om omyndighetsförklaring (Betänkande 1981/82:LU34 Lagutskottet)

LU 1981/82:34

Lagutskottets betänkande
1981/82:34

om omyndighetsförklaring
Ärendet

I motion 1981/82:523 av Elvy Nilsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen beslutar
att den utvärdering av reglerna om förmynderskap och godmanskap som
beslöts med anledning av lagutskottets betänkande LU 1981/82:4 även skall
omfatta i motionen anförda synpunkter och förslag.

Gällande ordning

Reglerna i föräldrabalken (FB) om omyndighetsförklaring och om
förordnande av god man fick i huvudsak sin nuvarande utformning vid en
reform av FB år 1974 (prop. 1974:142, LU 1974:38). Reformen som trädde i
kraft den 1 januari 1976 innebar bl. a. att väsentliga inskränkningar gjordes i
då gällande omyndighetsgrunder och att möjligheterna att förordna god man
vidgades.

Enligt 10 kap. 1 § FB skall den som fyllt 18 år förklaras omyndig av
domstol, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling
eller psykisk abnormitet av annat slag inte kan vårda sig eller sin egendom.
En förutsättning för omyndighetsförklaring är vidare att det inte är
tillräckligt att god man förordnas för personen i fråga eller att han på annat
mindre ingripande sätt får hjälp med vården av sina angelägenheter. I 2 §
stadgas att domstol får förklara att underårig skall förbli omyndig också efter
uppnådd myndighetsålder om det beträffande honom föreligger sådant fall
som avses i 1 §. För den som omyndigförklaras skall rätten utse en
förmyndare (11 kap. 3 § FB).

Med omyndighetsförklaring följer vissa rättsverkningar. Sålunda gäller
enligt 10 kap. 3 § att den omyndigförklarade i princip inte får råda över sin
egendom eller åta sig förbindelser. Den som omyndigförklarats av domstol
har ej heller rösträtt vid val till riksdagen (3 kap. 2 § regeringsformen) eller
vid kommunalval (2 kap. 3 § kommunallagen). Också enligt andra författningar
gäller vissa inskränkningar beträffande den som är omyndigförklarad.

Ansökan om omyndighetsförklaring får göras av den som ansökningen
gäller, hans make och närmaste fränder, överförmyndaren samt, då fråga är
om underårig, av förmyndaren. Rätten får inte förklara någon omyndig utan
att läkarintyg angående hans sinnestillstånd har företetts. Intyget skall vara
utfärdat av psykiater eller av annan som förklarats behörig av socialstyrelsen
och vara avfattat enligt formulär som fastställts av styrelsen.

1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 34

LU 1981/82:34

Regler om förordnande av god man finns i 18 kap. FB. Den gode mannen
är legal ställföreträdare för en person, som dock inte förlorar sin egen
rättsliga handlingsförmåga i och med godmanskapet. God man kan
förordnas om bl. a. en förmyndare av olika orsaker inte kan utöva
förmynderskapet eller förmyndaren och den omyndige i en angelägenhet har
stridiga intressen. Vidare gäller enligt 3 § att domstol kan förordna god man
för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.

Finner övermyndaren att god man bör förordnas för någon skall han enligt
överförmyndarkungörelsen (1974:1074) anmäla detta till rätten. Av 42 §
socialtjänstförordningen (1981:750) följer att en socialnämnd skall anmäla
till överförmyndaren om den finner att någon behöver omyndigförklaras
eller att god man bör förordnas för någon eller att någon inte längre bör vara
omyndigförklarad. Motsvarande skyldighet åvilar en överläkare enligt 31 § 3
p. sjukvårdskungörelsen (1972:676).

God man enligt 18 kap. 3 § FB får inte förordnas om inte den
hjälpbehövande har samtyckt till förordnandet. Samtycke behöver dock inte
inhämtas om hans tillstånd medför hinder häremot eller särskilda skäl
föreligger.

Tidigare riksdagsbehandling

Under den allmänna motionstiden 1977 aktualiserades genom tre motioner
frågan om en översyn av bestämmelserna om omyndighetsförklaring
m. m.

Lagutskottet konstaterade i betänkande LU 1977/78:2 med tillfredsställelse
att antalet omyndighetsförklaringar hade gått ned kraftigt efter den 1
januari 1976 och att syftet med reformen således uppnåtts. Någon översyn av
bestämmelserna fann utskottet inte påkallad. Beträffande det närmare
innehållet i utskottets yttrande hänvisas till betänkandet.

Med anledning av två motioner prövade lagutskottet hösten 1981 i
betänkande LU 1981/82:4 ånyo frågor om omyndighetsförklaring, utseende
av god man m. m. Motionerna hade dessförinnan remissbehandlats av
utskottet. Beträffande remissvarens innehåll hänvisas till utskottets betänkande.

Utskottet konstaterade för egen del att remissbehandlingen av motionerna
hade visat att antalet omyndighetsförklaringar fortfarande låg på en låg nivå
och att den enskildes hjälpbehov oftast hade kunnat tillgodoses på annat sätt,
exempelvis genom att god man förordnats. Att det i allmänhet var tillräckligt
med ett godmansförordnande kunde illustreras av det faktum att Stockholms
överförmyndarnämnd sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft endast i ett
fall hade begärt att få en person omyndigförklarad vid Stockholms tingsrätt
med motiveringen att godmanskapet inte fungerat.

LU 1981/82:34

Även om huvudsyftet med 1974 års reform uppnåtts och de nya reglerna i
allmänhet syntes ha fungerat väl hade, framhöll utskottet, i olika sammanhang
viss kritik framförts mot lagstiftningens innehåll. Vid remissbehandlingen
av motionerna hade sålunda flera remissinstanser gjort gällande att
reglerna om omyndighetsförklaring och om godmanskap i vissa hänseenden
var oklara och inte gav de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning.
Så hade t. ex. ansetts vara fallet beträffande bestämmelserna om förordnande
av god man i den situationen att det kunde föreligga risk för s. k.
kolliderande rättshandlingar mellan huvudmannen och gode mannen. I
någon mån belyses problemet av utgången i rättsfallet NJA 1981 s. 291, där
skiljaktiga meningar yppades om möjligheterna att häva en omyndighetsförklaring
och i stället förordna god man. Utskottet hänvisade vidare till att
andra frågor med anknytning till förmynderskapslagstiftningen hade aktualiserats
i justitiedepartementet med anledning av skrivelser från myndigheter
och organisationer.

Mot bakgrund av det anförda ansåg utskottet att det kunde vara motiverat
med en närmare utvärdering av bestämmelserna i FB om förmynderskap och
godmanskap. Syftet med utvärderingen borde vara att kartlägga de problem
som yppat sig i tillämpningen av bestämmelserna. Bl. a. borde undersökas i
vad mån skyddet för sjuka eller handikappade personer kunde behöva
förstärkas. Utskottet hemställde att riksdagen skulle som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionerna anfört om
en utvärdering av reglerna om förmynderskap och god man.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1981/82:7).

Motionsmotivering

I motionen hänvisas inledningsvis till att en överförmyndare påvisat vilken
glädje det varit för tidigare omyndigförklarade personer att efter en
myndighetsförklaring kunna återfå rätten att delta i allmänna val och att
överförmyndaren ifrågasatt om det för framtiden över huvud taget blir
erforderligt med omyndighetsförklaringar.

Enligt motionärerna visar sådana här uttalanden från personer som i sin
dagliga verksamhet kommer i kontakt med de aktuella problemen att det
finns skäl att se över förmynderskapsreglerna utifrån just dessa synpunkter.
Vid en översyn bör övervägas om man kan tillskapa andra former för bistånd
till tidigare omyndigförklarad eller om man möjligen kan förstärka
godmansförordnandet. Ett annat alternativ som bör utredas är att behålla
omyndighetsförklaring för den som är oförmögen att vårda sin egendom och
därför behöver skydd men ge den omyndigförklarade rätt att delta i allmänna
val.

Motionärerna hänvisar avslutningsvis till den av riksdagen begärda
utvärderingen av reglerna om förmynderskap och godmanskap. I motiveringen
till riksdagens hemställan framfördes dock inte de synpunkter som

LU 1981/82:34

tagits upp i motionen. Motionärerna anser att utvärderingen bör omfatta
även dessa synpunkter.

Utskottet

Reglerna i föräldrabalken (FB) om omyndighetsförklaring och om
förordnande av god man fick i huvudsak sin nuvarande utformning vid en
reform av förmynderskapsreglerna år 1974. Reformen innebar bl. a. att
väsentliga inskränkningar gjordes i då gällande omyndighetsgrunder och att
möjligheterna att förordna god man vidgades. De nya bestämmelserna
trädde i kraft den 1 januari 1976.

Med anledning av två motioner uttalade lagutskottet hösten 1981 (LU
1981/82:4) att det kunde vara motiverat med en närmare utvärdering av
bestämmelserna i FB om förmynderskap och godmanskap. Syftet med
utvärderingen borde enligt utskottets mening vara att kartlägga de problem
som yppat sig i tillämpningen av bestämmelserna. Bl. a. borde undersökas i
vad mån skyddet för sjuka eller handikappade personer kunde behöva
förstärkas. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna.

I motion 1981/82:523 anförs att från överförmyndarhåll påpekats vilken
glädje tidigare omyndighetsförklarade känner över att åter få delta i
allmänna val. Mot bakgrund härav bör enligt motionärena övervägas om
man kan tillskapa andra former för bistånd än omyndighetsförklaring, t. ex.
en förstärkning av godmansinstitutet. Ett annat alternativ som bör övervägas
är att bibehålla institutet omyndighetsförklaring för personer som är
oförmögna att vårda sin egendom men att samtidigt införa en möjlighet för
omyndigförklarade att i vissa fall få delta i allmänna val. Motionärerna yrkar
att riksdagen skall hemställa att nu nämnda synpunkter beaktas vid den av
riksdagen begärda utvärderingen av förmynderskapsreglerna.

Den begärda utvärderingen har ännu inte påbörjats. Enligt vad utskottet
inhämtat pågår inom justitiedepartementet arbetet med att utforma direktiv
för hur utvärderingen skall bedrivas. Med hänsyn till att utvärderingen skall
syfta till en kartläggning av de olika problem som yppats i tillämpningen av
förmynderskapsbestämmelserna utgår utskottet från att också de frågor som
tagits upp i den nu aktuella motionen kommer att belysas. Någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen är således inte påkallad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1981/82:523.

Stockholm den 15 april 1982

På lagutskottets vägnar
Lennart Andersson

LU 1981/82:34

Närvarande: Lennart Andersson (s), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s),
Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c),
Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne
Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta
Gard (m), Stina Andersson (c) och Erik Börjesson (fp).

GOTAB 70921 Stockholm 1982