om nedrustning (Betänkande 1987/88:UU1 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1987/88:1

om nedrustning

1987/88:1

Motioner

I motion 1986/87:U401 av Stig Gustafsson och Hans Göran Franck (s)
hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för ett internationellt avtal eller konvention om
icke första bruk av atomvapen, som alla länder uppmanas ansluta sig till,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ, helst tillsammans med
övriga nordiska länder, till en internationell överenskommelse eller konvention
om icke första bruk av atomvapen i enlighet med vad som anges i
motionen.

I motion 1986/87:U403 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen som villkor för främmande örlogsbesök
begär skriftliga garantier för att de gästande fartygen ej är utrustade med
kärnvapen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
föreslagits om en internationell konvention om förbud att militarisera
rymden,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
föreslagits om att avmilitarisera det nordiska området,

10. att riksdagen uttalar sitt stöd för femkontintentgruppens förslag
angående förbud mot och kontroll av efterlevnaden av ett förbud mot
kärnvapenprovsprängningar.

I motion 1986/87:U404 av Margareta Persson och Sylvia Pettersson (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om garantier för att kärnvapen inte finns ombord vid
utländska flottbesök i Sverige.

I motion 1986/87:11405 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om krav på tillstånd från svenska regeringen vid utländska flottbesök,

2. att riksdagen föreslår att regeringen i detta ärende tar initiativ till
överläggningar med andra kärnvapenfria stater för att nå en gemensam
policy.

I motion 1986/87:U406 av Evert Svensson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om

1 Riksdagen 1987188. 9 sami. Nr 1

skriftliga garantier att kärnvapen inte medförs vid flottbesök i svenska
hamnar.

I motion 1986/87:U410 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar begära att regeringen inom ESK-processen
noggrant bevakar balansen mellan de olika sakområdena på sätt som i
motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande överväganden av behov av eventuella särbestämmelser
för NN-staterna inom ESK,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de marina rustningarna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av det svenska arbetet i CD:s förhandlingar om s. k.
negativa säkerhetsgarantier,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta ansträngningar att åstadkomma realförhandlingar i CD
om ett fullständigt kärnvapenprovstopp,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ inom det s. k. femkontinentsinitiativet,

7. att riksdagen hos regeringen begär att i det svenska arbetet för att
förstärka generalsekreterarens roll även möjligheterna att därigenom åstadkomma
effektiva kontrollprocedurer i vad gäller efterlevnaden av C- och
B-vapenförbud beaktas,

8. att riksdagen hos regeringen begär en bättre anpassning av den svenska
nedrustningspolitiken och dess arbetsformer till den svenska säkerhetspolitikens
krav i enlighet med de riktlinjer som i motionen anförts.

I motion 1986/87:U411 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande svensk säkerhetspolitik,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att Sverige fortsätter att aktivt verka för ett
förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt
förintande av befintliga lager,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av initiativ i FN till ett internationellt system
för registrering, kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande en kärnvapenfri zon i Norden,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av balanserade framsteg i ESK-samarbetet i
vad gäller ekonomi och miljö samt särskilt mänskliga rättigheter,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsättning och inriktning av Stockholmskonferensen.

UU 1987/88:1

I motion 1986/87:U413 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om en ökad finansieringsandel för Sverige av FN:s verksamhet, samt vad som
anförts om nordisk samordning av frågan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om program för nedrustning av kärnvapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om fullständigt kärnvapenprovstoppsavtal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen i uppdrag att ta initiativ till
förbud mot kryssningsmissiler,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om internationella förhandlingar för att förhindra kapprustning
i rymden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om konvention om radiologiska vapen angående förbud mot angrepp på
kärnkraftverk,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om åtgärder för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik
och kärnkraftsavfall,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en heltäckande konvention om kemiska vapen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om FN-studie av användningen av kemiska vapen i
Afghanistan,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om marin rustning,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående förhandlingar om begränsning av konventionella
vapen,

12. att riksdagen hos regeringen begär initiativ i FN angående bortskaffande
av kvarlämnad krigsmateriel,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om konkretisering av ESK-processen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i
norra Europa,

16. att riksdagen hos regeringen begär initiativ i syfte att få till stånd
internationella regler för den internationella vapenhandeln.

I motion 1986/87:U414 av Bertil Måbrink m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär initiativ för att Sverige tillsammans med övriga neutrala
stater i Europa får frågan rättsligt prövad om bruk, framställning och innehav
av kärnvapen är förenligt med innehållet i nu gällande konventioner.

UU 1987/88:1

Bakgrund

I föreliggande betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som väcktes
under den allmänna motionstiden i början av 1987. Flertalet yrkanden berör
ämnen som utskottet behandlat i tidigare betänkanden, senast i UU
1986/87:4. Utförliga redogörelser har därvid lämnats såväl för organisationen
av nedrustningsarbetet inom och utanför FN-systemet som för sakläget på de
olika förhandlingsområdena. Utskottet hänvisar till de alltjämt gällande
allmänna beskrivningar som gjorts i dessa betänkanden och lägger i det
följande viss vikt vid den utveckling som ägt rum under det gångna året.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Förhandlingar om rustningsbegränsningar och nedrustning förs dels direkt
mellan supermakterna, dels i internationella organ, främst FN och nedrustningskonferensen
i Genéve.

De bilaterala förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen gäller för
närvarande huvudsakligen tre områden: medeldistansmissiler (INF), strategiska
vapen (START) och rymdförsvar. Sedan en tid ingår också frågan om
ett stopp för kärnvapenprov i dessa bilaterala överläggningar.

På det förstnämnda området har ett betydelsefullt genombrott ägt rum i
och med överenskommelsen den 18 september 1987 mellan USA:s och
Sovjetunionens utrikesministrar att dra tillbaka och förstöra alla landbaserade
medeldistansmissiler som de båda länderna förfogar över. Överenskommelsen
är bilateral; Storbritanniens och Frankrikes kärnvapen berörs således
inte.

Med medeldistansvapen avses sådana kärnvapen som bärs av missiler med
500-5 500 km räckvidd. Den nu föreliggande överenskommelsen omfattar
för det första medeldistansvapen med lång räckvidd (LRINF, 1 000—5 500
km). I denna grupp ingår på USA:s sida Pershing 2 och kryssningsmissiler
samt på Sovjetunionens sida missiler av typ SS-20 och SS-4. Sammanlagt är
det fråga om drygt 400 amerikanska och ca 1 600 sovjetiska stridsspetsar.
Detta är de vapen som innefattades i den av USA år 1981 framlagda
"nollösningen”. Vidare omfattar överenskommelsen medeldistansmissiler
med kort räckvidd (SRINF, 500-1 000 km) vilka på USA:s sida är 72
Pershing 1 samt på Sovjetunionens sida 50 SS-23 och uppskattningsvis 100
SS-12. (Stridsspetsarna till Pershing 1 ägs av USA men själva missilen av
Förbundsrepubliken Tyskland, varför överenskommelsen även fordrade ett
beslut av västtyska regeringen i detta stycke.)

Uppgörelsen är global; den avser även de sovjetiska missiler som är
placerade i Asien. Endast landbaserade missiler berörs; utanför uppgörelsen
har lämnats de kryssningsmissiler som skjuts ut från fartyg eller flygplan.
Vapen med mycket kort räckvidd (s. k. taktiska kärnvapen inkl. slagfältskärnvapen
för 0-500 km) berörs inte liksom inte heller interkontinentala
(strategiska) kärnvapen. Båda sidor förfogar över ett mycket stort antal
vapen av dessa och ytterligare några kategorier. INF-uppgörelsen omfattar
därmed kvantitativt endast några få procent av den totala kärnvapenarsenalen.

UU 1987/88:1

Överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen har formen av en
principdeklaration. Väsentliga preciseringar återstår ännu att göra, såsom
takten för tillbakadragandet och utformningen av den kontroll som blir
nödvändig för att fastställa att beslutet efterlevs. Av kommunikén från den
18 september framgår att de båda ländernas delegationer i Genéve nu skall
arbeta intensivt för att lösa de tekniska problem som återstår innan ett avtal
kan undertecknas. Vidare framgår av kommunikén att frågan om en
50-procentig reduktion av de strategiska vapnen skall ägnas särskild uppmärksamhet
inom ramen för de fortsatta förhandlingarna i Genéve om
rymdkrigföring och om kärnvapen. Kommunikén erinrar också om att
parterna enats om att före den 1 december inleda bilaterala förhandlingar i
provstoppsärendet.

Utrikesministrarna skall ånyo träffas under andra hälften av oktober, i
Moskva, för att gå igenom resultatet på dessa och andra samarbetsområden.
Vid ett toppmöte under hösten mellan president Reagan och generalsekreterare
Gorbatjov skall ett avtal om medeldistansmissiler skrivas under.

I förhandlingarna om strategiska vapen (START) har både USA och
Sovjetunionen under sommaren presenterat avtalsutkast. I fråga om maximiantalet
tillåtna vapenbärare resp. stridsspetsar är parterna överens men
däremot inte beträffande antalet stridsspetsar på olika slag av vapenbärare,
där Sovjetunionen motsatt sig avtalsutfästelser. På sovjetisk sida håller man
också fast vid en restriktiv tolkning av ABM-avtalet (Anti Ballistic Missiles)
som villkor för ett avtal om strategiska vapen.

Att förhindra att USA upprättar ett rymdbaserat system för försvar mot
ballistiska missiler (SDI) har varit ett centralt mål för Sovjetunionen i detta
förhandlingskomplex. Kopplingen strategiska vapen-rymdvapen är sålunda
stark. Sovjetunionen har i sitt senaste rymdvapenutkast upprepat kravet på
ett tioårigt ömsesidigt åtagande att inte frånträda ABM-avtalet liksom kravet
på att rymdvapenforskningen skall begränsas till laboratorier på marken. Vid
den amerikanske utrikesministerns besök i Moskva i april föreslog USA ett
sjuårigt ömsesidigt åtagande att inte frånträda ABM-avtalet under förutsättning
att de båda länderna enas om ett START-avtal.

Beträffande eventuella förhandlingar om kortdistansmissiler är det ännu
osäkert när och i vilket forum sådana kan komma att inledas. Sovjetunionen
menar att de skulle kunna tas upp tillsammans med konventionella vapen i
förhandlingar mellan de båda militärallianserna, helst inom ESK:s ram,
medan USA synes föredra att förhandlingarna på detta område får anstå till
dess resultat uppnåtts om bl. a. strategiska kärnvapen. Överläggningar om
ömsesidig reduktion av konventionella styrkor och vapen i Centraleuropa
har sedan 1973 pågått i Wien mellan NATO och Warszawapakten. Parterna
anses ha närmat sig varandra i vissa sakfrågor, men någon konkret
överenskommelse, ens av begränsad omfattning, har hittills inte kunnat nås.
En del av svårigheterna har visat sig ligga i att tillämpningsområdet är
begränsat och att förstärkningsresurserna utanför detta område, som inte
kan snabbt verifieras, skulle kunna förändra förutsättningarna för ett avtal.
Det sovjetiska förslaget i april förra året om förhandlingar om konventionell
nedrustning i ett utvidgat område ”från Atlanten till Ural” uppfattades
därför som ett konstruktivt sätt att komma ifrån svårigheterna i MBFR och

UU 1987/88:1

1 * Riksdagen 1987/88. 9 sami. Nr 1

accepterades snabbt av västsidan. I juni 1986 hade Warszawapaktstaterna
preciserat sin gemensamma inställning i den s. k. Budapestappellen. En
samlad NATO-position godkändes i december 1986, den s. k. Brysseldeklarationen.
Vid ESK:s uppföljningsmöte i Wien har dessa deklarationer
kommit att utgöra bakgrunden till diskussioner om en ny förhandling av
konventionell nedrustning som komplement till fortsättningen av de förhandlingar
om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som resulterade i
Stockholmsdokumentet i september 1986 (se vidare nedan). Med denna
uppläggning av kommande förhandlingar har parterna i praktiken också
deklarerat att de mångåriga MBFR-förhandlingarna inte längre är meningsfulla.

Nedrustningskonferensen i Genéve (CD), i vilken 40 stater, däribland
Sverige, deltar har till huvuduppgift att förhandla i syfte att uppgå överenskommelser
om allmän och fullständig nedrustning under effektiv internationell
kontroll. På dagordningen står för närvarande främst följande delfrågor:
fullständigt provstoppsavtal, förbud mot kemiska vapen, förbud mot radiologiska
vapen, samt förhindrande av kapprustning i rymden.

Frågan om ett fördrag om fullständigt provstopp, vilket alltså skulle
omfatta även underjordiska prov, har under mer än tjugo år behandlats i CD
och dess föregångare utan att något genombrott kunnat ske. Sverige, som
aktivt verkar för att få till stånd en sådan överenskommelse lade 1983 senast
fram ett utkast till fullständigt provstoppsavtal. Sverige är vidare ordförande
i en expertgrupp inom konferensens ram avseende ett internationellt nätverk
för seismologiska mätningar i syfte att kontrollera ett provstoppsavtal (se
vidare UU 1986/87:4 s. 6). Ämnet intar också en central plats inom det s. k.
sexnationsinitiativet.

Provstoppsfrågan var även föremål för förhandlingar vid toppmötet i
Reykjavik och har senare diskuterats i en amerikansk-sovjetisk arbetsgrupp i
Genéve med anknytning till kärnvapenförhandlingarna. Sovjetunionen
deklarerade 1985 ett ensidigt moratorium för kärnexplosioner men återupptog
kärnvapenproven i februari 1987.

Förhandlingarna i CD om ett förbud mot kemiska vapen har gjort
betydande framsteg under senare tid. Det råder numera enighet om att en
konvention bör innehålla förbud mot utveckling, produktion, förvärv,
lagring, innehav och överföring av kemiska vapen samt att parterna skall
förstöra existerande lager. Till de svåraste frågorna hör, även på detta
nedrustningsområde, kontroll av efterlevnaden. Framför allt USA har krävt
omfattande bestämmelser och framlagt långtgående förslag i vad gäller t. ex.
inspektion på anfordran. Sovjetunionen har under förhandlingens gång gått
dessa önskemål till mötes. Ett annat svårt problem gäller förstörelsen av
kemivapenlager. Sovjetunionen har nu accepterat att uppge omfattningen av
sina lager, vad de innehåller, samt deras lokalisering. En komplikation som
tillkommit är Frankrikes krav på att kunna upprätthålla s. k. säkerhetslager
och viss produktionskapacitet under avvecklingsperioden. Sverige innehar
under år 1987 ordförandeposten i kemivapenkommittén och har därmed

UU 1987/88:1

påtagit sig ett särskilt ansvar för arbetet på att få till stånd ett globalt förbud
mot kemiska vapen.

Inom CD pågår också arbete på en traktat om förbud mot radiologiska
vapen, dvs. sådana som bygger på användning av radioaktiv strålning.
Sverige har föreslagit att ett framtida avtal mot radiologiska vapen också
skall innehålla fullständigt förbud mot angrepp på civila kärnkraftsanläggningar
för att förhindra spridning av radioaktivitet därifrån. År 1984
framlade Sverige ett avtalsutkast omfattande såväl radiologiska vapen som
förbud mot angrepp på kärnenergianläggningar. Även om det finns brett
stöd för tanken på förbud mot dylika anfall är det ännu oklart om det går att
få till stånd en gemensam traktat för bägge aspekterna på frågan. För
närvarande behandlas de var för sig i två arbetsgrupper under samma
dagordningspunkt.

Riskerna för kapprustning i rymden har ägnats stor uppmärksamhet under
senare år. Rymden används redan i dag för militära syften, främst genom
satelliter för såväl underrättelseinhämtning som styrnings-, sambands- och
kontrolländamål. Intresset har under senare år knutits till riskerna med
utveckling av rymdvapen, dvs. vapensystem för bekämpning av satelliter
(ASAT-system), helt eller delvis baserade i rymden, och rymdbaserade
försvarssystem mot ballistiska interkontinentala kärnvapenmissiler. Det är
ett system av sistnämnda slag som det amerikanska militära forskningsprogrammet
för rymdförsvar (SDI) syftar till att utveckla. Det finns ett starkt
intresse att behandla denna fråga i CD så att ämnet inte exklusivt förbehålls
supermakternas bilaterala förhandlingar (jfr ovan). Flera andra stater, t. ex.
Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Japan, har egna avancerade
rymdprogram. Vid sin session i våras beslöt CD att återinrätta den kommitté
för förhindrande av kapprustning i yttre rymden som tillsattes 1985.
Kommitténs mandat är av utredande karaktär.

Överläggningar om nedrustningsfrågor förs även i FN, men organisationen
är inte i första hand ett forum för förhandlingar. I generalförsamlingens
första utskott framläggs och behandlas resolutioner på hela nedrustningsområdet.
Under församlingens möte 1986 antogs ett drygt sextiotal resolutioner.
Sverige var medförslagsställare till 20 av dessa och introducerade därtill fyra
egna resolutionsförslag om resp. militär forskning och utveckling, marin
kapprustning, Stockholmskonferensen samt om konventionen om förbud
mot särskilt inhumana vapen.

På initiativ av vissa alliansfria stater och med stöd av bl. a. Sverige antog
generalförsamlingen också, enhälligt, en resolution varigenom beslöts att år
1988 hålla en tredje extra generalförsamling ägnad nedrustning.

Inom FN arbetar också en särskild nedrustningskommission (UNDC), i
vilken samtliga FN:s medlemsstater kan delta. Inte heller i UNDC förs
emellertid konkreta förhandlingar, utan den är snarare att betrakta som ett
forum för diskussion. Vid det senaste mötet i maj 1987 behandlades bl. a.
frågor om minskning av militära utgifter, marin kapprustning, Sydafrikas
nukleära kapacitet, kärnvapenkapprustningen, konventionell nedrustning,

UU 1987/88:1

verifikation samt FN:s roll på nedrustningsområdet.

Här må slutligen även nämnas den särskilda FN-konferens om sambandet
mellan nedrustning och utveckling som anordnades i New York den 24
augusti-den 11 september 1987. Dagordningen omfattade huvudsakligen
tre problemkomplex: sambandet mellan nedrustning och utveckling, militärutgifternas
ekonomiska och sociala konsekvenser samt åtgärder för att
frigöra ytterligare resurser för utveckling. Konferensen samlade 149 av FN:s
medlemsländer samt ett stort antal statliga och icke-statliga organisationer.
USA deltog inte under motiveringen att det knappast fanns ett omedelbart
samband mellan nedrustning å ena sidan och utveckling å den andra.

Överläggningarna, som fördes i tre arbetsgrupper, ledde till att konferensen
enhälligt antog ett slutdokument i vilket deltagarna fastslår att det råder
ett samband mellan nedrustning och utveckling, bestående däri att kapprustningen
konkurrerar om samma resurser som utvecklingsarbetet.

Dokumentet, som återges som bilaga till detta betänkande, innehåller
vidare ett handlingsprogram som bl. a. behandlar behovet av att stärka FN:s
roll i nedrustnings- och utvecklingsarbetet. Medlemsregeringarna rekommenderas
också att utarbeta studier om förutsättningarna för en övergång
från militär till civil produktion, dvs. utredningar av det slag som Sverige för
egen del gjort genom betänkandet ”Med sikte på nedrustning” (SOU
1984:62).

ESK och europeiska nedrustningsförhandlingar

Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) beslöt vid sitt andra
uppföljningsmöte i Madrid att en särskild ”Konferens om förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa” skulle hållas. Dess
första fas blev Stockholmskonferensen. Det nu pågående tredje uppföljningsmötet
i Wien har bl. a. till uppgift att utvärdera resultatet av Stockholmskonferensen.
Sveriges principiella ståndpunkt är att Madridmandatet
bör utvidgas till att omfatta även nedrustningsåtgärder, att ESK-processen
bör omfatta även nedrustningsförhandlingar och att de neutrala och alliansfria
staterna följaktligen skall medverka i dessa.

Nedrustningsåtaganden från, som det uttryckts, "Atlanten till Ural” och
förändringar i de militära förhållandena i vår del av Europa kan självfallet
påverka Sveriges säkerhet och försvarsplanering. För svensk del vill vi därför
kunna bevaka våra säkerhetspolitiska intressen i de kommande förhandlingarna.
Vi har samtidigt konstaterat att de båda alliansernas företrädare i sina
olika utspel accepterat att NN-staterna, med sina särskilda försvarsförhållanden,
inte inledningsvis bör beröras av några nedrustningsåtgärder.

I Budapestappellen resp. Brysseldeklarationen har, som ovan redan
framgått, de båda militärallianserna var för sig föreslagit förhandlingar om
konventionell nedrustning i Europa. Brysseldeklarationens förslag innebär
att framtida nedrustningsförhandlingar skall föras uteslutande mellan de
allierade staternas företrädare och utanför ESK-ramen, medan NN-staterna
endast skall informeras om utvecklingen i processen. Warszawapaktstaterna
har officiellt föreslagit att förhandlingar om såväl förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder som nedrustning skall föras mellan alla de 35 ESKstaterna.

UU 1987/88:1

NATO-länderna vill få till stånd två skilda förhandlingar, en mellan de 23
inom allianserna om den konventionella styrkebalansen, och en i 35-statskretsen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som en fortsättning
på Stockholmskonferensen. Förhandlingarna skall dock båda äga rum
inom ”ESK-processens ram”. NN-staterna skall informeras om 23-statsförhandlingarna
inför varje förhandlingsomgång och om resultatet av förhandlingarna
vid ESK:s nästa uppföljningsmöte. Båda förhandlingarnas mandat
skall återspeglas i slutdokumentet från Wienmötet, men endast 35-statsförhandlingens
mandat skall återges i sin helhet och således godkännas av hela
ESK-kretsen. Mandat, procedurregler och resultat avseende 23-statsförhandlingarna
skall emellertid inte kunna påverkas av de övriga ESKstaterna.
Det västliga förslaget med två separata förhandlingar presenterades
i juli.

NN-staterna har under det gångna året förgäves sökt utforma en gemensam
ståndpunkt beträffande de framtida europeiska nedrustningsförhandlingarnas
anknytning till ESK. Sedan det visat sig omöjligt att nå enighet om
ett gemensamt förslag lade Sverige till sist, under sessionens sista dag, fram
ett eget förslag om Stockholmskonferensens fortsättning, vilket stöddes av
flera NN-stater.

Förslaget utgår från - och accepterar följaktligen - att två separata men
samtidiga förhandlingar skall inledas och föras i samma stad. Syftet är att
tydligare inordna förhandlingarna om konventionell nedrustning i ESKprocessen
för att hålla möjligheten öppen att i framtiden återföra den till
35-statskretsen i enlighet med Madridmötets beslut år 1983. De särskilda
möten som enligt västförslaget skall anordnas av de 23 för utbyte av åsikter
och information med utanförstående stater föreslås av Sverige äga rum i
samma forum som förhandlingen mellan de 35 ESK-staterna om förtroendeoch
säkerhetsskapande åtgärder. Vidare föreslås en rad praktiska arrangemang
för att underlätta en regelbunden informationsöverföring till och
åsiktsutbyte med de utanförstående ESK-staterna.

Utskottet

Svensk nedrustningspolitik

Sveriges deltagande i det internationella nedrustningsarbetet och de många
olika förslag till konkreta nedrustningsåtgärder som vi stött eller själva
presenterat syftar ytterst till att öka vårt eget lands säkerhet genom att
minska spänningen i världen och reducera det militära hotet mot vårt
nationella oberoende. Målet för de svenska nedrustningssträvandena är att
få till stånd internationell nedrustning i former som inte ger någon part ett
övertag, men väl ökad säkerhet åt det internationella samfundet som helhet.
Gemensam säkerhet ger en tryggare värld än en politik grundad på
kärnvapenavskräckning.

Genom vårt långvariga engagemang i internationella nedrustningsförhandlingar
har vi också haft goda förutsättningar att spela en aktiv och
konstruktiv roll på detta område. Sveriges alliansfria ställning, i förening
med teknisk kunskap i många av nedrustningsförhandlingarnas sakfrågor,

UU 1987/88:1

har många gånger givit oss särskilda möjligheter till insatser. Frågor rörande
rustningsbegränsning och nedrustning har på detta sätt blivit ett viktigt
tillämpningsområde för aktiv svensk utrikespolitik såväl i FN och i nedrustningskonferensen
i Geheve som i regionala förhandlingar och då särskilt
konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ESK. Dessa nedrustningssträvanden
stöds av en bred och engagerad opinion i vårt land.

I motion U411 (fp) lämnas bl. a. en kortfattad beskrivning av Sveriges
säkerhetspolitiska mål och de olika medel som står till buds för att uppfylla
dessa mål.

Utskottet delar uppfattningen att försvarspolitiken och utrikespolitiken, i
vilken senare bl. a. ingår nedrustningspolitik, handelspolitik och biståndspolitik,
utgör de centrala elementen i svensk säkerhetspolitik. Sveriges aktiva
arbete på dessa områden bör sålunda vara ett självklart och viktigt långsiktigt
led i denna politik. Yrkande 1 i motion U411 får anses besvarat med
hänvisning till vad utskottet anfört.

De nordiska länderna framstår för svensk del i många fall som självklara
samarbets- och samrådsparter i nedrustningsarbetet. De nordiska staterna
har ett gemensamt intresse att trygga en fortsatt lugn och stabil situation i
norra Europa. Ett mål är också att inom ramen för de enskilda ländernas
skilda säkerhetspolitiska lösningar begränsa stormaktsnärvaron och därmed
minska risken för konfrontation i det nordiska området. Som exempel på
nordiska initiativ på nedrustningsområdet under senare år kan nämnas det
gemensamma uppträdandet inför icke-spridningsfördragets (NPT) tredje
översynskonferens och den gemensamma uppvaktningen till icke anslutna
stater att ändra sin hållning till NPT. Vid FN-konferensen nyligen om
sambandet mellan nedrustning och utveckling framlades likaledes ett
gemensamt nordiskt arbetspapper.

Ett viktigt led i svensk säkerhetspolitik är ansträngningarna att minska
kärnvapenhotet i närområdet. Syftet med förslaget om en kärnvapenfri zon i
Norden är främst att förbättra vår och de övriga nordiska ländernas säkerhet.
Denna fråga behandlas i partimotionerna U403 (vpk), U411 (fp) och U413

(c).

En nordisk zon är ett regionalt arrangemang som berör flera skilda staters,
i första hand de nordiska ländernas men också maktblockens, förhållanden.
En kärnvapenfri zon förutsätter en kombination av å ena sidan åtaganden
från de nordiska staterna, å den andra åtgärder och åtaganden från
kärnvapenmakterna - utan att för den skull få formen av ett avtalsförhållande
med kärnvapenmakterna.

Under en följd av år har ett enigt utskott, med bifall från riksdagen, i fråga
om en kärnvapenfri zon i Norden uttalat följande:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån
sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten
och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i
Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i fråga om
utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt med övriga
nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam grund finns
mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden

UU 1987/88:1

som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa (UU 1981/82:23 och,
senast, UU 1986/87:4).

Detta uttalande har enligt utskottets mening alltjämt full giltighet. Kontakterna
fortsätter i denna fråga mellan de nordiska regeringarna; vid det
nordiska utrikesministermötet i Reykjavik den 25-26 mars i år beslöts att
tillsätta en nordisk ämbetsmannagrupp med uppgift att närmare studera
förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i nordiskt område. Gruppen höll
sitt första möte i maj 1987 och lämnar delrapporter från sitt arbete vid de
halvårsvis återkommande utrikesministermötena.

Yrkande 4 i motion U411 (fp) får anses besvarat med hänvisning till vad
utskottet här har anfört. Vad gäller det i motion U413 (c) framförda förslaget
om en parlamentariskt sammansatt nordisk arbetsgrupp vill utskottet anföra
följande.

Utskottet anser inte att det nu är påkallat att upprätta en nordisk
arbetsgrupp med parlamentarisk sammansättning. Det kan nämnas att en
informell nordisk parlamentarikergrupp, i vilken representanter för 18
partier i de fem nordiska länderna ingår, bildades förra året i syfte att
koordinera de deltagande partiernas parlamentariska initiativ i arbetet på en
nordisk zon. Yrkande 14 i motion U413 (c) avstyrks därmed.

Motion U403 (vpk) framför i detta sammanhang det vidare kravet på svenskt
regeringsinitiativ till en diskussion om avmilitarisering av det nordiska
området. Detta skulle förutom bl. a. samnordiska regler om förbud mot
införande av kärnvapen och begränsningar av militära övningar i Norden
också innefatta en överenskommelse om begränsning av de nordiska
ländernas militärutgifter.

Som utskottet redan konstaterat har de nordiska länderna ett gemensamt
intresse av att trygga en lugn och stabil situation i Nordeuropa. För vart och
ett av länderna är det ett mål att inom ramen för sin säkerhetspolitik begränsa
stormakternas militära närvaro i det nordiska området. NATO-medlemmarna
Danmark och Norge har i detta syfte försett sitt medlemskap med
betydande restriktioner, bl. a. på kärnvapenområdet och vad beträffar
permanent militär närvaro.

De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska vägval. Sammantagna
har de lösningar som valts lett till ett stort mått av stabilitet i vårt
område. Den ökande strategiska betydelse som stormakterna tillmäter
Nordeuropa har ytterligare understrukit vikten av att denna politik fullföljs
av de nordiska länderna. Sverige och övriga nordiska länder eftersträvar att
med olika åtgärder minska hotet mot det nordiska området. Diskussionen
om en kärnvapenfri zon och vårt arbete inom ESK på att uppnå överenskommelser
om säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder av direkt intresse för
våra länder är två skilda exempel på denna strävan. Ett nära samråd äger rum
mellan de nordiska länderna på dessa och andra nedrustningsområden.
Utskottet utgår från att regeringen även i fortsättningen verkar för ett samlat
nordiskt agerande när så bedöms möjligt och lämpligt. Några förutsättningar
för en diskussion om de långtgående förslag som framförs i motion U403
torde emellertid inte finnas. Mot denna bakgrund avstyrks yrkande 9 i
motion U403.

UU 1987/88:1

I motion U410 (m) yrkande 4 föreslås att regeringen skall verka för att
kärnvapenmakterna gör generella utfästelser om negativa säkerhetsgarantier
inom FN:s ram. Motionärerna anser att de uttalanden om garantier som
kärnvapenmakterna gjort inte är tillfredsställande. Vidare framhålls att för
Sveriges vidkommande en negativ säkerhetsgaranti inte får utformas så att vi
hamnar i ett avtalsförhållande till den garantigivande kärnvapenmakten.

Som ovan redan berörts spelar utfästelser att inte använda eller hota
använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater en viktig roll, bl. a. i debatten
om en kärnvapenfri zon i Norden. Sverige och andra länder hävdar att stater
som i internationellt bindande avtal avstår från kärnvapen har en självklar
rättighet att motta utfästelser om att inte bli utsatta för sådana vapen. Enligt
svensk uppfattning är de deklarationer som Sovjetunionen, USA, Kina,
Storbritannien och Frankrike gjort tillämpliga på Sverige i den utformning de
nu har. Det hindrar inte att vi anser att dessa garantier bör förbättras så att
någon tveksamhet om deras tolkning inte behöver uppstå. Sverige har
sålunda ett intresse att ansträngningarna i FN och CD i denna fråga fortsätter
i syfte att få samtliga kärnvapenmakter att göra förbehållslösa, bindande och
generella åtaganden om negativa säkerhetsgarantier. Ett krav för svensk del
är att de kärnvapenfria staterna inte skall åläggas några ytterligare avtalsförpliktelser
för att komma i åtnjutande av dessa garantier - utöver de
åtaganden de redan gjort i NPT-fördraget. Yrkande 4 i motion U410 får
därmed anses besvarat.

I motionerna U403, U404, U405 och U406 hemställs att Sverige vid
utländska flottbesök i våra hamnar skall kräva garantier för att kärnvapen
inte medförs. I motion U405 föreslås vidare att regeringen tar initiativ till
överläggningar med andra kärnvapenfria stater, t. ex. Nya Zeeland, för att
nå en gemensam ståndpunkt i denna fråga.

Ämnet har tidigare vid flera tillfällen behandlats av utskottet. Därvid har
erinrats om det förhållandet att kärnvapenmakterna har som princip att när
fråga ställs därom varken förneka eller bekräfta förekomst av kärnvapen
ombord på örlogsfartyg.

Beträffande Nya Zeeland kan konstateras att där, enligt vad utskottet
erfarit, varken i praxis eller i ett nu föreliggande lagförslag ställs några krav
på skriftliga garantier om att kärnvapen inte medförs ombord. Enligt
lagförslaget skall premiärministern ge tillstånd till flottbesök endast om han
är förvissad om att fartygen inte medför kärnvapen. Beslutet fattas efter
rekommendation av en rådgivande kommitté på basis av tillgänglig information.

Flottbesök ingår som ett led i det umgänge som länder med goda relationer
till varandra har. Sverige och övriga nordiska länder mottar således årligen
ett antal vänskapsbesök av örlogsfartyg från såväl NATO- som Warszawapaktsländer,
liksom från andra stater. Besöken går både till Östersjöhamnar
och till hamnar på västkusten.

För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök
erinras den gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i
svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: ”Det råder generellt
förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår

UU 1987/88:1

från att detta förbud strikt iakttages.” En motsvarande praxis tillämpas i
övriga nordiska länder.

En följd av kärnvapenmakternas inställning är att de sannolikt inte skulle
lämna några garantier om sådana avkrävdes dem. Även om en garanti
lämnas föreligger ingen rätt att inspektera örlogsfartyg för att därigenom
skapa klarhet i det verkliga förhållandet.

Kärnvapenmakternas hållning i detta avseende är inte ägnad att skapa
förtroende och kan därmed sägas minska värdet av de vänskapliga kontakter
som ett flottbesök bör innebära. Sverige har berört denna fråga i FN:s
nedrustningskommission (UNDC) och där bl. a. uttalat att taktiska kärnvapen
inte skulle behöva medföras ombord på fartyg under rutinuppdrag.
Enligt utskottets mening bör regeringen ånyo i internationella sammanhang
verka för att kärnvapenmakterna skall frångå sin princip att inte ge klara
besked beträffande förekomsten av kärnvapen ombord. Problemet bör
aktualiseras under FN:s 3:e särskilda nedrustningssession och om möjligt
även i ESK. Frågan har också nära beröring med den nordiska ämbetsmannakommittens
undersökning av förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i
Norden.

Om fortsatta internationella kontakter inte skulle ge avsett resultat i detta
ärende finns det enligt utskottets mening anledning att överväga andra
åtgärder i syfte att undanröja den osäkerhet som nu ofta vidlåder flottbesök
från kärnvapenmakter. Därmed får ifrågavarande yrkanden anses besvarade.

Utskottet behandlar i detta avsnitt även yrkande 8 i motion U410, i vilken
begärs en bättre anpassning av den svenska nedrustningspolitiken och dess
arbetsformer till den svenska säkerhetspolitikens krav. Motionärerna framhåller
att svenskt arbete inom nedrustningsförhandlingar utöver områden
som har speciellt intresse för vår egen säkerhet skall koncentreras till
sektorer där vi besitter särskild kompetens. De resurstillskott som i en
framtid kan behövas för verksamheten bör fördelas enligt dessa krav. När det
gäller nya svenska satsningar inom nedrustningsområdet, t. ex. de marina
rustningarna och rymdfrågor, bör därvid övervägas vilka resurser i form av
expertis, forskning och förhandlingskapacitet som erfordras för att vi
effektivt skall kunna påverka frågorna. Motionärerna hänvisar i sammanhanget
till de överväganden som gjorts av försvarskommitténs arbetsgrupp
för nedrustningsfrågor och som efterlyser bl. a. vidgat samarbete mellan
civila och militära myndigheter och utökat personalutbyte mellan UD, FOA,
försvarsstaben och försvarsdepartementet.

Utskottet har i denna fråga inhämtat upplysningar från utrikes- och
försvarsdepartementen, FOA samt försvarsstaben. Intrycket är att samarbetet
och samverkan mellan de olika intressenterna fungerar väl och att
tillgängliga resurser används på ett ändamålsenligt sätt. Inom det säkerhetsoch
nedrustningspolitiska området lägger regeringen särskild tonvikt vid
frågor som har direkt betydelse för Sverige och där vi följaktligen genom åren
byggt upp god kompetens. Europaprojektet och det fortlöpande analysarbete
som detta varit en del av har anförts som ett exempel på sådant kvalificerat
beslutsunderlag som även fortsättningsvis bör kunna ligga till grund för
regeringens ställningstaganden i dessa frågor.

UU 1987/88:1

1** Riksdagen 1987188. 9sami. Nr 1

I vad gäller marina rustningar och rymdfrågorna är det en angelägen
uppgift att i nära samarbete mellan berörda myndigheter och organ utnyttja
och öka vår kunskap så att Sverige även i fortsättningen kan bidra aktivt till
nedrustningssträvanden inom dessa båda fält. Utskottet noterar i detta
sammanhang att arbetsgrupper bildats under UD:s ledning för att med
berörda myndigheter och experter diskutera Sveriges möjligheter att ta nya
initiativ, bl. a. i fråga om marina rustningar och utnyttjande av satelliter för
övervakning av nedrustningsarbetet.

Den säkerhetspolitiska miljön är självfallet föremål för en permanent
uppmärksamhet från Sveriges sida. Säkerhetspolitiken och dess olika
element anpassas därvid kontinuerligt till denna miljö, vilket ställer stora
krav på flexibilitet och samarbetsförmåga i kontakterna mellan berörda
parter. Utskottet konstaterar att dessa kontakter fungerar väl. Utskottet vill,
liksom motionärerna, i sammanhanget också erinra om nedrustningsdelegationen,
i vilken ingår riksdagsledamöter, tjänstemän och experter från UD,
försvarsdepartementet, försvarsstaben och FOA, och som utgör ett forum
för dialog mellan regeringen och de politiska partierna i fråga om utformningen
av svensk nedrustningspolitik.

Utskottet gör sammanfattningsvis bedömningen att den svenska nedrustningspolitiken
ligger väl i linje med Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska
intressen. Arbetsformerna är också i huvudsak anpassade till de krav som
kan ställas, vilket självfallet inte utesluter att frågan kontinuerligt diskuteras,
bl. a. inom ramen för nedrustningsdelegationen. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om vad det anfört i UU 1986/87:16 angående säkerhetspolitisk
forskning m. m. Motion U410 yrkande 8 avstyrks.

Europeiska säkerhetskonferensen

ESK-processen, som inleddes med Helsingforskonferensen om säkerhet och
samarbete i Europa, har till syfte att tillvarata möjligheterna till samarbete
mellan de europeiska staterna och att därmed förbättra alla europeiska
länders säkerhet. Ett viktigt led i denna process var Stockholmskonferensens
första fas som efter nära tre års förhandlingsarbete kunde avslutas i
september 1986 med en konkret, politiskt och militärt betydelsefull överenskommelse.
Det nu pågående uppföljningsmötet i Wien har till uppgift att
granska genomförandet av Helsingforsdokumentets bestämmelser och fördjupa
det i Helsingfors inledda samarbetet; däri ingår även att utvärdera
resultatet från Stockholmskonferensen och eventuellt utforma mandat för
dennas fortsättning.

I motion U410 (m) anförs att man från svensk sida bör bevaka att en rimlig
balans upprätthålls inte bara mellan ESK:s olika sakområden utan också
inom ramen för Stockholmskonferensens mandat, dvs. att de förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärderna inte får minskat intresse genom en fokusering
på rena nedrustningsförslag. I motion U411 (fp) framhålls att om ESKprocessen
skall kunna föras vidare måste balanserade framsteg uppnås i vad
gäller ekonomi, miljö och särskilt mänskliga rättigheter. I motion U413 (c)
betonas speciellt att Sverige bör söka få en konkretisering av den europeiska
miljöstrategin i ESK.

UU 1987/88:1

Förtroendeskapande åtgärder av det slag som diskuteras i ESK behandlas
inte i något annat forum. Utskottet anser det väsentligt att en balans
upprätthålls mellan de tre korgarna eller sakområdena vid denna konferens.
Detta har flera gånger understrukits, senast i betänkandet UU 1986/87:4.
Kravet på balans kom också till uttryck i utrikesministerns tal vid öppnandet
av Wienmötet. Som utskottet likaledes tidigare framhållit får emellertid
balanskravet inte tolkas så att parterna bör avstå från vad som synes möjligt
inom ett sakområde med hänvisning till att framgångarna på andra områden
varit begränsade. Tvärtom bör framsteg inom ett område på sikt också kunna
inverka gynnsamt på övriga områden. Om Wienmötet - såsom bl. a. Sverige
förordat - beslutar att en konferens om såväl förtroendeskapande åtgärder
som europeiska nedrustningsfrågor skall sammankallas, bör det självfallet
också vara en svensk strävan att denna blir framgångsrik. För att en sådan
konferens skall få en god start bör verkliga framsteg under Wienmötets gång
också ha nåtts på andra sakområden, bl. a. i fråga om mänskliga rättigheter
och mänskliga kontakter. Yrkande 1 i motion U410 och yrkande 5 i motion
U411 får därmed anses besvarade.

ESK-processen har enligt utskottets mening en betydelsefull roll att spela i
det europeiska miljösamarbetet. Detta har också understrukits av regeringen.
Tillsammans med de övriga nordiska länderna framlade Sverige för en tid
sedan i Wien fyra förslag på miljöområdet; förslagen gäller luftvårdsområdet,
den marina miljön, ozonskiktet samt ett expertmöte inom ramen för
ESK. Utskottet anser att dessa initiativ bör kunna utgöra ett värdefullt bidrag
i det fortsatta arbetet. Yrkande 13 i motion U413 får därmed anses besvarat.

Under Stockholmskonferensen nåddes enighet om betydelsefulla förtroende-
och säkerhetsskapande åtgärder. Enligt det i Madrid utarbetade
mandatet bör de nu utvidgas till att omfatta även nedrustning. Någon klar
åtskillnad mellan förtroendeskapande åtgärder och nedrustning låter sig inte
göra. Nedrustningsåtgärder kan verka förtroendeskapande, och förtroendeskapande
åtgärder kan innehålla element av nedrustning. Sveriges principiella
ståndpunkt är att förhandlingar om nedrustning i Europa bör ske inom
ESK-processen och att NN-staterna följaktligen skall delta i överläggningarna.

I den s.k. Brysseldeklarationen resp. Budapestappellen har - som
framgått av bakgrundsbeskrivningen - de båda militärallianserna var för sig
föreslagit förhandlingar om konventionell nedrustning i Europa. NATO och
WP-staterna inledde också i början av året förberedande samtal för att
utröna förutsättningarna för europeiska nedrustningsförhandlingar. Öststaterna
har i enlighet med Budapestapellen argumenterat för ett 35-statsdeltagande
vid de framtida överläggningarna. Flertalet NATO-stater förordar
däremot att förhandlingarna uteslutande skall föras mellan de 23 allierade
staternas företrädare, medan NN-staterna endast skall informeras om
utvecklingen i processen. För svensk del är det självfallet viktigt att kunna
bevaka våra säkerhetspolitiska intressen i de kommande diskussionerna.
Samtidigt är det tillfredsställande att konstatera att de båda alliansernas
företrädare accepterat att NN-staterna med sina särskilda försvarsförhållanden
inte inledningsvis bör beröras av nedrustningsåtgärder. Denna förutsättning
får också sitt uttryck i det av Sverige i Wien framlagda förslaget, vilket

UU 1987/88:1

tar sikte på skilda men samtidiga förhandlingar om nedrustning resp.
förtroendeskapande åtgärder. Några särbestämmelser för NN-staternas
vidkommande i ESK synes sålunda inte vara erforderliga. Yrkande 2 i
motion U410 och yrkande 6 i motion U411 får anses besvarade med vad
utskottet anfört ovan.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

Relationerna mellan supermakterna är av överordnad betydelse för utsikterna
att nå framgång på nedrustningsområdet. När utskottet senast behandlade
nedrustningsfrågorna hade sammanträffandet i Reykjavik mellan president
Reagan och generalsekreterare Gorbatjov just ägt rum. Även om de olika
förväntningar som knutits till detta möte inte infriades var emellertid
bedömningen att båda parter hade ett starkt intresse av konkreta överenskommelser.
Det som hänt därefter styrker denna uppfattning.

Beslutet av USA och Sovjetunionen att dra tillbaka och skrota alla sina
medeldistansmissiler blir - om det förverkligas - den första nedrustningsåtgärden
av någon betydelse efter andra världskriget. Tidigare beslut på
nedrustningsområdet har praktiskt taget endast inneburit olika former av
rustningskontroll. Innebörden av ett INF-avtal är att en hel kategori av
kärnvapen avskaffas. Även om det antalsmässigt endast rör sig om en mindre
del av den totala kärnvapenarsenalen måste beslutet tillmätas stor vikt, inte
minst eftersom det omfattar just de kärnvapen med placering i Europa varom
det under senare år stått så stor strid.

Utskottet välkomnar självfallet överenskommelsen mellan USA och
Sovjetunionen. Den är ett viktigt genombrott som sannolikt kommer att ge
upphov till en prövning av gällande militära doktriner och strategier.

Sovjetunionen gjorde tidigare en koppling mellan medeldistanvapen,
strategiska vapen och rymdvapen. Framsteg på ett område förutsatte
framsteg på övriga. Med INF-beslutet har medeldistansvapnen frigjorts ur
denna koppling under det att den finns kvar mellan strategiska vapen och
SDI. Det återstår att se hur stark den är när nu förhandlingarna om
strategiska vapen förhoppningsvis skall gå in i ett mer aktivt skede.

Ett annat viktigt ämne som behandlades i Reykjavik ärprovstoppsfrågan.
Den har därefter diskuterats i en amerikansk-sovjetisk arbetsgrupp i Genéve
med anknytning till kärnvapenförhandlingarna. Vad som för närvarande
förefaller kunna bli möjligt i dessa bilaterala förhandlingar är en överenskommelse
om att gradvis sänka laddningarnas styrka och minska antalet
prov. Sovjetunionen har förklarat sig berett att förhandla härom med syftet
att ingå ett avtal om fullständigt provstopp, medan USA för sin del ser ett
provstopp som ett avlägset mål i en stegvis process. Sverige har sedan
1960-talet i nedrustningskonferensen och senare också inom ramen för
sexnationsinitiativet sökt medverka till att utveckla metoder för att kontrollera
efterlevnaden av ett fullständigt provstoppsavtal eller - i avvaktan på att
ett sådant framförhandlas - ett ömsesidigt moratorium för kärnsprängningar.

I motionerna U410 och U413 understryks att Sverige bör fortsatt verka för att
åstadkomma ett avtal om provstopp genom multilaterala förhandlingar inom
CD. Utskottet instämmer i denna uppfattning. Utskottet anser vidare att om

UU 1987/88:1

en stegvis process skall accepteras måste slutmålet klart definieras och med
en tidsplan som anger att ett fullständigt provstopp bör komma till stånd
inom en nära framtid. Motionerna U403 yrkande 10, U410 yrkande 5 och
U413 yrkande 3 får därmed anses besvarade.

De förhandlingar inom nedrustningskonferensen i Genéve som för
närvarande inger mest förhoppningar är de om en konvention om totalförbud
mot och förstörelse av kemiska vapen, där betydande framsteg har gjorts
under de senaste åren. En ökad öppenhet från sovjetisk sida i kontrollfrågan
har kunnat noteras, senast genom en uttalad villighet att uppge lokaliseringen
av samt deklarera och eliminera vapenlagren direkt efter det att
konventionen trätt i kraft. Ännu återstår dock en rad svåra förhandlingsfrågor.
Sverige, som under årets session innehar ordförandeposten i kemivapenkommittén,
gör stora insatser för att åstadkomma en global överenskommelse
inom detta område. Motionerna U411 yrkande 2 och U413 yrkande 8
får därmed anses besvarade.

Frågan om kontrollprocedurerna beträffande efterlevnaden av förbudet
mot att använda kemiska vapen och även biologiska vapen tas särskilt upp i
motion U410. Motionärerna föreslår en förstärkt roll för FN:s generalsekreterare
i detta sammanhang.

Utskottet anser det angeläget att varje konvention som ingås på nedrustningsområdet
också förses med effektiva kontrollinstrument. Det är viktigt
att påstådda brott mot konventioner utreds på ett sådant sätt, bl. a. genom
inspektion på platsen, att tvivel och farhågor om motpartens handlande kan
tillfredställande undanröjas. - FN:s generalsekreterare kan enligt utskottets
mening ha en viktig uppgift i detta sammanhang, t. ex. genom att i enlighet
med det förfaringssätt som anges i vissa FN-resolutioner (37/98 D och
39/65 E) låta undersöka påstådd användning av B- eller C-vapen. Yrkande 7
i motion U410 får därmed anses besvarat.

I motion U413 berörs uppgifterna om att Sovjetunionen skall ha använt
kemiska vapen i Afghanistan; motionärerna önskar en FN-studie för att få
detta klarlagt.

Påståenden om sovjetisk användning av kemiska vapen i Afghanistan har
förekommit i flera år. En särskild undersökningsgrupp, där även svensk
expertis medverkade, fick i uppdrag av FN:s generalförsamling att närmare
undersöka uppgifterna om C-vapenanvändning i Sydostasien och Afghanistan
åren 1981 och 1982. Då gruppen vägrades tillträde till de afghanska
krigsområdena kunde anklagelserna mot Sovjetunionen inte bevisas eller
motbevisas. De uppgifter som förekommer bygger sålunda enbart på
vittnesmål. Utskottet anser mot denna bakgrund det knappast meningsfullt
att Sverige nu tar initiativ till en ny FN-studie i samma fråga. Utskottet utgår
emellertid från att regeringen fortsättningsvis noga följer utvecklingen på
området. - Andra FN-rapporter har konstaterat användning av kemiska
stridsmedel i Iran-Irak-konflikten, något som mottagits med stor oro på
svensk sida och fördömts av regeringen. Motion U413 yrkande 9 får därmed
anses besvarat.

Nyssnämnda motion tar även upp frågan om radiologiska vapen. Motionärerna
anför bl. a. att Sverige fortsatt bör verka för att en konvention om
radiologiska vapen även skall omfatta förbud mot anfall mot kärnkraftsanläggningar.

UU 1987/88:1

Enligt vad utskottet inhämtat har tanken på ett sådant förbud under senare
tid fått ett försvagat stöd i CD medan intresset däremot ökat att behandla
ärendet inom IAEA:s ram. Utskottet anser att Sverige fortsatt bör driva
denna fråga med inrikting på en heltäckande konvention. Yrkande 6 i motion
U413 får därmed anses besvarat.

I motion U410 anförs att regeringen inom ramen för sexnationsinitiativet
bör söka påverka sina samarbetspartners - särskilt nämns Argentina och
Indien - att inta en mer positiv och konstruktiv hållning i förhandlingarna om
förbud mot radiologiska vapen samt att ansluta sig till icke-spridningsavtalet.

Sexnationsinitiativet, där Ingvar Carlsson liksom övriga fem stats- resp.
regeringschefer deltar på personlig basis, är ett betydelsefullt inslag i svensk
nedrustningspolitik och i den internationella debatten om rustningsbegränsningar
och nedrustning. Den svenske statsministern har inom ramen för
sexnationsarbetet informerat om Sveriges inställning i centrala nedrustningsfrågor
och bl. a. verkat för en ökad anslutning till icke-spridningsavtalet.
Utskottet ser inget hinder mot att även frågan om förhandlingarna om förbud
mot radiologiska vapen behandlas i detta forum. Motion U410 yrkande 6 får
därmed anses besvarat.

I motion U403 (vpk) begärs initiativ för att åstadkomma en konvention om
förbud mot militariseting av rymden. I motion U413 understryks nödvändigheten
av internationella förhandlingar för att förhindra en kapprustning i
rymden.

Utskottet har i betänkande UU 1984/85:16 ingående uppehållit sig vid
detta ämne och bl. a. konstaterat att det amerikanska rymdprogrammet
(SDI) kan komma att leda till en kapprustning i rymden och en destabilisering
av det rådande säkerhetspolitiska mönstret. SDI har av Sovjetunionen
framställts som ett allvarligt hinder mot kärnvapennedrustning eftersom
projektet syftar till strategisk överlägsenhet genom s. k. förstaslagsförmåga
för USA. Sovjetunionen har emellertid sedemera släppt den absoluta
koppling som tidigare gjordes mellan SDI och nedrustning på kärnvapenområdet.
En stötesten i de bilaterala förhandlingarna i Genéve har varit frågan
om vilken typ av forskning kring rymdvapen som är förenlig med det s. k.
ABM-avtalet (ABM=Anti Ballistic Missile). USA och Sovjetunionen har nu
enats om att sätta upp en särskild arbetsgrupp för att söka nå en definition av
begreppet forskning och utveckling i ABM-avtalet som kan tillfredsställa
båda parter. Ett grundläggande krav i detta sammanhang måste enligt
utskottets mening vara att 1972 års ABM-avtal med dess tilläggsprotokoll av
år 1974 (se UU 1984/85:16) respekteras i alla sina delar. Den blockering som
sålunda uppkommit påverkar självfallet också arbetet i CD:s rymdkommitté
som inte kan förväntas nå några resultat i denna fråga om USA och
Sovjetunionen intar oförenliga ståndpunkter.

Med det anförda får yrkande 8 i motion U403 (vpk) och yrkande 5 i motion
U413 (c) anses besvarade.

Bland enskilda vapentyper har under senare år kryssningsmissilerna
tilldragit sig speciellt intresse. I motion U413 (c) föreslås att regeringen tar
initiativ syftande till ett förbud mot sådana vapen.

Diskussioner om begränsning eller avskaffande av markbaserade kryssningsmissiler
äger rum inom ramen för INF-förhandlingarna mellan USA

UU 1987/88:1

och Sovjetunionen, medan frågan om begränsning av de flygburna missilerna
behandlas i förhandlingarna om strategiska vapen. Dessa förhandlingar har
hittills inte lett till några konkreta resultat. Inga förhandlingar äger för
närvarande rum om sjöburna kryssningsmissiler.

Inriktningen på motionärernas förslag ligger i linje med den svenska
inställningen i dessa frågor. Redan en begränsning av kryssningsmissiler med
lång räckvidd i båda militärblocken skulle bidra till ökad säkerhet inte minst i
det nordiska området. Sverige har bl. a. i CD krävt ett förbud mot dylika
kryssningsmissiler. Utskottet förutsätter att regeringen fortsatt vidtar de
åtgärder som kan vara ändamålsenliga för att rikta uppmärksamheten på
denna fråga.

Med det ovan anförda får yrkande 4 i motion U413 (c) anses besvarat.

Under en längre tid har i FN särskilt uppmärksammats möjligheten att
åstadkomma en frysning av kärnvapenarsenalerna. I denna fråga har Sverige
tillsammans med Mexico i flera år lagt fram ett resolutionsförslag som
antagits av generalförsamlingen med ökad majoritet. Frysningsförslaget har
omfattat förbud mot kärnvapenprov, förbud mot tillverkning och utplacering
av kärnvapen och kärnvapenbärare samt förbud mot tillverkning av klyvbart
material för vapenändamål. Det syftar betydligt längre än den nu uppnådda
överenskommelsen om medeldistanskärnvapen och har således fortfarande
kvar sin aktualitet. De flesta NATO-länderna har traditionellt röstat mot
detta förslag, eftersom det av dem anses befästa en oblans mellan pakterna.
Opinionen för förslaget har dock vuxit i NATO-länderna, och vid de tre
senaste årens möten med generalförsamlingen röstade Norge för resolutionen.
Danmark har sedan år 1983 röstat för densamma. Utskottet utgår från
att regeringen fortsatt aktivt verkar i frågan.

Yrkande 2 i motion U413 (c) får med det anförda anses besvarat.

I samma motion förordas att Sverige skall ta initiativ till åtgärder för att
hindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnkraftsavfall.

Sambandet mellan civil kärnkraft och kärnvapen är väl utrett. Enligt
utskottets mening är det i första hand en heltäckande IAEA-kontroll av de
civila kärnkraftsanläggningarna i alla länder och åtgärder inom ramen för
NPT-avtalet som krävs för att minska risken för kärnvapenspridning. En
närmare belysning av denna fråga gavs i betänkande UU 1984/85:1, till vilket
utskottet hänvisar. Motion U413 yrkande 7 får med detta anses besvarat.

I motion U401 (s) aktualiseras åtagande om icke-förstaanvändning av
kärnvapen. Detta ämne har senast behandlats av utskottet i UU 1984/85:1
och UU 1986/87:4. Därvid anfördes bl. a. att den nära 40 år gällande
NATO-strategin innefattar möjligheten av en förstaanvändning av kärnvapen
i ett läge där NATO:s politiska ledning skulle bedöma det konventionella
försvarets förmåga som otillräcklig. Den ungefärliga paritet på kärnvapenområdet
i Europa som nu föreligger har skapat debatt om det ändamålsenliga
i en sådan strategi. NATO-länder har dock regelmässigt röstat emot det
resolutionsförslag om icke-förstaanvändning som under ett flertal år lagts
fram i FN:s generalförsamling, med motiveringen att förslaget riktar sig mot
NATO-ländernas säkerhet.

Utskottet anser att regeringen även fortsättningsvis bör verka för en

UU 1987/88:1

utveckling som på olika sätt höjer kärnvapentröskeln. Ett åtagande om
icke-förstaanvändning från alla kärnvapenmakter skulle vara ett viktigt steg
på denna väg. Trovärdigheten i ett sådant åtagande ökar om kärnvapenmakterna
vidtar andra konkreta åtgärder, t. ex. minskning av olika viktiga
kärnvapensystem i Europa. Med tanke på de politiska och militära sambanden
mellan kärnvapen och konventionella rustningar är det angeläget att de
nedrustningsåtgärder som Sverige eftersträvar är utformade så att balansen
mellan maktblocken i Europa inte rubbas. En minskning eller, på längre sikt,
en eliminering av kärnvapnen kommer att medföra att uppmärksamheten i
ökande grad riktas mot de konventionella styrkorna i Europa. - Det är också
angeläget att bygga vidare på överenskommelser om förtroendeskapande
åtgärder, bl. a. av det slag som överenskommits i Stockholmskonferensen.
Utskottet är emellertid inte berett att nu ta ställning till om åtaganden om
icke-förstaanvändning bör göras inom ramen för en internationell konvention,
såsom föreslås i motionen. Med det anförda får motion U401 och
ifrågavarande del av yrkande 2 i motion U413 anses besvarade.

Rustningarna på det konventionella området berörs även i motion U413,
vari föreslås att Sverige tar initiativ till studier hur begränsningar kan
åstadkommas av kärnvapen och konventionellt försvar i Europa.

Som framgått ovan aktualiserades förra sommaren genom den s. k.
Budapestappellen frågan om konventionell nedrustning i Europa med
medverkan av alla Europas stater. Flertalet ESK-stater förefaller nu
intresserade av att starta sådana förhandlingar i anknytning till ESKprocessen.
I avvaktan på de fortsatta diskussionerna härom, bl. a. kring det
nyligen i Wien framlagda svenska förslaget om Stockholmskonferens fortsättning,
anser utskottet för närvarande inget initiativ påkallat från Sveriges
sida av det slag som motionärerna förordat. Yrkande 11 i motion U413 får
därmed anses besvarat.

Frågan om de marina rustningarna tas upp i motionerna U410 och U413.1
den förstnämnda förespråkas inom detta område ökad betoning på det
informella nordiska samarbetet, bl. a. inom FN och ESK.

I motion U413 anförs att Sverige bör lägga fram förslag om begränsningar
beträffande bl. a. strategiska kärnvapenubåtar och om bekämpningen av
dessa.

Marina rustningar bör, liksom hittills, i första hand behandlas i multilaterala
sammanhang som FN. Det må härvid erinras om att Sverige år 1983 tog
initiativet till en särskild FN-studie om den marina kapprustningen och under
FN:s generalförsamlings möte förra hösten lade fram en resolution av
innebörd att FN:s nedrustningskommission (UNDC) vid sin nästa session
1987 skulle fortsätta diskutera bl. a. nedrustning och förtroendeskapande
åtgärder till havs. Sverige genomför konsultationer rörande möjligheten att
få till stånd ett multiateralt avtal om förhindrande av incidenter till havs. Det
är enligt utskottets mening också naturligt att regeringen har nära kontakter
med övriga nordiska länder beträffande de marina rustningarna.

Motion U410 yrkande 3 och motion U413 yrkande 10 får anses besvarade
med hänvisning till det anförda.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 3 i motion U411

UU 1987/88:1

och yrkande 16 i motion U413, vari föreslås att Sverige bör ta initiativ till ett
internationellt system för registrering, kontroll och begränsning av den
internationella vapenhandeln.

Sverige har de senaste två åren genom underhandskontakter i FN sökt
utröna om det funnits möjligheter att inom FN:s ram få till stånd någon form
av åtgärder på detta område. Tveksamheten har emellertid varit så stor från
många medlemsländers sida att det inte bedömts meningsfullt att driva
initiativet ytterligare. Regeringen bör ta till vara varje möjlighet att ånyo
aktualisera detta angelägna ämne i internationella sammanhang. Ifrågavarande
yrkanden får därmed anses besvarade.

Frågan om bortskaffandet av kvarlämnad krigsmateriel från krigsskådeplatser
aktualiseras i motion U413 (c) yrkande 12.

Ärendet har tidigare i flera år förekommit på FN:s generalförsamlings
dagordning. I de resolutioner som antagits har generalsekreteraren uppmanats
att i samarbete med FN:s miljöorgan UNEP söka förmå ansvariga och
drabbade länder att vidta lämpliga åtgärder. Genomförandet har emelletid
komplicerats av att vissa länder fört in frågan om ekonomisk ersättning för
mineringar som gjordes under andra världskriget, vilket föranlett bl. a.
Sverige att avstå från att rösta för resolutionerna. Det föreligger således
svårigheter att för närvarande driva frågan i FN på det sätt som enligt svensk
mening vore önskvärt. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet förslaget
om ett särskilt svenskt initiativ. Motion U413 (c) yrkande 12 avstyrks.

I motion U414 (vpk) hemställs att Sverige tillsammans med övriga neutrala
stater i Europa skall få frågan rättsligt prövad om bruk, framställning och
innehav av kärnvapen är förenligt med innehållet i nu gällande konventioner.

Frågan om förbud mot användning av kärnvapen berördes av Olof Palme i
dennes tal i FN hösten 1985; han underströk därvid bl. a. att tiden var inne att
studera hur det moraliska fördömandet av kärnvapenanvändning skulle
kunna formas till bindande internationella överenskommelser. - Sverige har
under senare år röstat för ett av Indien i generalförsamlingen framlagt
resolutionsförslag om behovet av en sådan internationell konvention. I den
svenska röstförklaringen har framhållits att FN-stadgan inte oomtvistligt
förbjuder kärnvapenanvändning och att det bl. a. därför skulle behövas en
särskild internationell överenskommelse i detta syfte.

Utskottet konstaterar sålunda att från svensk sida inte hävdats att
kärnvapenanvändning skulle vara entydigt förbjudet enligt gällande konventioner,
än mindre innehav eller framställning av sådana vapen. En rättslig
prövning av det slag som motionärerna föreslår skulle enligt utskottets
bedömning knappast vara meningsfull och kanske t. o. m. riskera att få
negativa effekter. Detta hindrar självfallet inte att Sverige aktivt verkar för
att åstadkomma ett förbud mot kärnvapenanvändning. Motion U414 avstyrks
därmed.

I motion U413 (c) anförs att FN:s roll i det direkta nedrustningsarbetet måste
stärkas. För att bidra till detta bör, anser motionärerna bl. a., Sverige dels ta
på sig en större del av finansieringen av FN:s verksamhet, dels ta upp
diskussioner om en gemensam nordisk satsning.

FN:s finansiella problem framstår givetvis som djupt orande. Olof Palme

UU 1987/88:1

berörde hösten 1985 särskilt dessa frågor i ett anförande i FN. En jämnare UU 1987/88:1
fördelning av de uttaxerade bidragen skulle, ansåg han, bättre återspegla det
faktum att organisationen var ett instrument för alla nationer och göra den
mindre beroende av bidrag från någon enskild medlemsstat. Detta skulle
emellertid innebära ett något större finansiellt ansvar för andra medlemsländer,
däribland Sverige.

Även om den akuta likviditetskrisen för FN:s del förra hösten tillfälligt
kunde avvärjas, är det uppenbart att FN fortsatt brottas med stora finansiella
svårigheter. Som utskottet nyligen redovisat i betänkande UU 1986/87:10
verkar Sverige, tillsammans med de övriga nordiska länderna, för att
allomfattande och konkreta reformer kommer till stånd för att säkerställa
FN:s effektivitet och finansiella bas. En varaktig lösning av FN:s finanskris
bör bygga på vad som enligt olika kriterier kan anses vara en rättvis
fördelning av finansieringsbördan, inte i första hand på att enskilda länder tar
på sig ett särskilt ansvar för finansieringen. Enligt svensk uppfattning bör
nedrustningsförhandlingar i större utsträckning än vad som nu är fallet ske i
multilaterala sammanhang. Säkerhetsrådet bör få större möjligheter att
avvärja kriser. Vilken roll stormakterna vill tilldela FN och det multilaterala
förhandlingsmaskineriet i detta sammanhang är dock snarare en politisk
fråga än en finansiell. Yrkande 1 i motion U413 får därmed anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1986/87:U411 besvarat med
vad utskottet anfört,

2. beträffande nordisk kärnvapenfri zon

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1986/87:U411 besvarat med
vad utskottet anfört,

3. beträffande parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon res. 1 (c)

att riksdagen avslår yrkande 14 i motion 1986/87:U413,

4. beträffande initiativ till avmilitarisering m. m. av det nordiska
området

att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1986/87 :U403,

5. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1986/87:U410 besvarat med
vad utskottet anfört,

6. beträffande garantier vid utländska flottbesök m. m. res. 2 (m)

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1986/87:U403, motion res 3 (fp)

1986/87:U404, motion 1986/87:U405 och motion 1986/87:U406 besva- res 4 (Vpk)

rade med vad utskottet anfört,

7. beträffande nedrustningspolitikens framtida inriktning och ar- res. 5 (m)
betsformer

att riksdagen avslår yrkande 8 i motion 1986/87:U410,

8. beträffande balans mellan ESK:s sakområden

att riksdagen förklarar yrkande 1 imotion 1986/87:U410och yrkande5
i motion 1986/87:U411 besvarade med vad utskottet anfört, 22

9. beträffande konkretisering av ESK-processen

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1986/87:U413 besvarat
med vad utskottet anfört,

10. beträffande särbestämmelser för NN-staterna inom ESK

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1986/87:U410 besvarat med
vad utskottet anfört,

11. beträffande fortsättning av Stockholmskonferensen m. m.

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1986/87:U411 besvarat med
vad utskottet anfört,

12. beträffande konventionell nedrustning i Europa

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1986/87:11413 besvarat
med vad utskottet anfört,

13. beträffande fullständigt kärnvapenprovstopp

att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1986/87:11403, yrkande 5 i
motion 1986/87:11410 och yrkande 3 i motion 1986/87:11413 besvarade
med vad utskottet anfört,

14. beträffande kemiska vapen m. m.

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1986/87:11411 och yrkande 8
i motion 1986/87:11413 besvarade med vad utskottet anfört,

15. beträffande efterlevnaden av B- och C-vapenförbud

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1986/87:11410 besvarat med
vad utskottet anfört,

16. beträffande användning av kemiska vapen i Afghanistan

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1986/87:11413 besvarat med
vad utskottet anfört,

17. beträffande sexnationsinitiativet

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1986/87:11410 besvarat med
vad utskottet anfört,

18. beträffande radiologiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1986/87:U413 besvarat med
vad utskottet anfört,

19. beträffande militarisering av rymden

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1986/87:U403 och yrkande 5
i motion 1986/87:11413 besvarade med vad utskottet anfört,

20. beträffande kryssningsmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1986/87:11413 besvarat med
vad utskottet anfört,

21. beträffande frysning av kärnvapenarsenalerna

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1986/87:U413 besvarat med
vad utskottet anfört,

22. beträffande kärnkraft och kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1986/87:11413 besvarat med
vad utskottet anfört,

23. beträffande icke-förstaanvändning av kärnvapen

att riksdagen förklarar motion 1986/87:11401 och ifrågavarande del av
yrkande 2 i motion 1986/87:U413 besvarade med vad utskottet anfört,

24. beträffande marina rustningar

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1986/87:11410 och yrkande

UU 1987/88:1

s. y. 1 (m)

10 i motion 1986/87:U413 besvarade med vad utskottet anfört,

25. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1986/87:U411 och yrkande
16 i motion 1986/87:U413 besvarade med vad utskottet anfört,

26. beträffande bortskaffande av kvarlämnad krigsmateriel
att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1986/87:U413,

27. beträffande kärnvapens förenlighet med gällande konventioner
att riksdagen avslår motion 1986/87:U414,

28. beträffande stärkande av FN

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1986/87:U413 besvarat med
vad utskottet anfört.

Stockholm den 7 oktober 1987

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Axel
Andersson (s), Ingemar Eliasson (fp), Bengt Silfverstrand (s), Rune
Ångström (fp), Anita Bråkenhielm (m), Nils T Svensson (s), Maj Britt
Theorin (s), Viola Furubjelke (s), Gunnar Hökmark (m), Ivar Virgin (m),
Oswald Söderqvist (vpk) och Pär Granstedt (c).

Reservationer

1. Parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon
Gunnel Jonäng och Pär Granstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks därmed.” bort ha följande lydelse:
Tanken på en kärnvapenfri zon i Norden har ett brett folkligt stöd.
Utskottet anser att det finns skäl att ta till vara detta stöd och kanlisera det
så att opinionen för en kärnvapenfri zon känner sig kunna påverka
utvecklingen. Förslaget i motion U413 (c) att inrätta en nordisk parlamentarisk
arbetsgrupp skulle kunna tjäna detta syfte. Redan upprättandet av en
sådan grupp med företrädare för riksdagspartierna skulle innebära att frågan
förs framåt. Behovet av parlamentarisk förankring är så mycket större sedan
de nordiska regeringarna upprättat en samarbetsgrupp i zonfrågan. Utskottet
ansluter sig därför till motionärernas bedömning och föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentarisk
arbetsgrupp bör knytas till regeringarnas arbete för en kärnvapenfri zon i
Norden. Utskottet tilstyrker därmed yrkande 10 i motion U402 (c).

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon
att riksdagen med bifall till yrkande 14 i motion 1986/87:U413 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

UU 1987/88:1

s. y. 2 (c)
res. 6 (vpk)

2. Utländska flottbesök

UU 1987/88:1

Anita Bråkenhielm, Gunnar Hökmark och Ivar Virgin (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”En följd av”
och slutar med ”anses besvarade.” bort ha följande lydelse:

En följd av kärnvapenmakternas inställning är att de sannolikt inte skulle
lämna några garantier om sådana avkrävdes. Någon rätt att inspektera
örlogsfartyg för att därigenom skapa klarhet i det verkliga förhållandet
föreligger inte eftersom statsfartyg åtnjuter folkrättslig immunitet. Utskottet
utgår liksom regeringen från att det svenska förbudet respekteras av
besökande örlogsfartyg. Något uttalande därutöver anser utskottet inte vara
påkallat. Med hänvisning härtill avstyrks motionerna U403 yrkande 1, U404,
U405 och U406.

dels att utskottets hemställan i moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande garantier vid utländska flottbesök m. m.
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1986/87:U403, motion
1986/87:U404, motion 1986/87:U405 och motion 1986/87:U406.

3. Utländska flottbesök

Ingemar Eliasson och Rune Ångström (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Om fortsatta” och slutar med
”från kärnvapenmakter.” bort utgå.

4. Utländska flottbesök

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”En följd” och
slutar med ”anses besvarade.” bort ha följande lydelse:

En följd av kärnvapenmakternas inställning är att de sannolikt inte skulle
lämna några garantier om sådana avkrävdes. Detta får dock inte hindra
Sverige att driva denna ytterst viktiga fråga vidare. Kärnvapenmakterna
bedriver i denna sak utpressning mot icke kärnvapenstater och mot små
neutrala länder som vårt. Kan inte garantier lämnas bör inte heller flottbesök
av detta slag välkomnas. Förlusten av ett utbyte av detta slag kan bäras med
jämnmod och uppvägs mer än väl av den höjning av Sveriges prestige utanför
kärnvapenmakternas krets som ett sådant ställningstagande medför. Detta
bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrks motionerna U403 yrkande 1,
U404, U405 samt U406.

dels att utskottets hemställan i moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande garantier vid utländska flottbesök m. m.
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1986/87:U403, motion
1986/87:U404, motion 1986/87:U405 och motion 1986/87:U406 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Nedrustningspolitikens framtida inriktning

Ingemar Eliasson (fp), Anita Bråkenhielm (m), Rune Ångström (fp) Gunnar
Hökmark (m) och Ivar Virgin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
gör” och slutar med ”yrkande 8 avstyrks.” bort ha följande lydelse:
Utskottet gör sammanfattningsvis bedömningen att en systematisk säkerhetspolitisk
beredning och prioritering av möjliga initiativ på det nedrustningspolitiska
området liksom en analys av tänkbara konsekvenser för vår
egen del ligger väl i linje med Sveriges långsiktiga intresse.

Även om arbetsformerna och resurstilldelningen i huvudsak är anpassade
till de krav som nu kan ställas, finner utskottet det angeläget att det
kontinuerligt övervägs på vilket sätt i landet tillgängliga kunskaper och
resurser bäst skall kunna samordnas och fördelas för att nedrustningspolitiken,
bl. a. enligt de intentioner som kommit till enhälligt uttryck under
beredningen av 1987 års försvarsbeslut, skall förbli en verksam och integrerad
del av vår säkerhetspolitik. Motion U410 yrkande 8 får härmed anses
besvarat.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande nedrustningspolitikens framtida inriktning och arbetsformer att

riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1986/87:U410 besvarat med
vad utskottet anfört,

6. Kärnvapens förenlighet med gällande konventioner
Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”En rättslig
prövning” och slutar med ”avstyrks därmed.” bort ha följande lydelse:

En rättslig prövning skulle bringa klarhet över dessa förhållanden. Det
måste betecknas som klart otillfredsställande att FN-stadgan inte är klart
entydig på denna punkt. Om prövningen skulle få ett negativt resultat, dvs.
stadgan tillåter användning av kärnvapen, blir det i fortsättningen ett hårt
och för kärnvapenmakterna oerhört betungande argument i debatten om att
tillskapa en konvention av det slag som Indien föreslagit. Utskottet tillstyrker
därmed motion U414.

dels att utskottets hemställan i moment 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande kärnvapens förenlighet med gällande konventioner
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:U414 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Begreppet Gemensam säkerhet

Anita Bråkenhielm, Gunnar Hökmark och Ivar Virgin (alla m) anser
att meningen på s. 9 i utskottets yttrande som lyder: ”Gemensam säkerhet
ger en tryggare värld än en politik grundad på kärnvapenavskräckning.” bort
utgå.

UU 1987/88:1

Särskilda yttranden

UU 1987/88:1

1. Frysning av kärnvapenarsenalerna

Anita Bråkenhielm, Gunnar Hökmark och Ivar Virgin (alla m) anför:

I ett läge där supermakterna gjort långtgående utfästelser om verkliga
reduktioner i kärnvapenarsenalerna synes det angeläget att fortsätta på
denna väg. Provstoppsfrågan, som är en väl definierad del i ett större s. k.
frysförslag, har förutom i de bilaterala förhandlingarna mellan supermakterna
också sin givna plats i CD i Genéve. Att komplicera förhandlingarna med
att t. ex. definiera vad som kan anses vara kärnvapenbärare eller vad som i
övrigt skulle ingå i en s. k. frys ter sig i nuvarande läge som en betydande risk
att försena arbetet på en kärnvapennedrustning.

2. Bortskaffande av kvarlämnad krigsmateriel
Gunnel Jonäng och Pär Granstedt (båda c) anför:

Det är enligt vår mening ytterst angeläget att frågan om bortskaffande av
kvarlämnad krigsmateriel även fortsättningsvis drivs med kraft av den
svenska regeringen, även om det av olika skäl för närvarande är svårt att
åstadkomma något genombrott i FN. De alltmer utstuderade moderna
försåtvapnen, såsom landminor med splitterverkan, utgör en fruktansvärd
fara även lång tid efter det att fientligheter mellan krigförande länder
upphört. De drabbar oskyldiga, ibland generationer efter det de utplacerats
och bidrar därigenom till att förlänga krigets lidande och det hat som kriget
utsår.

Den svenska regeringen bör därför noggrant pröva vilka vägar som kan stå
öppna för att nå framsteg på detta viktiga humanitära område.

3. Bifogande av dokument

Anita Bråkenhielm, Gunnar Hökmark och Ivar Virgin (alla m) anför:

Vi vill uttrycka en mycket stor tveksamhet inför det ändamålsenliga i att som
bilaga till utskottets betänkande bifoga ett långt, svårpenetrerat och på
främmande språk avfattat dokument rörande endast en av de många viktiga
frågor som avhandlas i detta betänkande.

International Conference on
the Relationship between
Disarmament and
Development

24 August-ll September 1987
New York

DRAFT FINAL DOCUMENT

Preamble

The States participating in the International Conference on the Relationship
between Disarmament and Development, desirous of:

(a) Enhancing and strengthening the commitment of the international
community to disarmament and development and giving impetus to renewed
efforts in both these fields;

(b) Raising world consciousness that true and lasting peace and security in
this interdependent world demands rapid progress in both disarmament and
development;

(c) Directing global attention at a high political level on the implications of
world-wide military speiding against the sombre background of the present
world economic situation;

(d) Looking at disarmament, development and security in their relationship
in the context of the interdependence of nations, interrelationships
among issues and mutuality of interests;

(e) Taking greater account of the relationship between disarmament and
development in political decision-making;

(f) Furthering the international community’s collective knowledge of the
military and non-military threats to security;

adopt the following Final Document:

1. In the Charter of the United Nations, Member States havé undertaken
to promote the establishment and maintenance of international peace and
security with the least diversion for armaments of the world’s human and
economic resources. The Member States also express in the Charter their
determination to employ international machinery for the promotion of the
economic and social advancement of all peoples. The United Nations has
thus a central röle to play for the promotion of both disarmament and
development.

2. Disarmament and development are two of the most urgent challenges
facing the world today. They constitute priority concerns of the international
community in which all nations - developed and developing, big and smäll,

UU 1987/88:1

Bilaga

nuclear and non-nuclear - havé a common and equal stake. Disarmament
and development are two pillars on which enduring international peace and
security can be built.

3. The continuing arms race is absorbing far too great a proportion of the
world’s human, financial, natural and technological resources, placing a
heavy burden on the economies of all countries and affecting the international
flow of trade, finance and technology, in addition to hindering the process
of confidence-building among States. The global military expenditures are in
dramatic contrast to economic and social underdevelopment and to the
misery and poverty afflicting more then two thirds of mankind. Thus, there is
a commonality of interests in seeking security at lower levels of armaments
and finding ways of reduce these expenditures.

4. The world can either continue to pursue the arms race with characteristic
vigour or move consciously and with deliberate speed towards a more
stable and balanced social and economic development within a more
sustainable international economic and political order; it cannot do both.

5. Global interest in the relationship between disarmament and development
is reflected in proposals by a politically and geographically broad
spectrum of States since the early days of the United Nations. There is an
increasing understanding of this relationship, in part due to the expert studies
and reports prepared by the United Nations.

6. The contrast between the global military expenditures and the unmet
socio-economic needs provides a compelling moral appeal for relating
disarmament to development. There is also a growing recognition that both
overarmament and underdevelopment constitute threats to international
peace and security.

7. The convening under the aegis of the United Nations of this International
Conference on the Relationship between Disarmament and Development
is a landmark in the process of undertaking, at a political level, the
multilateral consideration of the relationship between disarmament and
development.

Relationship between disarmament and development in all its
aspects and dimensions

8. While disarmament and development both strengthen international peace
and security and promote prosperity, they are distinct processes. Each should
be pursued vigorously regardless of the pace of progress in the other; one
should not be made a hostage to the other. Pursuit of development cannot
wait for the release of resources from disarmament. Similarly, disarmament
has its own imperative separate from the purpose of releasing resources for
development.

9. However, disarmament and development havé a dose and multidimensional
relationship. Each of them can havé an impact at the national, regional
and global level in such a way as to create an environment conducive to the
promotion of the other.

10. The relationship between disarmament and development in part
derives from the fact that the continuing global arms race and development

UU 1987/88:1

Bilaga

compete for the same finite resources at both the national and international
levels. The allocation of massive resources for armaments impedes the
pursuit of development to its optimal level.

11. Considering the present resource constraints of both developed and
developing countries, reduced world military spending could contribute
significantly to development. Disarmament can assist the process of development
not only by releasing additional resources but also by positively
affecting the global economy. It can create conditions conducive to promoting
equitable economic and technological co-operation and to pursuing the
objectives of a new international economic order.

12. Real economic growth as well as just and equitable development, and
particularly the elimination of poverty, are necessary for a secure and stahle
environment at the national, regional and international levels. They can
reduce tensions and conflicts and the need for armament.

13. In the relationship between disarmament and development, security
plays a crucial röle. Progress in any of these three areas would havé a positive
effect on the others.

14. Security is an overriding priority for all nations. It is also fundamental
for both disarmament and development. Security consists of not only
military, but also political, economic, social, humanitarian and human rights
and ecological aspects. Enhanced security can, on the one hand create
conditions conducive to disarmament and, on the other provide the
environment and confidence for the successful pursuit of development. The
development process, by overcoming non-military threats to security and
contributing to a more stahle and sustainable international system, can
enhance security and thereby promote arms reduction and disarmament.
Disarmament would enhance security both directly and indirectly. A process
of disarmament that provides for undiminished security at progressively
lower levels of armaments could allow additional resources to be devoted to
addressing non-military challenges to security, and thus result in enhanced
overall security.

15. An effective implementation of the collective security provisions of the
Charter of the United Nations would enhance international peace and
security and thus reduce the need of Member States to seek security by
exercising their inherent right of individual or collective self-defence, also
recognized by the Charter. The judgement as to the level ofarms and military
expenditures essential for its security rests with each nation. However, the
pursuit of national security regardless of its impact on the security of others
can create overall international insecurity, thereby undermining the very
security it aims at promoting. This is even more so in the context of the
catastrophic consequences of a nuclear war.

16. It is widely accepted that the world is overarmed and that security
should be sought at substantially lower levels of armaments. The continued
arms race in all its dimensions, and its spreading into new areas, pose a
growing threat to international peace and security and even to the very
survival of mankind. Moreover, global military spending on nuclear and
conventional arms threatens to stall the efforts aimed at reaching the goals of

UU 1987/88:1

Bilaga

development so necessary to overcome non-military threats to peace and
security.

17. The use or threat of use of force in international relations, external
intervention, armed aggression, foreign occupation, colonial domination,
policies of apartheid and all forms of racial discrimination, violation of
territorial integrity, of national sovereignty, of the right to self-determination,
and the encroachment of the right of all nations to pursue their
economic and social development free from outside interference constitute
threats to international peace and security. International security will be
guaranteed in turn to the extent that peaceful and negotiated Solutions to
regional conflicts are promoted.

18. Recently, non-military threats to security havé moved to the forefront
of global concern. Underdevelopment and declining prospects for development,
as well as mismanagement and waste of resources, constitute
challenges to security. The degradation of the environment presents a threat
to sustainable development. The world can hardly be regarded as secure so
long as there is polarization of wealth and poverty at the national and
international levels. Gross and systematic violations of human rights retard
genuine socio-economic development and create tensions which contribute
to instability. Mass poverty, illiteracy, disease, squalor and malnutrition
afflicting a large proportion of the world’s population often become the cause
of social strain, tension and strife.

19. Growing interdependence among nations, interrelationship among
global issues, mutuality of interests, collective approach responding to the
needs of humanity as a whole and multilateralism provide the international
framework within which the relationship between disarmament, development
and security should be shaped.

Implications of the level and magnitude of the continuing military expenditures,
in particular those of the nuclear-weapon States and other militarily
important States, for the world economy and the international economic and
social situation, particularly for developing countries

20. The current level of global military spending in pursuit of security
interests represents a real increase of between four and five times since the
end of the Second World War. It also reflects approximately 6 per cent of the
world gross domestic product and has been estimated to be more thån 20
times as large as all official development assistance to developing countries.
During the 1980s, global military expenditure has grown on an average at a
faster rate thån during the second half of the 1970s.

21. The bulk of global military spending remains concentrated among
some developed countries that also carry out almost all the world’s military
research and development. It has been estimated that global expenditure on
military research and development represents approximately one quarter of
the world’s expenditure on all research and development. During recent
years, as weapons havé become more sophisticated, the rate of increase in
spending on military research and development has been higher thån the
general increase in military expenditures.

22. The military sector also consumes a significant proportion of world
energy resources and non-energy minerals and diverts skilled human

UU 1987/88:1

Bilaga

resources and industrial production, which could be utilized in other sectors.
Moreover, the production and stockpiling of armaments, particularly of
nuclear and Chemical weapons, poses a significant threat to the environment.

23. While arms exports are dominated by a number of developed
countries, the developing countries account for a major share of arms
imports. The adverse development implications of such transfers outweigh
immediate trade benefits to the suppliers and security gains to the recipients.

24. In contrast to the current level and trends in global military expenditure,
the State of the world economy in the 1980s has been characterized by a
slow-down in growth of demand and output compared with the preceding two
decades, generally lower rates of inflation, difficulties in many countries in
adapting to structural changes, a mounting stock of debt, high real interest
rates, inadequate net flows of financial resources, shifts in exchange rates,
high and increasing levels of protection, commodity prices depressed to their
lowest level in 50 years, terms-of-trade losses sustained by commodity
exporting countries, and a generally insecure economic environment in
which millions of people still lack the basic conditions for a decent life.

25. The use of resources for military purposes amounts to a reduction of
resources for the civilian sector. Military spending provides little basis for
future industrial civilian production. Military goods are generally destroyed
or soon used up. While there are some civilian by-products of military
research and training there are better direct, non-military routes to follow.

26. The opportunity cost of military expenditures över the past 40 years
has been and continues to be borne by both developed and developing
countries, as there is a pressing need for additional resources for development
in both groups of countries. In developing countries, it has been
estimated that dose to 1 billion people are below the poverty line, 780 million
people are undernourished, 850 million are illiterate, 1.5 billion havé no
access to medical facilities, an equally large number are unemployed, and 1
billion people are inadequately housed. In developed countries, resources
are required, inter alia, for meeting the priority needs of urban renewal, the
restoration of some of the infrastructures, the reduction of unemployment,
the protection of the environment, the further development of welfare
systems and the development of non-conventional sources of energy. The
developing countries are doubly affected: (a) in proportion to the expenditure
they incur themselves; and (b) because of the disturbing effect of military
expenditure on the world economy.

27. The present world economic situation should also be seen in the
context of the arms race. For certain countries the high deficits caused by
military expenditures as well as the cumulative effect of subsequent rise in the
interest rates havé the effect of diverting substantial flows of capital away
from development activities. In this sense, the whole world is affected by the
arms race.

28. Moreover, military-related production tends to be capital-intensive,
usually creating fewer jobs thån would result if an equivalent amount of
public funds had been spent on civil projects. Inefficiency associated with the
non-competitive conditions of the military market-place has a negative effect
throughout the economy, including productivity and cost, and on its

UU 1987/88:1

Bilaga

competitive position in the international märket.

29. Global military expenditure has an impact on the world economy
through interdependence among nations and the interrelationship between
the global macro-economic variables. Attempts at understanding the present
world economic situation and attaining stahle and sustainable growth need to
take account of the current levels of military expenditures.

Ways and means of releasing additional resources through disarmament
measures for development purposes, in particular in favour of developing
countries

30. Apart from promoting international peace, security and co-operation,
disarmament can improve the environment for the pursuit of development
by:

(a) Releasing resources from the military to the civilian sector at the
national level;

(b) Removing the distortions in the national and international economy
induced by military expenditure;

(c) Creating favourable conditions for international economic, scientific
and technological co-operation and for releasing resources for development
at the regional and international levels, on both a bilateral and a multilateral
basis.

31. Resources released as a result of disarmament measures should be
devoted to the promotion of the well-being ofall peoples, the improvement
of the economic conditions of the developing countries and the bridging of
the economic gap between developed and developing countries. These
resources should be additional to those otherwise available for assistance to
developing countries.

32. The release of additional resources for the civilian sector is in the
interest of both industrialized and developing countries, as it would mean the
stimulation of economic growth, trade and investment. Among developing
countries, this could also mean additional resources to meet pressing
socio-economic needs, while in the developed countries it could contribute to
the achievement of the goals of social welfare. However, working towards
the release of resources through disarmament is not enough; an international
development strategy is a vital stabilizing element in international relations.

33. The disarmament dividend may be obtained in a variety of forms.
These could include trade expansion, technological transfers, the more
efficient utilization of global resources, the more effective and dynamic
international division of labour, the reduction of public dept and budgetary
deficits, and increased flows of resources through development assistance,
commercial and other private flows or transfers of resources to the
developing countries.

34. Past experience has shown that conversion from military to civilian
production need not present insurmountable problems.

UU 1987/88:1

Bilaga

Action programme

35. With a view:

(a) To fostering an interrelated perspective on disarmament, development
and security;

(b) To promoting multilateralism as providing the international framework
for shaping the relationship between disarmament, development and
security based on interdependence among nations and mutuality of interests;

(i) The States participating in the International Conference reaffirm their
commitments in the fields of disarmament and development and
reiterate their determination to adopt, both individually and collectively,
appropriate measures to implement these commitments. These will
include bilateral, regional and global initiatives for peaceful resolution
of conflicts and disputes;

(ii) They also stress the importance of respect of the international
humanitarian law applicable in armed conflicts. Respect of this law
makes it easier to påve the way for a solution to conflicts, and hence
ultimately to release resources for development;

(iii) They recognize the need to ensure an effective and mutually
reinforcing relationship between disarmament and development and
to give practical expression to it through specific measures at the
national, regional and global levels;

(iv) They reaffirm the international commitment to allocate a portion of
the resources released through disarmament, for purposes of socioeconomic
development, with a view to bridging the economic gap
between developed and developing countries;

(v) In this connection, they will give further consideration:

a. To the adoption of measures to reduce the level and magnitude of
military expenditures which, in addition to being an approach to
disarmament, would be a means of reallocating additional resources for
social and economic development particularly for the developing
countries;

b. To the utilization of existing regional and international institutions for
the reallocation of resources released through disarmament measures
for socio-economic development, particularly in developing countries,
taking due account of existing capabilities of the United Nations system;
the allocation, within the framework of the United Nations, of part of
the resources, including human and technical resources, presently
devoted to military purposes for emergency humanitarian relief operations
and critical development problems, pending the achievement of
genuine disarmament under effective international control;

d. To the importance of greater openness, transparency and confidence
among nations with a view to facilitating progress in both disarmament
and development;

(vi) They will consider:

a. Keeping under review issues related to a conversion of military industry

UU 1987/88:1

Bilaga

to civilian production and undertaking studies and plänning for this
purpose;

b. Undertaking studies to identify and publicize the benefits that could be
derived from the reallocation of military resources;

c. Making the results of experience in, and preparations for, solving the
problems of conversion in their respective countries, available to other
countries;

(vii) They agree:

o. To continue to assess their political and security requirements and the
level of their military spending, taking into account the need to keep
these expenditures at the lowest possible level, and to keep the public
informed on the subject;

b. To assess the nature and volume of resources that may be released
through arms limitation and disarmament measures and to consider
including in future disarmament negotiations provisions to facilitate the
release of such resources;

c. To carry out regularly analyses of the economic and social consequences
of their military spending and to inform their public and the United
Nations about them;

d. To appeal to appropriate regional organizations and institutions to carry
out, within their mandates as appropriate, analyses of the political,
military and economic factors in their regions, with a view to encouraging
regional measures of disarmament and development;

(viii) They recognize that an informed public, including non-governmental
organizations, has an invaluable röle to play in helping to promote the
objectives of disarmament and development and creating an awareness
of the relationship between disarmament, development and security.
They therefore agree to take appropriate measures to keep the public
informed in this regard;

(ix) They emphasize the need to strengthen the central röle of the United
Nations and its appropriate organs in the field of disarmament and
development, in promoting an interrelated perspective of these issues
within the overall objective of promoting international peace and
security;

a. The United Nations and the specialized agencies should give increased
emphasis, in their disarmament-related public information and education
activities, to the disarmament-development perspective;

b. They request the Secretary-General of the United Nations to intensify
his efforts to foster and co-ordinate the incorporation of disarmamentdevelopment
perspective in the activities of the United Nations system;

c. The United Nations should make greater efforts to promote collective
knowledge of the non-military threats to international security;

d. An improved and comprehensive data base on global and national
military expenditures would greatly facilitate the study and analysis of
the impact of military expenditures on the world economy and the
international economic system. To this end, the broadest possible
number of States should provide objective information on their military
budgets to the United Nations according to agreed and comparable

UU 1987/88:1

Bilaga

definitions of the specific components of these budgets. In this
connection, the work under way in the United Nations for a systematic
examination of various problems of defining, reporting and comparing
military budget data should be intensified;

e. The United Nations should continue to undertake, on a regular basis,
analysis of the impact of global military expenditures on the world
economy and the international economic system. Consideration should
be given to the idea of establishing a mechanism within the existing
framework of the United Nations to monitor the trends in military
spending;

/. The United Nations should facilitate an international exchange of views
and experience in the field of conversion;

g. The General Assembly, in receiving the report of this Conference, is
requested to keep under periodic review the relationship between
disarmament and development in the light of this action programme,
including its consideration at the forthcoming third special session
devoted to disarmament.

UU 1987/88:1

Bilaga