om nedrustning (Betänkande 1984/85:UU1 Utrikesutskottet)

UU 1984/85

Utrikesutskottets betänkande
1984/85:1

om nedrustning
Motionerna

I motion 1983/84:613, yrkandena 1-5, av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c)
föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär förnyade initiativ för att få till stånd
frysning av utveckling, produktion och utplacering av kärnvapen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förnyade initiativ för att få till stånd
garantier från kärnvapenmakterna att icke vara det land som först använder
kärnvapen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förnyade initiativ för att få till stånd
ett fullständigt förbud mot kärnvapenprov,

4. att riksdagen hos regeringen begär ett handlingsprogram för hur FN:s
freds- och säkerhetsskapande roll kan stärkas,

5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk referensgrupp
att delta i det fortsatta utrednings- och analysarbetet för att få till stånd
en kärnvapenfri zon i Norden.

(Yrkande 6 i motionen har behandlats i UU 1983/84:11.)

I motion 1983/84:614 av Gunnel Jonäng (c) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för vikten av att i freds- och nedrustningsarbetet
understryka omsorgen och skyddet av barn,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige verkar för en konvention
om neutral fredszon för barn.

I motion 1983/84:1172 av Per Petersson m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen anhåller att regeringen aktivt följer situationen för de
grupper som i en del stater bildats för att följa efterlevnaden av Helsingforsdokumentet,
de s. k. Helsingforsgrupperna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förberedelserna inför expertmötena i Ottawa och Bern om
mänskliga rättigheter och mänskliga kontakter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om koncentrationen av det svenska arbetet i FN:s nedrustningskommitté.

I motion 1983/84:1545 av Birgitta Hambraeus (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör stödja Palaus
ansträngningar att skydda ön från ABC-vapen och atomanläggningar.

1 Riksdagen 1984/85. 9 sami. Nr 1

UU 1984/85:1

I motion 1983/84:1546 av Karin Israelsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening beslutar ge regeringen till känna vad som framhålls i
motionen om ett klarläggande av gällande internationella konventioners om
biologisk krigföring tillämplighet i fråga om genteknik, så att användningen
av genteknik för framställning av biologiska stridsmedel förbjuds.

I motion 1983/84:2058, yrkandena 1-3, av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen uttalar att de synpunkter som i motionen anförs om
Stockholmskonferensens arbete bör beaktas av regeringen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en redovisning av rustningarnas
orsaker i enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning av sambandet
kärnkraft-kärnvapen.

(Yrkandena 4 och 5 i motionen har behandlats i UU 1983/84:11.)

I motion 1983/84:2204 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen ånyo uttalar sig för inrättandet av en nordisk kärnvapenfri
zon, som ett led i strävandena att åstadkomma ett Europa fritt från
kärnvapen,

2. att riksdagen uttalar stöd för Palmekommissionens förslag om inrättande
av en kärnvapenfri korridor i Centraleuropa mellan NATO- och
Warszawapaktsländerna,

3. att riksdagen uttalar stöd för förslaget om en frysning av utplaceringen
av nya kärnvapen i Europa och återupptagna förhandlingar om begränsning
av kärnvapenarsenalerna,

4. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om kämvapenavskräckningen
och tillkomsten av ett system för gemensam säkerhet,

5. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om Stockholmskonferensen
för förtroendeskapande åtgärder i Europa,

6. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om ett bredare och
allsidigare sammansatt säkerhetspolitiskt synsätt,

7. att riksdagen med anledning av vad som anförts i motionen för
övervägande som sin mening ger regeringen till känna förslaget om att
tillsätta en parlamentarisk säkerhetspolitisk studiegrupp, bestående av
företrädare för riksdagens alla partier.

I motion 1983/84:2205 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen som sin mening uttalar att Sverige även fortsättningsvis
påtalar politiskt förtryck var det än förekommer samt aktivt verkar för
efterlevnaden av Helsingforsavtalets principer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande värdet av förtroendeskapande åtgärder,

3. att riksdagen uttalar sig för vikten av att resultat uppnås i förhandlingar
om frysning av nuvarande kärnvapennivå,

4. att riksdagen uttalar sig för att nedrustningsarbetet på alla nivåer

UU 1984/85:1

intensifieras för att uppnå en heltäckande överenskommelse mellan kärnvapenmakterna
om ett fullständigt provstoppsavtal.

Bakgrund

När utskottet under de närmast gångna åren behandlat nedrustningsfrågor
-senast i UU 1981/82:23 och 1983/84:1 - har utskottet nödgats konstatera att
det dåliga förhållandet mellan de båda supermakterna hindrat framsteg på
nedrustningsområdet. Den avspänning som fick beteckna större delen av
1970-talet har avlösts av en period av ökad misstro mellan Sovjetunionen och
USA.

Världsläget har verkat förlamande på de förhandlingar som pågår i olika
internationella fora om säkerhetspolitiska frågor. Beslut som innebär
nedrustning har inte fattats på något område sedan konventionen om
biologiska vapen ingicks år 1972.

Samtalet mellan stormakterna i nedrustningsfrågor har dock inte helt
avbrutits. Utöver de bilaterala kontakterna pågår multilaterala överläggningar
och förhandlingar i New York, i Genéve, i Stockholm och i Wien.
Bland militärer och politiker förs en intensiv debatt om behovet av
förändrade säkerhetspolitiska doktriner.

De motioner som skall behandlas i detta betänkande berör centrala frågor i
den pågående säkerhetspolitiska diskussionen, såsom förslaget att frysa
fortsatt tillverkning och utplacering av kärnvapen, förbud mot förstaanvändning
av kärnvapen och upprättande av kärnvapenfria zoner. Flera yrkanden
ägnas också åt Stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder och
åt ESK-processen i övrigt. I andra yrkanden berörs rustningarnas grundorsaker,
begreppet gemensam säkerhet, FN:s handlingsmöjligheter, barnens rätt
i krig och sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen. Även metoderna för
utformningen av den svenska säkerhetspolitiken tas upp i ett par yrkanden.

I det följande redovisas sammanfattningsvis läget i de internationella
nedrustningsförhandlingarna och i Stockholmskonferensen, som det utvecklat
sig sedan utskottet för ett år sedan avgav sitt senaste betänkande i frågan
(UU 1983/84:1).

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Förhandlingar om rustningsbegränsningar och nedrustning har under
senare år förts dels direkt mellan stormakterna, dels i internationella organ,
främst FN och nedrustningskonferensen i Genéve (CD).

Av särskilt intresse och av stor vikt var de bilaterala förhandlingar som
fördes mellan Sovjetunionen och USA om medeldistanskärnvapen, de s. k.
INF-förhandlingarna (Intermediate-range Nuclear Forces) och om strategiska
kärnvapen med lång räckvidd, de s. k. START-förhandlingarna (Strategic
Arms Reduction Talks). Båda pågick i Genéve men avbröts i slutet av 1983

UU 1984/85:1

av Sovjetunionen sedan NATO i enlighet med de s. k. dubbelbeslutet år 1979
inlett utplacering av medeldistansmissiler i Europa som ett svar på Sovjetunionens
utplacering av SS-20 missiler i Sovjetunionen. Utplacering av nya
kärnvapenmissiler har sedermera skett i Tjeckoslovakien och DDR.

I och med att INF- och START-överläggningarna avbrutits pågår inte
längre mellan stormakterna några bilaterala förhandlingar som särskilt
handlar om kärnvapenreduktioner.

I förhandlingarna i Wien mellan NATO och Warszawapakten om reduktion
av konventionella styrkor i Centraleuropa (Mutual Balanced Force
Reductions, MBFR) gjordes ett uppehåll i början av år 1984 men de har
sedermera återupptagits. De har under de tio år de pågått inte lett till
konkreta överenskommelser om styrkenedskärningar.

I FN:s generalförsamlings första utskott framläggs och behandlas resolutioner
på hela nedrustningsområdet. Under generalförsamlingens möte år 1983
antogs över 60 resolutioner. Det rör sig huvudsakligen om ett opinionsskapande
arbete, i vilket varje land på lika villkor kan göra sin åsikt hörd. Vid två
tillfällen hittills har särskilda möten med generalförsamlingen ägnats enbart
nedrustningsfrågor (1978 och 1982). Ett tredje sådant möte planeras.

Under årets generalförsamling kommer, liksom tidigare, ett antal resolutioner
av centralt intresse för nedrustningsarbetet att föreligga, såsom förslag
om fullständigt provstoppsavtal, förbud mot användning av kemiska vapen,
förbud mot radiologiska vapen, återupptagande av kärnvapenförhandlingarna
mellan supermakterna, om kapprustningen i rymden och förbud mot
ytterligare spridning av kärnvapen.

Ett område av ökande aktualitet är frysning av kärnvapenarsenalerna.
Sverige och Mexico kommer, såsom skedde även åren 1982 och 1983, att
framlägga ett resolutionsförslag om omedelbart inställande av prov, tillverkning
och utplacering av kärnvapen samt förbud mot produktion av klyvbart
material. De två tidigare resolutionerna antogs med stor majoritet av FN:s
medlemsländer. Flertalet av NATOrs medlemmar motsatte sig dem; Danmark
röstade dock för resolutionen år 1983 medan Norge och Nederländerna
lade ned sina röster.

Frysningen skall underkastas de kontrollregler som redan överenskommits
i SALT-avtalen och de förberedande provstoppsförhandlingarna åren 1977-1980. Vad gäller den sista punkten i frysförslaget - förbudet mot produktion
av klyvbart material - har Sverige i internationella atomenergiorganet
(IAEA) föreslagit att kärnvapenstaterna skall skilja sin civila tillverkning av
kärnbränsle från den militära tillverkningen av plutonium i syfte att
möjliggöra IAEA-kontroll över hela den civila sektorn. Kärnvapenstaterna
omfattas i dag inte av IAEA:s kontroll (med undantag av vissa frivilliga
åtaganden). Vinsten med detta förslag när det gäller att kontrollera ett
frysningsavtals efterlevnad är bl. a. att kärnvapenmakterna skulle hindras
överföra plutonium från den civila till den militära sektorn.

Inom FN arbetar också en nedrustningskommission (United Nations

UU 1984/85:1

Disarmament Commission, UNDC), som är tänkt att ha en mer operativ
funktion än det är möjligt att tilldela själva generalförsamlingen. Resultaten
av överläggningarna inom UNDC, som bl. a. gällt uppföljningen av rekommendationerna
från FN:s två särskilda möten för nedrustningsfrågor, har
emellertid hittills varit blygsamma.

Multilaterala förhandlingar om nedrustning förs endast inom nedrustningskonferensen
i Genéve (CD, tidigare kallad nedrustningskommittén). På
sin dagordning har CD f. n. främst följande frågor:

- fullständigt provstoppsavtal

- förbud mot kemiska vapen

- kapprustning i rymden

- förbud mot radiologiska vapen inkl. förbud mot angrepp mot kärnvapenanläggningar -

förhindrande av kärnvapenkrig

- upphörande av kärnvapenupprustning.

Kemivapenförhandlingarna har stått i centrum för CD:s arbete under
1984. Till skillnad från vad som gäller för biologiska stridsmedel finns ännu
ingen internationell konvention om förbud mot utveckling, tillverkning och
lagring av kemiska vapen - låt vara att förstaanvändning av såväl biologiska
som kemiska vapen är förbjuden i kraft av Genéveprotokollet av år 1925.

Sverige innehar under år 1984 ordförandeskapet i kemivapenkommittén
inom CD. Arbetet på en konventionstext har framskridit ytterligare under
året men det återstår flera svåra frågor att lösa, bl. a. på kontrollområdet,
innan ett färdigt konventionsförslag föreligger.

Sverige har även spelat en aktiv roll i den radiologiska kommittén. I somras
presenterade den svenska delegationen ett nytt förslag till avtalstext som
inbegriper förbud mot angrepp på kärnkraftsanläggningar. På de andra två
huvudområdena - provstopp och rymdkrigföring - gjordes inga framsteg av
betydelse under året. Förhandlingskommittéer för dessa två frågor har ännu
inte kunnat upprättas.

Även utanför FN-systemet och förhandlingarna i CD pågår en intensiv
debatt och opinionsbildning om säkerhetspolitik och nedrustning. Den på
enskilt initiativ tillsatta oberoende kommissionen för nedrustnings- och
säkerhetsfrågor (Palmekommissionen) framlade i juni 1982 rapporten Gemensam
säkerhet med en rad detaljerade förslag syftande till att minska
rustningarna, särskilt på kärnvapenområdet. Bland dessa märks förslaget att
i Centraleuropa upprätta en korridor - förslagsvis 150 km bred på vardera
sidan om gränsen mellan militärblocken. Från korridoren skulle alla
kärnvapen med kort räckvidd (slagfältskärnvapen) dras tillbaka. Den
svenska regeringen, som ställer sig bakom detta förslag, kontaktade i slutet
av år 1982 ett antal berörda regeringar för att inhämta deras inställning till
kommissionens tankar. Flertalet NATO-länder framförde invändningar,
Warszawapaktsländerna var positiva till en korridor men flertalet förordade
en betydligt bredare zon - något som drastiskt skulle förändra förslagets

1* Riksdagen 1984/85. 9 sami. Nr 1

UU 1984/85:1

karaktär- och de icke-paktsanslutna länderna var med ett undantag positiva.
Tanken på att åstadkomma ett tillbakadragande av slagfältskärnvapnen i
Europa, vilka f. n. inte är föremål för några förhandlingar, har dock starkt
politiskt stöd i många länder. Svenska regeringen anser att det finns skäl att
fortsatt arbeta för en korridor av detta slag i Europa. I detta sammanhang
kan erinras om det s. k. Montebellobeslutet från oktober 1983, genom vilket
NATO under de närmaste åren drar tillbaka 1 400 taktiska kärnvapen från
främst Centraleuropa.

Deltagarna i den oberoende kommissionen har vidare vid ett möte i
januari 1984 uttalat sig till förmån för en ettårig paus (moratorium) i
Sovjetunionens och USA:s pågående utplacering av medeldistansmissiler för
kärnvapen i Europa. Uttalandet ligger i linje med det tidigare nämnda längre
gående förslaget att frysa kärnvapenarsenalerna.

I maj 1984 uttalade sig stats- och regeringscheferna i Argentina, Grekland,
Indien, Mexico, Sverige och Tanzania om stopp för tillverkning, utplacering
och provning av bärsystem för kärnvapen, åtföljt av kraftiga nedskärningar
av kärnvapen.

Ett förslag som tilldragit sig uppmärksamhet inom och utanför FN är det
om icke-förstaanvändning (no-first-use) av kärnvapen. Förslaget innebär att
kärnvapenmakterna skall göra bindande deklarationer om att inte vara det
första land som tar till kärnvapen i ett krig. Ett sådant åtagande skulle verka
förtroendeskapande och kunna bli ett första steg mot verklig kärnvapennedrustning.
Sovjetunionen gjorde vid FN:s andra specialsession om nedrustning
år 1982 en sådan utfästelse. Kina har långt tidigare gjort motsvarande
åtagande.

Den nu gällande strategin för NATO i Centraleuropa går under beteckningen
”flexible response”. Strategin syftar till att möta ett konventionellt
angrepp med konventionella styrkor, men innefattar också möjligheten till
en förstaanvändning av kärnvapen i ett läge där NATO:s politiska ledning
skulle bedöma det konventionella försvarets förmåga som otillräcklig. I den
officiella NATO-strategin ses användandet av taktiska kärnvapen i en sådan
situation som en länk till de strategiska kärnvapenstyrkorna. Man är
medveten om att även en mycket begränsad insats av kärnvapen sannolikt
kommer att leda till allt större insatser från bägge sidor, men ser i detta ett
bidrag till den rådande NATO-strategins möjligheter att avskräcka från ett
konventionellt eller nukleärt anfall i Centraleuropa. Därför ses flexible
response-strategin, i brist på bättre, fortfarande som en tillgång. NATO vill
inte nu befria Sovjetunionen från kravet att i sina strategiska riskkalkyler
behöva räkna med ett kämvapensvar på ett konventionellt angrepp.

Inom de olika NATO-länderna pågår en omfattande debatt om främst
kärnvapnens roll i försvarsstrategin. Även om flexible response-strategin i
dess nuvarande utformning fortfarande är den strategi som har stöd av
regeringarna i NATO-länderna, finns hos flertalet av dessa en stark strävan
att på olika sätt minska beroende av kärnvapen i NATO:s försvarsplanering.

UU 1984/85:1

Inom oppositionspartier finns en önskan att gå snabbare fram på denna väg.
Politiker, forskare och i många länder en bred allmänhet ifrågasätter
NATO-strategins användbarhet och därmed också dess avskräckningseffekt.

Det är en förhärskande uppfattning inom NATO, att ett minskat beroende
av kärnvapen i den egna försvarsplaneringen måste gå hand i hand med en
från NATO-synvinkel förbättrad balans vad gäller konventionella stridskrafter
i Centraleuropa. En sådan kan uppnås antingen genom överenskommelser
mellan blocken eller genom att NATO-länderna förstärker sina konventionella
stridskrafter.

Stockholmskonferensen

Stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder
inleddes i januari 1984. Sammankallandet av den beslutades vid ESK:s
uppföljningsmöte i Madrid. Den är således ett led i den s. k. ESK-processen
som grundlädes genom konferensen för säkerhet och samarbete i Europa,
avslutad i Helsingfors år 1975. En närmare redogörelse för ESK-processen
och Madridmötet lämnades i UU 1983/84:1.

Dokumentet från Helsingfors upptar tre sakområden eller korgar inom
vilka ett närmare samarbete mellan Europas länder samt Canada och USA
skulle kunna främja fred, säkerhet och förståelse. Den första korgen upptar
politiska frågor, såsom gränsers okränkbarhet och respekt för mänskliga
rättigheter. Till korg 1 hör också de förtroendeskapande åtgärderna. Den
andra korgen behandlar teknologi, miljövård och ekonomiska frågor och den
tredje samarbete på det humanitära området såsom informationsutbyte och
förbättrade mänskliga kontakter över gränserna. En viktig förutsättning för
ESK-processens förlopp är att framsteg kan noteras inom vart och ett av
dessa områden, att en balans mellan korgarna upprätthålls. Stockholmskonferensen
är att hänföra till korg 1. I Madrid beslutades om möten för
behandling av frågor även inom de övriga två korgarna. Ett möte i Aten i
mars 1984 ägnades åt fredlig lösning av tvister, ett i Venedig i oktober 1984 åt
samarbetet i Medelhavet. Av betydelse för den fortsatta ESK-processen blir
ett expertmöte i Ottawa i maj 1985 om mänskliga rättigheter och ett i Bern i
april 1986 om mänskliga kontakter.

Ett nytt uppföljningsmöte för ESK skall äga rum i Wien med början i
november 1986. Där skall resultatet av arbetet inom de tre sakområdena
inkl. mötena i Stockholm, Aten, Venedig, Ottawa och Bern summeras.

Stockholmskonferensen har sedan i januari hållit tre sessioner. Den fjärde
sessionen inleds i början av november. Förhandlingsförslag har framlagts av
väststaterna gemensamt, av gruppen alliansfria och neutrala stater, de s. k.
NN-staterna, (Österrike, Cypern, Finland, Liechtenstein, Malta, San Marino,
Sverige, Schweiz och Jugoslavien) av Sovjetunionen och av Rumänien,
dvs. sammanlagt fyra dokument som i sin tur innehåller ett flertal delförslag.

Det råder viss skillnad i karaktären på de fyra förslagen såsom de nu

UU 1984/85:1

föreligger. Västmaktsförslagen är specifika och detaljerade. De går företrädesvis
ut på en precisering och utvidgning av den typ av förtroendeskapande
åtgärder som prövats hittills, såsom föranmälan av militära aktiviteter och
utbyte av militära observatörer. Särskild vikt fästs vid de föreslagna
åtgärdernas kontrollerbarhet. NN-staternas förslag tar även de sikte på en
utvidgning av redan etablerade typer av förtroendeskapande åtgärder.
Härtill kommer förslag om begränsning av vissa militära aktiviteter. Det
rumänska förslaget innehåller såväl traditionella förtroendeskapande åtgärder
som förslag om politiska åtaganden. Varken väst- eller NN-förslagen
innehåller åtgärder som är direkt tillämpliga på kärnvapen.

Sovjetunionens förslag är av en annan karaktär. Det innehåller förslag om
långtgående men samtidigt allmänt hållna säkerhetspolitiska åtaganden,
såsom förbud mot användning av militärt våld, förbud mot förstaanvändning
av kärnvapen och frysning av militärutgifter.

Förhandlingar om dessa fyra förslag har hittills förts informellt och i
plenum eftersom konferensen inte ännu enats om en annan förhandlingsuppläggning.
Bakom dessa procedursvårigheter ligger grundläggande åsiktsskillnader
mellan militärallianserna om vad Stockholmskonferensen bör leda till.
Redan ett beslut om förhandlingsordningen anses kunna föregripa förhandlingsresultatet.

Något slutdatum för Stockholmskonferensen är inte utsatt. Tanken är
emellertid att den bör vara slutförd när uppföljningsmötet i Wien inleds
hösten 1986. Ett andra skede av konferensen förväntas ägnas åt nedrustningsfrågor.
Enligt besluten i Madrid skall ett kommande uppföljningsmöte
inom ESK närmare överväga uppläggningen av en sådan konferens.

Utskottet

Säkerhetspolitiska frågor

Det är ett ofta framhållet faktum att dåliga relationer mellan supermakterna
försvårar meningsfulla samtal om nedrustning. Därför - har det sagts -borde alla parter försöka komma överens om att inte tillåta att politiska
händelser eller ideologiska konflikter stör nedrustningsförhandlingar som
för sin framgång är beroende av saklighet och kontinuitet.

I realiteten är det knappast möjligt att på ett sätt som vore önskvärt välja
klimat för förhandlingar om nedrustning. Bakom rustningarna ligger grundläggande
motsättningar mellan supermakterna och farhågor beträffande
motpartens verkliga avsikter. Politiska handlingar av olika slag uppfattas
som bekräftelse på riktigheten i dessa farhågor. I själva verket handlar
mycket av den debatt som pågår både nationellt och internationellt i frågor
om säkerhetspolitik och nedrustning om skillnader i bedömningen av
presumtiva motståndares innersta avsikter.

Samtidigt måste man ha i åtanke att nedrustning och rustningsbegränsande

UU 1984/85:1

åtgärder ofta bidrar till att stabilisera och förbättra det internationella
klimatet och kan främja avspänningen.

I motion 2058, yrkande 2, föreslås att regeringen skall lämna en redovisning
för rustningarnas orsaker. I motionstexten framhålls särskilt de
ekonomiska faktorerna såsom kamp om råvaror och rustningsindustrins
intressen som avgörande.

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden och därvid kommit till
slutsatsen att det inte torde vara möjligt att utpeka vissa faktorer framför
andra som huvudorsaker till motsättningarna i världen. Allra minst torde det
gå att uppnå sådan enighet om rustningarnas orsaker att den skulle kunna
ligga till grund för nedrustningsförhandlingar.

Utskottet vill därtill erinra om att det i olika internationella sammanhang
bedrivs studier om rustningarnas orsaker. I FN pågår under svenskt
ordförandeskap en studie om jämförelse mellan militärbudgeter. En annan
studie, som också leds av Sverige, sysslar bl. a. med den militära forskningen
som drivkraft till rustningarna. Sverige har även tagit initiativ till en studie av
olika säkerhetsbegrepp. En kartläggning av rustningarnas storlek och
utgifterna för dessa görs fortlöpande inom SIPRI och IISS (International
Institute for Strategic Studies) i London. Fristående institut av detta slag
torde f. ö. ofta kunna framlägga mer användbara resultat på detta omtvistade
område än officiella organ.

Med hänvisning till det ovan anförda får utskottet avstyrka yrkande 2 i
motion 2058.

Samtidigt är utskottet av uppfattningen att ett realistiskt nedrustningsarbete
måste utgå från de verkliga motsättningar som finns mellan supermakterna
och att dessa motsättningar har många skilda orsaker. Det är följaktligen
legitimt att staterna på olika sätt vill sörja för sin egen säkerhet, bl. a. genom
ett militärt försvar som är så utformat att det avhåller från angrepp.

Ett sådant synsätt innebär inte att supermakternas nuvarande system för
ömsesidig kärnvapenavskräckning måste accepteras som något ofrånkomligt.
Kärnvapenrustningarnas omfattning kan inte anses svara mot militära
behov och skapar inte någon känsla av säkerhet hos dem som skall försvaras.
I stället har rustningarna blivit ett hot i sig.

Denna insikt torde finnas hos båda militärblocken. Det är den som gör att
dialogen mellan de två stora motparterna trots allt inte avstannat helt.
Förhandlingarna om kärnvapenreduktioner har visserligen avbrutits och de
överläggningar som förs i andra nedrustningsfrågor går trögt men det finns
ändå tecken som tyder på en genuin önskan att återuppta samtalen om de
centrala kärnvapenfrågoma och andra viktiga rustningskontrollåtgärder
t. ex. avseende olika former av rymdkrigföring. Det är enligt utskottets
mening angeläget att nu ta till vara de tillfällen som erbjuds till kontakter
mellan supermakterna. Den önskade återgången till ökad avspänning gagnas
inte av att skillnader och motsättningar ständigt understryks.

Begreppet gemensam säkerhet, som aktualiseras i motion 2204, är ett

UU 1984/85:1

försök att rubricera ett tänkt, ännu icke utformat säkerhetssystem, i vilket ett
militärt försvar skulle ha sin givna plats men kärnvapenavskräckningen
gradvis ersättas med ett system av internationella åtgärder och avtal som
tillsammans skulle skänka ökad säkerhet åt världens stater.

Förtroendeskapande åtgärder av olika slag kan ha stor betydelse när det
gäller att föra parterna närmare varandra och undanröja motsättningar som
bygger på misstro och missförstånd. I dessa strävanden spelar självfallet
Stockholmskonferensen en central roll. Det gemensamma för förtroendeskapande
åtgärder är att de inte ställer krav på egentlig nedrustning. De kan
innebära ett första steg i konstruktionen av ett nytt säkerhetssystem just
därigenom att det existerande systemet till en början inte behöver förändras.
Fortsatta steg kan vara regionala arrangemang, deklarationer om no-firstuse
eller andra åtgärder av det slag som föreslås i några av de föreliggande
motionerna.

Om FN skall kunna spela den i verklig mening fredsbevarande roll som det
från början var tänkt måste organisationen ges större möjligheter att på ett
tidigt stadium ingripa mot konflikter. Förslag i denna riktning framförs i
yrkande 4 i motion 613.

De nordiska länderna framlade förra hösten en rapport inför generalförsamlingen
med förslag om vad som skulle kunna göras för att stärka FN utan
att ändra organisationens stadga. Huvudpunkter i det nordiska förslaget är
de följande

- säkerhetsrådets effektivitet måste förbättras. Det måste kunna ingripa
tidigt i konflikter. Det måste självt ta ansvar för att dess beslut genomförs i
praktiken

- samarbetet mellan säkerhetsrådet och generalsekreteraren bör förbättras
och generalsekreteraren ges stöd att begagna sig av alla de möjligheter
stadgan erbjuder honom

- FN:s kapacitet för fredsbevarande aktioner bör ökas, möjligen genom
inrättande av beredskapsstyrkor

- generalförsamlingens resolutioner bör sikta till konstruktiva förslag till
lösning av internationella konflikter.

Säkerhetsrådet har diskuterat den nordiska rapporten vid ett antal möten.
En betydande del av utrikesminister Lennart Bodströms tal inför generalförsamlingen
i september 1984 ägnades åt FN:s funktion i fredsarbetet.

Utskottet ställer sig bakom de tankar som framförs i den nordiska
rapporten. De är inte nya och tar inte heller sikte på någon drastisk
förändring av FN:s roll. Det har emellertid under åren blivit alltmer
uppenbart att om FN skall ha någon betydelse som en garant för världsfreden,
för de små staternas säkerhet och för skyddet av människans rättigheter
får organisationens uppgift inte enbart bli att uttrycka opinioner utan även att
genomdriva lösningar. Det är bl. a. tankar av detta slag som ligger bakom
förslaget i den nordiska rapporten att även ta upp generalförsamlingens
insatser till diskussion.

UU 1984/85:1

Det är sammanfattningsvis den svenska regeringens långsiktiga mål att
verka för att rustningar och kärnvapenavskräckning skall kunna ersättas av
ett system för gemensam säkerhet. Flera av de förslag som tas upp i de
föreliggande motionerna och som skall behandlas närmare i det följande
sammanfaller med denna strävan.

Med hänvisning till vad som här anförts får utskottet anse yrkande 4 i
motion 613 och yrkande 4 i motion 2204 besvarade.

I motion 2204, yrkande 6, föreslås att riksdagen skall uttala sig för ett
bredare och allsidigare säkerhetspolitiskt synsätt. I motionstexten framhålls
att säkerhetspolitik är ett sammansatt begrepp, vari ingår komponenter som
handelspolitik, ekonomisk sårbarhet, självförsörjning, nedrustning, bistånd.
Enligt den nuvarande ordningen utarbetas underlaget för besluten om
säkerhetspolitiken främst av försvarskommittéerna, vilket är otillfredsställande
eftersom deras överväganden är alltför kortsiktiga och bestämda av
ekonomiska och militära faktorer, sägs det i motionen. För att kunna göra
den nödvändiga sammanvägningen av alla delar av den svenska säkerhetspolitiken
bör regeringen tillsätta en parlamentarisk säkerhetspolitisk studiegrupp
med företrädare för riksdagens alla partier, heter det vidare i
samma motions yrkande 7.

Utskottet kan dela motionärernas uppfattning att ett brett synsätt är
nödvändigt vid formuleringen av Sveriges säkerhetspolitik men anser
samtidigt att ett sådant synsätt redan anläggs. Det har ofta slagits fast att den
svenska säkerhetspolitiken bygger såväl på alliansfrihet och ett totalförsvar
som på en aktiv utrikespolitik, i vilken nedrustningssträvanden, utvecklingssamarbete
och handelspolitik är viktiga inslag. Försvarskommittéerna har att
i sitt arbete ta hänsyn till dessa faktorer. I direktiven till den nu arbetande
kommittén heter det bl. a. att ”kommittén bör analysera den svenska
samhällsutvecklingen från sårbarhets- och resurssynpunkt”. Kommittén bör

vidare ”studera samspelet mellan olika säkerhetspolitiska medel ”.

Nedrustningspolitik och förhandlingar om internationell säkerhet skall enligt
direktiven särskilt studeras.

Vid sidan av försvarsutredningarna har under senare år ett antal frågor av
betydelse för vår säkerhetspolitik i vid mening belysts av särskilda kommittéer
och arbetsgrupper. Utskottet finner därför inte behov föreligga av att
riksdagen anmodar regeringen att tillsätta ytterligare en arbetsgrupp med
uppgifter på detta område.

Med hänvisning till det anförda avstyrks yrkandena 6 och 7 i motion 2204.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Ett beslut om fullständigt förbud mot alla provsprängningar av kärnvapen
framstår som den f. n. mest angelägna åtgärden på nedrustningsområdet.
Två motioner uttalar sig till förmån för provstopp, nämligen 613 och 2205.

Sedan år 1963 finns ett förbud mot provsprängningar i atmosfären, i

UU 1984/85:1

rymden och under vatten. Denna överenskommelse har lett till att sprängningarna
i stället flyttats under jord. (Det gällande förbudet mot sprängningar
under jorden har en så hög övre gräns -150 kiloton - att det i praktiken inte
hindrar fortsatt utprovning.)

I FN:s generalförsamling antas sedan länge med stor majoritet resolutioner
om provstopp. Ett fullständigt provstoppsavtal står på CD:s dagordning
sedan många år utan att något genombrott i förhandlingarna skett. Sverige
lade år 1977 fram ett utkast till ett avtal om totalt kärnvapenprovstopp. År
1983 utvidgades utkastet till ett fullständigt förslag till avtal försett med
tekniska annex för detaljutformningen av kontroll och verifikationsmekanismen.
CD har i år inte lyckats enas om att upprätta en förhandlingskommitté
för provstoppsfrågan. Däremot arbetar i CD sedan flera år en internationell
grupp av vetenskapliga experter under svenskt ordförandeskap med att
utforma ett internationellt system för verifikation och kontroll av ett
fullständigt provstoppsavtal. Enligt svensk mening har arbetet nu framskridit
så långt och den tekniska utvecklingen nått en sådan nivå att ett fullständigt
verifierbart avtal om förbud mot alla provsprängningar av kärnvapen och
kärnladdningar är en praktisk möjlighet. Endast avsaknad av en politisk vilja
lägger hinder i vägen för genomförande av en slutförhandling på basis av det
svenska avtalsförslaget. Det är enligt utskottets mening ytterst beklagligt att
de ledande kärnvapenmakterna inte vill ingå ett avtal om ett fullständigt
provstopp.

Kärnvapenmakternas fortsatta provsprängningar riskerar också att minska
tyngden i det internationella icke-spridningsfördraget (NPT). Länder
som inte innehar kärnvapen kan fråga sig varför de skall avstå från att skaffa
sig sådana när kämvapenmakterna oavbrutet fortsätter med att utprova och
utplacera nya atomvapen.

Som nämnts i inledningen av detta betänkande har Sverige tillsammans
med Mexico lagt fram förslag i generalförsamlingen om omedelbart inställande
av prov, tillverkning och utplacering av kärnvapen. Enligt vår uppfattning
skulle en kärnvapenfrysning underlätta förhandlingar om ett fullständigt
provstoppsavtal.

Utskottet ställer sig bakom regeringens strävanden i denna fråga. Ett
förbud mot kärnvapenprov skulle - som framhålls i motion 613 - på ett
avgörande sätt bromsa kärnvapenutvecklingen.

Utskottet får med det anförda föreslå att yrkande 3 i motion 613 och
yrkande 4 i motion 2205 anses besvarade.

I tre motioner, nämligen 613, 2204 och 2205, föreslås att regeringen
fortsatt skall verka för att frysning av kärnvapenarsenalerna kommer till
stånd.

Vid generalförsamlingens möten åren 1982 och 1983 antogs med stor
majoritet ett av Mexico och Sverige framlagt förslag till resolution om ett
inställande av prov, produktion och utplacering av kärnvapen och kärnvapenbärare.
USA och huvuddelen av NATO-länderna röstade mot resolutio -

UU 1984/85:1

nen främst med motiveringen att en frysning skulle konservera Sovjetunionens
överlägsenhet på kärnvapenområdet i Europa. Som argument mot en
frysning anfördes också att den skulle kunna störa då ännu pågående
förhandlingar om kärnvapenreduktioner. Sveriges och medlemsmajoritetens
inställning var att det råder en ungefärlig balans på kärnvapenområdet.
En frysning, vars efterlevnad skulle kontrolleras, skulle skapa ett helt nytt
klimat på nedrustningsområdet och underlätta fortsatta förhandlingar om
kärnvapennedrustning.

Som framgår av det föregående har några NATO-länder övergivit sin
tidigare negativa hållning till förslaget. Sverige avser att även i år tillsammans
med Mexico framlägga en resolution om frysning inför FN:s generalförsamling.
Utskottet anser yrkande 1 i motion 613, yrkande 3 i motion 2204 och
yrkande 3 i motion 2205 angående frysning besvarade med vad utskottet
anfört om regeringens arbete i FN för denna fråga.

I motion 613, yrkande 2, begärs förnyade initiativ av regeringen för att få
till stånd garantier från kärnvapenmakterna att icke vara det land som först
använder kärnvapen.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen är detta en fråga som berör
NATO:s strategiska doktriner i Centraleuropa. Till skillnad från frysförslaget
- som tar sikte på en omedelbar och kanske tidsbegränsad proklamation -skulle ett ömsesidigt åtagande om icke-förstaanvändning sannolikt kräva ett
nytänkande inom NATO-alliansen. Bl. a. kommer frågan om balansen
mellan de konventionella styrkorna att stå i förgrunden.

Den svenska regeringen har i FN röstat för resolutioner om ickeförstaanvändning
men samtidigt framhållit att ett allmänt åtagande skulle
underlättas om en ungefärlig paritet på lägre nivå kunde etableras såväl
avseende kärnvapenstyrkor som konventionella styrkor.

Utskottet finner det motiverat att regeringen även fortsättningsvis verkar
för en utveckling som på olika sätt höjer kärnvapentröskeln. Ett åtagande om
icke-förstaanvändning skulle vara ett viktigt steg på denna väg.

Yrkande 2 i motion 613 får därmed anses besvarat.

Kärnvapenfria områden

Förslaget i motion 2204 om att riksdagen bör stödja den oberoende
kommissionens förslag om inrättande av en kärnvapenfri korridor i Centraleuropa
har ett samband med tanken på icke-förstaanvändning. Båda
förslagen syftar vart och ett på sitt sätt till att minska risken för användning av
kärnvapen i en konflikt. De slagfältskärnvapen som finns utplacerade i
Europa på båda sidor längs gränsen mellan de båda paktsystemen är tänkta
för en tidig användning och utgör redan genom sin geografiska belägenhet en
betydande risk i ett krigs inledningsskede. En zon fri från dessa vapen skulle
höja kärnvapentröskeln.

Som framgår av det föregående visar den sondering som den svenska

UU 1984/85:1

regeringen gjort hos de europeiska regeringarna i korridorfrågan att det inte
torde finnas realistiska möjligheter att nu genomföra förhandlingar om en
korridor av det slag som föreslogs av den oberoende kommissionen.
Utskottet delar denna uppfattning. Förslaget har emellertid inte mist sin
aktualitet. Regeringen avser att på lämpligt sätt driva frågan vidare. Den bör
därvid kunna utnyttja det stöd för tanken som har registrerats på olika håll.
Utskottet vill också peka på vikten av den debatt inom främst NATO som
syftar till ensidiga förändringar i den egna försvarsplaneringen för att minska
beroendet av taktiska kärnvapen.

Därmed torde yrkande 2 i motion 2204 få anses besvarat.

Också yrkandet om en kärnvapenfri zon i Norden i motion 2204 kan
behandlas i detta sammanhang.

En nordisk zon är liksom den föreslagna korridoren i Europa ett regionalt
arrangemang som berör flera skilda staters, däribland supermakternas,
förhållanden. Den kan inte genomföras utan medverkan från berörda parter.
Syftet med zonen är emellertid främst att tillfredsställa de nordiska staternas
egna säkerhetspolitiska intressen.

Riksdagen har tidigare anfört följande i frågan:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån
sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten
och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i
Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i fråga om
utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt med övriga
nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam grund finns
mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden
som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa. (UU 1981/82:23,
1983/84:1)

Utskottet anser att det riksdagen tidigare uttalat i denna fråga har fortsatt
full giltighet och att regeringens arbete med frågan bör fortsätta. Därmed får
utskottet anse yrkande 1 i motion 2204 besvarat.

I motion 613 föreslås att regeringen skall tillsätta en referensgrupp med
representanter för riksdagspartierna att delta i det fortsatta utrednings- och
analysarbetet för att få till stånd en kärnvapenfri zon i Norden.

Utskottet finner inte att frågan i sitt nuvarande skede påkallar att särskilda
politiska referensgrupper tillsätts. Det är utskottets uppfattning att detta
ämne, liksom andra utrikespolitiska frågor, bör behandlas på sedvanligt sätt
inom de organ regering och riksdag har till sitt förfogande. Dit hör bl. a.
utrikesnämnden, utrikesutskottet och nedrustningsdelegationen.

Yrkande 5 i motion 613 avstyrks därför.

Kärnkraft och kärnvapen

Det är en svensk strävan att förhindra att svensk utrustning på något sätt
bidrar till tillverkning av kärnvapen. Export av kärnenergiutrustning sker
endast till länder som underkastar sin tillverkning internationell kontroll.

UU 1984/85:1

Vid utförsel av utbränt kärnbränsle från Sverige för upparbetning sker allt
omhändertagande av svenskt separerat plutonium i enlighet med ingångna
avtal och på grundval av svenska beslut.

Internationella atomenergiorganet (IAEA) har bl. a. till uppgift att
kontrollera att reaktorplutonium från civila reaktoranläggningar inte sprids
så att det kan användas för tillverkning av vapenplutonium. IAEA:s kontroll
omfattar med vissa undantag inte de länder som redan har kärnvapen och
som regel inte heller de länder som står utanför icke-spridningsfördraget
(NPT). Den kontroll som utövas får anses effektiv. Någon möjlighet att
fysiskt hindra länder från att bryta mot sina åtaganden har dock inte IAEA.

I motion 2058 hemställs om en utredning om sambandet mellan kärnkraft
och kärnvapen. Som motivering härför anförs i motionen att det finns många
bevis för att klyvbart material hamnat utanför IAEA:s kontroll.

Risken för spridning av kärnvapen via civil teknik kan inte uteslutas även
om tillverkning av kärnvapen sker i specialiserade militära anläggningar.
Visst klyvbart material ur civila anläggningar skulle kunna användas för
produktion av kärnvapen.

Ur teknisk synvinkel är sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen redan
väl studerat, bl. a. av den s. k. INFCE-studien (International Nuclear Fuel
Cycle Evaluation), som framlades inför NPT:s andra granskningskonferens
år 1980. När det gäller att minska risken för kärnvapenspridning är det inte i
första hand ytterligare studier utan effektiv kontroll och en fullständigare
anslutning av länderna till icke-spridningsfördraget som fordras.

Det är bl. a. mot denna bakgrund man skall se det tidigare redovisade
förslaget att kärnvapenmakterna skulle åta sig att helt separera militär och
civil produktion av klyvbart material. Därmed skulle en IAEA-kontroll
kunna etableras över alla civila anläggningar som finns i kärnvapenländerna,
vilket inte sker i dag.

Direktförvaring av utbränt kärnbränsle är en metod som ytterligare skulle
minska spridningsrisken.

Enligt utskottets mening skulle åtgärder av detta slag kunna bidra till att
minska risken för att civilt kärnbränsle avleds till militär användning.
Utskottet utgår från att regeringen fortlöpande följer hithörande frågor och i
mån av behov föreslår ytterligare insatser i IAEA. Därmed torde syftet med
yrkande 3 i motion 2058 vara tillgodosett, varför utskottet föreslår att det
anses besvarat.

ESK-processen, Stockholmskonferensen

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen har vid Stockholmskonferensen
fyra förslag framlagts (av västländerna, Sovjetunionen, NN-staterna och
Rumänien) och förhandlingar inletts informellt och i plenum.

På samma sätt som det var en framgång att Madridmötet kunde genomföras
och leda till resultat trots det internationella läget, får det betraktas som

UU 1984/85:1

ett värde i sig att Stockholmskonferensen pågår. Den är en av de få
kontaktpunkter som nu finns mellan de båda blocken.

I motion 2205, yrkande 2, anförs att förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder som Stockholmskonferensen skall ägna sig åt, dels kan minska
risken för överraskande aggressioner stater emellan, dels kan bidra till ett
öppnare klimat som nedbringar spänningen mellan länderna. Motionärerna
föreslår bl. a. att systemet med utbyte av observatörer skall förbättras så att
det ger verkliga möjligheter att följa de militära aktiviteter som pågår.
Vidare föreslås en lägre storleksgräns vid föranmälan av militära övningar
samt att även marina aktiviteter skall omfattas av förtroendeskapande
åtgärder.

Också i motion 2204, yrkande 5, hänvisas till Stockholmskonferensen.
Motionärerna framhåller särskilt den roll som Sverige och övriga neutrala
och alliansfria länder (NN-staterna) kan och bör spela.

Motion 2058 tar i yrkande 1 upp fredsrörelsens betydelse i opinionsbildningen
och anser att Sverige som värdnation för Stockholmskonferensen bör
underlätta fredsrörelsens arbete och särskilt dess kontakter med konferensen.
Motionärerna anser vidare att regeringen skall ha som mål att
kärnvapenfrågorna i ett senare skede bör tas upp till diskussion av
konferensen.

Utskottet delar den bedömning av Stockholmskonferensens betydelse som
görs i motionerna. De exempel på förbättring och utvidgning av de
förtroendeskapande åtgärderna som lämnas i motion 2205 ligger i linje med
NN-staternas framlagda förslag. Den svenska regeringen kommer självfallet
att sträva efter att få så många som möjligt av NN-gruppens förslag
accepterade av konferensen.

I denna strävan spelar naturligtvis fredsrörelserna i många konferensländer
en roll som pådrivare. Det är enligt utskottets mening viktigt att öppna
kontakter äger rum mellan fredsrörelsen och de olika regeringsdelegationerna.

Kärnvapenfrågor ingår - som nämns i motion 2058 - inte uttryckligen i
Stockholmskonferensens mandat. Det finns emellertid inte heller något som
hindrar att de tas upp till diskussion av de deltagande staterna. Utsikterna att
få till stånd överläggningar som berör de komplicerade kärnvapenfrågorna
blir naturligtvis beroende av konferensens fortsatta förlopp. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att ett senare skede av konferensen kan komma att
ägnas åt egentliga nedrustningsförhandlingar.

Med det ovan anförda torde yrkande 1 i motion 2058, yrkande 5 i motion
2204 och yrkande 2 i motion 2205 få anses besvarade.

Stockholmskonferensen är en del av ESK-processen. Vad som diskuteras
där är åtgärder som är hänförliga till korg 1 i Helsingforsdokumentet. I
yrkande 2 i motion 1172 framhålls vikten av att mötet i Ottawa våren 1985 om
mänskliga rättigheter och i Bern våren 1986 om mänskliga kontakter - vilka
båda avser åtgärder som till största delen är hänförliga till korg 3 - blir väl

UU 1984/85:1

förberedda från svensk sida. En oumbärlig grund för fortsatt framgång inom
avspännings- och fredsarbetet är att ESK-överenskommelsen fäster vikt inte
bara vid avspänningssträvanden på det militära området utan tillmäter
efterlevnaden av respekten för de mänskliga rättigheterna, som inskrivits i
avtalet, samma tyngd, framhåller motionärerna. Endast om man vid
uppföljningsmötet i Wien år 1986 har konkreta framsteg från samtliga dessa
fora att utgå från kan nästa fas i ESK-processen på ett lyckligt sätt föras
vidare, heter det i motionen.

Det är självfallet viktigt att den ömtåliga balansen mellan ESK:s tre
sakområden - säkerhet, ekonomi och mänskliga kontakter - upprätthålls.
Såsom tidigare uppföljningsmöten visat kan en överbetoning av någon av
dem riskera att ESK-processen råkar i baklås. De möten och konferenser i
Stockholm, Aten, Venedig, Ottawa och Bern som Madridkonferensen
kunde enas om kompletterar alla varandra i detta avseende.

Sverige bör såsom ESK-stat fästa lika vikt vid alla inslag i ESK-processen
även om Stockholmskonferensen f. n. av naturliga skäl ägnas särskild
uppmärksamhet av regeringen.

En högre tjänsteman inom UD har ansvar för tredje korgens frågor i ESK.
Däri ingår mötena i Ottawa och Bern. Förberedelserna för Ottawamötet har
redan inletts. En särskild arbetsgrupp har upprättats för detta ändamål och
en referensgrupp för samarbete med folkrörelserna inför mötet skall
tillsättas.

Med det anförda torde synpunkterna i motion 1172 i detta hänseende vara
tillgodosedda. Utskottet får därför föreslå att yrkande 2 i motionen anses
besvarat.

Såväl motion 1172 som motion 2205 fäster i sitt första yrkande uppmärksamheten
på de s. k. Helsingforsgruppernas verksamhet. Det är frivilliga
sammanslutningar som upprättats i flera länder i syfte att följa tillämpningen
av Helsingforsavtalet. Svåra övergrepp, bl. a. i form av långvariga fängelsestraff,
har drabbat medlemmarna i de grupper som övervakar efterlevnaden
av principen om de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen och Turkiet,
heter det bl. a. i motion 1172.

Människans grundläggande rättigheter måste skyddas och brott mot
mänskliga rättigheter påtalas var de än förekommer. Detta har varit en
ledstjärna för svensk utrikespolitik redan innan Helsingforsavtalet fastslog
att brott mot mänskliga rättigheter inte är en enskild stats interna angelägenhet.

I ett interpellationssvar den 20 januari 1983 redogjorde utrikesminister
Lennart Bodström utförligt för regeringens inställning i denna fråga. Det
framgick av svaret att regeringen på olika sätt, bl. a. under ESK-mötet i
Madrid, uttalat skarp kritik av Sovjetunionens och östeuropeiska staters
behandling av grupper och individer som försöker hävda slutaktens bestämmelser
i sina hemländer. I Sovjetunionen har Helsingforsgrupperna praktiskt
taget tvingats upphöra med sin verksamhet.

UU 1984/85:1

Utskottet är av uppfattningen att Sverige inte heller fortsättningsvis bör
tveka att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter var de än förekommer,
i internationella fora om det bedöms ge avsett resultat eller i bilaterala
kontakter om det bättre gagnar saken. Helsingforsavtalet måste respekteras
av alla länder som deltar i ESK-processen.

Med hänvisning till vad utskottet anfört om Helsingforsgrupperna torde
yrkande 1 i motion 1172 och yrkande 1 i motion 2205 få anses besvarade.

Sveriges arbete på nedrustningsområdet

I detta betänkande har lämnats en översiktlig redogörelse för några
huvudpunkter i det internationella nedrustningsarbetet varvid viss betoning
givits åt områden Sverige särskilt ägnat sig åt. En åtskillnad har gjorts mellan
generalförsamlingens huvudsakligen opinions- och normskapande verksamhet
- uttryckt genom att ett stort antal resolutioner i nedrustningsfrågor antas
- och de regelrätta förhandlingarna som nedrustningskonferensen (CD) i
Genéve för i syfte att nå fram till bindande överenskommelser om rustningsbegränsningar.

I motion 1172 anförs att det finns risk för att Sverige splittrar sina
ansträngningar på alltför många områden, vilket kan undergräva förtroendet
för det svenska agerandet. I stället bör Sverige koncentrera sina insatser till
områden inom vilka svenskt kunnande kan vara av avsevärd betydelse.
Motionärerna utpekar särskilt kemiska vapen, radiologiska vapen, fullständigt
provstopp och redovisning av militärbudgeter som områden Sverige bör
prioritera.

Arbetet i FN:s generalförsamling spänner av naturliga skäl över ett vitt
fält. I det internationella läge som råder är det särskilt förklarligt att ett stort
antal resolutioner framläggs av olika länder. Många resolutioner är emellertid
återkommande år från år, andra kan främst vara av procedurkaraktär.
Endast i ett begränsat antal fall har Sverige varit huvudförslagsställare.

I nedrustningskonferensen i Genéve, där det tidskrävande förhandlingsarbetet
sker, har Sverige i praktiken koncentrerat sina ansträngningar till
främst tre områden, nämligen kemiska vapen, ett fullständigt provstoppsavtal
och förbud mot radiologisk krigföring.

Utskottet anser att Sveriges arbete i CD som hittills bör vägledas av vårt
intresse och av våra möjligheter att bidra till framsteg i CD:s verksamhet.
Inriktningen av arbetet i generalförsamlingen bör avgöras utifrån de
förutsättningar som råder vid varje särskilt möte med generalförsamlingen.

Yrkande 3 i motion 1172 avstyrks med hänvisning till det anförda.

Övriga frågor

Utanför kärnvapenområdet är det framför allt de kemiska och biologiska
(bakteriologiska) vapnen som tilldrar sig uppmärksamhet.

UU 1984/85:1

Som framgår av det föregående pågår inom CD förhandlingar om en ny
konvention om förbud mot kemiska vapen. Dessa förhandlingar leds under
år 1984 av en svensk ordförande. Sedan år 1972 finns en konvention om
förbud mot biologiska stridsmedel. B-vapenkonventionens brist är att dess
klagomålsprocedur är ineffektiv. Det är en förhoppning att parterna skall
finna det möjligt att stärka klagomålsproceduren vid den andra granskningskonferensen
för konventionen år 1986.

I motion 1546 hemställs att regeringen skall verka för att det blir klarlagt
att B-vapenkonventionen har en sådan tillämpning att användningen av
genteknik för framställning av biologiska stridsmedel förbjuds.

Det sägs inte i konventionstexten att även stridsmedel framställda med
genteknik täcks av konventionen. Enligt Sveriges, USA:s och flera andra
länders mening skall emellertid konventionen även anses täcka framställning
med genteknik. Denna tolkning är inte uttryckligen accepterad av alla parter
i konventionen. Vid granskningskonferensen finns dock tillfälle att genom
ett uttalande från parterna söka få denna tolkning fastslagen.

Utskottet utgår från att regeringen vid granskningskonferensen verkar för
att det fortsättningsvis inte skall råda någon tvekan om att även stridsmedel
framställda med genteknik faller under B-vapenkonventionen.

Med hänvisning härtill får utskottet anse motion 1546 besvarad.

I detta avsnitt behandlas också motion 614 i vars yrkande 1 hemställs att
riksdagen uttalar sig för vikten av att i freds- och nedrustningsarbetet
understryka omsorgen och skyddet av barn och i yrkande 2 att regeringen
verkar för en konvention om neutral fredszon för barn.

Denna angelägna fråga diskuteras f. n. i flera sammanhang. Det är särskilt
FN:s barnfond (UNICEF) och icke statliga organisationer såsom Röda
korset och Rädda barnen som verkat pådrivande. Vid UNICEF:s styrelsemöte
i Rom i våras beslöts bl. a. att organisationen aktivt skulle ta sig an
frågan om stöd till barn i speciellt svåra omständigheter, såsom barn i
väpnade konflikter. Ärendet skall behandlas på styrelsemötet 1986 på
grundval av en särskild rapport.

Genévekonventionerna av år 1949 innehåller vissa allmänna bestämmelser
om barns skydd i krig. Utförligare skyddsregler uppställs i 1977 års
tilläggsprotokoll till dessa konventioner. Dess värre har hittills endast ca 45
länder ratificerat tilläggsprotokollen. Sverige har bl. a. genom en uppvaktning
i 16 huvudstäder inom främst NATO- och Warszawapakterna verkat för
en ökad anslutning till protokollen.

Inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genéve har en
arbetsgrupp till uppgift att utarbeta en konvention om barns rättigheter.
Arbetet på konventionen har hittills gått långsamt. I det ursprungliga
konventionsutkastet, som framlades av Polen, fanns inte någon särskild
artikel om barns rätt i krig. Ett antal frivilligorganisationer har nu föreslagit
att konventionsutkastet skall utvidgas med bestämmelser om barn i krig. När
denna fråga kommer upp till diskussion i arbetsgruppen avser de nordiska

UU 1984/85:1

länderna att verka för att en sådan artikel tas med i texten.

Utskottet som instämmer i syftet med motionen noterar att ansträngningar
redan pågår att stärka skyddet för barn i krig. Samtidigt är det uppenbart att
mycket ännu återstår att göra både på det folkrättsliga området och i praktisk
handling. Utskottet utgår från att regeringen begagnar sina möjligheter att
på olika sätt driva på det internationella lagstiftningsarbetet.

Motionen får därmed anses besvarad.

I detta sammanhang vill utskottet också behandla motion 1545, i vilken
anförs att Sverige i FN bör stödja Palaus ansträngningar att skydda ön från
ABC-vapen och atomanläggningar.

Ögruppen Palau är ett av fyra områden som ingår i det amerikanska
strategiska förvaltarskapsområdet Pacific Islands i Mikronesien. De övriga
områdena är Northern Mariana Islands, Federated States of Micronesia och
Marshallöarna. Efter långdragna förhandlingar mellan USA och de olika
ögrupperna i Mikronesien har numera enighet uppnåtts om självständighet
inom ramen för en association med USA, utom vad gäller Palau och
Marianerna. Konstitutionen för Palau innehåller ett stadgande som förbjuder
införsel av ABC-vapen eller konstruktion av kärnkraftsanläggningar på
öarna. Denna del av konstitutionen anser USA vara oförenlig med det
tilltänkta associationsfördraget. Marianerna har för sin del valt en commonwealth-status.

I frågor som gäller strategiska förvaltarskapsområden har FN:s generalförsamling
ingen kompetens. FN:s befogenheter utövas av säkerhetsrådet, i
vilket Sverige f. n. inte ingår. Den i motionen väckta sakfrågan, som delvis är
av konstitutionell karaktär, bör i första hand behandlas av de berörda
parterna själva. Utskottet anser inte att den svenska regeringen har
anledning att på detta stadium göra något uttalande i frågan. Motion 1545
avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1983/84:2058, yrkande 2, angående
redovisning av rustningarnas orsaker,

2. att riksdagen förklarar motion 1983/84:613, yrkande 4, och motion s. y. 1 (m)
1983/84:2204, yrkande 4, besvarade med vad utskottet anfört

angående gemensam säkerhet och FN:s roll,

3. att riksdagen avslår motion 1983/84:2204, yrkandena 6 och 7,
angående en säkerhetspolitisk studiegrupp m. m.,

4. att riksdagen förklarar motion 1983/84:613, yrkande 3, och motion
1983/84:2205, yrkande 4, besvarade med vad utskottet anfört
angående fullständigt kärnvapenprovstopp,

5. att riksdagen förklarar motion 1983/84:613, yrkande 1, motion res. 1 (m)
1983/84:2204, yrkande 3, och motion 1983/84:2205, yrkande 3,

UU 1984/85:1

besvarade med vad utskottet anfört angående kärnvapenfrysning,

6. att riksdagen förklarar motion 1983/84:613, yrkande 2, besvarad
med vad utskottet anfört angående icke-förstaanvändning av
kärnvapen,

7. att riksdagen förklarar motion 1983/84:2204, yrkande 2, besvarad
med vad utskottet anfört angående en kärnvapenfri korridor,

8. att riksdagen förklarar motion 1983/84:2204, yrkande 1, besvarad
med vad utskottet anfört angående en kärnvapenfri zon i Norden,

9. att riksdagen avslår motion 1983/84:613, yrkande 5, angående en
referensgrupp för kärnvapenfri zon,

10. att riksdagen förklarar motion 1983/84:2058, yrkande 3, besvarad
med vad utskottet anfört angående sambandet mellan kärnkraft
och kärnvapen,

11. att riksdagen förklarar motion 1983/84:2058, yrkande 1, motion
1983/84:2204, yrkande 5, och motion 1983/84:2205, yrkande 2,
besvarade med vad utskottet anfört angående Stockholmskonferensen,

12. att riksdagen förklarar motion 1983/84:1172, yrkande 2, besvarad
med vad utskottet anfört angående ESK-möten i Ottawa och Bern,

13. att riksdagen förklarar motion 1983/84:1172, yrkande 1, och
motion 1983/84:2205, yrkande 1, besvarade med vad utskottet
anfört om Helsingforsgrupperna,

14. att riksdagen avslår motion 1983/84:1172, yrkande 3, angående
koncentration av nedrustningsarbetet,

15. att riksdagen förklarar motion 1983/84:1546 besvarad med vad
utskottet anfört angående genteknik m.m.,

16. att riksdagen förklarar motion 1983/84:614 besvarad med vad
utskottet anfört om skyddet av barn i krig,

17. att riksdagen avslår motion 1983/84:1545 angående Palau.

Stockholm den 13 november 1984

På utrikesutskottets vägnar

STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås (c),
Carl Bildt (m), Sture Ericson (s), Margaretha af Ugglas (m), Jan Bergqvist
(s), Sten Sture Paterson (m), Maj-Lis Lööw (s), Rune Ångström (fp), Nils T.
Svensson (s), Pär Granstedt (c), Inger Koch (m), Gunnar Ström (s) och
Karin Wegeståhl (s).

res. 2 (m)

res. 3 (c)

s.y. 2 (m)

UU 1984/85:1

Reservationer

1. Kärnvapenfrysning

Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Inger Koch (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Sorn
nämnts” och slutar med ”fullständigt provstoppsavtal”, bort utgå.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sveriges
och” och slutar med ”denna fråga”, bort ha följande lydelse:

Den frysning som den svenska regeringen förordat omfattar ”fullständigt
stopp för prov med och tillverkning av kärnvapen och kärnvapenbärare,
förbud mot ytterligare utplacering av dessa samt ett fullständigt stopp för
tillverkning av klyvbart material för vapenändamål” som ett steg föregripande
”balanserade och kontrollerbara reduktioner av kärnvapen”. Frysningen
skall uppenbarligen ej föregås av förhandlingar, utan vara en deklaration
från de olika kärnvapenmakternas sida.

Uppgiften att åstadkomma en frysning av det slag regeringen föreslagit är
kanske den politiskt svåraste och tekniskt mest komplicerade, som någonsin
förts upp på den nedrustningspolitiska dagordningen. Enbart definitionerna
av vad som menas - vilka system anses t. ex. vara ”kärnvapenbärare” - torde
i realiteten komma att kräva långdragna och komplicerade förhandlingar
mellan USA och Sovjet.

Dagens kärva läge mellan Moskva och Washington måste brytas. En
realistisk väg är sannolikt att hoppas på en serie av avtal på rustningskontrollområdet
som successivt skapar det förtroende som gör bredare avtal möjliga.
Sådana inledande avtal skulle kunna gälla balanserade och kontrollerbara
reduktioner av särskilt destabiliserande kärnvapensystem eller överenskommelser
som stoppar kapprustningen i rymden.

Det är av mycket stor betydelse att de nu avbrutna förhandlingarna mellan
USA och Sovjetunionen om kämvapenbegränsningar på olika nivåer så snart
som möjligt kan återupptas. Strävan bör vara att sluta en överenskommelse
om begränsningar och reduceringar av olika kategorier av strategiska och
regionala kärnvapensystem. En överenskommen frysning av vissa vapensystem,
vars innehåll är klart kontrollerbart och som ingår som ett led i
förhandlingar om balanserade reduktioner av kärnvapensystem, kan i vissa
lägen spela en positiv roll i denna strävan. Utskottet är inte övertygat om att
en proklamerad frysning av det slag som den svensk-mexikanska resolutionen
förordar har tillräckliga förutsättningar att uppnå detta syfte.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion 613,
yrkande 3 i motion 2204 och yrkande 3 i motion 2205.

dels att utskottets hemställan i mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen avslår motion 1983/84:613, yrkande 1, motion

UU 1984/85:1

1983/84:2204, yrkande 3, och motion 1983/84:2205, yrkande 3,
angående kärnvapenfrysning,

2. Icke-förstaanvändning av kärnvapen

Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Inger Koch (alla
m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Till
skillnad” och slutar med ”anses besvarat”, bort ha följande lydelse:

Ett ömsesidigt åtagande om icke-förstaanvändning skulle kräva ett
genomgripande nytänkande inom NATO-alliansen. En avgörande förutsättning
för ett åtagande är att en balans mellan de konventionella styrkorna på
båda sidor anses råda. Förutsättningen för trovärdighet i en sådan överenskommelse
är vidare att kärnvapenmakterna låter den åtföljas av konkreta
åtgärder t. ex. en minskning av olika kärnvapensystem i Europa. En tredje
viktig förutsättning är överenskommelser om förtroendeskapande åtgärder
som minskar risken för överraskande anfall av varje slag.

Som ett led i en sådan vidare överenskommelse skulle även åtagande om
icke-förstaanvändning av kärnvapen kunna bidra till ökad stabilitet och
säkerhet i Europa.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet anse yrkande
2 i motion 613 besvarat.

3. Referensgrupp för kärnvapenfri zon

Sture Korpås och Pär Granstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”avstyrks därför”, bort ha följande lydelse:

Bakom tanken på en kärnvapenfri zon i Norden ligger ett brett folkligt
engagemang. Det är då angeläget, att människor känner sig kunna bli
informerade om och samtidigt kunna påverka utvecklingen. En sådan
möjlighet skulle erbjudas genom den i motion 613 föreslagna referensgruppen
med representanter för riksdagspartierna. Genom att de olika partierna
låter sina främsta på området mötas i en sådan grupp, skulle denna också i sig
själv aktivt kunna bidra till att föra frågan framåt.

Yrkande 5 i motion 613 tillstyrks därför.

dels att utskottets hemställan i mom. 9 bort ha följande lydelse:

9. att riksdagen med bifall till motion 1983/84:613, yrkande 5, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående en
referensgrupp för kärn vapenfri zon,

UU 1984/85:1

Särskilda yttranden

1. Gemensam säkerhet

Carl Bildt (m) anför:

I utskottets utlåtande sägs, att man syftar till att gradvis ersätta kärnvapenavskräckning
med ett annat system för internationell säkerhet. Icke minst
mot bakgrund av att detta system, enligt utskottets mening, ännu icke har
kunnat definieras ter det sig svårt att hävda att detta skall ersätta varje form
av kärnvapenavskräckning. En sådan ersättning fordrar de facto att kärnvapen
elimineras i samtliga stater, då någon form av politik för att genom
avskräckning avhålla från kärnvapenanvändning torde vara ofrånkomlig så
länge så inte skett. Att totalt avskaffa kärnvapen är- om det över huvud taget
är möjligt att utrota en kunskap som en gång vunnits - en möjlighet endast på
mycket lång sikt, och det ter sig därför knappast som riktigt seriöst att hävda
att ett icke definierat system skulle kunna ersätta någonting som i sina
grunder ter sig svårt att totalt eliminera. Arbetet bör i stället inriktas på att
gradvis minska kärnvapenavskräckningens roll i takt med att verkliga
reduktioner av kärnvapenarsenalerna sker och ett nätverk av avtal och
överenskommelser skapar en bättre grund för relationerna mellan nationer
och allianser.

2. Koncentration av det svenska nedrustningsarbetet

Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Inger Koch (alla
m) anför:

Enligt vår mening skulle styrkan i det svenska arbetet med nedrustningsfrågor
öka om det klart koncentrerades till de frågor där vi med tyngd har
möjlighet att hävda den svenska linjen. Utskottets formuleringar innebär att
en sådan koncentration till avgörande frågor kan ske.

mlnab/gotab Stockholm 1984 79216