om nedrustning (Betänkande 1983/84:UU1 Utrikesutskottet)

UU 1983/84:1

Utrikesutskottets betänkande
1983/84:1

om nedrustning
Motionerna

I motion 1982/83:194 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att Sverige i det fortsatta nedrustningsarbetet på
ett tydligare sätt bör framhålla ekonomiska och marknadsmässiga faktorer,
t. ex. kampen om råvarorna, som ligger bakom rustningarna,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder som förhindrar
att svensk industri deltar i USA:s och NATO:s upprustning genom leveranser
till DIVAD-projektet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av aktiva, svenska åtgärder mot kärnvapenupprustningen
i Europa, med speciell inriktning på de kryssningsrobotar
som kan tänkas kränka svenskt territorium,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ för att
begränsa spridningen av kärnkraftsteknologi, särskilt för användning i
rymden,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om beslut om förbud mot
utförsel av alla radioaktiva ämnen som kän användas för tillverkning av
kärnvapen,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ för att
begränsa militariseringen av rymden och till en utvidgning av de internationella
kontrollåtgärderna på området,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer att den i FN kräver att konventionen
från 1972 om förbud mot biologiska och giftiga vapen efterföljs,

8. att riksdagen hos regeringen begär omedelbara åtgärder för information
och upplysning om BC-stridsmedlen bland den svenska allmänheten.

I motion 1982/83:558 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer om ett handlingsprogram för en kärnvapenfri
zon i Norden och att därvid motionens förslag till sådant program beaktas.

I motion 1982/83:1776 av Pär Granstedt (c) föreslås att riksdagen hemställer
att regeringen tar initiativ till sammankallande av en regional nedrustningskonferens
för Nordeuropa.

I motion 1982/83: 1779 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att en av de viktigaste uppgifterna för
det svenska nedrustningsarbetet är att förhindra spridning av kärnvapen
och att Sverige i praktisk handling måste följa denna målsättning.

1 Riksdagen 1983184. 9 sami. Nr I

UU 1983/84:1

I motion 1982/83: 1783 av Per Petersson m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen uttalar vad som i motionen anförts om sambandet
mellan frihet och fred i Europa,

2. att riksdagen uttalar att Sverige vid ESK-förhandlingar och i andra
förhandlingar om förtroendeskapande åtgärder bör verka för att dessa
utformas så att de medför en reell förstärkning av berörda parters informationsmöjligheter
i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen uttalar att kravet på balans mellan de tre korgarna i
ESK:s slutdokument icke får åsidosättas,

4. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om en eventuell
europeisk nedrustningskonferens,

5. att riksdagen uttalar betydelsen av att också sådana specialförband
som nämns i motionen beaktas i arbetet på CSBM,

6. att riksdagen uppdrar åt regeringen att påbörja studier om fördjupade
förtroendeskapande åtgärder i Nordeuropa i enlighet med vad i motionen
anförts,

7. att riksdagen uttalar vad som i motionen anförts om vikten av att
reducera kärnvapen i Nordeuropa,

8. att riksdagen begär att regeringen fortsätter arbetet med ytterligare
internationella undersökningar om användning av kemiska vapen enligt
vad i motionen anförts,

9. att riksdagen begär att regeringen intensifierar ansträngningarna för
att få till stånd ett heltäckande internationellt avtal om förbud mot kemiska
vapen,

10. att riksdagen uttalar att Sverige aktivt skall verka för att 1972 års
avtal om förbud mot B-vapen förses med effektiva kontrollbestämmelser,

11. att riksdagen uppdrar åt regeringen att verka för ett system för
redovisning av militära utgifter såväl inom FN som i Europa i enlighet med
vad i motionen anförts,

12. att riksdagen uttalar att förslag om åtgärder för att främja internationell
nedrustning skall ha ett balanserat innehåll där hänsyn tas till berörda
staters samlade styrkor,

13. att riksdagen godkänner vad som i motionen i övrigt anförts om
syftet med och inriktningen av svensk nedrustningspolitik.

I motion 1982/83:2136 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att fortsatta initiativ tas för att
studera möjligheterna för Sverige att stärka FN:s fredsbevarande roll,

2. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för att stimulera
framtagandet av material om freds- och nedrustningsfrågor i enlighet med
motionens intentioner,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar initiativ till en FNstudie
om de olika militära verksamheternas effekter på miljön och livsbetingelserna
på jorden,

UU 1983/84:1

4. att riksdagen uttalar sig för vad som anförts i motionen beträffande
inriktningen av svenska arbetsinsatser för. internationella rustningsbegränsningar.

Bakgrund

De motionsyrkanden på nedrustningens område som utskottet har att
behandla i detta betänkande avser bl. a. s. k. förtroendeskapande åtgärder,
kärnvapenfri zon i Norden, biologiska och kemiska stridsmedel, spridning
av kärnteknologi samt FN:s roll i nedrustningsarbetet. Även synpunkter
på rustningarnas grundorsaker och på den allmänna inriktningen av Sveriges
nedrustningspolitik framförs i motionerna.

Flertalet av de frågor som tas upp i motionerna har behandlats av
utskottet i tidigare betänkanden. senast i UU 1980/81: 26 och 1981/82: 23.

I dessa båda betänkanden konstaterades att det internationella läget inte
undergått någon förbättring och att det mot den bakgrunden var svårt att se
optimistiskt på möjligheterna till snabba framsteg på nedrustningsområdet.
Samtidigt noterade utskottet att nedrustningsförhandlingarna dock inte
avbrutits. Förhandlingarna i nedrustningskommittén (CD, Committee on
Disarmament) i Genéve fortsatte, bl. a. om kemiska vapen. Mellan USA
och Sovjetunionen pågick förhandlingar såväl om interkontinentala strategiska
kärnvapen (START, Strategic Arms Reduction Talks) som om de
s. k. eurostrategiska vapnen (INF, Intermediate range Nuclear Forces). I
Madrid fortsatte europeiska säkerhetskonferensens (ESK) andra uppföljningsmöte.

Utskottet fann det angeläget att de svenska insatserna i det internationella
nedrustningsarbetet fullföljdes och om möjligt intensifierades. Nedrustningsarbetet
måste kunna fortgå trots det försämrade internationella
klimatet. Som exempel på svenska insatser pekade utskottet på samarbetet
mellan de neutrala och alliansfria staterna under ESK-mötet och det svenska
erbjudandet att stå som värd för en europeisk nedrustningskonferens
efter Madridmötet.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Inte heller under de 18 månader som förflutit sedan riksdagen behandlade
utrikesutskottets ovannämnda betänkande UU 1981/82:23 har nedrustningsförhandlingarna
lett till några konkreta beslut om rustningsbegränsningar.
Förhållandet mellan supermakterna är fortsatt dåligt. Det
spända internationella läget var en huvudorsak till att generalförsamlingens
andra specialsession om nedrustning sommaren 1982 blev nära nog
resultatlös. Flertalet av de resolutionsförslag som framlades slutbehandlades
inte utan överfördes till det ordinarie mötet med generalförsamlingen
hösten 1982. Däribland märktes det av Sverige och Mexico framlagda
förslaget om en frysning av kärnvapenarsenalerna, vilket antogs med stor
majoritet av det ordinarie mötet med församlingen.

UU 1983/84:1

Arbetet inom nedrustningskommittén (CD) i Genéve - hittills enda
forum för i verklig mening multilaterala nedrustningsförhandlingar - går
långsamt och har under senare tid inte avsatt några konkreta resultat. Inom
CD verkar f. n. fyra arbetsgrupper: för kemiska vapen, för radiologiska
vapen, för negativa säkerhetsgarantier samt en arbetsgrupp för ett allomfattande
program för nedrustning. Under vårsessionen 1983 uppnåddes
också enighet om att uppta förhandlingar om förbud mot kapprustning i
rymden. Sådana förhandlingar har ännu inte kommit i gång. Sverige tillhör
de länder som uppmanat USA och Sovjetunionen att återuppta de samtal
på området som fördes i slutet av 1970-talet och har även i generalförsamlingen
verkat för att en arbetsgrupp inom CD skall upprättas och få ett
mandat på detta område. Målet bör enligt svensk mening vara en konvention
mot krigföring i rymden.

Det finns ännu ingen särskild internationell konvention om kemiska
vapen, ehuru användning av kemiska och biologiska vapen generellt är
förbjuden i kraft av Genéveprotokollet från år 1925. Sverige och andra
länder driver emellertid aktivt konventionsfrågan i CD och har där framlagt
ett omfattande underlag, syftande till att få till stånd ett globalt och
allomfattande förbud mot utveckling, tillverkning och lagring av kemiska
vapen. Förhandlingarna har gått långsamt framåt. En stötesten är svårigheten
att nå enighet om nödvändiga regler för kontroll av en konventions
efterlevnad.

Generalförsamlingen uppmanade i en resolution hösten 1982 CD att
intensifiera sina ansträngningar att nå fram till en konvention om förbud
mot kemiska vapen. I resolutionen aktualiseras också tanken på zoner fria
från kemiska vapen. Diskussionen om sådana zoner bör enligt Sveriges
och andra länders mening inte föras på sådant sätt att de försvårar arbetet
på en allomfattande konvention.

Hösten 1980 tillsatte FN en expertgrupp för att utreda påståenden om att
kemiska vapen skulle ha kommit till användning i Sydostasien och Afghanistan.
Gruppen fick inte tillträde till de områden där kemiska vapen skulle
ha använts. Några bestämda slutsatser kunde bl. a. av detta skäl inte dras i
dess rapport. Gruppen kunde emellertid inte heller bortse från existensen
av indicier som pekade på den möjliga användningen av giftiga substanser.

Till skillnad från vad som gäller för kemiska vapen finns sedan år 1972 en
konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av biologiska
(bakteriologiska) vapen. En brist i B-vapenkonventionen är emellertid
att klagomålsproceduren är ineffektiv. Sverige fullföljde under den
första granskningskonferensen för konventionen år 1980 försöken att få till
stånd en förbättring av klagomålsproceduren. En resolution om att sammankalla
en särskild konferens i frågan framlades år 1982 i FN:s generalförsamling
och samlade stor majoritet. Fortsatta svenska försök att verkligen
få till stånd en sådan konferens om klagomålsproceduren har emellertid
förblivit resultatlösa på grund av sovjetiskt motstånd. Regeringen avser

UU 1983/84:1

att ta upp denna fråga under den andra granskningskonferensen år 1985.

Trots resultat på begränsade områden gäller att det multilaterala nedrustningsarbetet
inom FN och nedrustningskommittén i Genéve negativt
påverkats av bristen på framsteg i de bilaterala förhandlingar som förs
mellan USA och Sovjetunionen om strategiska kärnvapen (START) och
eurostrategiska kärnvapen (INF).

Under det senaste året har uppmärksamheten framför allt inriktats på
kärnvapenuppladdningen i Europa. NATO-ländernas s.k. dubbelbeslut
från december 1979 innebar att NATO mot slutet av år 1983 skulle påbörja
utplaceringen i Västeuropa av kärnvapenrobotar (108 Pershing II och 464
kryssningsmissiler) såvida inte förhandlingar med Sovjetunionen dessförinnan
lett till en överenskommelse om reduktion av Sovjetunionens utplacering
av SS 20-robotar, som inleddes år 1977. INF-förhandlingarna har nu
pågått ca två år utan resultat.

Sverige har framhållit att ingen ytterligare utplacering av kärnvapen bör
äga rum, att en substantiell nedskärning av de euromissiler som redan finns
måste ske och att en balans på det konventionella området på lägre nivå
måste komma till stånd.

Inte heller har några framsteg rapporterats från START eller i NATOoch
Warszawapaktens förhandlingar om konventionella styrkor (MBFR,
Mutual Balanced Force Reductions).

I december 1982 kontaktade svenska regeringen ett antal regeringar för
att sondera deras inställning till Palmekommissionens förslag om en zon fri
från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Det är regeringens bedömning att
en sådan korridor vore förtroendeskapande och skulle minska risken för
att en väpnad konflikt snabbt trappas upp till ett kärnvapenkrig. Officiella
svar på regeringens hänvändelse har sedermera inkommit. Dessa svar
utvärderas nu.

Europeiska säkerhetskonferensen — ESK

Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, som avslutades i
Helsingfors år 1975, var ett väsentligt inslag i den avspänning som då
utvecklades. Viktiga åtaganden gjordes av parterna i syfte att stabilisera
läget i Europa och lägga grunden för ett nära och öppet samarbete över de
ideologiska gränserna. Det fattades beslut att konferensens resultat skulle
följas upp av återkommande möten. Det första ägde rum i Belgrad år
1977-1978. Förhållandet mellan supermakterna var då åtskilligt sämre,
och Belgradmötet blev i mycket ett misslyckande. Förväntningarna inför
det andra uppföljningsmötet i Madrid var på grund av det fortsatta spända
internationella läget inte höga.

Mot denna bakgrund var det av särskild betydelse att Madridmötet
kunde avslutas och ett slutdokument antas, efter långa och tidvis mycket
svåra förhandlingar. Det visade att det är möjligt att förhandla och nå
resultat även i perioder då relationerna mellan supermakterna på andra
områden är dåliga,
tl Riksdagen 1983184. 9 saini. Nr 1

UU 1983/84:1

Den text regeringarna i Madrid kunde enas om var en kompromissprodukt
- tillkommen på grundval av det dokument som de neutrala och
alliansfria staterna, däribland Sverige, utarbetat. Dokumentet återspeglar
den viktiga balans som upprättades i Helsingfors mellan de tre sakområdena
eller korgarna; för politiska frågor, ekonomiska frågor och mänskliga
kontakter. Resultatet kan betecknas som en utbyggnad av slutakten från
Helsingfors.

Balansen mellan de tre korgarna tog sig i Madrid uttryck i att beslut
fattades om åtaganden på en rad skilda områden såsom fackföreningsrätter,
mänskliga rättigheter, Helsingforsgrupperna, religiösa rättigheter,
mänskliga kontakter, familjeåterförening, information till journalister och
bekämpande av terrorism. Beslut fattades om ytterligare möten på olika
områden: en konferens om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder
och nedrustning i Europa, som skall inledas i Stockholm i januari 1984, ett
möte i Aten i mars 1984 om fredligt biläggande av tvister, ett seminarium i
Venedig i oktober 1984 om samarbetet i Medelhavet, ett expertmöte i
Ottawa i maj 1985 om mänskliga rättigheter, ett möte i Bern i april 1986 om
mänskliga kontakter.

Resultaten från dessa möten och det sätt på vilket de olika staterna
uppfyller sina ESK-åtaganden skall beaktas vid ESK:s nästa uppföljningsmöte
i Wien som börjar i november 1986.

Stockholmskonferensen

Det kanske viktigaste beslutet i Madrid blev sammankallandet inom
ESK:s ram av en konferens angående förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder och nedrustning i Europa. Konferensens första fas skall inledas i
Stockholm den 17 januari 1984 och ägnas en serie förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder.

Förtroendeskapande åtgärder (Confidence-Building Measures, CBM) är
en integrerande del av slutdokumentet från Helsingforskonferensen år
1975, som innehåller bl. a. följande bestämmelser om sådana åtgärder:

- deltagarstaterna kommer att föranmäla större militära manövrar med
markstridskrafter som överstiger 25 000 man

- deltagarstaterna kan därutöver föranmäla mindre manövrar

- deltagarstaterna kommer att frivilligt inbjuda observatörer att närvara
vid militära övningar.

Föranmälan skall om möjligt ske senast 21 dagar före övningen. Tilllämpningsområdet
för åtgärderna är Europa t. o. m. 250 km in på sovjetiskt
territorium. Övningar till sjöss och i luften omfattas inte.

Syftet med förtroendeskapande åtgärder är att reducera eller eliminera
anledningarna till osäkerhet, misstroende, fruktan, spänning och fiendskap
mellan stater.

Erfarenheterna av den praktiska tillämpningen av förtroendeskapande
åtgärder sedan 1975 är i huvudsak goda vad gäller föranmälan av manöv -

UU 1983/84:1

rar. Sammanlagt har under perioden 131 föranmälningar utfärdats rörande
99 militära övningar, däribland många med mindre deltagande än 25000
man. Det torde innebära att flertalet större manövrar till lands anmälts.

Erfarenheterna av observatörsverksamheten är inte lika goda. De besöksprogram
som lagts upp har ofta inte motsvarat förväntningarna.

De förtroendeskapande åtgärderna har såsom de hittills varit utformade
inte inneburit några egentliga militära begränsningar och ännu mindre
kunnat betecknas som nedrustningsåtgärder.

Sverige och andra stater inom ESK:s ram har - både under det första
uppföljningsmötet i Belgrad år 1977 och nu i Madrid — lagt fram förslag om
utvidgningar av de förtroendeskapande åtgärderna, såsom en sänkning av
gränsen för föranmälningar till att omfatta övningar med 18000 man, en
ökning av föranmälningsperioden till 30 dagar, regler för föranmälan av
övningar i luften och till sjöss, föranmälan av trupprörelser m. m.

I Madriddokumentets mandat för den kommande Stockholmskonferensen
lämnas utrymme för förhandlingar om längre gående förtroendeskapande
åtgärder. De betecknas nu förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder
(CSBM, Confidence and Security Building Measures) i syfte att
markera att det också skall kunna bli fråga om direkta begränsningar i
militär verksamhet, begränsningar som kan komma att ligga nära rena
nedrustningsåtgärder och därmed på ett annat sätt än hittillsvarande CBM
medföra en ökad säkerhet för de europeiska staterna. I mandatet uppställs
fyra kriterier för de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna som
skall diskuteras i Stockholm

- de skall täcka hela Europa

- de skall vara militärt betydelsefulla

- de skall vara politiskt bindande

- det skall vara möjligt att kontrollera efterlevnaden av dem.

Med hela Europa skall avses området mellan Atlanten och Ural samt
angränsande havsområde och luftrummet.

Utöver dessa allmänna kriterier innehåller Madriddokumentets mandat
inga riktlinjer eller konkreta mål för Stockholmskonferensen. Det heter
endast att dess resultat skall utvärderas vid ESK:s tredje uppföljningsmöte
i Wien år 1986. Först därefter kan konferensens andra fas inledas.

Ett förberedande möte för Stockholmskonferensen hölls i Helsingfors
under tiden den 25 oktober — den 11 november 1983.

Utskottet

Rustningarna i Europa och Sveriges nedrustningspolitik

Den internationella situationen är fortsatt spänd. De krisorsaker utskottet
pekade på i sitt fjolårsbetänkande UU 1981/82:23 finns kvar och andra
har tillkommit.

Två av de föreliggande motionerna berör de grundläggande förklaringar -

UU 1983/84:1

na till rustningskapplöpningen. I motion 194, yrkande 1, utpekas kampen
om råvarorna och marknaderna samt vinstintressena som avgörande faktorer
bakom rustningarna. I motion 1783, yrkande 1, heter det bl. a. att hotet
mot freden i Europa är intimt förknippat med framtiden för det sovjetiska
välde som tvångsetablerats över en rad nationer i Öst- och Centraleuropa.
Arbetet för en fredlig omvandling till frihet av Östeuropa måste vara en
central beståndsdel i strävan att skapa en bestående fred i Europa.

Utskottet delar uppfattningen att konflikter och rustningar ofta har sin
grund i ekonomiska intressen och kamp om råvaror. I ett tidigare betänkande
(UU 1980/81:26) har utskottet angivit en rad andra faktorer som
drivkrafter bakom rustningarna; etniska, religiösa, kulturella och ideologiska
motsättningar, utöver de nämnda ekonomiska intressena.

Utskottet anser det emellertid inte befogat att utpeka just kampen om
råvaror som avgörande för kapprustningen i världen och avstyrker därför
yrkande 1 i motion 194.

Supermakternas våldsamma kärnvapenupprustning kan inte motiveras
av militära skäl. Rustningarna har fått en egen tillväxtkraft utan förankring
i verkliga konflikter eller realistiska hotbilder. Detta är något som många
politiker, fredsforskare och en växande fredsrörelse länge hävdat. Nu
hävdar även många militära experter att den fortsatta kärnvapenanskaffningen
ökar krigsrisken.

De ideologiska motsättningarna mellan maktblocken bidrar också till att
öka den politiska spänningen och påverkar därmed även de militära rustningarna.
Minskade politiska motsättningar skulle naturligtvis bidra till ett
bättre förhandlingsklimat i nedrustningsfrågorna. Ett överbryggande av
dessa motsättningar skulle också bidra till förbättrade förutsättningar för
samarbete och avspänning i Europa. Ett undanröjande av de ideologiska
motsättningarna i Europa får emellertid inte vara en förutsättning för
nedrustningsansträngningarna. Det är tvärtom nödvändigt att trots de
spänningar som de ideologiska motsättningarna leder till verka för nedrustning.

Självfallet finns det ett samband mellan förtryck och orättvisor å den ena
sidan och rustningar och krigsrisker å den andra. Arbetet för frihet från
förtryck och orättvisor i alla länder är också ett arbete som ökar förutsättningarna
för en varaktig fred. Det finns således även av detta skäl anledning
för Sverige att fortsatt aktivt verka för mänskliga rättigheter och alla
folks frihet. Detta arbete bör bedrivas i alla därtill ägnade fora. Det bör
dock inte göras till en förutsättning för nedrustningsarbetet.

Den avspänning som även en begränsad nedrustning skulle kunna leda
till kan rätt utnyttjad vara en viktig väg till fredlig samverkan och ökad
frihet.

Med det anförda torde yrkande I i motion 1783 få anses besvarat.

Utskottet delar inte åsikten att en balans måste råda mellan supermakternas
olika kärnvapenkategorier tagna var för sig innan krav reses på

UU 1983/84:1

kärnvapennedrustning. Många skäl talar i stället för uppfattningen att
totalt sett en ungefärlig balans råder mellan supermakternas kärnvapenstyrkor
och att en reduktion av arsenalerna bör kunna påbörjas med
utgångspunkt därifrån. Det är bl. a. överväganden av detta slag som fått
Sverige att ställa sig bakom förslaget om kärnvapenfrysning.

Kärnvapen har en särskild karaktär som skiljer dem från konventionella
vapen, hur ohyggliga sådana än kan vara. Det är också svårt att tänka sig
att en kärnvapeninsats i ett krig skulle kunna begränsas till att omfatta
endast mindre laddningar. Därför är det farligt att vänja sig vid att betrakta
kärnvapen som en motvikt mot konventionella styrkor. Icke desto mindre
råder - som påpekas i yrkande 12 i motion 1783 - i realiteten en koppling
mellan kärnvapen och konventionella styrkor. Det svenska nedrustningsarbetet
bortser självfallet inte härifrån. När regeringen uttalat sig mot
utplacering av kärnvapen och för en kraftig nedskärning av kärnvapensystemen
samt i FN stött förslag om icke-förstaanvändning av kärnvapen,
har den samtidigt framhållit att de konventionella styrkornas storlek och
sammansättning måste beaktas i sammanhanget. Målet att uppnå balans
bör eftersträvas på lägre och inte på högre nivåer.

Utskottet delar denna uppfattning men vill också understryka att supermakternas
arsenaler av kärnvapen nu är så stora att väsentliga nedskärningar
av dessa inte skulle behöva påverka balansen i stort.

Det framstår som angeläget att supermakterna så snart som möjligt når
fram till avtalsbundna överenskommelser som icke bara begränsar de
utökningar av kärnvapenarsenalerna som nu planeras utan som också
bereder vägen för kontrollerbara reduktioner.

Det finns anledning att med tillfredsställelse notera att såväl USA som
Sovjetunionen förefaller att vilja respektera de begränsningar som finns i
det icke ratificerade SALT 2-avtalet, liksom att det på bägge håll synes
finnas ett intresse av att nå fram till vissa rustningsbegränsande åtgärder på
dessa områden.

Speciell uppmärksamhet bör i det sammanhanget ägnas sådana vapen
som genom sin karaktär riskerar att få en destabiliserande verkan.

Med det här anförda torde yrkande 12 i motion 1783 få anses besvarat.

I motion 194, yrkande 3, föreslås aktiva svenska åtgärder mot kärnvapenupprustningen
i Europa, med speciell inriktning på de kryssningsmissiler
som kan tänkas kränka svenskt territorium.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen tillhör Sverige de länder som
mest aktivt drivit kravet på kärnvapennedrustning i Europa. Vi har försökt
avvärja den planerade utplaceringen av bl. a. kryssningsmissiler, och vi
önskar en reduktion av Sovjetunionens SS 20-robotar. Vi har vädjat till de
förhandlande parterna att fortsätta INF-överläggningarna efter årsskiftet
om resultat inte skulle ha uppnåtts dessförinnan. Därmed får yrkande 3 i
motionen anses besvarat.

Med vad som ovan anförts om kärnvapennedrustning i Europa torde

UU 1983/84:1

också yrkande 4 i motion 2136 vara tillgodosett till den del det avser
ytterligare utplacering av kärnvapen, varför det avstyrks.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även ett antal andra yrkanden
som har samband med den allmänna inriktningen av Sveriges nedrustningspolitik.

I motion 2136, yrkande 1, begärs initiativ av regeringen för att stärka
FN:s fredsbevarande roll. Detta är en fråga som Sverige och övriga nordiska
länder engagerat sig för sedan lång tid. Det är ett naturligt intresse för
små stater att världsorganisationens fredsbevarande roll stärks. Även den
oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som leddes
av Olof Palme, sysselsatte sig ingående med FN:s fredsuppdrag och
lämnade förslag till åtgärder. Sverige har därtill i höst lagt fram förslag till
en FN-studie om gemensam säkerhet och andra säkerhetsdoktriner.

De nordiska regeringarna driver gemensamt frågorna att öka FN:s fredsbevarande
roll. I juni i år överlämnade de nordiska FN-ambassadörerna en
skrivelse till generalsekreteraren med vissa konkreta förslag på området.
Generalsekreteraren föreslogs bl. a. ge säkerhetsrådet fortlöpande information
om pågående konflikter i syfte att ge rådet möjlighet att i ett tidigt
skede engagera sig i en fredsbevarande aktion.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att FN:s fredsbärande roll
måste ytterligare förstärkas. Därför krävs kontinuerliga och nya initiativ
som leder fram till detta. Stormakternas medverkan är viktig för att resultat
skall uppnås. Med det anförda torde yrkande 1 i motion 2136 få anses
besvarat.

I samma motions yrkande 4 hemställs att riksdagen uttalar sig för vad
som anförs i motionen beträffande inriktningen av svenska arbetsinsatser
för internationella rustningsbegränsningar. Därmed avses, framgår det av
motionstexten, bl.a. begränsning av kärnvapenspridning, exempelvis genom
förbud mot uranbrytning och export av reaktorteknologi, samt identifiering
och om möjligt begränsning av sådan forskning och teknikutveckling
som driver på kapprustningen. Även motion 1783 tar i yrkande 13 sikte
på inriktningen med svensk nedrustningspolitik.

Flertalet av de förslag som avses bakom dessa två yrkanden behandlas
under de olika sakavsnitten i detta betänkande och faller därutöver delvis
inom ramen för konferensen i Stockholm. Därmed torde syftet med yrkandena
vara tillgodosett, varför de avstyrks.

Även yrkande 2 i motion 194, i vilket hemställs om åtgärder som förhindrar
att svensk industri deltar i USA:s och NATO:s upprustning genom
leveranser till DIVAD-projektet, hör till den allmänna inriktningen av vår
nedrustningspolitik.

Som framgår av utrikeshandelsminister Mats Hellströms svar på en
fråga i riksdagen den 10 mars 1983 strider enligt regeringens uppfattning
Bofors leveranser av eldrör till USA inte mot de svenska vapenexportbestämmelserna.
Ärendet har behandlats i utrikesnämnden. Om det skulle

UU 1983/84:1

befinnas att denna export inte är förenlig med svenska bestämmelser
kommer utförseltillstånd självfallet inte att beviljas.

Mot bakgrund av utrikeshandelsministerns uttalande anser utskottet inte
att någon riksdagens åtgärd är påkallad med anledning av motionen, varför
yrkande 2 i motion 194 avstyrks.

Under denna rubrik behandlas även yrkande 3 i motion 2136 i vilket
begärs att Sverige skall ta initiativ till en FN-studie om de militära verksamheternas
effekter på miljön och livsbetingelserna på jorden.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sambandet mellan miljö
och rustningar är ett angeläget studieobjekt. FN:s miljöprogram (UNEP)
beslutade vid sin 10:e session om ett sexårigt kontinuerligt program för en
allsidig belysning av detta samband. S1PRI är samordnande och verkställande
organ för studien.

Därtill kommer att den oberoende kommission för miljö och resursfrågor
som generalförsamlingen i höst på indiskt och svenskt initiativ förväntas
fatta beslut om även kommer att behandla bl. a. just denna fråga.

Mot denna bakgrund synes syftet med motionsyrkandet vara uppnått
varför yrkandet i fråga torde anses besvarat.

Förtroendeskapande åtgärder. Kärnvapenfri zon

Flera yrkanden i de föreliggande motionerna berör förhållanden som kan
komma att behandlas av den förestående Stockholmskonferensen. Det
gäller yrkande 2 i motion 1783 vari föreslås att Sverige skall verka för att
förtroendeskapande åtgärder bör medföra en reell förstärkning av berörda
parters informationsmöjligheter. Motionärerna tar bl. a. sikte på en utvidgning
av det geografiska området för CBM, överraskande angrepp, negativa
effekter för Nordeuropa av truppreduktioner i Centraleuropa, truppförflyttningar
m. m. Det gäller vidare yrkande 3 i samma motion om balans
mellan ESK:s tre korgar, yrkande 4 om behovet av noggranna förberedelser
av Stockholmskonferensen, yrkande 5 om specialförband såsom landstigningstrupper
och helikopterstyrkor samt yrkande 6 om fördjupade förtroendeskapande
åtgärder i Nordeuropa som skulle kunna omfatta Norden,
Östersjön och delar av Sovjetunionen. Även i motion 2136 lämnas
förslag som har att göra med det svenska nedrustningsarbetets allmänna
inriktning och med Stockholmskonferensen (yrkande 4).

I den internationella situation som råder måste det betecknas som en
framgång att Madridmötet kunde avslutas och ett slutdokument antas.
Genom besluten i Madrid och det arbetsprogram som där antogs upprätthålls
den viktiga balansen mellan ESK:s tre korgar. Det är angeläget att
denna balans bibehålls under den fortsatta ESK-processens olika skeden.

Det är också mycket tillfredsställande att ESK-staterna i Madrid kunde
enas om att sammankalla en konferens i Stockholm om förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder samt nedrustning (CDE). De förtroendeskapande
åtgärder som hittills prövats inom ESK:s ram har kanske varit

UU 1983/84:1

blygsamma i sin räckvidd men ändå utgjort betydelsefulla inslag i det
europeiska samarbetet. De kan ses som en början till ett försök att gradvis
bygga upp ett nytt och mera stabilt säkerhetssystem. En utgångspunkt för
de förtroendeskapande åtgärderna är förmodandet att stormakternas rustningar
inte bara beror på verkliga hot utan också på ogrundade farhågor
om motståndarens avsikter.

Det är utskottets förhoppning att Stockholmskonferensen skall leda till
längre gående förtroendeskapande åtgärder, som kan få en mer direkt
betydelse för ländernas säkerhet. Som framgår av bakgrundsbeskrivningen
ger mandatet utrymme härför.

Det ter sig naturligt att förslag av den typ som förs fram bl. a. i motion
1783 kommer att diskuteras under Stockholmskonferensen. På svensk sida
pågår nu ett grundligt förberedelsearbete, som också innefattar studium av
olika förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder av särskilt intresse för
vårt eget lands säkerhet och av betydelse för en bevarad stabilitet i Norden.

Utskottet finner emellertid inte nu anledning att uttala sig närmare om de
konkreta förslag som väcks i motionerna utan utgår ifrån att dessa behandlas
i det pågående förberedelsearbetet.

Enligt utskottets mening bör även motion 1776 om en regional nedrustningskonferens
för Nordeuropa ses mot bakgrund av det nyligen i Madrid
fattade beslutet om en europeisk konferens som i sin andra fas också skall
behandla direkta nedrustningsfrågor. Därunder erbjuds också tillfälle att
diskutera frågor som väcks i motionen. Syftet med motionen får därmed
anses tillgodosett.

Med vad som anförts i det föregående torde yrkandena 2-6 i motion
1783 och motion 1776 få anses besvarade.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkande 11 i motion
1783, i vilket föreslås att ett system för redovisning av militärutgifter bör
övervägas såväl inom FN som i Europa.

Inom FN:s ram används sedan år 1980 ett system för inrapportering av
militära utgifter. Omkring 25 länder deltar i denna regelbundna rapportering,
dock hittills inget östland. Det pågår försök att förbättra systemet så
att mer rättvisande jämförelser mellan länder skall bli möjliga.

FN-systemet har ännu inte funnit sin slutliga form. Enligt utskottets
mening finns det i första hand anledning att försöka utveckla systemet och
vinna ökad anslutning till det. Det vore en förtroendeskapande åtgärd om
alla europeiska stater anslöt sig till systemet. Det torde vara möjligt att
denna fråga tas upp vid Stockholmskonferensen. Yrkande 11 i motion 1783
anses därmed besvarat.

Motion 558 ägnas åt en kärnvapenfri zon i Norden. Det föreslås att
regeringen utarbetar ett handlingsprogram för en nordisk zon och att detta
program bl. a. inriktas på en nordisk konferens, en samnordisk parlamentarisk
kommission, en nordisk ministerkommission, utarbetandet av en

UU 1983/84:1

avtalstext för en zon, krav på säkerhetsgarantier från kärnvapenmakterna,
utredning om en uttunningszon och utredning av konsekvenserna av en
nordisk zon för det svenska nedrustningsarbetet och vår säkerhetspolitik. I
motionen anförs också skäl för att anordna en folkomröstning i frågan.

Även i motion 1783 finns i anslutning till dess yrkande 7 om reduktion av
kärnvapen i Nordeuropa överväganden om en kärnvapenfri zon i Norden.
Motionärerna vill se zonen som en form av förtroendeskapande åtgärd i ett
geografiskt begränsat område och föreslår att regeringen överväger ett
längre gående system av förtroendeskapande åtgärder i Nordeuropa.

Synpunkter på utformningen av en nordisk kärnvapenfri zon lämnas
också i motion 2136.

Statsminister Olof Palme har i ett anförande inför Paasikivi-samfundet
den 1 juni 1983 utförligt redovisat den svenska regeringens aktuella syn på
en nordisk kärnvapenfri zon.

Vissa grundelement anges som enligt regeringens åsikt kan och bör ingå i
ett zonarrangemang. Zonen bör i första hand omfatta de nordiska ländernas
territorier, inkl. sjöterritorier, och luftrummet ovanför. Kärnvapenstaterna
bör genom klara och reservationslösa utfästelser åta sig att fullt ut
respektera zonens kärnvapenfria status. Kärnvapen som primärt är avsedda
för mål inom den tänkta zonen bör dras bort från vårt närområde.
Ett zonarrangemang måste också innefatta förpliktelser rörande kärnvapenfrihet
i Östersjön,.

Möjligheterna att göra framsteg i zonarbetet skulle främjas av en positiv
utveckling i de pågående förhandlingarna om kärnvapen i Europa och
förhandlingarna mellan blocken om de konventionella styrkorna. Det finns
alltså ett samband mellan zonprocessen och arbetet på nedrustnings- och
säkerhetsbefrämjande åtgärder i Europa i sin helhet. Arbetet på en kärnvapenfri
zon i Norden bör emellertid inte underordnas utvecklingen i de
europeiska förhandlingarna. Framsteg i zonfrågan kan i sig utgöra ett
konstruktivt bidrag till strävandena att gradvis minska kärnvapnens roll
och antal i Europa. Det framgår också av anförandet att regeringen betraktar
arbetet för en zon som en fortlöpande process genom vilken vi själva
kan påverka klimatet i vår egen region. Zonen har därmed ett förtroendeskapande
egenvärde.

De refererade synpunkterna i statsministerns tal återspeglar de riktlinjer
som riksdagen tidigare fastlagt.

Förslaget att upprätta en kärnvapenfri zon i Norden har behandlats av
två på varandra följande riksdagar på grundval av betänkanden från ett
båda gångerna enhälligt utrikesutskott (UU 1980/81:26 och UU 1981/
82:23). I betänkandena lämnades en utförlig redogörelse för zontankens
utveckling och beskrevs förutsättningarna för upprättande av en nordisk
zon. Utskottets redogörelse utmynnade i följande konstaterande:

UU 1983/84:1

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån
sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten
och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri
zon i Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i
fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt med
övriga nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam
grund finns mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri
zon i Norden som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa. (UU 1981/
82:23.)

Vad utskottet anförde om villkoren för upprättande av en kärnvapenfri
zon i Norden har fortsatt full giltighet. Utskottet noterar att regeringen, i
enlighet med riksdagens beslut, står i förbindelse med övriga nordiska
regeringar i detta ärende och att de nordiska utrikesministrarna är eniga
om att hålla fortsatt kontakt i frågan.

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående får utskottet anse
yrkande 7 i motion 1783 besvarat.

Det i motion 558 föreslagna handlingsprogrammet för en zon går emellertid
i vissa avseenden längre i förberedelsearbetet än vad som nu är
möjligt. Enligt utskottets mening förfogar regeringen över tillräckliga kanaler
och beredningsorgan för att så effektivt det låter sig göra hantera
zonfrågan. Motion 558 avstyrks därför.

Kemiska och biologiska vapen

1 motion 194, yrkande 7, föreslås att regeringen i FN kräver att 1972 års
konvention om biologiska vapen efterlevs. I motion 1783, yrkande 10,
föreslås att Sverige skall verka för att samma konvention förses med
effektiva kontrollbestämmelser.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen driver Sverige sedan flera år
aktivt frågan om en effektivisering av B-vapenkonventionens klagomålsprocedur.
Stormakterna motsatte sig emellertid under den första granskningskonferensen
år 1980 alla strävanden i denna riktning. Sedan dess har
USA intagit en betydligt mer positiv ståndpunkt medan Sovjetunionen
fortfarande är avvisande till tanken på att sammankalla en konferens i
frågan. Sverige fortsätter emellertid tillsammans med andra länder sina
ansträngningar att få till stånd överläggningar om förbättringar av klagomålsproceduren
i enlighet med den resolution som FN:s generalförsamling
år 1982 antog i frågan.

Utskottet noterar regeringens strävan härvidlag och får därmed anse
motionerna 194 och 1783 besvarade i ifrågavarande delar.

Samma två motioner behandlar även kemiska vapen. I yrkande 8 i
motion 1783 föreslås att regeringen skall fortsätta arbetet med ytterligare
internationella undersökningar om användning av kemiska vapen och i
samma motions yrkande 9 att regeringen intensifierar ansträngningarna att
få till stånd ett heltäckande internationellt avtal om förbud mot kemiska

UU 1983/84:1

vapen. I motion 194, yrkande 8, begärs omedelbara åtgärder för information
och upplysning om BC-stridsmedel bland den svenska allmänheten,
och i motion 2136, yrkande 2, föreslås att regeringen skall verka för
framtagande av material om freds- och nedrustningsfrågor. Därvid bör
enligt motionärerna även SIDA:s informationsanslag kunna utnyttjas.

Utskottet har i det föregående konstaterat att FN:s expertgrupp för
utredning av påstådd användning av kemiska vapen i Sydostasien och
Afghanistan avslutat sitt arbete utan att några bestämda slutsatser kunde
dras. Detta måste beklagas, men utskottet gör samtidigt bedömningen att
förnyade framställningar om undersökningar på platsen även nu skulle
komma att avvisas. Ett syfte är dessutom uppnått redan genom att undersökningen
kom till stånd. Därtill kommer att efterlevnaden av 1925 års
Genéveprotokoll om BC-stridsmedel nu är föremål för generalsekreterarens
särskilda granskning. I detta arbete deltar Sverige med en konsult.

Varje misstanke om att kemiska eller biologiska stridsmedel kommit till
användning bör självfallet föranleda en noggrann utredning. Utskottet
utgår från att regeringen även fortsättningsvis beaktar möjligheterna att få
till stånd opartiska undersökningar om påstådda brott mot gällande konventioner,
inkl. möjligheter att göra besök på platsen.

Med hänvisning härtill får utskottet anse yrkande 8 i motion 1783 besvarat.

Beträffande yrkandet om förbud mot kemiska vapen konstaterar utskottet
att regeringen redan driver denna fråga i nedrustningskommittén på ett
konstruktivt sätt. Utskottet utgår från att så kommer att vara fallet även
framöver och får därmed anse yrkande 9 i motion 1783 besvarat.

Utskottet delar den i motion 2136 framförda åsikten att ökad information
om freds- och nedrustningsfrågor är angelägen. Det är en styrka att folkrörelserna
och den växande fredsrörelsen i stor utsträckning själva tagit på
sig uppgiften att i egen regi framställa informationsmaterial och sprida
upplysning i fredsfrågorna. Till stöd härför förfogar regeringen fr.o.m.
innevarande budgetår över ett särskilt anslag som skall användas av enskilda
organisationer för freds- och nedrustningsinformation. Även de medel
som anslås till försvarsupplysning används för information om freds- och
nedrustningsfrågor.

SIDA:s informationsanslag är primärt avsett för andra ändamål, vilket
enligt utskottets mening emellertid inte hindrar att det även kommer fredsrörelserna
till del för verksamhet som direkt anknyter till utvecklingssamarbetet.
Därmed torde yrkande 2 i motionen få anses besvarat.

Vad gäller ökad information om BC-stridsmedel vill utskottet erinra om
vad som anfördes i UU 1981/82:21, nämligen att upplysning i BC-frågor
redan ingår i den svenska försvars- och nedrustningsinformationen. Ovannämnda
anslag kan också användas för informationsinsatser om BC-stridsmedel.
Enligt utskottets mening behöver yrkande 8 i motion 194 därför inte
föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd, varför det avstyrks.

UU 1983/84:1

Utförsel iiv kärnkraftsmateriel m. fl. frågor

Flera yrkanden behandlar spridning av kärnkraftsteknologi. I yrkande 4
i motion 194 heter det att regeringen bör ta initiativ för att begränsa
spridningen av kärnkraftsteknologi, särskilt för användning i rymden, i
yrkande 5 att utförsel av alla radioaktiva ämnen som kan användas för
tillverkning av kärnvapen bör förbjudas och i yrkande 6 att regeringen bör
ta initiativ till en begränsning av militariseringen av rymden och till en
utvidgning av de internationella kontrollåtgärderna på området. I motion
1779 anförs att Sverige genom sin utförsel av utbränt kärnbränsle medverkar
till kärnvapenspridningen. Kärnvapenspridningen berörs även i motion
2136.

Som utskottet tidigare understrukit, senast i betänkande UU 1981/82:23,
är det av stor vikt att fortsatta internationella ansträngningar görs för att
övervaka användningen av kärnenergiteknik vid sidan av det arbete som är
direkt inriktat på att förhindra spridning av kärnvapen till fler stater. Som
allmän regel gäller att Sverige ger tillstånd för utförsel av ifrågavarande
materiel till icke-kärnvapenstater endast om de ratificerat NPT (Non Proliferation
Treaty) eller gjort minst motsvarande åtaganden genom det internationella
atomenergiorganet IAEA.

lAEA:s kontroll över den civila kärnkraftsproduktionen omfattar nu
98% av alla kärnkraftverk. Genom sin anslutning till NPT har Sverige i
övrigt accepterat principen att varje land har rätt att välja sin egen energipolitik.
Denna princip är av betydelse när Sverige och andra NPT-länder
utformar sin exportpolitik på området.

Kravet i motion 194 att begränsningen av utförseln av kärnkraftsteknologi
särskilt skall gälla teknologi som kan användas i rymden hänger nära
samman med yrkande 6 i samma motion om militarisering av rymden.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen är det Sveriges uppfattning att
det finns ett behov av internationella överenskommelser som syftar till att
förhindra varje form av rymdkrigföring. FN:s generalförsamling har antagit
ett par resolutioner på området. Sovjetunionen framlade år 1981 ett
förslag till konvention. För några månader sedan presenterade Sovjetunionen
ett nytt textförslag. Det är ännu för tidigt att säga huruvida detta nya
förslag kommer att visa sig vara en bas för fortsatta förhandlingar i frågan.

Utskottet utgår från att regeringen liksom hittills kommer att begagna
sina möjligheter att föra ärendet framåt. Därmed torde yrkandena 4 och 6 i
motion 194 få anses besvarade.

Vad gäller yrkandena i motion 194 och 1779 om förbud mot utförsel av
utbränt kärnbränsle vill utskottet erinra om att utförsel för upparbetning
sker i enlighet med den av riksdagen antagna villkorslagen, vilken enligt
förslag i proposition 1983/84: 60 skall ersättas av en ny lag om kärnteknisk
verksamhet. Som utskottet påpekat vid de tidigare tillfällen motsvarande
yrkanden behandlats skall dessutom allt omhändertagande av plutonium

-UU 1983/84:1

från det svenska kärnkraftsprogrammet ske på grundval av svenska beslut
(UU 1981/82:23).

Med hänvisning härtill avstyrks motion 1779 och yrkande 5 i motion 194.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motion 1982/83: 194, yrkande 3, motion
1982/83:1783, yrkandena 1 och 12, samt motion 1982/83:2136,
yrkande 1, besvarade med vad utskottet anfört angående den
svenska nedrustningspolitikens inriktning m.m.,

2. att riksdagen avslår motion 1982/83: 194, yrkande 1, angående
råvaror och rustningar,

3. att riksdagen avslår motion 1982/83:1783, yrkande 13, angående
den svenska nedrustningspolitikens inriktning,

4. att riksdagen avslår motion 1982/83:2136, yrkande 4, angående
åtgärder mot spridning av kärnvapen,

5. att riksdagen avslår motion 1982/83:194, yrkande 2, angående
svensk vapenexport,

6. att riksdagen förklarar motion 1982/83:2136, yrkande 3, besvarad
med vad utskottet anfört angående miljö och rustningar,

7. att riksdagen förklarar motion 1982/83:1783, yrkandena 2-6,
och motion 1982/83:1776 besvarade med vad utskottet anfört
angående förtroendeskapande åtgärder,

8. att riksdagen förklarar motion 1982/83: 1783, yrkande 11, besvarad
med vad utskottet anfört angående militärbudgetar,

9. att riksdagen förklarar motion 1982/83:1783, yrkande 7, besvarad
med vad utskottet anfört angående kärnvapenfri zon i Norden,

10. att riksdagen avslår motion 1982/83:558 angående en kärnvapenfri
zon i Norden,

11. att riksdagen förklarar motion 1982/83: 194, yrkande 7, och motion
1982/83: 1783, yrkande 10, besvarade med vad utskottet
anfört angående biologiska stridsmedel,

12. att riksdagen förklarar motion 1982/83: 1783, yrkande 8, besvarad
med vad utskottet anfört angående internationella undersökningar
av användningen av kemiska vapen,

13. att riksdagen förklarar motion 1982/83: 1783, yrkande 9, besvarad
med vad utskottet anfört angående konvention mot kemiska
vapen,

14. att riksdagen förklarar motion 1982/83:2136, yrkande 2, besvarad
med vad utskottet anfört angående information om nedrustning,

s.y. I (m)

res. 1 (vpk)

res. 2 (c, vpk)
res. 3 (vpk)

s.y. 2 (vpk)

s.y. 3 (vpk)

UU 1983/84:1

15. att riksdagen avslår motion 1982/83:194, yrkande 8, angående
information om BC-stridsmedel,

16. att riksdagen förklarar motion 1982/83:194, yrkandena 4 och 6,
besvarad med vad utskottet anfört angående krigföring i rymden
m. m.,

17. att riksdagen avslår motion 1982/83:194, yrkande 5, och motion
1982/83:1779 angående utförsel av kärnbränsle.

Stockholm den 24 november 1983

På utrikesutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Stig Alemyr (s), Sture Korpås
(c), Carl Bildt (m), Sture Palm (s), Gunnel Jonäng (c), Margaretha af
Ugglas (m), Jan Bergqvist (s), Axel Andersson (s), Sten Sture Paterson
(m), Maj-Lis Lööw (s), Bengt Silfverstrand (s), Ivar Virgin (m), Bertil
Måbrink (vpk), Nils Svensson (s) och Ola Ullsten (fp).

Reservationer

1. Råvaror och rustningar

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”motion 194.” bort ha följande lydelse:

Kampen om världens begränsade resurser, kapplöpningen om att först
lägga beslag på dem och strävan att sedan behålla kontrollen för att
möjliggöra en exploatering, är den största och grundläggande orsaken till
alla rustningar. Detta döljer ofta de som är beroende av att lägga under sig
andra staters och regioners tillgångar bakom påståenden om att motsättningarna
är av etnisk, religiös, kulturell eller ideologisk karaktär. Utskottet
vill naturligtvis inte betvivla att konflikter och rustningar också kan ha sin
grund i dessa senare faktorer. Vår historiska kunskap visar emellertid att
de mestadels varit utanverk för bakomliggande, ekonomiska intressen.

Det är utskottets bestämda uppfattning att dessa förhållanden är mera
aktuella än någonsin i dagens värld. Vid bedömningen av staters eller
pakters rustningar är det därför av största betydelse att konstatera vem
eller vilka, som har störst behov av att gå utanför sitt eget område, sitt eget
territorium för att skaffa sig ekonomiskt underlag för sin existens.

Det är ställt utom allt tvivel att det är USA, som är den största förbrukaren
av världens alla råvaror. Der är också fullt klart att USA inte på långt
när kan producera sitt eget behov av viktiga resurser som t. ex. olja,

res. 4 (c, vpk)

UU 1983/84:1

bauxit, koppar, tenn och viktiga legeringsmetaller. För att säkra dessa
tillgångar måste USA upprätthålla egen militär närvaro där dessa finns
eller ge militärt stöd till lydregeringar i området. Detta kräver alltmer
ökande rustningar.

Sverige och den svenska regeringen bör i det fortsatta nedrustningsarbetet
ägna större uppmärksamhet åt dessa frågor. Eftersom det endast är den
rika, industrialiserade världen, som kan utnyttja sitt övertag gentemot den
fattiga, underutvecklade tredje världen i detta som i många andra fall, finns
här en direkt koppling till den s. k. Nord-Syd-konflikten.

Vårt land har i andra sammanhang, t. ex. på handelspolitikens område,
aktualiserat denna konflikt. Det är vårt ansvar att också i rustningssammanhang
ta upp konkreta fall, aktuell statistik och annat material för att
visa hur kampen om råvaror och andra tillgångar utgör en direkt orsak till
den ständigt pågående upprustningen.

Vad utskottet framfört bör ges regeringen till känna. Därmed tillgodoses
också yrkande 1 i motion 194.

dels att utskottets hemställan i mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:194, yrkande 1, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
råvaror och rustningar.

2. Kärnvapenspridning

Sture Korpås och Gunnel Jonäng (båda c) samt Bertil Måbrink (vpk)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Därmed
avses” och slutar med ”varför de avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det finns ett samband
mellan olika led i kärnkraftscykeln och kärnvapen. Länder som har ett
omfattande civilt kärnkraftsprogram har också en teknologisk bas för att
utveckla kärnvapen. Den främsta barriären i dag är inte teknik och ekonomi
utan politiska restriktioner, som kan förändras. Utskottet anser därför
att Sverige genom att förbjuda uranbrytning och reaktorexport bör bidra
till att minska risken för kärnvapenspridning. Med hänsyn härtill tillstyrker
utskottet yrkande 4 i motion 2136.

Även motion 1783 tar i yrkande 13 sikte på inriktningen av svensk
nedrustningspolitik. Flertalet av de förslag som avses bakom detta yrkande
behandlas under de olika sakavsnitten i detta betänkande och faller
därutöver delvis inom ramen för CDE-konferensen i Stockholm. Därmed
torde syftet med yrkandet vara tillgodosett, varför det avstyrks.

dels att utskottets hemställan i mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2136, yrkande 4, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
åtgärder mot spridning av kärnvapen.

UU 1983/84:1

3. Vapenexport

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Sorn
framgår" och slutar med "motion 194 avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Den svenska vapenexportlagen förbjuder all export av vapen till stater
som befinner sig i väpnad konflikt, dvs. krig. Också till stat, som på goda
grunder kan anias löpa risk att bli inblandad i väpnad konflikt/krig, är
svensk vapenexport förbjuden. I båda fallen gäller att krigsförklaring inte
behöver ha utfärdats för att de svenska restriktionerna skall gälla.

USA befinner sig i väpnad konflikt/krig i Centralamerika och Libanon.
På båda platserna deltar militära trupper från USA, och vapeninsatserna är
betydande. USA har nyligen genomfört en invasion av Grenada, och
risken för en direkt konfrontation med Syrien i Västasien är överhängande.
En jordansk insatsstyrka beväpnad med vapen från USA skall sättas upp i
området.

Varje allvarlig och ärlig bedömare måste inse att vapenförsäljning till
USA står i strid med den svenska vapenexportlagen.

Bofors har fått en stor order till USA:s nya luftvärnssystem DIVAD.
Leveranserna har troligen redan påbörjats. Detta är ett klart brott mot den
svenska lagen, och det är ofattbart att utrikeshandelsminister Mats Hellström
i ett frågesvar i riksdagen kunnat påstå att denna affär enligt regeringens
uppfattning inte strider mot exportlagen.

Utskottet vill med skärpa framhålla att regeringen snarast bör vidta
åtgärder för att stoppa Bofors engagemang i DIVAD-projektet.

Därmed tillstyrks också yrkande 2 i motion 194.

dels att utskottets hemställan i mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:194, yrkande 2, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
svensk vapenexport.

4. Utförsel av kärnbränsle

Sture Korpås och Gunnel Jonäng (båda c) samt Bertil Måbrink (vpk)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Vad
gäller yrkandena” och slutar med "motion 194.” bort ha följande lydelse:

Vid behandling av motion 194 och 1779 om förbud mot utförsel av
utbränt kärnbränsle vill utskottet också erinra om det samband som finns
mellan kärnkraftens civila användning och möjligheterna att utveckla kärnvapen.
Genom den tekniska utvecklingen sänks den ekonomiska tröskel
som en stat måste passera för att kunna tillverka kärnvapen. Utskottet
delar motionärernas oro för riskerna med anrikning och upparbetning samt

UU 1983/84:1

användning av plutonium, där ny teknik, bl. a. laserbearbetning, öppnar
oroande perspektiv. Utskottet anser att Sverige mot denna bakgrund bör
förbjuda utförsel av utbränt kärnbränsle. Med hänvisning härtill tillstyrks
motion 1779 och yrkande 5 i motion 194.

dels att utskottets hemställan i mom. 17 bort ha följande lydelse:

17. att riksdagen med bifall till motion 1982/83:194, yrkande 5, och
motion 1982/83:1779 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört angående utförsel av kärnbränsle.

Särskilda yttranden

1. Kärnvapenfrysning och icke-förstaanvändning av kärnvapen

Carl Bildt, Margaretha af Ugglas, Sten Sture Paterson och Ivar Virgin
(alla m) anför:

I utskottets utlåtande refereras den ståndpunkt den svenska regeringen
intagit när det gäller frysning av kärnvapen och den aktuella situationen
vad gäller utplacering av nya medeldistansrobotar i Europa.

Företrädare för moderata samlingspartiet har vid en rad tillfällen förklarat
att vi i denna fråga icke kan dela de bedömningar som regeringen gjort.

Ett krav på villkorslöst stopp för utplacering av nya medeldistansrobotar
just nu riktar sig i praktiken ensidigt mot NATO, eftersom det mycket
omfattande sovjetiska SS 20-program som pågått sedan 1977 nu förefaller
att vara avslutat när det gäller upprättandet av baser för SS 20-robotar i
Sovjetunionens europeiska delar. Produktionen av SS 20-robotar för bl. a.
omladdning av de startramper som finns på de europeiska baserna förefaller
dock att fortgå.

Risken är stor att en frysning i dag skulle bli en nedfrysning också av
möjligheterna till en överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen om
en kraftig nedskärning såväl av existerande SS 20 som av de planerade
amerikanska robotarna. I ett läge där en frysning skulle innebära en låsning
av exakt den situation som Sovjetunionen sedan länge sökt uppnå, dvs. ett
monopol gentemot USA på denna typ av vapen i Europa, förefaller det
mindre sannolikt att man på sovjetisk sida skulle vara beredd till långtgående
nedskärningar av sina SS 20-styrkor.

Sverige bör stödja ansträngningarna att få till stånd en ömsesidig och
balanserad reduktion av existerande och planerade arsenaler av landbaserade
medeldistansrobotar i Europa. I det sammanhanget måste självfallet
hänsyn tas till samtliga i Europa förekommande system av denna typ.

I utskottsbetänkandet refereras dessutom regeringens ställningstagande
i FN när det gäller lämpligheten av en ömsesidig deklaration om s. k. nonfirst
use av kärnvapen. Även i denna fråga har företrädare för moderata
samlingspartiet tidigare framhållit att vi inte kan dela regeringens bedömning.

UU 1983/84:1

Som framhålls i utskottets betänkande finns det ett samband mellan
nukleära och konventionella styrkor i de säkerhetssystem som i dag dominerar
Europa. Uppgiften att gradvis söka ändra dessa system i riktning mot
ett starkt reducerat beroende av kärnvapen i främst det västliga försvarssystemet
är omfattande och tidskrävande.

Krav på omedelbara förklaringar om s.k. non-first use torde knappast
gagna den säkerhetsdebatt som i dag pågår i Västeuropa. Den balanserade
förändring av säkerhetssystemen i Europa som även Sverige har anledning
att sträva efter torde bäst gagnas av ett mer nyanserat hanterande av dessa
frågor.

2. Förtroendeskapande åtgärder

Bertil Måbrink (vpk) anför:

Riksdagen har tidigare ansett att de förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärderna skall ses som steg på väg mot ett Europa fritt från kärnvapen
och därmed också ett helt nytt säkerhetssystem. Utskottets förslag till
formulering avviker från detta synsätt och kan innebära och tolkas som ett
helt nytt ställningstagande - för ett europeiskt säkerhetssystem med kärnvapen.

Detta ställningstagande innebär ett avsteg från tidigare beslut och ett
närmande till de i Sverige av moderata samlingspartiet företrädda åsikterna
om att kärnvapen i Europa behövs för att säkra freden.

Det är anmärkningsvärt att utskottets majoritet inte entydigt klargör att
ett nytt europeiskt säkerhetssystem bör vila på annan grund än kärnvapenavskräckningens.
Utskottets ovilja att entydigt fastslå målet - ett Europa
fritt från kärnvapen - skiljer sig från de uppfattningar företrädare för
regeringen uttalat, t. ex. statsministern, utrikesministern m.fl.

3. Kärnvapenfri zon i Norden

Bertil Måbrink (vpk) anför:

Inrättandet av en nordisk kärnvapenfri zon blockeras i dag på olika sätt.
Det största hindret utgörs av de danska och norska regeringarnas inställning.
Dessa har dock inte kategoriskt avvisat förslaget utan anfört olika
politiska och militära problem, bl. a. orsakade av ländernas NATO-medlemskap.

Den svenska regeringen har givit arbetet för en nordisk kärnvapenfri zon
hög prioritet och påbörjat olika förarbeten. Utskottet gör bedömningen att
dessa åtgärder är tillräckliga och avslår därför vpk-motionen.

Med hänsyn till de danska och norska regeringarnas inställning måste
vänsterpartiet kommunisterna konstatera att det f. n. knappast finns möjlighet
att få till stånd det nordiska förberedelsearbete som föreslås i motio -

UU 1983/84:1

nen. Det är emellertid angeläget att alla ansträngningar görs för att finna
vägar som leder till ett aktivt nordiskt förberedelsearbete på området.
Inrättandet av en särskild nordisk ministerkommission och en nordisk
parlamentarisk konferens bör därför inte avfärdas utan finnas kvar i det
fortsatta arbetet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983