om onykterhet till sjöss, m.m. (Betänkande 1987/88:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:23

om onykterhet till sjöss, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels en motion som tar upp vissa frågor om
onykterhet till sjöss, dels en motion vari begärs obligatorisk ansvarsförsäkring
för fritidsbåtar. Utskottet avstyrker motionerna.

Motionerna

1987/88:L607 av Sture Thun och Torsten Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av ekonomiskt skydd för tredje man även vid sjöolyckor.

1987/88:L904 av Elver Jonsson m.fl. (fp, s, m, c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av bestämmelser i sjölagen om onykterhet till sjöss där
påföljden vid fylleriförseelser bedöms lika strängt som liknande förseelser till
lands,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förslag till lagändring så att den till lands tillämpade
promillelagen även kommer att gälla för trafik på sjön,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en informationskampanj initierad av statsmakten
inför den stundande båtsäsongen och med en inriktning mot förbättrad
säkerhet genom att hävda nykterheten vid all sjötrafik.

Onykterhet till sjöss
Gällande ordning

Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är
mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till samma straff skall dömas den
förare som av annat berusningsmedel varit så påverkad som hyss sagts. Har
någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka

drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller 1

1987/88:23

1 Riksdagen 1987188.8sami. Nr 23

efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer skall han anses ha varit så
påverkad av starka drycker som ovan sagts. Uppgick blodalkoholen till 0,5
promille men inte till 1,5 promille döms föraren för rattonykterhet till böter,
dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.

När det gäller förare av maskindrivet fordon i järnvägs- och tunnelbanetrafik
finns motsvarande bestämmelser i järnvägstrafiklagen (1985:192). Järnvägstrafiklagen
stadgar också straff för den som fullgör andra väsentliga
uppgifter i säkerhetshänseende vid järnväg eller tunnelbana och därvid är så
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel att han inte kan fullgöra
uppgifterna på ett betryggande sätt.

I fråga om ansvar för onykterhet på fartyg gäller 325 § sjölagen (1891:35 s.
1). I lagrummet stadgas straff för den som framför fartyg eller eljest på fartyg
fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det
måste antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år. Stadgandet är
tillämpligt på all sjöfart, således även på fritidsbåtar.

Frågan om val av påföljd för onykterhet till sjöss har nyligen varit uppe till
bedömning i rättsfallet NJA 1987 s. 237. Målet gällde en man som fört en
mindre motorbåt och därvid varit i betydande grad påverkad av alkohol. Vid
blodprovstagning framgick att han haft minst 2,28 promille nästan två timmar
efter färden. Underinstanserna dömde honom till fängelse en månad. Högsta
domstolen undanröjde fängelsestraffet. I domskälen påpekade högsta domstolen
att det med hänsyn till nöjesbåtstrafikens starka utveckling under en
följd av år fanns anledning att se strängare än tidigare på brottslighet av
förevarande slag. Enligt domstolen gav dock varken utredningen eller övriga
förhållanden i målet tillräckligt underlag för att anse gärningen så allvarlig
från sjösäkerhetssynpunkt att mannen borde dömas till fängelse. Han ålades
i stället ett mycket kraftigt bötesstraff.

Motionsmotivering

I motion L.904 (fp, s, m, c) framhålls att antalet sjöolyckor har ökat kraftigt
under senare år. Motionärerna menar att en orsak är den mycket kraftiga
ökningen av antalet fritidsbåtar som körs med allt högre hastigheter och ofta i
hårt trafikerade vatten och i trånga passager. Även den olyckliga kombinationen
av alkohol och båtliv ger enligt motionärerna upphov till många
sjöolyckor. Av sjösäkerhetsrådets statistik framgår att alkoholförtäring är en
väsentligt bidragande orsak till många båtolyckor. Nykterhetsreglerna till
sjöss är enligt motionärerna oerhört svåra att övervaka, och polisen tvingas
att lita till vittnesuppgifter om hur ett fartyg har förts vilket ger ett dåligt
underlag för polisens ingripanden. Motionärerna förordar en övergång till en
promillelagstiftning för sjötrafikens del likartad den som gäller till lands.

Vidare riktar motionärerna kritik mot den som de uttrycker det alltför
generösa hållning som domstolarna alltjämt intar vid val av påföljd vid
onykterhet till sjöss. En viss attitydförändring kan de dock märka i det ovan
redovisade rättsfallet NJA 1987 s. 237. Motionärerna förordar att också i
påföljdshänseende en anpassning sker till reglerna vid trafiknykterhetsbrott

LU 1987/88:23

till lands. I straffskalan bör således anges fängelse som normalstraff och böter
endast då omständigheterna är mildrande. Slutligen begär motionärerna att
regeringen inför stundande båtsäsong tar initiativ till en informationskampanj
om förbättrad säkerhet genom total nykterhet vid all sjötrafik.

Tidigare behandling

Frågan om införande av en promilleregel för sjötrafikens del efter mönster av
trafikbrottslagen har övervägts både under förarbetena till den nuvarande
straffbestämmelsen i sjölagen (prop. 1966:145, 1LU 1967:3) och under
fritidsbåtsutredningens arbete, som avslutades år 1974 genom avlämnandet
av betänkandet (SOU 1974:95) Båtliv. Samhället och fritidsbåtarna. Därvid
har tanken på införandet av en sådan regel avvisats. De närmare skälen för
ställningstagandena har redovisats i utskottets betänkande LU 1980/81:21,
vartill hänvisas.

I riksdagen har frågan aktualiserats motionsvägen vid flera tillfällen,
senast våren 1987.1 sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1986/87:14)
vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att trafikförhållandena på land och
till sjöss är så olika att det inte är möjligt att ha likalydande trafiknykterhetsregler.
Bl.a. har möjligheterna att övervaka efterlevnaden av en skärpt
lagstiftning befunnits mycket begränsade. Utskottet har tagit avstånd från att
man i lagstiftningen inför ansvarsregler vars efterlevnad inte går att övervaka
och har därför ansett att motionsförslagen inte varit genomförbara.

Betydelsen av information och utbildning i samband med båtliv har
betonats av utskottet åtskilliga gånger under senare år (se senast 1986/87:14).
Utskottet har därvid framhållit att sjösäkerhetsrådet årligen anordnar
informationskampanjer inför sommarsäsongen och att rådet även arbetar
mera långsiktigt med informationsverksamhet i samarbete med skolor och
vuxenutbildning. Vidare har utskottet understrukit angelägenheten av att
den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver fortsätter och, i
den mån tillgängliga resurser medger, utökas och intensifieras.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar
Motionsmotivering

I motion L607 (s) betonas vikten av att obligatorisk ansvarsförsäkring införs
för fritidsbåtar. Enligt motionärerna bör försäkringsfrågan snarast kunna
lösas sedan det hinder som tidigare förelegat mot införande av en försäkringsplikt
försvunnit i och med att fritidsbåtsregistret införts fr.o.m. årsskiftet.

Tidigare behandling

Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar har behandlats
vid flera tillfällen i riksdagen. Senast prövades frågan i samband med
behandlingen av proposition 1986/87:121 om lagomfritidsbåtsregister,m.m.
I yttrande (LU 1986/87:6 y) till kulturutskottet över propositionen och två
med anledning av den väckta motioner som tog upp försäkringsfrågan

LU 1987/88:23

framhöll lagutskottet bl.a. att det är i hög grad angeläget att den som skadas
vid en sjöolycka kan få en fullgod ersättning. Med hänsyn till att skadeståndsskyldigheten
vid olyckor till sjöss kan avse betydande belopp, som den
vållande kanske inte kan betala, ansåg utskottet det viktigt att ägarna av
fritidsbåtar tecknar en försäkring som täcker skadeståndsansvaret. Båtägarna
torde också i betydande utsträckning ha någon form av ansvarsförsäkring.
I det försäkringsskydd som försäkringsbolagen erbjuder båtägarna ingår
sålunda ofta sådan försäkring som ett moment. Det torde däremot, fortsatte
utskottet, vara mindre vanligt att försäkring finns för just de båtar med vilka
olycksriskerna är störst, dvs. mindre båtar med kraftiga motorer. Utskottet
vidhöll sin tidigare uttalade uppfattning att tillfredsställande ersättningsmöjligheter
för den som skadas vid en sjöolycka kan garanteras med någorlunda
säkerhet endast om ansvarsförsäkring blir obligatorisk. Utskottet ansåg det
därför angeläget att en sådan försäkring infördes. Genom registreringen av
fritidsbåtar skapades enligt utskottets mening förutsättningar för införandet
av försäkringen.

Utskottet hänvisade till vad föredragande statsrådet anfört i propositionen
om att försäkringsfrågan skulle övervägas inom regeringskansliet och att den
även kunde komma att bli föremål för nordiska överläggningar och förutsatte
att så också skulle ske. Någon åtgärd med anledning av de då aktuella
motionerna ansåg utskottet därför inte erforderlig.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (KrU 1986/87:22) anslöt sig
kulturutskottet till lagutskottets uppfattning och menade att man i det
fortsatta arbetet i första hand borde sträva efter en lösning av försäkringsfrågan
i samförstånd med våra nordiska grannländer. Vad kulturutskottet
anfört gav riksdagen regeringen till känna.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari tas upp frågor om
onykterhet till sjöss och om obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar.

Onykterhet till sjöss

I 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) stadgas straff för den som framför fartyg eller
eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss
och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel
att det måste antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst ett år.
Stadgandet är tillämpligt på all sjöfart, således även på fritidsbåtar.

Enligt trafikbrottslagen (1951:649) skall ansvar för rattfylleri ådömas den
som vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av
starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat föra
fordonet eller spårvagnen. Straffskalan upptar fängelse i högst ett år eller,
där omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter. Till
samma straff skall dömas den förare som av annat berusningsmedel varit så
påverkad som nyss sagts. Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn
efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller mer skall han

LU 1987/88:23

anses ha varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts. Uppgick
blodalkoholen till 0,5 promille men inte till 1,5 promille döms föraren för
rattonykterhet till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex
månader. I allt väsentligt motsvarande straffbestämmelser finns i järnvägstrafiklagen
(1985:192) beträffande den som för maskindrivet spårfordon på
järnväg eller tunnelbana. Järnvägstrafiklagen stadgar också straff för den
som i annat fall fullgör väsentliga uppgifter i säkerhetshänseende vid järnväg
eller tunnelbana och därvid är så påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel
att det måste antas att han inte kan fullgöra uppgifterna på ett
betryggande sätt.

I motion L904 (fp, s, m, c) framhålls att antalet fritidsbåtar ökat kraftigt
samt att det blivit allt vanligare att fritidsbåtar framförs i hög hastighet och
ofta i hårt trafikerade farvatten eller i trånga passager. Dessa förhållanden
bidrar enligt motionärerna till att antalet olyckor till sjöss ökar. Vidare
hävdar motionärerna att alkoholpåverkan är en starkt bidragande orsak till
sjöolyckorna. I motionen görs gällande att det i mål om onykterhet till sjöss
ofta är svårt att styrka att vederbörande varit så påverkad som krävs för att
straffansvar skall kunna inträda. Med utgångspunkt i det ovan (s. 2)
redovisade rättsfallet NJA 1987 s. 237 påpekar motionärerna att rättspraxis
vid val av påföljd i sådana mål är alltför generös. I motionen yrkas att
sjölagens bestämmelser anpassas till trafikbrottslagens genom dels en
förändring av straffskalan så att fängelse blir normalstraffet och böter endast
får utdömas i lindriga fall (yrkande 1), dels införande av promilleregler
(yrkande 2). Slutligen begär motionärerna att regeringen inför stundande
båtsäsong tar initiativ till en informationskampanj om förbättrad sjösäkerhet
genom total nykterhet (yrkande 3).

I likhet med vad utskottet uttalat då motioner om införande av promilleregler
i sjölagens trafiknykterhetsbestämmelser behandlats i riksdagen (se
senast LU 1986/87:14) vill utskottet understryka att alkoholförtäring i
samband med sjötrafik inte är förenlig med de krav sjölivet ställer och leder
till ökade risker för allvarliga olyckor. Under senare år har som motionärerna
framhåller antalet fritidsbåtar ökat kraftigt, och trafiken i våra farleder har
därmed blivit allt tätare. Till bilden hör också att många fritidsbåtar numera
utrustas med starka motorer som medger att båtarna kan framföras med
relativt hög hastighet. Denna utveckling medför enligt utskottets mening att
man i högre grad än förr måste inskärpa kravet på nykterhet till sjöss. Högsta
domstolen har också i det av motionärerna åberopade rättsfallet uttalat att
det med hänsyn till nöjesbåtstrafikens starka utveckling finns anledning att se
strängare än tidigare på brottslighet av nu ifrågavarande slag. I målet ansåg
dock högsta domstolen att den åtalade gärningen inte var så allvarlig från
sjösäkerhetssynpunkt att fängelse borde ifrågakomma. En sådan praxis i
fråga om påföljdsvalet avviker i väsentlig mån från vad som tillämpas vid
rattfylleri, där fängelse är normalstraffet och böter utdöms endast i rena
undantagsfall.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att det bör övervägas om
inte en strängare syn på onykterhet till sjöss bör komma till uttryck genom en
ändring av 325 § sjölagen så att bestämmandet av påföljd vid brottet närmare
anpassas till vad som gäller enligt trafikbrottslagen. Vid en sådan anpassning

LU 1987/88:23

måste emellertid hänsyn tas till att sjölagens bestämmelse har betydligt
vidsträcktare tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Sålunda gäller regeln
i sjölagen inte endast den som för fartyget utan också andra personer
som utför viktiga uppgifter ombord. Vidare är till skillnad från rattfylleribestämmelsen
dess tillämpningsområde inte inskränkt till motordrivna fortskaffningsmedel
utan omfattar även andra farkoster, t.ex. segelbåtar och
roddbåtar. Också i övrigt måste skillnaderna mellan förhållandena till lands
och till sjöss beaktas. Bl.a. är typiskt sett riskerna för olyckor till följd av
alkoholpåverkan inte desamma i sjötrafiken som i trafiken till lands. Det
ligger nämligen i sakens natur att trafikförhållandena till lands ställer högre
krav på förarna än förhållandena till sjöss. En annan skillnad är att det till
sjöss ofta kan uppkomma situationer då det får anses mindre straffvärt att
någon fört båt i alkoholpåverkat tillstånd. Utskottet vill härvidlag bl.a. peka
på att en båtägare av olika skäl kan bli tvungen att flytta sin båt från en ankareller
förtöjningsplats. Vidare kan i de fall några risker ur sjösäkerhetssynpunkt
i övrigt inte förelegat framförande av små båtar med svaga motorer i
påföljdshänseende knappast jämställas med förande av mera motorstarka
farkoster. Ett betydande utrymme för utdömande av böter som påföljd vid
onykterhet till sjöss liksom eljest för en nyanserad bedömning av varje
enskilt fall måste således finnas även i fortsättningen.

Sammanfattningsvis ställer sig utskottet i huvudsak bakom önskemålet i
motion L904 (yrkande 1). Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt
sammanhang närmare överväga spörsmålet och framlägga förslag till erforderlig
ändring i sjölagen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet kan däremot inte ställa sig bakom motionärernas önskemål om
införande av promilleregler i sjölagen. Som ovan berörts har motioner med
liknande yrkanden åtskilliga gånger behandlats av riksdagen och därvid
avslagits på hemställan av utskottet. Senast prövades frågan våren 1987 (LU
1986/87:14) då utskottet bl.a. framhöll att det är en förutsättning för att man
skall kunna använda promilleregler att man genom trafikkontroller eller på
annat sätt kan övervaka efterlevnaden av dem. Enligt vad utskottet anförde
är emellertid möjligheterna att övervaka efterlevnaden av promillereglema
på Sveriges alla sjöar och vattendrag mycket begränsade. Utskottet anmärkte
att flertalet av de drunkningsolyckor som inträffat vid färd med fritidsbåtar
och där den omkomne varit alkoholpåverkad skett på små insjöar, åar och
andra mindre vattendrag, vilka i detta sammanhang är helt omöjliga att
kontrollera.

Sedan frågan senast prövades har några nya omständigheter inte framkommit
som bör föranleda en annan bedömning. Utskottet vidhåller därför sin
uppfattning att man inte bör införa ansvarsregler vars efterlevnad inte kan
övervakas. Utskottet avstyrker således bifall till yrkande 2 i motion L904.

Med anledning av vad som anförs i motionen om behovet av en
informationskampanj inför båtsäsongen vill utskottet erinra om att sjösäkerhetsrådet
fyller en viktig uppgift i försöken att motverka olyckor till sjöss
genom information och utbildning angående gällande bestämmelser och
olycksriskerna vid alkoholförtäring i samband med båtliv. Bl.a. anordnar
sjösäkerhetsrådet i samarbete med Systembolaget årligen informationskampanjer
inför sommarsäsongen, och rådet arbetar även mera långsiktigt med

LU 1987/88:23

informationsverksamhet i samarbete med skolor och vuxenutbildning. Av
sjösäkerhetsrådets olycksstatistik för 1987 framgår att alkoholpåverkan
förekommit i 63 % av antalet kända fall omkomna vid fritidsbåtsolyckor. För
1986 var motsvarande andel 43 % men för 1985 var andelen 64 %. Det bör i
sammanhanget observeras att antalet personer som omkommit i fritidsbåtsolyckor
minskat trots det ökade antalet fritidsbåtar. Antalet omkomna
människor var sålunda år 1986 60 personer och år 1987 54 personer. År 1977
var motsvarande siffra 110 personer. Nedgången i olyckstalet torde åtminstone
till viss del kunna förklaras med ett ökat riskmedvetande hos fritidsbåtsfolket.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer sjösäkerhetsrådet i samarbete med
Systembolaget att också inför årets båtsäsong vidta särskilda informationsinsatser.
Utskottet vill, liksom tidigare år, understryka angelägenheten av att
den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver fortsätter och, i
den mån tillgängliga resurser medger, utökas och intensifieras. Något
initiativ från riksdagens sida i saken kan inte anses påkallat, och utskottet
avstyrker därför bifall till yrkande 3 i motion L904.

Obligatorisk ansvarsförsäkring

I motion L607 (s) framhålls att frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring
för fritidsbåtar bör kunna få en snar lösning sedan det hinder som tidigare
förelegat mot införande av en försäkringsplikt försvunnit i och med att
fritidsbåtsregistret införts fr.o.m. årsskiftet.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 3f) behandlades motioner
om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar i samband med införandet
av lagen om fritidsbåtsregister (prop. 1986/87:121). På begäran av
kulturutskottet yttrade sig lagutskottet i ärendet. I yttrandet (LU 1986/87:6
y) underströk lagutskottet att det är i hög grad angeläget att den som skadas
vid en sjöolycka kan få en fullgod ersättning samt att tillfredsställande
ersättningsmöjligheter kan garanteras med någorlunda säkerhet endast om
ansvarsförsäkring blir obligatorisk. Genom registreringen av fritidsbåtar
skapades enligt utskottets mening förutsättningar för införandet av en sådan
försäkring. Mot bakgrund av vissa uttalanden i propositionen förutsatte
lagutskottet att försäkringsfrågan skulle övervägas inom regeringskansliet
och även kunna bli föremål för nordiska överläggningar. 1 sitt av riksdagen
godkända betänkande (KrU 1986/87:22) anslöt sig kulturutskottet till
lagutskottets uppfattning och framhöll att man i det fortsatta arbetet borde
sträva efter en lösning av försäkringsfrågan i samförstånd med våra nordiska
grannländer. Endast om försäkringsfrågan inte kan lösas på det nordiska
planet borde enligt kulturutskottet en svensk särlösning övervägas. Vad
kulturutskottet anfört gav riksdagen med anledning av motionerna i frågan
som sin mening regeringen till känna.

Enligt vad utskottet inhämtat väntas frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring
för fritidsbåtar bli föremål för nordiska överläggningar inom kort.
Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L607 är därför
inte påkallad. Utskottet avstyrker således motionen.

LU 1987/88:23

Hemställan

LU 1987/88:23

Utskottet hemställer

1. beträffande päföljdsvalet vid onykterhet till sjöss

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:L904 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
ändring i 325 § sjölagen,

2. beträffande promilleregler i sjölagen

att riksdagen avslår motion 1987/88:L904 yrkande 2,

3. beträffande informationskampanj

att riksdagen avslår motion 1987/88:L904 yrkande 3,

4. beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar
att riksdagen avslår motion 1987/88:L607.

Stockholm den 22 mars 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Berit Löfstedt (s), Ewy Möller (m),
Kjell-Arne Welin (fp) och Eva Rydén (c).

gotab Stockholm 1988 14961