om nedrustning (Betänkande 1986/87:UU4 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1986/87:4

om nedrustning

Motionerna

I motion 1985/86:U401 av Ingela Mårtensson (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att garantier skall krävas vid
militärbesök att kärnvapen ej förs in på svenskt territorium.

I motion 1985/86:U402 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att begära att regeringen återkommer med
förslag om hur FN:s freds- och säkerhetsbevarande roll kan stärkas,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om program för nedrustning av kärnvapen,

3. att riksdagen beslutar att begära förnyade initiativ för att förhindra
militarisering av nya områden,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om åtgärder för att få till stånd ett fullständigt förbud mot
kärnvapenprov,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om ett totalförbud mot kemiska vapen,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ i syfte att
uppnå en militär avspänning i Europa i enlighet med motionen,

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ för att underlätta
kontrollen av avtal i enlighet med motionen,

9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ i FN angående
borttagande av explosivt material från krigsskådeplatser,

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om en arbetsgrupp för en kärnvapenfri zon i
Norden,

11. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ i syfte att få
till stånd förbud mot kryssningsrobotar,

12. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i övrigt anförts i motionen om inriktningen av nedrustningsarbetet.

(Yrkande 5 i motionen har behandlats i näringsutskottets betänkande NU
1985/86:25.)

I motion 1985/86:U403 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen godkänner vad som anförs i motionen om förbud mot
kärnvapen och militarisering av rymden,

2. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om att stärka
FN:s roll och tillkännager regeringen detta,

1986/87:4

1 Riksdagen 1986187. 9 sami. Nr 4

4. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om Stockholms- UU 1986/87:4
konferensen och lägger fram förslag om ensidiga svenska åtgärder för att

öka säkerheten i Nordeuropa i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen begär att regeringen upptar diskussioner med Finland
om inrättandet av en nordisk kärnvapenfri zon i enlighet med vad som
anförs i motionen,

6. att riksdagen uttalar sitt stöd för det tyska initiativet för att skapa en
från kemiska vapen fri zon i Europa och begär att regeringen internationellt
verkar för ett totalförbud mot tillverkning, utplacering och användning
av kemiska vapen,

7. att riksdagen beslutar begära att regeringen utreder frågan om förstärkning
av det folkrättsliga neutralitetsskyddet i enlighet med vad som
anförs i motionen,

8. att riksdagen uttalar sitt stöd för förslaget om inrättandet av ett av
kärnvapenmakterna bemannat kriskontrollcentrum i Sverige,

10. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om diplomatiska
kontakter och tillkännager regeringen detta,

11. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om fördjupade
svenska kontakter med den alliansfria rörelsen,

12. att riksdagen hos regeringen hemställer om en grundlig redovisning
av sambandet kärnkraft—kärnvapen i enlighet med vad som anförs i motionen,

13. att riksdagen av regeringen begär en studie om upprustningens
orsaker,

14. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om en studie om
ett nytt säkerhetspolitiskt system för gemensam säkerhet och tillkännager
regeringen detta.

(Yrkande 3 har behandlats i UU 1985/86:16 och yrkande 9 i UU
1986/87:3.)

I motion 1985/86: U404 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen i avvaktan på att ett fullständigt
kärnvapenprovstopp kan uppnås verkar för att den försöksverksamhet
med seismisk övervakning som pågår inte avbryts,

2. att riksdagen beslutar begära att regeringen fortsätter verka för ett
förbud mot biologiska vapen [skall vara radiologiska vapen] i enlighet med
vad som föreslås i motionen,

3. att riksdagen begär att regeringen verkar för generella säkerhetsgarantier
i enlighet med vad som föreslås i motionen,

4. att riksdagen begär att regeringen även fortsättningsvis skall verka för
att förhandlingar om förbud mot kemiska vapen kvarhålls inom ramen för
nedrustningskonferensen (CD) i Genéve,

5. att riksdagen begär att regeringen fortsättningsvis skall verka för
förbättrad kontroll av efterlevnaden av förbuden mot användning av kemiska
och biologiska vapen,

6. att riksdagen uttalar sig för vikten av att balansen mellan de tre
sakområdena inom ESK-processen upprätthålls i pågående och kommande
förhandlingar, 2

7. att riksdagen begär att regeringen vid Stockholmskonferensen särskilt UU 1986/87:4
skall verka för konkreta säkerhetsskapande åtgärder av det slag som

nämns i motionen,

8. att riksdagen uttalar att regeringen särskilt bör beakta möjligheterna
att ta till vara den svenska sakkunskap och kompetens som bl. a. utvecklats
under Stockholmskonferensens arbete för fortsatt svenskt utvecklingsarbete
inom detta område.

I motion 1985/86: U405 av Ingemar Eliasson och Rune Ångström (båda fp)
hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande svensk säkerhetspolitik i närområdet och vår
neutralitetspolitik,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande skapandet av en kärnvapenfri zon i Norden,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande Sveriges arbete i Förenta nationerna,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande behovet för nedrustningsdelegationen i Genéve
av expertis på vapenutvecklingen i yttre rymden,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande ett mera aktivt agerande i FN för internationella
avtal om militära utgiftsbegränsningar.

I motion 1985/85:U406 av Stig Gustafsson och Hans Göran Franck (båda
s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att Sverige verkar för ett
internationellt avtal eller konvention om icke-första-bruk av atomvapen,
som alla länder uppmanas ansluta sig till.

I motion 1985/86:U408 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs med hänvisning
till vad som anförts i motion 1985/86: Fö205 att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts om en kärnvapenfri zon i Norden.

Bakgrund

I föreliggande betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som
väcktes under allmänna motionstiden i början av året. Flera av yrkandena
avser de centrala nedrustningsfrågor som diskuteras mellan supermakterna
eller i nedrustningskonferensen i Genéve. Dit hör bl.a. förslaget om
fullständigt stopp för kärnvapenprov, åtgärder mot fortsatt militarisering
av rymden samt kemiska och biologiska vapen. En annan grupp av yrkanden
avser det samarbete och de förtroende skapande åtgärder som främst
behandlas i Stockholmskonferensen inom ramen för ESK-processen. Ett
tredje område är säkerheten i Norden, däribland bl. a. frågan om en kärnvapenfri
zon. I några yrkanden föreslås vidare att Sverige skall ta initiativ 3

tl Riksdagen 1986187. 9 sami. Nr 4

till ett antal säkerhetspolitiska studier. En närmare presentation av niotio- UU 1986/87:4
nema ges under de avsnitt där de behandlas.

Flera av de i motionsyrkandena berörda frågorna har utskottet behandlat
i tidigare nedrustningsbetänkanden, senast i UU 1984/85:1 och 16.

Utförliga redogörelser lämnades då såväl för organisationen av nedrustningsarbetet
inom och utom FN-systemet som för sakläget på de olika
förhandlingsområdena. I UU 1984/85:16 gavs en redovisning för de frågor
som har samband med rymdens militarisering. Utskottet hänvisar till de
alltjämt gällande allmänna beskrivningar som gjorts i tidigare betänkanden
och lägger i det följande viss tonvikt vid den utveckling som ägt rum under
det gångna året.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Takten och graden av framgång i nedrustningsförhandlingarna påverkas av
förhållandet mellan de båda supermakterna. Under en följd av år har
relationerna mellan USA och Sovjetunionen varit sådana att konkreta
resultat av pågående förhandlingar uteblivit. De två supermakternas ledare
har under det gångna året träffats två gånger för samtal om framför allt de
centrala kärnvapenfrågorna. Ännu har dessa överläggningar inte lett till
något konkret resultat.

Nedrustningskonferensen i Genéve (CD), i vilken 40 stater, däribland
Sverige, deltar, behandlar huvudsakligen en rad viktiga delfrågor. Arbetet
på att uppnå ett avtal om fullständigt provstopp betraktas som ett av de
angelägnaste av CD:s förhandlingsområden. Konferensen har ännu inte
kunnat enas om ett mandat för en förhandlingsgrupp för provstoppsfrågan.

Framsteg har emellertid gjorts i vad gäller verifikation av ett eventuellt
kärnvapenprovstopp (se nedan). Förhandlingar om en konvention om ett
fullständigt förbud mot kemiska vapen pågår och har avancerat. Det råder
nu enighet om att en konvention bör innehålla förbud mot utveckling,
produktion, förvärv, lagring, innehav och överföring av kemiska vapen
samt att parterna skall förstöra existerande lager. Liksom på andra områden
har det visat sig svårt att nå enighet om de konventionsbestämmelser
som har med kontroll av efterlevnaden att göra. USA önskar långtgående
kontrollmekanismer. Sovjetunionen har mjukat upp sin inställning och i
princip gått med på inspektion på platsen när lagren av kemiska vapen
skall förstöras sedan en konvention ingåtts.

I den internationella debatten har förslag väckts om att upprätta en zon i
Europa fri från kemiska vapen. Ett exempel på ett sådant förslag är det
som lagts fram gemensamt av socialdemokratiska partiet i Förbundsrepubliken
Tyskland (SPD) och det statsbärande partiet i Tyska Demokratiska
Republiken (SED).

Under 1985 års session inrättade CD en särskild kommitté för studium
av frågor som har med kapprustning i yttre rymden att göra. Med rymdvapen
avses satelliter för styrnings-, sambands- och kontrolländamål, vapensystem
för bekämpning av satelliter (ASAT-system), helt eller delvis baserade
i rymden, och rymdbaserade försvarssystem mot kärnvapenmissiler
som passerar rymden. Det är ett system av detta sistnämnda slag det 4

amerikanska militära forskningsprogrammet för rymdförsvar (SDI, Sträte- UU 1986/87:4
gic Defence Initiative) syftar till att utveckla.

CD:s kommitté för förhindrande av kapprustning i rymden bör enligt
Sveriges uppfattning åtminstone till att börja med ägna sig företrädesvis åt
antisatellitvapen (ASAT). Frågan om rymdbaserad bekämpning av kärnvapenmissiler
blockeras tills vidare av oenigheten mellan USA och Sovjetunionen
om SDI och bedöms därför inte nu kunna drivas med framgång i
CD. Användningen av satelliter för övervakningsändamål behöver inte
nödvändigtvis innebära ett militärt hot utan kan uppfattas som ett stabiliserande
inslag i rustningsbilden. Spaningssatelliter tjänar redan som militärt
verifikationsinstrument för vissa rustningskontrollavtal. Verksamheten
i CD-kommittén bör skiljas från FN:s rymdkommitté som upprättades
år 1959 för att samordna verksamhet för rymdens fredliga utnyttjande.

Inom CD pågår också arbete på en konvention om förbud mot radiologiska
vapen. En förhandlingskommitté har upprättats för ändamålet. Radiologiska
vapen bygger på användning av radioaktiv strålning. Sådana
vapen är ännu inte i praktiskt bruk; konventionen tar därför huvudsakligen
sikte på befarade framtida förhållanden. Sverige har redan 1980 föreslagit
att det i konventionen också skulle tas med ett förbud mot anfall mot
kärnkraftsanläggningar och framlade år 1984 ett textförslag av denna innebörd.
Vi har vunnit brett stöd för tanken på ett förbud mot anfall mot
kärnkraftsanläggningar, men det är ännu oklart om det går att få till stånd
en gemensam konvention för dessa bägge aspekter på frågan.

Beslut har fattats om att kommittén för negativa säkerhetsgarantier
skall återuppta sitt utredande arbete år 1987 (se vidare s. 9).

Ett av mycket få exempel på egentliga nedrustningsåtgärder är 1972 års
konvention om biologiska (bakteriologiska) vapen. Enligt denna är utveckling,
framställning och lagring av biologiska vapen förbjuden. Konventionens
svaghet har varit dess brist på kontroll- och efterlevnadsregler. Under
den andra granskningskonferensen för konventionen i september 1986
enades deltagarländerna emellertid om vissa tolkningsuttalanden som innebär
att förutsättningarna för en effektivare kontroll av konventionens
efterlevnad förbättras. Konferensen beslutade bl.a. om ett antal förtroendeskapande
åtgärder såsom ett bättre informationsutbyte rörande förekomsten
av högrisklaboratorier, plötsligt utbrott av epidemiska sjukdomar
m.m. Det uttalades också att stridsmedel framställda med genteknik skall
anses falla under B-vapenkonventionen, en fråga som tidigare behandlats
av utskottet (UU 1984/85:1). En ny granskningskonferens skall äga rum år
1991.

Kontroll av efterlevnaden av nedrustningsåtgärder har kommit att inta
en allt viktigare plats i förhandlingarna. Det är särskilt USA och andra
västmakter som fäst avseende vid att kontrollen blir effektiv. Kontrollteknik
av olika slag - verifikation - har efter hand blivit något av en egen
disciplin i nedrustningsarbetet. Syftet med verifikation är uppenbart; det är
nödvändigt att kontrollera att ett ingånget avtal hålls. Ett ytterligare syfte
med verifikationssystem är att motverka ogrundade misstankar om att
motparten förbereder en aggressiv handling. Den vapentekniska utvecklingen
har i många avseenden inneburit att verifikation blivit svårare att 5

genomföra, samtidigt som exempelvis satellitverksamheten förbättrat möj- UU 1986/87:4
ligheterna att utöva kontroll över installationer på motpartens territorium.

Svenska experter har sedan lång tid särskilt intresserat sig för hur
kontroll av efterlevnaden av ett avtal om fullständigt stopp för kärnvapenprov
skulle kunna utformas. År 1976 upprättade CD på svenskt inititativ en
seismisk expertgrupp. Gruppen har sedermera utformat förslag till ett
kontrollsystem som bl.a. omfattar ett nätverk av seismologiska stationer,
utbyte av data mellan dessa stationer och sammanställning av data i
internationella datacentraler, varav en i Sverige. Ett omfattande internationellt
prov med detta system utfördes år 1984. En vidareutveckling har
förberetts av CD:s expertgrupp, innefattande bl.a. ett nät av standardiserade
seismologiska mätstationer kopplade till internationella datacentraler
med förmåga att hantera stora datamängder. Sverige har ställt i utsikt att
driva en sådan datacentral när enighet nåtts om att etablera ett internationellt
övervakningssystem inom ramen för ett avtal om förbud mot alla
kärnvapensprängningar. Förutsättningarna att få till stånd ett effektivare
system för utbyte av seismiska data enligt ovannämnda riktlinjer har
avsevärt förbättrats sedan Sovjetunionen nyligen accepterat en övergång
från nuvarande mätsystem (Level I) till ett mer sofistikerat system (Level
II), som omfattar fullständiga mätningar.

Utöver förhandlingsarbetet i CD sker överläggningar i nedrustningsfrågor
i flera andra sammanhang. Störst uppmärksamhet väcker de bilaterala
kontakterna mellan supermakterna, bl. a. i centrala kärnvapenfrågor. I
början av år 1985 enades USA och Sovjetunionen om att ånyo föra förhandlingar
i Genéve om strategiska kärnvapenbärare, kärnvapenbärare av
medeldistanstyp och rymdvapen. Ett samband etablerades mellan dessa
tre sakområden så till vida att de skall övervägas parallellt. Från sovjetisk
sida har särskilt betonats att begränsningar av det planerade amerikanska
rymdprogrammet (SDI) är en förutsättning för överenskommelser om begränsningar
av strategiska kärnvapen och kärnvapen av medeldistanstyp.

Oenigheten om SDI synes ha varit en huvudorsak till att mötet i Reykjavik
mellan president Reagan och generalsekreterare Gorbatjov inte ledde till
någon konkret överenskommelse trots att parterna vid mötet — enligt
tillgängliga uppgifter - skulle ha kommit nära varandra på specifika områden.
Sålunda skulle en pricipiell enighet ha nåtts om att reducera antalet
strategiska offensiva kärnvapenbärare och stridsspetsar med 50%, dvs.
landbaserade ICBM (lntercontinental Ballistic Missiles), ubåtsbaserade
SLBM (Sea Launched Ballistic Missiles) och strategiska bombflygplan,
inkl. flygburna kryssningsmissiler. På motsvarande sätt skulle parterna i
princip ha enats om att eliminera alla medeldistansvapen i Europa (INF,

Intermediate-range Nuclear Forces), inkl. landbaserade kryssningsmissiler
(GLCM, Ground Launched Cruise Missiles). Även begränsningsnivåer
och framtida reduktioner av medeldistansmissiler med kort räckvidd
(SRINF, Short Range Intermediate-range Nuclear Forces) diskuterades i
Reykjavik. Uppgörelserna i dessa delfrågor var dock villkorade av ett
godtagbart totalresultat.

Överläggningarna skulle enligt tillgängliga rapporter inte ha omfattat
ubåtsbaserade kryssningsmissiler (SLCM, Sea Launched Cruise Missiles), 6

en kategori vapenbärare som därmed för närvarande inte är föremål för UU 1986/87:4
några direkta förhandlingar.

Det är tills vidare oklart vilka förutsättningar som råder för fortsatta
bilaterala kontakter på hög nivå mellan USA och Sovjetunionen i de
centrala nedrustningsfrågorna. Förhandlingarna i Genéve mellan de båda
länderna fortsätter dock.

Överläggningar om konventionella styrkor i Centraleuropa pågår sedan
år 1973 i Wien mellan NATO och Warszawa-pakten (MBFR, Mutual
Balanced Force Reductions). Inte heller dessa förhandlingar har givit
några egentliga resultat.

Även i FN förs överläggningar om nedrustningsfrågor, men FN är inte i
första hand ett forum för förhandlingar. I det pågående mötet med FN:s
generalförsamling kommer liksom tidigare år ett antal resolutionsförslag
att framläggas. Sverige och Mexiko framlade år 1982 gemensamt ett förslag
till resolution om frysning av befintliga kärnvapenarsenaler. Resolutioner
av denna innebörd har sedermera framlagts årligen och vunnit ökande
anslutning även bland NATO-länder.

Generalförsamlingen har också givit ett brett stöd åt resolutioner som
uppmanar kärnvapenländerna att göra bindande åtaganden om icke-förstaanvändning
av kärnvapen i krig. Sovjetunionen och Kina har gjort sådana
utfästeler. NATO-länderna (med undantag av Grekland) har röstat mot
resolutionsförslag om icke-förstaanvändning med motiveringen att förslaget
riktar sig mot den säkerhetspolitiska doktrin som NATO valt för att
trygga sin säkerhet. Sverige har stött resolutionerna i denna fråga men
samtidigt framhållit att ett allmänt åtagande om icke-förstaanvändning
skulle underlättas om en ungefärlig paritet på lägre nivå kunde etableras i
vad avser konventionella styrkor. (För en utförligare redogörelse se bl. a.

UU 1984/85:1).

Sverige står också sedan länge bakom resolutionsförslag i generalförsamlingen
om fullständigt provs topp, om kapprustningen i rymden och om
marin kapprustning.

I generalförsamlingen har regelmässigt förekommit resolutioner om reduktion
av militärbudgetar, ett ämne som särskilt berörs i motion U405
(fp). En eventuell överenskommelse om en ömsesidig nedskärning av
militärutgifter kräver en enig syn på definitioner och redovisningsmetodik
liksom kontrollinstrument. Ett visst tekniskt utredningsarbete har bedrivits
inom FN, och ett system för frivillig rapportering av militärutgifter har
varit i bruk sedan år 1980 men hittills endast vunnit begränsad anslutning.

FN:s nedrustningskommission (UNDC) har återupprättats som ett överläggande
organ i vilket samtliga FN:s medlemsstater kan delta. Inte heller i
UNDC förs konkreta förhandlingar; det är snarare att betrakta som ett
forum för diskussion. Vid dess möte i maj 1986 diskuterades bl.a. de
marina rustningarna på grundval av den studie på området som Sverige tog
initiativ till vid 1983 års möte med generalförsamlingen.

Vid sidan av regelrätta förhandlingar pågår en betydelsefull opinionsbildning
i nedrustningsfrågor i olika fora. Förslag om åtgärder har framlagts,
bl. a. av den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor
(Palme-kommissionen), däribland förslaget att i Centraleuropa 7

t2 Riksdagen 1986187. 9 sami. Nr 4

upprätta en 300 km bred korridor fri från kärnvapen med kort räckvidd UU 1986/87:4
(slagfältskärnvapen).

Ett fortlöpande samarbete har också etablerats mellan stats- och regeringscheferna
i Argentina, Grekland, Indien, Mexiko, Sverige och Tanzania
— den s.k. femkontinentgruppen. Vid det senaste mötet med denna
grupp, som ägde rum i Mexiko i augusti 1986, gjordes bl. a. ett uttalande
om bistånd från de sex länderna för ett system för kontroll av ett kämvapenprovstopp.
Ett detaljerat verifikationsförslag åtföljde Mexikodeklarationen.

Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen

Konferensen i Stockholm om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder
och nedrustning avslutade sin första fas i september 1986 efter två och ett
halvt års arbete. En överenskommelse, daterad den 19 september 1986,
med titeln ”Document of the Stockholm Conference” antogs, bestående
av ett inledande avsnitt, en deklaration om att icke bruka våld, följt av
särskilda avsnitt med bestämmelser bl. a. om förhandsanmälan, om observatörer,
om årskalender för militära övningar, om s.k. restriktionsåtgärder
och om verifikation.

Mandatet för Stockholmskonferensen gavs av ESK:s uppföljningsmöte i
Madrid år 1983. Uppdraget var att söka nå fram till militärt betydelsefulla,
verifierbara och politiskt bindande överenskommelser om förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder som skulle täcka hela Europa. Konferensen
siktade mot en vidareutveckling och komplettering av de förtroendeskapande
åtgärder som antogs av säkerhetskonferensen i Helsingfors år 1975.

De beslut som fattades i Stockholm innebär bl. a. att föranmälan av militära
manövrar till lands blir obligatorisk om övningen omfattar 13000 man
eller mer eller stridsvagnar till ett antal av 300 eller däröver. Även truppförflyttningar
av motsvarande storlek skall föranmälas. En i förhållande till
Helsingforsdokumentet viktig nyhet är att sjö- och luftlandsättningsövningar
skall föranmälas om de omfattar 3000 man eller däröver. Föranmälningstiden
är minst 42 dagar. Relativt detaljerade regler uppställs i
slutdokumentet för de specifikationer som skall ingå i föranmälan. Vidare
åtar sig deltagarländerna att inbjuda observatörer till militära övningar till
lands om övningen omfattar 17000 man eller mer (för sjö- eller luftlandsatta
trupper 5000 man).

Utöver ovannämnda notifieringsplikt skall deltagarländerna i en årskalender
informera varandra om planerade övningar för det kommande året
senast den 15 november. Övningar med större deltagande än 40000 man
får endast genomföras om de anmälts i årskalendern. Övningar omfattande
mer än 75000 man får endast äga rum om de anmälts samtidigt som
årskalendern avseende det närmast föregående året överlämnades. På
verifikationsområdet enades konferensländerna om att underkasta sig inspektion
på platsen på begäran av annan deltagarstat i fall då efterlevnaden
av Stockholmsdokumentet ställs i tvivelsmål. Deltagarländerna måste tillmötesgå
sådan begäran, men de har inte skyldighet att motta mer än tre 8

inspektioner per år och inte mer än en gång per år från ett och samma UU 1986/87:4
deltagarland.

De åtgärder man enats om i Stockholm avser främst landtrupper. Huvuddelen
av luftverksamheten och de marina frågorna har skjutits på
framtiden.

Stockholmskonferensens resultat kommer nu att diskuteras av det tredje
uppföljningsmötet inom ramen för ESK-processen som inleddes i Wien
den 4 november. I Wien skall också de expertmöten varom beslut fattades
i Madrid, bl.a. mötet i Ottawa i maj 1985 om mänskliga rättigheter och
mötet i Bern i april 1986 om mänskliga kontakter utvärderas. Inget av
dessa båda möten avsatte något slutdokument. Avsikten är att ESKstaterna
därefter skall fatta beslut om en eventuell andra fas av Stockholmskonferensen.
Denna fas skulle även komma att handla om frågor
som mer direkt tar sikte på nedrustning.

Inför mötet i Wien har fastställts allmänna riktlinjer för de;n svenska
förhandlingsuppläggningen inom de tre sakområdena eller korgarna, dvs.
de grundläggande principerna för ESK-samarbetet och de säkerhetspolitiska
frågorna (korg I), ekonomiskt, tekniskt och vetenskapligt samarbete
samt miljöfrågor (korg II) och informationsutbyte, mänskliga rättigheter
och mänskliga kontakter över gränserna (korg III). De svenska strävandena
kommer att inriktas på att uppnå väl avvägda framsteg inom alla
berörda sakområden. Den svenska delegationen kommer bl.a att verka för
att uppföljningsmötet i Wien fattar beslut om en fortsättning av Stockholmskonferensens
arbete i syfte att inom ESK:s ram få till stånd förhandlingar
om nedrustning i Europa.

Säkerhetspolitiken i Norden och svensk nedrustningspolitik

Sveriges deltagande i det internationella nedrustningsarbetet och de många
förslag till konkreta nedrustningsåtgärder vi stött eller själva framlagt
syftar ytterst till att öka Sveriges egen säkerhet genom att minska spänningen
i världen. Försvarskommittén fastslår i sitt betänkande (SOU
1985:23) att ”Målet för de svenska nedrustningssträvandena är att få till
stånd internationell nedrustning i former som inte ger någon part ett
övertag, men väl ökad säkerhet åt det internationella samfundet som
helhet”. Det är mot denna bakgrund Sveriges långvariga arbete i nedrustningskonferensen
i Genéve skall ses. Det svenska stödet för tanken på en
kärnvapenfri zon i Norden är ett led i samma strävan. Syftet med en sådan
zon är att öka de nordiska staternas säkerhet genom att minska kärnvapenhotet
mot dem.

En kärnvapenfri zon förutsätter att de stater som ingår i zonen utfäster
sig att inte hysa och godta förekomsten av kärnvapen på sina territorier i
freds- eller krigstid. Kärnvapenmakterna måste bl.a. förbinda sig att inte
använda eller hota att använda kärnvapen mot zonen. Utformningen av
sådana åtaganden, s.k. negativa säkerhetsgarantier, är en fråga av stor
betydelse som bl.a. diskuteras inom nedrustningskonferensen i Genéve
och också finns med på dagordningen för FN:s generalförsamling.

För Sveriges vidkommande är det av avgörande betydelse att en negativ 9

säkerhetsgaranti inte utformas så att vi hamnar i ett avtalsförhållande till UU 1986/87:4
den garantigivande kärnvapenmakten. Ett sådant avtalsförhållande skulle
kunna leda till krav från stormakterna på att få granska och lämna synpunkter
på vår säkerhetspolitik. Av detta skäl har Sverige hittills avstått
vid omröstningen om det resolutionsförslag i FN som siktar till en internationell
konvention om negativa säkerhetsgarantier.

Enligt svensk uppfattning är det till fyllest om kärnvapenmakterna gör
legalt bindande och generellt verkande åtaganden att avstå från bruk av
kärnvapen mot kärnvapenfri stat eller kärnvapenfri zon. Av den kärnvapenfria
staten eller zonen bör i gengäld inget annat krävas än att den avstår
från kärnvapen genom att ansluta sig till icke-spridningsfördraget (NPT),
genom att ingå i en kärnvapenfri zon eller på annat legalt bindande sätt.

Hittills har kärnvapenmakterna Sovjetunionen, Kina, USA, Storbritannien
och Frankrike genom generella uttalanden vid FN:s extra generalförsamling
om nedrustning år 1978 gjort åtaganden om att avstå från att bruka
kärnvapen mot kärnvapenfri stat. (Frankrikes åtagande utvidgades under
den extra generalförsamlingen år 1982).

Dessa åtaganden är av varierande innehåll och räckvidd, och det har
framförts önskemål om att de skulle göras likformiga. Försök har gjorts
inom CD att nå fram till mer samstämmiga och villkorslösa garantier från
kärnvapenmakterna, dock utan resultat. Sverige har för sin del genom ett
uttalande i CD år 1981 uttalat som sin mening att de givna garantierna fullt
ut är tillämpliga på Sverige. Ingen avvikande åsikt har framförts av kärnvapenmakterna
i frågan, men de har inte heller bekräftat den svenska tolkningen.

Utskottet

Inledningsvis vill utskottet framhålla att såväl den svenska nedrustningspolitiken
som de många motionsyrkanden om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande
åtgärder som utskottet haft att ta ställning till på olika sätt
återspeglar det starka engagemang för fred och nedrustning som miljontals
människor på skilda sätt manifesterar i Sverige och i vår omvärld.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

Det är av största betydelse att Sverige använder sin ställning som alliansfritt
land till att påverka nedrustningsförhandlingarna i positiv riktning.

Nedrustningskonferensen i Genéve (CD) är det det viktigaste forumet
för multilaterala nedrustningsförhandlingar. I detta deltar även de små
staterna som jämbördiga parter. Sverige och andra av CD:s mindre deltagarländer
skulle helst se att CD:s betydelse ökade och att de centrala
nedrustningsfrågorna i största utsträckning behandlades och beslutades
där. I realiteten bestäms emellertid villkoren för nedrustningsförhandlingarna
i och utanför CD i hög grad av supermakterna och av de relationer
som råder mellan dem. Under en lång följd av år har utskottet nödgats

konstatera att inget verkligt genombrott skett i nedrustningssträvandena 10

inom CD och att betydelsefulla framsteg i stort sett uteblivit, huvudsakli- UU 1986/87:4
gen på grund av oenighet mellan Sovjetunionen och USA.

De olika förväntningar som hade knutits till sammanträffandet i Reykjavik
mellan president Reagan och generalsekreterare Gorbatjov i oktober
1986 infriades inte. Inte heller mötet mellan ländernas båda utrikesministrar
vid inledningen av ESK-mötet i Wien i november ledde till något
resultat. För närvarande tycks USA:s vägran att begränsa sitt rymdförsvarsprogram
(SDI, Strategic Defence Initiative) och de farhågor inför
framtiden detta inger Sovjetunionen vara ett avgörande hinder för en mera
omfattande överenskommelse.

Trots avsaknaden av överenskommelser i de direkta förhandlingarna
mellan USA och Sovjetunionen finns det anledning att ta fasta på de
positiva inslag som kan skönjas. Redan det förhållandet att de båda ländernas
ledare mötts två gånger under det senaste året är tecken på att supermakterna
har behov av att bryta dödläget. Som framgår av bakgrundsavsnittet
torde det i Reykjavik ha nåtts en principiell enighet om behovet av
nedskärningar av kärnvapenarsenalerna på viktiga områden. Det är enligt
utskottets mening tillfredsställande att båda parter uttalat att förslagen från
Reykjavik fortfarande ”ligger på förhandlingsbordet”.

Vad som blivit känt från överläggningarna kan komma att få en inverkan
på opinionerna i väst och i öst; de uttalanden som under senare tid gjorts
av företrädare för USA och Sovjetunionen tyder på att det nu finns en vilja
till fortsatta kontakter med utgångspunkt i de förslag de båda parterna
framlade i den isländska huvudstaden. Dessa förslag ligger också i linje
med vad som tidigare föreslagits i fråga om kärnvapennedrustning i Europa.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det finns visst fog för förhoppningen
att vad som uppnåtts i Reykjavik på längre sikt skall ge resultat. Det
är angeläget att Sverige och andra länder utnyttjar sina möjligheter att
förmå de två supermakterna att fortsätta sina förhandlingar med utgångspunkt
i den enighet i vissa delfrågor som kom fram i Reykjavik.

I det föregående har lämnats en redovisning för de förhandlingar som
pågår i nedrustningskonferensen i Genéve och för det arbete som bedrivs i
andra fora. Avgörande framsteg på de olika delområdena förhindras genom
att USA och Sovjetunionen inte kommit överens i de centrala kärnvapen-
och rymdrustningsfrågorna. Förhandlingarna om ett fullständigt provstopp
har emellertid förts framåt genom att också Sovjetunionen förklarat
sig villigt att acceptera inspektion på platsen. Ett mer omfattande system
för seismisk övervakning av kärnvapenprov förbereds av CD:s seismiska
expertgrupp i vilken svensk expertis spelar en aktiv roll och Sverige
innehar ordförandeposten. I likhet med vad som framförs i motion U404
(m) och motion U405 (fp) är det utskottets förhoppning att gruppens arbete
skall leda till att enighet nås om förbättrade metoder för övervakning av ett
provstopp. Förutsättningarna härför tycks ha förbättrats. Sverige bör även
fortsättningsvis aktivt delta med den sakkunskap vi förfogar över på detta
område. Yrkande 1 i motion U404 (m) samt yrkandena 8 i motion U402 (c)
och motion U405 (fp) i ifrågavarande delar får därmed anses besvarade.

Enligt den amerikanska uppfattningen bör ett avtal om provstopp betraktas
som ett långsiktigt mål som bör föregås av nedskärningar av de 11

befintliga kärnvapenarsenalerna. Sovjetunionen har å sin sida sedan den 6 UU 1986/87:4
augusti 1985 i flera omgångar proklamerat ett ensidigt moratorium för sina
provsprängningar. Nu gällande moratorielöfte sträcker sig till den 1 januari
1987.

Enligt utskottets uppfattning finns det anledning för Sverige att trots
bristen på framgång i CD fortsatt arbeta för att ett provstoppsavtal kommer
till stånd. Därmed får yrkande 4 i motion U402 (c) och ifrågavarande
del av yrkande 3 i motion U405 (fp) anses besvarade.

Ett fullständigt provstopp skulle också innebära att de franska kärnvapenproven
i Stilla Havets övärld upphörde. Denna fråga aktualiseras i
motion U402 (c) som också påtalar behovet av grundliga hälsoundersökningar
av de av kärnvapenproven drabbade befolkningsgrupperna. När
utskottet tidigare behandlat dessa prov anförde utskottet bl. a. att det var
väsentligt att även andra länder än de i regionen belägna begagnade sig av
sina förbindelser med Frankrike för att påverka den franska inställningen i
denna allvarliga fråga (UU 1984/85:16). I ett frågesvar i riksdagen den 7
november 1985 kort tid efter en fransk provsprängning vid Mururoaatollen
framhöll utrikesministern bl. a. att regeringen tar avstånd från
denna kärnvapensprängning, liksom från varje annat kärnvapenprov. Utrikesministern
anförde vidare att regeringen hade förståelse för meningsyttringarna
mot de franska kärnvapenproven i Stilla Havet och att den noggrant
följde utvecklingen i området.

Utskottet delar uppfattningen att Frankrikes kärnvapenprov bör upphöra
och utgår från att regeringen handlar i enlighet med sina tidigare uttalanden
och i enlighet med utskottets nu framförda åsikt. Därmed får ifrågavarande
del av yrkande 12 i motion U402 (c) anses besvarad.

Den öppnare inställningen i Sovjetunionen till kontrollåtgärder har även
påverkat andra förhandlingsområden. Möjligheten till kontroll av efterlevnaden
av konventionen mot användning av biologiska stridsmedel har
förbättrats genom tolkningsuttalanden som gjordes vid den nyligen avslutade
granskningskonferensen. Förhandlingarna om en konvention om förbud
mot kemiska vapen, som bl. a. under svenskt ordförandeskap framskridit
långt, har under senare tid framför allt gällt verifikationsinstrumenten.

Utskottet uttrycker tillfredsställelse med de framsteg som skett både i
förhandlingarna om en konvention mot kemiska vapen och i vad gäller
övervakningen av efterlevnaden av konventionen mot biologiska vapen.

Det är enligt utskottets mening angeläget att vaije konvention som ingås på
nedrustningsområdet förses med effektiva kontrollinstrument. Förutsättningarna
för att så skall kunna bli fallet tycks för närvarande något bättre
än tidigare. Det är också viktigt att påstådda brott mot konventionerna
utreds på sådant sätt, bl.a. genom internationell inspektion på platsen, att
tvivel och farhågor om motpartens handlande så långt det är möjligt undanröjs.

1 den internationella debatten har förslag väckts om att inrätta en zon i
Europa fri från kemiska vapen (av Palme-kommissionen och senast gemensamt
av det socialistiska enhetspartiet i Tyska Demokratiska Republiken
och socialdemokratiska partiet i Förbundsrepubliken Tyskland). I 12

motion U404 (m) föreslås att Sverige verkar för att frågan om förbud mot UU 1986/87:4
kemiska vapen kvarhålls inom CD med sikte på en allmän konvention.

Motion U403 (vpk) stöder däremot zonförslaget och föreslår att riksdagen
uttalar sitt stöd för en zon fri från kemiska vapen.

Utskottets inställning är nu liksom tidigare att arbetet i första hand bör
inriktas på att åstadkomma en global konvention och att förhandlingarna i
detta syfte hålls kvar inom nedrustningskonferensen i Genéve. Med det
anförda får yrkande 6 i motion U402 (c) och yrkandena 4 och 5 i motion
U404 (m) anses besvarade. Yrkande 6 i motion U403 (vpk) avstyrks.

Frågan om radiologiska vapen behandlas i motion U404 (m). Det anförs
däri bl. a. att Sverige bör hålla fast vid det svenska förslaget att en konvention
mot radiologiska vapen också bör omfatta förbud mot anfall mot
kärnkraftsanläggningar. Som framgår av det föregående har Sverige i CD:s
kommitté för radiologisk krigföring lagt fram ett konventionsförslag av
denna innebörd.

Enligt vad utskottet inhämtat finns det betydande stöd för tanken på ett
förbud mot attacker mot kärnkraftsanläggningar — bl.a. uttalat av NPTkonferensen
i augusti—september 1985 — medan det fortfarande är ovisst
om det kommer att bli möjligt att behandla denna fråga och radiologiska
vapen i en och samma konvention. Enligt utskottets mening bör regeringens
inriktning dock fortfarande vara att åstadkomma en heltäckande konvention.
Med det anförda får yrkande 2 i motion U404 (m) och ifrågavarande
del av yrkande 12 i motion U402 (c) anses besvarade.

I yrkande 3 i motion U402 (c) begärs initiativ för att förhindra militarisering
av nya områden såsom rymden och havsbotten, och i motion U403
(vpk) föreslås förbud mot militarisering av rymden.

Havsbottenfördraget av år 1971, som hittills omkring 70 stater ratificerat,
förbjuder utplacering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen
på havsbotten. Vid den andra granskningskonferensen år 1983 rapporterade
de tre depositariestaterna Sovjetunionen, Storbritannien och USA att
inget brott mot konventionen kunnat konstateras. Enligt svensk bedömning
kan det dock inte uteslutas att ny teknik kan komma att utnyttjas för
militarisering av havsbotten, vilket gör det angeläget att i framtiden noga
följa utvecklingen på detta område och havsbottenkonventionens tillämpning
och efterlevnad.

Större farhågor inger självfallet den redan pågående militariseringen av
rymden. Utskottet uppehöll sig ingående vid detta ämne i föregående
nedrustningsbetänkande UU 1984/85:16 och konstaterade bl. a. att det
amerikanska rymdprogrammet (SDI) kan komma att leda till en kapprustning
i rymden och en destabilisering av det rådande säkerhetspolitiska
mönstret. Under den utveckling som ägt rum sedan dess har SDI av
Sovjetunionen framställts som det främsta hindret mot kärnvapennedrustning.

Utskottet betraktar den blockering som sålunda uppkommit med stor
oro. Den påverkar självfallet också arbetet i CD:s rymdkommitté som inte
kan förväntas nå några resultat i denna fråga så länge USA och Sovjetunionen
intar oförenliga ståndpunkter. Det är utskottets förhoppning att de
bilaterala samtalen mellan de båda supermakterna i Genéve som omfattar 13

rymdvapen, strategiska kärnvapen och medeldistanskärnvapen, efter hand UU 1986/87:4
skall leda till en överenskommelse. Ett krav i sammanhanget måste vara
att 1972 års ABM-avtal (ABM = Anti Ballistic Missile) med dess tilläggsprotokoll
av år 1974 (se UU 1984/85:16) respekteras.

Med det anförda får yrkande 3 i motion U402 (c) och yrkande 1 i motion
U403 (vpk) anses besvarade.

I motion U405 (fp), yrkande 4, föreslås att utrikesdepartementets nedrustningsdelegation
i Genéve förses med expertis på rymdområdet så att
de svenska förhandlarna inte riskerar att hamna i underläge i förhållande
till de båda supermakterna på detta förhandlingsområde.

Utskottet anser det, i likhet med motionärerna, rimligt att delegationen
vid behov får tillgång till experter på rymdområdet. Hur detta lämpligen
bör ske överlåter utskottet dock till regeringen att avgöra. Motionsyrkandet
får därmed anses besvarat.

Bland enskilda vapentyper har kryssningsmissilerna under senare år
tilldragit sig särskilt intresse. I motion U402 (c) föreslås att regeringen tar
initiativ syftande till ett förbud mot kryssningsmissiler. Det rör sig om
vapenbärare som till skillnad från ballistiska missiler inte går i en kastbana.

De flyger lågt och är därför svåra att upptäcka med radar. De kan, som
tidigare beskrivits, vara landbaserade eller avskjutas från flygplan, ytfartyg
eller u-båtar, även i undervattensläge. De kan vara laddade med
kärnvapen men också med konventionella laddningar för angrepp på begränsade
mål. De har hög träffsäkerhet. Räckvidden varierar från korta
distanser på några tiotal mil till 300 mil eller mer.

I ett protokoll till det icke ratificerade SALT Il-avtalet, undertecknat år
1979, åtog sig parterna att inte utplacera kryssningsmissiler med räckvidd
över 60 mil till lands eller till sjöss. Protokollet upphörde att gälla med
utgången av år 1981. Under INF-förhandlingama i Genéve - som kom till
stånd efter NATO:s dubbelbeslut år 1979 — fördes förhandlingar om de
sovjetiska landbaserade kärnvapenbestyckade medeldistansmissilerna
med räckvidd över Europa (huvudsakligen SS 20) och om motsvarande
planerade utplacering i Västeuropa av amerikanska landbaserade medeldistansvapen
(kryssningsmissiler och Pershing 2). Dessa förhandlingar har
hittills inte lett till resultat.

Kryssningsmissilerna ställer därtill Sverige inför ett problem av särskild
art eftersom vi som neutralt land har skyldighet att söka avvisa alla
kränkningar av vårt luftrum. Försvarsledningen planerar för bekämpning
av kryssningsmissiler.

Även om frågan om ett formligt förbud mot kryssningsmissiler inte för
närvarande torde kunna drivas med framgång vill utskottet framhålla att
inriktningen på motionärernas förslag ligger i linje med den svenska inställningen
i dessa frågor. Redan en begränsning av kryssningsmissiler med
lång räckvidd i båda militärblocken skulle bidra till ökad säkerhet inte
minst i det nordiska området. Sverige har bl.a. i CD krävt ett förbud mot
sådana kryssningsmissiler. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de
åtgärder som kan vara ändamålsenliga för att rikta uppmärksamheten på
denna fråga.

Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion U405 (fp) och yrkande lii 14

motion U402 (c) anses besvarade.

I det pågående mötet med FN:s generalförsamling behandlas liksom UU 1986/87:4
tidigare år ett antal resolutioner på nedrustningsområdet. Det gäller provstoppsavtal,
rymdkapprustningen, marin kapprustning, radiologiska vapen,
begränsning av militära budgetar, icke-förstaanvändning av kärnvapen
m.fl. ämnen.

Under senare år har särskilt uppmärksammats möjligheten att åstadkomma
en frysning av kärnvapenarsenalerna. I denna senare fråga har
Sverige tillsammans med Mexiko även i år framlagt ett resolutionsförslag
som antagits av generalförsamlingens första utskott med ökad majoritet.

Frysningsförslaget omfattar förbud mot kärnvapenprov, förbud mot tillverkning
och utplacering av kärnvapen och kärnvapenbärare samt förbud
mot tillverkning av klyvbart material för vapenändamål. NATO-länderna
har traditionellt röstat mot detta förslag, eftersom det av dem anses befästa
en obalans mellan pakterna på kärnvapenområdet. Opinionen för förslaget
har dock vuxit i NATO-länderna och vid de två senaste årens möten med
generalförsamlingen röstade Norge för resolutionen. Danmark har sedan
år 1983 röstat för den.

Ifrågavarande del av yrkande 2 i motion U402 (c) och del av yrkande 3 i
motion U405 (fp) får med det anförda anses besvarade.

En motion, U406 (s), aktualiserar åtagande om icke-förstaanvändning av
kärnvapen. Detta ämne behandlades av utskottet för två år sedan i UU
1984/85:1. Det anfördes då bl.a. att den gällande NATO-strategin innefattar
möjligheten till en förstaanvändning av kärnvapen i ett läge där
NATO:s politiska ledning skulle bedöma det konventionella försvarets
förmåga som otillräcklig. NATO-länder röstar därför regelmässigt mot det
resolutionsförslag om icke-förstaanvändning som brukar framläggas i FN:s
generalförsamling med motiveringen att förslaget riktar sig mot NATOländernas
säkerhet.

Utskottet anser att regeringen även fortsättningsvis bör verka för en
utveckling som på olika sätt höjer kärnvapentröskeln. Ett åtagande om
icke-förstaanvändning från alla kärnvapenmakter skulle vara ett viktigt
steg på denna väg. Trovärdigheten i ett sådant åtagande ökar om kärnvapenmakterna
låter det åtföljas av konkreta åtgärder, t.ex. minskning av
olika viktiga kärnvapensystem i Europa. Det är också angeläget att bygga
vidare på överenskommelser om förtroendeskapande åtgärder, bl. a. av
det slag som överenskommits i Stockholmskonferensen. Utskottet är
emellertid inte berett att nu ta ställning till om åtaganden om icke-förstaanvändning
bör göras inom ramen för en internationell konvention, såsom
föreslås i motionen. Med det anförda får ifrågavarande del av yrkande 2 i
motion U402 (c) och motion U406 (s) anses besvarade.

De hittills i betänkandet berörda nedrustningsförslagen har avsett särskilda
vapentyper eller strategier. Ett omvänt sätt att åstadkomma en
nedskärning av vapenarsenalerna är att försöka begränsa de militära utgifterna.
Motion U405 (fp) tar särskilt upp denna fråga och föreslår att
Sverige inom FN verkar för fördjupade diskussioner om möjligheten till
internationella överenskommelser om militära utgiftsbegränsningar. FNkonferensen
om sambandet mellan nedrustning och utveckling — som
skulle ha hållits i somras men som uppskjutits till nästa sommar — anges i 15

motionen som ett tänkbart forum för sådana diskussioner.

I FN:s generalförsamling behandlas sedan ett antal år detta ämne. Förra UU 1986/87:4
året framlades en mer allmänt hållen resolution av Rumänien — med
Sverige som medförslagsställare - och en, mer tekniskt inriktad, av Sverige.
Den senare uppmanade bl.a. till ökad anslutning till det rapporteringssystem
för militärutgifter som FN upprättat. Båda resolutionerna fick brett
stöd även från paktanslutna stater.

Expertgrupper i FN har bl. a. under svensk ledning kartlagt militärbudgetärendet
och kommit till slutsatsen att det med de metoder som utarbetats
är fullt möjligt att göra rättvisande jämförelser mellan militärutgifter i
olika länder, vilket är en förutsättning för att i ett senare skede eventuellt
nå fram till överenskommelser om en reduktion av militära budgetar.

Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis ägnar uppmärksamhet
åt denna fråga. En förutsättning för framsteg torde vara att anslutningen
till det befintliga rapporteringssystemet blir betydligt bättre än vad
som nu är fallet. Regeringen bör även i fortsättningen verka härför. Därmed
får yrkande 5 i motion U405 (fp) anses besvarat.

Frågan om bortskaffandet av kvarlämnad krigsmateriel från krigsskådeplatser
aktualiseras i motion U402 (c), yrkande 9. Ärendet förekommer på
generalförsamlingens dagordning. I de resolutioner som antagits uppmanas
generalsekreteraren att i samarbete med FN:s miljöorgan UNEP söka
förmå ansvariga och drabbade länder att vidta lämpliga åtgärder. Genomförandet
har emellertid komplicerats av att vissa länder fört in frågan om
ekonomisk ersättning för mineringar som gjordes under andra världskriget,
vilket föranlett bl. a. Sverige och Norge att avstå från att rösta för resolutionen.
Det föreligger således svårigheter att just nu driva frågan i FN på
det sätt som enligt svensk mening vore önskvärt. Med hänvisning härtill
avstyrker utskottet förslaget om ett särskilt svenskt initiativ i FN.

Under denna rubrik behandlar utskottet också de motioner som vill
stärka FN:s roll i freds- och nedrustningsarbetet. I motion U402 (vpk)
föreslås bl.a. att riksdagen skall uttala sig för en mer demokratisk förhandlingsordning
i FN så att fler stater får möjlighet att påverka nedrustningsprocessen.
Liknande synpunkter framförs i motion U402 (c) som även
nämner att säkerhetsrådets roll bör stärkas.

Utskottet delar på det hela taget de synpunkter som i denna fråga
framförs i de båda motionerna. Det har länge varit en svensk ståndpunkt
att nedrustningsförhandlingar bör föras i ett multilateralt sammanhang som
CD och inte förbehållas bilaterala uppgörelser mellan de båda supermakterna
eller de två blocken. Det är ett önskemål att nedrustningsprocessen
blir global så att även tredje världen engageras mer i den. Sverige delar
också åsikten att FN:s och i synnerhet säkerhetsrådets fredsbevarande
uppgifter bör stärkas. Säkerhetsrådet bör få möjlighet att ingripa tidigt i
konflikter, och det bör självt ta ansvar för att dess beslut efterlevs. Ett
nordiskt förslag med detta syfte har framlagts i FN (jfr UU 1984/85:1).

De tankegångar som förestavat det nordiska förslaget och som återfinns
i de båda motionerna ligger väl i linje med önskemålet att nå fram till ett
säkerhetspolitiskt system i vilket rustningar och kärnvapenavskräckning
gradvis ersätts av gemensam säkerhet. I ett sådant system måste världsorganisationen
få en betydelsefull roll som garant för freden. En FN-studie 16

om säkerhetsbegrepp har utarbetats av en grupp under svenskt ordföran- UU 1986/87:4
deskap. Den förelädes förra årets generalförsamling, som antog den utan
omröstning. Genom denna studie har begreppet gemensam säkerhet fått
ett ytterligare internationellt erkännande.

I motion U403 (vpk) föreslås att en svensk studie om gemensam säkerhet
genomförs. Enligt utskottets mening är syftet med motionsförslaget till
en del uppfyllt genom den studie FN redan utarbetat och antagit. Med
hänvisning till vad utskottet ovan anfört får yrkande 1 i motion U402 (c),
yrkande 2 i motion U403 (vpk) och yrkande 14 i motion U403 (vpk) anses
besvarade.

FN är i en akut finansiell kris men också i en strukturell och administrativ
kris. Under det gångna året har en arbetsgrupp (s.k. högnivågrupp)
utarbetat en rapport med rekommendationer, som behandlats av innevarande
års generalförsamling. Det är ännu inte klart vilka administrativa och
andra åtgärder rapporten kommer att leda till. Någon mer grundläggande
förändring av generalförsamlingens, säkerhetsrådets eller generalsekreterarens
befogenheter övervägs emellertid inte i det sammanhanget.

Europeiska säkerhetskonferensen

De säkerhetspolitiska förhållanden och förhandlingar om nedrustning som
behandlats i det föregående avser i stor utsträckning Europas säkerhet.

Över huvud taget är stormakternas rustningar i hög grad koncentrerade till
Europa. Samtidigt kan det konstaterandet göras att länderna i Väst- och
Östeuropa har ökat sina förbindelser på det ekonomiska och kulturella
området.

ESK-processen, som inleddes med Helsingforskonferensen om säkerhet
och samarbete i Europa, har till syfte att tillvarata de stora förutsättningar
som finns för samarbete mellan de europeiska staterna och att därmed
förbättra alla europeiska länders säkerhet. Den nyligen ajournerade Stockholmskonferensen
var ett led i denna process. Beslut fattades där om en
rad förtroendeskapande åtgärder på det militära området. En redogörelse
för dessa finns tidigare i betänkandet. Resultatet av Stockholmskonferensen
skall nu diskuteras av de 35 deltagarstaterna inom ramen för det tredje
uppföljningsmötet i ESK-processen som inleddes i Wien den 4 november
1986. Avsikten är att deltagarländerna i Wien skall överväga huruvida en
andra fas av Stockholmskonferensen skall sammankallas för diskussion av
fördjupade förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och även av nedrustningsfrågor.

Den allmänna bedömningen av Stockholmskonferensens resultat är positiv.
Inom ramen för det relativt begränsade mandat som gavs av det
tidigare uppföljningsmötet i Madrid kunde Stockholmskonferensen enas
om en vidareutveckling av de förtroendeskapande åtgärder som beslutades
redan av Helsingforsmötet.

I motion U404 (m), yrkande 6, framhålls vikten av att balansen mellan de
tre sakområdena i ESK-processen upprätthålls. Motionärerna påpekar
bl.a. att konferenserna i Ottawa om mänskliga rättigheter och i Budapest
om kulturella kontakter inte avsatte något slutdokument vilket, mot bak- 17

grund av den framgångsrika Stockholmskonferensen, ställer Wienmötet UU 1986/87:4
inför svårigheter.

Utskottet delar motionärernas åsikt att en balans måste upprätthållas
mellan de tre korgarna i ESK, en uppfattning som utskottet understrukit i
tidigare betänkanden (UU 1984/85:1). Kravet på balans mellan sakområdena
kommer ävenledes till uttryck i utrikesministerns tal vid öppnandet
av Wienmötet.

Balanskravet får enligt utskottets mening dock inte tolkas så att partema
bör avstå från att uppnå vad som synes möjligt inom ett sakområde med
hänvisning till att framgångarna varit begränsade på andra områden. Om
Wienmötets beslut blir att en konferens om europeiska nedrustningsfrågor
skall sammankallas, bör det självfallet också vara en svensk strävan att
den blir framgångsrik. För att en sådan konferens skall få en god start bör
verkliga framsteg under Wienmötets gång ha nåtts även på andra sakområden.

Utskottet anser yrkande 6 i motion U404 (m) besvarat med det anförda.

I motion U402 (c) föreslås åtgärder för att öka avspänningen i Europa.

Förslaget om en korridor fri från slagfältskärnvapen måste kombineras
med reduktion av konventionella styrkor. Sverige bör ta initiativ till studier
på detta område. Motion U404 (m) pekar på möjligheten av samarbete
av något slag mellan MBFR i Wien och ESK:s Wienmöte.

Det är ännu för tidigt att göra någon bedömning av vad som kommer att
ske under Wienmötet och — i ännu högre grad — vad en eventuell europeisk
nedrustningskonferens kan komma att leda till. Utskottet är därför inte
berett att nu ta närmare ställning till de synpunkter som framförs i motionerna
angående säkerhetspolitiken i Europa. Det är emellertid uppenbart
att det råder ett samband mellan kämvapensituationen i Europa och de
konventionella rustningarna. Det förefaller ofrånkomligt att en europeisk
nedrustningskonferens inom ESK:s ram måste göra en bedömning av hela
den europeiska säkerhetspolitiska situationen och att ett nära samarbete
måste etableras mellan olika förhandlingsområden.

Med det anförda får yrkande 7 i motion U402 (c) och ifrågavarande del
av yrkande 7 i motion U404 (m) anses besvarade. Syftet med återstående
del av yrkande 7 i motion U404 (m) och ifrågavarande del av yrkande 4 i
motion U403 (vpk) får anses tillgodosett med det resultat som uppnåddes
av Stockholmskonferensen.

I detta sammanhang behandlas också yrkandet i motion U404 (m) om att
den sakkunskap Sverige utvecklat under Stockholmskonferensen skall tas
till vara för fortsatt arbete på området.

Utskottet anser det självfallet önskvärt att den kompetens Sverige förvärvat
under förhandlingsarbetet i Stockholm bevaras. Liknande önskemål
gör sig gällande på andra förhandlingsområden i den svenska nedrustningspolitiken.
Ämnet belyses bl. a. av den sittande försvarskommittén.

Liksom i fråga om det tidigare behandlade yrkandet om rymdexpertis
överlämnar utskottet emellertid till regeringen att avgöra hur den vill
utnyttja sina utredningsresurser. Yrkande 8 i motion U404 (m) får därmed
anses besvarat.

Säkerhetspolitiken i Norden

UU 1986/87:4

Strävan att minska kärnvapenhotet i Sveriges närområde är ett viktigt led i
Sveriges säkerhetspolitik. Det är mot denna bakgrund vår inställning till
förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden skall ses. Syftet med en sådan
zon är att stärka Sveriges och de övriga nordiska ländernas säkerhet.

Som utskottet tidigare framhållit är en nordisk zon ett regionalt arrangemang
som berör flera skilda staters, däribland supermakternas, förhållanden.
Den kan inte genomföras utan medverkan från berörda parter.

Under en följd av år har utskottet, med bifall från riksdagen, i fråga om
en kärnvapenfri zon i Norden uttalat följande:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån
sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten
och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i
Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i fråga om
utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt med övriga
nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam grund
finns mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i
Norden som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa (UU 1984/85:1,

UU 1984/85:16).

Detta uttalande bör enligt utskottets mening ha fortsatt full giltighet. Kontakter
mellan de nordiska regeringarna pågår. Frågan om att bilda en
gemensam nordisk ämbetsmannagrupp för fortsatt studium av förslaget
övervägs aktivt mellan de nordiska regeringarna.

Utskottet finner med vad som ovan anförts syftet med yrkande 2 i
motion U405 (fp) och med motion U408 (c) tillgodosett. Yrkandena får
därmed anses besvarade.

I vad gäller den i motion U402 (c) väckta frågan om en parlamentariskt
sammansatt nordisk arbetsgrupp vill utskottet anföra följande.

Utskottet anser inte att det nu är påkallat att upprätta en nordisk arbetsgrupp
med parlamentarisk sammansättning. En informell nordisk parlamentarikergrupp,
i vilken representanter för ett tjugotal partier i de fem
nordiska länderna ingår, har under året bildats i syfte att koordinera
arbetet på en nordisk zon. Yrkande 10 i motion U402 (c) avstyrks därför.

Av det sagda framgår också att separata diskussioner med Finland om
en kärnvapenfri zon i Norden, såsom föreslås i motion U403 (vpk), för
närvarande inte är aktuella. Yrkande 5 i motion U403 (vpk) avstyrks
därför.

I motion U404 (m), yrkande 3, föreslås att regeringen skall verka för att
kärnvapenmakterna gör generella utfästelser om negativa säkerhetsgarantier
inom FN:s ram. Motionärerna anser att de uttalanden om garantier
som kärnvapenmakterna gjort inte är tillfredsställande och att deras giltighet
i krigsfall är oklar.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen tidigare i betänkandet behandlas
frågan om negativa säkerhetsgarantier i FN och CD.

Enligt svensk uppfattning är de deklarationer som Sovjetunionen, USA,

Kina, Storbritannien och Frankrike gjort tillämpliga på Sverige i den

utformning de nu har. Det hindrar inte att vi anser att dessa garantier bör 19

kunna förbättras så att någon tveksamhet om deras tolkning inte behöver UU 1986/87:4
uppstå. Det skulle kunna vara en fördel om de blev likformiga, heltäckande
och villkorslösa. Sverige har ett intresse av att överläggningarna i denna
fråga fortsätter och har därför verkat för att CD:s kommitté för negativa
säkerhetsgarantier skulle återuppta sitt arbete, vilket kommer att ske.

Yrkande 3 i motion U404 (m) får anses besvarat med det anförda.

I detta avsnitt behandlar utskottet motion U401 (fp) och den del av
yrkande 4 i motion U403 (vpk) vari föreslås att Sverige vid utländska
flottbesök i svenska hamnar skall kräva garantier för att kärnvapen inte
medförs.

Frågan har vid flera tillfällen förorsakat en intensiv debatt. Kärnvapenmakterna
har som princip att när fråga därom ställs varken förneka eller
bekräfta förekomst av kärnvapen ombord på örlogsfartyg. Detta gäller
även vid flottbesök. Sverige har i FN:s nedrustningskommission (UNDC)
bl. a. framfört åsikten att denna inställning inte kan anses vara förtroendeskapande.
Vi har också uttalat att kärnvapen inte bör finnas ombord under
rutinuppdrag.

Nya Zeeland kräver för sin del numera garantier för att kärnvapen inte
medförs vid flottbesök, vilket lett till att besök inte längre avläggs av
berörda kärnvapenstater.

Utskottet får med anledning av motionsyrkandena anföra följande. När
regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök i Sverige erinras besökande
nation om att kärnvapen inte får medföras vid besök i svenska hamnar.

Detta sker med följande formulering: ”Det råder generellt förbud att
medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från att
detta förbud strikt iakttages.”

En följd av kärnvapenmaktemas hållning i denna fråga är att de sannolikt
inte skulle lämna några garantier om sådana avkrävdes dem. Någon
rätt att inspektera örlogsfartyg för att på detta sätt skapa klarhet i det
verkliga förhållandet föreligger inte. Utskottet utgår liksom regeringen från
att det svenska förbudet respekteras av besökande örlogsfartyg. Något
uttalande därutöver anser utskottet inte vara påkallat. Med hänvisning
härtill avstyrks motion U401 (fp) och ifrågavarande del av yrkande 4 i
motion U403 (vpk).

I vad gäller återstående del av yrkande 4 i motion U403 (vpk) som avser
skärpta regler i övrigt för tillträde till svenskt territorium vill utskottet
erinra om att de svenska tillträdesbestämmelserna nyligen varit föremål för
en genomgripande översyn som resulterade i en ny tillträdesförordning
som trädde i kraft den 1 juli 1983. (För en närmare beskrivning hänvisas till
UU 1984/85:16.) Med hänvisning till det ovan anförda avstyrks återstående
del av yrkande 4 i motion U403 (vpk).

Klara och strikta regler är självfallet viktiga då det gäller att hävda
respekten för vårt territorium. Än viktigare för neutralitetspolitikens trovärdighet
är — såsom framhålls i motion U405 (fp) — emellertid den
förmåga vi i praktiken besitter att hävda respekten för våra gränsers
okränkbarhet.

I detta sammanhang vill utskottet även behandla yrkande 7 i motion
U403 (vpk), vari föreslås att regeringen ges i uppdrag att utreda frågan om 20

en förstärkning av det folkrättsliga neutralitetsskyddet. Vad motionärerna UU 1986/87:4
åsyftar är bl. a. en modernisering av Haagkonventionernas neutralitetsregler.
Som exemplifiering nämns de nya krav kryssningsmissilerna kan
komma att ställa på neutralitetsskyddet, en fråga som inte var aktuell när
Haagkonventionerna ingicks.

Utskottet är inte övertygat om att det ligger i Sveriges intresse att ta
initiativ till att de allmänna folkrättsliga neutralitetsreglerna ses över med
utgångspunkt i de krav ett modernt krig kan ställa på neutrala stater.

Sveriges neutralitet är inte folkrättsligt reglerad utan har huvudsakligen
vuxit fram som en sedvanerätt. Detta betraktar vi som en styrka. Överläggningar
om en förändring av Haagkonventionerna eller om helt nya
konventioner på neutralitetsrättens område skulle innebära att stormakterna
gavs möjlighet att påverka villkoren för vår neutralitet.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkande 7 i motion U403 (vpk).

Ytterligare förslag i samma motion U403 (vpk) syftar till att på andra sätt
stärka Sveriges säkerhetspolitiska situation. Sålunda bör tredje världens
länder ges ett ökat utrymme i det internationella utbytet och Sveriges
förbindelser med den alliansfria rörelsen fördjupas.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Sverige har genom
sitt utvecklingssamarbete och på annat sätt mycket nära förbindelser med
tredje världens länder. På nedrustningsområdet sker ett samarbete inom
ramen för det uppmärksammade femkontinentinitiativet liksom inom den
s. k. 21-gruppen i CD i Genéve. Vi deltar regelbundet och på hög nivå i
alliansfria rörelsens möten, vid vilka Sverige har status som gäst. Enligt
utskottets mening bör Sverige även fortsättningsvis ha nära kontakter med
tredje världens länder i de former som ter sig naturliga. Det skulle enligt
utskottets mening inte vara förenligt med vår neutralitetspolitik att söka
medlemskap i den alliansfria rörelsen. Inte heller finns det anledning att
ingå i den högre grad av engagemang i rörelsen som observatörskap skulle
innebära. Skälen härför har utvecklats av utskottet i betänkande UU
1982/83:7, och de har alltjämt giltighet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks yrkandena 10 och 11 i motion
U403 (vpk).

Förslag om studier m.m.

Risken för krig av misstag har uppmärksammats efter hand som krigstekniken
blivit alltmer sofistikerad och datastyrd. Som nämns i motion U403
(vpk) ordnades i Stockholm i februari 1985 en internationell konferens på
temat krig av misstag av de svenska yrkesgrupperna mot kärnvapen. Som
ett resultat av konferensen tillskrev föreningen Jurister mot kärnvapen
delegaterna på Stockholmskonferensen och föreslog att kriskontrollcentraler
skulle inrättas i kärnvapenmakternas huvudstäder. Motion U403
(vpk) har tagit fasta på denna tanke och föreslår att ett dylikt centrum
inrättas i Sverige, bemannat av kärnvapenmakterna. Dess uppgift skulle
bli att förhindra att kriser eller krig utbryter av misstag. Regeringen bör ges
i uppdrag att framlägga ett konkret förslag, heter det i motionen.

Utskottet bortser inte från risken av att krigshändelser kan inträffa på 21

grund av missförstånd eller tekniska missgrepp. Även om kärnvapenmak- UU 1986/87:4

terna själva torde ha denna risk under uppsikt och söker undvika att den
blir verklighet, finns det anledning för de små nationerna att rikta uppmärksamheten
på den. Ett av Stockholmskonferensens syften var att
genom ökad insyn i den militära övningsverksamheten minska risken för
krig på grund av misstolkning av andra staters avsikter. Det undandrar sig
utskottets bedömning om kriskontrollcentra av det slag som föreslagits av
sammanslutningen Jurister mot kärnvapen och nu av motionärerna skulle
kunna vara ett verksamt inslag i arbetet på att minska risker för krig av
misstag. Det torde emellertid i första hand vara ett ansvar för kärnvapenmakterna
att ta initiativet till sådana centra, som skulle vara bemannade av
dessa länder själva. Utskottet vill därför inte uppmana den svenska regeringen
att framlägga förslag i frågan. Yrkandet avstyrks således.

I samma motion, U403 (vpk), föreslås att regeringen initierar studier om
sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen (yrkande 12), om upprustningens
orsaker - särskilt de ekonomiska drivkrafterna - (yrkande 13) och om
begreppet gemensam säkerhet (yrkande 14). Det sistnämnda yrkandet har
behandlats på annan plats i detta betänkande.

Utskottet är av uppfattningen att sambandet mellan civil kärnkraft och
kärnvapen redan är väl utrett. Enligt utskottets mening är det i första hand
en heltäckande IAEA-kontroll av de civila kärnkraftsanläggningarna i alla
länder och åtgärder inom ramen för NPT-avtalet som krävs för att minska
risken för kärnvapenspridning. En närmare belysning av denna fråga gavs i
utskottets betänkande UU 1984/85:1, till vilket utskottet hänvisar. Mot
bakgrund av vad som anförts får utskottet anse yrkande 12 i motionen
besvarat.

I fråga om rustningarnas orsaker vill utskottet erinra om vad det tidigare
anfört i anledning av ett likalydande yrkande, nämligen att det inte torde
vara möjligt att utpeka vissa faktorer framför andra som huvudorsaker till
motsättningarna i världen. Allra minst torde det gå att uppnå sådan enighet
om rustningarnas orsaker att den skulle kunna ligga till grund för nedrustningsförhandlingar
(UU 1984/85:1). I samma betänkande hänvisade utskottet
till att studier av detta slag sannolikt bäst görs av fristående institut.

Yrkande 13 i motion U403 (vpk) avstyrks med hänvisning härtill.

Utskottet hemställer

1. beträffande seismisk övervakning av kärnvapenprov m. m.

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1985/86: U402, yrkande 1 i
motion 1985/86: U404 och ifrågavarande del av yrkande 3 i motion
1985/86: U405 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande franska kärnvapenprov

att utskottet förklarar ifrågavarande del av yrkande 12 i motion
1985/86: U402 besvarad med vad utskottet anfört,

3. beträffande fullständigt kärnvapenprovstopp

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1985/86: U402 och ifrågavarande
del av yrkande 3 i motion 1985/86: U405 besvarade med vad

utskottet anfört, 22

4. beträffande kemiska vapen m. m. UU
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1985/86: U402 och yrkandena
4 och 5 i motion 1985/86: U404 besvarade med vad utskottet
anfört,

5. beträffande zon fri från kemiska vapen res.
att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1985/86: U403,

6. beträffande radiologiska vapen

att riksdagen förklarar ifrågavarande del av yrkande 12 i motion
1985/86: U402 och yrkande 2 i motion 1985/86: U404 besvarade med
vad utskottet anfört,

7. beträffande militarisering av rymden

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1985/86: U402 och yrkande
1 i motion 1985/86: U403 besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande rymdexpertis

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1985/86: U405 besvarat
med vad utskottet anfört,

9. beträffande kryssningsmissiler s. y.

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1985/86: U402 och yr- s. y.
kande 1 i motion 1985/86:U405 besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande frysning av kärnvapenarsenalerna s. y.

att riksdagen förklarar ifrågavarande del av yrkande 2 i motion
1985/86: U402 och återstående del av yrkande 3 i motion
1985/86: U405 besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande icke-förstaanvändning av kärnvapen s. y

att riksdagen förklarar återståendet av yrkande 2 i motion 1985/

86: U402 och motion 1985/86: U406 besvarad med vad utskottet
anfört,

12. beträffande militära utgiftsbegränsningar

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1985/86: U405 besvarat
med vad utskottet anfört,

13. beträffande FN:s roll i nedrustningsarbetet m.m.

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1985/86: U402 samt yrkandena
2 och 14 i motion 1985/86: U403 besvarade med vad utskottet
anfört,

14. beträffande röjning av kvarlämnad krigsmateriel s. y

att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1985/86: U402,

15. beträffande balans mellan ESK:s sakfrågor

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1985/86: U404 besvarat
med vad utskottet anfört,

16. beträffande säkerhetspolitik i Europa s. y

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1985/86: U402 , ifrågavarande
del av yrkande 4 i motion 1985/86: U403 och yrkande 7 i
motion 1985/86: U404 besvarade med vad utskottet anfört,

17. beträffande sakkunskap från Stockholmskonferensen

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1985/86: U404 besvarat
med vad utskottet anfört,

18. beträffande nordisk kärnvapenfri zon

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1985/86: U405 och motion
1985/86: U408 besvarade med vad utskottet anfört,

1986/87: 4
1 (vpk)

1 (c)

2 (vpk)

3 (m)

4 (m)

.5 (c)

. 6 (vpk)

UU 1986/87: 4

19. beträffande parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon
att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1985/86: U402,

20. beträffande diskussioner med Finland om kärnvapenfri zon
att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1985/86: U403,

21. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1985/86: U404 besvarat
med vad utskottet anfört,

22. beträffande garantier vid utländska flottbesök m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86: U401 och yrkande 4 i motion
1985/86: U403,

23. beträffande folkrättsligt neutralitetsskydd

att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1985/86: U403,

24. beträffande kontakter med tredje världen och alliansfria rörelsen att

riksdagen avslår yrkandena 10 och 11 i motion 1985/86: U403,

25. beträffande kriskontrollcentrum i Sverige

att riksdagen avslår yrkande 8 i motion 1985/86: U403,

26. beträffande studie om kärnkraft och kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1985/86: U403 besvarat
med vad utskottet anfört,

27. beträffande studie av rustningarnas orsaker

att riksdagen avslår yrkande 13 i motion 1985/86: U403.

Stockholm den 25 november 1986
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Sture Ericson (s), Margaretha af Ugglas (m),
Axel Andersson (s), Ingemar Eliasson (fp), Sten Sture Paterson (m), KarlErik
Svartberg (s), Nils T Svensson (s), Britta Hammarbacken (c), Maj
Britt Theorin (s), Viola Furubjelke (s), Gunnar Hökmark (m), Oswald
Söderqvist (vpk), Görel Thurdin (c) och Jan-Erik Wikström (fp).

Reservationer

1. Zon fri från kemiska vapen
Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Med det
anförda” och slutar med ”U403 (vpk) avstyrks.” bort ha följande lydelse:
Denna ståndpunkt utesluter dock inte att utskottet finnér förslaget från
Palme-kommissionen och de båda tyska staterna om en sådan zon mycket
intressant. Riksdagen bör uttala sitt stöd för detta förslag. Med det anförda

res. 2 (c)

res. 3 (vpk)

res. 4 (vpk)

får yrkande 6 i motion U402 (c) och yrkandena 4 och 5 i motion U404 (m)
anses besvarade. Yrkande 6 i motion U403 (vpk) tillstyrks.

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande zon fri från kemiska vapen
att riksdagen med bifall till yrkande 6 i motion 1985/86: U403 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon

Britta Hammarbacken och Görel Thurdin (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”U402 (c) avstyrks därför.” bort ha följande lydelse: Tanken

på en kärnvapenfri zon i Norden har ett brett folkligt stöd.
Utskottet anser att det finns skäl att ta till vara detta stöd och kanalisera
det så att opinionen för en kärnvapenfri zon känner sig kunna påverka
utvecklingen. Förslaget i motion U402 (c) att inrätta en parlamentarisk
arbetsgrupp skulle kunna tjäna detta syfte. Redan upprättandet av en
sådan grupp, med företrädare för riksdagspartierna, skulle innebära att
frågan förs framåt. Utskottet ansluter sig därför till motionärernas bedömning
och föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en parlamentarisk arbetsgrupp bör knytas till regeringens arbete för en
kärnvapenfri zon i Norden. Utskottet tillstyrker därmed yrkande 10 i
motion U402 (c).

dels att utskottets hemställan i moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon
att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1985/86: U402 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Utländska flottbesök
Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”motion U403 (vpk).” bort ha följande lydelse:
Sverige bör dock i likhet med Nya Zeeland stå fast vid kravet på
garantier. Om detta medför att kärnvapenmakterna i fortsättningen nekar
att avlägga egna flottbesök eller ta emot motsvarande från vårt land,
kommer det enbart att höja Sveriges anseende hos icke-kärnvapenstater
och alliansfria stater. Detta bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrks
motion U401 (fp) och yrkande 4 i motion U403 (vpk) i denna del.

dels att utskottets hemställan i moment 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande garantier vid utländska flottbesök m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: U401 och ifrågavarande
del av yrkande 4 i motion 1985/86: U403 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

UU 1986/87: 4

4. Studie om kärnkraft och kärnvapen UU 1986/87: 4

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
är” och slutar med ”motionen besvarat.” bort ha följande lydelse:

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen blir alltmera uppenbart. Det
är numera omöjligt för någon att hävda att det går att dra en definitiv gräns
mellan ”civila” och ”militära” reaktorer. De stater, utanför de redan
etablerade och erkända kärnvapenmakternas krets, som redan anses ha
eller stå i nära begrepp att skaffa sig kärnvapen, har alla skaffat denna
kompetens genom civila kärnkraftsprogram. Officiellt erkänns emellertid
inte detta faktum. Fortfarande uppehålls fiktionen om en ”fredlig” kärnreaktionsprocess.
På grund av internationella atomenergiorganets (IAEA)
dubbla roll som övervakare av icke-spridningsfördraget (NPT) och samtidigt
befrämjare av den ”fredliga” kärnkraftens spridning uppstår en omöjlig
och i längden ohållbar situation. Sverige bör inte bidra till att denna blir
bestående. Det finns ännu inte någon väl genomarbetad studie på detta
område som klart påvisar sambanden. Denna brist kan undanröjas genom
ett svenskt initiativ. Riksdagen bör hos regeringen hemställa om en sådan
studie. Därmed bifalles yrkande 12 i motion U403 (vpk).

dels att utskottets hemställan i moment 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande studie om kärnkraft och kärnvapen
att riksdagen med bifall till yrkande 12 i motion 1985/86: U403 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Förbud mot kryssningsmissiler

Britta Hammarbacken och Görel Thurdin (båda c) anför

Kryssningsmissiler är en relativt ny vapentyp som har egenskaper som gör
att det finns särskild anledning att försöka få till stånd ett förbud mot
användningen av dem. De är lågflygande och svåra att upptäcka. De
uppges också vara förhållandevis billiga att tillverka och kan därför befaras
få en allt större spridning om inte åtgärder mot dem sätts in i tid.

De kan dessutom anses utgöra ett särskilt hot mot icke paktanslutna
länder som Sverige, därigenom att de kan befaras få anflygningsbanor som
kränker vårt territorium. Även i och för sig oavsiktliga kränkningar eller
olycksfall vid hanteringen av dem kan innebära ett hot mot oss.

Vi anser av dessa skäl att det är angeläget att så snart som möjligt få till
stånd internationella förhandlingar som syftar till ett förbud mot kryssningsmissiler.
Sådana förhandlingar bör i första hand inriktas på de typer
av kryssningsmissiler med lång räckvidd som innebär ett särskilt hot mot
neutrala länders territorier.

2. Förbud mot kryssningsmissiler

UU 1986/87: 4

Oswald Söderqvist (vpk) anför

I likhet med vad som framförts i det särskilda yttrande som företrädare för
centerpartiet fogat till utskottsbetänkandet anser vpk att kryssningsmissiler
utgör ett särskilt hot mot icke paktanslutna stater som vårt land. Vpk
instämmer därför i förslaget om att Sverige bör verka för ett förbud mot
användningen av kryssningsmissiler.

3. Kärnvapenfrysning

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Gunnar Hökmark (alla m)
anför

Den resolution om kärnvapenfrysning som antogs av generalförsamlingen
förra året innehöll element som innebar att frysningen kunde ses som ett
led i en större överenskommelse. Texten var i det avseendet en förbättring
i jämförelse med tidigare års. Detta eliminerar emellertid inte det faktum
att en utomordentligt komplicerad förhandling med syfte att frysa kärnvapnen
på nuvarande nivå kan visa sig vara en omväg.

Enbart att definiera vad som skall innefattas i en s. k. frys — vilka
system anses t. ex. vara ”kärnvapenbärare” - torde komma att kräva
omfattande förhandlingar mellan supermakterna. I ett läge då dessa förklarat
sig villiga att överlägga om verkliga minskningar av kärnvapenarsenalerna,
såsom förslagen från bl. a. Reykjavikmötet om halvering av de
strategiska kärnvapnen och bortdragande av medeldistansmissilerna från
Europa innebär, synes det mera angeläget att fortsätta på denna väg.
Provstoppsfrågan, som är en viktig delförhandling i ett större s. k. frysförslag,
har sin givna plats i CD:s arbete i Genéve.

4. Icke-förstaanvändning av kärnvapen

Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Gunnar Hökmark (alla m)
anför

I betänkandet redogör utskottet för frågan om icke-förstaanvändning av
kärnvapen och för åtgärder från kärnvapenmakternas sida som skulle
kunna förbättra trovärdigheten av ett åtagande om icke-förstaanvändning.
En avgörande förutsättning är emellertid också att det kan anses råda
balans mellan de konventionella styrkorna på båda sidor. Det är önskvärt
att denna balans uppnås på en lägre rustningsnivå än för närvarande.
Dessa åsikter återspeglas i den svenska röstförklaring som avgavs när
frågan behandlades vid innevarande års generalförsamling.

5. Bortskaffande av kvarlämnad krigsmateriel

Britta Hammarbacken och Görel Thurdin (båda c) anför:

Det är enligt vår mening ytterst angeläget att frågan om bortskaffande av
kvarlämnad krigsmateriel även fortsättningsvis drivs med kraft av den
svenska regeringen, även om det av olika skäl för närvarande är svårt att
åstadkomma något genombrott i FN. De alltmer utstuderade moderna
försåtvapnen, såsom landminor med splitterverkan, utgör en fruktansvärd
fara även lång tid efter det att fientligheter mellan krigförande länder
upphört. De drabbar oskyldiga, ibland generationer efter det de utplacerats
och bidrar därigenom till att förlänga krigets lidande och det hat som kriget
utsår.

Den svenska regeringen bör därför noggrant pröva vilka vägar som kan
stå öppna för att nå framsteg på detta viktiga humanitära område.

6. Europas säkerhet

Oswald Söderqvist (vpk) anför

USA:s och Sovjets uppdelning av Europa och deras krav på dominans
över andra stater inom resp. allians möter allt större protester.

Det har manifesterat sig i de senaste årens kamp mot utplacering av
medeldistansmissiler. Det har också visat sig i att de europeiska staterna
utökat och utvidgat sina ekonomiska, kulturella och vetenskapliga förbindelser,
vid sidan om och utanför sina kontakter med de ledande stormakterna,
USA och Sovjet, inom resp. allians.

Det är en glädjande utveckling som Sverige har all anledning att stödja
och aktivt delta i. Vårt lands arbete för kärnvapenfria områden, nedrustning
och gemensam säkerhet blir på så sätt delar av en allmän europeisk
strävan mot en minskad dominans av USA och Sovjet över övriga stater i
vår världsdel.

UU 1986/87: 4

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986