om ny namnlag (prop. 1981/82:156) (Betänkande 1981/82:LU41 Lagutskottet)

LU 1981/82:41

Lagutskottets betänkande
1981/82:41

om ny namnlag (prop. 1981/82:156)
Ärendet

I betänkandet behandlas proposition 1981/82:156 vari regeringen (justitiedepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen att anta ett i
propositionen framlagt förslag till ny namnlag.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför på s. 6.

Det i propositionen framlagda lagförslaget har intagits i bilaga I till
betänkandet.

I ärendet behandlar utskottet vidare dels den under allmänna motionstiden
år 1982 väckta motionen 1981/82:260, dels de med anledning av
proposition 1981/82:156 väckta motionerna 1981/82:2330, 2393, 2413—
2418 och 2420-2423.

Motionsyrkandena redovisas på s. 3 f.

I ärendet har skrivelser inkommit från enskilda och olika organisationer.

Utskottet har i samband med en studieresa till Helsingfors inhämtat
upplysningar om en till den finländska riksdagen avlämnad proposition
med förslag till ny lag om släktnamn.

Sammanfattning

Regeringen har i propositionen lagt fram förslag till en ny namnlag, som
skall ersätta 1963 års namnlag.

En utgångspunkt för regeringens förslag har varit att den enskilde i så
stor utsträckning som möjligt skall få bestämma vilket namn han eller hon
skall ha. En strävan har vidare varit att ge uttryck för principen om
jämställdhet mellan kvinnor och män liksom principen att alla barn skall
behandlas lika i namnrättsligt hänseende oavsett om föräldrarna är gifta
med varandra eller ej. När det gäller framför allt reglerna om förnamn
innebär förslaget en avbyråkratisering. Förslaget bygger på ett nordiskt
samarbete.

Med anledning av propositionen har väckts tolv motioner. Till utskottet
har inkommit skrivelser från enskilda och olika organisationer.

Kritiken mot regeringens förslag har framför allt skjutit in sig på tre
frågor. När det gäller makars namn har kritiserats att de som önskar ha ett
gemensamt namn måste göra en aktiv åtgärd i form av en anmälan medan
1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 41

LU 1981/82:41

en passivitet automatiskt leder till att namngemenskap uteblir. Vidare har
kritiserats att namnlagsförslaget öppnar möjligheter till att alla medlemmar
i en familj kan ha olika efternamn. Slutligen har anmärkts på att de stora
möjligheterna att på ett enkelt sätt byta såväl efternamn som förnamn och
således helt byta namnidentitet kan komma att utnyttjas i brottsligt sammanhang.

Moderata samlingspartiets företrädare i utskottet har reserverat sig för
att propositionen bör avslås.

Lagutskottet föreslår att förslaget till namnlag antas med följande ändringar.

När det gäller makars namn skall enligt utskottets förslag makarna vid
äktenskaps ingående ta ställning till vilket efternamn de skall bära efter
vigseln. Vill makarna ha ett gemensamt namn kan de välja antingen mannens
eller kvinnans efternamn. I stället för att ta ett gemensamt namn kan
de välja att behålla sina namn från tiden före äktenskapet. Makarnas val av
efternamn skall anmälas senast i samband med vigseln.

I fråga om barns efternamn anser utskottet angeläget att helsyskon i
samma familj har samma efternamn. Utskottet föreslår därför en särskild
regel för det fallet att föräldrarna har olika efternamn och har tidigare ett
eller flera barn som står under deras gemensamma vårdnad. I sådant fall
får det nya barnet automatiskt samma namn som det senast födda syskonet.

För sådana fall där föräldrarna kan anmäla barns efternamn föreslår
utskottet att anmälningstiden förkortas från i propositionen föreslagna sex
månader till tre månader efter barnets födelse.

I syfte att stärka namngemenskapen inom familjen föreslår utskottet
vidare att det införs en möjlighet - om föräldrarna har olika efternamn och
barnet får den ena förälderns efternamn - att ge barnet den andra förälderns
efternamn som mellannamn.

I förhållande till regeringens förslag förordar utskottet vissa spärregler i
syfte att försvåra möjligheten att helt ändra namnidentitet. Sålunda begränsas
möjligheten för makar att under äktenskapet genom en enkel
anmälan flera gånger byta namn. Detsamma föreslås i fråga om vuxna
barns möjligheter att byta till föräldrarnas namn. Slutligen införs vissa
begränsningar i rätten att genom en enkel anmälan byta, lägga till eller
stryka förnamn. Bl. a. måste, om förnamn byts eller stryks, alltid ett
ursprungligt förnamn behållas.

Utskottet föreslår också att i namnlagen införs en möjlighet att efter
ansökan hos patent- och registreringsverket byta efternamn till ett efternamn
som är bildat på faders eller moders förnamn med tillägg av ändeisen
son eller dotter. En förutsättning för namnbytet är dock att det föreligger
särskilda skäl. Vidare föreslås vissa ändringar i reglerna om förfarande i
ärenden enligt namnlagen.

Utskottet föreslår slutligen vissa tillkännagivanden till regeringen i fråga

LU 1981/82:41

om information om namnlagsreformen samt om tilltalsnamn i vissa dataregister.

Företrädarna för moderata samlingspartiet har i ett särskilt yttrande
riktat kritik mot att utskottets majoritet inte velat tillgodose ett av dem
under ärendets behandling framställt yrkande att yttrande skulle inhämtas
från lagrådet över utskottets ändringsförslag.

Motionsyrkandena

I. Vid 1981182 års riksmöte väckt fristående motion

1981182:260 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ändring i namnförordningen, som preciserar att vid föreläggande
enligt 31 § namnlagen skall frist räknas från dagen för mottagandet.

II. Med anledning av proposition 1981182:156 väckta motioner

A. 1981/82:2330 av Eric Enlund och Elver Jonsson (båda fp) vari yrkas
att riksdagen vid behandlingen av proposition 1981/82:156 omarbetar lagförslagets
1,8, 10 och 27 §§ i enlighet med vad som anförts i motionen.

B. 1981/82:2393 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:156,

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt och bättre förslag i namnfrågan.

C. 1981/82:2413 av Bengt Kindbom och Britta Hammarbacken (båda c)
vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 28 § i namnlagen skall ha följande lydelse:
Genom anmälan till pastorsexpeditionen får stavningen av förnamn ändras,
om inte namnets uttal ändras genom detta.

2. att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om dataregister för folkbokföringen m. m.

D. 1981/82:2414 av Tore Nilsson m.fl. (m, c) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens proposition 1981/82:156.

E. 1981182:2415 av Rolf Sellgren och tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson (båda fp) vari yrkas att lydelsen av 6§ i 1963 års namnlag ändras
enligt vad ovan angivits så att vardera maken vid vigseln med den andres
tillstånd kan förvärva dennes släktnamn genom anmälan dessförinnan till
pastor eller vigselförrättare.

F. 1981/82:2416 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att huvudregeln fortfarande bör vara att kvinnan
vid vigseln förvärvar mannens släktnamn,

LU 1981/82:41

2. att riksdagen beslutar att barn i äktenskap där föräldrarna har olika
efternamn får faderns efternamn såvida icke föräldrarna anmäler till pastorsämbetet
att barnet skall ha moderns efternamn eller efternamn hon
burit som ogift,

3. att riksdagen beslutar att bestämmelserna utformas så att helsyskon
får samma efternamn,

4. att riksdagen beslutar att önskan att som efternamn anta faderns
förnamn med tillägget -son skall behandlas på samma generösa sätt som
önskan att byta till annat efternamn,

5. att riksdagen beslutar att ett mellannamn och efternamn får bindas
ihop med ett streck.

G. 1981/82:2417 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen vid
behandlingen av proposition 1981/82:156 vidtar sådan ändring i förslaget
till namnlag att användandet av patronymikon möjliggörs i enlighet med
vad som anförs i motionen.

H. 1981182:2418 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att personer som avser att ingå äktenskap före vigseln skall
anmäla om de önskar ha gemensamt efternamn, och i så fall vilket, eller om
de önskar behålla sina namn.

I. 1981/82:2420 av Bonnie Bemström (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om förslag till barns rätt att använda båda föräldrarnas
efternamn i enlighet med vad som föreslås i motionen.

J. 1981/82:2421 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1981/82:156 om ny namnlag.

K. 1981/82:2422 av Allan Ekström och Sten Svensson (båda m) vari
yrkas att riksdagen avslår proposition 1981/82:156.

L. 1981/82:2423 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med ändring av propositionens förslag

a) angående förvärv av efternamn vid födelsen beslutar att helsyskon i
samma familj skall ges samma efternamn,

b) angående byte till förälders efternamn beslutar att namnbyte enligt
4 § endast kan göras en gång,

c) angående byte till makes efternamn beslutar att makar som antagit
gemensamt efternamn icke genom anmälan kan återgå till tidigare namn,

d) angående förnamn m. m. beslutar att strykning av förnamn kan ske
utan samband med anmälan av nytt förnamn,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
skyldighet att informera blivande makar om namnreglema vid ansökan om
hindersprövning,

3. att riksdagen vid behandling av propositionen gör sådana ändringar i
lagförslaget att — för undvikande av missbruk - helt byte av namnidentitet
inte kan ske utan särskild prövning.

LU 1981/82:41

Utskottet

Inledning

Historik

Lagreglering av namnskicket är en förhållandevis modern företeelse i
vårt land. Fram till början av 1900-talet fick namn antas och bytas i
huvudsak utan inskränkningar.

Det första steget i utvecklingen mot vårt nuvarande namnskick togs när
man böljade använda vad som i dag närmast motsvaras av förnamn.
Successivt växte fram ett behov av tillnamn. Dessa var av fyra huvudslag:
binamn, patronymikon (namn bildat av faderns förnamn med tillägg av
-son eller -dotter), hemortsbeteckning och yrkesbeteckning. De äldsta
svenska tillnamnen som innehöll personnamn var patronymika. De första
ärftliga släktnamnen antas ha uppstått inom det adliga ståndet under 1300-talet och var länge de enda namn som var rättsligt reglerade. Borgare och
präster började använda släktnamn under 1600-talet medan bönderna behöll
de gamla tillnamnen, framför allt patronymika. Vid slutet av 1800-talet
fanns i princip regler endast om förvärv av och skydd för vissa adliga
släktnamn samt bestämmelser om namnbyte för folk inom krigsmakten
och för sjömän. I övrigt kunde i praktiken namn fritt antas och bytas. Med
1901 års släktnamnsförordning infördes bestämmelser om när nytt släktnamn
fick antecknas i kyrkboken, vilket innebar att den dittills fria rätten
att anta nytt släktnamn inskränktes. Genom den familjerättsliga lagstiftningen
åren 1915—1920 reglerades de familjerättsliga namnförvärven.
Bl. a. infördes med giftermålsbalken av år 1920 en skyldighet för kvinnan
att anta mannens släktnamn vid giftermål. En samlad reglering på namnområdet
kom till stånd först genom 1963 års namnlag.

Efter namnlagens införande har i olika sammanhang, bl. a. i riksdagen,
framförts önskemål om en reform.

I ett betänkande år 1971 med anledning av en motion om rätt för makar
att anta hustruns släktnamn, m. m. framhöll lagutskottet (LU 1971:18)
bl. a. att flera nya lagar tillkommit inom familjerättens område sedan 1963
års namnlag trädde i kraft. Utskottet anförde vidare att utvecklingen i
samhället samtidigt gått mot en ökad jämlikhet mellan män och kvinnor.
Enligt utskottets mening var från familjerättslig synpunkt reglerna om
mannens rätt att förvärva hustruns släktnamn i behov av en modernisering.
I sammanhanget borde enligt utskottet också beaktas att släktnamnet
genom den ökade användningen av personnummer fått minskad betydelse
för samhällets behov av att kunna identifiera medborgarna. Utskottet
ansåg att reglerna om makars rätt att anta endera partens släktnamn borde
ses över men att en översyn inte borde begränsas till denna fråga utan
omfatta hela namnlagen.

Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna.

LU 1981/82:41

Härefter tillsattes namnlagsutredningen. Utredningsarbetet, som bedrivits
i nordiskt samarbete, slutfördes år 1979 genom överlämnandet av
betänkandet (SOU 1979:25) Nya namnregler.

Frågan om en ny namnlag aktualiserades i riksdagen också vid 1980/81
års riksmöte med anledning av en motion. I betänkandet LU 1980/81:20
anförde utskottet bl. a. att namnlagen i många avseenden är föråldrad.
Utskottet delade därför motionärernas uppfattning att det är angeläget att
nya namnregler kommer till stånd. Utskottet underströk således vikten av
att regeringen snarast föreläde riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning
på grundval av utredningens betänkande och de synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen av betänkandet. Enligt utskottets mening
borde riksdagen däremot inte då göra några uttalanden angående den
närmare utformningen av nya namnregler, eftersom regeringens ställningstagande
i frågorna inte borde föregripas. Riksdagen gav regeringen till
känna vad utskottet anfört om framläggande av förslag till nya namnregler.

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av namnlagsutredningens betänkande läggs i propositionen
fram förslag till en ny namnlag, som skall ersätta 1963 års lag i samma
ämne.

Förslaget innehåller i huvudsak följande.

Vill makar ha samma efternamn, kan de genom anmälan till pastorsämbetet
ta antingen mannens eller kvinnans namn som gemensamt namn.
Görs inte en sådan anmälan, behåller vardera maken sitt efternamn.

Ett barn förvärvar vid födelsen föräldrarnas efternamn, om dessa har
samma namn. Har föräldrarna olika efternamn kan de välja vilket av deras
namn barnet skall ha. Om föräldrarna inte inom sex månader från födelsen
anmäler till pastorsämbetet vilket namn barnet skall ha, får barnet modems
efternamn.

Den som vill byta efternamn skall kunna göra det i större utsträckning än
f. n. I de flesta fall kan bytet ske genom en anmälan till pastorsämbetet.
Vid byte av efternamn för barn under 18 år som bär en förälders namn utan
att denna förälder är vårdnadshavare krävs dock, liksom f. n., att föräldern
har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att namnbytet är
förenligt med barnets bästa.

Byte till ett nybildat efternamn genom en ansökan hos patent- och
registreringsverket skall kunna ske även om den som vill byta redan bär ett
ovanligt eller annars lämpligt efternamn.

Dessutom föreslås vissa förenklade regler om förändring av förnamn.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

LU 1981/82:41

Allmänna överväganden

Förslaget till ny namnlag kännetecknas av att det ger betydligt större
utrymme än 1963 års namnlag åt den enskilde själv att bestämma vilket
namn han eller hon skall ha, t. ex. vid ingående av äktenskap eller vid byte
av efternamn. En strävan under arbetet med propositionen har vidare varit
att lagförslaget skall utformas så att det ger uttryck för principen om
jämställdhet mellan kvinnor och män, liksom för principen att alla barn
skall behandlas lika i namnrättsligt hänseende, oavsett om föräldrarna är
gifta med varandra eller ej. Departementschefen konstaterar att namnlagsförslaget
också har utformats så att det ger utrymme både för traditionella
uppfattningar och i rimlig grad för sådana som avviker därifrån. Departementschefen
hänvisar även till att man i våra nordiska grannländer antagit
eller håller på att anta namnlagar som i allt väsentligt utgår från nyss
angivna principer.

Förslaget till namnlag har skarpt kritiserats i motioner, som har väckts
med anledning av propositionen, i massmedia samt i brev till utskottet från
enskilda och organisationer. I fyra motioner - 2393 (m), 2414 (m och c),
2421 (m) och 2422 (m) — yrkas avslag på propositionen. I motion 2393
hemställs dessutom att riksdagen hos regeringen begär ett nytt och bättre
förslag i namnfrågan. Motionärerna i motion 2415 (fp) begär efter en
omfattande kritik av namnlagsförslaget att 1963 års namnlag skall ändras
så att var och en av makarna har rätt att som gemensamt efternamn ta den
andra makens efternamn. Yrkandet får anses innebära ett yrkande om
avslag på propositionen.

Huvudinvändningen mot namnlagsförslaget är att ett genomförande av
detta skulle försvaga familjegemenskapen och släktsamhörigheten och därmed
ytterligare förstärka många människors, inte minst barnens, känsla av
otrygghet och rotlöshet i samhället. Förslaget skulle också komma att,
framhålls det, på ett beklagligt sätt bryta med gamla traditioner. I detta
sammanhang har även hänvisats till en av namnlagsutredningen företagen
sociologisk undersökning. Kritiken har i övrigt framför allt skjutit in sig på
tre frågor. När det gäller makars namn har kritiserats att de som önskar ha
ett gemensamt namn måste göra en aktiv åtgärd i form av en anmälan
medan en passivitet automatiskt leder till att namngemenskap uteblir.
Vidare har kritiserats att namnlagsförslaget, när det gäller barns namn, har
lämnat den agnatiska principen, dvs. att barn till gifta föräldrar får faderns
namn. I samband därmed har anmärkts på att namnförslaget utformats så
att det öppnar möjligheter till att alla medlemmar i en familj kan ha olika
efternamn. Slutligen har det framhållits att de stora möjligheterna att på ett
enkelt sätt byta såväl efternamn som förnamn och således helt byta namnidentitet
kan komma att utnyttjas i brottsliga och andra ej seriösa sammanhang.

LII 1981/82:41

Utskottet vill till en böljan peka på att propositionen bygger på ett
nordiskt samarbete. Detta samarbete har lett till att nya namnregler har
införts i Norge den 1 februari 1980 och i Danmark den 1 april 1982. Såsom
ovan nämnts har i Finland lagts fram en proposition med förslag till nya
namnregler. Propositionen har ännu inte behandlats av den finländska
riksdagen. Den danska och norska lagstiftningen utgår i allt väsentligt från
samma principer som det svenska förslaget, medan det finländska förslaget
mer betonar behovet av namnstabilitet. I detaljutformningen finns på vissa
punkter betydande olikheter mellan de olika ländernas lagstiftning och
förslag, något som kommer att framgå närmare i det följande. Det kan i
detta sammanhang nämnas att samarbetet på lagstiftningens område inte
berört Island, som har en från övriga nordiska länder helt avvikande
namnlagstiftning. På Island får sedan 1925 inte antas släktnamn utan endast
patronymikon och metronymikon (namn bildat av moderns förnamn).

Såsom framhålls i flera motioner har namnlagsutredningen låtit utföra en
undersökning av den uppfattning som råder hos allmänheten när det gäller
rätten att bära släktnamn. Undersökningen utfördes våren 1975 vid sociologiska
institutionen i Uppsala och omfattade 1023 personer i åldern 18-35 år. Undersökningen har av namnlagsutredningen bedömts vara representativ
för hela befolkningen i den åldersgrupp undersökningen omfattar.

I fråga om makars efternamn ansåg ett övervägande flertal, 78,2%, av
de tillfrågade att det var mycket önskvärt eller lämpligt att mannen och
hustrun i ett äktenskap har samma efternamn, 20,9% ansåg det betydelselöst
och 0,8% ansåg att det var bättre med olika efternamn. Av undersökningen
framgår vidare att 64,3% ville ha kvar den nuvarande regeln att
kvinnan automatiskt förvärvar mannens namn vid vigseln, om hon inte
anmäler att hon vill behålla sitt namn. Av dessa ansåg 25,4% att makarna
genom anmälan i samband med giftermålet skulle kunna förvärva kvinnans
namn eller behålla var och en sitt namn. Av de tillfrågade ansåg 22,1 % att
det inte borde finnas någon automatisk regel utan att makarna alltid vid
äktenskapets ingående måste anmäla vilket efternamn de vill ha. 13,3%
tyckte att var och en skulle behålla sina resp. namn om de inte i samband
med giftermålet anmäler att de vill ha gemensamt efternamn.

När det gäller barns efternamn avsåg undersökningen endast barn födda
av gifta föräldrar. Av undersökningen framgår att 63,2% av de tillfrågade
tyckte att det var mycket olämpligt eller ganska olämpligt att barn i en
familj har annat efternamn än den ena av föräldrarna. 35,2% ansåg att det
var betydelselöst och 1,1 % att det var bra. På frågan om det var önskvärt
att alla medlemmar i en familj har samma efternamn svarade 74,4 % att det
var mycket önskvärt eller lämpligt, 25,4% att det var betydelselöst medan
0,1 % tyckte att det var bättre med olika efternamn. Vidare ansåg 76,7%
att föräldrar med skilda efternamn alltid i samband med barnets födelse
skulle meddela vilket efternamn barnet skall ha, 15,7 % ansåg att barnet då
automatiskt skulle få faderns efternamn medan 7,5 % ansåg att det skulle få
moderns namn.

LU 1981/82:41

Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till vad patent- och
registreringsverket anför i sitt remissvar över namnlagsutredningens betänkande.
Bl. a. påpekas att verket under sin befattning med namnfrågor
fått en god uppfattning om människors inställning till sitt namn. Namnet
spelar enligt verket en stor roll för många fler människor än man skulle tro;
många är direkt fixerade vid det. Man kan därför, framhåller verket, inte
utesluta att en utvidgad valfrihet på namnområdet kan leda till konflikter
och störningar i familjerelationer under en avsevärd tid. Enligt verket
måste man sålunda, om man genomför en så genomgripande omläggning
av namnskicket som utredningens förslag innebar, vara medveten om att
omläggningen lika väl som den välkomnas i vissa kretsar kan komma att
leda till irritation hos många människor. Vad patent- och registreringsverket
anfört belyses väl av de brev som utskottet fått i ärendet.

Som utskottet inledningsvis påpekat framhöll utskottet år 1971 i det
betänkande som föregick översynen av 1963 års namnlag att det under den
tid namnlagen då varit i kraft hade tillkommit flera nya lagar inom familjerättens
område. Därefter har ytterligare betydande förändringar skett i den
familjerättsliga lagstiftningen. Bl. a. har bestämmelserna om ingående och
upplösning av äktenskap samt om underhållsskyldighet ändrats. Vidare
har införts regler om gemensam vårdnad av barn. Reformarbetet på det
familjerättsliga området är ännu ej avslutat. Det föreligger nu förslag om
nya regler om vårdnaden om barn och om egendomsordningen mellan
makar och samboende. Den familjerättsliga lagstiftningen bygger i hög
grad på synsättet att äktenskapet är en form av frivillig samlevnad mellan
två självständiga personer. En strävan i lagstiftningsarbetet under senare
år har vidare varit att barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn
till ogifta föräldrar så långt som möjligt skall behandlas lika.

Utskottet vill också hänvisa till att Europarådets ministerkommitté i en
hösten 1978 antagen resolution rekommenderar medlemsstaterna att i lagstiftningen
befrämja likställigheten mellan makar i olika hänseenden, bl. a.
på namnrättens område. Sålunda bör enligt resolutionen ingen make tvingas
att anta den andres namn. Makarna bör vid namngemenskap kunna
välja vilkenderas namn de önskar. Vidare bör de enligt resolutionen tillerkännas
lika rätt när det gäller att överföra släktnamnet på barnen. Utskottet
vill i detta sammanhang även hänvisa till 1979 års FN-konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Mot den angivna bakgrunden framstår den nuvarande namnlagen i flera
hänseenden som föråldrad. Riksdagen har också så sent som våren 1981
begärt ett förslag till nya namnregler.

När det gäller vilka principer en ny namnlag bör vila på vill utskottet för
sin del anföra följande.

Utskottet delar till en början departementschefens uppfattning att namnlagen
måste ge uttryck för strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor
och män. Med det ovan angivna synsättet på äktenskapet som en form för

LU 1981/82:41

frivillig samlevnad mellan två självständiga parter och, om Europarådets
resolution skall beaktas, kan en namnlagstiftning inte godtas som ger
företräde åt kvinnans eller mannens namn. Utskottet kan därför inte ansluta
sig till de motionärer som anser att den nuvarande regeln om automatiskt
förvärv av mannens efternamn som gemensamt namn skall behållas.
Enligt utskottets mening bör reglerna om namn vid äktenskaps ingående
utformas så att de är könsneutrala, dvs. inte ger försteg åt den ene eller
andre makens efternamn. Uppenbart har syftet med propositionens förslag
varit att få till stånd en sådan reglering.

Som framgår av den sociologiska undersökningen önskar flertalet makar
ha ett gemensamt efternamn. Man kan därför räkna med att makar, även
efter införandet av en ny namnlag, kommer att välja att ha gemensamt
efternamn. Utskottet vill också stryka under att namngemenskap är av
stort värde när det gäller att markera samhörighet inom en familj.

När det gäller utformningen av bestämmelserna måste beaktas att namnlagstiftningen
berör alla människor och att, såsom påpekas i patent- och
registreringsverkets remissvar, namnet för många människor spelar en stor
roll. Det är därför viktigt hur namnreglerna presenteras i lagen. De får
sålunda inte ges en sådan utformning att man kan få den uppfattningen att
lagstiftaren velat ge företräde åt en ordning som avviker från vad som
vanligen är förekommande. I detta hänseende kan enligt utskottets mening
viss kritik riktas mot propositionens förslag. Utskottet kommer därför i det
följande att föreslå en viss omarbetning av reglerna om makars efternamn.

Utskottet kan också dela departementschefens uppfattning att namnreglema
måste utformas så att barn till föräldrar, som är gifta med varandra,
och bara till ogifta föräldrar i så stor utsträckning som möjligt behandlas
lika. Enligt utskottets mening kan denna målsättning bäst uppnås om
föräldrar med skilda efternamn får möjlighet att välja vilket efternamn
barnet skall bära. En rätt att i obegränsad utsträckning välja efternamn åt
barnen kan emellertid, såsom påpekats i flera motioner, få vissa negativa
konsekvenser. Vissa ändringar bör därför göras i propositionens förslag.
Utskottet återkommer härtill i ett senare avsnitt.

Som utskottet anfört i det föregående kännetecknas propositionens förslag
också av att ett betydande utrymme ges åt den enskilde att själv
bestämma vilket namn han eller hon önskar bära. Bl. a. får makar rätt att
när som helst under äktenskapet genom en enkel anmälan byta från gemensamt
namn till de ursprungliga namnen och därefter åter till ett gemensamt
namn, varvid såväl mannens som hustruns namn kan användas. Även barn
ges vidsträckta möjligheter att på ett enkelt sätt upprepade gånger byta
efternamn. I kombination med förenklade regler om tillägg och strykning
av förnamn öppnar således namnlagsförslaget möjligheter för den som så
önskar att genom en enkel anmälan till pastorsämbetet helt byta namnidentitet.
Man kan följaktligen säga att namnlagen nu närmar sig det system
som råder inom anglosaxisk rätt, där det hör till de ledande principerna att

LU 1981/82:41

vaije medborgare har frihet att välja sitt släktnamn och sättet att skriva
det.

Bakgrunden till förslaget i denna del är bl. a. att namnet med tillkomsten
av personnumren inte längre har samma betydelse som identifikationsmedel.
Detta gäller särskilt i fråga om identifikation av personer i allmänna
och privata register. Som datainspektionen påpekar i sitt remissvar uppkommer
emellertid ibland fel i registren. Sålunda har felfrekvensen beträffande
personnummer i vissa databehandlingssystem uppskattats till 5 %.
Enligt inspektionen uppnås en identifikationssäkerhet endast genom en
kombination av personnummer och namn. Vidare bör beaktas att namnets
funktion som identifieringsmedel går vida utöver registeridentifikationen. I
det dagliga umgänget människor emellan är namnet det naturliga medlet att
ange en persons identitet. Detta gäller i praktiken även för sådana myndigheter
och verk som har en nära kontakt med allmänheten. Alltför täta
namnbyten kan därför leda till betydande olägenheter. Enligt utskottets
mening har således namnstabiliteten här sitt särskilda värde.

I remissvaren över utredningens betänkande kritiseras från flera håll
utredningens avvägning mellan det allmännas intresse av namnstabilitet
och de enskildas önskemål att fritt kunna välja namn. Departementschefen
har i propositionen tagit visst intryck av kritiken, och i förhållande till
utredningens förslag innebär namnlagsförslaget att vissa spärrar införts.
Som utskottet ovan anför lämnar förslaget emellertid alltjämt vida möjligheter
till helt byte av namnidentitet.

För den enskilde medför ett namnbyte många praktiska olägenheter.
Som framhålls i propositionen torde därför inte någon besluta sig för att
byta namn om inte tungt vägande skäl finns härför. Även om namnlagen
ger stora möjligheter till namnbyte behöver man därför inte räkna med att
namnbyten skulle komma att ske i någon betydande omfattning. Utskottet
vill dock stryka att under att man inte kan bortse från att den enskilde i
vissa fall kan ha ett direkt oberättigat intresse av att tid efter annan kunna
uppträda under olika namnidentiteter. Som bl. a. riksskatteverket framhållit
kan en uppluckring av namnstabiliteten komma att försvåra bekämpandet
av ekonomisk brottslighet.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning
att ytterligare spärrar bör införas i namnlagen. Enligt utskottets mening
bör detta ske såväl i fråga om byte av makars och barns efternamn som när
det gäller förändring av förnamn.

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande att utskottet
ställer sig bakom huvudprinciperna i lagförslaget om jämställdhet mellan
kvinnor och män och likabehandling av barn till föräldrar, som är gifta med
varandra, och barn till ogifta föräldrar. Däremot anser utskottet i likhet
med vad som anförs bl. a. i motion 2423 att intresset av namnstabilitet bör
tillgodoses på ett bättre sätt än som skett i propositionen. Även vissa andra
smärre ändringar bör göras i lagförslaget.

LU 1981/82:41

Utskottet vill i detta sammanhang också betona värdet av att likhet i stor
utsträckning kan uppnås med våra nordiska grannländers lagstiftning på
namnrättens område.

Med den ställning som utskottet tagit till namnlagsförslaget följer att
utskottet inte kan tillmötesgå motionskraven på avslag på propositionen.
Som framgår av vad utskottet anfört behöver lagförslaget emellertid ändras
i vissa delar. Dessa ändringar är dock inte så omfattande att det på
grund härav är nödvändigt att begära ett nytt förslag från regeringen och
att med anledning därav avslå propositionen. Enligt utskottets mening bör
erforderliga ändringar av lagförslaget kunna göras av riksdagen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 2393, 2414,
2415, 2421 och 2422.

Utskottet vill i detta avsnitt ta upp ytterligare några frågor.

Under utredningsarbetet framställdes från flera håll önskemål om att
möjligheten för ogifta samboende att ta gemensamt namn skulle vidgas. I
dag kan byte till gemensamt namn ske endast efter ansökan hos patent- och
registreringsverket och under förutsättning att det föreligger synnerliga
skäl. I propositionens förslag har inte tagits in särskilda bestämmelser som
medger namngemenskap för den aktuella kategorin. Departementschefen
motiverar detta med att man inte bör reglera ogifta samboendes ställning i
namnrättsligt hänseende, i vaije fall inte förrän slutlig ståndpunkt tagits till
det förslag till regler om samboendes förhållanden i vissa avseenden som
nyligen lagts fram av familjelagssakkunniga (SOU 1981:85). Utskottet kan
för sin del ansluta sig till departementschefens ståndpunkt.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid fästa uppmärksamheten på
det faktum att i dag ca 40% av alla barn har ogifta föräldrar. Dessa barn har
med nuvarande regler ingen möjlighet att få namngemenskap med båda
föräldrarna. Som utskottet i det föregående framhållit kan namngemenskapen
ha stor betydelse för familjesamhörigheten. Utskottet vill redan nu
förutskicka att utskottet i det följande kommer att föreslå regler som
öppnar vissa möjligheter för barn till föräldrar med skilda efternamn att få
namngemenskap med båda föräldrarna.

Utskottet vill också något beröra en terminologisk fråga. Efter tillkomsten
av 1963 års namnlag har det inte varit möjligt att bilda dubbelnamn.
Med dubbelnamn avses ett efternamn bestående av två namn vilka var för
sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom
ett bindestreck. Från dubbelnamn måste skiljas vad som i 1963 års lag
kallas tilläggsnamn. Enligt lagen kan en gift kvinna och även adoptivbarn
bära sådant namn före efternamnet. Tilläggsnamnet är personligt och kan
inte föras vidare till någon annan. I propositionen föreslås ett fortsatt
förbud mot dubbelnamn men vidgade möjligheter till tilläggsnamn. Med
hänsyn till att sådant namn skall bäras närmast före efternamnet och
således mellan förnamn och efternamn föreslås att tilläggsnamn i fortsättningen
skall betecknas mellannamn. Utskottet tillstyrker detta förslag. För

LU 1981/82:41

undvikande av alla missförstånd om mellannamnets karaktär vill utskottet
framhålla att eftersom namnet är personligt kan det inte såsom efternamnet
föras vidare till barnen eller till en make.

Slutligen vill utskottet peka på att propositionen inte innehåller några
förslag till internationellträttsliga namnregler. I propositionen motiveras
detta med att det föreligger särskilda problem i förhållandet mellan Finland
och Sverige som först måste lösas. Avsikten är enligt propositionen att
förslag till internationellträttsliga namnregler skall föreläggas riksdagen
inom en sådan tid att de kan träda i kraft samtidigt med de nya namnreglerna
i övrigt. Enligt vad utskottet har inhämtat har förhandlingarna med
Finland ännu inte slutförts. Utskottet förutsätter emellertid att en proposition
i ämnet kommer att föreläggas riksdagen under hösten 1982.

Utskottet kommer i det följande att i särskilda avsnitt behandla frågor
om makars efternamn, barns efternamn, byte till nybildat efternamn m. m.,
mellannamn och förnamn. I någon mån berör utskottet också förfarandereglerna.
Lagförslaget innehåller även bestämmelser om förlust av efternamn
och om särskilt skydd för egenartade efternamn. Bestämmelserna
överensstämmer i stort med bestämmelserna i 1963 års namnlag, och de
föranleder inga uttalanden från utskottets sida.

Avslutningsvis vill utskottet redan i detta sammanhang framhålla att de
ändringar i propositionens förslag till namnlag vilka utskottet kommer att
föreslå i det följande innebär bl. a. att ytterligare fyra paragrafer tillförs
lagförslaget. Dessa tillägg medför i sin tur en förskjutning i paragrafnumreringen.

Makars efternamn

Förvärv av efternamn vid ingående av äktenskap

Enligt 1963 års namnlag får kvinnan vid äktenskapets ingående mannens
efternamn, om hon inte före vigseln anmäler att hon vill behålla sitt namn
som ogift. Vill makarna som gemensamt namn ha kvinnans namn får hon
först anmäla till pastorsämbetet att hon vill behålla sitt namn. Därefter kan
mannen ansöka hos patent- och registreringsverket om att få anta namnet.
För bifall till en sådan ansökan krävs synnerliga skäl.

I det i propositionen framlagda förslaget till namnlag har regler om
makars efternamn tagits in i 8 och 9 §§. Bestämmelserna avser både
förvärv av efternamn i samband med vigsel och byte av efternamn under
eller efter äktenskapet. Då äktenskapet ingås skall makarna genom anmälan
till pastorsämbetet kunna ta antingen mannens eller kvinnans efternamn
som gemensamt namn (8 § första stycket). För att en make skall få
byta sitt efternamn till den andres namn krävs att denne samtycker till
detta. Vidare föreslås att en make inte får byta till den andres namn om
detta har förvärvats genom ett tidigare äktenskap, s.k. giftasnamn (9 §
första stycket). Görs inte någon anmälan om namnbyte behåller vardera

LU 1981/82:41

maken sitt efternamn från tiden före äktenskapets ingående (8 § andra
stycket).

De föreslagna bestämmelserna har utformats med utgångspunkt i strävandena
mot en ökad jämställdhet och med beaktande av det värde som
ligger i namngemenskap mellan makar.

I motionerna 2330 (fp) och 2416 (c) framställs önskemål om att nuvarande
ordning beträffande kvinnans namnförvärv vid vigseln skall bibehållas.
Motionärerna hänvisar till vad som framkommit vid den ovan redovisade
sociologiska undersökningen (s. 8). Enligt motionärerna kan det starkt
ifrågasättas om det finns behov av eller opinion för en förändring av de
aktuella bestämmelserna. Motionärerna vänder sig framför allt mot att
bristande aktivitet från makarnas sida enligt förslaget skall leda till att var
och en behåller sitt efternamn. En sådan ordning anser motionärerna
kommer att på sikt öka namnsplittringen inom familjerna och medföra att
den namngemenskap som flertalet i undersökningen ansett önskvärd upphör.
Kraven på ökad jämställdhet mellan könen kan enligt vad som anförs i
motion 2330 tillgodoses genom att mannen ges möjlighet att anta kvinnans
namn.

I motion 2330 yrkas att 8 § i propositionens förslag till namnlag ändras så
att nuvarande ordning bibehålls, dock kompletterad med en möjlighet för
mannen att med kvinnans samtycke genom anmälan förvärva hennes
namn. Motionärerna i motion 2416 yrkar att riksdagen beslutar att huvudregeln
fortfarande bör vara att kvinnan vid vigseln förvärvar mannens
efternamn (yrkande 1). I motiveringen till yrkandet sägs dessutom att det
bör räcka med en anmälan till pastorsämbetet om mannen vill anta kvinnans
namn eller om vardera maken vill behålla sina efternamn.

Det kan i sammanhanget påpekas att de förslag till ändringar i 1963 års
lag som framlagts i motion 2415 (fp), vilken har behandlats under avsnittet
allmänna överväganden, nära ansluter till de i motion 2330 föreslagna
ändringarna i 8 § i namnlagsförslaget.

Propositionens konsekvenser vid passivitet från makarnas sida framhålls
också i motion 2418 (c). En bättre lösning är enligt motionären att
samma aktivitet skall krävas oavsett om makarna vill ha gemensamt namn
eller ej. I motionen yrkas att riksdagen beslutar att de som avser att ingå
äktenskap före vigseln skall anmäla om de önskar ha gemensamt efternamn,
och i så fall vilket, eller om de önskar behålla sina namn.

Utskottet vill till en början framhålla att de i propositionen föreslagna
reglerna om namnförvärv vid vigseln nära ansluter till det lagförslag som
har lagts fram i Finland. Det förslaget innebär att makarna före äktenskapet
skall anmäla om de vill anta enderas namn som gemensamt. Har de inte
gjort en sådan anmälan före vigseln behåller var och en sitt namn från tiden
före äktenskapet. Det svenska förslaget stämmer också nära överens med
den danska lagstiftningen på området, men i den danska lagen saknas en
uttrycklig regel om vad som sker om anmälan av gemensamt efternamn

LU 1981/82:41

inte görs. I stället underförstås att makarna behåller sina namn från tiden
före äktenskapet om inte en av dem anmäler att han eller hon vill ha den
andres efternamn. Däremot avviker det svenska förslaget mer från bestämmelserna
i Norge. Enligt den norska namnlagen kan de som skall gifta sig
välja om de vill anta ett av makarnas namn som gemensamt efternamn. De
kan också välja att ha kvar sina resp. namn. Makarna skall i förväg
underrätta vigselförrättaren om namnvalet.

Enligt utskottets mening är den nuvarande ordningen med automatiskt
namnförvärv vid vigseln inte förenlig med kraven på jämställdhet mellan
män och kvinnor och synen på äktenskapet som en form av frivillig
samlevnad mellan två självständiga individer. Oavsett vems namn som ges
företräde, innebär nämligen en sådan ordning att en av makarna får avstå
från sitt namn. Utskottet anser därför att - såsom skett i Danmark och
Norge och föreslagits i Finland — den nuvarande ordningen med automatiskt
namnförvärv vid vigseln bör överges. Utskottet avstyrker således
bifall till motionerna 2330 och 2416 i denna del.

Med synen på äktenskapet som en frivillig samlevnad mellan två självständiga
individer kan det i och för sig te sig mest följdriktigt att namnlagen
utformas på sådant sätt att var och en av makarna behåller sitt efternamn
från tiden före äktenskapet. Otvivelaktigt är det emellertid så att flertalet
anser det både naturligt och önskvärt att makar bär samma efternamn. En
namngemenskap kan både markera samhörighet mellan föräldrar och barn
och ha vissa praktiska fördelar. F. n. har också makar som regel gemensamt
efternamn. Med hänsyn till det värde namngemenskap har, bör det
därför självfallet även i fortsättningen vara möjligt för dem som gifter sig
att ha samma efternamn. Enligt utskottets mening bör de nya reglerna om
makars namn vid ett äktenskaps ingående utformas så att alternativet med
namngemenskap och alternativet att vardera maken behåller sitt namn
framstår som likvärdiga.

Propositionens förslag innebär att makar som vill ha namngemenskap
måste anmäla detta, medan makar som vill behålla sina namn kan vara
passiva. En sådan ordning kan emellertid uppfattas så att lagstiftaren
förordar det senare alternativet. Risken finns att blivande makar som vill
ha namngemenskap förbiser att de måste göra en anmälan och att de
föreslagna reglerna kan leda till att familjemedlemmarna i större utsträckning
än f. n. kommer att bära olika efternamn. En lämpligare ordning är
därför enligt utskottets mening att - som föreslagits i motion 2418 - det
skall krävas samma aktivitet från makarnas sida oavsett om de vill ha
namngemenskap eller ej. Som framgår av vad utskottet tidigare anfört
bygger den norska lagstiftningen på en sådan princip.

Under avsnittet allmänna överväganden har utskottet framhållit att utskottets
förslag medför vissa förändringar i paragrafnumreringen. Bestämmelser
om makars efternamn kommer att i utskottets förslag tas in i 9 och
10 §§.

LU 1981/82:41

Sammanfattningsvis anser utskottet att i 9 § i utskottets förslag till
namnlag bör föreskrivas att blivande makar kan välja antingen att ha den
enes efternamn som gemensamt efternamn eller att behålla var och en sitt
efternamn från tiden närmast före äktenskapet. Oavsett vilket val som de
gör skall anmälan om namnvalet lämnas till pastorsämbetet före vigseln.
Av 32 § (36 § i utskottets förslag) framgår att anmälan också kan göras till
vigselförrättaren vid vigseln. Har de blivande makarna valt att ha den enes
namn som gemensamt efternamn förvärvar den andre det namnet vid
vigseln. I 9 § bör vidare tas in den i propositionen föreslagna regeln om
krav på samtycke från den av makarna som bär det namn som de skall ha
som gemensamt efternamn. Dessutom bör i enlighet med propositionen tas
in en bestämmelse om förbud mot att använda efternamn som make
förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

I förhållande till propositionen innebär utskottets förslag dessutom att i
9 § inte införs andra bestämmelser än sådana som reglerar makars efternamn
vid äktenskapets ingående. Regler om byte av efternamn under eller
efter äktenskapet samlas i 10 §. Till utformningen av dessa regler återkommer
utskottet i närmast följande avsnitt.

Utskottets förslag till regler om makars namn vid äktenskaps ingående
innebär att motion 2418 helt tillgodoses.

Utskottet vill vidare stryka under att det är angeläget att blivande makar
i god tid får information om att namnval måste ske senast i samband med
vigseln. 1 motion 2423 (c) förordas att sådan information skall lämnas när
de blivande makarna ansöker om hindersprövning och att föreskrifter
härom tas in i en ny namnförordning. Även i propositionen (s. 57) berörs
frågan om information vid hindersprövningen. Enligt utskottets mening
bör föreskrifter utfärdas om skyldighet för pastorsämbetena att vid hindersprövningen
informera blivande makar om att val av efternamn skall
anmälas före vigseln till pastorsämbetet eller senast i samband med vigseln
till vigselförrättaren. Det får ankomma på regeringen att bestämma i vilken
ordning föreskrifterna skall utfärdas. Vad utskottet anfört med anledning
av motion 2423 (yrkande 2) bör ges regeringen till känna.

Avslutningsvis bör framhållas att de av utskottet förordade reglerna
liksom motsvarande norska bestämmelser inte innehåller någon föreskrift
om vilket namn som makarna skall bära om de underlåter att göra någon
anmälan. Enligt utskottets mening torde någon sådan föreskrift inte behövas
eftersom man bl. a. med hänsyn till den information som skall ges vid
hindersprövningen kan förutsätta att makarna före vigseln har kommit
överens i namnfrågan. Skulle det undantagsvis inträffa att makarna inte är
ense bör vigselförrättaren kunna utgå från att makarna tills vidare väljer att
behålla sina namn från tiden före äktenskapet. Utskottet vill understryka
betydelsen av att vigselförrättaren i sådana fall informerar makarna om
vilka möjligheter de har att senare åstadkomma namngemenskap.

LU 1981/82:41

Makars namnbyte under eller efter äktenskapet

Enligt 1963 års namnlag får en kvinna, som har behållit sitt efternamn
vid äktenskapets ingående, senare genom en anmälan till pastorsämbetet
anta mannens efternamn. Har hon väl förvärvat mannens namn får hon
inte utan tillstånd av patent- och registreringsverket under äktenskapets
bestånd återta ett tidigare efternamn. Det krävs särskilda skäl för att ett
sådant namnbyte skall få ske. Makar som har samma efternamn får endast
gemensamt ansöka om ett helt nytt efternamn. Sedan äktenskapet upplösts
kan kvinnan efter anmälan till pastorsämbetet ta tillbaka det efternamn hon
hade som ogift. Vill hon ta tillbaka något annat efternamn gäller huvudregeln
om tillstånd av patent- och registreringsverket. Har mannen efter
ansökan hos patent- och registreringsverket fått kvinnans efternamn krävs
en ny ansökan för att han skall få tillbaka sitt tidigare efternamn.

I propositionen föreslås att en make som har behållit sitt efternamn vid
äktenskapets ingående därefter när som helst under äktenskapet skall
kunna byta till den andra makens namn. Namnbyte förutsätter samtycke
och sker efter anmälan till pastorsämbetet. Har makarna vid äktenskapets
ingående eller senare valt namngemenskap, kan den som förvärvat den
andres namn därefter byta tillbaka till det efternamn som han eller hon
senast burit som ogift. Vissa spärrar föreslås dock. Sålunda får en makes
namn från ett tidigare äktenskap inte förvärvas av den andra maken. Har
make efter ansökan hos patent- och registreringsverket fått ett efternamn
enligt 10 § propositionens lagförslag får den maken inte därefter byta till
den andra makens efternamn.

I motion 2423 (c) framhålls att det torde bli relativt vanligt att makar som
först bestämt sig för att ha kvar sina namn senare under äktenskapet finnér
att de vill ha namngemenskap. Som föreslagits i propositionen bör det
därför, menar motionärerna, finnas en möjlighet att när som helst under
äktenskapet övergå till namngemenskap. Däremot synes det enligt motionärerna
inte finnas motsvarande behov av att under äktenskapet övergå
från namngemenskap till ett tidigare namn. I syfte att öka namnstabiliteten
föreslår motionärerna att riksdagen med ändring av propositionens förslag
beslutar att makar som antagit gemensamt efternamn inte genom anmälan
får återgå till tidigare namn (yrkande 1 c).

Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen innebär stora möjligheter
för makarna att under äktenskapet växla mellan att bära samma
namn och att ha olika efternamn. En make kan sålunda först ta den andres
namn, därefter byta tillbaka till sitt namn som ogift, varefter den andre kan
byta till det namnet. Några hinder mot att proceduren upprepas finns inte.
Utskottet har under avsnittet allmänna överväganden framhållit att intresset
av namnstabilitet bör tillgodoses på ett bättre sätt än i propositionen.
Vidare har utskottet uttalat att ytterligare spärrar bör införas i fråga om
reglerna om byte av makars efternamn. Så långtgående inskränkningar
som förordas i motionen vill utskottet dock inte tillstyrka.

2 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 41

LU 1981/82:41

Utskottet anser att reglerna om namnbyte efter anmälan hos pastorsämbetet
i princip bör utformas så att makarna har möjlighet att en gång få
namngemenskap och att därefter en gång byta tillbaka till sina namn som
ogifta. Vill makarna göra ytterligare namnbyten bör tillstånd krävas av
patent- och registreringsverket enligt 11-14 §§ utskottets lagförslag (10-13 §§ propositionens lagförslag). Ställningstagandet innebär att makar,
som vid äktenskapets ingående har behållit sina efternamn, senare under
äktenskapet kan få namngemenskap genom att en av dem med den andres
samtycke byter till dennes namn. Härefter kan make ta tillbaka sitt namn
som ogift. Några ytterligare namnbyten skall inte därutöver få förekomma
under äktenskapet. Har makar valt namngemenskap inför giftermålet kan
make senare under äktenskapet ta tillbaka sitt namn som ogift. Makarna
skall därefter inte på nytt kunna få namngemenskap i äktenskapet.

Som utskottet i föregående avsnitt framhållit bör reglerna om namnbyte
under och efter äktenskapet sammanföras i 10 i. I lagrummets första
stycke bör föreskrivas att en make, som har behållit sitt efternamn då
äktenskapet ingås, med den andres samtycke får ta dennes efternamn
senare under äktenskapet. I andra stycket bör tas in en bestämmelse om
att en make som vid vigseln eller senare under äktenskapet har tagit den
andres namn får - under äktenskapet eller efter äktenskapets upplösning
— byta till det namn han eller hon senast har burit som ogift. Slutligen bör
stadganden om inskränkningar i möjligheterna till namnbyte föras in i
lagrummets tredje stycke. Som föreslagits i propositionen bör därvid föreskrivas
att giftasnamn inte får föras över till en ny make. Vidare bör tas in
en bestämmelse om att en make under äktenskapet inte får byta till den
andra makens efternamn om denne under äktenskapet har bytt tillbaka till
sitt namn som ogift eller bytt till förälders efternamn enligt 5 § utskottets
lagförslag eller till adoptivförälders efternamn enligt 7 § utskottets lagförslag
(4 resp. 6 § i propositionens förslag). Slutligen bör föreskrivas att en
make, som under äktenskapet själv har bytt efternamn, inte därefter får
byta till den andra makens efternamn. Sistnämnda bestämmelse gäller när
maken bytt till efternamn enligt 5 §, 7 §, 8 §, 10 § andra stycket samt 11
och 14 §§ utskottets lagförslag (4 §, 6 §, 7 §, 9 § andra stycket samt 10 och
13 §§ i propositionens lagförslag).

I anslutning till det sagda vill utskottet framhålla att bestämmelserna blir
tillämpliga även i de fall då ett nytt äktenskap ingås. Följden härav blir
bl. a. att en make som bär ett tidigare giftasnamn i ett nytt äktenskap väl
kan ta tillbaka sitt efternamn som ogift men inte därefter föra över detta
namn till den andra maken eller själva byta till den andra makens namn.
Makarna kan få namngemenskap i det nya äktenskapet genom att maken
med giftasnamnet byter detta till den andra makens namn. Maken med
giftasnamnet kan också före äktenskapets ingående byta tillbaka till sitt
namn som ogift, varefter den andra maken kan byta till detta namn. Har
båda makarna giftasnamn och vill de ha namngemenskap i det nya äkten -

LU 1981/82:41

skåpet kan detta uppnås endast om en av dem före äktenskapets ingående
har bytt tillbaka till sitt namn som ogift.

Utskottet vill tillägga att den som önskar byta sitt efternamn till ett
efternamn, som enligt de ovan föreslagna reglerna inte kan förvärvas
genom en enkel anmälan till pastorsämbetet, har möjlighet att ansöka om
namnbytet hos patent- och registreringsverket (10 § i propositionens lagförslag,
11 § i utskottets lagförslag).

De av utskottet föreslagna ändringarna i reglerna om makars byte av
namn innebär att önskemålet i motion 2423, yrkande 1 c, tillgodoses i inte
oväsentlig mån.

De nya reglerna om namnval vid äktenskapets ingående och om senare
namnbyte innnebär betydelsefulla förändringar i förhållande till vad som
gäller f. n.

Enligt utskottets mening är det viktigt att blivande makar informeras om
att deras namnval vid äktenskapets ingående har betydelse när det gäller
möjligheterna att senare byta namn. Också konsekvenserna för barnens
del kan behöva belysas för makarna. Denna information bör lämpligen ges
samtidigt som de blivande makarna vid ansökan om hindersprövning informeras
om namn valsreglerna.

Barns efternamn

Förvärv av efternamn vid födelse och adoption

Enligt 1963 års namnlag förvärvar barn vid födelsen faderns efternamn
om föräldrarna är gifta med varandra vid barnets födelse. Barn till föräldrar
som inte är gifta med varandra får vid födelsen modems efternamn. Vid
adoption är huvudregeln att barnet får adoptantens namn eller, om makar
adopterar, adoptivfaderns namn.

I propositionen föreslås att barn till föräldrar med gemensamt efternamn
skall förvärva det namnet vid födelsen (1 § första stycket). Om föräldrarna
har olika efternamn när barnets föds, förvärvar barnet det av föräldrarnas
efternamn som anmäls till pastorsämbetet inom sex månader efter födelsen
(1 § andra stycket). Anmälan kan, i stället för ett efternamn som någon av
föräldrarna bär vid barnets födelse, avse ett efternamn som någon av
föräldrarna senast har burit som ogift.

Görs inte någon anmälan skall barnet vid födelsen anses ha förvärvat
modems efternamn. Detsamma skall gälla om faderskapet inte är fastställt
inom sex månader efter födelsen (1 § tredje stycket).

Regler om adoptivbarns förvärv av namn finns i 2 § propositionens
lagförslag. Reglerna har utformats i nära anslutning till bestämmelserna i
1 §.

I flera motioner framförs invändningar mot de föreslagna reglerna om
barns förvärv av efternamn när föräldrarna har olika efternamn. Invändningarna
avser i huvudsak att barn till gifta föräldrar inte som f. n. är fallet

LU 1981/82:41

automatiskt skall förvärva faderns efternamn, att reglerna leder till att barn
i samma familj kan få olika efternamn samt att barnet, om ingen anmälan
görs, kommer att sakna efternamn under de första sex månaderna.

I motion 2416 (c) yrkas att barn i äktenskap där föräldrarna har olika
efternamn skall få faderns efternamn, såvida inte föräldrarna anmäler till
pastorsämbetet att barnet skall ha moderns efternamn eller ett efternamn
som hon har burit som ogift (yrkande 2).

I motion 2330 (fp) framhålls att förslagen i propositionen ökar risken för
namnsplittring inom en familj och kan leda till att alla familjemedlemmar
får olika namn. Motionärerna yrkar att den föreslagna bestämmelsen att
föräldrar kan anmäla ett efternamn för barnet som någon av dem har burit
som ogift skall utgå. Den bör enligt motionärerna ersättas med en bestämmelse
av innebörd att, om barnets föräldrar vid barnets födelse är gifta
med varandra och i sin gemensamma vård har ett tidigare fött gemensamt
minderårigt barn, barnet vid födelsen skall få samma namn som dess
syskon har vid tiden för barnets födelse.

Också motionärerna i motionerna 2416 (c) och 2423 (c) betonar värdet av
namngemenskap i familjen. I motion 2416 yrkas att riksdagen beslutar att
bestämmelserna utformas så att helsyskon får samma efternamn (yrkande
3). Ett liknande yrkande (yrkande 1 a) framställs i motion 2423.

I motion 2330 framhålls vidare att ett barn till följd av förslaget i propositionen
kan bli namnlöst under sex månader. Motionärerna pekar på att ett
par remissinstanser har betecknat en sådan ordning som direkt olämplig.
Barn som inte kan tas emot av sina föräldrar utan vårdas på t. ex. ett
spädbarnshem skulle enligt motionärerna då inte ha någon annan identitet
än ett personnummer, något som också kan medföra betydande risker för
förväxlingar av handlingar rörande barnet. Motionärerna yrkar att bestämmelsen
om barns förvärv av efternamn, då föräldrarna har olika namn, får
följande lydelse. Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar
barnet moderns efternamn. Om föräldrarna gemensamt inom sex månader
till pastorsämbetet anmäler att barnet skall ha faderns efternamn,
anses barnet vid födelsen ha förvärvat hans efternamn.

Utskottet vill till en början konstatera att det är självklart att barn, vilkas
föräldrar har gemensamt efternamn, automatiskt bör få det namnet. Utskottet
tillstyrker följaktligen propositionens förslag i denna del.

Utskottet vill därefter erinra om att en strävan i lagstiftningsarbetet
under senare år har varit att alla barn skall behandlas lika oavsett om deras
föräldrar är gifta med varandra eller inte. Detta gäller inte minst lagstiftningen
på familjerättens område. I likhet med departementschefen anser
utskottet att starka skäl talar för att denna utvecklingslinje bör följas också
inom namnrätten. Som utskottet tidigare framhållit är det också väsentligt
att de nya namnreglerna är könsneutrala, dvs. inte ger försteg åt den ene
makens eller förälderns efternamn.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att den naturliga lösningen

LU 1981/82:41

av namnfrågan, när föräldrarna bär olika efternamn, är att - som föreslagits
i propositionen - föräldrarna själva i princip får avgöra vilket namn
barnet skall bära. Denna lösning har också valts i Danmark, Finland och
Norge. Utskottet kan således inte ställa sig bakom förslaget i motion 2416,
yrkande 2, om att nuvarande ordning bör bibehållas för barn till föräldrar
som är gifta med varandra.

När det gäller den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om
barns efternamn vill utskottet peka på att de i vissa avseenden avviker från
den norska lagstiftningen och det finländska lagförslaget. Sålunda saknas i
Norge och Finland motsvarighet till regeln att barnet också kan få det
namn en förälder burit som ogift. I det finländska förslaget finns en särskild
bestämmelse som syftar till att ge helsyskon i samma familj samma efternamn.
I förslaget föreskrivs beträffande barn till föräldrar med olika efternamn
att om föräldrarna är gifta med varandra vid barnets födelse och om
de då i sin gemensamma vårdnad har ett tidigare fött gemensamt minderårigt
barn, så får barnet vid födelsen det efternamn som syskonet bär.

Till skillnad från den norska lagen och det finska förslaget ger propositionen
föräldrarna relativt långtgående möjligheter att ge sina barn olika
efternamn. Även om det inte behöver befaras att föräldrar i praktiken skall
utnyttja dessa möjligheter fullt ut, talar dock starkä skäl för att man inför
vissa begränsningar i föräldrarnas rätt att enligt ovan själva avgöra vilket
namn deras barn skall bära. Enligt utskottets mening bör man — som
föreslagits i motionerna 2330, 2416 och 2423 och efter mönster av det
finska lagförslaget — i görligaste mån försöka skapa garantier för att
helsyskon i samma familj får samma namn. En bestämmelse i ämnet bör
givetvis endast ta sikte på föräldrar med olika efternamn, eftersom barn till
föräldrar med gemensamt efternamn automatiskt vid födelsen förvärvar
det namnet. Bestämmelsen bör vidare gälla alla barn oberoende av om
föräldrarna är gifta med varandra eller inte. Bestämmelsen bör utformas så
att om föräldrarna tidigare har ett eller flera gemensamma barn, som de har
vårdnaden om, får barnet vid födelsen det efternamn som det senast födda
syskonet bär. Genom anknytningen till vårdnaden kan barnets namnförvärv
bara avse ett efternamn som ett syskon under 18 år bär.

Utskottet förordar att en bestämmelse med den angivna innebörden förs
in i 1 § namnlagen. En motsvarande ändring bör göras i bestämmelserna i
2 § i utskottets förslag om adoptivbarns namnförvärv.

Genomförs förslagen tillgodoses önskemålen i motionerna 2330, 2416
och 2423 i dessa delar.

Utskottet kan däremot inte ansluta sig till förslaget i motion 2330 om att
möjligheten att ge barnet en förälders namn som ogift bör slopas. Som
framhållits i propositionen kan det i fall då det redan vid barnets födelse
föreligger ett önskemål om att barnet skall bära detta namn synas vara en
onödig omgång, att barnet först förvärvar ett annat efternamn för att
omedelbart därefter byta till förälderns namn som ogift. Det bör därför

LU 1981/82:41

vara möjligt att redan i samband med barnets födelse anmäla förälderns
efternamn som ogift. Utskottet avstyrker således bifall till motion 2330 i
denna del.

Vad därefter gäller den invändning som framförts i motion 2330 mot att
namnfrågan beträffande barnet kan hållas svävande skulle det som departementschefen
framhåller i och för sig vara en fördel om reglerna utformades
så att namnfrågan löses redan när barnet föds. Det framstår emellertid
som befogat att föräldrarna får en viss betänketid för att kunna bestämma
sig för vilket namn barnet skall ha. Utskottet vill vidare peka på att det
knappast är en lämplig ordning att, som motionärerna föreslagit, barnet i
avvaktan på föräldrarnas beslut skall ges ett närmast provisoriskt efternamn.
Med en sådan ordning skulle barnets efternamn kanske få bytas
ganska kort tid efter födelsen. Enligt utskottets mening bör dock betänketiden
inte vara längre än som oundgängligen krävs. I flertalet fall bör
föräldrarna kunna bestämma sig inom tre månader. Utskottet förordar
därför att 1 § propositionens lagförslag ändras så att anmälan om barns
efternamn skall göras inom tre månader från födelsen. Också regeln om att
barnet förvärvar moderns efternamn om inte faderskapet är fastställt inom
sex månader bör ändras på motsvarande sätt. Enligt vad utskottet inhämtat
torde nämligen i de flesta fall, då föräldrarna inte är gifta med varandra
men bor tillsammans, faderskapet till barn vara fastställt inom tre månader.
Utskottet vill i sammanhanget förutskicka att utskottet senare kommer
att föreslå samma tidsgräns för anmälan om förnamn.

Genom de föreslagna ändrirgarna tillgodoses önskemålet i motion 2330 i
inte obetydlig utsträckning.

Utskottet vill tillägga att det tidigare framlagda förslaget om att barn vid
födelsen skall förvärva sitt syskons namn innebär att antalet fall då namnfrågan
kan hållas svävande nedbringas. Också härigenom tillgodoses motion
2330 i nu aktuell del.

Den föreslagna ordningen innebär att, när föräldrar har olika efternamn
och regeln om förvärv av helsyskons namn inte är tillämplig, får barnet det
namn som föräldrarna anmäler till pastorsämbetet inom tre månader efter
födelsen. Men en sådan ordning är det enligt utskottets mening nödvändigt
med en hjälpregel för den händelse att föräldrarna av någon anledning inte
inom föreskriven tid anmäler något efternamn på barnet. Utskottet delar
departementschefens uppfattning att hjälpregeln bör utformas så att barnet
skall anses vid födelsen ha förvärvat modems efternamn.

Utskottet vill peka på att antalet fall där hjälpregeln kan behöva bli
tillämplig har - i förhållande till propositionens förslag - minskat genom
införandet av regeln om automatiskt förvärv av hel syskons namn.

Avslutningsvis bör tilläggas att i sådana fall där faderskapet inte fastställs
inom tre månader från födelsen är det naturligt att barnet skall anses
ha vid födelsen förvärvat moderns namn.

LU 1981/82:41

På grund av det anförda förordar utskottet att 1 § utformas så att i
lagrummets första stycke tas in bestämmelsen om att barn till föräldrar
med gemensamt efternamn vid födelsen förvärvar det namnet. I andra
stycket tas in den av utskottet föreslagna bestämmelsen om förvärv av det
senast födda syskonets efternamn. I tredje stycket föreskrivs att ett barn,
om föräldrarna har olika efternamn och andra stycket inte är tillämpligt,
anses vid födelsen ha förvärvat det av föräldrarnas efternamn som anmäls
till pastorsämbetet inom tre månader efter födelsen. Vidare föreskrivs att
sådan anmälan i stället kan avse ett efternamn som någon av föräldrarna
senast burit som ogift. Slutligen föreskrivs i tredje stycket att ett barn, om
någon anmälan inte görs i fall som nu sagts, anses vid födelsen ha förvärvat
moderns efternamn. I fjärde stycket tas in bestämmelsen att ett barn anses
ha förvärvat moderns efternamn vid födelsen, om faderskapet inte fastställs
inom tre månader efter födelsen.

Utskottet föreslår dessutom att 2 § propositionens lagförslag delas upp
på två paragrafer så att det i 2 § utskottets lagförslag tas in bestämmelser
om förvärv av efternamn när makar adopterar och i 3 § tas in föreskrifter
om namnförvärv när en person ensam adopterar. 3 § i propositionens
lagförslag blir därmed 4 § i utskottets förslag.

Byte till förälders efternamn, m.m.

Enligt 1963 års namnlag kan ett barn, vars föräldrar var gifta med
varandra när barnet föddes och som därför har förvärvat faderns efternamn
vid födelsen, byta detta namn till det efternamn som modern bar som
ogift. Den som är under 18 år kan ta detta namn genom anmälan till
pastorsämbetet, om domstol har funnit att namnbytet är förenligt med
barnets bästa. Den som är över 18 år kan få moderns namn som ogift efter
beslut av patent- och registreringsverket, om det finns särskilda skäl. Den
som vill byta sitt namn till ett giftasnamn som modern bar när barnet
föddes kan, oavsett om han eller hon är över 18 år, få detta endast om det
finns synnerliga skäl.

Barn, vars föräldrar inte var gifta med varandra när barnet föddes och
som därför har förvärvat moderns efternamn vid födelsen, kan enligt 1963
års namnlag byta detta namn till faderns efternamn genom en anmälan hos
pastorsämbetet. Om barnets föräldrar gifter sig med varandra efter barnets
födelse men innan det har fyllt 18 år, får barnet automatiskt faderns
efternamn. Har barnet vid födelsen förvärvat ett giftasnamn som modern
då bar, kan barnet därefter byta till moderns efternamn som ogift genom
anmälan till pastorsämbetet.

I propositionen föreslås att ett efternamn som har förvärvats vid födelsen
genom en anmälan till pastorsämbetet skall kunna bytas till ett annat
efternamn som hade kunnat förvärvas vid födelsen. Byte kan därvid ske
antingen till ett namn som någon av föräldrarna bär (4 § första stycket) eller
till ett namn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift (4 § andra

LU 1981/82:41

stycket). Bär föräldern ett namn som har förvärvats genom ett äktenskap
med någon annan än den andra föräldern, krävs samtycke från maken i det
äktenskapet. Har byte skett till något av de angivna namnen kan sedan åter
byte ske till ett annat av namnen (4 § tredje stycket).

För ett barn under 18 år skall anmälan om namnbyte göras av vårdnadshavaren
eller vårdnadshavare (44 § propositionens lagförslag, 48 § utskottets
lagförslag). Bär barnet någon av föräldrarnas namn utan att denna
förälder är vårdnadshavare krävs för byte av barnets efternamn att föräldern
har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att namnbytet
är förenligt med barnets bästa (5 § propositionens lagförslag, 6 § utskottets
lagförslag). Är barnet över 12 år skall det självt ha samtyckt till namnbytet
för att detta skall komma till stånd (44 § propositionens lagförslag, 48 §
utskottets lagförslag).

Något hinder mot att en person byter mellan föräldrarnas efternamn ett
obegränsat antal gånger har inte ställts upp i propositionen. Departmentschefen
anför att en möjlighet för en och samma person att byta namn flera
gånger kan komma i strid med intresset av namnstabilitet men att en spärr
mot ett visst antal namnbyten ibland kan hindra välgrundade byten. Som
exempel nämns att föräldrarna har anmält ett eller flera namnbyten för ett
barn medan det är underårigt och att barnet när det kommer till vuxen
ålder vill ta tillbaka ett tidigare namn som någon av föräldrarna senast har
burit som ogift.

I motion 2423 (c) yrkas att riksdagen beslutar att namnbyte enligt 4 § i
propositionens lagförslag får göras endast en gång (yrkande 1 b). Motionärerna
framhåller att det kan vara värdefullt för en person att även som
vuxen ha möjlighet att byta till ett efternamn som någon av föräldrarna
senast har burit som ogift. De anser emellertid att det är tillräckligt att
sådant byte kan ske en gång. Tredje stycket i paragrafen, vilket reglerar
möjligheterna att på nytt byta till något av föräldrarnas namn, bör enligt
motionärerna utgå.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att ett barn som fått
ett efternamn vid födelsen bör ha möjlighet att senare under livet byta till
ett annat efternamn som någon av föräldrarna bär eller senast har burit
som ogift. Utskottet ställer sig således i princip bakom förslaget i propositionen.
Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört om värdet av namnstabilitet
kan emellertid ifrågasättas om inte reglerna i 4 § i propositionens
förslag ger alltför långtgående möjligheter att byta namn. När det gäller
barn under 18 år kan det i många fall vara befogat att inte ställa upp några
hinder mot namnbyte. Utskottet vill bl. a. peka på att barnet kan följa med
en förälder in i nya familjebildningar och att det då kan vara värdefullt för
barnet att få namngemenskap med de nya familjemedlemmarna. I sammanhanget
finns också anledning att framhålla att det för namnbyte i vissa
sådana fall kommer att krävas samtycke från den andra föräldern eller
tillstånd av domstol. Saken ställer sig emellertid annorlunda när det är

LU 1981/82:41

fråga om en person över 18 år som vill byta namn med stöd av de i
propositionen föreslagna reglerna i 4§. Något mer utpräglat behov av
möjligheter till upprepade namnbyten kan då inte anses föreligga. Utskottet
vill också peka på risken för att reglerna kan missbrukas. Utskottet
delar därmed motionärernas uppfattning att det bör vara tillräckligt om en
person som uppnått 18 års ålder en gång får byta sitt efternamn till något
annat namn med anknytning till föräldrarna. Utskottet föreslår därför att
4 § tredje stycket ändras så att den som bytt efternamn enligt lagrummets
första eller andra stycke och som vid bytet var under 18 år får byta till ett
annat efternamn som anges i dessa stycken. Som en konsekvens av den
ovan förordade paragrafuppdelningen, föreslås att 4 § betecknas som 5 § i
utskottets lagförslag. Den föreslagna regleringen innebär att en person som
fyllt 18 år och fortfarande bär det efternamn som förvärvats vid födelsen
kan vid ett tillfälle byta till ett namn som någon av föräldrarna bär eller
senast har burit som ogift. Har vederbörande före 18 års ålder bytt till
något annat efternamn med anknytning till föräldrarna har han eller hon
också möjlighet att som vuxen en gång byta till ett annat sådant efternamn.
Vill han eller hon ännu en gång byta till något av föräldrarnas namn kan
detta inte ske genom en anmälan till pastorsämbetet, utan då får personen i
fråga ansöka om tillstånd av patent- och registreringsverket, varvid bestämmelserna
i 11 —14 §§ utskottets lagförslag (10-13 §§ propositionens
lagförslag) blir tillämpliga.

Utskottets ställningstagande innebär att yrkande 1 b i motion 2423
tillgodoses i väsentlig mån.

Utskottets förslag beträffande makars efternamn föranleder att en redaktionell
ändring måste göras i utskottets förslag till 5 § första stycket.
Vidare bör ett tillägg göras i 6 § utskottets lagförslag till förtydligande av att
lagrummet bara är tillämpligt vid byte av efternamn enligt 5 §.

Enligt 7 § propositionens förslag till namnlag skall i vissa fall barn, som
för stadigvarande vård och fostran i enskilt hem har tagits emot av någon
annan än barnets föräldrar, kunna byta till dennes namn. Lagrummet har i
propositionen satts under rubriken Byte till fosterförälders efternamn.
Begreppet fosterbarn och därmed sammanhängande uttryck har numera
utmönstrats ur lagstiftningen (se prop. 1979/80:1 om socialtjänsten). Utskottet
föreslår dels att 7 § betecknas som 8 §, dels att rubriken till denna
paragraf utgår och att ett tillägg görs till rubriken närmast före 5§ i
utskottets lagförslag. Vidare bör en språklig ändring göras i 8 § utskottets
lagförslag till förebyggande av missförstånd beträffande frågan om vem
som skall lämna samtycke till namnbyte.

Byte till andra efternamn

I detta avsnitt behandlas de s.k. administrativa namnförvärven. För
sådana förvärv krävs ansökan hos patent- och registreringsverket.

LU 1981/82:41

Enligt 1963 års namnlag kan byte till ett nybildat efternamn ske genom
en ansökan hos patent- och registreringsverket. En förutsättning härför är
dock att sökande bär ett släktnamn som inte är tillräckligt särskiljande eller
eljest mindre tjänligt.

I propositionen föreslås (10 §) att den som vill byta sitt efternamn till ett
nybildat namn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1 —9 §§
skall få göra det genom ansökan hos patent- och registreringsverket oavsett
om det namn som han eller hon bär är särskiljande eller ej. Den
begränsningen har dock gjorts i förhållande till utredningens förslag att den
som en gång har bytt namn på detta vis inte kan göra det ytterligare gånger
om det inte finns särskilda skäl.

I motion 2330 (fp) föreslås att i 10 § propositionens lagförslag införs en
spärregel som tillsammans med en föreslagen spärregel i 27 § innebär att ett
helt byte av namnidentitet får ske endast efter särskild prövning.

Som utskottet tidigare anfört bör av hänsyn till intresset av namnstabilitet
och för att minska möjligheten till missbruk regler införas som förhindrar
upprepade namnbyten. Utskottet har i det föregående föreslagit några
spärregler och kommer att förorda ytterligare några i det följande. När det
gäller byte till efternamn enligt 10 § (11 § utskottets lagförslag) är det enligt
utskottets mening däremot inte motiverat att införa någon spärregel utöver
den som föreslagits i lagrummet.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion 2330 i denna del.

I 11 § i propositionens lagförslag har tagits in de krav som från språkliga
och därmed jämförliga synpunkter skall ställas på ett namn för att det skall
godkännas som ett nybildat efternamn. Bestämmelsen motsvarar i stort
sett gällande bestämmelser i 1963 års namnlag. I punkt 3 har dock tagits in
ett uttryckligt förbud mot dubbelnamn. Av 1963 års namnlag framgår
endast indirekt att dubbelnamn inte är tillåtna i och med att några regler om
sådana namn inte finns.

Frågan om dubbelnamn berörs i motion 2416 (c). Motionärerna yrkar
(yrkande 5) att mellannamn och efternamn skall få bindas samman med ett
streck.

Som utskottet anfört under avsnittet allmänna överväganden avses med
dubbelnamn ett efternamn bestående av två namn vilka var för sig kan
utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett
bindestreck. Dubbelnamnet utgör ett enda efternamn i vilket de båda
sammanbundna namnen ingår som likvärdiga delar. Om en möjlighet att
använda dubbelnamn öppnas uppkommer enligt utskottets mening stora
praktiska svårigheter. Ofta blir namnen otympliga och svårhanterliga.
Vidare uppstår problem hur man skall förfara när blivande makar båda har
dubbelnamn eller när barn vill förvärva sina båda föräldrars namn och
endera av föräldrarna eller båda har ett dubbelnamn. Nu nämnda olägenheter
ledde till att 1963 års namnlag inte kom att innehålla några bestämmelser
om dubbelnamn. Någon anledning att nu åter införa konstruktioner

LU 1981/82:41

med dubbelnamn finns enligt utskottets mening inte. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till yrkande 5 i motion 2416.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga att de som har förvärvat ett
dubbelnamn före tillkomsten av 1963 års namnlag även i fortsättningen har
rätt att bära detta namn.

En särskild fråga som tas upp i motion 2416 och i motion 2417 (c) är
möjligheten att använda patronymikon och metronymikon. Med patronymikon
och metronymikon avses såsom tidigare nämnts namn som bildas på
genitiven av faders resp. moders namn med tillägg av -son eller -dotter.

Som utskottet inledningsvis anfört har patronymika använts som släktnamn
under lång tid tillbaka. Även metronymika har använts, om än mera
sällan. Genom 1963 års namnlag kom bruket av sådana namnbildningar
som släktnamn att i stort sett förhindras. I lagen togs dock in vissa
övergångsbestämmelser av innehåll dels att den som saknade släktnamn
ägde anta patronymikon som släktnamn, dels att den som hade patronymikon
antecknat som tillnamn skulle få detta namn som släktnamn. Sedan
tillkomsten av 1963 års namnlag har patronymika förekommit i huvudsak
endast som förnamn.

I propositionen föreslås ingen ändring i gällande rätt i fråga om patronymikon.
Sådan namnbildning kan även i fortsättningen användas som förnamn.
I specialmotiveringen till 10 § propositionens lagförslag (s. 58) påpekas
att det också finns möjlighet att efter ansökan hos patent- och registreringsverket
förvärva patronymikon eller metronymikon som efternamn
under förutsättning att inte någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära
namnet.

I motion 2416 hänvisas till nämnda uttalande i specialmotiveringen, och
motionärerna påpekar att en sådan begränsning i praktiken kommer att
leda till slutet på seden med patronymikon, eftersom det är ytterst få
svenska manliga förnamn som inte finns som efternamn med tillägget -son.
Motionärerna anser det fel att - när i propositionen i övrigt föreslås en
vidsträckt valfrihet vid byte av namn - förhindra att en gammal namntradition
lever vidare. Med stöd av det anförda yrkar motionärerna (yrkande
4) att samma generösa bestämmelse som gäller för byte till annat efternamn
skall gälla i fråga om efternamn som bildas på faderns förnamn med
tillägget -son.

Även i motion 2417 hävdas att det gamla traditionella namnskicket i
form av patronymikon bör kunna få fortsätta. Motionären yrkar att förslaget
till namnlag ändras så att användandet av patronymikon möjliggörs.
Enligt motionären bör även övervägas att införa en möjlighet att använda
metronymikon.

Utskottet vill för sin del peka på att det gamla namnskicket att bilda
namn på faders förnamn med tillägg av ändeisen son eller dotter i dag
förekommer i huvudsak i samband med bildandet av förnamn. Av namnlagsutredningens
betänkande framgår att det blivit allt vanligare med begå -

LU 1981/82:41

rån om patronymikon som förnamn. Under utredningsarbetet och i andra
sammanhang har framförts önskemål om en vidgad möjlighet att använda
patronymikon även som efternamn. Det anförda visar enligt utskottet att
det finns ett visst allmänt intresse av att kunna använda det gamla namnskicket
med patronymikon.

I propositionen framhålls att namnlagstiftningen bör utformas så att den
ger utryck både för traditionella uppfattningar och i rimlig grad sådana som
avviker därifrån. Med en sådan målsättning kan det enligt utskottets mening
finnas anledning att underlätta bruket av patronymikon som efternamn.
Förslaget till namnlag ger - som ovan påpekats - möjlighet att
förvärva ett patronymikon som efternamn, under förutsättning att det inte
kan förväxlas med ett namn som någon annan enligt lag bär eller har rätt att
bära. Som framhålls i motion 2416 torde det emellertid finnas endast ett
litet antal manliga förnamn som inte redan har använts för att bilda efternamn,
i vaije fall med ändeisen son. Enligt 13 § propositionens lagförslag
(14 § utskottets lagförslag) finns visserligen en möjlighet att medge undantag
från kravet på att ett namn inte får godkännas om det bärs av någon
annan. En förutsättning härför är dock att det föreligger synnerliga skäl.
Namnlagsförslaget ger således endast mycket begränsade möjligheter att
använda patronymika.

Enligt utskottets mening bör man vidga möjligheterna att som efternamn
ta ett patronymikon eller ett metronymikon. Ett alltför vanligt bruk av
patronymikon eller metronymikon kan dock medföra olägenheter för folkbokföringen.
Vidare kan vissa namnkombinationer vara mindre väl lämpade
att använda som efternamn. Men hänsyn härtill anser utskottet det
inte lämpligt att göra något generellt undantag från kravet på att som
efternamn inte får godkännas ett patronymikon som någon annan redan
enligt lag bär. Ett undantag från kravet bör få ske endast efter prövning i
det enskilda fallet. Den möjlighet till undantag som finns i 13 § propositionens
lagförslag är enligt utskottets mening dock alltför snäv. Utskottet
förordar därför att undantag bör kunna ske i nu aktuella fall om det finns
särskilda skäl härför.

Som särskilda skäl för namnbyte bör kunna åberopas t. ex. att det
önskade namnet tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn
i sökandens släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas
är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför
önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon. Byte kan därvid ske
till namn som bildas på faderns förnamn med tillägg av antingen ändeisen
son eller dotter eller på moderns förnamn med tillägg av motsvarande
ändelser.

Enligt 13 § propositionens lagförslag gäller att, om byte skall ske till
efternamn som sökanden har burit tidigare utan att ha förlorat det enligt de
särskilda reglerna i 15—18 §§ om förlust av efternamn, det räcker med
särskilda skäl för att byte skall fa ske. Utskottet föreslår att 13 § betecknas

LU 1981/82:41

som 14 § och utformas så att i ett första stycke intas en bestämmelse av
innehåll att utan hinder av 12 och 13 §§ (11 och 12 §§ propositionens
lagförslag) kan, om det finns särskilda skäl, byte ske till ett efternamn som
är bildat av faders eller moders förnamn med tillägg av ändeisen son eller
dotter, eller till ett efternamn som sökanden burit tidigare utan att ha
förlorat det enligt 16—19§§ (15-18 §§ propositionens lagförslag). I ett
andra stycke bör föreskrivas att byte till ett efternamn i övrigt kan ske utan
hinder av 12 eller 13 § endast om synnerliga skäl föreligger.

Genom utskottets förslag får yrkande 4 i motion 2416 och motion 2417
anses ha blivit tillgodosedda.

Mellannamn

Mellannamn för makar

Utskottet har under de allmänna övervägandena ovan också berört
frågan om särskilda tilläggsnamn. Utskottet har därvid anslutit sig till
departementschefens ståndpunkt att beteckningen tilläggsnamn i den nya
namnlagen bör bytas ut mot beteckningen mellannamn. I det följande
kommer utskottet uteslutande att använda sistnämnda beteckning även vid
redogörelse av innehållet i gällande rätt.

Enligt 1963 års namnlag får en hustru som har förvärvat sin makes
efternamn framför dennes namn bära det efternamn som hon hade som
ogift. Har hustrun behållit sitt efternamn från tiden före äktenskapet får
hon på motsvarande sätt framför namnet bära mannens efternamn som
mellannamn.

I propositionen föreslås att nuvarande regler överförs till den nya namnlagen
(23 §). Vidare föreslås att ordningen med mellannamn utsträcks till
att gälla även för gifta män. Vissa inskränkningar föreslås i rätten att fritt
välja mellannamn. Sålunda får make som behållit sitt efternamn från tiden
före äktenskapet inte ta den andra makens efternamn som mellannamn, om
det namnet förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Till undvikande
av att två olika namnkombinationer skall kunna uppkomma i äktenskapet
föreslås vidare den begränsningen att endast en av makarna får med den
andres samtycke ta dennes efternamn som mellannamn. För att mellannamn
skall kunna användas i äktenskap där makarna har olika efternamn
krävs således att makarna är överens om vem av dem som skall bära den
andres namn som mellannamn.

Om äktenskap upplöses får den som tagit ett mellannamn fortsätta att
bära detta. En make kan även efter äktenskapets upplösning börja bära
den tidigare makens efternamn som mellannamn. En förutsättning härför
är dock att denne samtycker eller är avliden.

Den nuvarande möjligheten att ta makes efternamn som mellannamn har
bl. a. motiverats av att det finns ett praktiskt behov för gift kvinna att
under resor m. m. kunna dokumentera sin samhörighet med sin man.

LU 1981/82:41

Enligt utskottets mening torde det skälet inte nu längre utgöra en anledning
att ha en ordning med mellannamn. Däremot kan det rent allmänt sett vara
viktigt för en make som av olika skäl valt att behålla sitt tidigare efternamn
att kunna markera sin familjesamhörighet med den andra maken genom att
ta dennes namn som mellannamn. Även för make som bytt till den andra
makens efternamn kan det vara värdefullt att visa sin tidigare familjeanknytning
genom att använda mellannamn. En ordning med mellannamn ger
således make möjlighet att visa både sin nuvarande och tidigare familjeanknytning.
Genom att bära mellannamn kan maken också upprätthålla
namngemenskap med sina barn i ett tidigare äktenskap. Med hänsyn till
det anförda tillstyrker utskottet att ordningen med mellannamn för makar
behålls och att den utsträcks till att även gälla gifta män. Utskottet kan
vidare ansluta sig till ståndpunkten att makar inte bör få använda mellannamn
korsvis.

Vad som möjligen kan inge viss tvekan är möjligheten för frånskild make
att efter skilsmässan börja använda den tidigare makens efternamn som
mellannamn. För en sådan möjlighet talar att det för en frånskild make som
i sin vård har ett barn som bär den andra makens efternamn kan vara
värdefullt att på ett enkelt sätt kunna genom mellannamn markera samhörighet
med barnet. Med hänsyn till att det krävs den tidigare makens
samtycke för förvärv av mellannamn torde mellannamn komma att användas
i nu angivna fall endast i begränsad utsträckning. Enligt utskottets
mening bör möjligheten finnas och utskottet tillstyrker förslaget.

Mellannamn för barn

Enligt 1963 års namnlag kan ett adoptivbarn som har förvärvat adoptivförälders
efternamn bära sitt tidigare efternamn som mellannamn. Har
adoptivbarnet behållit sitt tidigare efternamn kan det i stället som mellannamn
bära en adoptivförälders efternamn som mellannamn. I övrigt saknar
gällande rätt möjlighet för barn att bära mellannamn.

Namnlagsutredningen föreslog att barn vars föräldrar bär skilda efternamn
skulle få som mellannamn bära det av föräldrarnas efternamn som
det inte hade förvärvat som efternamn. Motsvarande föreslogs gälla för
adoptivbarn och fosterbarn. Nu gällande särskilda möjlighet för adoptivbarn
att ta mellannamn ansåg utredningen däremot borde tas bort.

Utredningens förslag om mellannamn för barn lämnades utan erinran av
flertalet remissinstanser. Endast patent- och registreringsverket samt riksskatteverket
motsatte sig en sådan ordning. Förslaget att stryka den särskilda
möjligheten för adoptivbarn att ta mellannamn kritiserades däremot
av flera remissinstanser.

I propositionen föreslås att den särskilda möjligheten för adoptivbarn att
bära mellannamn behålls i den nya namnlagen (24 §). Som skäl härför
åberopas bl. a. att det är viktigt att ett adoptivbarn inte berövas möjligheten
att känna samhörighet med sitt ursprung. Utskottet tillstyrker för sin
del förslaget.

LU 1981/82:41

När det gäller möjligheten för barn att i övrigt ta mellannamn har
regeringen frångått utredningens förslag och avstår från att lägga fram
förslag härom. Som skäl för denna ståndpunkt anförs i propositionen (s.
37) att med mellannamn för barn följer åtskilliga olägenheter. Sålunda är
namnkombinationen redan genom sin längd otymplig och svårhanterlig.
Vidare anser departementschefen att barnet kan komma att identifiera sig
med hela namnkombinationen och vid vuxen ålder finna det otillfredsställande
att inte kunna föra denna kombination vidare till nästa generation.
Slutligen påpekas att det också kan hända att, om mellannamnet är mera
särskiljande än efternamnet, barnet föredrar att använda mellannamnet,
vilket kan leda till missförstånd i olika situationer om barnets efternamn.

Underlåtenheten att lägga fram något förslag om mellannamn för barn
kritiseras i motion 2420 (fp). De ovan redovisade skälen mot mellannamn
för barn anser motionären inte övertygande. Avsaknaden av en möjlighet
att kunna föra vidare en namnkombination kan enligt motionären knappast
upplevas som besvärligare än situationen att antingen behöva byta namn
för att få namngemenskap med sina barn eller att inte alls ha någon sådan
gemenskap. Gentemot påståendet att det finns risk för att barn kan komma
att använda mellannamnet som efternamn invänder motionären att barn
bör kunna anses mogna att själva avgöra vilket namn de skall ha när de
kommer upp i sådan ålder att de börjar använda efternamn, vilket i regel
inte inträffar förrän i tonåren.

Motionären understryker att för de flesta föräldrar har namngemenskapen
med barnen både praktisk och känslomässig betydelse. Om man får
bära mellannamn löses enligt motionären många praktiska problem inte
minst vid skilsmässor. Barnet kommer att då kunna ha det efternamn som
vårdnadshavaren bär och samtidigt genom mellannamnet behålla samhörigheten
med den andra föräldern. Motionären har svårt att förstå att
bruket av mellannamn skulle medföra flera svårigheter i Sverige än i
Danmark och Norge, där barn har möjlighet att bära mellannamn. Motionären
yrkar med stöd av det anförda att barn skall fa rätt att använda båda
föräldrarnas efternamn i enlighet med vad som föreslås i motionen.

Utskottet vill till en början peka på att det råder betydande skillnader
mellan de nordiska länderna i fråga om bruket av mellannamn. Det finländska
lagförslaget tillåter över huvud taget inte användandet av mellannamn.
I den norska namnlagen finns bestämmelser om mellannamn för
såväl makar som barn. Dansk rätt har tidigare innehållit vidsträckta möjligheter
att använda mellannamn. I den nyligen antagna danska namnlagen
har dessa möjligheter inskränkts genom att rätten för makar att ta mellannamn
slopats. Däremot har rätten för barn att bära mellannamn bibehållits.

Utskottet vill vidare erinra om att det blivit allt vanligare att ett barns
föräldrar har olika efternamn. Som utskottet anfört i avsnittet allmänna
överväganden föds ca 40% av alla barn i dag av ogifta föräldrar. En
möjlighet att använda mellannamn för barn torde därför kunna få praktisk
betydelse.

LU 1981/82:41

Som påpekas i propositionen kan bruket av mellannamn för barn föra
med sig olägenheter. Utskottet delar dock inte departementschefens uppfattning
att olägenheterna är så betydande att de bör förhindra användande
av mellannamn om andra skäl talar starkt för att även barn bör få rätt att
bära mellannamn. Det kan för övrigt anmärkas att de skäl som i propositionen
anförs mot användandet av mellannamn för barn även kan anföras mot
att tillåta adoptivbarn att använda mellannamn. Invändningen att namnkombinationer
redan genom sin längd i allmänhet är otympliga och svårhanterliga
kan - förutom när det gäller adoptivbarns mellannamn - även
riktas mot de regler om mellannamn för makar som utskottet tillstyrkt i det
föregående avsnittet. Det bör vidare beaktas att bruket i Danmark och
Norge av mellannamn för barn enligt vad namnlagsutredningen inhämtat
inte där ansetts ha medfört några särskilda olägenheter. Som framhållits
ovan har också Danmark och Norge i sina namnlagar behållit rätten för
barn att bära mellannamn. Utskottet vill också peka på att den omständigheten
att mellannamn i vissa fall är otympliga torde komma att leda till
att, om mellannamn tillåts, bruket av sådant namn kommer att inskränkas
till fall där det föreligger verkliga skäl för barnet att bära namnet.

Utskottet har i föregående avsnitt framhållit värdet av namngemenskap
inom familjen och den betydelse som användande av mellannamn i sådant
hänseende kan ha för makar som av olika skäl valt att behålla sina tidigare
efternamn. För sådana makar torde en möjlighet att också ge barnen
mellannamn kunna få betydelse. Särskilt värdefull torde en möjlighet att ge
barn mellannamn kunna bli för ogifta samboende föräldrar. Eftersom dessa
inte kan ta gemensamt efternamn och den ene föräldern inte heller kan ta
den andre förälderns namn som mellannamn saknar de i dag möjlighet att
båda få namngemenskap med sina barn.

Som motionären framhåller torde en möjlighet för barn att bära mellannamn
också kunna få betydelse vid föräldrars skilsmässa. Svea hovrätt
betonar sålunda i sitt remissvar över namnlagsutredningens betänkande att
ett införande av ett institut med mellannamn sannolikt kan innebära att en
del namnkonflikter i skilsmässofall kan förhindras genom att barnet i
stället för att byta namn kan behålla det gamla men använda det andra som
mellannamn.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att vissa praktiska skäl i och
för sig talar mot en ordning med mellannamn för barn. För en sådan
ordning talar emellertid andra skäl, framför allt att familjesamhörigheten
kan stärkas om barnet har namngemenskap med båda föräldrarna. Enligt
utskottets mening har dessa skäl sådan tyngd att bestämmelser om rätt för
barn att bära mellannamn bör införas.

Vid utformandet av sådana bestämmelser bör beaktas att ändamålet med
mellannamn för barn är att visa samhörighet mellan barnet och den av
föräldrarna vars efternamn barnet inte förvärvat. För detta ändamål är det
enligt utskottets mening tillräckligt att barnet får som mellannamn bära det

LU 1981/82:41

efternamn som den föräldern bär. Anledning saknas således att ge barnet
rätt att som mellannamn ta t. ex. förälderns namn som ogift. Inte heller bör
komma i fråga att barn som mellannamn får välja moders eller faders
mellannamn.

Om ett barn inte bär något av föräldrarnas namn skulle genom användandet
av mellannamn namngemenskap kunna uppnås endast med den ena
av föräldrarna. I sådant fall finns enligt utskottets mening inte någon
anledning att ge barnet rätt att ta mellannamn.

Har en förälder gift om sig och förvärvat den nya makens efternamn bör
barnet kunna även i fortsättningen ha namngemenskap med den föräldern
genom att ta förälderns nya namn som mellannamn. För detta bör dock
fordras samtycke av förälderns nya make på motsvarande sätt som enligt
5 § utskottets lagförslag (4 § propositionens förslag) fordras när det gäller
rätt att ta styvförälders efternamn.

På grund av det anförda föreslår utskottet att i en ny 25 § införs en
bestämmelse av innebörd att barn, som har förvärvat ett efternamn som
endast den ena av föräldrarna bär, får som mellannamn bära den andra
förälderns efternamn. Vidare föreslås att i ett andra stycke i samma paragraf
tas in en bestämmelse om att det krävs samtycke av en styvförälder
för att ett barn skall få ta styvförälderns namn som mellannamn.

Genom utskottets förslag blir yrkandet i motion 2420 tillgodosett.

Som en följd av införande av en ny paragraf 25 bör bestämmelser om
adoptivbarns mellannamn införas i två nya paragrafer, 26 och 27.126 § bör
regleras förhållandena då makar adopterar och i 27 § bör tas in bestämmelser
som reglerer förhållandena då en person ensam adopterar. Bestämmelserna
i 26 § bör kompletteras med en bestämmelse om rätt för adoptivbarn
som bär en av adoptivföräldrarnas efternamn att bära den andra adoptivförälderns
efternamn som mellannamn.

En motsvarande rätt att använda mellannamn bör enligt utskottets mening
också införas för fosterbarn, dvs. barn under 18 år, som för stadigvarande
vård och fostran tagits emot i ett enskilt hem av någon annan än
föräldrarna (jfr 7 § propositionens lagförslag, 8 § utskottets lagförslag). En
förutsättning härför bör dock vara att den vars efternamn barnet önskar
bära som mellannamn lämnar sitt samtycke. Bestämmelser om rätt till
mellannamn i nu angivna fall föreslås intagna i en ny paragraf 28.

I detta sammanhang kan också övervägas om fosterbarn som har fått ett
efternamn som bärs av någon av dem som tagit hand om barnet bör — på
motsvarande sätt som i fråga om adoptivbarn — kunna få som mellannamn
bära det efternamn som han eller hon burit tidigare. Enligt utskottets
mening skulle emellertid en sådan reglering ytterligare komplicera namnreglerna
utan att den skulle fylla något praktiskt behov. Utskottet avstår
därför från att föreslå regler om mellannamn för detta fall.

3 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 41

LU 1981/82:41

Vissa gemensamma bestämmelser om mellannamn

Vissa gemensamma bestämmelser har i propositionens namnlagsförslag
tagits in i paragraf 25. Dessa bestämmelser bör nu tas in i en ny paragraf 29.
I paragrafen föreskrivs bl. a. att bestämmelserna om mellannamn inte
medför rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn. Detta innebär
således att ett barn som har fått förälders efternamn som mellannamn inte
kan vid äktenskaps ingående ta den andra makens efternamn som mellannamn.
För att maken i det fallet skall kunna fä den andra makens efternamn
som mellannamn måste maken således först stryka det mellannamn
som han eller hon har fått som barn.

I andra stycket föreskrivs att den som önskar få ett mellannamn eller
som inte längre vill behålla ett mellannamn kan göra anmälan härom till
pastorsämbetet. Någon särskild prövning behövs således inte.

Utskottet föreslår att nu nämnda bestämmelser kompletteras med en
regel av innebörd att mellannamn alltid skall bäras närmast framför efternamnet.
Genom en sådan regel undviks att i alla fall där bruket av mellannamn
regleras det skall behöva anges att mellannamnet bärs närmast
framför efternamnet. Utskottet vill tillägga att det i propositionens namnlagsförslag
har införts en möjlighet att som särskilt förnamn bära ett
gårdsnamn (31 §). Gårdsnamnet kan bäras antingen före eller efter förnamnet.
Den som bär gårdsnamn efter förnamnet och som tar ett mellannamn
skall bära det namnet mellan gårdsnamnet och efternamnet.

Förnamn

Enligt 1963 års namnlag skall ett barn, om det lever, ges förnamn inom
sex månader efter födelsen. Har ett förnamn getts på något annat sätt än
vid dop inom svenska kyrkan skall namnet anmälas till pastorsämbetet
före utgången av denna sexmånadersperiod.

I propositionen föreslås (26 §) en regel av innebörd att vaije barn skall
ges ett eller flera förnamn som inom sex månader från födelsen skall
anmälas till pastorsämbetet. Av 32 § framgår att vid dop inom svenska
kyrkan anmälningsskyldigheten får anses fullgjord i och med att namnet
har anmälts till dopförrättaren.

Utskottet har i princip inget att erinra mot förslagen. Under avsnittet om
barns efternamn har utskottet emellertid förordat att anmälningstiden för
efternamn begränsas från sex månader till tre månader. Enligt utskottets
mening är det olämpligt att ha olika anmälningstider för förnamn och
efternamn. Eftersom en motsvarande begränsning av tiden för anmälan av
förnamn inte synes behöva medföra några olägenheter föreslår utskottet
att bestämmelsen (30 § i utskottets lagförslag) ändras så att även förnamn
skall anmälas inom tre månader från födelsen.

Det kan påpekas att bestämmelserna om anmälan av förnamn inte - på
motsvarande sätt som när det gäller efternamn - innehåller någon hjälp -

LU 1981/82:41

regel för den händelse att föräldrarna underlåter att ge barnet ett förnamn.
Som framhålls i propositionen kan föräldrarna emellertid, om de trots
påminnelser vägrar att anmäla ett förnamn på barnet, vid vite föreläggas
att fullgöra anmälningsskyldigheten. Något praktiskt behov av en hjälpregel
torde därför inte finnas.

När det gäller förnamnsreglerna är det särskilt reglerna om tillägg av
förnamn som har kritiserats. Enligt 1963 års namnlag kan tillägg av förnamn
ske på två sätt. Antingen kan ytterligare förnamn ges vid dop eller en
motsvarande religiös förrättning. Tillägg av förnamn kan emellertid också
ske efter ansökan hos patent- och registreringsverket. I detta fall krävs det
särskilda skäl för att namntillägget skall få ske. Dessutom tar verket ut en
ansökningsavgift, som f. n. uppgår till 250 kr.

Beträffande andra förändringar av förnamn än namntillägg är reglerna i
dag mycket restriktiva. Enligt 1963 års namnlag kan den som förvärvat ett
förnamn få detta utbytt eller struket endast efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. För att ansökningen skall kunna bifallas krävs det
synnerliga skäl. Reglerna har även ansetts gälla i fråga om ändring av
ordningsföljden mellan förnamn och stavningsändringar.

Reglerna om tillägg och ändring av förnamn har i den praktiska tillämpningen
medfört vissa problem för dem som adopterar utländska barn och
för invandrare. När det gäller tillägg av förnamn för utländska adoptivbarn
har sålunda i många fall endast vägen via ansökan till patent- och registreringsverket
stått öppen, eftersom barnet redan varit döpt vid ankomsten
till Sverige. Detsamma gäller fall då adoptivföräldrarna av olika skäl inte
velat döpa barnet eller låta det genomgå någon motsvarande religiös ceremoni.
Kravet på synnerliga skäl vid ändring av förnamn har vidare visat sig
för strängt, när invandrare önskat försvenska eller annars ändra sina
namn.

Frågan om en förenkling av förnamnsbetämmelserna har också tagits
upp i motioner i riksdagen (se LU 1979/80:8 och 1980/81: 20).

I propositionen föreslås att den som har förvärvat ett eller flera förnamn
skall genom anmälan till pastorsämbetet kunna förvärva ytterligare förnamn.
I samband med att tillägg av förnamn anmäls till pastorsämbetet får
ett eller flera förnamn strykas. Anmälan om tillägg och strykning av
förnamn får ske endast en gång (27 §). Vidare föreslås att en ändring av
ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att tilltalsnamnet kommer
först, får ske genom anmälan till pastorsämbetet. Detsamma gäller en
ändring av stavningen av förnamn under förutsättning att inte namnets
uttal ändras (28 §). Beträffande tillägg, ändring eller strykning av förnamn i
andra fall än som nu redovisats fordras alltjämt ansökan hos patent- och
registreringsverket. Kravet på synnerliga skäl för bifall till ansökningen
föreslås emellertid mjukas upp till att gälla särskilda skäl (29 §).

Förnamnsreglerna har tagits upp i några motioner. I motionerna 2330
(fp) och 2423 (c) begärs, såsom tidigare redovisats, att regler som försvårar

LU 1981/82:41

byte av namnidentitet skall införas i lagförslaget . Förutom spärregler när
det gäller efternamn föreslås i motionerna att förnamnsreglema ändras så
att det inte skall vara möjligt att genom tillägg av förnamn och samtidig
strykning av förnamn helt byta förnamn. I motion 2423 kritiseras vidare att
strykning av förnamn skall kunna ske hos pastorsämbetet endast i samband
med tillägg av förnamn. Enligt motionärerna kan det vara angeläget
för den som har ett förnamn, som upplevs som besvärande, att kunna
stryka det namnet. Något motiv varför strykningen av förnamn endast
skall kunna ske i samband med tillägg av förnamn kan motionärerna inte
finna. Säkerligen finns det personer som önskar stryka förnamn utan att
samtidigt behöva anta ett helt nytt förnamn. Motionärerna yrkar därför
(yrkande 1 d) att 27 § i propositionens lagförslag ändras så att strykning av
förnamn skall kunna ske en gång utan samband med anmälan av nytt
förnamn.

I motion 2413 (c) yrkas att riksdagen beslutar att avslå propositionens
förslag i 28 § om att ordningsföljden mellan förnamn skall kunna ändras
genom anmälan till pastorsämbetet (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till
att förslaget motiverats av att dataregistren bara har utrymme för ett
begränsat antal namn och att tilltalsnamnet till följd härav kan komma att
återges endast i förkortad form eller helt försvinna. Enligt motionärerna är
bestämmelsen ett exempel på en misslyckad datateknisk lösning. Förslaget
bör därför avslås. De behov som i särskilda fall kan finnas till ändring av
ordningsföljden kan enligt motionärerna tillgodoses genom bestämmelserna
i 29 § propositionens lagförslag. Hur nu föreliggande problem med
dataregistren skall lösas tar motionärerna upp i yrkande 2, vilket utskottet
behandlar i ett följande avsnitt.

Som framgår av det tidigare anförda vållar gällande regler om förnamn
problem. Den i propositionen föreslagna regleringen utgör en efterlängtad
avbyråkratisering och förenkling av bestämmelserna. Enligt utskottets
mening bör ytterligare en förenkling kunna göras. Utskottet delar uppfattningen
hos motionärerna i motion 2423 att strykning av ett förnamn bör
kunna få ske vid ett tillfälle utan samband med tillägg av förnamn. Enligt
utskottets mening kan det inte vara rimligt att kräva att den som önskar
stryka ett namn, som han eller hon upplever som besvärande, skall behöva
samtidigt ta ett nytt namn.

Även om vaije enskild förenkling i förnamnsreglema kan te sig motiverad
så blir resultatet av förenklingarna - i kombination med förenklade
regler om byte av efternamn — att möjlighet öppnas till helt byte av
namnidentitet. Som framgår av tidigare avsnitt i utskottets yttrande har
utskottet föreslagit att vissa spärregler införs i bestämmelserna om byte till
förälders efternamn och byte till makes efternamn. Utskottet anser i enlighet
med motionärerna i motionerna 2330 och 2423 att en viss spärr bör
införas även i reglerna om ändring av förnamn. Enligt utskottets mening
bör en begränsning ske så att tillägg, utbyte eller strykning av ett förnamn

LU 1981/82:41

får ske genom anmälan till pastorsämbetet vid ett enda tillfälle. Byte eller
strykning av förnamn får ske endast om ett ursprungligt förnamn behålls.
Det sagda innebär att om ett barn endast getts ett förnamn enligt den i
propositionen föreslagna 26 § (30 § utskottets lagförslag) kan han eller hon
inte senare byta eller stryka något förnamn.

Utskottet föreslår att bestämmelserna (31 § i utskottets lagförslag) utformas
så att det först anges att den som ursprungligen getts ett enda förnamn
får genom anmälan till pastorsämbetet förvärva ytterligare ett förnamn.
Därefter tas in en bestämmelse av innebörd att den som getts flera förnamn
kan genom anmälan antingen byta ut ett av förnamnen mot ett nytt förnamn
eller enbart lägga till ett förnamn eller stryka ett förnamn. Sådan
anmälan får göras endast en gång.

Utskottets förslag innebär att motionerna 2330 och 2423 i huvudsak blir
tillgodosedda.

Beträffande därefter frågan om ändring av ordningsföljden mellan förnamn
vill utskottet peka på att den enskilde - oavsett dataregistrens
utformning - kan ha beaktansvärda skäl för att vilja ändra ordningsföljden
mellan förnamnen genom att placera tilltalsnamnet först. Att i sådana
enkla fall av namnändringar alltid kräva ansökan till patent- och registreringsverket
och särskilda skäl för bifall till ansökningen innebär enligt
utskottets mening att reglerna onödigtvis kompliceras. Utskottet avstyrker
därför bifall till yrkande 1 i motion 2413.

Enligt 30 § i propositionens namnlagsförslag (34 § utskottets lagförslag)
får ett förnamn inte godkännas bl. a. om det uppenbarligen inte är lämpligt
som förnamn. Bestämmelsen har i sak överförts oförändrad från 26 § i
1963 års namnlag. I specialmotiveringen (s. 71) uttalas att nuvarande
praxis på området även i fortsättningen bör vara vägledande och att det
sålunda bör vara tillåtet att som förnamn anmäla patronymikon. Utskottet
har under avsnittet byte till andra efternamn föreslagit att patronymikon
och metronymikon skall få användas som efternamn om särskilda skäl
föreligger. För undvikande av missförstånd vill utskottet stryka under att
den nya möjligheten att ta patronymikon och metronymikon som efternamn
inte får innebära någon begränsning i möjligheterna att använda
dessa ordbildningar som förnamn.

Övriga frågor

Tilltalsnamn i dataregister

Som utskottet redovisat i föregående avsnitt tas i motion 2413 (c) upp
problemet med att vissa databaserade register har utrymme för endast ett
begränsat antal förnamn vilket kan leda till att tilltalsnamnet helt försvinner
eller återges i förkortad form. Motionärerna anser att de angivna
problemen bör lösas antingen så att det i dataregistren markeras vilket
namn som är tilltalsnamn, varigenom detta namn alltid kommer att finnas

LU 1981/82:41

med i utskrift, eller så att utrymmet i dataregistren ökas på sådant sätt att
samtliga förnamn får plats vid utskrift. Enligt motionärerna bör regeringen
ge folkbokföringsmyndigheterna och övriga myndigheter som utnyttjar
folkbokföringsuppgifter i uppdrag att omarbeta sina dataregister. De begär
ett tillkännagivande om vad som anförts om dataregister för folkbokföringen
m. m. (yrkande 2).

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från skatteutskottet.
Yttrandet (SkU 1981/82:7 y) har fogats till betänkandet som bilaga 2.

Skatteutskottet delar motionärernas uppfattning att den enskilde inte på
grund av olämpliga datatekniska lösningar bör tvingas att kasta om ordningsföljden
bland sina förnamn för att få med tilltalsnamnet på olika
handlingar och i adresser. Frågan bör enligt skatteutskottets mening lämpligen
lösas genom en markering av tilltalsnamnet om detta namn inte står
först. Enligt vad skatteutskottet har inhämtat från riksskatteverket är det
tekniskt möjligt att i folkbokföringen utmärka tilltalsnamnet i dessa fall.
För att rutinerna i detta hänseende skall kunna ändras fordras emellertid
bl. a. att allmänheten informeras och i förekommande fall lämnar erforderliga
uppgifter om tilltalsnamnet, eftersom folkbokföringsmyndigheterna
f. n. inte har kännedom om detta. Enligt skatteutskottets yttrande överväger
man inom riksskatteverket att lösa frågan i samband med ikraftträdandet
av den nya namnlagen och den information som då kommer att
lämnas om de nya reglerna. En sådan ändring av rutinerna kan enligt
yttrandet genomföras i administrativ ordning utan särskild föreskrift i
lagen. Skatteutskottet förutsätter att riksskatteverket utan särskild framställan
från riksdagens sida så snart som möjligt föranstaltar om erforderlig
markering av tilltalsnamnet i folkbokföringsregistret.

Enligt lagutskottets mening är det väsentligt att dataregistren anpassas
till den enskildes intresse av att få sitt tilltalsnamn angivet. Som framgår av
skatteutskottets yttrande torde man kunna räkna med att detta önskemål
kommer att bli tillgodosett. Lagutskottet vill emellertid understryka vikten
av att berörda myndigheter så snart som möjligt vidtar de åtgärder som kan
anses erforderliga för att få till stånd den förordade anpassningen. Det
anförda bör med anledning av yrkande 2 i motion 2413 ges regeringen till
känna.

Delgivning av föreläggande i namnärenden

Enligt 31 § i 1963 års namnlag skall namnmyndigheten, om en ansökan
t. ex. är ofullständig eller om namnmyndigheten annars finnér hinder föreligga
för bifall till ansökningen, förelägga sökanden att inom viss tid avge
yttrande eller vidta rättelse, vid äventyr att ansökningen annars avskrivs.

Den tid inom vilken sökanden skall avge yttrande eller komplettera sin
ansökan räknas f. n. från dagen för beslutet om föreläggandet.

I motion 260 (c) från den allmänna motionstiden yrkas att riksdagen hos
regeringen begär sådan ändring i namnförordningen att tidsfrist vid föreläg -

LU 1981/82:41

gande enligt 31 § i 1963 års namnlag skall räknas från dagen för mottagandet.
Motionären erinrar om att en postförsändelse kan förkomma eller
försenas så att tidsfristen hinner löpa ut innan föreläggandet tas emot,
något som kan leda till rättsförluster. Motionären menar att föreläggande
alltid bör delges sökanden och att tidsfristen för besvarande av föreläggandet
skall räknas från den dag då sökanden tog emot föreläggandet.

En motsvarighet till bestämmelsen i 31 § 1963 års namnlag har tagits in i
36 § propositionens förslag till ny namnlag (40 § utskottets lagförslag).
Utskottet delar motionärens uppfattning att sådana förelägganden som här
avses bör delges sökanden och att den tid inom vilken svar skall avges bör
räknas från dagen för mottagandet. Föreskrifter härom bör med anledning
av motion 260 tas in i 40 § i utskottets lagförslag.

Information m.m.

Som har framhållits i propositionen har en ändring av namnreglerna
betydelse för de flesta människor. Den nu föreslagna nya namnlagen
innebär i många hänseenden väsentliga förändringar i förhållande till gällande
bestämmelser. Det är därför enligt utskottets mening av stor betydelse
att informationen om den nya lagen görs så bred som möjligt. 1 propositionen
förutskickas att departementschefen avser att i samarbete med
riksskatteverket och patent- och registreringsverket sörja för att allmänheten
och berörd personal på lämpligt sätt ges behövlig information om de
nya reglerna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att utskottet ovan
har föreslagit att blivande makar vid hindersprövningen informeras om att
de före vigseln skall bestämma om de vill ha namngemenskap eller behålla
var och en sitt efternamn. Konsekvenserna av namnvalet skall enligt
utskottets förslag också belysas. Förutom muntlig information vid hindersprövningen
kan det, anser utskottet, vara av värde om också skriftlig
information i form av broschyrer eller liknande finns tillgänglig på pastorsexpeditionerna.
Även på andra platser kan tillgång till skriftligt informationsmaterial
vara av viss betydelse, t. ex. inom socialnämnderna och vid
sjukhusens förlossningskliniker. Utskottet förutsätter att informationen i
samråd med de berörda myndigheterna utformas på ett för allmänheten så
lättförståeligt sätt som möjligt.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Övrigt

I 45 § i propositionens lagförslag (49 § utskottets lagförslag) anges att
samtycke till namnbyte skall ske skriftligen. Av motiveringen till bestämmelsen
framgår att bestämmelsen skall vara tillämplig även på bl. a. samtycke
vid tagande av mellannamn. Orden till namnbyte bör därför utgå ur
lagtexten.

Utskottets förslag till ändringar i propositionens lagförslag har tagits in i
bilaga 3 till betänkandet. De bestämmelser i propositionens förslag som

LU 1981/82:41

utskottet inte har berört särskilt ovan föranleder inte några uttalanden från
utskottets sida. På grund av den ändrade paragrafnumreringen måste emellertid
i vissa lagrum hänvisningen till andra paragrafer ändras.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1981182:156

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2393, 1981/82:2414,
1981/82:2415, 1981/82:2421 och 1981/82:2422,

2. beträffande kvinnans förvärv av mannens efternamn vid vigseln
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2330 i denna del och motion 1981/
82:2416 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande anmälan om makars efternamn vid äktenskaps ingående att

riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
med bifall till motion 1981/82:2418 godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande information om makars namnval

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2423 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande makes byte av efternamn under äktenskapet

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
motion 1981/82:2423 yrkande 1 c godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande barns förvärv av faderns efternamn vid födseln

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2416 yrkande 2 godkänner vad utskottet
anfört,

7. beträffande barns förvärv av syskons efternamn

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2330 i denna del,
motion 1981/82:2416 yrkande 3 och motion 1981/82:2423 yrkande
1 a godkänner vad utskottet anfört,

8. beträffande barns förvärv av förälders namn som ogift

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2330 i denna del godkänner vad utskottet
anfört,

9. beträffande anmälan om barns förvärv av efternamn

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
motion 1981/82:2330 i denna del godkänner vad utskottet anfört,

10. beträffande byte till förälders efternamn

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och

LU 1981/82:41

motion 1981/82:2423 yrkande 1 b godkänner vad utskottet anfört,

11. beträffande byte till nybildat efternamn m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2330 i denna del godkänner vad utskottet
anfört,

12. beträffande dubbelnamn

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2416 yrkande 5 godkänner vad utskottet
anfört,

13. beträffande patronymikon och metronymikon

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2416 yrkande 4
och motion 1981/82:2417 godkänner vad utskottet anfört,

14. beträffande mellannamn för barn

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2420 godkänner
vad utskottet anfört,

15. beträffande ändring av förnamn

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
motion 1981/82:2330 i denna del, motion 1981/82:2423 yrkande 1
d och yrkande 3 i denna del godkänner vad utskottet anfört,

16. beträffande ändring av ordningsföljden mellan förnamn

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och med
avslag på motion 1981/82:2413 yrkande 1 godkänner vad utskottet
anfört,

17. beträffande tilltalsnamn i dataregister

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:2413 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande delgivning av föreläggande i namnärenden

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:260 godkänner
vad utskottet anfört,

19. beträffande information om namnlagsreformen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

20. beträffande lagförslaget

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
namnlag med i bilaga 3 som utskottets förslag betecknad lydelse.

Stockholm den 18 maj 1982

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1981/82:41

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Inger Lindquist
(m)1, Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén
(m)2, Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s). Margot
Håkansson (fp), Margareta Gard (m)3 och Ingrid Segerström (s).

1 Ej närvarande vid behandlingen av mom. 6-20 i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid behandlingen av mom. 2-14 i utskottets hemställan.

3 Ej närvarande vid behandlingen av mom. 1 i utskottets hemställan.

Reservation

Inger Lindquist, Joakim Ollén och Olle Aulin (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Sorn
utskottet” och på s. 40 slutar med ”paragrafer ändras.” bort ha följande
lydelse:

Som utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1980/81:20
anförde vid detta riksmöte framstår den nuvarande namnlagen i många
avseenden som föråldrad. Utskottet underströk då också vikten av att
regeringen snarast föreläde riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning på
grundval av namnlagsutredningens betänkande och de synpunkter som
kommit fram vid remissbehandlingen av betänkandet. Enligt utskottets
mening borde riksdagen däremot inte göra några uttalanden om den närmare
utformningen av nya namnregler, eftersom regeringens ställningstagande
i frågorna inte borde föregripas.

Mot denna bakgrund anser utskottet att vissa ändringar i de nuvarande
namnreglerna är motiverade. Det nu framlagda förslaget till ny namnlag
innefattar emellertid synnerligen genomgripande förändringar på det
namnrättsliga området. Regeringsförslaget har som en utgångspunkt att
den enskilde i så stor utsträckning som möjligt skall få bestämma vilket
namn han eller hon skall ha. Det bygger i huvudsak på att vaije människa i
vårt land numera är identifierad genom sitt personnummer. En annan
utgångspunkt för regeringens förslag är strävan efter jämställdhet mellan
kvinnor och män samt mellan barn som är födda av föräldrar som är gifta
med varandra och barn till ogifta föräldrar.

Utskottet vill för sin del framhålla att namnet är det naturliga sättet att
ange en persons identitet såväl i det dagliga umgänget som i kontakter med
t. ex. myndigheter. En identifikation genom personnummer kan enligt
utskottets uppfattning inte åberopas som argument för att medge den
enskilde en i praktiken fullständig rätt att byta namnidentitet. Som datainspektionen
påpekat i sitt remissyttrande kan det dessutom uppkomma fel i
registren. Felfrekvensen har enligt datainspektionen uppskattats till 5% i
vissa databehandlingssystem.

LU 1981/82:41

Den i propositionen uttalade strävan efter jämställdhet är enligt utskottets
mening beaktansvärd. Det kan emellertid, mot bakgrund av resultatet
av den ovan redovisade sociologiska undersökningen, ifrågasättas om det
finns en opinion för så långtgående förändringar i namnbestämmelsema
som föreslås i propositionen. Till detta kommer den kritik som i motionerna
och från andra håll har riktats mot förslaget. Kritiken har, som nämnts
ovan, bl. a. tagit sikte på det förhållandet att man i förslaget har övergett en
långvarig tradition för barns namnförvärv. Enligt utskottets mening kan
jämställdhetsaspekter inte i vaije läge ensamt få påverka lagstiftningens
utformning. Också andra väsentliga synpunkter måste få vägas in. Genom
propositionens förslag om namn och namnval har, anser utskottet, tagits
alltför stor hänsyn till jämställdhetsaspekterna på bekostnad av värdet av
namnstabilitet.

De möjligheter till namnbyte som öppnas genom propositionens förslag
kan enligt utskottets mening få allvarliga konsekvenser. De föreslagna
reglerna när det gäller barn medför att ett barn kan få byta namn ett
obegränsat antal gånger. Detta kan leda till att många barns känsla av
rotlöshet och otrygghet förstärks. Enligt utskottets uppfattning är det av
vikt att ha sådana fasta regler för barns namnbyte att namnet inte kan bytas
på alltför lösa grunder. Också vuxna har ett behov av en trygg identitet
genom sitt namn. Den föreslagna lagstiftningen får emellertid snarast motsatt
verkan genom de många möjligheterna att välja och byta namn. Utskottet
vill i sammanhanget peka på att dessa möjligheter också kan
utnyttjas till att i praktiken helt byta namnidentitet, något som kan komma
att användas i samband med brottslig verksamhet. Enligt utskottets mening
har värdet av namnstabilitet beaktats i alltför ringa utsträckning också
i denna del av propositionen.

Utskottet anser att de ovan nämnda huvudargumenten för propositionens
förslag har lett till att lagförslaget fått en utformning där andra
väsentliga synpunkter inte har beaktats. Som framhållits i motionerna och i
flera remissyttranden över namnlagsutredningens betänkande har namnet
en stor betydelse för samhörigheten inom familjen och släkten. Propositionens
förslag med dess vidsträckta möjligheter att anta och byta namn kan
leda till att denna familjesamhörighet går förlorad. Sålunda kan de föreslagna
namnreglerna medföra att alla medlemmar i en familj kan ha olika
efternamn. En sådan ordning är enligt utskottets mening inte acceptabel.
Förslaget bidrar inte heller till att stärka den gemenskap inom familjen som
många numera anser vara av stort värde. Opinionen härvidlag framgår
tydligt av den ovan redovisade sociologiska undersökningen.

De föreslagna bestämmelserna innebär vidare att man inte längre kan
räkna med samhörighet till en släkt. Förslaget ger nämligen betydande
möjligheter för helt obesläktade personer att förvärva ett släktnamn, något
som kan upplevas som besvärande inte minst för dem som har ovanliga
efternamn. En uppluckring av släktnamnsgemenskapen leder också till att

LU 1981/82:41

samhörigheten med gångna generationer bryts och att den tradition och
kultur som har utvecklats inom namnrätten helt går om intet.

Även om vissa enskilda reformförslag i och för sig hade kunnat godtas
anser utskottet sammanfattningsvis att propositionens förslag till ny namnlag
utformats så att det inte kan läggas till grund för lagstiftning. Riksdagen
bör begära ett nytt förslag som innebär mindre långtgående förändringar
och i vilket nu gällande huvudprinciper för namngemenskap inom familjen
bibehålls.

Utskottet biträder därför yrkandena i motionerna 2393, 2414, 2415, 2421
och 2422 att riksdagen bör avslå propositionen. Som en följd härav bör de
motioner som yrkar ändring i förslaget till namnlag avslås.

Utskottet tillstyrker vidare yrkande 2 i motion 2393 att riksdagen hos
regeringen begär ett nytt förslag till namnlag. Enligt utskottets mening bör i
avvaktan på ett sådant förslag någon ändring inte göras i nu gällande
namnlag. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandet i motion 2415 om
ändring i nuvarande namnlag.

Utskottet förutsätter att de synpunkter som framförts i motion 260 om
delgivning av föreläggande i namnärenden beaktas vid utformningen av ett
nytt förslag till namnreglering. I samband därmed bör även de synpunkter
beträffande tilltalsnamn i dataregister som framhållits i motion 2413 och av
skatteutskottet i dess yttrande (SkU 1981/82:7 y) tillgodoses.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande avslag på proposition 1981182:156

a) att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2393 yrkande 1 och
motion 1981/82:2414, motion 1981/82:2415 i vad den avser avslag
på propositionen, samt motionerna 1981/82:2421 och 1981/
82:2422 avslår propositionen och motionerna 1981/82:2330,
1981/82:2413 yrkande 1, 1981/82:2416, 1981/82:2417, 1981/82:
2418, 1981/82:2420 och 1981/82:2423,

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:2415 i vad den avser
ändring i nuvarande namnlag,

c) att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2393 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
ett nytt förslag till namnlag,

d) att motion 1981/82:260 och motion 1981/82:2413 yrkande 2
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Särskilt yttrande

Inger Lindquist, Joakim Ollén och Olle Aulin (alla m) anför:

Enligt RO 10 § kan utskott som remissmyndighet anlita lagrådet. Under
behandling av det förslag till ny namnlag som lagutskottet - med ändring

LU 1981/82:41

av propositionen — nu förelägger riksdagen, har de moderata ledamöterna
begärt att lagrådet skulle yttra sig över ändringsförslagen. Vi finnér det
synnerligen anmärkningsvärt att utskottets majoritet ej velat tillgodose
denna hemställan.

De ändringar som föreslås av utskottet i propositionens förslag till lagtext
är många och omfattande. Konsekvenserna av ändringsförslagen är
därtill i flera fall svårbedömbara, varför en granskning från lagrådets sida
borde varit naturlig.

Det dröjsmål med ärendets behandling som blivit följden av en lagrådsremiss
skulle enligt vår mening ej varit till men för ärendets avgörande.

LU 1981/82:41

Bilaga 1

Lagförslaget i proposition 1981/82:156

Förslag till
Namnlag

Härigenom föreskrivs följande.

Efternamn

Förvärv av efternamn vid födelsen

1 § Barn till föräldrar med gemensamt efternamn förvärvar vid födelsen det
namnet.

Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar barnet det av
föräldrarnas efternamn som anmäls till pastorsämbetet inom sex månader
efter födelsen. Görs inte en sådan anmälan, anses barnet vid födelsen ha
förvärvat moderns efternamn. Detsamma gäller om faderskapet inte är
fastställt inom sex månader efter födelsen.

Anmälan som avses i andra stycket kan i stället för ett namn sorn någon av
föräldrarna bär avse ett namn som någon av dem senast har burit som
ogift.

Förvärv av efternamn vid adoption

2 § Den som adopteras av makar med gemensamt efternamn förvärvar
genom adoptionen det namnet. Har adoptivföräldrarna olika efternamn,
förvärvar barnet genom adoptionen det av adoptivföräldrarnas efternamn
som dessa anmäler i adoptionsärendet eller, om något namn inte har anmälts,
adoptivmoderns efternamn.

Den som adopteras av en person ensam förvärvar genom adoptionen det
efternamn som denne bär. Om en make adopterar den andra makens barn.
medför det dock inte någon ändring av barnets efternamn.

Den som adopteras kan genom adoptionen i stället förvärva ett efternamn
som en adoptivförälder senast har burit som ogift, om den eller de sorn
adopterar anmäler detta namn i adoptionsärendet.

3 § Domstolen kan i adoptionsärendet besluta att den som adopteras skall
behålla det efternamn som han eller hon hade före adoptionen.

Byte till förälders efternamn

4 § Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 1 § till ett annat
efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan
till pastorsämbetet. Har föräldern förvärvat sitt namn enligt 8 § genom
äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs att maken i detta
äktenskap samtycker till namnbytet.

Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även ske till ett efternamn
som någon av föräldrarna senast har burit som ogift.

Den som har bytt efternamn enligt första eller andra stycket kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta till ett annat namn som anges i något av
dessa stycken.

LU 1981/82:41

5 § Om ett barn under 18 år bär någon av föräldrarnas namn utan att denna
förälder är vårdnadshavare, krävs för byte av barnets efternamn att föräldern
har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att namnbytet är
förenligt med barnets bästa.

6 § Bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillämpas också då den som har adopterats
vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 2 § till ett annat efternamn
som bärs av någon av adoptivföräldrarna eller som någon av dem senast har
burit som ogift. Detsamma gäller om den som har adopterats har behållit sitt
efternamn från tiden före adoptionen och vill byta det till ett efternamn som
nyss har angetts.

Byte till fosterförälders efternamn

7 § Ett barn under 18 år, som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt
hem har tagits emot av någon annan än barnets föräldrar, kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till ett namn som bärs av den
eller dem som har tagit emot barnet eller till ett namn som bärs av någon av
dem, om den eller de som bär namnet har samtyckt till namnbytet och
domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom anmälan till
pastorsämbetet byta tillbaka till ett efternamn som han eller hon har burit
tidigare.

Byte till makes efternamn

8§ Vill makar ha samma efternamn, kan en av dem med den andres
samtycke genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till den
andra makens efternamn. Görs en sådan anmälan före eller i samband med
vigseln, förvärvas namnet vid vigseln.

Görs inte en anmälan om namnbyte enligt första stycket, behåller vardera
maken sitt efternamn.

9 § En make som under äktenskapet har bytt efternamn efter ansökan enligt

10 § kan inte därefter byta till den andra makens efternamn enligt 8 § första
stycket. Byte enligt den bestämmelsen kan inte heller avse ett namn som den
andra maken har förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Den som har bytt efternamn enligt 8 § första stycket kan genom anmälan
till pastorsämbetet byta tillbaka till det efternamn som han eller hon senast
har burit som ogift.

Byte till andra efternamn

10 § Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett
efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ kan göra ansökan om tillstånd
till bytet hos patent- och registreringsverket. Den som en gång har bytt
efternamn efter en sådan ansökan får på nytt byta efternamn på detta sätt
endast om det finns särskilda skäl.

Avser ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och registreringsverket
som villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit att detta är

LU 1981/82:41

förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs ändring av
efternamns stavning.

11 § Som nybildat efternamn får inte godkännas

1. namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form
att det inte är lämpligt som efternamn här i landet,

2. namn som är i bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl att
namnet ändå skall få bäras som ett nybildat efternamn,

3. dubbelnamn,

4. namn som kan uppfattas som en benämning på järnvägsstationer,
postkontor eller liknande och därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan
vilseleda allmänheten,

5. namn som kan väcka anstöt, eller

6. namn som kan antas leda till obehag för den som bär det.

12 § Som efternamn, vare sig det är nybildat eller ej, får inte godkännas
namn som lätt kan förväxlas med

1. ett efternamn som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära,

2. ett allmänt känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,

3. ett allmänt känt utländskt efternamn,

4. någon annans konstnärsnamn eller ett likartat namn som är allmänt
känt,

5. en beteckning för en stiftelse, en ideell förening eller någon liknande
sammanslutning,

6. någon annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ett annat
kännetecken som har inarbetats för någon annan i en näringsverksamhet här
i riket, eller

7. en titel på någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om
titeln är egenartad, eller ett särskilt skapat namn som förekommer i ett
sådant verk och vars utnyttjande skulle innebära en kränkning av någon
annans upphovsrätt till verket.

Har någon efter ansökan förvärvat ett nybildat efternamn, utgör vad som
sägs i första stycket 1 inte hinder för föräldrar, syskon eller syskonbarn att
med förvärvarens samtycke erhålla det namnet efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Har det förra förvärvet gjorts av flera, fordras samtycke
av dem alla.

13 § Utan hinder av 11 eller 12 § kan byte till ett efternamn ske, om det finns
synnerliga skäl.

För att byte skall kunna ske till ett efternamn, som sökanden har burit
tidigare utan att ha förlorat det enligt 15-18 §§. är det dock tillräckligt om det
finns särskilda skäl.

Ändring av efternamns genusform

14 § Ändring av ett utländskt efternamns genusform anses inte som byte till
annat efternamn. Sådan ändring sker genom anmälan till pastorsämbetet.

LU 1981/82:41

Förlust av efternamn

15 § Fastställs det att en man inte är far till ett barn som på grund av
faderskapet har förvärvat mannens efternamn eller ett efternamn som
mannen har burit, förlorar barnet det efternamnet. I stället förvärvar barnet
moderns efternamn vid tiden för barnets födelse. Barnet anses då ha
förvärvat det namnet enligt 1 §.

Finns det synnerliga skäl, får domstol tillåta att barnet behåller sitt
efternamn. Sådant tillstånd meddelas, om frågan angående faderskapet
prövas av domstol, i samband med domen. I annat fall prövas namnfrågan
efter särskild ansökan, som skall ha kommit in till domstolen inom en månad
efter fastställelsen.

16 § Har någon genom anmälan till pastorsämbetet förvärvat ett efternamn
som han eller hon inte har rätt till och är det inte fråga om fall som avses i 15 §,
skall domstol på talan av den vars namn sålunda har förvärvats besluta att
namnet förloras, om inte synnerliga skäl talar för att namnet får behållas.
Den som på detta sätt förlorar sitt namn återfår det efternamn han eller hon
hade före anmälningen.

17 § Har någon efter ansökan hos patent- och registreringsverket bytt till ett
efternamn som han eller hon inte har burit tidigare och uppstår olägenhet för
någon annan till följd av sådan risk för förväxling som anges i 12 § första
stycket, skall domstol på talan av den andre besluta att den som har erhållit
namnet förlorar detta, om inte synnerliga skäl talar för att han eller hon får
behålla det. Den som på detta sätt förlorar sitt namn återfår det efternamn
han eller hon hade före ansökningen.

18 § Förlorar någon sitt efternamn enligt 15-17 §§ skall domstolen, om talan
förs om detta, besluta att också den som genom denne har förvärvat eller i
övrigt har rätt att bära namnet förlorar namnet eller rätten att bära det, om
inte synnerliga skäl talar mot detta. Detsamma gäller om någon som borde ha
förlorat sitt efternamn enligt 15-17 §§ har avlidit.

Förlorar någon sitt efternamn enligt första stycket, skall domstolen med
tillämpning av 1-9 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för det som
förloras.

Särskilt skydd för egenartade efternamn

19 § Har någon förvärvat ett egenartat efternamn, får ett namn som lätt kan
förväxlas med detta användas av någon annan endast om han eller hon enligt
denna lag kan åberopa rätt till namnet eller om han eller hon eller släkten av
ålder eller annars enligt ortens sed har burit det som tillnamn.

Ingen får obehörigen, till nackdel för den som har förvärvat ett egenartat
efternamn, i näringsverksamhet använda en firma, ett varumärke eller ett
annat kännetecken som lätt kan förväxlas med namnet. Med firma likställs
beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning.

Ett efternamn skall anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka
tillhörigheten till en viss släkt.

4 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 41

LU 1981/82:41

20 § Har ett konstnärsnamn eller ett liknande namn blivit allmänt känt och
har någon annan en äldre rätt till ett egenartat efternamn med vilket
konstnärsnamnet lätt kan förväxlas, måste den andre inom rimlig tid inskrida
mot användandet. Annars får konstnärsnamnet användas utan hinder av vad
som föreskrivs i 19 §.

Första stycket tillämpas även i fall då ett kännetecken av det slag som anges
i 19 § andra stycket har inarbetats och någon annan har en äldre rätt till ett
egenartat efternamn med vilket kännetecknet lätt kan förväxlas.

I de fall som avses i första eller andra stycket kan domstol efter vad som är
skäligt föreskriva att konstnärsnamnet eller kännetecknet får användas
endast på ett särskilt sätt.

21 § Talan om fastställelse huruvida en rätt till ett egenartat efternamn
består eller ej eller huruvida ett förfarande utgör intrång i en sådan rätt eller
ej får prövas av domstol, när det råder ovisshet om förhållandet och
ovissheten är till nackdel för den som har väckt talan.

22 § Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn är
skyldig att ersätta den andres skada, om han eller hon har insett eller borde
ha insett att förfarandet var till nackdel för denne. Vid bedömande om och i
vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Mellannamn

23 § En make som har förvärvat den andra makens efternamn får närmast
framför efternamnet bära ett tidigare efternamn som mellannamn.

Har makar olika efternamn får en av dem, med den andres samtycke,
närmast framför sitt efternamn bära den andres efternamn som mellannamn,
om inte detta har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Rätten för en
make att med den andra makens samtycke börja bära dennes efternamn som
mellannamn gäller även sedan äktenskapet har upplösts. En efterlevande
make får utan samtycke börja bära ett sådant mellannamn.

24 § Den som har adopterats och förvärvat ett efternamn som bärs av
adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna eller en av dem får närmast
framför detta som mellannamn bära sitt efternamn från tiden före
adoptionen.

Om den som adopterats har behållit sitt tidigare efternamn, får han eller
hon närmast framför detta som mellannamn bära ett efternamn som bärs av
adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en
adoptivförälder förvärvar ett nytt efternamn genom äktenskap med någon
annan än den andra adoptivföräldern, krävs att maken i detta äktenskap
samtycker till att den som har adopterats bär detta namn som mellannamn.

25 § Bestämmelserna i 23 och 24 §§ medför inte rätt att samtidigt bära mer
än ett mellannamn.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta namn till
pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet, skall
anmälan härom göras till pastorsämbetet.

LU 1981/82:41

Förnamn m. m.

26 § Varje barn skall ges ett eller flera förnamn, som inom sex månader från
födelsen skall anmälas till pastorsämbetet.

27 § Den som har förvärvat ett eller flera förnamn kan genom anmälan till
pastorsämbetet förvärva ytterligare ett eller flera förnamn. I samband med
detta får ett eller flera förnamn strykas. Sådan anmälan får göras endast en
gång.

28 § Ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att
tilltalsnamnet kommer först, kan göras genom anmälan till pastorsämbetet.
Genom en sådan anmälan får även stavningen ändras, om inte namnets uttal
ändras genom detta.

29 § Tillägg, ändring eller strykning av förnamn kan i andra fall än som avses
i 26-28 §§ ske efter ansökan hos patent- och registreringsverket, om det finns
särskilda skäl.

30 § Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan
antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon
annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Förnamn som anmäls till pastorsämbetet enligt 26 eller 27 § förvärvas
genom anmälningen, om det inte finns något hinder enligt första stycket mot
att namnet godkänns.

31 § Den som invid ett förnamn vill bära ett gårdsnamn, som han eller hon
har anknytning till genom släktskap eller äktenskap och som enligt gammal
sedvänja är i bruk som tillnamn, kan anmäla gårdsnamnet till pastorsämbetet.
Vill han eller hon inte längre använda gårdsnamnet, kan anmälan härom
göras till pastorsämbetet.

Förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Anmälan till pastorsämbetet

32 § Anmälan till pastorsämbetet görs i den församling där den som
anmälningen avser är kyrkobokförd. Är denne inte kyrkobokförd i Sverige,
görs anmälningen i den församling där han eller hon vistas eller senast har
varit kyrkobokförd. I övriga fall får anmälningen göras till riksskatteverket.

Anmälningen till pastorsämbetet eller riksskatteverket skall göras skriftligen.

Som anmälan till pastorsämbetet anses anmälan som vid vigsel görs om
efternamn till vigselförrättaren och vid dop inom svenska kyrkan görs om
förnamn till dopförrättaren.

33 § Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet genom
besvär.

Domkapitlets beslut får överklagas till kammarrätten genom besvär.

LU 1981/82:41

34 § Beslut av riksskatteverket får överklagas till kammarrätten genom
besvär.

Ansökan hos patent- och registreringsverket

35 § Ansökningar hos patent- och registreringsverket skall göras skriftligen.
De skall innehålla uppgift om sökandens postadress och om skälen för
ansökningen. Till ansökningen skall fogas ett personbevis. Till ansökan om
förnamn för den som är född här i landet skall också fogas utdrag ur födelseoch
dopboken.

Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen bestämmer avgiftens
storlek.

36 § Har sökanden inte iakttagit vad som är föreskrivet om en ansökan eller
finner patent- och registreringsverket annars att det föreligger hinder för att
bifalla ansökningen, skall verket förelägga sökanden att yttra sig eller göra
rättelse samt erinra att ansökningen annars kan avskrivas.

Finner verket även efter det att sökanden har yttrat sig att ansökningen
inte kan bifallas, skall ansökningen avslås, om det inte finns anledning att
förelägga sökanden på nytt.

37 § Är i fall som avses i 10 § ansökningshandlingarna fullständiga och finns
det inte något hinder för bifall till ansökningen, skall ansökningen kungöras
av patent- och registreringsverket i Post- och Inrikes Tidningar, om verket
inte finner att ett sådant kungörande skulle sakna betydelse.

När kungörande har skett skall den som vill framställa någon invändning
mot ansökningen göra detta skriftligen inom en månad från kungörelsedagen.
Sedan denna tid har gått ut, skall verket avgöra ärendet.

38 § Ett slutligt beslut av patent- och registreringsverket får överklagas av
sökanden, om beslutet har gått emot honom eller henne. Beslut, som innebär
att en ansökan bifalls trots att en invändning har framställts, får överklagas av
den som har gjort invändningen. Återkallar denne sin talan får invändningen
ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Beslut som avses i första stycket får överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär.

39 § Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten får överklagas till regeringsrätten
genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35-37 §§ förvalt ningsprocesslagen

(1971:291) om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om att särskilt tillstånd krävs för
prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant
tillstånd meddelas.

40 § Har en ansökan om namn bifallits, skall patent- och registreringsverket
utfärda namnbevis till sökanden sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Förfarandet inför domstol

41 § En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 5, 7 eller 10 § är
förenligt med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om

LU 1981/82:41

vårdnaden om barnet.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den
vars efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen
skall även inhämta yttrande frän socialnämnden.

42 § Särskild ansökan enligt 15 § andra stycket prövas av den domstol som
tar upp frågor om vårdnaden om barnet eller, om barnet inte står under
någons vårdnad, av domstolen i den ort där barnet har sitt hemvist. Finns det
inte någon sådan behörig domstol prövas ansökningen av Stockholms
tingsrätt.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den
vars efternamn barnet avses få. Är barnet under 18 år skall domstolen även
höra modern, om hon inte är vårdnadshavare, samt inhämta yttrande från
socialnämnden.

43 § Sådan talan i tvister om efternamn som får föras i särskild rättegång
väcks vid domstolen i den ort där den mot vilken talan förs skall svara i
tvistemål i allmänhet. Finns det inte någon sådan behörig domstol får talan
väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan som avses i 17 § får inte väckas senare än fem år efter det att patentoch
registreringsverkets beslut med anledning av en ansökan har vunnit laga
kraft. Detsamma gäller talan enligt 18 § mot någon som genom anmälan till
pastorsämbetet har förvärvat ett efternamn som någon annan har erhållit
efter ansökan hos patent- och registreringsverket. •

Särskilda bestämmelser

44 § För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller
ärenden enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får
sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet
är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk sjukdom,
hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande förhållande.

45 § Samtycke till namnbyte som avses i denna lag skall lämnas skriftligen.
Har i ett ärende som avses i 5 eller 7 § samtycke lämnats hos domstolen,
behövs inte nytt samtycke när anmälan görs till pastorsämbetet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983, då namnlagen (1963:521)
skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i den nya lagen, tillämpas i
stället de nya bestämmelserna.

2. Om inte annat sägs i det följande, tillämpas den nya lagen även i fall då
anmälan eller ansökan har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte har
slutligt prövats.

3. Förnamn och släktnamn som har förvärvats enligt den gamla lagen
anses som förnamn respektive efternamn som har förvärvats enligt den
bestämmelse i den nya lagen som gäller för motsvarande fall. Tilläggsnamn
som avses i den gamla lagen anses som mellannamn enligt den nya lagen.

4. Om en kvinna, som enligt bestämmelser före den gamla lagen bär sitt
eget och en makes efternamn i förening, ingår nytt äktenskap, anses namnen
vid tillämpning av den nya lagen som ett efternamn vilket har förvärvats på

LU 1981/82:41

grund av ett tidigare äktenskap.

5. Bestämmelsen i 12 § 7 tillämpas inte i fall då en ansökan har kommit in
till patent- och registreringsverket före den nya lagens ikraftträdande.

6. I fråga om verkan av dom, genom vilken fastställs att en man inte är får
till ett barn, tillämpas den gamla lagen i fall då dom i första instans har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

7. Bestämmelsen i 44 § om samtycke av barn över 12 år tillämpas inte i fall
då en anmälan eller ansökan har gjorts före den nya lagens ikraftträdande.

LU 1981/82:41

Bilaga 2

Skatteutskottets yttrande
1981/82:7 y

över en motion om namnlagen (prop. 1981/82:156)

Till lagutskottet

Lagutskottet har begärt yttrande från skatteutskottet över den med
anledning av proposition 1981/82:156 om ny namnlag väckta motionen
1981/82:2413 av Bengt Kindbom (c) och Britta Hammarbacken (c). Med
anledning därav får skatteutskottet anföra följande.

Den som har flera förnamn och som vill ändra ordningsföljden mellan
namnen så att tilltalsnamnet kommer först måste f. n. ansöka om detta hos
patentverket. Avgiften härför är 250 kr. I propositionen föreslås att
ordningsföljden i fortsättningen skall kunna ändras kostnadsfritt genom en
anmälan till pastorsämbetet. Den som efter en ändring vill börja använda ett
annat förnamn som tilltalsnamn skall på nytt kunna ändra ordningsföljden
enligt den föreslagna bestämmelsen (28 § namnlagen). Bakgrunden till
förslaget är bl. a. att tilltalsnamnet inte markeras särskilt i folkbokföringen
och att det första namnet därför framstår som tilltalsnamn. I propositionen
anförs också att utrymmet i länsstyrelsernas dataregister är begränsat - högst
36 tecken sammanlagt för för- och efternamn, inräknat skiljetecken och
mellanrum mellan namnen - vilket medför att tilltalsnamnet i vissa fall kan
komma att försvinna helt eller förkortas då det ligger sist bland förnamnen.

I motionen yrkas avslag på förslaget att namnföljden skall kunna ändras
genom anmälan till pastorsämbetet. Motionärerna anser att de angivna
problemen i stället bör lösas antingen så att man i dataregister markerar
vilket namn som är tilltalsnamn eller så att utrymmet i dataregistren ökas så
att samtliga förnamn får plats.

Utskottet instämmer helt i motionärernas uppfattning att den enskilde inte
på grund av olämpliga datatekniska lösningar bör tvingas att kasta om
ordningsföljden bland sina förnamn för att få med tilltalsnamnet på olika
handlingar och i adresser. Frågan bör enligt utskottets uppfattning lämpligen
lösas genom en markering av tilltalsnamnet om detta namn inte står först.
Utskottet återkommer strax till denna fråga. Att tillskapa ett så stort
utrymme i länsstyrelsernas dataregister att samtliga förnamn med hjälp av
dessa register alltid skall kunna återges i oförkortad form löser däremot inte
det problem som tas upp i motionen. Det bör också framhållas att en sådan
ordning skulle stöta på stora praktiska svårigheter. Enligt utskottets
uppfattning bör det under vissa förutsättningar kunna accepteras att en del av
förnamnen förkortas om utrymmet inte räcker till. Att man i praktiken i
undantagsfall har förkortat tilltalsnamnet sammanhänger helt med att

LU 1981/82:41

folkbokföringsmyndigheterna f. n. saknar kännedom om vilket av förnamnen
som är tilltalsnamn. Det bör framhållas att olämpliga förkortningar
redan enligt gällande regler kan rättas efter framställning i det enskilda
fallet.

Riksskatteverket har i sitt yttrande över namnlagsutredningens förslag
(SOU 1979:25) konstaterat att det finns behov av att i folkbokföringen
utmärka tilltalsnamnet om detta inte står först. Enligt vad utskottet inhämtat
från riksskatteverket är detta tekniskt möjligt. För att rutinerna i detta
hänseende skall kunna ändras fordras bl. a. att allmänheten informeras och i
förekommande fall lämnar erforderliga uppgifter om tilltalsnamnet, eftersom
folkbokföringsmyndigheterna f. n. inte har kännedom om detta. Inom
verket överväger man därför att lösa frågan i samband med ikraftträdandet
av den nya namnlagen och den information som då kommer att lämnas om de
nya reglerna. En sådan ändring av rutinerna kan genomföras i administrativ
ordning utan särskild föreskrift i lagen.

Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att riksskatteverket utan
särskild framställan från riksdagens sida snarast föranstaltar om erforderlig
markering av tilltalsnamnet i folkbokföringsregistren. Syftet med motionen
torde därmed vara tillgodosett.

Att tilltalsnamnet skall kunna markeras särskilt bör enligt utskottets
mening inte hindra att namnet i stället omplaceras om den enskilde önskar
detta. Ett sådant önskemål kan stödja sig på beaktansvärda skäl. Förslaget i
propositionen innebär en betydande förenkling av sådana ärenden. Propositionen
bör enligt utskottets mening godtas i denna del.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen.

Stockholm den 29 april 1982

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Wilhelm Gustafsson (fp), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Tage Sundkvist (c), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m),
Bo Forslund (s), Olle Grahn (fp), Egon Jacobsson (s), Anita Johansson (s)
och Kerstin Andersson i Hjärtum (c).

LU 1981/82:41

Bilaga 3

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag

Regeringens förslag
Efternamn

Utskottets förslag
Efternamn

Förvärv av efternamn vid födelsen Förvärv av efternamn vid födelsen

1§

Barn till föräldrar med gemensamt efternamn förvärvar vid födelsen det

namnet.

Har föräldrarna olika efternamn
när barnet föds, förvärvar barnet
det av föräldrarnas efternamn som
anmäls till pastorsämbetet inom sex
månader efter födelsen. Görs inte
en sådan anmälan, anses barnet vid
födelsen ha förvärvat modems efternamn.
Detsamma gäller om faderskapet
inte är fastställt inom sex
månader efter födelsen.

Anmälan som avses i andra
stycket kan i stället för ett namn
som någon av föräldrarna bär avse
ett namn som någon av dem senast
har burit som ogift.

Har föräldrarna olika efternamn
när barnet föds och har de tidigare
ett eller flera gemensamma barn
som står under deras vårdnad, förvärvar
barnet vid födelsen det efternamn
som det senast födda syskonet
bär.

Har föräldrarna olika efternamn
när barnet föds och är andra
stycket inte tillämpligt, anses barnet
vid födelsen ha förvärvat det av
föräldrarnas efternamn som anmäls
till pastorsämbetet inom tre månader
efter födelsen. Anmälan kan i
stället avse ett namn som någon av
föräldrarna senast har burit som
ogift. Görs inte någon anmälan i
fall som nu har sagts, anses barnet
vid födelsen ha förvärvat moderns
efternamn.

Fastställs inte faderskapet inom
tre månader efter födelsen, anses
barnet vid födelsen ha förvärvat
moderns efternamn.

Förvärv av efternamn vid adoption Förvärv av efternamn vid adoption

2§

Den som adopteras av makar
med gemensamt efternamn förvärvar
genom adoptionen det namnet.
Har adoptivföräldrarna olika efternamn,
förvärvar barnet genom
adoptionen det av adoptivföräldrarnas
efternamn som dessa anmäler
i adoptionsärendet eller, om
något namn inte har anmälts,
adoptivmoderns efternamn.

Den som adopteras av makar
med gemensamt efternamn förvärvar
genom adoptionen det namnet.

5 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 41

LU 1981/82:41

Regeringens förslag

2 § andra och tredje styckena

Den som adopteras av en person
ensam förvärvar genom adoptionen
det efternamn som denne bär. Om
en make adopterar den andra makens
barn, medför det dock inte någon
ändring av barnets efternamn.

Den som adopteras kan genom
adoptionen i stället förvärva ett efternamn
som en adoptivförälder senast
har burit som ogift, om den
eller de som adopterar anmäler
detta namn i adoptionsärendet.

3§

Utskottets förslag

Har adoptivföräldrarna olika efternamn
och har de tidigare ett eller
flera gemensamma barn som
står under deras vårdnad, förvärvar
adoptivbarnet genom adoptionen
det efternamn som adoptivföräldrarnas
senast födda barn bär.

Har adoptivföräldrarna olika efternamn
och är andra stycket inte
tillämpligt, förvärvar adoptivbarnet
genom adoptionen det av adoptivföräldrarnas
efternamn som dessa
anmäler i adoptionsärendet. Anmälan
kan i stället avse ett namn
som någon av adoptivföräldrarna
senast har burit som ogift. Görs
inte någon anmälan i fall som nu
har sagts, förvärvar adoptivbarnet
genom adoptionen adoptivmoderns
efternamn.

3§

Den som adopteras av en person
ensam förvärvar genom adoptionen
det efternamn som denne bär. 7
stället för detta namn kan den som
adopteras genom adoptionen förvärva
ett efternamn som adoptivföräldern
senast har burit som
ogift, om denne anmäler detta
namn i adoptionsärendet. Om en
make adopterar den andra makens
barn, medför det dock inte någon
ändring av barnets efternamn.

4§

Domstolen kan i adoptionsärendet besluta att den som adopteras skall
behålla det efternamn som han eller hon hade före adoptionen.

Byte till förälders efternamn
4§

Den som vill byta ett efternamn
som har förvärvats enligt 1 § till ett
annat efternamn som bärs av någon
av föräldrarna kan göra detta genom
anmälan till pastorsämbetet.
Har föräldern förvärvat sitt namn
enligt 8 § genom äktenskap med någon
annan än den andra föräldern,
krävs att maken i detta äktenskap
samtycker till namnbytet.

Byte till förälders efternamn, m.m.
5§

Den som vill byta ett efternamn
som har förvärvats enligt 1 § till ett
annat efternamn som bärs av någon
av föräldrarna kan göra detta genom
anmälan till pastorsämbetet.
Har föräldern förvärvat sitt namn
enligt 9 eller 10 § genom äktenskap
med någon annan än den andra föräldern,
krävs att maken i detta äktenskap
samtycker till namnbytet.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även ske till ett efternamn
som någon av föräldrarna senast har burit som ogift.

Den som har bytt efternamn en- Den som har bytt efternamn enligt
första eller andra stycket kan ligt första eller andra stycket och

genom anmälan till pastorsämbetet som vid namnbytet var under 18 år

byta till ett annat namn som anges i kan genom anmälan till pastorsäm något

av dessa stycken. betet byta till ett annat namn som

anges i något av dessa stycken.

5§

Om ett barn under 18 år bär någon
av föräldrarnas namn utan att
denna förälder är vårdnadshavare,
krävs för byte av barnets efternamn
att föräldern har samtyckt till
namnbytet eller att domstol har
funnit att namnbytet är förenligt
med barnets bästa.

6§

Bestämmelserna i 4 och J §§ tilllämpas
också då den som har adopterats
vill byta ett efternamn som
har förvärvats enligt 2 § till ett annat
efternamn som bärs av någon
av adoptivföräldrarna eller som någon
av dem senast har burit som
ogift. Detsamma gäller om den som
har adopterats har behållit sitt efternamn
från tiden före adoptionen
och vill byta det till ett efternamn
som nyss har angetts.

Byte till fosterförälders efternamn
7§

Ett barn under 18 år, som för stadigvarande
vård och fostran i ett
enskilt hem har tagits emot av någon
annan än barnets föräldrar, kan
genom anmälan till pastorsämbetet
byta sitt efternamn till ett namn
som bärs av den eller dem som har
tagit emot barnet eller till ett namn
som bärs av någon av dem, om den
eller de som bär namnet har samtyckt
till namnbytet och domstol
har funnit att namnbytet är förenligt
med barnets bästa.

6§

Om ett barn under 18 år bär någon
av föräldrarnas namn utan att
denna förälder är vårdnadshavare,
krävs för byte av barnets efternamn
enligt 5 § att föräldern har samtyckt
till namnbytet eller att domstol har
funnit att namnbytet är förenligt
med barnets bästa.

7§

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ tilllämpas
också då den som har adopterats
vill byta ett efternamn som
har förvärvats enligt 2 eller 3 § till
ett annat efternamn som bärs av någon
av adoptivföräldrarna eller som
någon av dem senast har burit som
ogift. Detsamma gäller om den som
har adopterats har behållit sitt efternamn
från tiden före adoptionen
och vill byta det till ett efternamn
som nyss har angetts.

8§

Ett barn under 18 år, som för stadigvarande
vård och fostran i ett
enskilt hem har tagits emot av någon
annan än barnets föräldrar, kan
genom anmälan till pastorsämbetet
byta sitt efternamn till ett namn
som bärs av den eller dem som har
tagit emot barnet eller till ett namn
som bärs av någon av dem, om den
eller de vars namn avses har samtyckt
till namnbytet och domstol
har funnit att namnbytet är förenligt
med barnets bästa.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom anmälan till
pastorsämbetet byta tillbaka till ett efternamn som han eller hon har burit
tidigare.

LU 1981/82:41

■ Regeringens förslag
Byte till makes efternamn
8§

Vill makar ha samma efternamn,
kan en av dem med den andres
samtycke genom anmälan till pastorsämbetet
byta sitt efternamn till
den andra makens efternamn. Görs
en sådan anmälan före eller i samband
med vigseln, förvärvas namnet
vid vigseln.

Görs inte en anmälan om namnbyte
enligt första stycket, behåller
vardera maken sitt efternamn.

Utskottets förslag

Byte till makes efternamn

9§

De som ingår äktenskap kan välja
antingen att ha den enes efternamn
som gemensamt efternamn
eller att behålla var och en sitt efternamn
från tiden närmast före
äktenskapet.

De som ingår äktenskap skall anmäla
sitt val av efternamn till pastorsämbetet
senast i samband med
vigseln. Har de valt att ha den enes
efternamn som gemensamt efternamn
förvärvar den andre det namnet
vid vigseln.

Efternamn får antas som gemensamt
efternamn endast om den vars
namn avses lämnar sitt samtycke
och namnet inte har förvärvats genom
ett tidigare äktenskap.

9§

En make som under äktenskapet
har bytt efternamn efter ansökan
enligt 10 § kan inte därefter byta till
den andra makens efternamn enligt
8 § första stycket. Byte enligt den
bestämmelsen kan inte heller avse
ett namn som den andra maken har
förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Den som har bytt efternamn enligt
8 § första stycket kan genom anmälan
till pastorsämbetet byta tillbaka
till det efternamn som han eller
hon senast har burit som ogift.

10 §

En make som vid äktenskapets
ingående har behållit sitt efternamn
kan med den andra makens samtycke
senare under äktenskapet genom
anmälan till pastorsämbetet
byta sitt efternamn till den andra
makens efternamn.

Den som har bytt efternamn enligt
första stycket eller enligt 9§
kan under eller efter äktenskapet
genom anmälan till pastorsämbetet
byta till det efternamn som han eller
hon senast har burit som ogift.

Byte under äktenskapet till en
makes efternamn får inte avse ett
efternamn som den maken har förvärvat
genom ett tidigare äktenskap
eller ett efternamn som maken
under äktenskapet har bytt till enligt
andra stycket eller enligt 5 eller
7§. En make som under äktenskapet
har bytt efternamn kan inte därefter
byta till den andra makens efternamn.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

Byte till andra efternamn Byte till andra efternamn

10 § II §

Den som vill byta sitt efternamn Den som vill byta sitt efternamn
till ett nybildat efternamn eller till till ett nybildat efternamn eller till

ett efternamn som inte kan förvar- ett efternamn som inte kan förvärvas
enligt 1 -9§§ kan göra ansökan vas enligt 1—10§§ kan göra ansö om

tillstånd till bytet hos patent- kan om tillstånd till bytet hos pa och

registreringsverket. Den som tent- och registreringsverket. Den

en gång har bytt efternamn efter en som en gång har bytt efternamn ef sådan

ansökan får på nytt byta ef- ter en sådan ansökan får på nytt

temamn på detta sätt endast om det byta efternamn på detta sätt endast

finns särskilda skäl. om det finns särskilda skäl.

Avser ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och registreringsverket
som villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit att detta
är förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs ändring av efternamns
stavning.

11 § 12 §

Som nybildat efternamn får inte godkännas

1. namn som till bildning, uttal eller stavnirlg har en sådan språklig form
att det inte är lämpligt som efternamn här i landet,

2. namn som är i bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl att
namnet ändå skall få bäras som ett nybildat efternamn,

3. dubbelnamn,

4. namn som kan uppfattas som en benämning på järnvägsstationer,
postkontor eller liknande och därför kan medföra olägenhet eller i övrigt
kan vilseleda allmänheten,

5. namn som kan väcka anstöt, eller

6. namn som kan antas leda till obehag för den som bär det.

12 § 13 §

Som efternamn, vare sig det är nybildat eller ej, får inte godkännas namn
som lätt kan förväxlas med

1. ett efternamn som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära,

2. ett allmänt känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,

3. ett allmänt känt utländskt efternamn,

4. någon annans konstnärsnamn eller ett likartat namn som är allmänt
känt,

5. en beteckning för en stiftelse, en ideell förening eller någon liknande
sammanslutning,

6. någon annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ett
annat kännetecken som har inarbetats för någon annan i en näringsverksamhet
här i riket, eller

Har någon efter ansökan förvärvat ett nybildat efternamn, utgör vad
som sägs i första stycket 1 inte hinder för föräldrar, syskon eller syskon -

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

barn att med förvärvarens samtycke erhålla det namnet efter ansökan hos
patent- och registreringsverket. Har det förra förvärvet gjorts av flera,
fordras samtycke av dem alla.

13 §

Utan hinder av 11 eller 12 § kan
byte till ett efternamn ske, om det
finns synnerliga skäl.

För att byte skall kunna ske till
ett efternamn, som sökanden har
burit tidigare utan att ha förlorat
det enligt 15—18 §§, är det dock tillräckligt
om det finns särskilda skäl.

14 §

Utan hinder av 12 eller 13 § kan,
om det finns särskilda skäl, byte
ske till ett efternamn som är bildat
av faders eller moders förnamn
med tillägg av ändeisen son eller
dotter eller till ett efternamn som
sökanden har burit tidigare utan att
ha förlorat det enligt 16-19§§.

I övrigt kan byte till ett efternamn
ske utan hinder av 12 eller
13 § endast om det finns synnerliga
skäl.

Ändring av efternamns genusform Ändring av efternamns genusform

14 § 15 §

Ändring av ett utländskt efternamns genusform anses inte som byte till
annat efternamn. Sådan ändring sker genom anmälan till pastorsämbetet.

Förlust av efternamn

15 § 16 §

Fastställs det att en man inte är far till ett barn som på grund av
faderskapet har förvärvat mannens efternamn eller ett efternamn som
mannen har burit, förlorar barnet det efternamnet. I stället förvärvar
barnet modems efternamn vid tiden för barnets födelse. Barnet anses då
ha förvärvat det namnet enligt 1 §.

16 §

Har någon genom anmälan till
pastorsämbetet förvärvat ett efternamn
som han eller hon inte har
rätt till och är det inte fråga om fall
som avses i 15 §, skall domstol på
talan av den vars namn sålunda har
förvärvats besluta att namnet förloras,
om inte synnerliga skäl talar för
att namnet får behållas. Den som på
detta sätt förlorar sitt namn återfår
det efternamn han eller hon hade
före anmälningen.

17 §

Har någon genom anmälan till
pastorsämbetet förvärvat ett efternamn
som han eller hon inte har
rätt till och är det inte fråga om fall
som avses i 16 §, skall domstol på
talan av den vars namn sålunda har
förvärvats besluta att namnet förloras,
om inte synnerliga skäl talar för
att namnet får behållas. Den som på
detta sätt förlorar sitt namn återfår
det efternamn han eller hon hade
före anmälningen.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag

17 §

Har någon efter ansökan hos patent-
och registreringsverket bytt
till ett efternamn som han eller hon
inte har burit tidigare och uppstår
olägenhet för någon annan till följd
av sådan risk för förväxling som
anges i 12 § första stycket, skall
domstol på talan av den andre besluta
att den som har erhållit namnet
förlorar detta, om inte synnerliga
skäl talar för att han eller hon får
behålla det. Den som på detta sätt
förlorar sitt namn återfår det efternamn
han eller hon hade före ansökningen.

18 §

Förlorar någon sitt efternamn enligt
15-17 §§ skall domstolen, om
talan förs om detta, besluta att också
den som genom denne har förvärvat
eller i övrigt har rätt att bära
namnet förlorar namnet eller rätten
att bära det, om inte synnerliga skäl
talar mot detta. Detsamma gäller
om någon som borde ha förlorat sitt
efternamn enligt 15-17 §§ har avlidit.

Förlorar någon sitt efternamn enligt
första stycket, skall domstolen
med tillämpning av 1-9 §§ fastställa
det namn som förvärvas i stället
för det som förloras.

Särskilt skydd för egenartade efternamn -

Utskottets förslag
18 §

Har någon efter ansökan hos patent-
och registreringsverket bytt
till ett efternamn som han eller hon
inte har burit tidigare och uppstår
olägenhet för någon annan till följd
av sådan risk för förväxling som
anges i 13 § första stycket, skall
domstol på talan av den andre besluta
att den sorn har erhållit namnet
förlorar detta, om inte synnerliga
skäl talar för att han eller hon får
behålla det. Den som på detta sätt
förlorar sitt namn återfår det efternamn
han eller hon hade före ansökningen.

19 §

Förlorar någon sitt efternamn enligt
16—18 §§ skall domstolen, om
talan förs om detta, besluta att också
den som genom denne har förvärvat
eller i övrigt har rätt att bära
namnet förlorar namnet eller rätten
att bära det, om inte synnerliga skäl
talar mot detta. Detsamma gäller
om någon som borde ha förlorat sitt
efternamn enligt 16—18 §§ har avlidit.

Förlorar någon sitt efternamn enligt
första stycket, skall domstolen
med tillämpning av 1—10 §§ fastställa
det namn som förvärvas i
stället för det som förloras.

Särskilt skydd för egenartade efternamn -

19 § 20 §

Har någon förvärvat ett egenartat efternamn, får ett namn som lätt kan
förväxlas med detta användas av någon annan endast om han eller hon
enligt denna lag kan åberopa rätt till namnet eller om han eller hon eller
släkten av ålder eller annars enligt ortens sed har burit det som tillnamn.

Ett efternamn skall anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka
tillhörigheten till en viss släkt.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag

Utskottets förslag

20 §

Har ett konstnärsnamn eller ett
liknande namn blivit allmänt känt
och har någon annan en äldre rätt
till ett egenartat efternamn med vilket
konstnärsnamnet lätt kan förväxlas,
måste den andre inom rimlig
tid inskrida mot användandet.
Annars får konstnärsnamnet användas
utan hinder av vad som
föreskrivs i 19 §.

Första stycket tillämpas även i
fall då ett kännetecken av det slag
som anges i 19 § andra stycket har
inarbetats och någon annan har en
äldre rätt till ett egenartat efternamn
med vilket kännetecknet lätt
kan förväxlas.

21 §

Första stycket tillämpas även i
fall då ett kännetecken av det slag
som anges i 20 § andra stycket har
inarbetats och någon annan har en
äldre rätt till ett egenartat efternamn
med vilket kännetecknet lätt
kan förväxlas.

I de fall som avses i första eller andra stycket kan domstol efter vad som
är skäligt föreskriva att konstnärsnamnet eller kännetecknet får användas
endast på ett särskilt sätt.

21 § 22 §

Talan om fastställelse huruvida en rätt till ett egenartat efternamn består
eller ej eller huruvida ett förfarande utgör intrång i en sådan rätt eller ej får
prövas av domstol, när det råder ovisshet om förhållandet och ovissheten
är till nackdel för den som har väckt talan.

22 § 23 §

Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn är
skyldig att ersätta den andres skada, om han eller hon har insett eller borde
ha insett att förfarandet var till nackdel för denne. Vid bedömande om och
i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Mellannamn

23 §

En make som har förvärvat den
andra makens efternamn får närmast
framför efternamnet bära ett
tidigare efternamn som mellannamn.

Mellannamn

24 §

En make som har förvärvat den
andra makens efternamn får bära
ett tidigare efternamn som mellannamn.

Har makar olika efternamn får en
av dem, med den andres samtycke,
bära den andres efternamn som
mellannamn, om inte detta har förvärvats
på grund av ett tidigare äktenskap.
Rätten för en make att
med den andra makens samtycke
bölja bära dennes efternamn som

LU 1981/82:41

Regeringens förslag

med den andra makens samtycke
bölja bära dennes efternamn som
mellannamn gäller även sedan äktenskapet
har upplösts. En efterlevande
make får utan samtycke börja
bära ett sådant mellannamn.

24 §

Den som har adopterats och förvärvat
ett efternamn som bärs av
adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna
eller en av dem får närmast
framför detta som mellannamn
bära sitt efternamn från tiden
före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit
sitt tidigare efternamn, får
han eller hon närmast framför detta
som mellannamn bära ett efternamn
som bärs av adoptivföräldern
eller av adoptivföräldrarna eller en
av dem. Om en adoptivförälder förvärvar
ett nytt efternamn genom
äktenskap med någon annan än
den andra adoptivföräldern, krävs
att maken i detta äktenskap samtycker
till att den som har adopterats
bär detta namn som mellannamn.

Utskottets förslag

mellannamn gäller även sedan äktenskapet
har upplösts. En efterlevande
make får utan samtycke börja
bära ett sådant mellannamn.

25 §

Har barn förvärvat ett efternamn
som bärs av enbart den ena av föräldrarna
får barnet bära den andra
förälderns efternamn som mellannamn.

Om en förälder förvärvar ett nytt
efternamn genom äktenskap med
någon annan än den andra föräldern
krävs att maken i detta äktenskap
samtycker till att barnet bär
detta namn som mellannamn.

26 §

Den som har adopterats av makar
med gemensamt efternamn och
som har förvärvat det namnet får
som mellannamn bära sitt efternamn
från tiden före adoptionen.
Har adoptivföräldrarna olika efternamn
och har adoptivbarnet förvärvat
ett efternamn som en av
dem bär, får adoptivbarnet som
mellannamn bära den andra adoptivförälderns
efternamn eller sitt efternamn
från tiden före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit
sitt tidigare efternamn, får
han eller hon som mellannamn bära
ett efternamn som bärs av adoptivföräldrarna
eller en av dem.

Om en adoptivförälder förvärvar
ett nytt efternamn genom äktenskap
med någon annan än den and -

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

ra adoptivföräldern, krävs att maken
i detta äktenskap samtycker till
att den som har adopterats bär detta
namn som mellannamn.

27 §

Den som har adopterats av en
person ensam och som har förvärvat
adoptivförälderns efternamn
får som mellannamn bära sitt namn
från tiden före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit
sitt tidigare efternamn, får
han eller hon som mellannamn
bära adodtivförälderns efternamn.

Om adoptivföräldern förvärvar
ett nytt efternamn genom äktenskap,
krävs att maken i detta äktenskap
samtycker till att den som har
adopterats bär detta namn som
mellannamn.

28 §

Har ett barn under 18 år för stadigvarande
vård och fostran i ett
enskilt hem tagits emot av några
andra än barnets föräldrar och har
barnet bytt sitt efternamn till ett efternamn
som bärs av enbart den
ena av dem som har tagit emot barnet,
får barnet med samtycke av
den andre av dem som har tagit
emot barnet bära dennes efternamn
som mellannamn.

29 §

Bestämmelserna i 24—28 §§ medför
inte rätt att samtidigt bära mer
än ett mellannamn. Mellannamnet
skall alltid bäras närmast framför
efternamnet.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta namn till pastorsämbetet.
Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall anmälan
härom göras till pastorsämbetet.

Förnamn m. m.

26 §

Varje barn skall ges ett eller flera
förnamn, som inom sex månader
från födelsen skall anmälas till pastorsämbetet.

Förnamn m. m.

30 §

Vaije barn skall ges ett eller flera
förnamn, som inom tre månader
från födelsen skall anmälas till pastorsämbetet.

25 §

Bestämmelserna i 23 och 24 §§
medför inte rätt att samtidigt bära
mer än ett mellannamn.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag
27 §

Den som har förvärvat ett eller
flera förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet förvärva ytterligare
ett eller flera förnamn. I samband
med detta får ett eller flera
förnamn strykas. Sådan anmälan
får göras endast en gång.

Utskottets förslag
31 §

Den som enligt 30 § har förvärvat
ett enda förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet förvärva ytterligare
ett förnamn.

Den som enligt 30 § har förvärvat
flera förnamn kan genom anmälan
till pastorsämbetet antingen
byta ut ett av förnamnen mot ett
nytt förnamn eller enbart lägga till
ett förnamn eller stryka ett förnamn.
Sådan anmälan får göras
endast en gång.

28 § 32 §

Ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att tilltalsnamnet
kommer först, kan göras genom anmälan till pastorsämbetet. Genom
en sådan anmälan får även stavningen ändras, om inte namnets uttal
ändras genom detta.

29 §

Tillägg, ändring eller strykning
av förnamn kan i andra fall än som
avses i 26—28 §§ ske efter ansökan
hos patent- och registreringsverket,
om det finns särskilda skäl.

30 §

33 §

Tillägg, ändring eller strykning
av förnamn kan i andra fall än som
avses i 30—32 §§ ske efter ansökan
hos patent- och registreringsverket,
om det finns särskilda skäl.

34 §

Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan
antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon
annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Förnamn som anmäls till pastorsämbetet
enligt 26 eller 27 § förvärvas
genom anmälningen, om det
inte finns något hinder enligt första
stycket mot att namnet godkänns.

Förnamn som anmäls till pastorsämbetet
enligt 30 eller 31 § förvärvas
genom anmälningen, om det
inte finns något hinder enligt första
stycket mot att namnet godkänns.

31 § 35 §

Den som invid ett förnamn vill bära ett gårdsnamn, som han eller hon
har anknytning till genom släktskap eller äktenskap och som enligt gammal
sedvänja är i bruk som tillnamn, kan anmäla gårdsnamnet till pastorsämbetet.
Vill han eller hon inte längre använda gårdsnamnet, kan anmälan
härom göras till pastorsämbetet.

LU 1981/82:41 68

Regeringens förslag Utskottets förslag

Förfarandet i mål och ärenden enligt Förfarandet i mål och ärenden enligt
denna lag denna lag

Anmälan till pastorsämbetet Anmälan till pastorsämbetet

32 § 36 §

Anmälan till pastorsämbetet görs i den församling där den som anmälningen
avser är kyrkobokförd. Är denne inte kyrkobokförd i Sverige, görs
anmälningen i den församling där han eller hon vistas eller senast har varit
kyrkobokförd. I övriga fall få anmälningen göras till riksskatteverket.

Anmälningen till pastorsämbetet eller riksskatteverket skall göras skriftligen.

Som anmälan till pastorsämbetet anses anmälan som vid vigsel görs om
efternamn till vigselförrättaren och vid dop inom svenska kyrkan görs om
förnamn till dopförrättaren.

33 § 37 §

Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet genom besvär.
Domkapitlets beslut får överklagas till kammarrätten genom besvär.

34 § 38 §

Beslut av riksskatteverket får överklagas till kammarrätten genom besvär.

Ansökan hos patent- och registre- Ansökan hos patent- och registreringsverket
ringsverket

35 § 39 §

Ansökningar hos patent- och registreringsverket skall göras skriftligen.
De skall innehålla uppgift om sökandens postadress och om skälen för
ansökningen. Till ansökningen skall fogas ett personbevis. Till ansökan om
förnamn för den som är född här i landet skall också fogas utdrag ur
födelse- och dopboken.

Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen bestämmer avgiftens
storlek.

36 § 40 §

Har sökanden inte iakttagit vad som är föreskrivet om en ansökan eller
finnér patent- och registreringsverket annars att det föreligger hinder för
att bifalla ansökningen, skall verket förelägga sökanden att yttra sig eller
göra rättelse samt erinra att ansökningen annars kan avskrivas.

Finner verket även efter det att sökanden har yttrat sig att ansökningen
inte kan bifallas, skall ansökningen avslås, om det inte finns anledning att
förelägga sökanden på nytt.

Föreläggande enligt denna paragraf
skall delges sökanden.

37 § 41 §

Är i fall som avses i 10 § ansök- Är i fall som avses i 11 § ansökningshandlingarna
fullständiga och ningshandlingama fullständiga och

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

finns det inte något hinder för bifall finns det inte något hinder för bifall

till ansökningen, skall ansökningen till ansökningen, skall ansökningen

kungöras av patent- och registre- kungöras av patent- och registreringsverket
i Post- och Inrikes Tid- ringsverket i Post- och Inrikes Tidningar,
om verket inte finner att ett ningar, om verket inte finner att ett

sådant kungörande skulle sakna be- sådant kungörande skulle sakna betydelse.
tydelse.

38 § 42 §

Ett slutligt beslut av patent- och registreringsverket får överklagas av
sökanden, om beslutet har gått emot honom eller henne. Beslut, som
innebär att en ansökan bifalls trots att en invändning har framställts, får
överklagas av den som har gjort invändningen. Återkallar denne sin talan
får invändningen ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Beslut som avses i första stycket får överklagas till patentbesvärsrätten
geom besvär.

39 § 43 §

Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten får överklagas till regeringsrätten
genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens
beslut skall innehålla uppgift om att särskilt tillstånd
krävs för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på
vilka sådant tillstånd meddelas.

40 § 44 §

Har en ansökan om namn bifallits, skall patent- och registreringsverket
utfärda namnbevis till sökanden sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Förfarandet inför domstol
41 §

En ansökan om förklaring att ett
namnbyte enligt 5, 7 eller 10 § är
förenligt med barnets bästa prövas
av den domstol som tar upp frågor
om vårdnaden om barnet.

Förfarandet inför domstol
45 §

En ansökan om förklaring att ett
namnbyte enligt 6, 8 eller 11 § är
förenligt med barnets bästa prövas
av den domstol som tar upp frågor
om vårdnaden om barnet.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den
vars efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen
skall även inhämta yttrande från socialnämnden.

42 §

Särskild ansökan enligt 15 § andra
stycket prövas av den domstol
som tar upp frågor om vårdnaden
om barnet eller, om barnet inte står

46 §

Särskild ansökan enligt 16 § andra
stycket prövas av den domstol
som tar upp frågor om vårdnaden
om barnet eller, om barnet inte står

LU 1981/82:41

Regeringens förslag

Utskottets förslag

under någons vårdnad, av domstolen
i den ort där barnet har sitt hemvist.
Finns det inte någon sådan behörig
domstol prövas ansökningen
av Stockholms tingsrätt.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den
vars efternamn barnet avses få. Är barnet under 18 år skall domstolen även
höra modem, om hon inte är vårdnadshavare, samt inhämta yttrande från
socialnämnden.

43 § 47 §

Sådan talan i tvister om efternamn som får föras i särskild rättegång
väcks vid domstolen i den ort där den mot vilken talan förs skall svara i
tvistemål i allmänhet. Finns det inte någon sådan behörig domstol får talan
väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan som avses i 17 § får inte
väckas senare än fem år efter det
att patent- och registreringsverkets
beslut med anledning av en ansökan
har vunnit laga kraft. Detsamma
gäller talan enligt 18 § mot
någon som genom anmälan till pastorsämbetet
har förvärvat ett efternamn
som någon annan har erhållit
efter ansökan hos patent- och
registreringsverket.

Talan som avses i 18 § får inte
väckas senare än fem år efter det
att patent- och registreringsverkets
beslut med anledning av en ansökan
har vunnit laga kraft. Detsamma
gäller talan enligt 19 § mot
någon som genom anmälan till pastorsämbetet
har förvärvat ett efternamn
som någon annan har erhållit
efter ansökan hos patent- och registreringsverket.

Särskilda bestämmelser
44 §

Särskilda bestämmelser
48 §

För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller
ärenden enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år
får sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om
barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk
sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat
slag eller på grund av något annat liknande förhållande.

45 §

Samtycke till namnbyte som
avses i denna lag skall lämnas
skriftligen. Har i ett ärende som
avses i 5 eller 7 § samtycke lämnats
hos domstolen, behövs inte nytt
samtycke när anmälan görs till pastorsämbetet.

49 §

Samtycke som avses i denna lag
skall lämnas skriftligen. Har i ett
ärende som avses i 6 eller 8§ samtycke
lämnats hos domstolen, behövs
inte nytt samtycke när anmälan
görs till pastorsämbetet.

LU 1981/82:41

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983, då namnlagen (1963:521)
skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrifter som har ersatts av bestämmelse i den nya lagen,
tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

2. Om inte annat sägs i det följande, tillämpas den nya lagen även i fall
då anmälan eller ansökan har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte
har slutligt prövats.

4. Om en kvinna, som enligt bestämmelser före den gamla lagen bär sitt
eget och en makes efternamn i förening, ingår nytt äktenskap, anses
namnen vid tillämpning av den nya lagen som ett efternamn vilket har
förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap.

5. Bestämmelsen i 12 § 7 tilläm- 5. Bestämmelsen i 13§ 7 tillämpas
inte i fall då en ansökan har pas inte i fall då en ansökan har

kommit in till patent- och registre- kommit in till patent- och registreringsverket
före den nya lagens ringsverket före den nya lagens

ikraftträdande. ikraftträdande.

6. I fråga om verkan av dom, genom vilken fastställs att en man inte är
far till ett barn, tillämpas den gamla lagen i fall då dom i första instans har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

7. Bestämmelsen i 44 § om sam- 7. Bestämmelsen i 48 § om samtycke
av barn över 12 år tillämpas tycke av barn över 12 år tillämpas

inte i fall då en anmälan eller ansö- inte i fall då en anmälan eller ansökan
har gjorts före den nya lagens kan har gjorts före den nya lagens

ikraftträdande. ikraftträdande.

LU 1981/82:41 72

Innehållsförteckning

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionsyrkandena 3

Utskottet 5

Inledning 5

Historik 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Allmänna överväganden 7

Makars efternamn 13

Förvärv av efternamn vid ingående av äktenskap 13

Makars namnbyte under eller efter äktenskapet 17

Barns efternamn 19

Förvärv av efternamn vid födelse och adoption 19

Byte till förälders efternamn, m. m 23

Byte till andra efternamn 25

Mellannamn 29

Mellannamn för makar 29

Mellannamn för barn 30

Vissa gemensamma bestämmelser om mellannamn 34

Förnamn 34

Övriga frågor 37

Tilltalsnamn i dataregister 37

Delgivning av föreläggande i namnärenden 38

Information m. m 39

Övrigt 39

Utskottets hemställan 40

Reservation 42

Särskilt yttrande 44

Bilagor

1. Lagförslaget i proposition 1981/82:156 46

2. Skatteutskottets yttrande SkU 1981/82:7 y 55

3. Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens lagförslag
57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982