna i frågor angående
djurens hälso- och sjukvård. Det bör ankomma på regeringen att
närmare besluta på vilket sätt den av utskottet förordade översynen bör
genomföras. 1 sammanhanget bör framhållas att djurhälsoutredningen för
sin del förordat en översyn av bl. a. livsmedelslagen och formerna för
livsmedelskontrollen.

Utskottets ställningstagande innebär att motion 2313, yrkande 2, i huvudsak
tillstyrks. Beslutet bör vidare i viss utsträckning kunna tillgodose
syftet med motion 2227, yrkande 1, och motion 2314, yrkande 1.

Vad beträffar frågan om ytterligare personalresurser instämmer utskottet
i de skäl som i propositionen (s. 18) anförts för att lantbruksnämnden
i Skaraborgs län bör tilldelas en ny tjänst som veterinär. I överensstämmelse
med utskottets ställningstagande rörande länsveterinärernas organisatoriska
placering bör dock denna tjänst inrättas i form av en ny
länsveterinärtjänst vid länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Utskottet återkommer i det följande till konsekvenserna i anslagshänseende
av vad utskottet föreslagit.

Finansieringsfrågor

I propositionen erinras om att staten inom olika områden som rör
djurens hälso- och sjukvård har tagit på sig ett betydande kostnadsansvar.
Kostnaderna för distriktsveterinärernas löner, sjukvård, reseersättningar
och expenser beräknas under budgetåret 1980/81 uppgå till ca 50 milj. kr.
En betydande del härav utgörs av kostnader i samband med tillfällig

JoU 1981/82:31

vikariattjänstgöring. Kostnaderna för administration m. m. av distriktsveterinärorganisationen
kan uppskattas till ca 8 milj. kr. Härtill kommer att
staten svarar för arbetsgivaravgifterna för distriktsveterinärerna, vilka f. n.
uppgår till ca 8 milj. kr. Statens totala kostnader för distriktsveterinärorganisationen
uppgår således till ca 66 milj. kr. Av dessa kostnader avser
viss del vården av sällskapsdjur och sporthästar. Staten har vidare kostnader
för ersättning till avlägset boende djurägare, ca 1,5 milj. kr., för
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, ca 18 milj. kr., samt för
statens veterinärmedicinska anstalt, nettokostnad 42 milj. kr.

Med hänvisning till gjorda uttalanden angående en ökad satsning på
förebyggande åtgärder förordar jordbruksministern att 5 milj. kr. av statliga
medel årligen ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för främjande
av sådana åtgärder. Medlen bör bl. a. användas för att subventionera
djurägarnas kostnader för de besättningsutredningar som görs i samverkan
mellan distriktsveterinärerna och den organiserade hälsokontrollen.
Det bör också beaktas att obduktioner och andra laboratorieundersökningar
är mycket kostnadskrävande och därför kan behöva stödjas ekonomiskt.
Vidare bör medlen användas som bidrag till utvecklingsarbete m. m.
som syftar till förebyggande åtgärder.

Kostnaden för den föreslagna förstärkningen av distriktsveterinärorganisationen,
med beaktande av de besparingseffekter som uppnås genom
att användningen av tillfälliga vikarier kraftigt minskas, beräknas uppgå
till 2 milj. kr. per år.

Förslaget till stimulansåtgärder för flerveterinärstationer medför en
kostnad för staten av 0,5 milj. kr.

Vad gäller kostnaderna för det föreslagna datasystemet har LRF ställt i
utsikt att ta på sig ansvaret för driften av systemet. Statens kostnader
beräknas till 250 000 kr. per år.

De föreslagna åtgärderna för en förbättring av djurens hälso- och sjukvård
medför totalt en kostnadsökning för staten på ca 8 milj. kr.

Jordbruksministern anför i detta sammanhang att det Finns skäl som
talar för att subventioneringen av akutsjukvården relativt sett bör minska
och att djurägarna i ökad utsträckning bör bära kostnaderna för denna.
Han finnér därför att en rimlig avvägning är, att statens nettokostnader
förblir realt oförändrade men att det inom ramen för dessa görs omprioriteringar
för att anpassa distriktsveterinärorganisationen till dagens behov
och samtidigt åstadkomma en önskvärd förändring av verksamhetens
inriktning.

En viss höjning av veterinärkostnaderna för det enskilda sjukbesöket är
enligt jordbruksministern ofrånkomlig om man skall kunna finansiera de
önskade reformerna. Detta skulle enklast kunna ske genom att sänka den
fasta statliga lönen och samtidigt höja den ersättning enligt veterinärtaxeförordningen
som djurägarna nu erlägger direkt till veterinären i samband
med sjukbesök. Ett sådant förfarande skulle emellertid leda till att arvodesinkomsterna
ökar mera i djurtäta distrikt än i områden med ett mindre

JoU 1981/82:31

antal djur, vilket i sin tur skulle leda till oacceptabla inkomstskillnader.
Djurhälsoutredningen har övervägt fyra alternativ. Ett av dessa, alternativ
2, innebär att djurägarna erlägger en särskild djursjukvårdsavgift som tas
ut i samband med sjukbesök. Distriktsveterinärernas avlöningssystem med
nuvarande fördelning mellan fast lön och arvodesinkomster bibehålls
oförändrat. Kostnadsfördelningen mellan staten och djurägarna kan regleras
samtidigt som veterinärernas nuvarande förhållandevis fria anställningsform
kan bibehållas. Enligt djurhälsoutredningen bör en höjning
med 30 % av behandlingsarvodena enligt veterinärtaxeförordningen motsvara
de ökade kostnaderna. Behandlingsarvodet utgör endast en viss del
av den totala kostnaden för ett sjukbesök. Denna beräknas öka med
5 —10 % beroende av avståndet till veterinären eller med ca 5 —10 kr. per
besök.

Veterinären är enligt nu gällande regler skyldig att föra praktikjournal
och göra ekonomiska anteckningar som underlag för sin deklaration. Det
bör således enligt propositionen inte medföra något extraarbete för veterinären
att notera den särskilda djursjukvårdsavgiften. Alternativ 2 medger
alltså att staten genom ett förhållandevis enkelt uppbördssystem kan ta
in erforderliga medel från djurägarna. Avgiftsuttaget kan varieras med
hänsyn till bl. a. behovet av medel för förebyggande insatser och differentieras
för olika djurslag. Alternativet för dock med sig vissa administrativa
kostnader.

Sammanfattningsvis föreslår jordbruksministern att en djursjukvårdsavgift
enligt utredningens alternativ 2 införs för att delvis finansiera djurens
hälso- och sjukvård. Denna avgift avses bli enhetlig för hela landet
och bör enligt propositionen sättas högre för sällskapsdjuren. Riktpunkten
bör vara att vården av sällskapsdjur inte subventioneras. Det ankommer
på regeringen att besluta föreskrifter om en sådan djursjukvårdsavgift.

Enligt motion 2227 finns det risk att djursjukvårdsavgiften kommer att
främja en övergång till privat veterinärpraktik, varigenom den nuvarande
statliga organisationen på sikt kan brytas sönder. Det övergripande samhällsansvaret
skulle därmed komma i bakgrunden och det enskilda företagets
ekonomi i förgrunden. Motionärerna accepterar visserligen att en
viss avgift uttas av djurägaren för veterinärbesök. Emellertid kan det få
allvarliga verkningar från djurskyddssynpunkt om avgiften höjs över nuvarande
nivå. På denna grund hävdar motionärerna att avgiftsbelastningen
för veterinärservicen inte får öka jämfört med vad som nu gäller.

Också i motion 2315 uttrycks farhågor för att alternativet med en djursjukvårdsavgift
kan leda till en etablering av privatpraktiserande veterinärer
i arbetstyngda områden och därmed äventyra den nuvarande veterinärorganisationen.
Om principen med sjukvårdsavgift accepteras leder detta
enligt motionen snabbt till att en allt större del av kostnaderna för djursjukvården
förväntas bli finansierad genom avgifter. Konsekvenserna av

JoU 1981/82:31

förslaget måste därför utredas ytterligare innan riksdagen kan fatta beslut
angående finansieringen.

Liknande synpunkter på förslaget om djursjukvårdsavgift har inför
utskottet framförts av representanter för de veterinärfackliga organisationer
som inledningsvis angetts.

I motion 2313 anförs att motionärerna inte har någon avgörande invändning
mot det föreslagna finansieringssystemet. Emellertid har motionärerna
tagit intryck av den kritik som framförts från såväl enskilda
veterinärer som från veterinärernas fackliga organisationer. Motionärerna
förordar för sin del alternativ 3 i utredningens förslag. Detta innebär att
förhållandet mellan arvodesdel och lönedel förskjuts så att arvodesdelen
utgör en större andel än i nuvarande system. Även genom detta alternativ
erhålls ekonomiskt utrymme för de nya veterinärtjänsterna. Systemet bibehåller
eller t. o. m. förstärker distriktsveterinärernas fria och oberoende
ställning som yrkesutövare, anser motionärerna. Det medför dock ett inte
helt obetydligt ingrepp i gällande avtal och förutsätter att förhandlingar
upptas mellan berörda parter.

Utskottet får i anslutning till den sistnämnda motionen framhålla att det
av motionärerna förordade alternativet förutsätter en uppdelning av landet
i ett antal regioner med olika lönesättning. Som i propositionen anförs
är det förenat med stora svårigheter av främst avtalsteknisk natur att
genomföra alternativ 3. Från denna synpunkt är alternativ 2 att föredra.
Utskottet avstyrker därför motion 2313, yrkande 1.

Också i andra avseenden finner utskottet att det av regeringen föreslagna
alternativet har sådana fördelar att det framstår som lämpligare än de
övriga av utredningen undersökta alternativen. De farhågor som framförts
för att det föreslagna systemet skulle leda till en privatisering av veterinärorganisationen
anser utskottet i likhet med jordbruksministern överdrivna.
Som i propositionen anförts torde knappast den erforderliga nivån på
djursjukvårdsavgiften resp. höjningen av veterinärarvodena få sådana
effekter som angivits av motionärerna och företrädare för vissa fackliga
organisationer. Utskottet förutsätter självfallet att regeringen och berörda
myndigheter uppmärksamt följer den framtida utvecklingen inom distriktsveterinärorganisationen
i nu åsyftat hänseende. Något särskilt riksdagsuttalande
härom synes inte nödvändigt.

Det sagda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker
motion 2227 yrkande 2 samt motion 2315.

I en framställning till utskottet från Lantbrukarnas riksförbund har
anförts bl. a. att införandet av en djursjukvårdsavgift motiverar att näringen
får ett betydande inflytande vid fördelningen av statliga medel för
förebyggande åtgärder m. m. på djurhälsoområdet. Ett beredningsorgan
där näringen är representerad bör därför inrättas vid lantbruksstyrelsen,
framhålls det.

JoU 1981/82:31

Utskottet vill framhålla att jordbruksministern i olika sammanhang i
propositionen betonat vikten av ökad samverkan mellan olika veterinära
kategorier och andra personer och organisationer som har anknytning till
djurens hälso- och sjukvård. Enligt utskottets mening är det naturligt att
näringen ges möjligheter att anföra synpunkter vid fördelningen av medel
för främjande av förebyggande åtgärder. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen
att närmare bestämma under vilka former en sådan samverkan
kan ske. Något särskilt riksdagsuttalande i ämnet synes inte nödvändigt.

Omorganisation av statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)

Propositionen omfattar i denna del (s. 25 — 34) vissa överväganden rörande
SVA:s målsättning och arbetsuppgifter, organisation, dimensionering
och finansiering.

Jordbruksministern anför inledningsvis att SVA i första hand bör betraktas
som ett service- och expertorgan till lantbruksstyrelsen. Också
andra myndigheter, t. ex. livsmedelsverket, har stort behov av SVA:s kunnande
på olika fält, framför allt på köttbesiktningens område. Vidare
understryks vikten av att näringen som viktig avnämare av SVA:s tjänster
får möjlighet att påverka anstaltens inriktning av verksamheten.

I fråga om smittskyddsbevakning förordas att statsepizootologen även
framdeles organisatoriskt och i fråga om förläggning knyts till SVA.

Enligt propositionen åläggs anstalten vidare vissa uppgifter som centrallaboratorium
med rutinanalysverksamhet. Det livsmedelshygieniska laboratoriet
vid SVA, som fungerar som anvisningslaboratorium för mikrobiologiska
och vissa kemiska undersökningar, föreslås överfört till lantbruksuniversitetet.

När det gäller sjukdomsövervakning, utredningsverksamhet, rådgivning
m. m. anförs bl. a. att en viktig funktion för SVA skall vara bevakning
av sjukdomssituationen samt att initiera forskningsinsatser inom olika
områden. Jordbruksministern förordar i detta sammanhang i likhet med
utredningen och flertalet remissinstanser att två konsulenttjänster i husdjurshygien
överförs till lantbruksuniversitetet och att de även i fortsättningen
bör vara verksamma vid institutionen för husdjurshygien med
hovslagarskolan i Skara. Dessa tjänster är avsedda att i första hand täcka
behovet av forskningsinformation från institutionen.

En tjänst för veterinärmedicinsk information inrättas vid SVA. Motsvarande
besparing kan då göras vid lantbruksstyrelsen. Ansvarsområdet bör
omfatta information från SVA och veterinärmedicinska fakulteten till i
första hand de fältarbetande veterinärerna.

I ett avsnitt rörande vaccinförsörjningen anmäls att frågan om inrättande
av ett statligt vaccininstitut kommer närmare att behandlas i en proposition
som regeringen senare avser att förelägga riksdagen.

JoU 1981/82:31

Vaccinproduktionen vid SVA bedrivs f. n. med ett betydande underskott.
Verksamheten vid SVA:s produktionsavdelning i Stockholm föreslås
därför avvecklad med inriktning att avvecklingen i princip skall vara
genomförd den 1 januari 1983. Jordbruksministern förordar att en vaccinenhet
inrättas vid SVA med uppgift att bl. a. bedriva forsknings- och
utvecklingsarbete för den veterinärmedicinska preparatproduktionen.

Vad gäller den statliga kontrollen av veterinärmedicinska preparat finner
jordbruksministern i likhet med utredningen och remissinstanserna att
den bör flyttas över från lantbruksstyrelsen till socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

Beträffande anstaltens organisation föreslås att denna skall ledas av en
särskild styrelse med ansvar för planering och löpande verksamhet. I vissa
frågor avses anstalten vara underställd styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet.

En bärande princip för den typ av verksamhet, som avses bedrivas vid
SVA, skall enligt propositionen vara att det allmänna skall stå för vissa
basresurser. Dessa avgränsas främst av det allmännas övergripande ansvar
för djurens hälso- och sjukvård. För att svara mot denna uppgift måste
staten ställa medel till förfogande för forskning, utveckling och rådgivning
m. m. Kostnader för verksamhet därutöver skall täckas med medel som
flyter in i uppdragsverksamheten.

Med hänsyn till den föreslagna organisationen med myndighetsfunktion
och uppdragverksamhet föreslås en ändrad anslagskonstruktion för
anstalten.

Utskottet har ingen erinran mot förslagen till omorganisation m. m. av
SVA som här endast i korthet redovisats. För närmare uppgifter om förslagens
innebörd hänvisar utskottet till motsvarande avsnitt i propositionen.

Vissa utbildningfrågor

1 proposition 1979/80:100 (bil. 13 s. 104) behandlades vissa utbildningsfrågor
på veterinärmedicinens område. Bakgrunden härtill var följande.

Riksdagen hade tidigare beslutat om en ökad antagning till veterinärlinjen
till 75 studerande per år (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 95, JoU 1976/
77:13, rskr 1976/77:182). Vidare hade riksdagen godkänt riktlinjer i fråga
om veterinärutbildningens utformning (prop. 1976/77:119, JoU 1976/
77:32, rskr 1976/77:335). Därvid behandlades bl. a. även frågan om linjeuppdelning
i utbildningens avslutande skede. Frågan om utformningen
av utbildningen under det sista studieåret ansågs emellertid böra utredas
ytterligare.

Utredningen om vissa utbildningsfrågor på veterinärmedicinens område
(VU 77) avgav år 1979 ett betänkande angående veterinärmedicinsk
utbildning. VU 77 föreslog att veterinärutbildningen skulle vara gemensam
i nio terminer varefter den under sista studieåret skulle delas upp på två

JoU 1981/82:31

grenar, en gren med klinisk inriktning (K-gren) och en livsmedels/laboratorieinriktad
gren (L-gren).

Härutöver hade VU 77 enligt direktiven även att utreda frågan om
behörighet att utöva veterinäryrket och praktiktjänstgöring som förutsättning
för behörigheten. För att möjliggöra ett enhetligt legitimationsbegrepp
föreslog VU 77 en vidareutbildning i form av allmäntjänstgöring
(AT).

1 proposition 1979/80:100 (bil. 13s. 105) anförde jordbruksministern att
det fanns skäl som talade för att AT borde införas. Härigenom skulle de
examinerade veterinärerna få en praktisk färdighetsträning vilken gjorde
att deras möjligheter till en fullgod arbetsinsats förbättrades. För att ett
AT-system skulle kunna fungera tillfredsställande fann han det emellertid
viktigt att det fick en sådan utformning att träningen blev meningsfull,
antingen den var handledd eller fullgjordes som vikariatstjänstgöring.
Frågan om AT-systemets inpassning i fältorganisationen ansågs kräva
ställningstaganden av såväl organistorisk som finansiell art. Frågan om
AT och legitimation överlämnades därför till djurhälsoutredningen.

Djurhälsoutredningen har redovisat sitt uppdrag. Utredningen finner
AT angelägen för att samtliga veterinärstuderande skall ges möjlighet att
erhålla legitimation. Utredningen föreslår därför i likhet med VU 77 att
lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. ändras så att
AT erfordras för legitimation. Finansieringen av den handledda delen av
AT bör enligt utredningen ske genom att medel, 3 milj. kr., härför anslås
över statsbudgeten.

I den nu behandlade propositionen erinras om att veterinärutbildningen
på grundnivå är mycket tidskrävande och kostsam. En påbyggnad i form av
AT skulle också bli kostnadskrävande. Det kan vidare enligt jordbruksministern
ifrågasättas om fältorganisationen har kapacitet och förutsättning
för en ändamålsenlig handledning av 75 veterinärer per år. I propositionen
har f. ö. föreslagits att nuvarande vikariesystem i betydande utsträckning
ersätts med fasta tjänster. Möjligheterna att i AT lägga in vikariattjänstgöring
blir därmed kraftigt begränsade. Bl. a. med hänsyn härtill finner
jordbruksministern att en AT inte bör införas som villkor för legitimation.

I detta sammanhang vill jordbruksministern emellertid starkt understryka
vikten av att veterinärutbildningens innehåll anpassas till de utvecklingstendenser
vad gäller djurens hälso- och sjukvård som tidigare redovisats.
Det är sålunda angeläget att de blivande veterinärerna ges förutsättningar
att medverka bl. a. i förebyggande djurhälsovård och besättningsutredningar.
Jordbruksministern avser därför att föreslå regeringen att ge styrelsen
för Sveriges lantbruksuniversitet i uppdrag att lägga fram förslag till
en veterinärutbildning som svarar mot bl. a. dessa krav. I denna utbildning
bör man kunna tillgodose önskemål om fördjupade kunskaper inom vissa
ämnesområden utan att detta innebär en grendelning i veterinärutbildningen.

JoU 1981/82:31

Lantbruksuniversitetet bör enligt propositionen även lägga fram förslag
till dimensionering av antagningen till veterinärutbildningen. Befintliga
resurser vid den veterinärmedicinska fakulteten bör därvid bl. a. tas som
utgångspunkt vid universitetets överväganden rörande dimensioneringen.
Detta kan innebära att antalet studerande inom veterinärutbildningen
måste minskas. Bl. a. med hänsyn härtill avser jordbruksministern också
föreslå regeringen att ge styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet i uppdrag
att överväga en livsmedelsutbildning i vilken såväl den veterinärmedicinska
som den lantbruksvetenskapliga fakultetens resurser utnyttjas. En
sådan utbildning bör enligt jordbruksministern inte leda fram till veterinärexamen.

I två motioner understryks behovet av att en allmäntjänstgöring ingår
som en obligatorisk del i veterinärutbildningen. Enligt motion 2227 riskerar
man annars att den nyutexaminerade veterinären ställs inför situationer
som han inte bemästrar. Motionärerna förordar en återgång till en
sammanhållen veterinärutbildning utan den nuvarande uppdelningen på
en K-linje och en L-linje. I denna utbildning bör AT ingå som en viktig del.
I avbidan på denna återgång bör enligt motionen nödvändiga särlösningar
erbjudas alla årsklasser, innefattande bl. a. handledd AT före legitimation.
I motion 2314 framhålls att det är utomordentligt viktigt med en allmäntjänstgöring
som ger de blivande veterinärerna praktiska erfarenheter. Vid
lantbruksuniversitetets översyn bör detta beaktas, anser motionärerna.

Enligt motion 2313 bör de elever som genomgått utbildning på L-linjen
jämställas med övriga elever och erbjudas sådan kompletterande utbildning
som leder till legitimation som veterinär. Härigenom erhåller alla
elever som utbildats under samma tid likvärdiga framtida möjligheter att
verka som veterinärer.

Utskottet erinrar om att lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket
inte ställer några krav på praktisk tjänstgöring e. d. som villkor
för sådan behörighet. Den som avlagt svensk veterinärexamen skall efter
ansökan erhålla legitimation, som meddelas av lantbruksstyrelsen. Någon
prövning av vederbörandes förutsättningar eller lämplighet för att självständigt
utöva veterinäryrket förekommer således inte. Av propositionen
framgår att jordbruksministern inte har för avsikt att föreslå någon ändring
härvidlag. Oavsett om examination sker på K- eller L-grenen avses
således inte de examinerade veterinärerna behandlas olika i fråga om
möjligheterna att erhålla legitimation. Detta innebär att motion 2313,
yrkande 3, inte påkallar någon vidare åtgärd för att syftet med motionsyrkandet
skall tillgodoses.

Vad beträffar allmäntjänstgöring i veterinärutbildningen delar utskottet
jordbruksministerns uppfattning att praktiska och ekonomiska förutsättningar
inte f. n. synes föreligga för att införa en AT som villkor för
legitimation. Önskemålen härom bör delvis kunna tillgodoses genom att

Joll 1981/82:31

tillfälle ges till fördjupade kunskaper inom vissa ämnesområden. Utskottet
instämmer i propositionens uttalanden att veterinärutbildningen bör anpassas
till aktuella utvecklingstendenser inom djurens hälso- och sjukvård
och att de blivande veterinärerna bör ges förutsättningar att medverka i
förebyggande vård och besättningsutredningar. Av propositionen framgår
att regeringen avser att ge styrelsen för lantbruksuniversitetet i uppdrag att
lägga fram förslag till en veterinärutbildning som svarar mot bl. a. dessa
krav. Utskottet ansluter sig till regeringens uttalanden i denna del och
avstyrker motion 2227, yrkandena 3 och 4, och motion 2314, yrkande 2.

Anslagsfrågor för budgetåret 1982/83

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkterna F 3, F 4, F 14
-F 17 och G 1.

1 fråga om punkt B 2 Lantbruksnämnderna har regeringen föreslagit att
ytterligare 1,5 milj. kr. tillförs anslaget för att täcka kostnaderna för dels
överförande av åtta tjänster som länsveterinär från vissa länsstyrelser, dels
inrättande av en tjänst som chefveterinär vid lantbruksnämnden i Skaraborgs
län.

Utskottet har i det föregående förordat att ifrågavarande åtta tjänster
bibehåller sin organisatoriska placering vid resp. länsstyrelse. Vidare har
utskottet föreslagit att den nya tjänsten som chefveterinär inrättas som en
länsveterinärtjänst vid länsstyrelsen i Skaraborgs län. Med hänsyn härtill
bör riksdagen avslå regeringens förslag om ytterligare medelstilldelning
under anslaget B 2. Lantbruksnämnderna.

Enligt vad utskottet erfarit motsvarar inrättandet av en länsveterinärtjänst
en kostnad av ca 180 000 kr.

I den mån utskottets ställningstagande påverkar medelsberäkningen
under femtonde huvudtitelns anslag till länsstyrelserna förutsätts detta bli
beaktat av civilutskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktning och organisation av djurens hälso- och
sjukvård m. m.

a. att riksdagen godkänner vad i propositionen anförts om huvudmannaskap,
planering och samverkan och distriktsveterinärorganisationen,

b. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1981/82:2227 yrkande 1, motion 1981/82:2313 yrkande 2
och motion 1981/82:2314 yrkande 1 dels godkänner vad utskottet
anfört om regional administration av djurens hälso- och

JoU 1981/82:31

sjukvård, dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en samlad översyn av länsveterinärernas
ställning och arbetsuppgifter,

c. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1981/82:2227 yrkande 2, motion 1981/82:2313, yrkande
1 och motion 1981/82:2315 godkänner vad i propositionen
anförts om vissa finansieringsfrågor,

2. beträffande stålens veterinärmedicinska anstalt att riksdagen
godkänner vad i propositionen anförts om omorganisation
m. m. av statens veterinärmedicinska anstalt,

3. beträffande vissa utbildningsfrågor

a. att riksdagen avslår motion 1981/82:2227 yrkandena 3 och 4
och motion 1981/82:2314 yrkande 2,

b. att riksdagen lämnar motion 1981/82:2313 yrkande 3 utan
vidare åtgärd,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare medelsanvisning
för budgetåret 1982/83 under anslaget B 2. Lantbruksnämnderna,

5. att riksdagen till Statens veterinärmedicinska anstalt: Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av
1 000 kr.,

6. att riksdagen till Bidrag till statens veterinärmedicinska anstalt
för budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
44 682 000 kr,

7. att riksdagen till Lantbruksstyrelsen, djurens hälso- och sjukvård:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1982/83 anvisar ett
förslagsanslag av 1 000 kr,

8. att riksdagen till Bidrag till djurens hälso- och sjukvård för
budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av 53 341 000
kr,

9. att riksdagen till Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård
för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av
1 517 000 kr,

10. att riksdagen till Bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder för
budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av 1 539 000
kr,

11. att riksdagen till Sveriges lantbruksuniversitet: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1982/83 utöver enligt betänkande JoU
1981/82:21 p. 38 tidigare anvisat förslagsanslag anvisar ytterligare
535 000 kr.

Stockholm den 15 april 1982

På jordbruksutskottets vägnar

EINAR LARSSON

JoU 1981/82:31

Närvarande: Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Maj Britt
Theorin (s), Börje Stensson (fp), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister
(m)*, Filip Johansson (c), Gunnar Olsson (s)*, Håkan Strömberg (s),
Martin Segerstedt (s), Esse Petersson (fp), Jan Fransson (s), Ingvar Eriksson
(m), Ingemar Hallenius (c) och Margareta Winberg (s)*.

•

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. Regional administration av djurens hälso- och sjukvård, m. m. (mom. Ib)

Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg,
Martin Segerstedt, Jan Fransson och Margareta Winberg (alla s)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 12 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i och för sig att det finns skäl som talar för att lantbruksnämnderna
får tillgång till veterinärmedicinsk sakkunskap. Så till vida kan
utskottet instämma i propositionens uttalande i detta avsnitt. Enligt utskottets
mening har dock inte förebringats tillräcklig utredning rörande regeringsförslagets
konsekvenser i fråga om de arbetsuppgifter som länsveterinären
fullgör i länsstyrelsen. Det bör bl. a. framhållas att denna tjänsteman
fyller en viktig funktion vid länsstyrelsernas handläggning av ärenden
rörandet, ex. livsmedelslagen, djurskyddslagen och epizootilagen. Utskottet
är inte berett att på grundval av föreliggande material förorda att
länsveterinärorganisationen upphör och att dess funktioner överförs på
lantbruksnämnderna. Utskottet ansluter sig således till de synpunkter som
härvidlag framförts i motionerna 2227 och 2314. Vad beträffar länsveterinärernas
placering delar utskottet motionärernas uppfattning att den i
propositionen föreslagna ordningen synes mindre ändamålsenligt. Sålunda
innebär förslaget, som framgår av redovisningen ovan, att lösningarna
blir olika i olika län beroende på tidigare tilldelning av tjänster. I likhet
med motionärerna och ett stort antal remissinstanser anser utskottet det
mindre lämpligt att i fråga om huvudmannaskap dela länsveterinärerna
mellan två länsmyndigheter. Med hänvisning till det anförda föreslår
utskottet att länsveterinärernas ställning och arbetsuppgifter blir föremål
för en samlad översyn och att ifrågavarande tjänster i avbidan på denna
översyn t. v. bibehåller sin organisatoriska placering vid resp. länsstyrelse.
Självfallet är det inget som hindrar att länsveterinärerna på lämpligt sätt
biträder lantbruksnämnderna med uppgifter rörande djurhälsovården. I
avbidan på resultatet av översynen bör dock inte göras någon mera genomgripande
organisationsförändring av det slag som regeringen föreslagit.

JoU 1981/82:31

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta på vilket sätt den
av utskottet förordade översynen bör genomföras. I sammanhanget bör
framhållas att djurhälsoutredningen för sin del förordat en översyn av
bl. a. livsmedelslagen och formerna för livsmedelskontrollen.

Utskottets ställningstagande innebär att motion 2227 yrkande 1 och
motion 2314 yrkande 1 tillstyrks. Vidare tillgodoses syftet med motion
2313 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:

1 b. att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall
till motion 1981/82:2227 yrkande l,och motion 1981/82:2314
yrkande 1 samt med anledning av motion 1981/82:2313 yrkande
2 dels godkänner vad utskottet anfört om regional administration
av djurens hälso- och sjukvård, dels som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
samlad översyn av länsveterinärernas ställning och arbetsuppgifter,

2. Finansieringsfrågor (mom. 1 c)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister och Ingvar Eriksson (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
får” och slutar med ”motion 2315” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med vad som anförts i motion 2313, att alternativ
3 har sådana fördelar att det framstår som lämpligare än de övriga av
utredningen undersökta finansieringsalternativen. Det av utskottet sålunda
förordade alternativet innebär att förhållandet mellan veterinärernas
fasta lönedel och arvodesdel förskjuts så att arvodesdelen utgör en större
andel än enligt nuvarande system. Vid en sådan förskjutning mellan arvodesdel
och lönedel erhålls också ekonomiskt utrymme för de i propositionen
föreslagna tjänsterna. I likhet med motionärerna och flera remissinstanser
anser utskottet att alternativet innebär en enkel lösning som inte
utgör något avsteg från nuvarande avlöningsprinciper. Systemet bibehåller
eller t. o. m. förstärker distriktsveterinärens relativt fria och oberoende
ställning som yrkesutövare. De nödvändiga ändringarna i gällande avtal
bör enligt utskottets mening kunna lösas genom förhandlingar i sedvanlig
ordning mellan berörda parter på arbetsmarknaden. Det sagda innebär att
utskottet tillstyrker motion 2313, yrkande 1, samt avstyrker motion 2227,
yrkande 1, och motion 2315.

dels utskottets hemställan under 1 c bort ha följande lydelse:

1 c. att riksdagen med avslag på regeringens förslag och motion
1981/82:2227 yrkande 2 och motion 1981/82:2315 samt med

JoU 1981/82:31

bifall till motion 1981/82:2313 yrkande 1, godkänner vad utskottet
anfört om vissa finansieringsfrågor,

3. Vissa utbildningsfrågor (mom. 3 a)

Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg,
Martin Segerstedt, Jan Fransson och Margareta Winberg (alla s)
anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Vad beträffar”
och på s. 20 slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det, i likhet med vad som anförts i motion 2314, utomordentligt
viktigt att det i veterinärutbildningen även ingår en allmäntjänstgöring
som ger de blivande veterinärerna praktiska erfarenheter. I
annat fall riskerar man att den nyutexaminerade veterinären ställs inför
situationer som han inte behärskar. Behovet av en sådan tjänstgöring har
understrukits bl. a. av representanter för veterinärernas fackliga organisationer.
Med hänvisning till det anförda instämmer utskottet i motionärernas
krav att lantbruksuniversitetet vid den översyn av veterinärutbildningen
som aviseras i propositionen beaktar att de blivande veterinärerna
bereds tillfälle till erforderlig allmäntjänstgöring. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motion
2314, yrkande 2. Härigenom torde också syftet med motion 2227, yrkandena
3 och 4, få anses tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 3 a bort ha följande lydelse:

3 a. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2314 yrkande 2
och med anledning av motion 1981/82:2227 yrkandena 3 och
4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om allmäntjänstgöring för blivande veterinärer,

LiberTryck Stockholm 1982