om ny lagstiftning beträffande riksgäldskontdret, m.m. (förs. 1980/ 81:19) (Betänkande 1982/83:FiU16 Finansutskottet)

FiU 1982/83:16

Finansutskottets betänkande
1982/83:16

om ny lagstiftning beträffande riksgäldskontoret, m. m. (förs. 1980/
81:19)

I betänkandet behandlas förslag 1980/81:19 vari riksgäldsfullmäktige
hemställer att riksdagen skall anta ett förslag till lag med instruktion för
riksgäldskontoret. Fullmäktiges lagförslag framgår av bilaga 4.1 till detta
betänkande.

Vidare behandlas motion 1981/82:1163 av Rolf Andersson (c). I motionen
yrkas att riksdagen - efter beredning i vederbörande utskott - beslutar om
sådana ändringar i gällande lagstiftning att riksgäldskontoret inordnas i
riksbanken.

Finansutskottet har inhämtat yttranden över riksgäldsfullmäktiges förslag
från konstitutionsutskottet, riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken
(bilagorna 1-3).

Med anledning av de synpunkter på förslaget som framförts i yttrandena
beslöt finansutskottet år 1981 att för den fortsatta beredningen av ärendet
tillsätta en särskild utredningsgrupp bestående av kanslichefen i utskottet
Bengt K. Å. Johansson, riksbankschefen Lars Wohlin samt riksgäldsdirektören
Lars Kalderén.

Utredningsgruppen avslutade sitt uppdrag i juni 1982 genom att till
utskottet avlämna en promemoria med förslag till en ny lag om riksgäldskontoret
(bilaga 4). I promemorian framläggs också förslag till följdändringar
i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet)
och i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Över utredningsgruppens lagförslag har yttranden inhämtats från konstitutionsutskottet,
riksdagens revisorer samt från fullmäktige i riksbanken och
i riksgäldskontoret (bilagorna 5-8).

Riksgäldsfullmäktiges lagförslag är avsett att ersätta lagen (1974:568) om
riksgäldskontoret och lagen (RFS 1967:17) med reglemente för riksgäldskontoret.
Förslaget innebär i huvudsak en modernisering av gällande bestämmelser
och en anpassning av reglerna till riksgäldskontorets nuvarande
verksamhet. Vissa sakliga ändringar föreslås dock. Bl. a. innebär förslaget
att det skall finnas en vice riksgäldsdirektör och att denne och riksgäldsdirektören
skall kunna förordnas för en tid av längst sex år. F. n. är
mandatperioden för riksgäldsdirektören högst tre år. Vidare föreslås att vissa

1 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

av de nuvarande bestämmelserna helt utmönstras såsom varande otidsenliga
eller obehövliga.

Utredningsgruppens förslag till lagstiftning om riksgäldskontoret ansluter
nära till riksgäldsfullmäktiges förslag. Vissa avvikelser finns dock. Bl. a.
föreslår utredningsgruppen att den nya lagen i princip endast skall innehålla
de grundläggande reglerna om riksgäldskontorets verksamhet. Vissa
bestämmelser av administrativ natur i fullmäktiges förslag föreslås därför
slopade. När det gäller riksgäldskontorets upplåningsverksamhet understryks
behovet av en nära samordning med valuta- och kreditpolitiken. Efter
mönster av vad som f. n. gäller föreslås regler om för vilka ändamål lån får tas
upp. Likaså efter förebild av nuvarande regler innehåller förslaget bestämmelser,
som förhindrar att i princip eviga lån ges ut. Vissa ändringar föreslås
när det gäller riksgäldskontorets möjligheter att besluta om ackord och
eftergift. Även bestämmelserna om kontorets organisation m. m. föreslås
ändrade. Bl. a. bör mandatperioden för riksgäldsdirektören liksom hittills
vara högst tre år. Lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari
1983.

Utskottet

Utskottet vill framhålla att den gällande lagstiftningen om riksgäldskontoret
är både föråldrad och svårtillgänglig. Författningarna speglar inte heller
särskilt väl nuvarande förhållanden där riksgäldskontorets upplåningsverksamhet
ingår som en integrerad del av kredit- och valutapolitiken.

Det förslag riksgäldsfullmäktige lägger fram får i stort sett anses uppfylla
de krav som kan ställas på en modern lagreglering av riksgäldskontorets
verksamhet. Enligt utskottets mening kan emellertid invändningar riktas
mot den närmare utformningen av lagförslaget i vissa avseenden. I
yttrandena över förslaget har också, särskilt i det från riksbanksfullmäktige,
kritik framförts mot förslaget. Bl. a. har gjorts gällande att det sakligt avviker
från nuvarande regler och ger riksgäldskontoret mera långtgående befogenheter
än kontoret har i dag. De önskemål och synpunkter som sålunda
framkommit har i väsentlig mån tillgodosetts vid den bearbetning av
fullmäktiges förslag som gjorts av utredningsgruppen. Utredningsgruppen
har också funnit anledning att föreslå vissa andra ändringar i sakligt och
redaktionellt hänseende.

Utredningsgruppens förslag till ny lag om riksgäldskontoret har lämnats
utan erinringar av konstitutionsutskottet, riksdagens revisorer och riksbanksfullmäktige.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har framfört invändningar
mot lagförslaget endast på två punkter, nämligen i fråga om riksgäldskontorets
behörighet att fastställa lånevillkor och om delegation av beslutanderätten
i låneärenden. Också utskottet kan ansluta sig till utredningsgruppens
överväganden rörande utformningen av den nya lagen och anser att

FiU 1982/83:16

riksgäldsfullmäktiges förslag med de av utredningsgruppen förordade
ändringarna bör läggas till grund för lagstiftning.

Riksgäldsfullmäktige erinrar i yttrandet om att såväl det nuvarande
reglementet för riksgäldskontoret som fullmäktiges förslag innehåller
bestämmelser som uttryckligen ger fullmäktige rätt att bestämma villkoren
för lån. Någon motsvarighet härtill finns dock inte i utredningsgruppens
förslag. Enligt fullmäktige är det särskilt vid utlandsupplåningen viktigt att
riksgäldskontorets behörighet klart framgår av lagtexten. Fullmäktige anser
därför att utredningsgruppens lagförslag bör kompletteras i förevarande
hänseende.

Som utredningsgruppen framhåller i promemorian innebär det bemyndigande
att ta upp och förvalta lån som finns i lagförslaget att riksgäldskontoret
får fastställa villkoren för lånen. En viss inskränkning i behörigheten stadgas
dock i 5 §. Med hänsyn till att ett tillmötesgående av fullmäktiges önskemål
således inte innebär någon saklig ändring av utredningsgruppens förslag har
utskottet intet att erinra mot att lagtexten kompletteras. Utskottet föreslår
att i 5 § förs in ett nytt stycke av innebörd att riksgäldskontoret får fastställa
villkoren för lån som skall tas upp dock med den begränsningen som följer av
5 § första stycket.

Riksgäldsfullmäktige har vidare som ovan berörts tagit upp en fråga om
delegation av beslutanderätten i lånefrågor till riksgäldsdirektören. I 18 §
utredningsgruppens förslag finns regler om vilka ärenden som skall avgöras
av fullmäktige. Enligt lagrummet skall fullmäktige bl. a. avgöra frågor om
upptagande av lån mot obligationer eller andra förbindelser. Fullmäktige får
emellertid i den utsträckning förhållandena påfordrar det överlåta till
riksgäldsdirektören att bl. a. besluta om upptagande av dagslån och lån mot
skattkammarväxlar.

Fullmäktige framhåller att riksgäldskontoret sedan en tid tillbaka emitterar
s. k. statsskuld växlar, vilka till sin konstruktion liknar skattkammarväxlar
och är av samma kortfristiga natur. Enligt fullmäktige finns det samma
behov av en möjlighet att delegera beslutanderätten vid upptagande av lån
mot statsskuldväxlar som vid lån mot skattkammarväxlar. På grund härav
och för att man skall undvika framtida lagändringar om andra liknande
statspapper skall ges ut i framtiden föreslår fullmäktige att delegationsrätten
får omfatta upptagande av dagslån samt lån mot skattkammarväxlar och
liknande förbindelser av kortfristig natur.

Enligt utskottets mening bör beslut om upptagande av lån i allmänhet
fattas av fullmäktige. I vissa fall torde emellertid fullmäktiges beslut inte
kunna avvaktas och det bör då vara möjligt för riksgäldsdirektören att fatta
beslut om lånet. Utredningsgruppen har pekat på att frågor om upptagande
av dagslån och lån mot skattkammarväxlar aktualiseras dagligen och
föreslagit en delegationsrätt beträffande sådana lån. Också frågor om
upptagande av lån mot s. k. statsskuldväxlar kan behöva beslutas snabbt.
Utskottet anser därför att även beslutanderätten beträffande sådana lån bör

FiU 1982/83:16

kunna delegeras. Delegationsrätten bör dock inte vara mer vidsträckt än vad
som är erforderligt. Enligt vad utskottet inhämtat planerar riksgäldskontoret
f. n. inte några nya låneformer beträffande vilka det finns ett behov av en
delegationsrätt. Rätten för riksgäldsdirektören att besluta om lån bör således
begränsas till dagslån och lån mot skattkammarväxlar och statsskuldväxlar.
Utskottet förordar att reglerna i 18 § utformas i enlighet härmed. Skulle det i
framtiden visa sig erforderligt med en mera vidsträckt delegationsrätt får
fullmäktige ta initiativ till en lagändring.

Som tidigare berörts innebär riksgäldsfullmäktiges lagförslag att det skall
finnas en vice riksgäldsdirektör i verket. I utredningsgruppens uppdrag har
inte ingått att pröva frågan om en sådan tjänst skall finnas, och gruppen har
därför begränsat sina överväganden till spörsmålet om mandatperiodens
längd.

Riksgäldskontoret har under senare år tillförts betydande resurser för att
kunna klara arbetet med den stora statliga upplåningen inom och utom
landet. I sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 begärde fullmäktige
medel för en tjänst som vice riksgäldsdirektör och för en ny tjänst som
byråchef för utlandslåneärenden. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet föreslog utskottet att en tjänst som byråchef skulle inrättas vid
kontoret. Medel härför anvisades. Däremot beräknade utskottet inte några
medel för en tjänst som vice riksgäldsdirektör för innevarande budgetår med
hänvisning till att frågan skulle behandlas i samband med fullmäktiges förslag
till ny lag för riksgäldskontoret.

Enligt utskottets mening har fullmäktige ännu inte redovisat motiven för
sitt förslag om en vice riksgäldsdirektör med sådan utförlighet att utskottet
kan ta ställning till att nu inrätta en tjänst på verksledningsplanet. I enlighet
härmed bör bestämmelser om en vice riksgäldsdirektör inte ingå i den nya
lagen.

Utöver det anförda föranleder lagförslaget inte några uttalanden från
utskottets sida. Utskottet tillstyrker att fullmäktiges förslag med de av
utredningsgruppen förordade ändringarna genomförs. Vissa redaktionella
ändringar bör dock därvid göras av 1, 4, 9,12, 17,18 och 27 §§ förslaget till
lag om riksgäldskontoret liksom av övergångsbestämmelserna. Också
förslaget till ändring av bestämmelserna om revision av riksdagsförvaltningen
bör ändras i redaktionellt hänseende.

Mot bakgrund av vad som anförs i promemorian om utvecklingen av
kreditpolitiken och statens utlandsupplåning framstår det enligt utredningsgruppen
som befogat att frågan om samordningen mellan riksbankens och
riksgäldskontorets verksamhet blir föremål för en närmare utredning i annat
sammanhang. Därvid kan också, om så befinnes önskvärt, en överarbetning
ske beträffande författningarna om riksbanken.

Utredningsgruppens förslag i dessa hänseenden har lämnats utan erinran
av konstitutionsutskottet (bilaga 5). Skulle en förändring i framtiden
komma att aktualiseras beträffande riksbankens resp. riksgäldskontorets

FiU 1982/83:16

konstitutionella ställning förutsätter konstitutionsutskottet att frågan underställs
utskottets prövning.

Riksbanksfullmäktige (bilaga 7) tillstyrker att frågan om den framtida
samordningen mellan de båda verksamheterna blir föremål för närmare
utredning.

Riksgäldsfullmäktige (bilaga 8) avstyrker däremot förslaget om ytterligare
utredning. Med de redan existerande formerna för samråd och samverkan
mellan riksbanken och riksgäldskontoret samt efter genomförande av de
förslag som utredningsgruppen framlagt synes enligt riksgäldsfullmäktige
alla rimliga önskemål om samarbete mellan främst riksbanken och riksgäldskontoret
kunna tillgodoses. Fullmäktige finner ingen anledning att därutöver
en särskild utredning skall igångsättas om en samordning av riksbankens och
riksgäldskontorets verksamhet.

Utskottet har redan i tidigare sammanhang, bl. a. i sitt betänkande
angående riksgäldskontorets organisation (FiU 1978/79:39), framhållit att
statsskuldpolitiken numera måste ses som en integrerad del av kredit- och
valutapolitiken. Ett nära samarbete mellan riksbanken och riksgäldskontoret
är därför nödvändigt. Behovet av samordning av de båda verkens
verksamhet blir enligt utskottets uppfattning särskilt markant i samband med
de målkonflikter som riksgäldsfullmäktige pekat på i sitt tidigare nämnda
remissyttrande. Riksgäldsfullmäktige säger där att de mera långsiktiga och
institutionella målen för statsskuldpolitiken som har att iakttas av riksgäldsfullmäktige
kan komma i konflikt med ambitionen från riksbankens sida att
använda villkorssättningen på statsupplåningen i primärmarknaden för att
tillgodose mera kortsiktiga kredit- och valutapolitiska syften. Som utredningsgruppen
framhåller i sin promemoria är det emellertid i verkligheten
fyra parter som måste samverka när det gäller statsskuldpolitiken, nämligen
riksdagen, regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret. Med de dimensioner
som budgetunderskott och statsupplåning numera har och kan väntas få
under resten av 1980-talet har statsskuldpolitiken en så betydelsefull roll i
den ekonomiska politiken att en allsidig och förutsättningslös utredning av
dess samordning och organisation enligt utskottets mening bör komma till
stånd.

Med hänvisning till vad ovan anförts avstyrker utskottet yrkandet i motion
1163 om att riksdagen efter beredning i vederbörande utskott skulle besluta
om sådana ändringar i gällande lagstiftning att riksgäldskontoret inordnas i
riksbanken.

Också de lagar som styr riksbankens verksamhet är i många avseenden
otidsenliga. Detta gäller såväl riksbankslagen (1934:437), som i huvudsak
bygger på 1897 års riksbankslag, som bankoreglementet (RFS 1975:6), vars
rötter sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden - i några fall ända till 1668 då
Rikets Ständers bank grundades. Den nu gällande lagstiftningen innehåller
en rad detaljbestämmelser, som inte längre behövs eller över huvud taget

FiU 1982/83:16

inte är tillämpliga. Å andra sidan saknas grundläggande regler, som slår fast
att riksbanken är landets centralbank som ansvarar för att kredit- och
valutapolitiken utformas enligt de riktlinjer som fastställs av riksdag och
regering.

Mot denna bakgrund föreslår utskottet att även författningarna om
riksbanken blir föremål för en överarbetning i samband med den tidigare
föreslagna utredningen om statsskuldpolitikens samordning och organisation.
Därvid bör, som konstitutionsutskottet framhållit, riksbankens och
riksgäldskontorets konstitutionella ställning beaktas.

Det får ankomma på regeringen att närmare bestämma former och
direktiv för utredningsarbetet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1981/82:1163,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om utredning av statsskuldpolitikens samordning
och organisation samt överarbetning av författningarna
rörande riksbanken,

3. att riksdagen med anledning av förslag 1980/81:19 antar
följande

1. Förslag till

Lag om riksgäldskontoret

Inledande bestämmelser

1§

Riksgäldskontoret är den myndighet under riksdagen som avses i 9 kap.
10 § andra stycket regeringsformen.

2 §

Riksgäldskontoret förvaltas av sju fullmäktige som väljs av riksdagen.
Fullmäktige svarar för sin verksamhet endast inför riksdagen.

FiU 1982/83:16

Uppgifter

3 §

Riksgäldskontoret bemyndigas att i enlighet med 4 och 5 §§ denna lag ta
upp och förvalta lån till staten.

Riksgäldskontoret har vidare till uppgift att i enlighet med riksdagens
beslut ställa krediter till förfogande för statlig och annan verksamhet samt
ikläda staten garantier. Kontoret skall även utföra övriga uppdrag och
åligganden som kontoret får av riksdagen eller av regeringen med riksdagens
medgivande.

4 §

Riksgäldskontoret får ta upp lån till staten för

1. finansiering av löpande underJkott i statsbudgeten och av andra utgifter
som grundar sig på riksdagens beslut,

2. tillhandahållande av sådana krediter och fullgörande av sådana
garantier som sägs i 3 §,

3. amortering och inlösen av statslån ävensom uppköp av statslån i
utländsk valuta samt

4. tillgodoseende av riksbankens behov av valutareserv och av statspapper
för marknadsoperationer.

5 §

Obligationer och andra förbindelser som riksgäldskontoret ger ut för
statens räkning skall vara ställda att återbetalas på viss bestämd förfallodag
eller efter uppsägning eller genom årliga avbetalningar enligt uppgjord
amorteringsplan.

Med den begränsning som följer av första stycket får riksgäldskontoret
bestämma villkoren för lån som skall tas upp.

6 §

Riksgäldskontorets kontanta medel skall, i den mån de inte behöver
användas för utbetalningar, insättas på kontorets checkräkning i riksbanken.

7 §

Uppstår överskott på statsverkets checkräkning i riksbanken får riksgäldskontoret
bestämma att överskottet skall överföras till riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets checkräkning i riksbanken skall
riksgäldskontoret täcka detta.

FiU 1982/83:16

8 §

Det åligger riksgäldskontoret att utbetala de anslag som anvisas på
statsbudgeten avseende riksdagen och dess verk samt kostnader för
statsskulden och sådana övriga anslag på statsbudgeten, som enligt särskilda
beslut av riksdagen skall disponeras av riksgäldskontoret. Kontoret får i mån
av behov lyfta nämnda anslag genom uttag från statsverkets checkräkning i
riksbanken.

9 §

Efter prövning i varje särskilt fall får riksgäldskontoret besluta om
avskrivning eller ackord. Ackordsförslag får antas endast om det kan anses
vara till förmån för det allmänna. Ackordsförslag som inte framställs i
konkurs eller enligt ackordslagen (1970:847) får antas endast på villkor att
även övriga borgenärer som ackordet angår godkänner detta.

Om det på grund av gäldenärens sjukdom eller av annan anledning måste
anses uppenbart obilligt att kräva betalning för fordran får riksgäldskontoret
efterge fordringen helt eller delvis intill ett högsta belopp av 50 000 kronor i
varje särskilt fall.

Utöver vad som följer av första och andra styckena får beslut om ackord
eller eftergift inte fattas utan riksdagens särskilda medgivande.

10 §

Om inte särskilda skäl talar däremot får riksgäldskontoret medge inlösen
av obligationer och räntekuponger samt utbetalning av vinster på premieobligationslån,
oaktat betalningsrätten förfallit på grund av preskription.

11 §

Uppkommer under riksgäldskontorets verksamhet anledning att väcka
fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får
fullmäktige göra framställning i ämnet såväl till riksdagen som till regeringen.

12 §

Fullmäktige svarar för att intern revision av riksgäldskontoret sker.
Fullmäktige skall vidare sörja för att intern revision av den inre riksdagsförvaltningen
och andra riksdagens verk än riksbanken och riksgäldskontoret
kan verkställas enligt lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

13 §

Varje år före den 15 oktober skall fullmäktige till riksdagen avge berättelse
över förvaltningen av riksgäldskontoret under det senaste budgetåret.

FiU 1982/83:16

Organisation

14 §

Riksgäldsfullmäktige väljs för riksdagens valperiod. Endast den som är
myndig kan vara fullmäktig. Statsråd får ej vara fullmäktig.

Riksdagen väljer en av fullmäktige att vara ordförande. Fullmäktige väljer
inom sig en vice ordförande.

15 §

Fullmäktige utser för en tid av högst tre år en riksgäldsdirektör att vara
chef för riksgäldskontoret.

När riksgäldsdirektören har förhinder fullgörs riksgäldsdirektörens åligganden
av en tillfällig ersättare som fullmäktige utser.

16 §

För beredning och rådgivning skall inom riksgäldskontoret finnas ett
arbetsutskott bestående av fullmäktiges ordförande, riksgäldsdirektören och
en tredje ledamot, som fullmäktige utser inom sig.

17 §

Inom riksgäldskontoret skall finnas en revisionsenhet samt de enheter i
övrigt som riksdagen bestämmer.

Riksgäldskontorets verksamhet leds under fullmäktige av riksgäldsdirektören.
Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige såvitt
annat inte följer av lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning
som beslutas av fullmäktige.

Ärendenas handläggning m. m.

18 §

Av fullmäktige avgörs

1. viktigare författningsfrågor;

2. viktigare frågor om riksgäldskontorets organisation och arbetsformer; 3.

frågor om upptagande av lån mot obligationer eller andra förbindelser; 4.

frågor om utfärdande av statlig garanti eller lämnande av annat statligt
stöd som enligt riksdagens beslut skall prövas av riksgäldskontoret;

5. frågor om villkor för rörliga krediter;

6. frågor om avskrivning, ackord eller eftergift rörande fordringar;

7. anslagsfrågor och andra frågor av större ekonomisk betydelse;

FiU 1982/83:16

8. frågor om inrättande av tjänst samt om tillsättande av tjänst i vilken
lönegrad F 19 eller högre kan tillämpas på innehavaren;

9. frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag eller om disciplinansvar,
åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning;

10. övriga frågor som enligt denna lag skall avgöras av fullmäktige;

11. andra frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som
riksgäldsdirektören hänskjuter till fullmäktige.

Fullmäktige får i den utsträckning förhållandena påfordrar överlåta till
riksgäldsdirektören rätten att besluta om upptagande av dagslån och lån mot
skattkammarväxlar och statsskuldväxlar, att bestämma de närmare villkoren
för andra lån som skall tas upp samt att besluta i ärenden som anges i första
stycket 4, 5 och 6. Rätten för riksgäldsdirektören att besluta i de angivna
frågorna får, i den utsträckning fullmäktige medger, av riksgäldsdirektören
överlåtas till annan tjänsteman. Sådana bemyndiganden för riksgäldsdirektören
skall framgå av en av fullmäktige beslutad arbetsordning eller genom
ett särskilt fullmäktiges beslut. Fullmäktige kan bestämma att beslut som
fattas med stöd av fullmäktiges bemyndiganden skall anmälas för fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksgäldsdirektören
ensam. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver
prövas av riksgäldsdirektören får de avgöras av annan tjänsteman i den
omfattning som framgår av arbetsordningen eller särskilda beslut.

19 §

När fullmäktige i riksgäldskontoret eller fullmäktige i riksbanken begär
det skall gemensam överläggning ske i frågor som är av betydelse från krediteller
valutapolitisk synpunkt.

20 §

Fullmäktige i riksgäldskontoret skall sammanträda en gång varannan
vecka eller oftare om ärendenas beskaffenhet och oavbrutna gång kräver det.
Vid varje sammanträde skall föras protokoll.

Fullmäktige får inte sammanträda på område som är ockuperat av
främmande makt.

Fullmäktige är beslutsföra när minst fem ledamöter är närvarande. Som
fullmäktiges beslut gäller den mening som de flesta enar sig om eller, vid lika
röstetal, den mening som ordföranden biträder.

21 §

Riksgäldsdirektören skall närvara vid fullmäktiges sammanträden och får
delta i förhandlingarna, även om han inte är fullmäktig. Flan skall låta anteckna
skiljaktig mening till protokollet.

FiU 1982/83:16

22 §

Fullmäktige kan föreskriva eller för särskilt fall besluta att endast den som
är svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksgäldskontoret.

23 §

Av stadgan (RFS 1978:7) om vissa medbestämmandeformer inom
riksdagen och dess myndigheter följer att riksgäldskontorets befogenhet att
besluta kan vara begränsad i vissa hänseenden.

24 §

Beträffande arvoden till fullmäktig och suppleant finns föreskrifter i
arvodesstadgan (RFS 1979:1) för riksdagen och dess organ.

25 §

För resor som fullmäktig företar för riksgäldskontorets räkning har han
rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt
allmänt reseavtal (ARA) eller, när det är fråga om utrikes resa, enligt
utlandsresereglementet (1953:666). Fullmäktig skall hänföras till reseklass
A.

Fullmäktig som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente för
deltagande i sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan
förrättning eller annat uppdrag där för riksgäldskontorets räkning under tid
då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under
pågående riksmöte skall dagtraktamentet för fullmäktig som är ledamot av
riksdagen minskas med det belopp för dag som utgår enligt ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter.

Vad som stadgas i denna paragraf skall även äga tillämpning på
suppleant.

Besvär

26 §

Om besvär över beslut inom riksgäldskontoret föreskrivs i besvärsstadgan
(RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk.

Ansvarsbestämmelse

27 §

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt
uppdrag.

Åtal mot fullmäktig för brott, begånget i utövningen av uppdraget, får
beslutas endast av finansutskottet.

FiU 1982/83:16

Åtal mot tjänsteman som avses i 15 § för brott, begånget i utövningen av
tjänsten som riksgäldsdirektör, får beslutas endast av finansutskottet. Är
tjänstemannen inte fullmäktig får sådant åtal också beslutas av fullmäktige -

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen
(1974:568) om riksgäldskontoret och lagen (RFS 1967:17) med reglemente
för riksgäldskontoret.

2. Fullmäktige i riksgäldskontoret skall före utgången av januari 1983 till
riksdagen avge berättelse över förvaltningen av riksgäldskontoret under
första halvåret 1982.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (RFS 1975:6) med reglemente för
riksbanken (Bankoreglementet)
dels att 14 § 3 mom. skall upphöra att gälla,
dels att 21 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Gemensamt med fullmäktige i riksgäldskontoret
skall fullmäktige i riksbanken
för uppsikt och kontroll över
Göta kanals vidmakthållande utse
dels en person att såsom ledamot på
riksbankens och riksgäldskontorets
vägnar inträda i direktionen över
kanalen, dels ett ombud att på de
båda verkens vägnar deltaga i revisionen
av kanalens räkenskaper. Val av
ledamot i direktionen skall företagas
varje år och val av ombud i revisionen
före dess början.

Föreslagen lydelse
§

I lagen (1982:000) om riksgäldskontoret
finns bestämmelser om skyldighet
för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
att sammanträda gemensamt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

FiU 1982/83:16

3. Förslag till

Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av
riksdagsförvaltningen

•

Härigenom föreskrivs att rubriken till bestämmelserna (RFS 1968:8) om
revision av riksdagsförvaltningen1 samt 3-5 §§ bestämmelserna skall ha
nedan angivna lydelse.

Lag om revision av riksdagsförvaltningen

Nuvarande lydelse

Om det ansvar för revision av
riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning som åvilar fullmäktige i
dessa verk stadgas i bankoreglementet
och i reglementet för riksgäldskontoret.

För den revision av andra organ än
riksgäldskontoret som skall verkställas
av detta verks revisionsavdelning
svarar avdelningens chef i första
hand. De anmärkningar och påpekanden
vartill revisionen kan föranleda
skall av honom delges vederbörande
myndighet direkt. Fullmäktige
i riksgäldskontoret äger meddela
allmänna administrativa riktlinjer
även för denna del av revisionsavdelningens
verksamhet men har icke att
taga ställning till anmärkningar och
påpekanden vilka ej avser riksgäldskontoret.

Om anledning därtill förekommer
bör chef för intern revisionsavdelning
till riksdagens revisorer omedelbart
anmäla förhållande som framkommit
vid eller äger samband med
revisionen. Årligen skall han, samtidigt
med att verkets fullmäktige
avger föreskriven berättelse till riksdagens
revisorer, till dessa avlämna
rapport om den av honom ledda
revisionsverksamheten.

Föreslagen lydelse

I bankoreglementet (RFS 1975:6)
och lagen (1982:000) om riksgäldskontoret
finns bestämmelser om det
ansvar för revisionen av riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning
som fullmäktige i dessa verk har.

För den revision av andra organ än
riksgäldskontoret som skall verkställas
av kontorets revisionsavdelning
svarar avdelningens chef. Fullmäktige
i riksgäldskontoret får dock meddela
allmänna administrativa riktlinjer
för denna del av avdelningens
verksamhet. Föranleder revisionen
anmärkningar eller påpekanden beträffande
en myndighet skall chefen
för revisionsavdelningen underrätta
myndigheten direkt om dessa. Det
ankommer inte pä fullmäktige i riksgäldskontoret
att ta ställning till
anmärkningar och påpekanden som
inte avser riksgäldskontoret.

Chefen för en intern revisionsavdelning
som avses i 1 § skall, när
anledning därtill förekommer, omedelbart
till riksdagens revisorer anmäla
förhållande som framkommit
vid eller har samband med revisionen.
Han skall årligen, samtidigt
med att verkets fullmäktige avger
föreskriven berättelse till riksdagen,
till riksdagens revisorer avlämna rapport
om den av honom ledda revisionsverksamheten
.

1 Bestämmelserna omtryckta RFS 1975:15.

FiU 1982/83:16

Nuvarande lydelse

Utöver den kontroll som åligger
riksdagens revisorer enligt deras
instruktion skall revisorerna för varje
avslutat räkenskapsår granska
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Därvid skall i synnerhet tillses att
verkens organisation av och kontroll
över bokföringen samt medels- och
värdeförvaltningen är tillfredsställande.

Över revisionen av vartdera verket
skall revisorerna senast den 1 mars
avge särskild berättelse till riksdagen.
Sådan berättelse skall innehålla uppgift
angående omfattningen av den
av revisorerna verkställda granskningen
och uttalande huruvida revisorerna
anser ansvarsfrihet böra
beviljas vederbörande fullmäktige.

Föreslagen lydelse

Utöver den kontroll som riksdagens
revisorer skall utöva enligt
lagen (1974:1036) med instruktion
för riksdagens revisorer skall revisorerna
för varje avslutat räkenskapsår
granska riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Revisorerna skall därvid
särskilt tillse att verkens organisation
av och kontroll över bokföringen
samt medels- och värdeförvaltningen
är tillfredsställande.

Revisorerna skall avge en särskild
berättelse till riksdagen senast den 1
mars över revisionen av riksbanken
och senast den 15 november över
revisionen av riksgäldskontoret. Berättelsen
skall innehålla uppgift
angående omfattningen av den av
revisorerna verkställda granskningen
och uttalande huruvida revisorerna
anser att ansvarsfrihet bör beviljas
vederbörande fullmäktige.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 4 och 5 §§ den 1 juli 1983 och i övrigt
den 1 januari 1983.

Stockholm den 25 november 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Arne
Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Roland Sundgren (s), Rolf Rämgård (c),
Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk),
Hugo Hegeland (m), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit Gennser (m), Björn
Molin (fp) och Bo Krogvig (s).

FiU 1982/83:16

BILAGOR

Yttranden över riksgäldsfullmäktiges förslag till lag med

instruktion för riksgäldskontoret från

Konstitutionsutskottet (KU 1981/82:4 y) Bilaga 1

s. 16

Riksdagens revisorer (1981-09-23) Bilaga 2

s. 18

Fullmäktige i riksbanken (1981-09-24) Bilaga 3

s. 22

Promemoria med förslag till ny lag om

riksgäldskontoret (1982-06-10) Bilaga 4

s. 38

Yttranden över promemoria med förslag till ny lag om

riksgäldskontoret från

Konstitutionsutskottet (KU 1982/83:1 y) Bilaga 5

s. 81

Riksdagens revisorer (1982-09-23) Bilaga 6

s. 83

Fullmäktige i riksbanken (1982-09-30) Bilaga 7

s. 84

Fullmäktige i riksgäldskontoret (1982-10-07) Bilaga 8

s. 86

FiU 1982/83:16

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande
1981/82:4 y

över förslag 1980/81:19 till lag med instruktion för riksgäldskontoret Till

finansutskottet

Finansutskottet har den 7 april 1981 beslutat bereda konstitutionsutskottet
tillfälle att avge yttrande över ovan angivna förslag till instruktion för
riksgäldskontoret. Förslaget har utarbetats av en särskild kommitté som
tillsatts av riksgäldsfullmäktige med riksgäldsdirektören som ordförande.
Fullmäktige, som i allt väsentligt anslutit sig till kommitténs förslag och
motiveringar, har i samband med att ärendet överlämnades till riksdagen
framhållit att förslaget inte innebär några förändringar i sak av riksgäldskontorets
verksamhet och uppgifter i förhållande till den nu gällande lagstiftningen.

Någon motion har inte väckts med anledning av förslaget. Finansutskottet
har berett även fullmäktige i riksbanken och riksdagens revisorer tillfälle att
yttra sig över förslaget. I riksbanksfullmäktiges yttrande anförs avslutningsvis: Det

remitterade lagförslaget har utarbetats inom riksgäldskontoret utan
närmare kontakt med riksbanken. Riksgäldsfullmäktige har framhållit att
förslaget inte innebär några förändringar i sak av riksgäldskontorets
verksamhet och uppgifter i förhållande till den nu gällande lagstiftningen.
Lagförslaget är emellertid utformat så att det efter ordalagen är mer
långtgående. Det finns därför anledning till noggrann genomgång av
förslaget. Här har pekats på ett antal frågor som kräver närmare överväganden.
Hit hör övergripande principiella frågor, t. ex. om den nödvändiga
integreringen av riksgäldskontorets verksamhet i riksbankens kreditpolitik
och valutapolitik och om behovet av närmare precisering av ändamålen och
formerna för riksgäldskontorets upplåning till staten. Hit hör även organisatoriska
frågor, t. ex. om riksgäldsdirektörens ställning och mandatperiod
och om var inom riksgäldskontoret olika frågor skall avgöras.

Den slutliga utformningen av lagförslaget är således en för riksbankens
verksamhet betydelsefull fråga.

Fullmäktige vill därför hemställa att den närmare översyn som ovan
förordats sker i nära samråd med riksbanken.

Konstitutionsutskottet delar riksbanksfullmäktiges uppfattning att det
föreliggande förslaget bör bli föremål för översyn och att denna bör ske i nära
samråd med riksbanken. Det får ankomma på finansutskottet att ta ställning
till formerna för översynen, som självfallet bl. a. bör avse de konstitutionella
frågor som aktualiserats i ärendet. Konstitutionsutskottet förutsätter att
utskottet bereds tillfälle att ånyo yttra sig när den förordade översynen
verkställts.

FiU 1982/83:16 17

Stockholm den 13 oktober 1981

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: Hilding Johansson (s), Anders Björck (m), Torkel Lindahl (fp),
Per Unckel (m), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne
Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m). Kurt Ove Johansson (s), Bengt
Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp), Kerstin Nilsson (s). Britta Hammarbacken
(c). Sture Thun (s)* och Lahja Exner (s)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

2 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

Bilaga 2

Yttrande från

Riksdagens revisorer (1981-09-23)

Arbetsutskottet

Finansutskottet har berett riksdagens revisorer tillfälle att yttra sig över
förslag (1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret. Med
anledning därav vill vi göra följande kommentarer till förslaget i vad det
gäller revisionsfrågor. Våra synpunkter knyter direkt an till lagförslagets
paragrafindelning.

7 §

Fullmäktige svarar för att intern revision av riksgäldskontoret utövas.
Vidare skall fullmäktige se till att intern revision av riksdagsförvaltningen i
övrigt äger rum i enlighet med de bestämmelser (RFS 1968:8) om revision av
riksdagsförvaltningen som riksdagen har meddelat.

Föreskriften är något missvisande eftersom ansvaret för den interna
revisionen av riksbankens verksamhetsområde uteslutande åvilar bankofullmäktige.
I paragrafen bör därför endast göras en hänvisning till den
aktuella författningen enligt följande förslag.

Fullmäktige svarar för att intern revision kan bedrivas i enlighet med de
bestämmelser (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen som
riksdagen har meddelat.

8 §

Varje år före utgången av januari skall fullmäktige till riksdagen avge
berättelse över sin verksamhet under det senaste kalenderåret.

Riksgäldskontorets räkenskapsår är budgetåret. Vidare gäller att fullmäktige
inte beviljas ansvarsfrihet per kalenderår utan per budgetår. Enligt
vår mening vore det därför naturligt att berättelsen avsåg det senaste
budgetåret och att den fick ett sådant innehåll att den samtidigt kunde ersätta
den i reglementets 49 § föreskrivna berättelsen till riksdagens revisorer.

Fullmäktiges berättelse till riksdagen har hittills varit så utformad att den
givit en översiktlig information om kontorets förvaltning under det gångna
kalenderåret. För verksamheten under andra hälften av kalenderåret har
mer detaljerade uppgifter lämnats medan den läsare som varit intresserad av
motsvarande fylliga information för första halvåret har hänvisats till en annan
publikation.

Om 8 § i förslaget till instruktion får den av fullmäktige föreslagna lydelsen
bör i fortsättningen berättelsen till riksdagen utformas på ett sådant sätt att
hänvisningar av detta slag kan undvikas.

Av intresse i sammanhanget är också riksgäldsfullmäktiges förslag att

FiU 1982/83:16

bestämmelsen i reglementets 49 § skall slopas, dvs. att skyldigheten för
riksgäldsfullmäktige att varje år lämna riksdagens revisorer en särskild
berättelse skall tas bort. Med anledning härav vill vi erinra om vad som finns
föreskrivet i 5 § bestämmelser om revision av riksdagsförvaltningen. Där
stadgas bl. a. att riksdagens revisorer för varje avslutat räkenskapsår skall
granska riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
För att vi skall kunna fullgöra denna skyldighet måste vi varje höst ha
tillgång till en berättelse avseende riksgäldskontorets verksamhet under det
senaste budgetåret. Denna berättelse bör inte bara ge en bild av kontorets
förvaltning av statsskulden och förmedling av kreditgarantier m. m. utan
också inrymma en redogörelse för hur kontoret utnyttjat de av riksdagen
tilldelade anslagen.

Vårt önskemål om en sådan berättelse kan tillgodoses på två sätt.
Antingen får en föreskrift om den av oss begärda berättelsen ersätta den
föreslagna instruktionens stadgande om en kalenderårsinriktad berättelse.
§ 8 bör då ges följande lydelse.

Varje år före den 15 november skall fullmäktige till riksdagen och till
riksdagens revisorer avge berättelse över sin verksamhet under det senaste
räkenskapsåret.

I annat fall föreslår vi att föreskriften om berättelsen till riksdagens
revisorer tas in i en ny paragraf omedelbart efter § 8 i förslaget. Den nya § 9
bör i så fall ges följande lydelse.

Varje år före den 15 november skall fullmäktige till riksdagens revisorer
avge berättelse över sin verksamhet under det senaste räkenskapsåret.

14 §

Riksgäldsdirektören leder under fullmäktige riksgäldskontorets verksamhet.

Inom riksgäldskontoret finns en upplåningsenhet, en ekonomienhet, en
garanti- och rättsenhet, en administrationsenhet samt en revisionsenhet.
Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en av fullmäktige
fastställd arbetsordning.

Riksgäldskontorets revisionsenhet har sedan år 1917 varit direkt underställd
fullmäktige. Denna särställning har enheten givits för att markera dess
oberoende till den granskade verksamheten. Det är enligt vår mening
angeläget att särställningen också kommer till uttryck i instruktionen. Vi vill
därför föreslå följande ändring av 14 §.

Inom riksgäldskontoret finns en upplåningsenhet, en ekonomienhet, en
garanti- och rättsenhet, en administrationsenhet samt en revisionsenhet.

Revisionsenheten lyder direkt under fullmäktige. Riksgäldskontorets verksamhet
i övrigt leds under fullmäktige av riksgäldsdirektören. Ärendenas
fördelning mellan enheterna skall framgå av en av fullmäktige fastställd
arbetsordning.

FiU 1982/83:16

15 §

Hos riksgäldskontoret finns personal enligt särskilda föreskrifter eller
andra beslut som riksdagen eller fullmäktige meddelar.

Riksgäldskontoret får därutöver, i enlighet med fullmäktiges bestämmande,
anlita utomstående för särskilda uppdrag.

I paragrafens andra stycke bör följande tillägg göras.

Riksgäldskontoret får därutöver, inom anvisade medel och i enlighet med
fullmäktiges bestämmande, anlita utomstående för särskilda uppdrag.

18 §

Riksgäldsdirektören skall närvara vid fullmäktiges sammanträden och får
deltaga i förhandlingarna, även om han inte är fullmäktig. Han skall låta
anteckna skiljaktig mening till protokollet.

Ärendena föredras av riksgäldsdirektören eller av annan tjänsteman som
riksgäldsdirektören utser.

Den markering som vi i 14 § vill göra av revisionsenhetens ställning bör
komma till uttryck även i denna paragraf. Andra stycket i paragrafen bör i
enlighet härmed ges följande lydelse.

I fullmäktige föredras ärendena av riksgäldsdirektören eller av annan
tjänsteman som riksgäldsdirektören utser, dock att ärenden som avser
revisionen av riksgäldskontoret föredras av chefen för revisionsenheten.

23 §

För resor som fullmäktig företar för riksgäldskontorets räkning har han
rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt
allmänna resereglementet eller, när det är fråga om utrikes resa, enligt
utlandsreglementet. Fullmäktig skall hänföras till reseklass A.

Vad som stadgas i denna paragraf skall även äga tillämpning på
suppleant.

Vid utrikes tjänsteresa under riksdagssession bör inte dubbla traktamenten
kunna utgå till fullmäktiges ledamöter. Vi föreslår därför efter att ha
rådgjort i ärendet med riksdagens förvaltningskontor att ett nytt stycke skjuts
in mellan det andra och det tredje stycket. Det nya stycket bör ha följande
lydelse.

Om resa eller förrättning enligt första stycket företas utom riket under
riksdagssession skall dagtraktamentet minskas med det belopp för dag som
enligt lagen om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter utgår till ifrågavarande ledamot.

FiU 1982/83:16

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m),
Bertil Jonasson (c) och Hugo Bengtsson (s) samt av kanslichefen Göran
Hagbergh. Föredragande har varit avdelningsdirektören Per Mårtensson.

På riksdagens revisorers vägnar
Ingegerd Troedsson

Per Mårtensson

FiU 1982/83:16

Bilaga 3

Yttrande från

Fullmäktige i riksbanken (1981-09-24)

Utdrag av

FULLMÄKTIGES PROTOKOLL
1981-09-24

Närvarande: Erik Wärnberg, ordförande
Lars Wohlin
Gunnar Sträng
Karl Erik Eriksson
Thage Peterson
Bertil Jonasson
Sten Westerberg

§3 Remiss av riksgäldsfullmäktiges förslag (1980181:19) till lag med instruktion
för riksgäldskontoret

Genom remiss den 8 april 1981 hade riksdagens finansutskott berett
fullmäktige i riksbanken tillfälle att avge yttrande över riksgäldsfullmäktiges
förslag (1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret.

Före dagens sammanträde hade fullmäktiges ledamöter erhållit del av
förslaget jämte ett utkast till yttrande.

Fullmäktige beslöt, i enlighet med direktionens förslag, att avge yttrande
av den lydelse som framgår av registraturet.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Det antecknades, att Allan Hernelius, som vore förhindrad deltaga i
dagens sammanträde, tagit del av yttrandet och förklarat sig instämma i
detta.

Ur protokollet:

Ingrid Flykt

Sveriges riksbank (1981-09-24)

Sedan fullmäktige i riksbanken genom finansutskottets skrivelse den 8
april 1981 beretts tillfälle att avge yttrande över riksgäldsfullmäktiges förslag
(1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret får fullmäktige
anföra följande.

Lagförslaget, som avses ersätta lagen om riksgäldskontoret och lagen med
reglemente för riksgäldskontoret, har utarbetats av en av riksgäldsfullmäktige
tillsatt kommitté. Den har haft i uppdrag att främst mot bakgrund av den
nya organisation för riksgäldskontoret som riksdagen beslutade om våren

FiU 1982/83:16

1979 (Förs 1978/79:17, FiU 1978/79:39) verkställa en översyn av de lagregler
som gäller fullmäktiges och kontorets verksamhet.

Den remitterade skrivelsen behandlar i huvudsak frågan om den konkreta
utformningen av en författning som reglerar riksgäldskontorets förvaltning
och rörelse. En strävan har därvid varit att ersätta nuvarande detaljrika
angivelser av riksgäldskontorets uppgifter med en mer allmänt formulerad
bestämmelse, som uttrycker verksamhetens huvudsakliga innehåll och
inriktning. Huvuduppgiften, att ta upp och förvalta lån till staten, har angivits
vara ett led i den ekonomiska politiken. Riksgäldskontorets roll i ett sådant
vidare sammanhang har emellertid inte berörts. Frågan kan ställas om detta -och då i första hand relationerna mellan riksgäldskontoret och riksbanken -bör speglas klarare i författningstexten eller motiven för denna. Denna
centrala fråga behandlas i närmast följande avsnitt före de synpunkter som
ges på den närmare utformningen av lagtexten.

1. Samarbetet mellan riksbanken och riksgäldskontoret

Kreditpolitikens omedelbara mål kan sägas vara att påverka likviditetssituationen
i den svenska ekonomin för att nå önskade effekter på efterfrågan
på varor och tjänster och, bör numera tilläggas, den privata sektorns
upplåning i utlandet. Därtill kommer önskemålen beträffande räntenivån på
olika marknader. Ett viktigt led i kreditpolitiken är därvid att söka
åstadkomma en viss fördelning av statsupplåning mellan banker å den ena
sidan och kapitalmarknadens placerande institutioner och allmänheten å den
andra. Såsom kreditpolitiken bedrivits i Sverige sker detta inte bara genom
att variera räntor och andra villkor vid statlig upplåning utan även genom en
serie regleringar som påverkar olika instituts efterfrågan på statspapper -likviditetskrav för bankerna, placeringskrav för allmänna pensionsfonden
och försäkringsbolagen, emissionskontroll för övriga placerares obligationsemissioner
och vissa andra former av upplåning.

I ett läge som varit rådande under senare år med stora och kraftigt växande
underskott i statsbudgeten att finansiera och med förfallande statslån som
måste omsättas, får de primära upplåningsoperationerna en framträdande
roll och riksgäldskontoret därmed en bred kontakt med marknaden. Det
faktum att utrymmet för placering av de nyemitterade statspapperen på
marknaden hittills i mångt och mycket skapats av riksbankens regleringsåtgärder
har inneburit att riksgäldskontorets beslut om sin upplåning, dess
former och villkor naturligen måst underordnas riksbankens kredit- och
valutapolitik. För närvarande arbetar en utredning om kreditpolitiska
medel. Denna utredning skall ta ställning till om regleringarna skall
begränsas eller upphävas och riksbanken skall övergå till en mer marknadsanpassad
kreditpolitik. Skulle en sådan politik införas kan riksbankens
marknadsoperationer bli av större betydelse. Även under sådana förhållanden
måste statsskuldspolitiken i stort bestämmas av riksbanken såsom det

FiU 1982/83:16

politiska organ som har ansvaret för kredit- och valutapolitiken.

Staten som stor låntagare på utländska kapitalmarknader är en ny
företeelse som ytterligare stärkt banden mellan riksgäldskontoret och
riksbanken. Uppläggningen av den inhemska kreditpolitiken och den
ekonomiska politiken i stort är naturligtvis i hög grad bestämmande för
utvecklingen av betalningsbalansen samtidigt som ett av syftena med denna
politik just är att komma till rätta med obalansen i de utrikes betalningarna.
När väl politiken är fastlagd bestäms omfattningen av statens upplåning
utomlands av utfallet av bytesbalansen, den privata (och kommunala)
sektorns nettoupplåning utomlands och de mål som sätts för utvecklingen av
valutareserven. Om de båda första elementen är bestämda - och den privata
utlandsupplåningen är naturligtvis mycket känslig för kreditpolitiska åtgärder
- finns ett entydigt samband mellan statens upplåning utomlands och
valutareserven. En större upplåning utomlands leder till en motsvarande
ökning av riksbankens valutareserv och en motsvarande nedgång av
riksbankens innehav av statspapper, medan den däremot inte på ett direkt
sätt påverkar ekonomin i övrigt. Härav har följt att både utlandsupplåningens
volym över en något längre period och hanteringen från vecka till vecka
av utnyttjandet måste styras av riksbankens mål för valutareserven.

Riksgäldskontoret är införstått med denna uppläggning av den statliga
utlandsupplåningen och nya samarbetsformer har skapats för ändamålet.
Riksbankens uppgift är framför allt att dra upp riktlinjer för den totala
upplåningsvolymen utomlands. Riksgäldskontoret, å sin sida, ansvarar för
genomförandet av denna upplåning, vilket förutsätter nära kontakter med de
utländska kreditmarknaderna. Förhandlingen vid upptagandet av utlandslån
har därför naturligen gett riksgäldskontoret en vidare ram för flexibelt
agerande än vad gäller i fråga om den inhemska upplåningen. Utnyttjandet
av redan avtalade lånemöjligheter måste däremot helt samstämmas med
riksbankens valutaoperationer.

Enligt fullmäktiges mening har det samarbete som på det informella planet
utvecklats mellan riksgäldskontoret och riksbanken inneburit att riksgäldskontorets
åtgärder väl har kunnat samordnas med kredit- och valutapolitiken
i övrigt. Alla riksgäldskontorets operationer, som varit av någon betydelse i
sådant sammanhang, har föregåtts av ett nära samråd med riksbanken.

Den frågan kan emellertid resas om den samordning som nu sker av
riksgäldskontorets åtgärder med kredit- och valutapolitiken och de krav som
detta ställer på samråd med riksbanken i någon form, bör kodifieras i
författningen för riksgäldskontoret. I den nuvarande författningen finns
ingen anspelning på riksgäldskontorets roll i den ekonomiska politiken och i
det remitterade förslaget till ny lag är det enda uttrycket härför att
riksgäldskontoret bemyndigas att ta upp och förvalta lån till staten ”sorn ett
led i den ekonomiska politiken”. En sådan lydelse är ofullständig genom att
den ej anger den primära grunden för riksgäldskontorets upplåning,
nämligen att finansiera underskottet i statsbudgeten. Enligt fullmäktiges

FiU 1982/83:16

mening är den dessutom alltför vag. Med den rörlighet som präglar
kreditpolitiken kan riksgäldskontoret inte ges i förväg fastställda fasta ramar
för sin upplåningsverksamhet, utan denna måste snabbt kunna anpassas till
växlingar i kreditmarknads- och valutaläge. Ansvaret för utformningen av
statsskuldspolitiken med hänsyn härtill måste, som tidigare framhållits, ligga
hos riksbanken. Det är väsentligt att gällande ”spelregler” kommer till klart
uttryck i motiven för den nya författningen. Finansutskottet har också redan
vid sin behandling av den av riksgäldskontoret företagna organisationsöversynen
(FiU 1978/79:39) uttalat att statsskuldspolitiken utgör en integrerad
del av kredit- och valutapolitiken och understrukit vikten av ett nära
samarbete mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Enligt fullmäktiges
mening måste motiven ge innehåll åt denna grundläggande regel för
relationerna mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Den kan dessutom
kortfattat införas i lagtexten.

Samordningen av riksgäldskontorets låneoperationer med riksbankens
kredit- och valutapolitik sker, som nämnts, genom informella kontakter i den
löpande verksamheten och så förutsätts ske även framdeles. Det kan
emellertid övervägas om inte, som en yttersta utlöpare av denna samordning,
riksgälds- och riksbanksfullmäktige borde beredas möjlighet att, på grundval
av ett uttryckligt stadgande härom, var och en påkalla gemensamma
överläggningar i kredit- och valutapolitiska frågor för den händelse särskilda
skäl så skulle motivera.

Utöver mer allmänna synpunkter på samordningen av riksgäldskontorets
verksamhet med riksbankens kredit- och valutapolitik vill fullmäktige ge
några mer specifika kommentarer till arbetsfördelningen mellan de båda
institutionerna.

Den första gäller statens upplåningsoperationer. Dessa utförs, som
framgått, normalt av riksgäldskontoret i nära kontakt med riksbanken. Det
utesluter givetvis inte att riksbanken som ytterst ansvarig för marknadsoperationerna
såsom penningpolitiskt medel måste ha möjlighet att företa
sådana operationer i form av köp och försäljning av statspapper. Fullmäktige
vill i det sammanhanget understryka vikten av att statens lån läggs upp så att
riksbanken kan erhålla de statspapper riksbanken behöver för sina marknadsoperationer.

En andra kommentar gäller frågor om återbetalning i förtid av lån som
kommer upp i olika former. Villkoren för ett lån kan ge låntagaren rätt att
säga upp lånet före den senast möjliga tidpunkten. Detta gäller både lån
upptagna i Sverige och utlandslån. Särskilt i fråga om utlandslån finns
dessutom lån som tagits upp hos en begränsad grupp placerare, t. ex. banker.
Här förekommer det att låntagare och långivare förhandlar och överenskommer
om ändringar i lånevillkoren, t. ex. vad gäller löptid och räntesats.

Den frågan kan också resas om staten i fråga om lån spridda bland en stor
mängd placerare, t. ex. obligationslån, bör gå med på att lösa ett lån utan att
förtidsinlösen medges i lånevillkoren. Detta har förekommit under speciella

FiU 1982/83:16

omständigheter och efter beslut av riksdagen. Sådan förtidsinlösen av lån
eller delar av lån på sätt som avviker från villkoren bör självfallet inte få
förekomma.

En annan större fråga är uppköp på marknaden av utelöpande lån. Här bör
man skilja mellan lån i svenska kronor och lån i utländsk valuta. Vid public
issues i utlandet, som är konstruerade med s. k. ”sinking fund”, ingår sådana
uppköp inom viss gräns i den normala låneförvaltningen. Dessa uppköp har
ombesörjts av riksgäldskontoret i samråd med riksbanken. Förfarandet bör
bli detsamma framöver. Uppköp av statspapper på den svenska marknaden,
vilka har direkt effekt på likviditeten i ekonomin, utgör som understrukits
tidigare en central del av riksbankens penningpolitiska verksamhet och bör
därför inte utföras av riksgäldskontoret.

Nuvarande författning medger inte att riksgäldskontoret företar upplåning
för uppköp av på marknaden utelöpande lån. Förslaget till en ny författning
innehåller emellertid ingen sådan begränsning. Helt naturligt måste riksgäldskontoret
ha möjlighet till de uppköp av svenska statens obligationer i
utländsk valuta i anslutning till ovan beskrivna förvaltning av utlandslånen.
Upplåning för dessa operationer måste självfallet få företas. Fullmäktige vill
emellertid bestämt avvisa att riksgäldskontorets upplåningsbefogenheter
utvidgas till operationer i statsobligationer i svenska kronor.

Den utvidgning av upplåningsrätten som förslaget till ny författning
innehåller är en betydelsefull fråga för riksbankens penningpolitik. Denna
utvidgade möjlighet åstadkommes genom strykning av några paragrafer i
författningen. Det är anmärkningsvärt att denna ändring föreslås utan
redovisning och motivering.

En tredje kommentar, slutligen, gäller riksgäldskontorets möjligheter att
låna ut medel på den svenska kreditmarknaden i form av dagslån eller
krediter på högst två månader. När riksgäldskontoret 1963 föreslog och
sedermera erhöll rätt att låna ut kassaöverskott på kreditmarknaden skedde
detta mot bakgrunden av en finanspolitik som innebar ett statligt budgetöverskott
och därigenom tendens till stark åtstramning av penningmarknaden.
Samtidigt förekom kraftiga kortfristiga svängningar i likviditeten på
denna marknad beroende på bristande synkronisering mellan inbetalningar
till och utbetalningar från staten. Under inbetalningsperioderna blev
likviditeten på penningmarknaden extremt stram och bankernas upplåning i
riksbanken onödigt stor och försvårade möjligheten till en rätt bedömning av
likviditetssituationen.

Bilden är nu förändrad. Staten har numera ett stort utgiftsöverskott och
dessutom en omfattande skuld varav vissa delar förfaller löpande. Likviditetstillskotten
från staten är mycket stora även under den strama delen av
året nämligen det första halvåret. De kortfristiga likviditetssvängningarna
med stor påspädning den andra veckan av de udda månaderna och stor
åtstramning halvannan vecka senare och ytterligare en månad senare är
utjämnande genom en i år vidtagen åtgärd som innebär att statens

FiU 1982/83:16

utbetalning av kommunernas skatteandelar sker samtidigt med olika
skatteuppbörder. En sådan åtgärd förordades av riksbanken i dess yttrande
över riksgäldskontorets förslag 1963 som en enkel och rationell lösning på de
speciella kortfristiga likviditetssvängningarna men genomfördes då inte.
Riksgäldskontoret bereddes då möjligheten att genom kort utlåning på den
svenska kreditmarknaden lindra tillfälliga alltför hårda åtstramningar i en
allmänt stram marknad.

I dagens läge med, som nämnts, stort statligt utgiftsöverskott, successivt
förfallande statsskuld till stora belopp och utjämnade betalningsströmmar
fyller riksgäldskontorets rätt till utlåning på kreditmarknaden ingen funktion.
I samband med den nu företagna översynen av olika bestämmelser för
riksgäldskontoret bör prövas om inte denna bör avskaffas.

De författningsmässiga konsekvenserna av ovan berörda synpunkter
behandlas i följande avsnitt.

2. Synpunkter på lagförslaget

Mot denna allmänna bakgrund vill fullmäktige lämna följande synpunkter
på det föreliggande lagförslaget.

2.1 Namn

Lagen har föreslagits erhålla namnet ”lag med instruktion för riksgäldskontoret”.
Den skall ersätta lagen om riksgäldskontoret och lagen med
reglemente för riksgäldskontoret, vilka för riksbanken motsvaras av lagen
för Sveriges riksbank och lagen med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet).
Vid upprättandet av förslaget har använts en inom statsrådsberedningen
utarbetad s. k. modellinstruktion för statliga myndigheter. Det
förefaller emellertid vara mindre lämpligt att för en författning som gäller ett
riksdagens verk använda en beteckning som brukar användas för förordningar
utfärdade av regeringen med närmare instruktioner för myndighet
inom statsförvaltningen. Fullmäktige föreslår därför att den nya lagen
erhåller den nuvarande beteckningen ”lag om riksgäldskontoret” eller, i
likhet med riksbankslagen, ”lag för riksgäldskontoret”.

2.2 Inledande bestämmelser

I 1 § anges att riksgäldskontoret är den myndighet som avses i 9 kap 10 §
andra stycket regeringsformen. I likhet med vad som föreskrivs om
riksbanken i 9 kap 12 § första stycket regeringsformen synes det emellertid
vara naturligt att i lagens inledande bestämmelse uttryckligen slå fast, att
riksgäldskontoret är myndighet under riksdagen. I bilaga framläggs förslag
till annan formulering av paragrafen med denna innebörd.

FiU 1982/83:16

2.3 Uppgifter

Riksgäldskontorets uppgifter anges i 2-8 §§. Ovan har framförts synpunkter
i frågan huruvida riksgäldskontorets samordning med riksbankens
kreditpolitik och valutapolitik bör kodifieras i en ny författning för
riksgäldskontoret. I samband med en författningsöversyn kan detta synas
naturligt men enligt fullmäktiges mening är det väsentliga i detta sammanhang
att ”spelreglerna” kommer till klart uttryck i motiven för den nya
författningen. Det kan dessutom införas ett kortfattat uttryck härför direkt i
författningen.

I kommitténs strävan att koncist ange riksgäldskontorets huvuduppgifter i
ett lagrum, som avses ersätta gällande relativt väl preciserade bestämmelser,
har utformningen av 2 § lagförslaget enligt fullmäktiges mening, som
framgått av det ovan anförda, blivit alltför vag.

Som exempel härpå kan nämnas det oklara uttrycket ”ett led i den
ekonomiska politiken”. Ett annat exempel är det ovan berörda förhållandet
att nuvarande författning inte medger att riksgäldskontoret upptar lån för
uppköp av på marknaden utelöpande lån (23 § lagen med reglemente för
riksgäldskontoret). Riksgäldskontoret är ej heller medgivet att för sådant
ändamål använda kontanta överskott (37 § lagen med reglemente för
riksgäldskontoret). Men eftersom lagförslaget inte anger någon sådan
begränsning i fråga om upplåningens ändamål och då bestämmelsen i 29 §
lagen med reglemente för riksgäldskontoret att utfärdade obligationer i
princip skall ha en bestämd förfallodag saknar motsvarighet i lagförslaget,
kan det ifrågasättas om inte förslaget avsetts vara mer långtgående än vad
som föregivits.

Det remitterade lagförslaget har således enligt fullmäktiges mening
betydelsefulla brister i fråga om bestämningen av riksgäldskontorets
uppgifter. Liksom hittills bör det i författningen göras en klar distinktion
mellan ändamålen för vilka kontoret får upptaga lån och formerna för
upplåningen. Det huvudsakliga innehållet i vissa gällande bestämmelser
synes därför böra föras över till den nya författningen. Härigenom skulle
närmare preciseras vilka uppgifter riksgäldskontoret skall ha, för vilka
ändamål kontoret skall upptaga lån och i vilka former upplåningen skall
ske.

Av bilagan framgår hur ett sådant förslag skulle kunna utformas. Häri
anges de huvudsakliga förändringar i fråga om bestämningen av riksgäldskontorets
uppgifter som fullmäktige vill förorda. Det måste emellertid
understrykas att det inte varit möjligt att i detalj utforma ett slutligt
lagförslag. Uppbyggnaden av förslaget kommenteras närmare i det följande.

Enligt fullmäktiges förslag bör det inledningsvis i 2 § anges vilka uppgifter
riksgäldskontoret skall ha. Det bör klart framgå att kontorets huvuduppgift
är att taga upp och förvalta lån till staten. Ställande av krediter synes kunna få

FiU 1982/83:16

ingå under bestämmelsen om ”övriga uppgifter och åligganden”. Uppgiften
att ikläda staten garantier synes dock vara av sådan art att den uttryckligen
bör anges.

3 § fullmäktiges förslag anger de ändamål för vilka riksgäldskontoret
bemyndigas taga upp lån till staten. Utformningen bygger på innehållet i 23,
25 och 27 §§ lagen med reglemente för riksgäldskontoret med tillägget att
upplåning även får ske för uppköp av statslån i utländsk valuta.

I 4 § fullmäktiges förslag finns bestämmelser om riksgäldskontorets
förvaltning av statslån. Det är i ett sådant sammanhang ett kortfattat uttryck
för riksgäldskontorets samråd med riksbanken har en naturlig plats. Sedan
det enligt förslaget angivits att riksgäldskontoret beslutar om villkoren för
och förvaltningen av upplåningen slås därför fast, att besluten skall utformas
”sorn ett led i riksbankens kreditpolitik och valutapolitik”. Härigenom införs
således ett direkt författningsmässigt uttryck för samrådet med riksbanken
vilket dock, som ovan framhållits, behöver närmare anges i motiven för
författningen.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, som motsvarar 29 § lagen med
reglemente för riksgäldskontoret, syftar att förhindra att det utges i princip
eviga lån. Ett sådant lån utgavs, som ovan nämnts, på 1930-talet men för
detta har efter särskilt riksdagsbeslut numera fastställts en bestämd
förfallodag. Därjämte anges uttryckligen att marknadsuppköp får ske av lån i
utländsk valuta. Sådana operationer för lån i svenska kronor är dock ej en
uppgift för riksgäldskontoret.

Riksbankens behov av statspapper för marknadsoperationer, som berörts
ovan, skulle härigenom tillgodoses vid utformningen av statsupplåningen
enligt 4 § men givetvis inom den ram för upplåningens storlek som följer av
de i 3 § angivna upplåningsändamålen.

5 § fullmäktiges förslag motsvarar 3 § lagförslaget med den av ovan
anförda skäl förordade ändringen att riksgäldskontorets överskottsmedel i
likhet med vad som gällt tidigare endast får insättas på konto i riksbanken
eller hos postgirot. Givetvis förutsätts att hos postgirot gjorda insättningar ej
är räntebärande.

6-10 §§ fullmäktiges förslag motsvarar 4-8 §§ lagförslaget utan ändringar.
Med ändrad paragrafnumrering enligt fullmäktiges förslag motsvaras 19 §
lagförslaget med närmare bestämmelser om gemensamma sammanträden
mellan fullmäktige i riksgäldskontoret och fullmäktige i riksbanken av 21 §
fullmäktiges förslag. Över detta förslag återkommer fullmäktige nedan med
närmare kommentarer.

2.4 Eftergift av fordringar

Fullmäktige har ingen erinran mot lagförslaget i denna del.

FiU 1982/83:16

2.5 Organisation

Över den föreslagna bestämmelsen i 11 § om riksgäldsfullmäktige vill
fullmäktige endast peka på att för fullmäktige i riksbanken gäller härifrån
avvikande bestämmelser (28-31 §§ riksbankslagen). Sålunda föreslås att
gällande bestämmelse om riksgäldsfullmäktiges befogenheter vid en ockupation
(2 § tredje stycket lagen om riksgäldskontoret) skall utgå. Denna har i
riksbanken sin motsvarighet i 28 § andra stycket riksbankslagen. Samma
förhållande gäller fullmäktiges överläggningar i närvaro av regeringens
ombud (17 § lagen med reglemente för riksgäldskontoret och 33 § riksbankslagen).
Enligt förslaget är vidare gällande regel om att riksgäldsfullmäktig
måste vara myndig (2 § andra stycket lagen om riksgäldskontoret) överflödig
och bör utgå. Dess motsvarighet i riksbanken är 31 § första stycket
riksbankslagen som dessutom ej medger den som är i konkurstillstånd att
vara fullmäktig i riksbanken. Inom riksbanken stadgas t. ex. vidare att
fullmäktig i riksgäldskontoret ej får vara fullmäktig i riksbanken (30 §
riksbankslagen). Det synes inte vara självklart att dessa bestämmelser bör
utmönstras såsom obsoleta och enligt fullmäktiges mening bör det eftersträvas
att åstadkomma större likformighet mellan författningsbestämmelserna
för fullmäktigeförsamlingarna.

Lagförslaget innebär vissa sakliga förändringar inom riksgäldskontorets
organisation i fråga om kontorets ledning under fullmäktige. Sålunda
föreslås riksgäldsdirektörens mandatperiod, som för närvarande är tre år,
utsträckas till sex år. Detta motiveras enligt förslaget med att hans ställning i
allt väsentligt är densamma som för verkschefer i allmänhet inom statsförvaltningen
och att därför samma principer som gäller för t. ex. generaldirektörer
bör vara vägledande. Förslaget gäller även vice riksgäldsdirektörens
mandatperiod.

Fullmäktige kan inte dela detta synsätt. Riksgäldskontorets ställning är
inte jämförbar med en statlig myndighets under regeringen och det av
följande skäl. Riksdagen har delegerat vida befogenheter till fullmäktigeförsamlingarna
i riksgäldskontoret och riksbanken. Deras sammansättningar
bestäms av partigruppsammansättningarna i riksdagen. Det har därför inte
varit nödvändigt att - i samma utsträckning som för andra statliga
myndigheter - genom författningsbestämmelser i detalj fastslå hur verksamheten
skall bedrivas. Fullmäktigeförsamlingarna har kunnat lämnas relativt
stor frihet att själva besluta inom de ramar som lagts fast av riksdagen.
Principiellt vägande invändningar kan således resas mot att söka likställa
riksgäldskontoret och riksbanken med andra statliga myndigheter och mot
att söka dra paralleller med hur ledningsfunktionen är ordnad hos dessa.
Riksgäldsdirektören måste åtnjuta riksgäldsfullmäktiges förtroende. Hans
mandatperiod bör därför enligt fullmäktiges mening sammanfalla med
riksgäldsfullmäktiges, dvs. riksdagens valperiod. Samma förhållande bör
gälla vice riksgäldsdirektören.

FiU 1982/83:16

Vid förfall för riksgäldsdirektören och för dennes ersättare kan för
närvarande riksgäldsfullmäktige utse tillfällig ersättare (9 § 1. andra och
tredje styckena lagen med reglemente för riksgäldskontoret). Enligt 12 §
lagförslaget skall en vice riksgäldsdirektör utses av riksgäldsfullmäktige.
Härutöver föreslås att ytterligare en tjänsteman skall utses att vara
riksgäldsdirektörens tillfällige ersättare. Denne skall emellertid ej utses av
riksgäldsfullmäktige utan av riksgäldsdirektören. Då något avgörande motiv
ej anförts för att frångå principen att den som skall utöva riksgäldsdirektörens
befogenheter skall utses av riksgäldsfullmäktige avstyrker fullmäktige
förslaget. Om behov finns för tillfällig ersättare för riksgäldsdirektören -utöver vice riksgäldsdirektören - bör denne utses av riksgäldsfullmäktige.

Av specialmotiveringen till 13 § framgår att arbetsutskottets faktiska
funktion är för närvarande att vara endast ett beredande organ. Enligt
gällande författning skall riksgäldsfullmäktige genom särskilda beslut till
arbetsutskottet hänskjuta viktigare ärenden ”för beredning och handläggning”
(9 § 2. första stycket lagen med reglemente för riksgäldskontoret).
Enligt förslaget skall nuvarande praxis kodifieras och ett arbetsutskott finnas
endast ”för beredning och rådgivning”. Fullmäktige vill här endast peka på
att det härigenom för framtiden läggs fast en förändring i förhållande till
gällande författning av arbetsutskottets uppgifter som innebär en faktisk
försvagning av utskottet inom riksgäldskontorets ledning under fullmäktige.

114 § bör det enligt fullmäktiges mening klart framgå att revisionsenheten
är direkt underställd riksgäldsfullmäktige.

2.6 Ärendenas handläggning

Under denna rubrik upptas i 16 § bestämmelser om delegering, dvs. om
vilka frågor som ovillkorligen skall avgöras av riksgäldsfullmäktige och i
vilken omfattning och till vem riksgäldsfullmäktiges beslutanderätt kan
delegeras. I motiveringen över förslaget framhålls att paragrafen ”i
huvudsak” motsvarar 13 § lagen med reglemente för riksgäldskontoret. Det
framgår inte omedelbart huruvida förslaget innebär att mer betydelsefulla
frågor än för närvarande skall kunna delegeras. I varje fall kan konstateras
att förslaget klart utsäger att delegeringsmöjlighet skall föreligga i för
riksgäldskontoret helt centrala frågor. Sålunda skall sådan möjlighet finnas
beträffande frågor om upptagande av obligationslån m. m. (3.), om
utfärdande av statliga garantier m. m. (4.) samt om villkor för rörliga
krediter (5.). Det har betydelse för den andra aspekten, nämligen till vem
delegering skall kunna ske. Det har här föreslagits att ej endast riksgäldsdirektören
skall kunna besluta i dessa frågor med stöd av riksgäldsfullmäktiges
delegering utan att riksgäldsdirektören även skall, om riksgäldsfullmäktige
så medger, få möjlighet att överlåta beslutanderätten till annan av denne
utsedd tjänsteman. Över förslaget vill fullmäktige anföra följande synpunkter.

FiU 1982/83:16

Av vad som anförts ovan har framgått att det är fullmäktiges uppfattning
att modellinstruktionen för statliga myndigheter under regeringen ej direkt
kan tas som förebild vid upprättandet av en författning för riksgäldskontoret
eftersom kontorets ställning ej är jämförbar med sådana statliga myndigheters.
Det kan för övrigt anmärkas att föreliggande förslag synes sträcka sig
utöver vad som är brukligt hos sådana myndigheter. Av modellinstruktionen
(förebild av den 19 juni 1978) föreligger nämligen delegeringsmöjlighet från
styrelsen till generaldirektören endast då ett ärende är så brådskande att
styrelsen inte hinner sammanträda, varvid ärendet får avgöras av generaldirektören
och ett visst mindre antal styrelseledamöter. Först när ärendet
lämpligen inte kan avgöras på detta sätt får generaldirektören besluta ensam i
närvaro av föredraganden, varefter beslutet skall anmälas vid nästa
styrelsesammanträde.

Det är självklart att det kan uppkomma behov av viss möjlighet att till
riksgäldsdirektören eller vice riksgäldsdirektören delegera beslutanderätt i
frågor som i allmänhet ej kan avvakta nästa sammanträde med riksgäldsfullmäktige.
Men häremot måste ställas principen att viktiga frågor rörande
riksgäldskontorets mest centrala uppgifter bör förbehållas riksgäldsfullmäktiges
avgörande. Härvid bör beaktas att det, som framhållits i specialmotiveringen
till 13 §, förflyter relativt kort tid mellan riksgäldsfullmäktiges
sammankomster. Frågan om var inom riksgäldskontoret olika frågor skall
avgöras - riksgäldsfullmäktige, arbetsutskottet, riksgäldsdirektören eller
annan tjänsteman - synes därför böra bli föremål för ytterligare överväganden.
Att riksgäldsfullmäktiges beslutanderätt skall kunna delegeras vidare
från riksgäldsdirektören till annan tjänsteman som denne utser synes
oförenligt med principen att beslutsbefogenheter i centrala frågor bör
förbehållas den som utsetts av fullmäktigeförsamlingen och som har dennas
förtroende. Enligt fullmäktiges mening bör därför delegering endast komma
i fråga för riksgäldsdirektören och vice riksgäldsdirektören. Vidare kan
ytterligare behöva övervägas huruvida det är rimligt att riksgäldsfullmäktige,
vilket förslaget innebär, skall kunna frånhända sig beslutanderätten i så
centrala frågor som om upptagande av lån m. m. medan frågan om
anställande av en byråsekreterare i F 13 ovillkorligen skall avgöras av
riksgäldsfullmäktige.

För statsmyndigheter finns efter beslut av regeringen vissa gemensamma
bestämmelser om myndighetens uppgifter, allmänna bestämmelser om
arbetet inom myndigheten, protokoll m. m. i allmänna verksstadgan
(1965:600). Det kan synas naturligt att de allmänna principer som härigenom
i stor utsträckning kommit att tillämpas inom statsmyndigheter på regeringssidan
även följs inom riksdagens verk och att detta kommer till uttryck i
samband med en författningsöversyn. Det kan ske genom att allmänna
verksstadgan förklaras gälla i tillämpliga delar för arbetet inom riksgäldskontoret.

FiU 1982/83:16

Av 18 § bör enligt fullmäktiges mening framgå att enhetschefen för
revisionsenheten skall vid sammanträden med riksgäldsfullmäktige föredra
till enheten hänförliga ärenden.

2.7 Övriga bestämmelser

Bestämmelser om gemensamma sammanträden mellan fullmäktige i
riksgäldskontoret och fullmäktige i riksbanken föreslås i 19 §. Härom finns
bestämmelser inom riksbanken i 14 § 3 mom och 21 § bankoreglementet.
Gällande bestämmelser i lagen med reglemente för riksgäldskontoret och i
bankoreglementet har efter hand blivit otidsenliga genom att ledamot av
direktionen för Göta kanal och ombud vid revisionen av kanalens
räkenskaper ej längre utses av fullmäktigeförsamlingarna. Formellt gemensamma
sammanträden har under senare år i princip endast förekommit för
att utse ledamot i styrelsen för Stockholms fondbörs enligt 5 § lagen
(1979:749) om Stockholms fondbörs.

Samarbetet mellan riksgäldskontoret och riksbanken sker på tjänstemannaplanet
och i viss mån finns etablerade former härför. Det kan därför vara
naturligt att det därjämte skall finnas möjlighet att hålla gemensamt samråd
mellan fullmäktigeförsamlingarna. Sådana sammanträden skall kunna sammankallas
efter påkallan av endera fullmäktige i riksgäldskontoret eller
fullmäktige i riksbanken. Som ordförande vid sammanträdena föreslås den
av regeringen utsedde ordföranden i fullmäktige i riksbanken, som vid lika
röstetal skall ha utslagsröst. Författningsförslag med denna innebörd
framgår av bilaga. Förslaget synes böra medföra ändring även av bankoreglementet.

2.8 Besvär

Fullmäktige har ingen erinran mot lagförslaget i denna del.

2.9 Ansvarsbestämmelse

Enligt 25 § får åtal mot riksgäldsdirektören för brott, begånget i
utövningen av uppdraget, beslutas endast av finansutskottet. Denna regel
synes även böra gälla vice riksgäldsdirektören och - om denne utses av
riksgäldsfullmäktige enligt vad som förordats ovan - annan tjänsteman för
åtgärder som han vidtagit i egenskap av tillfällig ersättare för riksgäldsdirektören.

3. Avslutande synpunkter

Det remitterade lagförslaget har utarbetats inom riksgäldskontoret utan
närmare kontakt med riksbanken. Riksgäldsfullmäktige har framhållit att

3 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

förslaget inte innebär några förändringar i sak av riksgäldskontorets
verksamhet och uppgifter i förhållande till den nu gällande lagstiftningen.
Lagförslaget är emellertid utformat så att det efter ordalagen är mer
långtgående. Det finns därför anledning till noggrann genomgång av
förslaget. Här har pekats på ett antal frågor som kräver närmare överväganden.
Hit hör övergripande principiella frågor, t. ex. om den nödvändiga
integreringen av riksgäldskontorets verksamhet i riksbankens kreditpolitik
och valutapolitik och om behovet av närmare precisering av ändamålen och
formerna för riksgäldskontorets upplåning till staten. Hit hör även organisatoriska
frågor, t. ex. om riksgäldsdirektörens ställning och mandatperiod
och om var inom riksgäldskontoret olika frågor skall avgöras.

Den slutliga utformningen av lagförslaget är således en för riksbankens
verksamhet betydelsefull fråga.

Fullmäktige vill därför hemställa att den närmare översyn som ovan
förordats sker i nära samråd med riksbanken.

Stockholm som ovan
På Fullmäktiges vägnar:

Erik Wärnberg

T af Jochnick

FiU 1982/83:16

Riksbanksfullmäktiges förslag till annan lydelse av 1-8 samt 19
till Lag med instruktion för riksgäldskontoret

Bilaga 3:1
§§ förslaget

Lagförslaget

Riksbanksfullmäktiges förslag
Inledande bestämmelse
1§

Riksgäldskontoret är den myndighet
som avses i 9 kap 10 § andra
stycket regeringsformen.

Riksgäldskontoret är myndighet
under riksdagen med uppgifter som
avses i 9 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen.

Riksgäldskontoret förvaltas av sju fullmäktige som väljs av riksdagen.
Fullmäktige svarar för sin verksamhet endast inför riksdagen.

Uppgifter

2 §

Riksgäldskontoret bemyndigas
att, på de villkor kontoret bestämmer,
taga upp och förvalta lån till
staten som ett led i den ekonomiska
politiken. Kontoret har vidare till
uppgift att i enlighet med riksdagens
beslut ställa krediter till förfogande
för statlig och annan verksamhet
samt ikläda staten garantier. Kontoret
har även att utföra övriga uppdrag
och åligganden som riksgäldskontoret
får av riksdagen eller av
regeringen med riksdagens medgivande.

Riksgäldskontoret har till uppgift
att i enlighet med vad som i 3—4 §§
sägs taga upp och förvalta lån till
staten. Kontoret har vidare till uppgift
att ikläda staten garantier i enlighet
med riksdagens beslut samt utföra
övriga uppdrag och åligganden som
riksgäldskontoret får av riksdagen
eller av regeringen med riksdagens
medverkan.

3 §

Riksgäldskontorets kontanta tillgångar
skall, i den mån de inte
behöver användas för utbetalningar,
insättas på konto i riksbanken eller
hos postgirot eller utlånas på den
svenska kreditmarknaden i form av
dagslån eller krediter på högst två
månader.

Riksgäldskontoret bemyndigas att
taga upp lån till staten för

1. finansiering av löpande underskott
i statsbudgeten och av andra
utgifter som grundar sig på riksdagens
beslut,

2. vad som kan erfordras på grund
av statliga garantier enligt riksdagens
beslut,

3. amortering och konvertering av
statslån i svenska kronor samt

4. uppköp av statslån i utländsk
valuta.

FiU 1982/83:16

Lagförslaget

Överskott på statsverkets checkräkning
i riksbanken skall överföras
till riksgäldskontorets checkräkning
i riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets
checkräkning åligger det riksgäldskontoret
att täcka detta.

Det åligger riksgäldskontoret att
utbetala de anslag, som anvisats på
statsbudgeten avseende riksdagen
och dess verk samt kostnader för
statsskulden och sådana övriga
anslag på statsbudgeten, som enligt
särskilda beslut av riksdagen skall
disponeras av riksgäldskontoret.
Kontoret får i mån av behov lyfta
nämnda anslag genom uttag från
statsverkets checkräkning i riksbanken.

Uppkommer under riksgäldskontorets
verksamhet anledning att
väcka fråga om författningsändring
eller annan åtgärd från statens sida,
får fullmäktige göra framställning i
ämnet såväl till riksdagen som till
regeringen.

Fullmäktige svarar för att intern
revision av riksgäldskontoret utövas.
Vidare skall fullmäktige se till
att intern revision av riksdagsförvaltningen
i övrigt äger rum i enlighet
med de bestämmelser (RFS 1968:8)
om revision av riksdagsförvaltningen
som riksdagen har meddelat.

Riksbanksfullmäktiges förslag

Riksgäldskontoret bemyndigas
besluta om villkoren för och förvaltningen
av lån till staten. Beslut härom
skall utformas som ett led i riksbankens
kreditpolitik och valutapolitik.

Upplåningen till staten skall äga
rum mot obligationer eller andra
förbindelser med längre löptid eller
mot skattkammarväxlar eller andra
förbindelser pä kortare tid. Förbindelserna
skall vara ställda att återbetalas
på viss förfallodag eller efter
uppsägning eller genom årliga avbetalningar
enligt uppgjord amorteringsplan.
Uppköp får dock ske av i
utländsk valuta utfärdade förbindelser.

Riksgäldskontorets kontanta tillgångar
skall, i den mån de inte
behöver användas för utbetalningar,
insättas på konto i riksbanken eller
hos postgirot.

Överskott på statsverkets checkräkning
i riksbanken skall överföras
till riksgäldskontorets checkräkning i
riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets
checkräkning åligger det riksgäldskontoret
att täcka detta.

Det åligger riksgäldskontoret att
utbetala de anslag, som anvisats på
statsbudgeten avseende riksdagen
och dess verk samt kostnader för
statsskulden och sådana övriga anslag
på statsbudgeten, som enligt
särskilda beslut av riksdagen skall
disponeras av riksgäldskontoret.

FiU 1982/83:16

Lagförslaget

Riksbanksfullmäktiges förslag

Kontoret får i mån av behov lyfta
nämnda anslag genom uttag frän
statsverkets checkräkning i riksbanken.

8 §

Varje år före utgången av januari
skall fullmäktige till riksdagen avge
berättelse över sin verksamhet under
det senaste kalenderåret.

Uppkommer under riksgäldskontorets
verksamhet anledning att väcka
fråga om författningsändring eller
annan åtgärd frän statens sida, får
fullmäktige göra framställning i
ämnet såväl till riksdagen som till
regeringen.

9 §

Fullmäktige svarar för att intern
revision av riksgäldskontoret utövas.
Vidare skall fullmäktige se till att
intern revision av riksdagsförvaltningen
i övrigt äger rum i enlighet
med de bestämmelser (RFS 1968:8)
om revision av riksdagsförvaltningen
som riksdagen meddelat.

10 §

Varje är före utgången av januari
skall fullmäktige till riksdagen avge
berättelse över sin verksamhet under
det senaste kalenderåret.

Övriga bestämmelser

19 §

Fullmäktige i riksgäldskontoret
kan sammanträda med fullmäktige i
riksbanken i frågor av gemensamt
intresse. Vid dessa sammanträden
krävs för beslut att minst fem av
fullmäktige i vartdera verket är närvarande.
Omröstning skall därvid
verkställas efter huvudtalet.

21 §

Fullmäktige i riksgäldskontoret
och fullmäktige i riksbanken skall
efter påkallan av endera fullmäktigeförsamlingen
ha gemensamma sammanträden
dels i frågor varom särskilt
är stadgat, dels för samråd i
frågor av gemensamt intresse. Vid
dessa sammanträden krävs för beslut
att minst fem av fullmäktige i vartdera
verket är närvarande. Ordförande
vid sammanträdet är ordföranden i
fullmäktige i riksbanken. Omröstning
skall verkställas efter huvudtalet.
Vid lika röstetal gäller den
mening som ordföranden biträder.

FiU 1982/83:16

RIKSDAGEN

Bilaga 4

1982-06-10

PROMEMORIA

med

förslag till ny lag
om

RIKSGÄLDSKONTORET

Utarbetad av
en utredningsgrupp
tillsatt av

riksdagens finansutskott

FiU 1982/83:16

Till

Finansutskottet

Finansutskottet beslöt den 1 december 1981 att som ett led i beredningen
tillsätta en särskild utredningsgrupp för att överarbeta riksgäldsfullmäktiges
förslag (1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret. Vi utsågs
till ledamöter i gruppen.

Vi får efter avslutat arbete överlämna bifogade promemoria med förslag
till ny lag om riksgäldskontoret.

Stockholm den 10 juni 1982
Bengt K.Å. Johansson Lars Wohlin Lars Kalderén

FiU 1982/83:16

PROMEMORIA

med förslag till ny lag om riksgäldskontoret

Innehåll:

1. Inledning 41

2. Allmänna synpunkter 42

3. Riksgäldskontorets uppgifter 43

4. Återbetalning av statslån 50

5. Avskrivning m. m. av fordringar 52

6. Riksgäldskontorets organisation 53

7. Riksgäldsdirektörens ställning 55

8. Specialmotivering:

Förslaget till lag om riksgäldskontoret 56

Inledande bestämmelser 56

Organisation 60

Besvär 66

Ansvarsbestämmelse 66

Förslaget till Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med
reglemente för riksbanken (Bankoreglementet) 66

Förslaget till Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om
revision av riksdagsförvaltningen 67

Bilagor:

4:1 Förslag till Lag med instruktion för riksgäldskontoret .... 69

Förslag till Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente
4:2 för riksbanken (Bankoreglementet) 77

Förslag till Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om
4:3 revision av riksdagsförvaltningen 79

FiU 1982/83:16

Promemoria med förslag till ny lag om riksgäldskontoret

1. Inledning

I förslag 1980/81:19 har riksgäldsfullmäktige hemställt att riksdagen skall
anta ett förslag till lag med instruktion för riksgäldskontoret som skall ersätta
lagen (SFS 1974:568) om riksgäldskontoret och lagen (RFS 1975:8) med
reglemente för riksgäldskontoret. Förslaget, som utarbetats av en av
fullmäktige tillsatt kommitté, innebär i huvudsak en modernisering av
gällande bestämmelser och en anpassning av reglerna till riksgäldskontorets
nuvarande verksamhetsformer. Några sakliga ändringar föreslås dock.
Vidare föreslås att vissa bestämmelser helt utmönstras såsom varande
otidsenliga eller obehövliga.

Finansutskottet har inhämtat yttranden över förslaget från konstitutionsutskottet,
riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken. Med anledning
av de synpunkter på förslaget som därvid framkommit beslöt finansutskottet
1981-12-01 att för den fortsatta beredningen av ärendet tillsätta en särskild
utredningsgrupp bestående av kanslichefen i utskottet, riksbankschefen och
riksgäldsdirektören. Utredningsgruppen bemyndigades att i sitt arbete anlita
erforderlig expertis. Med stöd av bemyndigandet har gruppen anlitat f. d.
kanslichefen i finansutskottet Bengt Metelius, föredraganden i konstitutionsutskottet
Robert Söderblom, föredraganden i lagutskottet Hans Regner,
avdelningsdirektören Robert Sparve, riksbanken, och riksgäldssekreteraren
Ingmar Jansson. Till utredningsgruppen har under arbetet ingivits ett antal
promemorior rörande riksgäldskontorets ställning och uppgifter.

I det följande behandlar utredningsgruppen i skilda avsnitt de huvudfrågor
rörande lagförslaget som aktualiserats genom remissyttrandena eller eljest
tilldragit sig gruppens uppmärksamhet. Vidare framläggs förslag till de
ändringar i riksgäldskontorets lagförslag som föranleds av utredningsgruppens
överväganden samt till vissa i huvudsak redaktionella förändringar. De
senare kommenteras närmare i avsnittet Specialmotivering. Utredningsgruppens
förslag till ny lag om riksgäldskontoret finns i bilaga 4.1. Som
bilagor har också intagits förslag till följdändringar i lagen (RFS 1975:6) med
reglemente för riksbanken (Bankoreglementet) och bestämmelserna (RFS
1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Det förslag till lagstiftning om riksgäldskontoret som utredningsgruppen
lägger fram ansluter sig nära till riksgäldsfullmäktiges förslag. Vissa
avvikelser finns dock. Bl. a. föreslår utredningsgruppen att den nya lagen i
princip endast skall innehålla de grundläggande reglerna om riksgäldskontorets
verksamhet. När det gäller riksgäldskontorets upplåningsverksamhet
understryks behovet av en nära samordning med valuta- och kreditpolitiken.
Efter mönster av vad som f. n. gäller föreslås vidare regler om för vilka
ändamål lån får tas upp. Likaså efter förebild av nuvarande regler innehåller
förslaget bestämmelser, som förhindrar att i princip eviga lån ges ut. Vissa
ändringar föreslås slutligen när det gäller riksgäldskontorets möjligheter att

FiU 1982/83:16

besluta om ackord och eftergift samt om kontorets organisation m. m. Bl. a.
bör mandatperioden för riksgäldsdirektören liksom hittills vara högst tre år.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

2. Allmänna synpunkter

Riksgäldsfullmäktiges förslag till ny lag för riksgäldskontoret har utformats
som en instruktion för verket. Som förebild till förslaget har tjänat en
s. k. modellinstruktion för statliga myndigheter som utarbetats av statsrådsberedningen.

När det gäller utformningen av en ny lag om riksgäldskontoret vill
utredningsgruppen framhålla att kontorets arbetsuppgifter och ställning i
avsevärd mån skiljer sig från andra myndigheters. Riksgäldskontoret har
sålunda vidsträckta befogenheter att ta upp och förvalta lån för statens
räkning. Att riksgäldskontoret har sådana befogenheter torde bl. a. bero på
att verket leds av fullmäktige, som utses direkt av riksdagen och som
avspeglar partiernas styrkeförhållanden. Utredningsgruppen vill även peka
på att fullmäktige på ett annorlunda och mera kontinuerligt sätt leder
riksgäldskontorets verksamhet än styrelsen i ett statligt verk. Redan av
anförda skäl kan ifrågasättas huruvida den nya lagen bör utformas som en
instruktion. Även andra omständigheter talar emellertid mot instruktionsformen.

Instruktionerna för de centrala ämbetsverken och andra myndigheter
inom statsförvaltningen innehåller i allmänhet endast föreskrifter om
myndighetens uppgifter och organisation och andra bestämmelser av mera
formell karaktär. Som närmare kommer att redovisas i följande avsnitt bör i
den nya lagen om riksgäldskontoret - förutom föreskrifter av nämnda
karaktär- införas även vissa materiella regler, t. ex. om förutsättningarna för
upplåningsverksamheten. Innehållsmässigt föreligger det alltså en skillnad
mellan en sedvanlig myndighetsinstruktion och lagstiftningen om riksgäldskontoret.
Utredningsgruppen anser vidare att instruktionsformen inte på ett
tillräckligt tydligt sätt ger uttryck för riksgäldskontorets ställning som ett
riksdagens verk. *

Utredningsgruppen vill också framhålla att författningarna om riksgäldskontoret
i många avseenden f. n. stämmer överens med lagarna om
riksbanken. Det finns skäl som talar för att denna överensstämmelse bör
vidmakthållas också i framtiden.

På grund av det anförda förordar utredningsgruppen att riksgäldsfullmäktiges
förslag ändras så att författningens karaktär av en grundläggande
reglering av riksgäldskontorets verksamhet klarare framgår.

I anslutning till vad ovan sagts om överensstämmelse mellan författningarna
om riksgäldskontoret och dem om riksbanken vill utredningsgruppen
erinra om att några av de nuvarande reglerna beträffande riksgäldskontoret,
som har sin motsvarighet i riksbankslagarna, föreslås utmönstrade av

FiU 1982/83:16

riksgäldsfullmäktige. Det gäller bl. a. bestämmelserna om sammanträden på
ockuperat område och regeln att fullmäktig skall vara myndig. Behovet av
sådana regler för riksgäldskontoret och riksbanken bör enligt utredningsgruppen
övervägas i ett sammanhang. Gruppen föreslår därför - som
närmare framgår av specialmotiveringen - att nuvarande bestämmelser
beträffande riksgäldskontoret i detta avseende t. v. får ingå i den nya
lagen.

3. Riksgäldskontorets uppgifter

Riksgäldskontorets huvuduppgifter är i korthet dels att i Sverige och
utomlands låna upp de medel som behövs för att underskottet i statsbudgeten
skall täckas och för att utströmning av valutor skall motverkas, dels att
förvalta statsskulden, dels ock att för statens räkning utfärda garantier för
lån, bl. a. till de svenska varven. Riksgäldskontoret har också vissa andra
uppgifter, t. ex. att ställa krediter till förfogande för statlig och annan
verksamhet och att utbetala de anslag som avser riksdagen och dess verk. En
närmare precisering av uppgifterna finns i 1 § lagen med reglemente för
riksgäldskontoret. Upplåningsverksamheten regleras närmare i 23 och 25 §§
nämnda lag. I paragraferna stadgas att lån får tas upp för utbetalning av
medel som anvisats på kapitalbudgeten,1 för kassaförstärkning åt statsverket,
för finansiering av driftbudgeten1 eller andra utgifter som har beslutats
av riksdagen, för tillhandahållande av rörliga krediter åt vissa statliga
myndigheter m. fl., för amortering och konvertering av statslån samt för
infriande av statliga garantiförbindelser. Av 32 § reglementet följer vidare
att riksgäldskontoret får ställa skattkammarväxlar och skuldförbindelser i
utländsk valuta till riksbankens förfogande. I reglementet finns slutligen,
såvitt nu är av intresse, en bestämmelse om att fullmäktige i riksgäldskontoret
och i riksbanken kan sammanträda gemensamt. Bestämmelsen torde ha
kommit till med anledning främst av att de båda fullmäktigeförsamlingarna
gemensamt skall välja ledamöter m. m. i vissa styrelser.

Riksgäldsfullmäktige föreslår att de nuvarande detaljrika bestämmelserna
om riksgäldskontorets uppgifter och upplåningsverksamhet ersätts med en
mera allmänt hållen regel om verksamhetens innehåll och inriktning. Enligt
2 § förslaget bemyndigas riksgäldskontoret att på de villkor kontoret
bestämmer ta upp och förvalta lån till staten som ett led i den ekonomiska
politiken. Kontoret skall vidare ha till uppgift att i enlighet med riksdagens
beslut ställa krediter till förfogande för statlig och annan verksamhet samt
ikläda staten garantier. I paragrafen föreskrivs att kontoret skall utföra
övriga uppdrag och åligganden som det får av riksdagen eller av regeringen

1 Begreppen kapital- och driftbudget har numera utmönstrats i statsbudgeten men
sålunda dröjt kvar i riksgäldskontorets lagstiftning.

FiU 1982/83:16

med riksdagens medgivande. Efter mönster av det nuvarande reglementet
föreslås vidare en bestämmelse om sammanträden mellan riksgälds- och
riksbanksfullmäktige i frågor av gemensamt intresse.

Riksbanksfullmäktige har i sitt yttrande kritiserat utformningen av
lagförslaget i denna del. Från riksbankens sida har ifrågasatts huruvida inte
den samordning som f. n. finns mellan riksgäldskontorets åtgärder och
riksbankens valuta- och kreditpolitik bör framgå av lagtexten. Vidare har
framhållits att lagförslaget är ofullständigt eftersom det inte anger det
primära syftet med riksgäldskontorets upplåning, nämligen att finansiera
underskottet i statsbudgeten. Riksbanksfullmäktige har också pekat på att
2 § i lagförslaget är för vag. Bl. a. framgår det sålunda inte att ansvaret för
utformningen av statsskuldspolitiken ligger på riksbanken. I sammanhanget
har riksbanken vidare understrukit vikten av att statens lån läggs upp så att
riksbanken kan få de statspapper som banken behöver för sina marknadsoperationer.
Fullmäktige i riksbanken har förordat att i den nya lagen - efter
mönster av nu gällande författning - förs in bestämmelser om för vilka
ändamål riksgäldskontoret får ta upp lån. Vidare har föreslagits en regel om
att beslut, som rör villkoren för och förvaltningen av statens lån, skall
utformas som ett led i riksbankens kredit- och valutapolitik. När det gäller
samordningen mellan riksgäldskontorets och riksbankens verksamhet har
riksbanksfullmäktige vidare förordat att föreskriften om sammanträden med
de båda fullmäktigeförsamlingarna byggs ut så att sådana sammanträden kan
hållas också beträffande frågor om statens upplåning.

Enligt riksbanksfullmäktige bör sammanträdena hållas när någon av
fullmäktigeförsamlingarna begär det. Det föreslås också att särskilda
bestämmelser om ordförandeskap och röstning vid sammanträdena
införs.

När det gäller de frågor om samarbetet mellan riksbanken och riksgäldskontoret
som sålunda aktualiserats vill utredningsgruppen anföra följande.

Riksbanken ansvarar under riksdagen för penning- och valutapolitiken.
Riksbanken ensam ger ut sedlar. För tillämpningen av kredit- och
valutapolitisk lagstiftning svarar riksbanken.

Unikt för Sverige är att det vid sidan av riksbanksfullmäktige finns
särskilda av riksdagen utsedda fullmäktige för att handha statens upplåning.
Genom att riksdagen ger de grundläggande förutsättningarna för utgifts- och
skattepolitiken och regeringen har det löpande ansvaret för den ekonomiska
politikens utformning är det således fyra parter som skall samverka när det
gäller statsskuldspolitiken, riksdagen, regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret.

Till viss del kommer behovet av samverkan mellan dessa parter till uttryck
däri att regeringen utser en av de sju fullmäktige i riksbanken. Denne är
samtidigt ordförande i fullmäktige. Något motsvarande organisatoriskt
samband mellan regeringen och riksgäldsfullmäktige eller mellan de båda

FiU 1982/83:16

fullmäktigeförsamlingarna i riksbank och riksgäldskontor finns inte. Båda
fullmäktigeförsamlingarna utses av riksdagen (med ovan angivet undantag)
men de är formellt helt oberoende av varandra. Även om nuvarande regler
formellt sett inte förutsätter någon samverkan mellan riksbanken och
riksgäldskontoret har i praktiken en sådan samverkan ägt rum sedan lång tid
tillbaka.

De författningar som reglerar riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet
är i stora stycken ålderdomliga till uppbyggnad och innehåll. Som
konstaterades av finansutskottet vid en tidigare partiell revision av reglementet
för riksgäldskontoret (FiU 1978/79:39) speglar författningarna som
reglerar riksgäldskontorets uppgifter och verksamhet i stor utsträckning ett
samhälle, i vilket statens upplåning och statsskuldens förvaltning kunde
handhas med den enkla målsättningen att göra upplåningskostnadema så
låga som möjligt. Numera måste emellertid statsskuldspolitiken också ses i
ett annat och vidare perspektiv, nämligen som en integrerad del av
kreditpolitiken och valutapolitiken.

Kreditpolitiken syftar i första hand till att påverka likviditet och allmän
räntenivå och därigenom efterfrågan på varor och tjänster. I lägen med större
efterfrågan än utbud av krediter har kreditpolitiken även syftat till att ge
förtur för vissa typer av krediter, bl. a. statens egen upplåning samt lån till
bostadsbyggandet och industrin. Kreditpolitiken har därvid påverkat också
räntenivån på olika marknader.

Statens upplåningsoperationer är normalt det viktigaste instrumentet när
det gäller att påverka för kreditpolitiken centrala storheter, främst då
bankernas likviditet, som i kombination med likviditetskraven bestämmer
bankernas utlåningsutrymme. Räntevillkoren för statens långa upplåning är
vidare avgörande för räntenivån på marknaden för långfristiga lån, och de
villkor som erbjuds bankerna vid kortare utlåning till staten är av stor
betydelse för bankernas räntesättning och fördelning av sina likvida
tillgångar.

Statsbudgetens underskott har vuxit mycket kraftigt under senare år. För
år 1982 beräknas statens upplåningsbehov uppgå till närmare 80 miljarder
kronor. Enligt den senaste långtidsbudgeten i kompletteringspropositionen
beräknas underskottet budgetåret 1985/86 uppgå till 100 miljarder kronor
under förutsättning av en mycket återhållsam budgetpolitik.

Budgetunderskotten anger endast statens nettoupplåningsbehov. Den
totala statsskulden i svenska kronor växer med nuvarande underskott mycket
snabbt. Den omfattande upplåningen tenderar samtidigt att förkorta den
genomsnittliga löptiden på statens upplåning. Enligt vissa antaganden kan
statens bruttoupplåning på den svenska marknaden vid mitten av 1980-talet
komma att uppgå till så mycket som 200 miljarder kronor per år.

Den kraftiga tillväxten i budgetunderskotten har redan ställt kreditpolitiken
inför mycket stora krav. Ett centralt problem är att öka statens upplåning
direkt på kapitalmarknaden och direkt från allmänheten. Det går av flera

FiU 1982/83:16

skäl inte att fortsätta att finansiera budgetunderskottet i bankerna utan att
stabiliteten i ekonomin allvarligt äventyras. Möjligheterna att genom
placeringsregler ytterligare väsentligen öka upplåningen från försäkringsbolag
och AP-fonderna är i stort sett uttömda.

Förutsättningarna för en väsentligt ökad upplåning direkt hos allmänheten
kommer att närmare prövas under 1982. Det står klart att en väsentlig del av
denna upplåning måste bli relativt kortfristig. Skulle statens upplåning till
övervägande del göras långfristig, skulle räntenivån pressas upp mycket
kraftigt. En alltför kortfristig finansiering av budgetunderskottet reser dock
stora problem genom den höga likviditet som detta skapar i ekonomin. Ett
centralt problem i riksbankens kreditpolitik är därför avvägningen mellan
statens korta och långa upplåning.

Räntesättningen på statsobligationer är i hög grad styrande för ränteutvecklingen
på obligationsmarknaden. Övriga räntor har hittills styrts av
riksbankens diskontopolitik, i kombination med reglering av bankernas
utlåningsräntor. De korta penningmarknadsräntorna styrs huvudsakligen av
straffräntenivån och bankernas utlåningsräntor.

Då som ovan angivits en betydande del av den stora statsupplåningen
måste bli relativt kortfristig kommer räntesättningen på korta statspapper att
bli helt avgörande för räntesättningen på marknaden. Utlåningsräntorna i
bankerna kan inte under längre tid understiga dessa räntor.

Bankernas upplåningskostnader i riksbanken, vilka i stort sett är desamma
som straffräntan, måste sättas något högre än avkastningen på korta
statspapper. I annat fall kan statens upplåning direkt eller indirekt komma att
finansieras genom bankernas upplåning i riksbanken.

Under 1980-talet kommer, som redan nämnts, sålunda räntesättningen på
korta statspapper att i väsentlig utsträckning bli styrande för den allmänna
räntenivån. Denna förskjutning av tyngdpunkten i kreditpolitiken med en
successivt minskad roll för diskontopolitiken skulle åtminstone formellt, via
fastställande av villkoren för statsupplåningen, ge riksgäldskontoret ett ökat
inflytande över räntepolitiken. De genomgripande förändringar i kreditpolitiken
som de växande budgetunderskotten framtvingar ställer därför nya
krav på samordningen mellan riksbanken och riksgäldskontoret.

Den hittillsvarande praxis som utvecklats vid samordningen är när det
gäller upplåningen i Sverige av informell natur. Detta informella samråd har
varierat till omfattning och karaktär.

När det gäller frågor som inte direkt berör den löpande räntepolitiken och
speciellt vid principiella omläggningar av upplåningsformerna sker ingående
överläggningar mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Det är också
naturligt att planeringssammanträden sker regelbundet i anslutning till
framläggandet av finansplanerna, där statsskuldspolitikens utformning
under året diskuteras.

Statsupplåningen är, som berörts i det föregående, sett i stort numera en
central del av den löpande kreditpolitiken, för vilken ansvaret åvilar

FiU 1982/83:16

riksbanken. Med hänsyn till räntepolitikens känsliga karaktär och kraven på
snabba beslut måste riksbanken här kunna ta initiativ till den statliga
upplåningen inkl. angivande av för lånen lämpliga räntevillkor, löptider,
emissionstidpunkter etc. som med kort varsel föranleder beslut av riksgäldsfullmäktige.
Utrymmet för samråd beträffande enskilda låneoperationer blir
då av naturliga skäl ofta begränsat.

De växande underskotten i bytesbalansen har tvingat staten att finansiera
dessa genom en betydande utlandsupplåning. Denna upplåning, som sker i
riksgäldskontorets regi men som måste avvägas med utgångspunkt i de
valutapolitiska målen, har ytterligare stärkt banden mellan riksgäldskontoret
och riksbanken. Statsupplåningens storlek och fördelning över tiden får
därför bestämmas utifrån den avsedda utveckling av valutareserven och det
mål som satts för den svenska kronans kurs gentemot utländska valutor.

Samordningen mellan riksgäldskontoret och riksbanken när det gäller
utlandsupplåningen har givits mer formella former än vad är fallet med den
inhemska upplåningen.

När statens utlandsupplåning första gången 1977 fick större omfattning
drogs vid ett gemensamt sammanträde detta år mellan fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret upp riktlinjerna för upplåningen utomlands.
Fullmäktigeförsamlingarna förutsåg att svenska staten under en lång
följd av år skulle komma att ha en stor utlandsskuld, som successivt måste
omsättas med nya lån. Det ansågs då vara av vikt att man skaffade sig en total
överblick över denna upplåning och sökte styra den så att man undvek en
alltför stor anhopning av amorteringar under vissa år, med de konsekvenser
det kunde få på betalningsbalansen och utvecklingen på valutamarknaden.

Fullmäktigeförsamlingarna konstaterade att riksgäldskontoret var behörig
myndighet vid upplåning i statens namn. Denna upplåning berörde
emellertid också riksbankens ansvarsområde. Samordningen mellan statlig
och annan upplåning skedde lämpligen hos riksbanken, som är tillståndsgivande
myndighet för den icke statliga upplåningen. Riksbankens uppgift var
också att anpassa upplåningen till utvecklingen på valutamarknaderna, vilka
riksbanken fortlöpande följer. Slutligen ansågs den statliga utlandsupplåningens
omfattning och uppläggning vara av stor betydelse för den allmänna
ekonomisk-politiska planeringen, för vilken ekonomidepartementet
ansvarar.

De båda fullmäktigeförsamlingarna beslöt mot den angivna bakgrunden
att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift att planera och förbereda
den upplåning i statens namn som kunde komma att ske de närmaste åren.
Erforderliga beslut skulle som dittills fattas enligt gällande ordning i resp.
fullmäktigeförsamling. I arbetsgruppen skulle ingå representanter för
riksbanken, riksgäldskontoret och ekonomidepartementet. Innan förhandlingar
om utländsk upplåning påbörjades samt vid avgörande punkter i
sådana förhandlingar skulle samråd om åtgärder och villkor ha skett inom

FiU 1982/83:16

gruppen. Samordning eller avstämning borde vidare ske beträffande de
kontakter rörande statlig utlandsupplåning som riksbanken och riksgäldskontoret
fortlöpande har med utländska banker och finansinstitut.

Utredningsgruppen konstaterar att de riktlinjer som drogs upp år 1977 i
allt väsentligt följts. Riksbankschefen är sedan 1979 ordförande i den
berörda utlandslånegruppen, som normalt sammanträder en gång i månaden.
Arbetet baseras på statistik- och prognosmaterial för bytesbalans- och
valutautveckling som tillhandahålls av riksbanken och på riksgäldskontorets
redovisning av marknadssituationer och -möjligheter samt på uppgifter om
avföretagen och icke-statliga myndigheter planerad utlandsupplåning. Man
diskuterar den troliga ränte- och kursutvecklingen på olika utländska
lånemarknader och den önskvärda sammansättningen av statens låneportfölj.
Vidare diskuteras olika låneoperationer under förberedelse, inkl.
möjliga tekniska innovationer i riksgäldskontorets och riksbankens upplåning.
Överläggningarna resulterar i principgodkännande av medel- och
kortfristiga upplåningsplaner.

Utöver dessa formella gruppsammanträden förekommer ett omfattande
kontinuerligt samarbete mellan personal vid riksbanken och riksgäldskontoret
om villkoren för enskilda låneoperationer, om tidpunkter och
ränteperioder samt om återköp för framtida amorteringar m. m.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningsgruppen att huvudansvaret för
genomförandet av kredit- och räntepolitiken samt valutapolitiken måste
ligga hos riksbanken. Det finns därför anledning understryka att riksgäldskontorets
handlande i vad avser utformningen och fördelningen av statens
upplåning liksom hittills måste ske i nära samråd med riksbanken och under
beaktande av riksbankens övergripande ansvar för kredit- och valutapolitiken.
Reguljära former för detta samråd har som nämnts efter hand
utvecklats.

När det gäller den närmare utformningen av lagen i förevarande
hänseende anser utredningsgruppen att riksgäldsfullmäktiges förslag inte
kan anses helt tillfredsställande. Inte heller det från riksbankens sida
framlagda förslaget är emellertid invändningsfritt. Som framhållits av
riksgäldskontoret under utredningsarbetet kan detta förslag tolkas som om
riksgäldskontoret saknar full behörighet att besluta om statsupplåningen.
Särskilt när det gäller upplåningen utomlands kan tolkningsproblem av
sådant slag medföra svårigheter.

I utredningsgruppens uppdrag har inte ingått att framlägga några förslag
om hur den framtida samordningen mellan riksbanken och riksgäldskontoret
skall ske. Omarbetningen av förslaget till ny lag om riksgäldskontoret har
varit av huvudsakligen redaktionell natur. Utredningsgruppen anser därför
att några materiella förändringar av förutsättningarna för riksgäldskontorets
verksamhet inte bör ske nu. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om
utvecklingen av kreditpolitiken och statens utlandsupplåning framstår det
emellertid som befogat att frågan om samordningen mellan de båda verkens

FiU 1982/83:16

verksamhet blir föremål för en närmare utredning i annat sammanhang.
Därvid kan också, om så befinnes önskvärt, en överarbetning ske beträffande
författningarna om riksbanken.

Några närmare föreskrifter om hur samarbetet mellan de båda verken skall
utformas bör enligt utredningsgruppens mening inte heller meddelas.
Liksom hittills får det ankomma på de båda fullmäktigeförsamlingarna att
bestämma samarbetsformerna. Beträffande både sådana frågor och spörsmål
angående upplåningsverksamheten i stort kan det dock finnas ett behov
för de båda fullmäktigeförsamlingarna att sammanträda gemensamt. En
möjlighet till gemensamma sammanträden för överläggningar om statsupplåningen
utgör enligt utredningsgruppens mening en naturlig påbyggnad på
det mera informella samarbete som måste ske mellan de båda verken och kan
dessutom bli ett forum för slitande av meningsskiljaktigheter i den mån
sådana uppkommer i samarbetet på tjänstemannanivå. De bestämmelser
som f. n. finns om gemensamma sammanträden och som intagits i
riksgäldsfullmäktiges förslag tar som ovan berörts endast sikte på vissa val av
styrelseledamöter m. m. Utredningsgruppen anser att dessa bestämmelser
bör kunna utmönstras och ersättas med ett stadgande som ger vardera
fullmäktigeförsamlingen rätt att ta initiativ till gemensamma överläggningar i
upplåningsfrågor. Utredningsgruppen vill stryka under att de gemensamma
sammanträdena endast har samrådskaraktär. Några beslut som skall binda
myndigheterna bör inte kunna fattas. Syftet med bestämmelsen är alltså inte
att ett i förhållande till de båda fullmäktigeförsamlingarna överordnat organ
skall tillskapas. En sådan ordning skulle nämligen innebära ett ingrepp i de
båda verkens självständighet. Enligt utredningsgruppens mening bör därför
inte - som riksbanksfullmäktige förordat - några regler om beslutsförhet,
ordförandeskap och omröstningsförfarande införas.

Vad härefter angår de av riksbanksfullmäktige aktualiserade frågorna om
syftet med statsupplåningen delar utredningsgruppen uppfattningen att den
nya lagen liksom gällande författning bör innehålla en precisering av de
ändamål för vilka lån får tas upp. I enlighet härmed bör i lagen föreskrivas att
riksgäldskontoret får ta upp lån till staten för dels finansiering av löpande
underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens
beslut, dels för tillhandahållande av rörliga krediter för statlig och annan
verksamhet och fullgörande av garantier som riksgäldskontoret utfärdat,
dels ock för amortering och inlösen av statslån. Som utredningsgruppen
återkommer till i följande avsnitt bör vidare uppköp av lån i utländsk valuta
kunna finansieras med lån. Slutligen bör efter förebild av 32 § i det
nuvarande reglementet intas ett stadgande om att lån också får tas upp för
tillgodoseende av riksbankens behov av valutareserv och statspapper för
marknadsoperationer.

Reglerna om ändamålet för statsupplåningen bör tas in i en särskild
paragraf. När det gäller fastställande av villkor för lån bör dock som
riksbanksfullmäktige förordat den begränsningen göras att lån utan förfal 4

Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

loklausul inte får tas upp. Införandet av de föreslagna bestämmelserna
föranleder vissa redaktionella ändringar av stadgandet om riksgäldskontorets
uppgifter i fullmäktiges förslag.

4. Återbetalning av statslån

Villkoren för statslån i svenska kronor innebär som regel att lånen
återbetalas på en bestämd förfallodag eller efter en fastställd amorteringsplan.
I vissa fall förekommer det dock att lånevillkoren ger långivaren eller
låntagaren rätt att få lånet löst i förtid resp. att i förtid lösa lånet. Amortering
av statslån sker genom uppköp av utelöpande förbindelser eller genom
utlottning eller också genom en kombination av båda amorteringssätten.
Vilket amorteringsförfarande som skall tillämpas i det enskilda fallet avgörs
med hänsyn till kursen på statspapperen i fråga. Vid kurser över pari används
utlottningsaltemativet, varvid de utlottade förbindelserna löses in till
nominellt belopp. Ligger kursen däremot under pari sker amorteringen
genom uppköp av förbindelserna till marknadsmässiga priser. Vid båda
amorteringssätten skrivs statsskulden ned per förfallodagen med ett belopp
som motsvarar obligationernas nominella värde. Riksgäldsdirektören har
sedan år 1975 ett stående bemyndigande från fullmäktige att göra uppköp av
utelöpande förbindelser till ett värde som motsvarar högst de två närmast
framförliggande amorteringarna på resp. lån.

När det gäller skattkammarväxlar som normalt har en löptid på en till tolv
månader har vid några tillfällen riksgäldskontoret gjort avsteg från principen
att statslån endast återbetalas på förfallodagen eller efter amorteringsplanen.
Sålunda har främst banker tillåtits att använda utelöpande skattkammarväxlar
som likvid vid teckning av räntebärande statslån. Det förekommer också
regelmässigt att innehavare av premieobligationer med en kort återstående
löptid erbjuds att byta ut obligationerna mot nyemitterade premieobligationer.
Motivet för de angivna förfarandena har varit en önskan att konsolidera
statsskulden.

I fråga om statslån i utländsk valuta tillämpas olika återbetalningsvillkor.
När det gäller vissa lån i utländsk valuta ingår också uppköp i den normala
förvaltningen av lånen.

Från riksbankens sida har framhållits att lån som är spridda bland en större
mängd placerare inte bör få lösas i förtid varken helt eller delvis såvida inte
förtidsinlösen medgivits i lånevillkoren. Beträffande uppköp av utelöpande
förbindelser har riksbanken framhållit att gällande regler inte medger att
riksgäldskontoret tar upp lån för uppköp men att någon motsvarande
begränsning saknas i förslaget till ny lag om riksgäldskontoret. Enligt
riksbanken bör uppköp av statspapper på den svenska marknaden inte få
företas av riksgäldskontoret. Som skäl härför har anförts att sådana uppköp
har direkt effekt på likviditeten i ekonomin och utgör en central del av

FiU 1982/83:16

riksbankens penningpolitiska verksamhet. Däremot har riksbanken ställt sig
positiv till att riksgäldskontoret liksom hittills får köpa upp statspapper i
utländsk valuta i samråd med riksbanken och till att kontoret får ta upp lån
för uppköpen.

I likhet med riksbanken anser utredningsgruppen att uppköp av statspapper
i svenska kronor är ett viktigt inslag i kreditpolitiken. Rätten att besluta
om marknadsoperationer med sådana skuldförbindelser bör därför vara
förbehållen riksbanken. Eftersom nuvarande regler inte uttryckligen anger
att upplåning får ske för uppköp av statspapper anses riksgäldskontoret f. n.
sakna rätt att göra uppköp på den svenska marknaden för annat ändamål än
amortering. Som framhållits av riksbanken torde riksgäldsfullmäktiges
förslag till ny lagstiftning inte innebära någon motsvarande begränsning av
möjligheterna att köpa upp utelöpande förbindelser. Såvitt framgår av
förslaget torde fullmäktige dock inte avse att någon utvidgning av kontorets
befogenheter skall ske. Detsamma gäller riksgäldskontorets möjligheter att
lösa hela lån före den slutliga förfallodagen i vidare mån än som följer av
lånevillkoren. Förtidsinlösen har enligt inhämtade uppgifter hittills tillämpats
endast under speciella omständigheter och då efter särskilt beslut av
riksdagen. I sammanhanget vill utredningsgruppen dock peka på att det ovan
redovisade förfarandet att låta nytecknade lån likvideras med skattkammarväxlar
eller premieobligationer i viss mån kan anses jämställt med
återbetalning i förtid.

Enligt utredningsgruppens mening bör gällande ordning inte rubbas.
Härför talar inte bara behovet av en klar rollfördelning mellan riksbanken
och riksgäldskontoret utan också hänsynen till långivarna. Det måste
nämligen ligga i långivarnas intressen att de ursprungligen fastställda
villkoren följs och att uppköp eller förtidsinlösen inte sker i andra fall än då
villkoren föreskriver det. Några särskilda lagbestämmelser som förhindrar
uppköp och förtidsinlösen torde dock inte erfordras. Det kan nämligen
förutsättas att riksgäldskontoret även utan uttryckliga lagregler härom inte
företar marknadsoperationer i statspapper eller löser lån i förtid. Utredningsgruppen
vill i anslutning till det sagda erinra om att gruppen i
föregående avsnitt förordat att i den nya lagen - efter mönster av vad som nu
gäller- tas in en bestämmelse om för vilka ändamål lån får tas upp. Inte heller
den nya bestämmelsen medger att upplåning sker för uppköp av förbindelser
i svenska kronor annat än i amorteringssyfte.

Vad ovan anförts innebär inte att utredningsgruppen ställer sig avvisande
till det hittills tillämpade förfarandet att vissa utelöpande statspapper får
användas som likvid vid nyteckning av lån. Ett sådant förfarande kan även i
fortsättningen vara motiverat. Som tidigare framhållits är det dock angeläget
att avsteg inte görs från lånevillkoren. Gruppen anser därför att riksgäldskontoret
i lånevillkoren för skattkammarväxlar och andra förbindelser, som
kontoret bedömer kunna få användas som likvid vid nyteckning av lån, bör ta
in en erinran om att förbindelserna kan, om riksgäldskontoret medger det, få

FiU 1982/83:16

bytas ut mot nyemitterade statspapper. Det kan också vara lämpligt att
kontoret i prospekt om nya lån anger i vad mån tidigare utfärdade
förbindelser får användas som likvid.

När det gäller lån i utländsk valuta bör enligt utredningsgruppens
uppfattning riksgäldskontoret ha friare händer än vid förvaltningen av lån i
svenska kronor. Uppköp av lån i utländsk valuta kan ibland vara till fördel för
staten. Vidare ingår uppköp ofta i den normala låneförvaltningen. Några
begränsningar av riksgäldskontorets befogenheter i dessa hänseenden bör
inte ställas upp. I enlighet härmed bör som riksbanken föreslagit av lagen
framgå att lån får tas upp för uppköp av lån i utländsk valuta. Eftersom olika
förvaltningsåtgärder beträffande utländska lån kan kräva ett hänsynstagande
inte bara till statens intressen som låntagare utan också till andra
förhållanden, bl. a. valutapolitiska omständigheter, vill gruppen stryka
under vikten av att samråd sker med riksbanken.

5. Avskrivning m. m. av fordringar

Enligt den nu gällande lagen med reglemente för riksgäldskontoret får
fullmäktige bevilja kontorets gäldenärer ackord eller eftergift beträffande
deras skulder eller biträda överenskommelse mellan gäldenär och hans
fordringsägare om betalning av skulder, allt intill ett högsta belopp av 10 000
kr. i varje särskilt fall. I övrigt krävs riksdagens medgivande för beslut om
ackord m. m. En liknande bestämmelse föreslås införd i den nya lagen, dock
med de ändringarna att beslut skall fattas av riksgäldskontoret och att
beloppsgränsen höjs till 50 000 kr. Vidare föreslås att riksgäldskontoret skall
få besluta om avskrivningar av fordringar oberoende av belopp. Förslagen är
en anpassning till vad som gäller enligt avskrivningskungörelsen
(1965:921).

Avskrivningskungörelsen innehåller regler om rätt för andra myndigheter
än riksdagens verk att efterge och avskriva vissa fordringar samt anta
ackordsförslag. Kungörelsen är ett utflöde av regeringens dispositionsrätt
beträffande statens medel och övriga tillgångar utom såvitt avser bl. a.
tillgångar som är avsedda för riksdagen eller dess myndigheter (9 kap. 8 §
regeringsformen). Av 9 kap. 9 § regeringsformen (RF) följer att riksdagen
kan fastställa grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogandet
över den samt föreskriva att åtgärd av visst slag inte får vidtas utan riksdagens
tillstånd. Reglerna om förvaltningen av och förfogandet över statens
tillgångar överensstämmer i huvudsak med vad som gällde före regeringsformens
ikraftträdande.

År 1965 bemyndigade riksdagen Kungl. Majit att beträffande vissa statens
fordringar dels anta ackordsförslag som kan anses vara till fördel för det
allmänna, dels meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom
eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses
uppenbart obilligt att utkräva betalning, dels ock uppdra åt myndighet att på

FiU 1982/83:16

de nämnda villkoren besluta i fråga om ackord och eftergift (prop. 1965:160,
SU 180, rskr 429). Med stöd av bemyndigandet utfärdades sedermera
avskrivningskungörelsen. Det år 1965 lämnade bemyndigandet anses innebära
att riksdagen fastställt vissa grunder för regeringens förvaltning av
statens fordringsanspråk och är alltjämt bindande för regeringen. I den mån
ett ackordsförslag inte är till förmån för det allmänna eller eftergift skall
meddelas i andra fall än när det är uppenbart obilligt mot gäldenären att
kräva betalning torde alltså regeringen behöva utverka riksdagens tillstånd
till åtgärden.

Utredningsgruppen anser att vägande skäl talar för att de villkor som
sålunda gäller för regeringens rätt att anta ackordsförslag och efterge
fordringar bör tillämpas av riksgäldskontoret. Bl. a. är det från rättvisesynpunkt
angeläget att gäldenärens möjlighet att få ackord eller eftergift är
densamma oberoende av vem som förvaltar statens fordringar. Utredningsgruppen
förordar således att riksgäldskontorets rätt att anta ackordsförslag
och medge eftergift av fordringar begränsas på samma sätt som regeringens.
Vidare bör som fullmäktige föreslagit eftergift endast kunna medges intill ett
belopp av 50 000 kr. i varje särskilt fall. När det gäller ackordsförslag anser
utredningsgruppen det däremot mindre lämpligt med en beloppsgräns. Som
framhölls i prop. 1965:160 kräver nämligen frågor om ackord ofta ett snabbt
avgörande och hinner sällan underställas riksdagen. Eftersom antagande av
ett ackordsförslag för en statens gäldenär kan vara till fördel för det
allmänna, kan den nuvarande ordningen med krav på riksdagens medverkan
vid ackordsförslag över ett visst belopp medföra förlust för staten. Den kan
också ha olägenheter för bl. a. andra borgenärer.

Förslaget om möjligheter till avskrivning av fordringar föranleder inga
erinringar från utredningsgruppens sida.

Utredningsgruppen anser att fullmäktige även i fortsättningen bör avgöra
frågor om ackord och eftergift. Också ärenden om avskrivning bör
handläggas av fullmäktige. Det bör dock öppnas möjlighet för fullmäktige att
delegera ärenden av förevarande slag till riksgäldsdirektören eller annan. En
bestämmelse med denna innebörd bör föras in i lagen.

6. Riksgäldskontorets organisation

Riksgäldskontorets organisation utgörs, efter en nyligen aktualiserad
förändring, av två upplåningsenheter för resp. inhemsk och utländsk
upplåning, en ekonomienhet, en garanti- och rättsenhet, en administrationsenhet
samt en revisionsenhet. Revisionsenheten lyder direkt under fullmäktige,
medan övriga enheter leds av riksgäldsdirektören under fullmäktige.
Organisationen har fastställts av riksdagen (FiU 1978/79:39 och FiU
1981/82:45). Fullmäktige har föreslagit att i den nya lagen skall tas in en
bestämmelse om vilka enheter som skall finnas vid riksgäldskontoret (24 §).
Vidare har föreslagits att i paragrafen skall intas en bestämmelse om att

FiU 1982/83:16

riksgäldsdirektören under fullmäktige leder kontorets verksamhet.

I ett tidigare avsnitt (2) har utredningsgruppen framhållit att den nya lagen
bör innehålla endast en grundläggande reglering av riksgäldskontorets
verksamhet. I konsekvens härmed anser gruppen att lagen inte i onödan bör
tyngas med detaljerade regler av närmast organisatorisk natur. Gruppen vill
också peka på att det ter sig något motsägelsefullt om man i den nya
författningen ger riksgäldskontoret långtgående bemyndiganden när det
gäller statsupplåningen samtidigt som man i detalj reglerar hur verket skall
vara organiserat m. m. Mot fullmäktiges förslag om lagreglering av
organisationen talar också att det är opraktiskt att låsa fast organisationen i
lagen och därigenom framtvinga lagändringar vid framtida omorganisationer.

Enligt arbetsgruppens uppfattning är det således lämpligast att riksdagen
liksom hittills fastställer riksgäldskontorets organisation i annan ordning än
genom lagstiftning. Endast när det gäller revisionsenheten framstår en
bestämmelse i lagen som påkallad. Denna enhet intar en särställning bl. a.
därigenom att enheten svarar för den interna revisionen, inte bara av
riksgäldskontoret utan också av den inre riksdagsförvaltningen och andra
riksdagens verk utom riksbanken. Revisionsenheten leds direkt av fullmäktige.
När det gäller annan revision än den som avser riksgäldskontoret följer
dock av bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen
att enhetschefen har ett självständigt ansvar.

I enlighet med det anförda förordar gruppen att i lagen förs in en
bestämmelse av innebörd att det vid riksgäldskontoret skall finnas en
revisionsenhet och de övriga enheter riksdagen bestämmer. Vidare bör anges
att riksgäldsdirektören under fullmäktige leder verksamheten vid kontoret.
Beträffande revisionsenheten bör det dock, som riksdagens revisorer
påpekat, uttryckligen stadgas att den leds direkt av fullmäktige. I enlighet
med fullmäktiges förslag bör av lagtexten slutligen framgå att fullmäktige i en
arbetsordning skall fastställa hur ärendena skall fördelas mellan enheterna.

Vad ovan anförts om angelägenheten av att lagtexten inte tyngs med
detalj bestämmelser leder utredningsgruppen till att bestämmelserna i 15 §
förslaget om vilken personal som skall finnas vid riksgäldskontoret bör utgå.
Detsamma gäller regeln i 18 § andra stycket om vem som skall föredra
ärenden inför fullmäktige. De regler som erfordras i detta hänseende kan
lämpligen tas in i arbetsordningen. Utredningsgruppen förutsätter att
fullmäktige vid fastställande av arbetsordningen beaktar revisionsenhetens
särställning. Av arbetsordningen bör således framgå att ärenden som rör
revisionsenheten skall föredras av chefen för den enheten.

FiU 1982/83:16

7. Riksgäldsdirektörens ställning

Riksgäidsdirektören utses enligt gällande regler av fullmäktige för en tid av
högst tre år, dvs. samma mandattid som för fullmäktige själva. Mandatperioderna
för fullmäktige och riksgäidsdirektören behöver dock inte sammanfalla.

Riksgäldsfullmäktige föreslår att riksgäidsdirektören i fortsättningen skall
kunna utses för en tid av högst sex år. Vidare föreslås att en vice
riksgäldsdirektör skall utses som riksgäldsdirektörens ersättare med samma
mandatperiod. Vid förhinder för riksgäidsdirektören och dennes ersättare
skall liksom f. n. en tillfällig ersättare för riksgäidsdirektören kunna utses.
Den tillfällige ersättaren skall dock inte som nu utses av fullmäktige utan av
riksgäidsdirektören.

Som skäl för förlängningen av riksgäldsdirektörens mandatperiod anförs
att hans ställning i allt väsentligt är densamma som verkschefers i allmänhet
inom statsförvaltningen och att därför samma principer som gäller för t. ex.
generaldirektörer bör vara vägledande. Vidare framhålls att om riksgäidsdirektören
skall utses inom fullmäktige finns möjlighet att anpassa mandatperioden
till fullmäktiges.

Från riksbankens sida har kritik framförts mot en förlängning av
mandatperioden. Riksbanksfullmäktige har härvid bl. a. framhållit att
riksgäldskontoret inte kan jämföras med andra myndigheter. Riksdagen har
nämligen delegerat vida befogenheter till riksgäldsfullmäktige, vilket har sin
förklaring i att fullmäktige väljs av riksdagen och avspeglar partiernas
styrkeförhållanden i riksdagen. Riksgäidsdirektören måste ha fullmäktiges
förtroende och hans mandatperiod bör sammanfalla med fullmäktiges.

Utredningsgruppen anser att skäl kan anföras både för ett bibehållande av
nuvarande ordning och för införandet av en möjlighet för riksgäldsfullmäktige
att erbjuda en längre mandatperiod. Om sexårsförordnanden kan ges
ökar otvivelaktigt tjänstens attraktionskraft och därmed fullmäktiges möjligheter
att till posten rekrytera personer med erforderliga kvalifikationer.
Samtidigt måste emellertid beaktas att man inte, som riksbanken påpekat,
kan jämföra riksgäldskontoret och riksgäidsdirektören med andra statliga
myndigheter och deras chefer. Utredningsgruppen har i sina överväganden
beträffande mandatperiodens längd slutligen stannat för att nuvarande
ordning inte bör rubbas och detta av följande skäl.

Liksom fallet är beträffande riksgäidsdirektören har riksbankschefen, vice
riksbankschefen, riksbanksdirektörerna och vissa andra tjänstemän i riksbanken
en mandattid som är maximerad till tre år. Riksbankschefen och vice
riksbankschefen är riksbanksfullmäktig resp. suppleant i fullmäktige, medan
de övriga tjänstemännen utses för en tid av högst tre år. Dessas ställning
torde visserligen i flera avseenden skilja sig från riksgäldsdirektörens, men i
konsekvens med vad utredningsgruppen tidigare anfört om överensstämmelsen
mellan författningarna om riksgäldskontoret och riksbanken bör man

FiU 1982/83:16

inte nu förlänga den möjliga mandattiden för endast riksgäldsdirektören till
sex år. Frågan om riksgäldsdirektörens samt riksbankschefens m. fl. ställning
får övervägas i ett sammanhang.

Beträffande den i lagförslaget intagna bestämmelsen om en vice riksgäldsdirektör
vill utredningsgruppen erinra om att ett förslag om inrättande av en
sådan tjänst lagts fram av riksgäldsfullmäktige i annat sammanhang. Ärendet
har ännu inte behandlats av riksdagen. Utformningen av den föreslagna
lagbestämmelsen föranleder ingen annan erinran från utredningsgruppens
sida än att mandattiden bör begränsas till tre år.

Vad slutligen gäller den tillfällige ersättaren för riksgäldsdirektören anser
utredningsgruppen i likhet med vad som framhållits i riksbankens yttrande
att denne, såsom f. n. är fallet, bör utses av fullmäktige.

8. Specialmotivering

Förslaget till lag om riksgäldskontoret

Som utredningsgruppen framhåller i avsnitt 2 bör den nya lagens karaktär
av en grundläggande reglering av riksgäldskontorets verksamhet komma till
klart uttryck. Det föreslås därför att författningen får rubriken Lag om
riksgäldskontoret i stället för - som riksgäldsfullmäktige föreslagit - Lag med
instruktion för riksgäldskontoret.

Inledande bestämmelser

1 § Riksgäldskontoret är myndighet under riksdagen.

2 § Riksgäldskontoret förvaltas av sju fullmäktige som väljs av riksdagen.

Fullmäktige svarar för sin verksamhet endast inför riksdagen.

Som berörts i avsnitt 2 bör i lagen uttryckligen slås fast att riksgäldskontoret
är en myndighet under riksdagen. Den av riksgäldsfullmäktige
föreslagna hänvisningen till 9 kap. 10 § andra stycket RF bör därför bytas ut
mot en bestämmelse med angiven innebörd.

2 § överensstämmer med 1 § andra stycket i riksgäldsfullmäktiges förslag.

3 § Riksgäldskontoret bemyndigas med stöd av 9 kap. 10 § andra stycket

regeringsformen att i enlighet med 4 och 5 §§ denna lag ta upp och
förvalta lån till staten.

Riksgäldskontoret har vidare till uppgift att i enlighet med riksdagens
beslut ställa krediter till förfogande för statlig och annan verksamhet
samt ikläda staten garantier. Kontoret skall även utföra övriga uppdrag
och åligganden som kontoret får av riksdagen eller av regeringen med
riksdagens medgivande.

I paragrafen anges riksgäldskontorets uppgifter. Första stycket innehåller
ett bemyndigande för kontoret att ta upp och förvalta lån för statens räkning

FiU 1982/83:16

med de begränsningar som följer av 4 och 5 §§. I bemyndigandet ligger att
riksgäldskontoret får fastställa villkoren för lånen. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 3.

Paragrafen motsvarar i sak 2 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.

4 § Riksgäldskontoret får ta upp lån till staten för

1. finansiering av löpande underskott i statsbudgeten och av andra
utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

2. tillhandahållande av sådana krediter och fullgörande av sådana
garantier som sägs i 3 §,

3. amortering och inlösen av statslån ävensom uppköp av sådana lån i
utländsk valuta samt

4. tillgodoseende av riksbankens behov av valutareserv och av statspapper
för marknadsoperationer.

Som närmare framgår av avsnitt 3 anser utredningsgruppen att i lagen bör
slås fast för vilka ändamål riksgäldskontoret får låna upp pengar. Bestämmelserna
i detta hänseende har tagits in i 4 §. Paragrafen saknar motsvarighet
i riksgäldsfullmäktiges förslag men överensstämmer i sak med 23, 25 och
32 §§ i det nuvarande reglementet.

5 § Obligationer och andra förbindelser som riksgäldskontoret ger ut för

statens räkning skall vara ställda att återbetalas på viss bestämd
förfallodag eller efter uppsägning eller genom årliga avbetalningar enligt
uppgjord amorteringsplan.

Paragrafen saknar motsvarighet i riksgäldsfullmäktiges förslag men har
delvis sin förebild i 29 och 33 §§ reglementet.

I paragrafen slås fast att lån med obegränsad löptid inte får ges ut.
Beträffande skälen för paragrafen hänvisas till avsnitten 3 och 4.

6 § Riksgäldskontorets kontanta medel skall, i den mån de inte behöver

användas för utbetalningar, insättas på kontorets checkräkning i
riksbanken.

I paragrafen, som närmast motsvarar 3 § i riksgäldsfullmäktiges förslag,
regleras hur riksgäldskontorets kassaöverskott skall placeras. Till skillnad
från fullmäktiges förslag ger lagrummet inte möjlighet till insättning av
sådana medel på postgirot. När det är fråga om medel som behöver användas
för utbetalningar är det dock inte något hinder mot att de sätts in på
postgirot.

Paragrafen avviker i ytterligare ett avseende från fullmäktiges förslag.
Enligt förslaget skall överskottsmedel kunna lånas ut på den svenska
kreditmarknaden i form av krediter på högst två månader. En sådan
utlåningsmöjlighet finns redan i dag. Den kom till under en tid då
finanspolitiken innebar ett statligt budgetöverskott och därigenom en
tendens till stark åtstramning av penningmarknaden. Samtidigt förekom
kraftiga kortfristiga svängningar i likviditeten på denna marknad beroende
på bristande synkronisering mellan inbetalningar till och utbetalningar från

FiU 1982/83:16

staten. Under inbetalningsperioderna blev likviditeten på penningmarknaden
extremt stram och bankernas upplåning i riksbanken onödigt stor, vilket
försvårade möjligheten till en rätt bedömning av likviditetssituationen. Som
riksbanken framhållit är förhållandena annorlunda nu och kännetecknas av
ett stort statligt utgiftsöverskott, successivt förfallande statsskuld samt en
utjämning av betalningsströmmarna. I dagens läge är en utlåning på
kreditmarknaden av riksgäldskontorets överskott knappast aktuell. Bestämmelsen
i fråga torde därför kunna utgå. Skulle det i framtiden visa sig att det
finns ett behov för riksgäldskontoret att kunna låna ut medel, förutsätter
utredningsgruppen att riksgäldsfullmäktige tar initiativ till erforderliga
lagändringar.

7 § Uppstår överskott på statsverkets checkräkning i riksbanken får

riksgäldskontoret bestämma att överskottet skall överföras till riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets checkräkning i riksbanken skall
riksgäldskontoret täcka detta.

Paragrafen motsvarar 4 § i riksgäldsfullmäktiges förslag med vissa
redaktionella ändringar.

8 § Det åligger riksgäldskontoret att utbetala de anslag som anvisas på

statsbudgeten avseende riksdagen och dess verk samt kostnader för
statsskulden och sådana övriga anslag på statsbudgeten, som enligt
särskilda beslut av riksdagen skall disponeras av riksgäldskontoret.
Kontoret får i mån av behov lyfta nämnda anslag genom uttag från
statsverkets checkräkning i riksbanken.

Paragrafen överensstämmer med 5 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.

9 § Efter prövning i varje särskilt fall får riksgäldskontoret besluta om

avskrivning eller ackord rörande kontorets fordringar. Ackordsförslag
får antas endast om det kan anses vara till förmån för det allmänna.
Ackordsförslag som inte framställs i konkurs eller enligt ackordslagen
(1970:847) får antas endast på villkor att även övriga borgenärer som
ackordet angår godkänner detta.

Om det på grund av gäldenärens sjukdom eller av annan anledning
måste anses uppenbart obilligt att kräva betalning för fordran får
riksgäldskontoret efterge fordringen helt eller delvis intill ett högsta
belopp av 50 000 kr. i varje särskilt fall.

Utöver vad som följer av första och andra styckena får beslut om
ackord eller eftergift inte fattas utan riksdagens särskilda medgivande.

Paragrafen innehåller föreskrifter om avskrivning, ackord och eftergift
beträffande riksgäldskontorets fordringar och motsvarar 9 § i riksgäldsfullmäktiges
förslag. Till skillnad från detta förslag och från vad som f. n. gäller
ställs i lagrummet upp vissa allmänna villkor för att riksgäldskontoret skall få
anta ackordsförslag och besluta om eftergift. Samtidigt slopas beloppsgränsen
för antagande av ackordsförslag. Reglerna, som närmare motiverats i
avsnitt 5, innebär en anpassning till vad som gäller beträffande fordringar

FiU 1982/83:16

som förvaltas av regeringen och av statliga myndigheter under regeringen.
Vid tillämpningen av paragrafen bör riksgäldskontoret kunna få erforderlig
ledning av den praxis på området som utbildats inom regeringskansliet
m. m.

10 § Om inte särskilda skäl talar däremot får riksgäldskontoret medge

inlösen av obligationer och räntekuponger samt utbetalning av vinster
på premieobligationslån, oaktat betalningsrätten förfallit på grund av
preskription.

11 § Uppkommer under riksgäldskontorets verksamhet anledning att väcka

fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får
fullmäktige göra framställning i ämnet såväl till riksdagen som till
regeringen.

Paragraferna överensstämmer med 10 resp. 6 § i riksgäldsfullmäktiges
förslag.

12 § Fullmäktige svarar för att intern revision av riksgäldskontoret sker samt

för att intern revision kan ske av den inre riksdagsförvaltningen och
andra riksdagens verk än riksbanken enligt lagen (RFS 1968:8) om
revision av riksdagsförvaltningen.

Paragrafen motsvarar 7 § i riksgäldsfullmäktiges förslag med vissa
justeringar. Ändringarna syftar till att lagrummet bättre skall svara mot
gällande ordning för revision av riksdagsförvaltningen.

13 § Varje år före den 15 oktober skall fullmäktige till riksdagen avge

berättelse över förvaltningen av riksgäldskontoret under det senaste
budgetåret.

Paragrafen motsvarar 8 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.

Enligt 48 § i det nuvarande reglementet för riksgäldskontoret skall
fullmäktige varje år före utgången av januari till riksdagen avge en berättelse
om kontorets ställning och förvaltning under det senaste kalenderåret. 149 §
föreskrivs att fullmäktige senast den 15 september till riksdagens revisorer
skall avge en berättelse över kontorets ställning och förvaltning. Samtidigt
med att berättelsen lämnas till revisorerna skall enligt bestämmelserna om
revision av riksdagsförvaltningen chefen för riksgäldskontorets revisionsenhet
avge en rapport till revisorerna om revisionsverksamheten som leds av
honom. I samma författning (5 §) stadgas vidare att revisorerna för varje
avslutat räkenskapsår skall granska riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Över revisionen skall revisorerna senast
den 1 mars avge en särskild redogörelse till riksdagen. Redogörelsen skall
bl. a. innehålla uttalande huruvida revisorerna anser att fullmäktige bör
beviljas ansvarsfrihet.

Riksgäldsfullmäktiges förslag innebär att bestämmelsen i 48 § reglementet
förs över till den nya lagen. Regeln om att en särskild berättelse skall lämnas
till riksdagens revisorer föreslås däremot slopad.

Som framgår av redogörelsen ovan har riksgäldsfullmäktige f. n. skyldig -

FiU 1982/83:16

het att avge två berättelser varav den ena skall avse kalenderåret och den
andra räkenskapsåret, dvs. budgetåret. Enligt utredningsgruppens mening
är en sådan ordning inte rationell. Härtill kommer att nuvarande regler
innebär vissa andra nackdelar. Som riksdagens revisorer påpekat är
riksgäldsfullmäktiges berättelse f. n. så utformad att den ger en översiktlig
information om kontorets förvaltning under det gångna kalenderåret. För
verksamheten under andra hälften av kalenderåret har mer detaljerade
uppgifter lämnats, medan motsvarande uppgifter beträffande första halvåret
saknas och därför måste inhämtas i en annan publikation. Av anförda skäl
anser utredningsgruppen att det nuvarande systemet med två olika berättelser
bör överges. I stället bör den ordningen införas att fullmäktige skall
upprätta en enda berättelse som bör avse budgetåret och ha en sådan
utformning att den kan ligga till grund för både riksdagens och revisorernas
granskning av riksgäldskontorets verksamhet. I lagen bör uttryckligen
stadgas att verksamhetsberättelsen skall avges till riksdagen. Någon särskild
bestämmelse om att berättelsen också skall lämnas till riksdagens revisorer
synes däremot inte erforderlig. Det får anses ligga i sakens natur att
riksgäldsfullmäktige samtidigt som att de avlämnar berättelsen till riksdagen
överlämnar den till revisorerna.

Om berättelsen i fortsättningen skall avse budgetåret framstår det enligt
utredningsgruppens mening som motiverat att riksdagen ges möjlighet att
behandla såväl berättelsen som frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige
under höstsessionen. En tidigareläggning av riksdagsbehandlingen förutsätter
att såväl fullmäktiges berättelse som revisorernas redogörelse för
granskningsarbetet avlämnas betydligt tidigare än f. n. Några praktiska
svårigheter torde inte behöva uppstå vid en sådan förskjutning. Utredningsgruppen
anser att fullmäktige lämpligen bör avlämna berättelsen före den 15
oktober. Efter samråd med kanslichefen hos riksdagens revisorer förordar
utredningsgruppen att tidpunkten för avlämnandet av revisorernas redogörelse
bestäms till senast den 15 november.

Organisation

14 § Riksgäldsfullmäktige väljs för riksdagens valperiod. Endast den som är
myndig kan vara fullmäktig. Statsråd får ej vara fullmäktig.

Riksdagen väljer en av fullmäktige att vara ordförande. Fullmäktige
väljer inom sig en vice ordförande.

Paragrafen överensstämmer med 11 § i riksgäldsfullmäktiges förslag med
det tillägget att fullmäktig skall vara myndig. Ett sådant behörighetskrav
finns i dag för fullmäktig i både riksgäldskontoret och riksbanken. Som
berörts i avsnitt 2 bör kravet gälla tills vidare.

Fil) 1982/83:16

15 § Fullmäktige utser för en tid av högst tre år en riksgäldsdirektör att vara

chef för riksgäldskontoret och en vice riksgäldsdirektör att vara dennes
ersättare.

När både riksgäldsdirektören och vice riksgäldsdirektören har
förhinder fullgörs riksgäldsdirektörens åligganden av en tillfällig
ersättare som fullmäktige utser.

Paragrafen motsvarar 12 § i riksgäldsfullmäktiges förslag. Som utredningsgruppen
framhållit i avsnitt 7 bör mandattiden för riksgäldsdirektören liksom
f. n. är fallet vara högst tre år. Samma mandattid bör gälla för vice
riksgäldsdirektören. I förhållande till fullmäktiges förslag innebär paragrafen
vidare den ändringen att den tillfällige ersättaren för riksgäldsdirektören
skall utses av fullmäktige och inte av riksgäldsdirektören.

16 § För beredning och rådgivning skall inom riksgäldskontoret finnas ett

arbetsutskott bestående av fullmäktiges ordförande, riksgäldsdirektören
och en tredje ledamot, som fullmäktige utser inom sig.

Paragrafen överensstämmer med 13 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.

17 § Inom riksgäldskontoret skall finnas en revisionsenhet samt de enheter i

övrigt som riksdagen bestämmer.

Riksgäldskontorets verksamhet leds under fullmäktige av riksgäldsdirektören.
Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige
såvitt annat inte följer av lagen (RFS 1968:8) om revision av
riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning
som fastställs av fullmäktige.

Paragrafen har sin motsvarighet i 14 § i riksgäldsfullmäktiges förslag. Som
utredningsgruppen anfört i avsnitt 6 bör riksgäldskontorets organisation inte
läggas fast i lagen utan bestämmas av riksdagen i annan ordning. Den
särskilda ställning som revisionsenheten har bör dock framgå av lagtexten. I
enlighet härmed föreskrivs i paragrafen att vid riksgäldskontoret skall finnas
en revisionsenhet och de övriga enheter som riksdagen bestämmer. Vidare
anges att riksgäldsdirektören under fullmäktige skall leda kontorets verksamhet.
Detta gäller dock inte revisionsenheten som lyder direkt under
fullmäktige med de inskränkningar som följer av bestämmelserna om
revision av riksdagsförvaltningen. Hänvisningen till revisionsbestämmelserna
syftar till att markera det självständiga ansvar som chefen för revisionsenheten
har när det gäller intern revision av den inre riksdagsförvaltningen
och andra riksdagens organ än riksgäldskontoret och riksbanken. Slutligen
innehåller paragrafen i enlighet med riksgäldsfullmäktiges förslag en
föreskrift om att fullmäktige genom en arbetsordning skall fastställa hur
ärendena skall fördelas mellan enheterna. Som utredningsgruppen tidigare
påpekat bör av arbetsordningen framgå att ärenden rörande revisionsenheten
skall föredras av chefen för den enheten.

FiU 1982/83:16

18 § Av fullmäktige avgörs

1. viktigare författningsfrågor;

2. viktigare frågor om riksgäldskontorets organisation och arbetsformer; 3.

frågor om upptagande av lån mot obligationer eller andra förbindelser; 4.

frågor om utfärdande av statlig garanti eller lämnande av annat statligt
stöd som enligt riksdagens beslut skall prövas av riksgäldskontoret;

5. frågor om villkor för rörliga krediter;

6. frågor om avskrivning, ackord och eftergift rörande fordringar;

7. anslagsfrågor och andra frågor av större ekonomisk betydelse;

8. fråga om inrättande av tjänst samt om tillsättande av tjänst i vilken
lönegrad F 19 eller högre kan tillämpas på innehavaren;

9. frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag eller om disciplinansvar,
åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning;

10. övriga frågor som enligt denna lag skall avgöras av fullmäktige;

11. andra frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som
riksgäldsdirektören hänskjuter till fullmäktige.

Fullmäktige får i den utsträckning förhållandena påfordrar överlåta
till riksgäldsdirektören rätten att besluta om upptagande av dagslån
och lån mot skattkammarväxlar, att bestämma de närmare villkoren
för andra lån som skall tas upp samt att besluta i ärenden som anges i
första stycket 4,5 och 6. Rätten för riksgäldsdirektören att besluta i de
angivna frågorna får, i den utsträckning fullmäktige medger, av
riksgäldsdirektören överlåtas till annan tjänsteman. Sådana bemyndiganden
för riksgäldsdirektören skall framgå av en av fullmäktige
fastställd arbetsordning eller genom ett särskilt fullmäktiges beslut.
Fullmäktige kan bestämma att beslut som fattas med stöd av
fullmäktiges bemyndiganden skall anmälas för fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksgäldsdirektören
ensam. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de
behöver prövas av riksgäldsdirektören får de avgöras av annan
tjänsteman i den omfattning som framgår av arbetsordningen eller
särskilda beslut.

Paragrafen innehåller regler om vilka ärenden som skall avgöras av
riksgäldsfullmäktige och i vilka fall delegation kan ske. Lagrummet
överensstämmer i väsentlig mån med 16 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.
Vissa ändringar och tillägg har dock gjorts. En sådan ändring rör fullmäktiges
möjligheter att delegera beslutanderätten i ärenden som rör upptagande av
lån. Enligt förslaget skall fullmäktige kunna överlåta rätten att besluta i
lånefrågor till riksgäldsdirektören eller annan tjänsteman. Liksom beträffande
delegation av beslutanderätten i andra ärenden föreskrivs dock att
förhållandena skall påfordra det.

Utredningsgruppen vill framhålla att hänvisningen till vad förhållandena
påfordrar i och för sig innebär en viktig begränsning av fullmäktiges
möjligheter att delegera beslutanderätten i olika ärenden. För att ett
avgörande skall få träffas av riksgäldsdirektören eller annan förutsätts

FiU 1982/83:16

sålunda att det finns en godtagbar anledning härtill. Särskilt när det gäller
beslut om upptagande av lån bör det enligt utredningsgruppens mening
krävas vägande skäl för delegation. Som exempel härpå kan nämnas att ett
ärende är brådskande och inte kan vila i avvaktan på att fullmäktige tar
ställning. Också andra fall kan tänkas där omständigheterna är sådana att
beslutet måste fattas på tjänstemannaplanet. Även om paragrafen således
inte medger att fullmäktige överlåter beslutanderätten i obegränsad omfattning
ger den dock ett intryck av att delegationsrätten är tämligen vidsträckt.
Utredningsgruppen anser därför att i paragrafen närmare bör anges vilka
beslut i låneärenden som får fattas av riksgäldsdirektören. När det gäller
själva beslutet om upptagande av ett lån torde det i allmänhet inte finnas
något behov av en delegationsmöjlighet. Ett undantag utgör emellertid s. k.
dagslån och lån mot skattkammarväxlar. Fråga om upptagande av sådana lån
aktualiseras dagligen och fullmäktiges beslut kan då inte alltid inväntas. Det
bör därför vara möjligt för fullmäktige att liksom f. n. delegera beslutanderätten
beträffande dagslån och lån mot skattkammarväxlar till riksgäldsdirektören
liksom att överlåta åt honom att bestämma om räntefot och övriga
villkor för dessa lånetyper. Beträffande andra lån kan det finnas behov av att
bestämmanderätten när det gäller lånevillkoren kan delegeras. Detta gäller
särskilt lån som skall tas upp utomlands. De närmare villkoren för sådana lån
fastställs i allmänhet efter ingående förhandlingar mellan de olika partema
och representanterna för staten som låntagare måste ofta ha ett visst
förhandlingsutrymme. Det förekommer därför att fullmäktige i samband
med beslutet om upptagande av utlandslån fastställer vissa ramar för
lånevillkoren.

I enlighet med det anförda förordar utredningsgruppen att fullmäktige får
möjlighet att till riksgäldsdirektören överlåta rätten att besluta om upptagande
av dagslån och lån mot skattkammarväxlar samt att bestämma de
närmare villkoren för andra lån som skall tas upp, allt i den mån
förhållandena kräver det.

Som utredningsgruppen framhållit i avsnitt 5 bör till de grupper av ärenden
som enligt paragrafens första stycke skall avgöras av fullmäktige läggas
frågor om avskrivning, ackord och eftergift beträffande fordringar som
förvaltas av riksgäldskontoret. Enligt utredningsgruppens mening bör dock
beslutanderätten i sådana ärenden kunna delegeras. Ett tillägg härom har
därför gjorts i andra stycket. Det får ankomma på fullmäktige att närmare
bestämma i vilken omfattning delegering bör ske. Utredningsgruppen vill
dock framhålla att en lämplig lösning kan vara att rätten för riksgäldsdirektören
och underlydande tjänstemän att besluta om avskrivning, ackord och
eftergift knyts till vissa beloppsgränser efter mönster av avskrivningskungörelsen.

I förhållande till fullmäktiges förslag innebär paragrafen slutligen en viss
ändring såvitt rör beslutanderätten i tjänstetillsättningsärenden. Inom
riksgäldskontoret tillämpas numera ett system med tjänster i olika lönefält.

FiU 1982/83:16

Detta medför att gränsen för vilka tjänstetillsättningsärenden som skall
avgöras av fullmäktige inte kan knytas till en viss lönegrad. Utredningsgruppen
förordar efter samråd med riksdagens förvaltningskontor att gränsen
sätts vid tjänster där det kan bli aktuellt att på innehavaren tillämpa lönegrad
19 eller högre, dvs. tjänster i det nuvarande lönefältet F 14-19.

19 § När fullmäktige i riksgäldskontoret eller fullmäktige i riksbanken begär

det skall gemensam överläggning ske i frågor som är av betydelse från
kredit- eller valutapolitisk synpunkt.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om det samråd i frågor rörande
upplåningsverksamheten som skall ske mellan riksgäldskontoret och riksbanken.
Behovet av samråd och de former härför som nu tillämpas har
behandlats i avsnitt 3.

Paragrafen motsvarar närmast 19 § i riksgäldsfullmäktiges förslag. Till
skillnad från detta är lagrummet inte tillämpligt, då fullmäktige i riksgäldskontoret
och i riksbanken gemensamt skall välja en ledamot och en suppleant
i styrelsen för Stockholms fondbörs enligt 5 § lagen (1979:749) om
Stockholms fondbörs. Någon särskild bestämmelse om sådana val i den nu
aktuella lagen anser utredningsgruppen inte erforderlig.

20 § Fullmäktige i riksgäldskontoret skall sammanträda en gång varannan

vecka eller oftare om ärendenas beskaffenhet och oavbrutna gång
kräver det. Vid varje sammanträde skall föras protokoll.

Fullmäktige får inte sammanträda på område som är ockuperat av
främmande makt.

Fullmäktige är beslutsföra när minst fem ledamöter är närvarande.
Som fullmäktiges beslut gäller den mening som de flesta enar sig om
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Paragrafens första och andra stycken saknar motsvarighet i riksgäldsfullmäktiges
förslag men överensstämmer i huvudsak med 12 § i det nuvarande
reglementet och 2 § tredje stycket i gällande lag om riksgäldskontoret.
Tredje stycket är identiskt med 17 § i fullmäktiges förslag.

Som utredningsgruppen framhållit i avsnitt 2 leder fullmäktige riksgäldskontorets
verksamhet på ett mera kontinuerligt sätt än styrelserna i andra
statliga verk. Detta förhållande kommer till uttryck genom den nuvarande
bestämmelsen i 12 § reglementet om skyldighet för fullmäktige att sammanträda.
Enligt utredningsgruppens mening bör en regel med motsvarande
innehåll ingå i den nya lagen. I denna bör också tas in det nuvarande
stadgandet om att protokoll skall föras vid fullmäktiges sammanträden. Ett
sådant stadgande är motiverat med hänsyn till den betydelse protokollen har
för kontrollen av fullmäktiges förvaltning.

Utredningsgruppen anser vidare - som framgår av avsnitt 2 - att till den
nya lagen bör föras över det nuvarande förbudet mot sammanträden på
ockuperat område. Däremot torde den gällande bestämmelsen om besluts -

FiU 1982/83:16

förhet vid sammanträden som hålls när Sverige delvis är ockuperat kunna
undvaras.

21 § Riksgäldsdirektören skall närvara vid fullmäktiges sammanträden och

får deltaga i förhandlingarna, även om han inte är fullmäktig. Han skall
låta anteckna skiljaktig mening till protokollet.

Paragrafen motsvarar 18 § första stycket i riksgäldsfullmäktiges förslag.
18 § andra stycket i förslaget innehåller ett stadgande om vem som skall
föredra ärenden i fullmäktige. Som utredningsgruppen anfört i avsnitt 6 bör
erforderliga föreskrifter i detta hänseende kunna tas in i en arbetsordning.
Stadgandet föreslås därför utmönstrat ur lagtexten.

22 § Fullmäktige kan föreskriva eller för särskilt fall besluta att endast den

som är svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom
riksgäldskontoret.

23 § Av stadgan (RFS 1978:7) om vissa medbestämmandeformer inom

riksdagen och dess myndigheter följer att riksgäldskontorets befogenhet
att besluta kan vara begränsad i vissa hänseenden.

24 § Beträffande arvoden till fullmäktig och suppleant finns föreskrifter i

arvodesstadgan (RFS 1979:1) för riksdagen och dess organ.

Paragraferna överensstämmer med 20-22 §§ i riksgäldsfullmäktiges förslag.

25 § För resor som fullmäktig företar för riksgäldskontorets räkning har han

rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt
allmänt reseavtal (ARA) eller, när det är fråga om utrikes resa, enligt
utlandsresereglementet (1953:666). Fullmäktig skall hänföras till reseklass
A.

Fullmäktig som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente
för deltagande i sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för
annan förrättning eller annat uppdrag där för riksgäldskontorets
räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än
Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för fullmäktig
som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp för dag
som utgår enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter.

Vad som stadgas i denna paragraf skall även äga tillämpning på
suppleant.

Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 23 § i riksgäldsfullmäktiges förslag. I
första stycket har endast gjorts den ändring som föranleds av att allmänna
resereglementet numera ersatts av ett allmänt reseavtal (ARA). I andra
stycket har efter samråd med riksdagens förvaltningskontor gjorts ett tillägg
till förtydligande av att dubbla traktamenten inte kan utgå till fullmäktig som
är riksdagsledamot, då han eller hon under pågående riksmöte deltar i
förrättning på annan ort än Stockholm.

5 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

Besvär

26 § Om besvär över beslut inom riksgäldskontoret föreskrivs i besvärsstad gan

(RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk.

Paragrafen överensstämmer med 24 § i riksgäldsfullmäktiges förslag.

A nsvarsbestämmelse

27 § Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt

uppdrag.

Åtal mot fullmäktig för brott, begånget i utövningen av uppdraget,
får beslutas endast av finansutskottet.

Åtal mot riksgäldsdirektören för brott, begånget i utövningen av
tjänsten, får beslutas endast av finansutskottet. Är riksgäldsdirektören
inte fullmäktig får sådant åtal också beslutas av fullmäktige.

Paragrafen motsvarar i sak 25 § i riksgäldsfullmäktiges förslag med den
ändringen att åtal mot riksgäldsdirektör, som inte är fullmäktig, skall kunna
beslutas såväl av finansutskottet som av fullmäktige.

Finansutskottet och fullmäktiges exklusiva rätt att besluta om åtal bör gälla
också vice riksgäldsdirektören och den tillfällige ersättaren för riksgäldsdirektören,
då någon av dem tjänstgör i riksgäldsdirektörens ställe och därvid
gör sig skyldig till brott i den tjänsten. Någon särskild bestämmelse härom är
dock inte erforderlig. Brott som vice riksgäldsdirektören och den tillfällige
ersättaren begår vid utövningen av sina ordinarie tjänster följer vanliga
åtalsregler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Den nya bestämmelsen i
13 § tillämpas dock först från och med den 1 juli 1983. Till dess tillämpas
i stället motsvarande äldre bestämmelse. Genom lagen upphävs lagen
(1974:568) om riksgäldskontoret och lagen (RFS 1975:8) med reglemente
för riksgäldskontoret.

Enligt utredningsgruppens mening bör den nya lagen kunna träda i kraft
den 1 januari 1983. De nya reglerna om riksgäldsfullmäktiges verksamhetsberättelse
bör dock tillämpas först fr. o. m. den 1 juli 1983. Några andra
övergångsbestämmelser är inte erforderliga.

Förslaget till Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för
riksbanken (Bankoreglementet)

21 § I lagen (1982:000) om riksgäldskontoret finns bestämmelser om
skyldighet för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
att sammanträda gemensamt.

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om att
riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige gemensamt skall utse en
medlem i direktionen för Göta kanal och ett ombud vid revisionen av
kanalens räkenskaper. 114 § 3 mom. bankoreglementet finns vidare regler

FiU 1982/83:16

om beslutsförhet och omröstningsförfarande vid de båda fullmäktigeförsamlingarnas
gemensamma sammanträden.

Riksbanksfullmäktige har i sitt yttrande framhållit att fullmäktigeförsamlingarna
inte längre utser någon ledamot i direktionen för Göta kanal eller
något revisionsombud. Gemensamma sammanträden förekommer endast
vid val av styrelseledamot och suppleant i Stockholms fondbörs.

Med hänsyn till det anförda bör bestämmelsen i 21 § bankoreglementet
slopas. I paragrafen bör i stället tas in en hänvisning till regeln i den nya lagen
om riksgäldskontoret om att fullmäktigeförsamlingarna kan sammanträda
gemensamt i frågor som rör riksgäldskontorets upplåningsverksamhet.
Några särskilda bestämmelser om beslutsförhet m. m. vid sådana sammanträden
bör, som utredningsgruppen framhållit i avsnitt 3, inte meddelas.
Utredningsgruppen har vidare ansett att sammanträdesregler för val av
styrelseledamot m. m. i Stockholms fondbörs kan undvaras. Bestämmelsen i
14 § 3 mom. bankoreglementet kan således utgå.

Förslaget till Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av
riksdagsförvaltningen

3 § Om det ansvar för revision av riksbankens och riksgäldskontorets

förvaltning som åvilar fullmäktige i dessa verk stadgas i bankoreglementet
(RFS 1975:6) och i lagen (1982:000) om riksgäldskontoret.

För den revision av andra organ än riksgäldskontoret som skall
verkställas av detta verks revisionsavdelning svarar avdelningens chef i
första hand. De anmärkningar och påpekanden vartill revisionen kan
föranleda skall av honom delges vederbörande myndighet direkt.
Fullmäktige i riksgäldskontoret äger meddela allmänna administrativa
riktlinjer även för denna del av revisionsavdelningens verksamhet men
har icke att taga ställning till anmärkningar och påpekanden vilka ej
avser riksgäldskontoret.

4 § Om anledning därtill förekommer bör chef för intern revisionsavdelning

till riksdagens revisorer omedelbart anmäla förhållande som framkommit
vid eller äger samband med revisionen. Årligen skall han, samtidigt
med att verkets fullmäktige avger föreskriven berättelse till riksdagen,
till riksdagens revisorer avlämna rapport om den av honom ledda
revisionsverksamheten.

5 § Utöver den kontroll som åligger riksdagens revisorer enligt deras

instruktion skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Därvid skall i synnerhet tillses att verkens organisation av och kontroll
över bokföringen samt medels- och värdeförvaltningen är tillfredsställande.

Revisorerna skall avge särskild berättelse till riksdagen senast den 1

FiU 1982/83:16

mars över revisionen av riksbanken och senast den 15 november över
revisionen av riksgäldskontoret. Sådan berättelse skall innehålla uppgift
angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen
och uttalande huruvida revisorerna anser ansvarsfrihet böra beviljas
vederbörande fullmäktige.

Den nya lagen om riksgäldskontoret nödvändiggör vissa ändringar i
bestämmelserna om revision av riksdagsförvaltningen. I 3 § ersätts hänvisningen
till reglementet för riksgäldskontoret med en hänvisning till den nya
lagen om riksgäldskontoret. 4 och 5 §§ innehåller de ändringar som betingas
av den nya ordningen beträffande riksgäldsfullmäktiges berättelse till
riksdagen. Ändringarna har behandlats i specialmotiveringen till 13 §
förslaget till lag om riksgäldskontoret.

I sammanhanget bör författningens rubrik ändras till lag om revision av
riksdagsförvaltningen. De nya bestämmelserna i 5 § bör såvitt avser
riksgäldskontoret tillämpas första gången på räkenskapsåret 1982/83.

FiU 1982/83:16

Bilaga 4:1

F örfattningsför slag

Riksgäldskontorets förslag Utredningsgruppens förslag

Förslag till Förslag till

Lag med instruktion för riksgälds- Lag om riksgäldskontoret

kontoret

Riksdagen föreskriver följande.

Inledande bestämmelser

1§ 1 §
Riksgäldskontoret är den myndig- Riksgäldskontoret är myndighet
het som avses i 9 kap. 10 § andra under riksdagen,
stycket regeringsformen.

Riksgäldskontoret förvaltas av sju
fullmäktige som väljs av riksdagen.
Fullmäktige svarar för sin verksamhet
endast inför riksdagen.

2 §

Riksgäldskontoret förvaltas av sju
fullmäktige som väljs av riksdagen.
Fullmäktige svarar för sin verksamhet
endast inför riksdagen.

Uppgifter

2 §

3 §

Riksgäldskontoret bemyndigas
med stöd av 9 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen att i enlighet med 4
och 5 §§ denna lag ta upp och förvalta
lån till staten.

Riksgäldskontoret har vidare till
uppgift att i enlighet med riksdagens
beslut ställa krediter till förfogande
för statlig och annan verksamhet
samt ikläda staten garantier. Kontoret
skall även utföra övriga uppdrag
och åligganden som kontoret får av
riksdagen eller av regeringen med
riksdagens medgivande.

4§

Riksgäldskontoret får ta upp lån
till staten för

1. finansiering av löpande underskott
i statsbudgeten och av andra
utgifter som grundar sig på riksdagens
beslut,

2. tillhandahållande av sådana krediter
och fullgörande av sådana
garantier som sägs i 3 §,

3. amortering och inlösen av stats -

6 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontorets förslag

Utredningsgruppens förslag

3 §

lån ävensom uppköp av sådana lån i
utländsk valuta samt

4. tillgodoseende av riksbankens
behov av valutareserv och av statspapper
för marknadsoperationer.

5 §

Obligationer och andra förbindelser
som riksgäldskontoret ger ut för
statens räkning skall vara ställda att
återbetalas på viss bestämd förfallodag
eller efter uppsägning eller
genom årliga avbetalningar enligt
uppgjord amorteringsplan.

6 §

Riksgäldskontorets kontanta medel
skall, i den mån de inte behöver
användas för utbetalningar, insättas
på kontorets checkräkning i riksbanken.

4§

Överskott på statsverkets checkräkning
i riksbanken skall överföras
till riksgäldskontorets checkräkning
i riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets
checkräkning åligger det riksgäldskontoret
att täcka detta.

7 §

Uppstår överskott på statsverkets
checkräkning i riksbanken får riksgäldskontoret
bestämma att överskottet
skall överföras till riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken.

Uppstår underskott på statsverkets
checkräkning i riksbanken skall
riksgäldskontoret täcka detta.

5 § S§

Det åligger riksgäldskontoret att utbetala de anslag, som anvisas på
statsbudgeten avseende riksdagen och dess verk samt kostnader för
statsskulden och sådana övriga anslag på statsbudgeten, som enligt särskilda
beslut av riksdagen skall disponeras av riksgäldskontoret. Kontoret får i mån
av behov lyfta nämnda anslag genom uttag från statsverkets checkräkning i
riksbanken.

9 §

Efter prövning i varje särskilt fall
får riksgäldskontoret avskriva fordringar
samt - intill ett högsta belopp i
varje särskilt fall av 50 000 kronor -bevilja gäldenärer ackord eller eftergift
på deras skuld eller biträda över -

9 §

Efter prövning i varje särskilt fall
får riksgäldskontoret besluta om
avskrivning eller ackord rörande
kontorets fordringar. Ackordsförslag
får antas endast om det kan anses
vara till förmån för det allmänna.

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontorets förslag

Utredningsgruppens förslag

enskommelse mellan gäldenär och
hans fordringsägare om betalning av
gäld. I övrigt får beslut av angivna
slag inte fattas utan riksdagens särskilda
medgivande.

Ackordsförslag som inte framställs i
konkurs eller enligt ackordslagen
(1970:847) får antas endast på villkor
att även övriga borgenärer som
ackordet angår godkänner detta.

Om det pä grund av gäldenärens
sjukdom eller av annan anledning
mäste anses uppenbart obilligt att
kräva betalning för fordran får riksgäldskontoret
efterge fordringen helt
eller delvis intill ett högsta belopp av
50 000 kronor i varje särskilt fall.

Utöver vad som följer av första och
andra styckena får beslut om ackord
eller eftergift inte fattas utan riksdagens
särskilda medgivande.

10 §

6 § 11 §

7 §

Fullmäktige svarar för att intern
revision av riksgäldskontoret utövas.
Vidare skall fullmäktige se till att
intern revision av riksdagsförvaltningen
i övrigt äger rum i enlighet
med de bestämmelser (RFS 1968:8)
om revision av riksdagsförvaltningen
som riksdagen har meddelat.

S§

Varje år före utgången av januari
skall fullmäktige till riksdagen avge
berättelse över sin verksamhet under
det senaste kalenderåret.

12 §

Fullmäktige svarar för att intern
revision av riksgäldskontoret sker
samt för att intern revision kan ske av
den inre riksdagsförvaltningen och
andra riksdagens verk än riksbanken
enligt lagen (RFS 1968:8) om revision
av riksdagsförvaltningen.

13 §

Varje år före den 15 oktober skall
fullmäktige till riksdagen avge berättelse
över förvaltningen av riksgäldskontoret
under det senaste budgetåret.

Organisation

//§

Riksgäldsfullmäktige väljs för
riksdagens valperiod. Statsråd får ej
vara fullmäktig. Riksdagen väljer en
av fullmäktige att vara ordförande.
Fullmäktige väljer inom sig en vice
ordförande.

14 §

Riksgäldsfullmäktige väljs för
riksdagens valperiod. Endast den
som är myndig kan vara fullmäktig.
Statsråd får ej vara fullmäktig.

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontorets förslag

Utredningsgruppens förslag

12 §

Fullmäktige utser för en tid av
högst sex år en riksgäldsdirektör att
vara chef för riksgäldskontoret och
en vice riksgäldsdirektör att vara
dennes ersättare.

När både riksgäldsdirektören och
vice riksgäldsdirektören har förhinder
fullgörs riksgäldsdirektörens
åligganden av en tillfällig ersättare
som riksgäldsdirektören utser.

Riksdagen väljer en av fullmäktige
att vara ordförande. Fullmäktige
väljer inom sig en vice ordförande.

15 §

Fullmäktige utser för en tid av
högst tre år en riksgäldsdirektör att
vara chef för riksgäldskontoret och
en vice riksgäldsdirektör att var dennes
ersättare.

När både riksgäldsdirektören och
vice riksgäldsdirektören har förhinder
fullgörs riksgäldsdirektörens
åligganden av en tillfällig ersättare
som fullmäktige utser.

13 § 16 §

14 §

Riksgäldsdirektören leder under
fullmäktige riksgäldskontorets verksamhet.

Inom riksgäldskontoret finns en
upplåningsenhet, en ekonomienhet,
en garanti- och rättsenhet, en administrationsenhet
samt en revisionsenhet.
Ärendenas fördelning mellan
enheterna skall framgå av en av
fullmäktige fastställd arbetsordning.

17 §

Inom riksgäldskontoret skall finnas
en revisionsenhet samt de enheter
i övrigt som riksdagen bestämmer.

Riksgäldskontorets verksamhet
leds under fullmäktige av riksgäldsdirektören.
Verksamheten vid revisionsenheten
leds dock av fullmäktige
såvitt annat inte följer av lagen
(RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna
skall framgå av en arbetsordning
som fastställs av fullmäktige.

15 §

Hos riksgäldskontoret finns personal
enligt särskilda föreskrifter eller
andra beslut som riksdagen eller
fullmäktige meddelar.

Riksgäldskontoret får därutöver, i
enlighet med fullmäktiges bestämmande,
anlita utomstående för särskilda
uppdrag.

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontoret förslag Utredningsgruppens förslag

Ärendenas handläggning

16 § 18 §

Av fullmäktige avgörs

1. viktigare författningsfrågor;

2. viktigare frågor om riksgäldskontorets organisation och arbetsformer; 3.

frågor om upptagande av lån mot obligationer eller andra förbindelser; 4.

frågor om utfärdande av statlig garanti eller lämnande av annat statligt
stöd som enligt riksdagens beslut skall prövas av rikgsgäldskontoret;

5. frågor om villkor för rörliga krediter;

6. frågor om avskrivning, ackord
och eftergift rörande fordringar;

6. anslagsfrågor och andra frågor
av större ekonomisk betydelse;

7. fråga om inrättande av tjänst
samt om tillsättande av tjänst i lägst
lönegrad F13;

8. frågor om skiljande från tjänst
eller uppdrag eller om disciplinansvar,
åtalsanmälan, avstängning eller
läkarundersökning;

9. övriga frågor som enligt denna
lag skall avgöras av fullmäktige;

10. andra frågor som fullmäktige
finner vara av större vikt eller som
riksgäldsdirektören hänskjuter till
fullmäktige.

Fullmäktige får i den utsträckning
förhållandena påfordrar överlåta till
riksgäldsdirektören rätten att
besluta i ärenden som anges i första
stycket 3, 4 och 5. Rätten för riksgäldsdirektören
att besluta i dessa
ärenden får, i den utsträckning
fullmäktige medger, av riksgäldsdirektören
överlåtas till annan tjänsteman.
Sådana bemyndiganden för
riksgäldsdirektören skall framgå av
en av fullmäktige fastställd arbetsordning
eller genom ett särskilt
fullmäktiges beslut. Fullmäktige kan
bestämma att beslut som fattas med
stöd av fullmäktiges bemyndiganden
skall anmälas för fullmäktige.

7. anslagsfrågor och andra frågor
av större ekonomisk betydelse;

8. fråga om inrättande av tjänst
samt om tillsättande av tjänst i vilken
lönegrad F19 eller högre kan tillämpas
på innehavaren;

9. frågor om skiljande från tjänst
eller uppdrag eller om disciplinansvar,
åtalsanmälan, avstängning eller
läkarundersökning;

10. övriga frågor som enligt denna
lag skall avgöras av fullmäktige;

11. andra frågor som fullmäktige
finner vara av större vikt eller som
riksgäldsdirektören hänskjuter till
fullmäktige.

Fullmäktige får i den utsträckning
förhållandena påfordrar överlåta till
riksgäldsdirektören rätten att
besluta om upptagande av dagslån
och län mot skattkammarväxlar, att
bestämma de närmare villkoren för
andra lån som skall tas upp samt att
besluta i ärenden som anges i första
stycket 4, 5 och 6. Rätten för riksgäldsdirektören
att besluta i de
angivna frågorna får, i den utsträckning
fullmäktige medger, av riksgäldsdirektören
överlåtas till annan
tjänsteman. Sådana bemyndiganden
för riksgäldsdirektören skall framgå
av en av fullmäktige fastställd
arbetsordning eller genom ett särskilt
fullmäktiges beslut. Fullmäktige
kan bestämma att beslut som
fattas med stöd av fullmäktiges

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontoret förslag Utredningsgruppens förslag

bemyndiganden skall anmälas för
fullmäktige.

19 §

När fullmäktige i riksgäldskontoret
eller fullmäktige i riksbanken
begär det skall gemensam överläggning
ske i frågor som är av betydelse
från kredit- eller valutapolitisk synpunkt.

17 § 20 §

Fullmäktige i riksgäldskontoret
skall sammanträda en gång varannan
vecka eller oftare om ärendenas
beskaffenhet och oavbrutna gäng
kräver det. Vid varje sammanträde
skall föras protokoll.

Fullmäktige får inte sammanträda
pä område som är ockuperat av
främmande makt.

18 § 21 §

Riksgäldsdirektören skall närvara vid fullmäktiges sammanträden och får

deltaga i förhandlingarna, även om han inte är fullmäktig. Han skall låta
anteckna skiljaktig mening till protokollet.

Ärendena föredras av riksgäldsdirektören
eller av annan tjänsteman
som riksgäldsdirektören utser.

Övriga bestämmelser

19 §

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontorets förslag

Utredningsgruppens förslag

20 § 22 §

Fullmäktige kan föreskriva eller för särskilt fall besluta att endast den som
är svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksgäldskontoret.

21 § 23 §

Av stadgan (RFS 1978:7) om vissa medbestämmandeformer inom
riksdagen och dess myndigheter följer att riksgäldskontorets befogenhet att
besluta kan vara begränsad i vissa hänseenden.

22 § 24 §

Beträffande arvoden till fullmäktig och suppleant finns föreskrifter i

arvodesstadgan (RFS 1979:1) för riksdagen och dess organ.

23 §

För resor som fullmäktig företar
för riksgäldskontorets räkning har
han rätt till resekostnadsersättning,
traktamente och annan ersättning
enligt allmänna resereglementet eller,
när det är fråga om utrikes resa,
enligt utlandsresereglementet.
Fullmäktig skall hänföras till reseklass
A.

25 §

För resor som fullmäktig företar
för riksgäldskontorets räkning har
han rätt till resekostnadsersättning,
traktamente och annan ersättning
enligt allmänt reseavtal (ARA) eller,
när det är fråga om utrikes resa,
enligt utlandsresereglementet
(1953:666). Fullmäktig skall hänföras
till reseklass A.

Fullmäktig som är ledamot av
riksdagen har inte rätt till traktamente
för deltagande i sammankomst
i Stockholm med fullmäktige
eller för annan förrättning eller
annat uppdrag där för riksgäldskontorets
räkning under tid då riksmöte
pågår. Vid förrättning på annan ort
än Stockholm under pågående riksmöte
skall dagtraktamentet för fullmäktig
som är ledamot av riksdagen
minskas med det belopp för dag som
utgår enligt ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter.

Vad som stadgas i denna paragraf skall även äga tillämpning på
suppleant.

Besvär

24 § 26 §

Om besvär över beslut inom riksgäldskontoret föreskrivs i besvärsstadgan
(RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk.

FiU 1982/83:16

Riksgäldskontorets förslag

Utredningsgruppens förslag

Ansvarsbestämmelse

25 § 27 §

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt
uppdrag.

Åtal mot fullmäktig för brott, begånget i utövningen av uppdraget, får
beslutas endast av finansutskottet.

Vad som sägs i andra stycket om
fullmäktig gäller även riksgäldsdirektören
om han ej är fullmäktig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1981.

Genom lagen upphävs dels lagen
(SFS 1974:568, RFS 1975:7) om
riksgäldskontoret, dels lagen (RFS
1975:8) med reglemente för riksgäldskontoret,
senaste lydelse RFS
1979:11.

Åtal mot riksgäldsdirektören för
brott, begånget i utövningen av tjänsten,
får beslutas endast av finansutskottet.
Är riksgäldsdirektören inte
fullmäktig får sådant åtal också
beslutas av fullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983. Den nya bestämmelsen
i 13 § tillämpas dock först från och
med den 1 juli 1983. Till dess tillämpas
i stället motsvarande äldre
bestämmelse.

Genom lagen upphävs lagen (SFS
1974:568) om riksgäldskontoret och
lagen (RFS 1975:8) med reglemente
för riksgäldskontoret.

FiU 1982/83:16

Bilaga 4:2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet)

Riksdagen föreskriver att 14 och 21 §§ lagen (RFS 1975:6) med reglemente
för riksbanken (Bankoreglementet) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

1 mom. För behandling av allmänna ärenden sammanträder fullmäktige
en gång varannan vecka eller oftare, om ärendenas beskaffenhet och
oavbrutna gång fordrar det. Därvid skall minst fem fullmäktige vara
tillstädes; ärenden som bör handläggas skyndsamt får dock avgöras av fyra
fullmäktige, därest tre av dem är ense om beslutet.

Framställs under fullmäktiges överläggningar olika yrkanden, skall alla
närvarande fullmäktige avge sina röster till protokollet. Vid lika röstetal
gäller den mening som ordföranden biträder. Fullmäktig, som varit hindrad
att övervara något fullmäktiges beslut, får ej på denna grund undandraga sig
att deltaga i de överläggningar som beslutet kan föranleda. Sluten
omröstning får ske endast vid val till befattning, vartill någon bland
fullmäktige kan utses, och skall äga rum i sådant fall när yrkande därom
framställs.

Vid fullmäktiges sammanträden bör vice riksbankschefen och övriga
direktionsledamöter närvara. I ärende, vari direktionsledamot är föredragande,
är han skyldig att låta till protokollet anteckna sin mening, när denna
icke överensstämmer med fullmäktiges beslut.

Expeditioner i fullmäktiges namn får utgå endast till följd av beslut som
fattats vid sammankomst med fullmäktige.

2 mom. Fullmäktig, direktionsledamot eller tjänsteman som har att
meddela beslut på riksbankens vägnar får ej deltaga i behandling av fråga
rörande avtal mellan honom och riksbanken. Ej heller får han deltaga i
behandling av fråga om avtal mellan riksbanken och tredje man, om han i
frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot riksbankens.
Vad sålunda är stadgat angående avtal skall äga motsvarande tillämpning
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

3 mom. Vid fullmäktiges i riksbanken
och i riksgäldskontoret gemensamma
sammanträden skall, för att
beslut skall kunna fattas, minst fem
av fullmäktige i vartdera verket vara
tillstädes. Omröstning skall därvid
verkställas per capita.

7 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 16

FiU 1982/83:16

Nuvarande lydelse

Gemensamt med fullmäktige i riksgäldskontoret
skall fullmäktige i riksbanken
för uppsikt och kontroll över
Göta kanals vidmakthållande utse
dels en person att såsom ledamot på
riksbankens och riksgäldskontor
vägnar inträda i direktionen över
kanalen, dels ett ombud att på de
båda verkens vägnar deltaga i revisionen
av kanalens räkenskaper. Val av
ledamot i direktionen skall företagas
varje år och val av ombud i revisionen
före dess början.

Föreslagen lydelse
§

I lagen (1982:000) om riksgäldskontoretfinns
bestämmelser om skyldighet
för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
att sammanträda gemensamt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

FiU 1982/83:16

Bilaga 4:3

Förslag till

Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen Riksdagen

föreskriver att rubriken till bestämmelserna (RFS 1968:8) om
revision av riksdagsförvaltningen samt 3-5 §§ bestämmelserna skall ha nedan
angivna lydelse.

Lag om revision av riksdagsförvaltningen

Nuvarande lydelse

Om det ansvar för revision av
riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning som åvilar fullmäktige i
dessa verk stadgas i bankoreglementet
och i reglementet för riksgäldskontoret.

3 §

Föreslagen lydelse

Om det ansvar för revision av
riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning som åvilar fullmäktige i
dessa verk stadgas i bankoreglementet
(RFS 1975:6) och i lagen
(1982:000) om riksgäldskontoret.

För den revision av andra organ än riksgäldskontoret som skall verkställas
av detta verks revisionsavdelning svarar avdelningens chef i första hand. De
anmärkningar och påpekanden vartill revisionen kan föranleda skall av
honom delges vederbörande myndighet direkt. Fullmäktige i riksgäldskontoret
äger meddela allmänna administrativa riktlinjer även för denna del av
revisionsavdelningens verksamhet men har icke att taga ställning till
anmärkningar och påpekanden vilka ej avser riksgäldskontoret.

4 §

Om anledning därtill förekommer
bör chef för intern revisionsavdelning
till riksdagens revisorer omedelbart
anmäla förhållande som
framkommit vid eller äger samband
med revisionen. Årligen skall han,
samtidigt med att verkets fullmäktige
avger föreskriven berättelse till
riksdagens revisorer, till dessa avlämna
rapport om den av honom
ledda revisionsverksamheten.

Om anledning därtill förekommer
bör chef för intern revisionsavdelning
till riksdagens revisorer omedelbart
anmäla förhållande som
framkommit vid eller äger samband
med revisionen. Årligen skall han,
samtidigt med att verkets fullmäktige
avger föreskriven berättelse till
riksdagen, till riksdagens revisorer
avlämna rapport om den av honom
ledda revisionsverksamheten.

5 §

Utöver den kontroll som åligger riksdagens revisorer enligt deras
instruktion skall revisorerna för varje avslutat räkenskapsår granska
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Därvid
skall i synnerhet tillses att verkens organisation av och kontroll över
bokföringen samt medels- och värdeförvaltningen är tillfredsställande.

FiU 1982/83:16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Revisorerna skall avge särskild
berättelse till riksdagen senast den 1
mars över revisionen av riksbanken
och senast den 15 november över
revisionen av riksgäldskontoret. Sådan
berättelse skall innehålla uppgift
angående omfattningen av den av
revisorerna verkställda granskningen
och uttalande huruvida revisorerna
anser ansvarsfrihet böra beviljas
vederbörande fullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. De nya bestämmelserna i 4 och
5 §§ tillämpas dock först från och med den 1 juli 1983. Till dess tillämpas
motsvarande äldre bestämmelser.

FiU 1982/83:16

Bilaga 5

Konstitutionsutskottets yttrande
1982/83:1 y

om förslag till ny lag om riksgäldskontoret

Till finansutskottet

Sedan en av riksgäldsfullmäktige tillsatt kommitté förra året lagt fram ett
förslag till lag med instruktion för riksgäldskontoret (Förs. 1980/81:19) beslöt
finansutskottet den 1 december 1981 efter det att remissyttranden över
förslaget avgetts av konstitutionsutskottet, riksdagens revisorer och riksbanksfullmäktige,
att sorn ett led i den fortsatta beredningen av ärendet
tillsätta en särskild utredningsgrupp för viss överarbetning av förslaget.
Utredningsgruppen som bestått av riksbankschefen Lars Wohlin, riksgäldsdirektören
Lars Kalderén och finansutskottets kanslichef Bengt K.Å.
Johansson har redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria dagtecknad
den 10 juni 1982. Utredningsgruppen i sin tur har biträtts av en expertgrupp.

Finansutskottet har berett konstitutionsutskottet, riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige och riksdagens revisorer tillfälle att yttra sig över
promemorian.

Det förslag till lagstiftning om riksgäldskontoret som utredningsgruppen
lagt fram ansluter sig nära till riksgäldsfullmäktiges förslag. Vissa avvikelser
finns dock. Bl. a. föreslår utredningsgruppen att den nya lagen i princip
endast skall innehålla de grundläggande reglerna om riksgäldskontorets
verksamhet. När det gäller riksgäldskontorets upplåningsverksamhet understryker
utredningsgruppen behovet av en nära samordning med valuta- och
kreditpolitiken. Efter mönster av vad som f. n. gäller föreslås vidare regler
om för vilka ändamål lån får tas upp. Likaså efter förebild av nuvarande
regler innehåller förslaget bestämmelser, som förhindrar att i princip eviga
lån ges ut. Vissa ändringar föreslås när det gäller riksgäldskontorets
möjligheter att besluta om ackord och eftergift samt om kontorets
organisation m. m. Bl. a. bör mandatperioden för riksgäldsdirektören
liksom hittills vara högst tre år. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
januari 1983.

Utskottet

I den av utredningsgruppen framlagda promemorian behandlas bl. a.
nuvarande former för samarbete mellan riksbanken och riksgäldskontoret. I
utredningsgruppens uppdrag har emellertid inte ingått att framlägga några

FiU 1982/83:16

förslag om hur den framtida samordningen mellan riksbanken och riksgäldskontoret
skall ske. Omarbetningen av förslaget till ny lag om riksgäldskontoret
har varit av huvudsakligen redaktionell natur. Utredningsgruppen har
därför ansett att några materiella förändringar av förutsättningarna för
riksgäldskontorets verksamhet inte bör ske nu. Med hänsyn till utvecklingen
av kreditpolitiken och statens utlandsupplåning under senare tid framstår det
emellertid enligt utredningsgruppen som befogat att frågan om samordning
mellan de båda verkens verksamhet blir föremål för en närmare utredning i
annat sammanhang.

Utskottet har från de synpunkter utskottet har att beakta inte funnit
anledning till erinran mot det nu framlagda lagförslaget. Skulle en förändring
komma att aktualiseras i framtiden beträffande riksbankens resp. riksgäldskontorets
konstitutionella ställning förutsätter utskottet att frågan underställs
utskottets prövning.

Stockholm den 19 oktober 1982

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Kurt Ove Johansson (s),
Kerstin Nilsson (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Sven-Erik Nordin (c),
Sture Thun (s), Elisabeth Fleetwood (m), Nils Berndtson (vpk), Ove
Eriksson (m), Ingvar Björk (s) och Lars Ernestam (fp).

FiU 1982/83:16

Bilaga 6

Yttrande från

Riksdagens revisorer (1982-09-23)

Förslag till ny lag om riksgäldskontoret

Vi har tidigare yttrat oss över riksgäldsfullmäktiges förslag till lag med
instruktion för riksgäldskontoret i vad det avser revisionsfrågor. De
synpunkter som vi då förde fram har i det överarbetade förslaget blivit
beaktade. Vi har därför inget att erinra mot arbetsgruppens förslag till lag
med instruktion för riksgäldskontoret.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Ingegerd Troedsson (m), Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c),
Hugo Bengtsson (s), Rolf Sellgren (fp), Hagar Normark (s), Ralf Lindström
(s), Ivan Svanström (c), Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne
Radesjö (s) och Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh (föredragande).

På Riksdagens revisorers vägnar
Ingegerd Troedsson

Göran Hagbergh

FiU 1982/83:16

Bilaga 7

Yttrande från

Fullmäktige i riksbanken (1982-09-30)

Utdrag av

FULLMÄKTIGES PROTOKOLL

1982-09-30

Närvarande: Allan Hernelius, ordförande
Lars Wohlin
Erik Wärnberg
Gunnar Sträng
Karl Erik Eriksson
Grethe Lundblad
Bertil Jonasson

§ 3 Remiss av Promemoria med förslag till ny Lag om riksgäldskontoret

Genom remiss den 10 juni 1982 hade riksdagens finansutskott berett
fullmäktige i riksbanken tillfälle att avge yttrande över en Promemoria med
förslag till ny Lag om riksgäldskontoret, utarbetad av den av finansutskottet
tillsatta särskilda utredningsgruppen för att överarbeta riksgäldsfullmäktiges
förslag (1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret.

Före dagens sammanträde hade fullmäktiges ledamöter erhållit del av
promemorian jämte ett förslag till yttrande.

Fullmäktige beslöt avge yttrande av den lydelse som framgår av
registraturet.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Ulla Wettermark

Sveriges riksbank (1982-09-30)

Sedan fullmäktige i riksbanken genom finansutskottets beslut den 10 juni
1982 beretts tillfälle att avge yttrande över Promemoria med förslag till ny
Lag om riksgäldskontoret får fullmäktige anföra följande.

Omarbetningen av förslaget till ny lag om riksgäldskontoret har varit av
huvudsakligen redaktionell natur. Härvid har fullmäktiges synpunkter i
yttrandet över riksgäldsfullmäktiges förslag (1980/81:19) till lag med
instruktion för riksgäldskontoret i allt väsentligt beaktats. Några materiella
förändringar av förutsättningarna för riksgäldskontorets verksamhet föreslås

FiU 1982/83:16

således inte böra ske nu. Fullmäktige anser emellertid i likhet med
arbetsgruppen att det framstår som befogat att frågan om samordningen
mellan riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet blir föremål för
närmare utredning. Intill dess förutsätts inga väsentliga organisatoriska
ändringar ske hos riksgäldskontoret.

Med åberopande av det anförda tillstyrker således fullmäktige att de i
promemorian framlagda lagförslagen antas och att frågan om den framtida
samordningen mellan de båda verksamheterna blir föremål för närmare
utredning.

Stockholm som ovan
Å Fullmäktiges vägnar:

Allan Hemelius

T. af Jochnick

FiU 1982/83:16

Bilaga 8

Yttrande från

Riksgäldskontoret (1982-10-07)

Ang. förslag till ny Lag om riksgäldskontoret

Genom remiss 1982-06-10 har fullmäktige i riksgäldskontoret beretts
tillfälle att avge yttrande över en promemoria med förslag till ny Lag om
riksgäldskontoret. Förslaget har utarbetats av en av finansutskottet tillsatt
utredningsgrupp som haft i uppdrag att överarbeta ett av fullmäktige tidigare
till riksdagen överlämnat förslag (Förs. 1980/81:19) till lag med instruktion
för riksgäldskontoret.

Med anledning av remissen får fullmäktige anföra följande.

Utredningsgruppen framhåller att det förslag till lagstiftning om riksgäldskontoret
som gruppen lagt fram nära ansluter sig till fullmäktiges förslag.
Fullmäktige noterar med tillfredsställelse att utredningsgruppen arbetat
utifrån samma förutsättningar som fullmäktige, nämligen att inte göra några
väsentliga ändringar i sak av riksgäldskontorets verksamhet och uppgifter
såsom de beskrivs i den nuvarande lagstiftningen utan i stället modernisera
det ålderdomliga språket i densamma samt utmönstra sådana bestämmelser
som i dag inte fyller någon funktion utan är att anse som obsoleta.

Fullmäktige har därför inte funnit anledning att rikta några väsentliga
erinringar mot utredningsgruppens förslag. Några förslag till ändringar av
lagtexten vill fullmäktige emellertid framföra, varom mera i det följande.

I ett avsnitt i promemorian, betecknat Riksgäldskontorets uppgifter, har
utredningsgruppen behandlat frågan om samråd och samarbete mellan
riksbanken och riksgäldskontoret vid upplåning som har betydelse ur kreditoch
valutapolitisk synpunkt. Mot bakgrund av vad som anförs i promemorian
om utvecklingen av kreditpolitiken och statens utlandsupplåning föreslår
gruppen vidare att frågor om samordning mellan de båda verkens verksamhet
skall bli föremål för en närmare utredning i annat sammanhang. Med
anledning härav vill fullmäktige anföra följande.

Fullmäktige vill erinra om att med det syfte fullmäktige haft med sin
lagöversyn fanns ingen anledning att i anslutning till fullmäktiges förslag
lämna en fullständig redovisning av riksgäldskontorets arbetsuppgifter och
ställning. Utredningsgruppens behandling av frågan är föranledd av att
riksbanken i sitt yttrande över förslaget väckt en rad spörsmål beträffande
kontorets verksamhet och speciellt kontorets relationer till riksbanken.
Utredningsgruppens promemoria präglas därför av riksbankens intresse av
att belysa den roll statsupplåningen kan spela i riksbankens kredit- och
valutapolitik. Fullmäktige ser för sin del ingen anledning att ifrågasätta
riksbankens bedömningar i detta avseende men vill framhålla att såväl
riksbankens som utredningsgruppens framställning därmed utelämnar viktiga
aspekter på statsupplåningen och statsskuldens förvaltning.

FiU 1982/83:16

Såsom utredningsgruppen framhåller är det fyra parter som skall samverka
när det gäller statsskuldpolitiken, nämligen riksdagen, regeringen, riksbanken
och riksgäldskontoret. De allmänna riktlinjerna för statsupplåningen
och statsskuldpolitiken fastläggs av riksdagen vid dess ställningstagande till
regeringens årliga förslag beträffande den ekonomiska politiken och
statsbudgeten. Aven den av riksdagen antagna skattepolitiken spelar en
viktig roll för statsupplåningens omfattning och inriktning. Riksdagen har
senast vid sin behandling av kapitalmarknadspropositionen (prop. 1978/
79:165) tagit ställning till en utförlig redogörelse från regeringens sida för den
mera långsiktiga inriktningen av statsskuldpolitiken.

Fullmäktige har i sin förvaltning av riksgäldskontoret sökt iakttaga dessa
av riksdagen angivna riktlinjer och har utgått från att det är riksdagens
mening att fullmäktige i enlighet med gällande lagstiftning självständigt och
under eget ansvar skall handlägga statsupplåningen och förvaltningen av
statsskulden. Det har för fullmäktige varit självklart att samråd därvid skall
ske med andra berörda myndigheter, i synnerhet riksbanken, i all nödig
utsträckning. Hur fullmäktige bedrivit statsupplåningen redovisas årligen i
riksgäldskontorets verksamhetsberättelse och förvaltningsberättelse.

Fullmäktige vill i detta sammanhang något beröra de krav som ställs av en
av riksgäldskontorets huvuduppgifter, nämligen att förvalta statsskulden.
Vid den mycket stora statsskuldvolymen som redan uppnåtts i dag - vid
senaste budgetårsskifte 320 miljarder kronor - och med perspektivet att
statsskulden i mitten av 1980-talet kan komma att överstiga 600 miljarder
kronor är det av stor betydelse att statsskulden får en adekvat förvaltning så
att dess kostnader hålls så låga som möjligt, att en anhopning av förfallande
lån undviks och att det administrativa arbetet bedrivs rationellt. Betydelsen
av att begränsa kostnaderna för statsskulden behöver inte närmare utvecklas
när ränteutgifterna uppgår till ca 40 miljarder kronor årligen och varje
procentenhets sänkning av räntekostnaden betyder en besparing på över 3
miljarder kronor. Statsupplåning från hushållen medför också, utöver
räntekostnaden, vissa indirekta kostnader i form av skatteavstående från
statens sida.

Uppgiften att förvalta statsskulden kräver både en långsiktig planering och
noggranna överväganden inför varje lånebeslut. Utförliga data om den
befintliga statsskulden måste finnas omedelbart tillgängliga liksom vissa
målangivelser för hur den bör utvecklas på medellång sikt för att motsvara de
ställda kraven. Varje beslut om ny upplåning eller förändring av skulden har
betydelse för hur de uppställda förvaltningsmålen förverkligas. För att
besluten skall bli välgrundade - dvs. resultatet motsvara förväntningarna
beträffande t. ex. volym och kostnader för enskilda låneoperationer -fordras att låntagaren håller nära och kontinuerlig kontakt med marknaden
samt utvecklar olika låneformer i tekniskt och andra avseenden. De senaste
årens erfarenheter har enligt fullmäktiges mening visat hur väsentligt det är
för statsupplåningens framgång såväl volymmässigt som beträffande kostna -

FiU 1982/83:16

der att lånets villkor och tidpunkten för emission är anpassade till
marknadsförutsättningarna. Detta ger också låntagaren möjlighet att
återkomma till marknaden med bevarad eller stärkt kreditvärdighet.

I en begränsad kredit- och kapitalmarknad som den svenska där dessutom
statsupplåningen numera fått en helt dominerande roll, är det viktigt att
riksgäldskontoret kan genomföra sina låneoperationer på ett sådant sätt att
marknadernas möjligheter att fungera effektivt (inte minst till förmån för
andra låntagare såsom bostadssektorn, kommuner och företag) störs i så liten
utsträckning som möjligt. Helst skall de medverka till att marknaderna
breddas och förstärks genom att nya investerare och sparare attraheras.
Instrumenten för statsupplåningen från allmänheten har sålunda i Sverige
som i andra länder en viktig roll att spela när det gäller att påverka hushållens
finansiella placeringar.

De mera långsiktiga och institutionella målen för statsskuldpolitiken som
har att iakttas av riksgäldsfullmäktige kan komma i konflikt med ambitionen
från riksbankens sida att använda villkorssättningen på statsupplåningen i
primärmarknaden för att tillgodose mera kortsiktiga kredit- och valutapolitiska
syften. Det är naturligt att en sådan användning framstår som angelägen
från riksbankens sida när som i Sverige statsupplåningen är mycket
omfattande men banken - till skillnad från vad fallet är i andra länder - inte i
större utsträckning opererar i andrahandsmarknaden för statspapper i syfte
att påverka penningmängd och räntenivåer. Erfarenheterna tyder emellertid
enligt fullmäktiges mening på att ytterligare instrument är nödvändiga utöver
villkorssättningen på statslåneemissionema för att de kreditpolitiska målen
skall uppnås. Denna fråga behandlas f. n. av kreditpolitiska utredningen.

För att på bästa sätt kunna hantera uppkommande målkonflikter är det
som utredningsgruppen framhåller - och som erfarenheter från andra länder
visar - nödvändigt med samråd och samverkan mellan de myndigheter som
har ansvar för statsupplåningens och statsskuldpolitikens olika aspekter. En
sådan samverkan mellan riksbank och riksgäldskontoret har i praktiken ägt
rum sedan lång tid tillbaka, även om detta inte varit föreskrivet i gällande
lagstiftning. Utredningsgruppen ger en utförlig beskrivning av formerna
härför och föreslår ytterligare förbättringar, bl. a. för de två fullmäktigeförsamlingarna
gemensamma överläggningar i upplåningsfrågor.

Enligt fullmäktiges mening finns i dag ett system för att identifiera och
företräda de olika intressen som måste beaktas vid statsupplåning och
statsskuldförvaltning. Systemet har fungerat tillfredsställande i det förflutna
och bör med de förslag utredningsgruppen framlagt kunna klara också den
ökade omfattning och betydelse som dessa frågor numera fått. Fullmäktige
välkomnar således gruppens förslag och är för sin del beredda att aktivt
medverka i samrådet med riksbanksfullmäktige. Enligt fullmäktiges mening
är ett kontinuerligt utbyte av informationer och synpunkter mellan
riksbanken och riksgäldskontoret nämligen ägnat att i de båda verken öka
förståelsen för varandras ansvar och arbetsuppgifter och därmed underlätta

FiU 1982/83:16

att de beslut i frågor med anknytning till statsskuldpolitiken som fattas av
respektive fullmäktigeförsamling blir väl avvägda, även om de måste komma
till stånd med relativt kort varsel på grund av valuta- och kreditpolitikens
krav.

Samrådet och samverkan med riksbanken är en för riksgäldskontoret
naturlig uppgift med hänsyn till dels de två verkens gemensamma huvudman,
riksdagen, och dels verkens i många avseenden likartade struktur och
författningar. Fullmäktige vill gärna understryka vad utredningsgruppen
framhåller härom, nämligen att riksgäldskontorets ställning och arbetsuppgifter
i avsevärd mån skiljer sig från andra myndigheters. Behovet av att
kunna nära och smidigt samarbeta med riksbanken i kreditpolitiken bör
tillgodoses bl. a. genom utformningen av de anslagsmässiga och övriga
finansiella ramar som fullmäktige har att iaktta vid utövandet av sin
verksamhet.

Enligt fullmäktige bör riksgäldskontorets upplåningsplanering ske i nära
anslutning till regeringskansliets prognoser för den ekonomiska utvecklingen
och utformningen av förslag till den ekonomiska politiken så att statsupplåningen
på ett naturligt sätt kan infogas i denna. Särskilt när det gäller
utlandsupplåningen är kontoret för presentationen av svenska staten som
låntagare på de internationella kredit- och kapitalmarknaderna starkt
beroende av en mycket nära samverkan med regeringskansliet.

Med de redan existerande formerna för samråd och samverkan mellan
riksbank och riksgäldskontor samt efter genomförande av de förslag som
utredningsgruppen framlagt synes alla rimliga önskemål om samarbete
mellan de berörda institutionerna - främst riksbank och riksgäldskontor -kunna tillgodoses. Fullmäktige finner ingen anledning att därutöver en
särskild utredning skulle igångsättas om en samordning av riksbankens och
riksgäldskontorets verksamhet. Utredningsgruppen har inte anfört några
skäl för sitt förslag eller ens antytt några vinster som en ändring av bestående
förhållanden skulle kunna medföra. Tvärtom anser fullmäktige att en större
utredning av riksgäldskontorets ställning och arbetsuppgifter skulle hota att
allvarligt försvåra kontorets redan hårt pressade arbetsläge genom att dra
kapacitet från angelägna uppgifter inom såväl statsupplåning och statsskuldförvaltning
som inom kontorets juridiska och administrativa enheter.

När det gäller själva lagförslaget kan fullmäktige acceptera de avvikelser
från fullmäktiges lagförslag som gruppen föreslår utom vad beträffar ett av
ändringsförslagen. Detta förslag innebär bl. a. att den bestämmelse i
nuvarande lagstiftning (29 § 1 st. lagen (RFS 1979:11) om ändring i lagen
(1975:8) med reglemente för riksgäldskontoret), som anger riksgäldskontorets
behörighet att fastställa villkoren för dess upplåning, utgår. Denna
bestämmelse återfinns i 2 § i fullmäktiges förslag. I specialmotiveringen till
3 § i utredningsgruppens lagförslag anges, att i riksdagens bemyndigande till
riksgäldskontoret att ta upp och förvalta lån till staten ”ligger att
riksgäldskontoret får fastställa villkoren för lånen”.

FiU 1982/83:16

Fullmäktige får här anföra följande.

En central fråga, främst inom utlandsupplåningen, är riksgäldskontorets
behörighet att på statens vägnar ta upp lån och bestämma villkoren för dessa.
Efter ett omfattande informationsarbete, inkluderande åtskilliga diskussioner
med utländska jurister om innebörden av nuvarande behörighetsregler
för riksgäldskontoret, är riksgäldskontoret numera känt som statens
behöriga företrädare vid upptagande av lån. Det framstår som synnerligen
angeläget att kunna visa att den nya lagstiftningen inte innebär någon ändring
i detta hänseende.

Det synes framgå av specialmotiveringen att gruppen funnit bestämmelsen
vara onödig. Enligt fullmäktiges mening måste bestämmelsen i stället
betraktas som central och väsentlig. Den bör därför, för undvikande av
missförstånd, kvarstå i den nya lagen. Fullmäktige föreslår att bestämmelsen
tas in 3 § första stycket i utredningsgruppens lagförslag. Detta stycke får då
följande lydelse.

Riksgäldskontoret bemyndigas med stöd av 9 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen att, på de villkor kontoret bestämmer och i enlighet med 4
och 5 §§ denna lag, ta upp och förvalta lån till staten.

18 § i utredningsgruppens lagförslag innehåller bestämmelser om bl. a.
delegation. Sålunda kan fullmäktige enligt andra stycket i denna paragraf
under vissa förutsättningar överlåta till riksgäldsdirektören rätten att besluta
om upptagande av dagslån och lån mot skattkammarväxlar. Fullmäktige vill
erinra om att riksgäldskontoret sedan en tid tillbaka emitterar s. k.
statsskuldväxlar som till sin konstruktion liknar skattkammarväxlar och som
är av samma kortfristiga natur. Beträffande förstnämnda växlar föreligger
samma behov av delegation som när det gäller de senare. För att undvika att
lagändring skall behöva ske om liknande statspapper ges ut i framtiden
föreslår fullmäktige en liten omformulering av stadgandet så att det får
följande lydelse.

Fullmäktige får i den utsträckning som förhållandena påfordrar överlåta
till riksgäldsdirektören rätten att besluta om upptagande av dagslån samt
lån mot skattkammarväxlar och liknande förbindelser av kortfristig natur,

Till sist vill fullmäktige påpeka att en rättelse bör göras i utredningsgruppens
förslag till lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:7) om revision
av riksdagsförvaltningen (sid 47 i promemorian). I 3 § andra stycket
omnämns på ett flertal ställen riksgäldskontorets revisionsavdelning. Det bör
rätteligen stå revisionsenhet.

Med de av fullmäktige föreslagna ändringarna tillstyrker fullmäktige
utredningsgruppens förslag till ny Lag om riksgäldskontoret.

I detta ärendes behandling har deltagit fullmäktiges ordförande Lars
Lindmark och vice ordförande Bernt Ekinge samt Erik Adamsson, Tage

FiU 1982/83:16

Magnusson, Valter Kristenson, Paul Jansson, Tage Sundkvist ävensom
riksgäldsdirektör Lars Kalderén.

På fullmäktiges vägnar:

Lars Lindmark

Ingmar Jansson

GOTAB 72826 Stockholm 1982