om nedrustning m.m. (Betänkande 1981/82:UU23 Utrikesutskottet)

UU1981/82:23

Utrikesutskottets betänkande
1981/82:23

om nedrustning m. m.

Motionerna

I motion 1981/82:527 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en aktiv svensk politik för avspänning
och samarbete i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående inriktningen av de svenska insatserna vid de
internationella nedrustningsförhandlingarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående fortsatta ansträngningar att skapa en kärnvapenfri
zon i Norden. (Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av
utskottet i UU 1981/82:21.)

I motion 1981/82:726 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att Sverige i det fortsatta nedrustningsarbetet på
ett tydligare sätt bör framhålla ekonomiska och marknadsmässiga faktorer,
t. ex. kampen om råvarorna, som ligger bakom rustningarna,

2. att riksdagen uttalar ett fördömande av vinstintressena i vapen- och
krigsmaterielindustrin och av militarismen var den än uppträder,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ i internationella
organ för att begränsa kärnkraftsteknologins och därmed kärnvapnens
spridning,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om beslut att utbränt bränsle
från de svenska reaktorerna inte får upparbetas eller exporteras.

(Yrkande 5 i samma motion har behandlats av utskottet i UU 1981/
82:21.)

1 motion 1981/82:727 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om att omedelbara och kraftiga
åtgärder vidtas på det internationella planet mot den ökande produktionen
och användningen av BC-stridsmedel.

(Yrkande 2 i samma motion har behandlats av utskottet i UU 1981/
82:21.)

I motion 1981/82:1250 av Ingrid Sundberg och Björn Körlof (m) hemställs 1.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om de svenska insatserna för förtroendeskapande åtgärder,

1 Riksdagen 1981/82. 9 sami. Nr 23

UU 1981/82:23

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en expertstudie rörande
en kärnvapenfri zon i Norden sedd i europeiskt perspektiv,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om att kontakter tas med icke
alliansbundna stater om eventuella insatser i MBRF-förhandlingarna i
Wien,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett vidgat samarbete mellan Folk och försvar och
fredsrörelsens organisationer.

I motion 1981/82:1252 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att en fempartikommission tillsätts med
uppgift att utarbeta ett förslag till svenskt handlingsprogram för inrättandet
av en nordisk kärnvapenfri zon och utreda frågor i anslutning därtill.

I motion 1981/82:1718 av Karin Israelsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
framhålls om klarläggande av gällande internationella konventioners
mot biologisk krigföring tillämplighet i fråga om genteknik, så att användning
av genteknik för framställning av biologiska stridsmedel förbjuds.

I motion 1981/82:1719 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
nedrustningsarbetet.

Bakgrund

Utskottet har senast behandlat internationella nedrustningsfrågor, och
däribland flera yrkanden liknande de nu aktuella, i betänkandena UU
1979/80:4 och 22 samt i UU 1980/81:26.

Frågan om samnordiska överläggningar i syfte att proklamera Norden
som kärnvapenfri zon har även behandlats i utskottets yttrande 1976/
77:3 y till försvarsutskottet (FöU 1976/77:13) angående inriktningen av
säkerhetspolitiken m. m. samt i betänkande UU 1977/78:12.

Nedrustningsarbetets inriktning

I betänkande UU 1979/80:4 lämnades inledningsvis en redovisning av
den internationella utvecklingen på nedrustningsområdet sedan år 1978.
Där erinrades om det handlingsprogram som blev resultatet av det extra
mötet med FN:s generalförsamling för nedrustningsfrågor under försommaren
1978, om det nya maskineriet för nedrustningsarbetet — med bl. a.
ett delvis nytt förhandlingsorgan, nedrustningskommittén (Committee on
Disarmament, CD) med 40 medlemmar, däribland Sverige — samt om
strävandena att särskilt inrikta nedrustningsarbetet på
— slutförande av förhandlingarna om fullständigt provstopp (Comprehensive
Test Ban, CTB)

UU 1981/82:23

— slutförande av SALT II (Strategic Arms Limitation Talks) och uppföljning
av detta genom ett SALT III

— framsteg i frågan om truppreduktioner i Europa

— försök att nå enighet om ytterligare förtroendeskapande åtgärder
(Confidence Building Measures, CBM) inför den Europeiska säkerhetskonferensens
(ESK.) uppföljning i Madrid under hösten 1980

— förbud mot produktion och lagring av kemiska vapen.

Utskottet konstaterade i betänkande 1979/80:4 att framstegen på det
internationella nedrustningsområdet under 1970-talet varit blygsamma
och att år 1979 inför utskottet karakteriserats som ett förlorat år för
nedrustningsarbetet.

Med anledning av motioner om inriktningen och en långsiktig planering
av de svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet gav
utskottet som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört, bl. a.
i följande avsnitt:

Det är emellertid inte i brist på initiativ, tekniska förslag och utredningar
som det internationella nedrustningsarbetet stått praktiskt taget stilla under
den närmast förflutna perioden. Orsakerna har bl. a. att göra med brist
på förtroende mellan länderna och avsaknad av politisk vilja att bryta
rustningsutvecklingen. Kärnvapenstaterna och i synnerhet de två supermakterna
har ett grundläggande ansvar för den i längden ohållbara situationen.
Utan deras medverkan och goda vilja kan knappast några resultat
av betydelse uppnås. Sveriges möjligheter att på något avgörande sätt
påverka den internationella utvecklingen på nedrustningens område är
begränsade. Denna begränsning hindrar emellertid inte att behov finns av
en långsiktig planering vad gäller Sveriges egen medverkan i det internationella
nedrustningsarbetet. Flexibilitet och beredskap inför nya förslag
och situationer, ofta initierade av stormakterna, är nödvändiga, särskilt i
de fall initiativ på nedrustningsområdet kan tänkas få återverkningar på
vår egen säkerhetspolitiska situation.

Det är angeläget att våra insatser i det internationella nedrustningsarbetet
fullföljs och om möjligt intensifieras. Även om de internationella
framstegen under 1970-talet varit blygsamma, motiverar rustningsspiralen
förstärkta svenska insatser i arbetet för internationell nedrustning. Utskottet
utgår från att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap
inför den framtida utvecklingen som den kan bedömas.

Det ökade sambandet mellan den svenska säkerhetspolitiska planeringen
och skeendet på nedrustningsområdet speciellt i Europa talar för långsiktighet
i agerandet vid de internationella förhandlingarna. Det framgår
såväl av 1978 års försvarskommittés betänkande (SOU 1979:42) som av
föredragningar som gjorts inför utskottet. En vidare samordning av forsknings-
och utredningsresurserna liksom målmedvetna flerårssatsningar på
projekt som kan föra dessa förhandlingar framåt synes önskvärda inför
1980-talet. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder som krävs
för att på lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de svenska
nedrustningsinsatserna.

I betänkande UU 1979/80:22 behandlade utskottet motionsyrkanden,
bl. a. om en kartläggning och analys av rustningssituationen och ett samlat

1* Riksdagen 1981/82. 9 sami. Nr 23

UU 1981/82:23

förslag för nedrustning och andra rustningsbegränsande åtgärder, en europeisk
nedrustningskonferens i Stockholm, NATO-beslutet att inrätta ett
kärnvapenbärande raket- och robotsystem i Europa, ensidig svensk nedrustning
samt om spridning av kärnkraftsteknologin.

Utskottet uttalade därvid bl. a

Utskottet utgår ifrån att regeringen i linje med vår traditionella aktiva
medverkan i det internationella fredsarbetet och i enlighet med utskottets
uttalade och av riksdagen godkända önskemål fortsatt vidmakthåller hög
aktivitet, såväl beträffande kartläggningar och analyser av rustningssituationen
som i fråga om initiativ och förslag i syfte att söka bryta den
fortgående rustningsspiralen. Utskottet anser att ett framtida kärnvapenfritt
Europa därvid bör vara en målsättning.

Utskottet delar uppfattningen att det framstår som en angelägen uppgift
att få till stånd en europeisk nedrustningskonferens under förutsättning att
enighet kan uppnås om syftet med en sådan konferens och att förberedelsearbetet
ger anledning förmoda att den skall kunna utmynna i konstruktiva
framsteg. Utskottet konstaterar att det svenska initiativet inte står i
något motsatsförhållande till andra regeringars liknande förslag under
senare år, däribland det av Finland framförda förslaget om ett nedrustningsprogram
för Europa, ett av Frankrike framlagt förslag om en konferens
som dock inte inbegriper kärnvapen, samt ett polskt konferensförslag.
Samtliga dessa utgör värdefulla bidrag till förestående diskussioner och
förhandlingar, särskilt inom ramen för ESK.

Utskottet fann, med hänvisning till det anförda, yrkandena som behandlas
i citerade avsnitt tillgodosedda.

I betänkande UU 1980/81:26 behandlade utskottet motionsyrkanden,
bl. a. om inriktningen av de svenska insatserna vid de internationella
nedrustningsförhandlingarna, om den svenska nedrustningspolitiken avseende
Europa samt om förtroendeskapande åtgärder.

Utskottet uttalade därvid bl. a.:

Som resultat inte minst av riksdagens tidigare redovisade tillkännagivande
(UU 1979/80:4) har, enligt vad utskottet erfarit, en omfattande
forsknings- och studieverksamhet inletts kring den europeiska rustningssituationen.
Bl. a. pågår projekt för att på medellång och längre sikt granska
den tekniska vapenutvecklingen och dess implikationer för inriktningen
av det svenska nedrustningsarbetet. Uppmärksamhet ägnas också åt
destabiliserande och oroväckande internationella utvecklingstendenser, åt
offensiva vapen samt olika aspekter — även i kortsiktigt perspektiv — på
det europeiska rustningsläget, som kan ha direkt betydelse för det svenska
agerandet. Resultaten av dessa studier skall föreligga i god tid före en
europeisk nedrustningskonferens. Beträffande förutsättningarna och förberedelsearbetet
inför en sådan konferens får utskottet hänvisa till sin i
betänkande UU 1979/80:22 tidigare refererade uppfattning.

Utskottet anser det rimligt att utrednings- och planeringsresurserna
inriktas på ett vidsträckt område. De bör ta sin utgångspunkt i ramen för
en europeisk nedrustningskonferens men bör också relateras till TNF-diskussionerna
om medeldistansrobotar i Europa, liksom till förhandlingar -

UU 1981/82:23

na mellan NATO- och Warszawapaktstaterna om ömsesidiga styrkereduktioner
i Centraleuropa (MBFR-förhandlingarna). Det är därför enligt utskottets
mening nödvändigt att de överväganden som görs under utredningsverksamheten
tillgodoser behovet av beredskap och handlingsflexibilitet
inför nya förslag och situationer, ofta initierade av stormakterna,
särskilt i de fall initiativ på nedrustningsområdet kan tänkas få återverkningar
på vår egen säkerhetspolitiska situation. Utrikespolitiska och militära
aspekter måste därvid, som framhålls i motionerna 1202 och 1866,
sammanvägas till en enhet.

Ett återupptagande av SALT-förhandlingarna mellan Förenta Staterna
och Sovjetunionen — som i dag framstår som en utomordentligt angelägen
åtgärd — liksom resultatet av den debatt som försiggår inom NATO kring
de eurostrategiska kärnvapnen, kan möjligen bli utgångspunkt för svenska
nedrustningsförslag och initiativ i internationella förhandlingar.

De synpunkter som framfördes i utskottets betänkande 1979/80:4 kan
fortfarande tjäna som riktmärke för den fortsatta verksamheten. Utskottet
förutsätter att regeringen även fortsättningsvis vidtar de åtgärder som
krävs för att på lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de
svenska nedrustningsinsatserna.

Utskottet fann, med hänvisning till det anförda, yrkandena som behandlas
i citerade avsnitt tillgodosedda.

En kärnvapenfri zon i Norden

I betänkande 1980/81:26 lämnade utskottet, med anledning av motionsyrkanden
om inititativ till överläggningar kring frågan om en kärnvapenfri
zon i Norden, en fyllig bakgrundsredovisning av en rad genom åren
presenterade planer och uttalanden som gjorts i denna fråga.

Utskottet uttalade sammanfattningsvis:

1 en situation som nu när en kraftig upprustning med kärnvapen i
Europa pågår är det därför angeläget att samtal på nytt kommer i gång för
att på sikt minska den europeiska kärnvapenarsenalen.

En kärnvapenfri zon i Norden skulle enligt utskottets mening kunna
utgöra en länk till sådana diskussioner mellan de stater som har kärnvapen,
framför allt de båda supermakterna, om att åstadkomma en faktisk
kärnvapennedrustning inom ett större geografiskt område.

Utskottet har erfarit att denna fråga fortlöpande diskuteras mellan de
nordiska regeringarna, senast vid det nordiska utrikesministermötet i
Stockholm den 31 mars i år. Utskottet utgår ifrån att den sedan länge
deklarerade svenska beredvilligheten att diskutera ett kärnvapenfritt arrangemang
i Norden, under förutsättning att andra berörda stater är
villiga att delta i en sådan diskussion, kvarstår oförändrad. Enligt utskottets
mening bör den svenska regeringen hålla fortsatt nära kontakt med
övriga nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam
grund finns mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri
zon i Norden som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa. Om
förutsättningar finns härför bör arbetet gå vidare. Utskottet förutsätter
samtidigt att en svensk förhandlingsberedskap på området upprätthålls,
bl. a. genom fortsatt utredningsarbete.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet syftena med de
under detta avsnitt aktuella motionsyrkandena tillgodosedda.

UU 1981/82:23

Utskottet

När utskottet för ett år sedan senast behandlade nedrustningsfrågor
konstaterade det att den internationella situationen under ett å två års tid
undergått en fortlöpande försämring. Sovjetunionens installerande av nya
medeldistansrobotar (SS-20) och NATO-beslutet i december 1979 om att
anskaffa och senare förbandslägga Pershing II och kryssningsrobotar, den
sovjetiska inmarschen i Afghanistan och de internationella reaktionerna
på denna, händelserna i Iran, spänningen kring utvecklingen i Polen, det
uteblivna godkännandet av SALT Il-avtalet samt den beslutade amerikanska
upprustningen hade ökat misstron mellan supermakterna. Det
internationella klimatet hade därmed blivit kärvare, och förutsättningarna
för verkliga framsteg på nedrustningsområdet tedde sig sämre än på mycket
länge.

Utskottet måste nu konstatera att inte heller under det senaste året det
internationella läget har undergått någon förbättring. Misstro och felbedömningar
kan leda supermakterna in i kriser som de får svårt att kontrollera.
Det är mot denna bakgrund som den pågående kapprustningen ter sig
särskilt farlig. I regeringsdeklarationen vid utrikesdebatten i riksdagen den
17 mars 1982 heter det bl. a.:

Alla rustar, men supermakternas roll är avgörande. Deras andel av
rustningarna är den utan jämförelse största. De bär huvudansvaret för att
en kursändring kommer till stånd, men de har ännu inte varit beredda att
ta ansvaret.

En tillbakablick på deras försök till nedrustning eller kontrollerade
upprustning ger oss en bild av halvhjärtade ansträngningar, misslyckanden
och felslagna förhoppningar. Den förlamande misstänksamheten har
hindrat dem från framsteg.

Svårigheterna att nå ett avtal om fullständigt stopp för prov med kärnvapen
är ett exempel. Det har hittills varit omöjligt att ens få till stånd
multilaterala förhandlingar om ett sådant avtal. Utvecklingen i fråga om
kemiska vapen är en annan anledning till oro. Trots ett snart 60-årigt
förbud mot användningen av kemiska stridsmedel i krig fortsätter enligt
tillförlitliga rapporter supermakterna nu i ökad utsträckning att tillverka
sådana vapen.

Andra rapporter talar om pågående forskning i syfte att använda den
yttre rymden till krigföring.

Båda supermakterna borde ha samma intresse av att dödläget på nedrustningsområdet
kan brytas. Att invänta ett nytt avspänningsskede kan
inte vara tillräckligt. Därför måste nedrustningsarbetet hållas utanför supermakternas
motsättningar på andra områden. Detta har varit bl. a. den
svenska regeringens åsikt. Den förs också fram med allt större kraft av en
växande fredsrörelse på olika håll i världen.

Dess bättre har arbetet på nedrustningsområdet emellertid inte avstannat.
Diskussionerna i nedrustningskommitten i Genéve (CD) och dess
arbetsgrupper fortsätter. Det andra uppföljningsmötet för den europeiska

UU 1981/82:23

säkerhetskonferensen (ESK), som inleddes i september 1980 i Madrid, har
under trycket av händelserna i Polen och den gradvisa försämringen i
öst-västrelationerna ajournerats till i november i år men inte avbrutits.
Supermakterna har inlett samtal i Genéve om att stoppa upprustningen
med kärnvapenladdade medeldistansrobotar i Europa (Theatre Nuclear
Forces, TNF) och har utlovat ett återupptagande av förhandlingarna om
de strategiska interkontinentala vapnen (SALT III/START, Strategic
Arms Reduction Talks) senare i år. Under tiden 7 juni — 9 juli 1982 äger
det andra extra mötet med FN :s generalförsamling för nedrustningsfrågor
rum. Inför detta kommer den oberoende kommissionen för nedrustningsoch
säkerhetsfrågor (ICDSI, den s. k. Palme-kommissionen) att framlägga
sin rapport.

Utskottet finner det tyvärr svårt att mot nuvarande internationella bakgrund
se alltför optimistiskt på möjligheterna att under resten av år 1982
uppnå några snabba framsteg på nedrustningsområdet. Det väsentliga är
emellertid att arbetet oförtrutet fortsätter och trycket på framsteg oförminskat
upprätthålls på ett brett register av nedrustningsåtgärder. Några
ljusglimtar kan också noteras från CD:s just avslutade vårsession. I den
fråga som sedan lång tid stått överst på nedrustningskommitténs dagordning,
nämligen ett fullständigt förbud mot kärnvapenprov (CTB), har
supermakterna efter långa och komplicerade förhandlingar i kommittén
— i vilka Sverige spelat en aktiv roll — accepterat att CD inrättar en
särskild arbetsgrupp för att inleda sådana förhandlingar.

Kommittén har även enats om ett vidgat mandat för pågående förhandlingar
om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska
vapen. Detta skall komplettera det förbud mot användning av sådana
vapen som redan finns i 1925 års Genéve-protokoll. Vidare har CD för
första gången tagit upp frågan om att förhindra kapprustning i yttre
rymden. Från svensk sida har man fortsatt att driva kravet på att en
konvention om förbud mot radiologiska vapen, som nu är under förhandling
i CD, bl. a. skall innehålla ett förbud mot angrepp på civila kärnenergianläggningar,
som innehåller stora mängder radioaktiva ämnen.

CD har också under våren sökt slutföra sitt uppdrag från FN :s första
extra möte för nedrustningsfrågor år 1978 att till det andra mötet framlägga
en text till ett fullständigt nedrustningsprogram. En sådan kommer att
presenteras, om än med många förbehåll och alternativa formuleringar.

Inför FN:s andra extra möte i juni har svenska regeringen fört fram en
rad åsikter och önskemål i sitt svar på den begäran om synpunkter som
generalsekreteraren tillställt medlemsstaterna. Som första punkter tas i
svaret upp frågan om kärnvapennedrustning, inkl. behovet av ett fullständigt
provstoppsavtal, samt åtgärder för att förhindra ett kärnvapenkrig.
Vidare förs ett resonemang om den militära forskningens och
utvecklingsarbetets inverkan på kapprustningsprocessen och framförs
önskvärdheten av en studie på detta område. Bland ytterligare frågor som

UU 1981/82:23

tas upp i det svenska svaret märks verifikationsproblemet i förhållande
såväl till ett fullständigt provstopp och till de kemiska vapnen som i fråga
om reduktion av militärbudgeterna; behovet av en skärpning av klagomålsproceduren
beträffande de bakteriologiska (biologiska) vapnen
(B-vapenkonventionen); behovet av en effektiv uppföljning av den nyligen,
under ledning av en svensk ordförande, färdigställda rapporten rörande
samarbetet mellan nedrustning och utveckling; frågan om det militära
utnyttjandet av havsbottnen; kapprustningen på det marina området;
förhindrande av kärnvapenkrig och kapprustning i yttre rymden; den
nyligen ingångna konventionen om begränsning av särskilt inhumana
vapen; samt slutligen frågor rörande institutionella arrangemang för nedrustningsfrågor
inom FN:s ram.

Nedrustningsarbetets inriktning

I detta avsnitt behandlas s-motion 527, motion 1250 och motion 1719.1
s-motion 527 hemställs i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av en aktiv
svensk politik för avspänning och samarbete i Europa och i yrkande 2 att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående inriktningen av de svenska insatserna vid de internationella
nedrustningsförhandlingarna.

I motionen understryks att det inte finns något alternativ till avspänningspolitiken
i Europa. Förhandlingarna vid konferenserna om säkerhet
och samarbete i Europa (ESK) har under det senaste årtiondet dels stabiliserat
det europeiska efterkrigssystemet, dels etablerat en ny multilateral
europeisk verklighet där samlingsbegreppet är avspänning, heter det i
motionen.

En utveckling mot mer demokrati och ökad social rättvisa i alla delar av
Europa är ur alla synpunkter önskvärd. Våldsamma omvälvningar är inte
en utväg att förändra Östeuropa. Det är viktigt att slå fast tron på möjligheten
av stegvisa reformer i riktning mot mer demokrati och social rättvisa
i dessa länder, anser motionärerna. Endast genom en politik inriktad på
avspänning och samarbete mellan öst och väst kan skapas ett ökat informationsflöde
samt bättre ekonomiska, kulturella och politiska kontakter.
Därmed främjas mångfalden av informationskällor och åsikter i Östeuropa.
Det är ett sätt att verka för en demokratisering av dessa stater. Förtryck
mot oliktänkande är bara kortsiktiga lösningar. Det enda sättet att absorbera
breda folkliga krav på demokratiskt inflytande är att legalisera dem.
Ett icke paktanslutet land som Sverige har speciellt goda förutsättningar
att ge positiva bidrag till en ökad avspänning och samarbete i Europa.

Sverige bör, heter det vidare i motionen, under det närmaste året utnyttja
alla tillfällen för att initiera och påskynda förhandlingar om begränsningar
av kärnvapenrustningarna. Sveriges position som alliansfri euro -

UU 1981/82:23

peisk stat med hög teknisk kompetens och god inblick i det internationella
förhandlingsmaskineriet gör oss särskilt lämpade att söka representera den
starka europeiska opinion som kräver kärnvapennedrustning.

Sverige bör, heter det vidare, intensifiera försöken att på nytt få i gång
multilaterala förhandlingar om ett totalt provstopp, CTB. Vi bör kräva att
förhandlingarna mellan Sovjet och USA inte skall begränsas till enbart de
s. k. eurostrategiska vapnen utan även bör omfatta de taktiska kärnvapen
som sedan länge står uppställda i vår världsdel. Ett kärnvapenfritt Europa
är i detta sammanhang den självklara målsättningen på sikt, sägs det i
motionen.

Ansträngningarna att begränsa spridningen av kärnvapen till ytterligare
stater bör intensifieras. Den beklagliga nord-sydpolarisering som uppstått
inom FN vid behandlingen av dessa frågor bör bli föremål för särskilda
svenska initiativ. Riskerna för en erodering av NPT-fördragets återhållande
verkan är uppenbara. Supermakternas direkta ansvar för denna utveckling
bör ytterligare framhävas. De politiska hindren i vägen för stater som
överväger anskaffa kärnvapen måste göras högre eftersom de tekniska och
ekonomiska hindren med tiden blir allt lägre.

De av Sverige framlagda förslagen om förbud mot militära angrepp på
kärnkraftverk och vissa kärnindustrianläggningar bör fullföljas med kraft.

Sverige bör ta upp frågan om marin rustningsbegränsning, t. ex. genom
att föreslå en FN-studie i frågan. Särskilt bör vikten av kärnvapenrestriktioner
till havs poängteras. Förtroendeskapande åtgärder i marina områden
bör övervägas. Ett aktuellt och näraliggande svenskt krav bör vara att
göra Östersjön kärnvapenfritt, sägs det avslutningsvis i denna del av motionen.

I motion 1250 hemställs i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger till
känna vad som i motionen anförts om de svenska insatserna för förtroendeskapande
åtgärder. I yrkande 3 hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om att kontakter tas med icke alliansbundna stater om eventuella
insatser i MBFR-förhandlingarna i Wien. I yrkande 4 hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om ett vidgat samarbete mellan Folk och försvar och fredsrörelsens
organisationer.

I motionen anförs att en faktor som påverkar kapprustningen är den
hemlighetsfullhet som omger militärutgifterna i många stater. Detta gäller
speciellt stater med slutna samhällssystem och långtgående sekretesskrav.
Sekretessen skapar i sin tur osäkerhet om både resurser och avsikter hos
andra länder och bidrar därmed till att beredskapen ökar hos de länder
som inte har insyn i andra länders satsningar på den militära sektorn, heter
det i motionen. Det finns naturligtvis uppgifter rörande staters militära
beredskap som inte kan — och inte bör — offentliggöras. Med en öppnare
redovisning av staternas militära budgetar skulle dessa dock kunna undvika
en av anledningarna till en helt onödig vapenutveckling och samtidigt

UU 1981/82:23

åstadkomma ett ökat förtroende. Det är därför angeläget, anser motionärerna,
att Sverige i det internationella nedrustningsarbetet fortsätter att
driva frågan om en öppnare redovisning av militärbudgetarna för att
därmed undvika en upprustning utan relevans för en önskad militär balans.
En sådan mer öppen redovisning måste anses höra till de förtroendeskapande
åtgärderna och därmed kunna bli föremål för mer långtgående
förhandlingar i samband med arbetet på uppföljningen av Helsingforsdokumentet.
Svenska insatser i detta uppföljningsarbete måste fortsätta
även om Madridkonferensen blir resultatlös. Ett fritt flöde av människor,
idéer och information över gränserna är den enda möjliga vägen för att på
sikt kunna åstadkomma en framgångsrik avväpning av jordens länder.
Realiserade förtroendeskapande åtgärder kan bli nyckeln till avspänning
och rustningskontroll.

De svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet måste nu
i högre grad inriktas på Europafrågorna, heter det vidare i motionen. I
detta sammanhang spelar förhandlingarna om militära styrkereduktioner
i Centraleuropa en viktig roll. Förhandlingarna har, sedan de inleddes år
1973, icke lett till några resultat. Enligt motionärernas mening kan en av
orsakerna härtill vara att förhandlingarna uteslutande förs mellan NATOoch
WP-stater. Följaktligen finns det inte utrymme för andra stater att inta
en medlande eller kompromissökande roll. Ett sätt att söka bryta stillaståendet
i förhandlingarna vore att neutrala och icke alliansbundna stater
gavs möjlighet att i någon form medverka i förhandlingarna. Sverige bör
därför diskutera möjligheten att begära ett vidgat deltagande i MBFR-förhandlingarna
med länder som Schweiz, Österrike, Jugoslavien och Finland,
anser motionärerna.

Den framväxande fredsrörelsen kan, sägs det vidare, genom ett spridande
av kunskap om situationen i världen få stor betydelse. Den internationella
säkerhetspolitiken kan emellertid aldrig bestämmas av ett litet land
ensamt, vilket genom sitt agerande tror sig kunna påverka upprustningen
i världen. Det är därför viktigt att arbetet inom fredsrörelsen sker i samarbete
med myndigheter av olika slag. Fredsrörelsens främsta uppgift
uppfattas ofta vara att påverka just myndigheterna, och det är därför
viktigt att det utvecklas ett ömsesidigt samarbete. Folk och försvar är det
organ som har huvudansvaret för folkrörelsernas information i säkerhetspolitiska
frågor. Det är angeläget, anser motionärerna, att ett intensifierat
samarbete kommer till stånd. Det bör därför ankomma på Folk och försvar
att ta initiativ till vidgade kontakter med fredsrörelsens olika organisationer.

I motion 1719 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförs om nedrustningsarbetet.

1 motionen tas upp en rad frågor där ett aktivt svenskt agerande bör
eftersträvas eller fullföljas. Som exempel nämns uppföljningen av FN-studien
om sambandet mellan nedrustning och utveckling samt den svenska

UU 1981/82:23

folkriksdagens önskemål att Sverige borde verka för en 5-procentig nedskärning
av militärutgifterna i världens länder. Sveriges intensiva arbete
för en konvention med förbud mot kemiska stridsmedel bör fortsätta.
Sverige bör också energiskt motarbeta neutronbomben och vid FN :s förestående
extra möte kräva förbud mot detta vapen. Vidare bör Sverige ta
initiativ i fråga om de marina rustningarna och fullfölja sina förslag till
förbud mot de radiologiska vapnen. Sverige bör vidare i nedrustningssammanhang
ta upp frågor om rymdens militarisering och medverka till att
skapa restriktioner mot satelliter med krigföringskapacitet. Slutligen understryks
vikten av information och opinionsbildning i nedrustnings- och
fredsfrågorna.

Utskottet finnér det angeläget att de svenska insatserna i det internationella
nedrustningsarbetet fullföljs och om möjligt intensifieras. En utgångspunkt
härför måste vara att nedrustningsarbetet kan fortgå trots det
försämrade internationella klimatet. Det finns inget realistiskt alternativ
, till fortsatta strävanden att söka bryta rustningsspiralen. Utskottet delar de
synpunkter som i motionerna framförs om att ökad uppmärksamhet bör
ägnas avspännings- och nedrustningssträvandena i Europa. Stegvisa reformer
i riktning mot demokrati och ökande social rättvisa tillsammans med
framsteg i ESK-, TNF- och MBFR-förhandlingarna skulle utgöra fundament
för en verklig avspänningsprocess på den europeiska kontinenten.
Riksdagen har tidigare uttalat att ett framtida kärnvapenfritt Europa därvid
bör vara en målsättning (UU 1979/80:22). En sådan utveckling skulle
också tillmötesgå kraven från en bred folklig opinion i de europeiska
staterna. Sveriges position som alliansfri europeisk stat med hög teknisk
kompetens och god inblick i det internationella förhandlingsmaskineriet
innebär speciellt goda förutsättningar att ge positiva bidrag till avspänning
och samarbete i Europa.

Utskottet konstaterar samtidigt att Sverige, tillsammans med övriga
neutrala och alliansfria stater (NN-staterna), utvecklat stor aktivitet i
försöken att ena ESK-konferensen kring ett gemensamt slutdokument.
Under nu rådande förhandlingsuppehåll i Madrid finns förväntningar på
ett aktivt agerande från Sveriges och övriga NN-staters sida att i november
ge det återupptagna mötet beslutsförmåga. Ett konkret resultat vid Madridmötet
skulle kunna bli ett beslut om en europeisk nedrustningskonferens,
för vilken Sverige erbjudit sig att stå som värdland.

Vissa förhoppningar på nedrustningsområdet torde också kunna knytas
till de nyligen inledda TNF-diskussionerna om medeldistansrobotar i
Europa. År 1983 är ju det år då NATO skall börja praktiskt genomföra
beslutet från december 1979. Framsteg i dessa förhandlingar skulle kunna
leda till en gynnsam utveckling för kommande SALT III/START-förhandlingar,
emedan sakfrågorna i dessa båda förhandlingskomplex uppenbarligen
är avhängiga av varandra.

För den händelse TNF-diskussionerna efter hand kommer att omfatta

UU 1981/82:23

även de mindre, taktiska kärnvapnen uppkommer sannolikt på sikt ett
intresse från NN-staternas sida att på något lämpligt sätt, kanske genom
en länk mellan de förhandlande parterna och nedrustningskommittén i
Genéve (CD), få möjlighet att påverka förhandlingarna.

Även beträffande MBFR-förhandlingarna mellan NATO och Warszawapaktstaterna
om ömsesidiga styrkereduktioner i Centraleuropa, som
hittills gjort mycket små framsteg, skulle ett deltagande från NN-staternas
sida kanske kunna utgöra ett aktiverande element. Denna möjlighet har för
svensk del antytts i utrikesdebatten år 1978, då man var överens om att en
svensk medverkan eller närvaro vid MBFR-förhandlingarna kan komma
att aktualiseras (UU 1977/78:12). Utskottet utgår fortsatt ifrån att MBFRförhandlingarna
uppmärksamt följs från svensk sida och att eventuellt
svenskt deltagande i någon form vid dessa förhandlingar kommer att
aktualiseras när så bedöms lämpligt.

Utskottet anser vidare att ansträngningarna att utveckla en rad förtroendeskapande
åtgärder måste fortsätta från svensk sida. Utskottet konstaterar
samtidigt att Sverige, bl. a. i FN och ESK, är aktivt verksamt i sådant
syfte. En av faserna i en europeisk nedrustningskonferens skulle sannolikt
också få en sådan inriktning.

Med tanke på de olika strategier — däribland olika kämvapendoktriner
— med avseende på Europa, som diskuteras inom NATO och i den öppna
debatten i de västliga demokratierna och de motsvarande dispositioner
som kan antas bli vidtagna i det slutna sovjetiska samhällssystemet, bör
enligt utskottets mening ökad uppmärksamhet från svensk sida ägnas åt
möjligheten av särskilda förtroendeskapande åtgärder i det Nordeuropeiska
området. För svensk säkerhetspolitik måste det framstå som en mycket
angelägen uppgift att i görligaste mån söka bidra till fortsatt låg spänningsnivå
i vårt omedelbara grannområde, när tecken tyder på att detta i högre
grad än tidigare blir föremål för supermakternas strategiska planering och
militära dispositioner. Utskottet utgår ifrån att sådana aspekter ägnas
ingående uppmärksamhet i den omfattande forsknings- och studieverksamhet
som pågår på svensk sida för planering av svenska insatser i
nedrustningsarbetet och att regeringen vidmakthåller en handlingsberedskap
inför den framtida utvecklingen.

Enär önskemål om sanktioner, särskilt på handelns område, mot länder
indragna i internationella konflikter synes bli en allt vanligare företeelse,
som också i varierande grad praktiseras av enskilda länder eller ländergrupper,
finner utskottet i detta sammanhang anledning ånyo fastslå att
endast bindande beslut eller rekommendationer av FN:s säkerhetsråd
enligt utskottets mening kan häva internationella åtaganden av vilka Sverige
är bundet. På denna förutsättning bygger också den svenska lagstiftningen
om vissa internationella sanktioner.

I nu aktuella motionsyrkanden har även framförts önskemål om svenska
åtgärder på en rad särskilda områden i nedrustningsarbetet. Utskottet

UU 1981/82:23

konstaterar sammanfattningsvis att många av dessa redan är föremål för
svensk uppmärksamhet och aktivitet, vilket bl. a. framgår av det tidigare
i detta betänkande redovisade svaret till FN :s generalsekreterare inför det
förestående nedrustningsmötet. Utskottet har därför all anledning anta att
dessa frågor förs fram vid FN-mötet och även fortsättningsvis blir föremål
för svensk aktivitet i vårt internationella arbete på nedrustningsområdet.
Utskottet vill understryka vikten av svenska inititativ för att få till stånd
multilaterala förhandlingar angående de marina rustningarna. Som ett
första steg vore det värdefullt med en FN-studie angående dessa rustningar.

Även vikten av ökad information och opinionsbildning i nedrustningsoch
fredsfrågorna tas upp i motionerna. Folkrörelserna — däribland Folk
och försvar — spelar härvidlag en central och värdefull roll. Utskottet har
erfarit att Folk och försvar söker utveckla ett samarbete med organisationer
inom fredsrörelsen.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet motion 527, yrkandena
1 och 2, och motion 1250, yrkandena 1, 3 och 4, samt motion 1719
besvarade.

En kärnvapenfri zon i Norden

I tre av motionerna ställs yrkanden beträffande en kärnvapenfri zon i
Norden.

I s-motion 527, yrkande 3, hemställs om fortsatta ansträngningar att
skapa en kärnvapenfri zon i Norden. Riksdagen bör, enligt motionärerna,
förnya sin uppmaning till regeringen att bedriva överläggningar med de
andra nordiska länderna om möjligheterna att etablera en kärnvapenfri
zon i Norden. Utredningsarbetet för att ta fram underlag för dessa överläggningar
bör bl. a. belysa det nordiska områdets roll för stormaktsblockens
kärnvapenplaner och sambandet mellan en nordisk kärnvapenfri zon
och olika system för s. k. förtroendeskapande åtgärder som syftar till att
inom större geografiska områden söka minska spänningen mellan militärallianserna.

I motion 1250, yrkande 2, hemställs att regeringen låter göra en expertstudie
rörande en kärnvapenfri zon i Norden sedd i europeiskt perspektiv.

I vpk-motion 1252 föreslås att regeringen tillsätter en fempartikommission
med uppgift att utarbeta ett förslag till svenskt handlingsprogram för
upprättande av en nordisk kärnvapenfri zon och utreda frågor i anslutning
därtill. I motionen ges förslag till uppläggning av ett sådant handlingsprogram.

Utskottet konstaterar att debatten om en kärnvapenfri zon i Norden
under det gångna året har vidgats och fördjupats. Folkliga rörelser har
engagerat sig i frågan. Debatten med deltagande av bl. a. forskare och
politiker har intensifierats. De nordiska regeringarna har, särskilt i sam -

UU 1981/82:23

band med de regelbundna nordiska utrikesministermötena, utbytt synpunkter
i frågan och enats om ett fortsatt sådant informations- och åsiktsutbyte.
Som ett led i detta har regeringarna internt igångsatt utredningar
för att — utifrån respektive säkerhetspolitiska situation — söka belysa
frågans olika aspekter. I Norge pågår en utredning inom regeringskansliet
och har nyligen utgivits en bok, i vilken medverkat en lång rad nordiska
och internationellt kända politiker, som bl. a. innehåller ett traktatutkast
för en kämvapenfri zon i Norden. I Danmark kommer inom kort att
framläggas en rapport av en av regeringen tillsatt utredning, i vilken ingår
företrädare för politiska partier, grupper och organisationer samt militära
experter. I rapporten görs en omfattande genomgång av frågans militära,
politiska, nordiska och internationella sidor.

I det svenska regeringskansliet görs en noggrann genomgång av den
omfattande debatt som förts under de senaste åren och belyses olika
handlingslinjer beträffande frågans skilda aspekter.

Utskottet utgår ifrån att man i detta sammanhang söker belysa sambandet
mellan en kärnvapenfri zon och olika system för s. k. förtroendeskapande
åtgärder.

Vidare kommer FOA att inom kort publicera en omfattande allmän
studie i ämnet.

Debatten har tillförts nya element genom händelsen med den sovjetiska
u-båtens intrång på svenskt militärt skyddsområde. Denna har bl. a. i ökad
grad riktat uppmärksamheten mot Östersjöns status i samband med en
kärnvapenfri zon i det nordiska området. Ett naturligt krav i sammanhanget
bör vara att Östersjön skall vara kärnvapenfritt.

Ett utspel i frågan gjordes i juni 1981 av ministerpresidenten Brezjnev
genom dennes uttalande att man på sovjetisk sida var beredd att, utöver
säkerhetsgarantin, också diskutera frågan om vissa andra åtgärder som
berör sovjetiskt territorium i det område som skulle gränsa till en nordisk
kärnvapenfri zon.

I ett anförande den 19 april 1982 sade statsminister Thorbjörn Fälldin
bl. a. följande:

För vår säkerhet är utvecklingen i det nordiska området viktig. Under
hela efterkrigstiden har Norden varit en lugn del av världen. Alla nordiska
länder med var sin säkerhetspolitisk linje har bidragit till detta och också
till att stärka freden och säkerheten i hela Europa. Så har det varit och så
hoppas vi att det ska förbli. Det går dock inte att bortse från att Norden
under det senaste decenniet blivit alltmer indraget i det globala säkerhetspolitiska
mönstret. Det är i det sammanhanget vi ska se förslaget om att
upprätta en kämvapenfri zon i Norden.

I regeringsdeklarationen vid riksdagens utrikesdebatt den 17 mars 1982
sade utrikesminister Ola Ullsten följande:

I enighet har riksdagen uppdragit åt regeringen att i nära kontakt med
våra nordiska grannländer utröna förutsättningarna för en nordisk kärn -

UU 1981/82:23

vapenfri zon. En sådan bör ses som ett led i de europeiska nedrustningssträvandena.

Vi har redan haft åtskilliga kontakter i denna fråga med de nordiska
regeringarna. Kontakter har också tagits med Sovjetunionens och USA:s
regeringar. Det är ingen överdrift att säga att intresset hos kärnvapenmakterna
för reella åtaganden till förmån för en sådan zon är svagt. Detta är
ett av många uttryck för deras bristande förmåga att överhuvudtaget nå
resultat när det gäller kärnvapennedrustning.

Detta får naturligtvis inte minska vårt intresse att driva frågan vidare.
Inte minst vetskapen om att det finns fler kärnvapen i Östersjöområdet än
som tidigare varit allmänt känt måste öka våra ansträngningar att minska
kärnvapenhotet mot vårt område. Det är i detta sammanhang arbetet på en
kärnvapenfri zon skall ses. Samtidigt måste vi vara på det klara med att
förverkligandet av en sådan zon, vars syfte måste vara att konsolidera och
förstärka vår säkerhet, inte är någon genväg till nedrustning. Om den
kommer till stånd är den ett resultat av framsteg på nedrustningsområdet.

Utskottet gav i sitt betänkande UU 1980/81:26 en historisk återblick på
zon-tankens framväxt och en redogörelse för olika aspekter av densamma.

Utskottet finner ånyo anledning slå fast att de nordiska länderna i dag
de facto är kärnvapenfria. Norge och Danmark har ålagt sig begränsningar
i sitt NATO-engagemang, bl. a. genom att i fredstid inte tillåta stationering
av kärnvapen på sitt territorium. Utskottet finner vidare att för förhandlingar
om en kärnvapenfri zon krävs medverkan av kärnvapenmakterna,
enär det ju är inskränkningar i deras möjligheter att använda kärnvapen
som skall uppnås. Från svensk sida har också hävdats att medeldistansrobotar
och taktiska kärnvapen, som är avsedda för mål inom zonen, eller
som är stationerade nära zonen och har så korta räckvidder att de främst
är möjliga att sättas in mot mål inom zonen, bör dras bort som led i en
överenskommelse. Denna uppfattning har för svensk del vidhållits obruten
under en följd av år. Den delas av utskottet.

Möjligheten att undgå kärnvapenanfall påverkas emellertid inte endast
av var kärnvapnen är uppställda. En viktig förutsättning för att öka säkerheten
för Europas länder är självfallet att det totala antalet kärnvapen
minskar.

I samband med FN:s första extra möte för nedrustningsfrågor år 1978
utfäste sig de fem kärnvapenmakterna i skilda uttalanden att inte använda
eller hota att använda kärnvapen mot stater utan sådana vapen, s. k.
säkerhetsgarantier. Sverige har upprepade gånger i CD i Genéve och i FN
begärt bekräftelse på att vi som alliansfri stat, ansluten till icke-spridningsavtalet
(NPT) och med riksdagsbeslut att inte anskaffa kärnvapen, omfattas
av dessa visserligen på olika sätt begränsade garantier. I avsaknad av
sådan uttrycklig bekräftelse har från svensk sida deklarerats att enär inga
gensagor framförts vi förutsätter att garantierna i sin nuvarande formulering
omfattar Sverige. Utskottet finner det viktigt att fastslå detta förhållande.

Samtidigt har från svensk sida förklarats att vi inte är villiga att ansluta

UU 1981/82:23

oss till någon internationell konvention om säkerhetsgarantier, enär detta
skulle strida mot grundläggande principer i vår neutralitetspolitik.

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån
sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten
och ett gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri
zon i Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt
arbete i fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt
med övriga nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en
gemensam grund finns mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en
kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt
Europa.

Med hänvisning till det ovan anförda får utskottet anse motion 527,
yrkande 3, och motion 1250, yrkande 2, besvarade.

Utskottet finner, mot bakgrund av pågående utredningsarbete och utbyte
av synpunkter mellan de nordiska regeringarna, inte anledning att
tillstyrka tanken på en svensk fempartikommission för upprättande av en
nordisk kärnvapenfri zon och avstyrker följaktligen motion 1252.

Andra frågor

I vpk-motion 726 föreslås i det första yrkandet att ekonomiska faktorer
såsom kampen om råvarorna på ett tydligare sätt än tidigare bör framhållas
som orsak till rustningarna. 1 yrkande 2 begärs att riksdagen skall uttala
ett fördömande av vinstintressena i vapen- och krigsmaterielindustrin.

Utskottet behandlade likalydande yrkanden i sitt betänkande UU
1980/81:26. Utskottet konstaterade då att det under senare år har förts en
livlig diskussion om råvarornas betydelse i det internationella maktspelet.
Många hade därav dragit slutsatsen att den traditionella motsättningen
mellan öst och väst håller på att ersättas av en nord-sydkonflikt.

Det var enligt utskottets mening uppenbart att kampen om råvaror och
andra ekonomiska resurser spelar en betydande roll i det internationella
konfliktmönstret. Även de ekonomiska intressena bakom rustningsindustrin
och rustningskomplexets till synes inneboende tillväxtkraft kunde
sägas vara en av många orsaker till rustningarna i världen. Det kunde
t. o. m. göras gällande att ekonomiska faktorer av olika slag på ett mycket
generellt sätt är en grundorsak till alla konflikter.

Utskottet ansåg det emellertid inte möjligt att särskilt utpeka ovannämnda
faktorer framför etniska, religiösa, kulturella och inte minst ideologiska
motsättningar, som särskilt avgörande för kapprustningen i världen. Därtill
kom att konflikter på skilda håll, som ibland kan ha sitt upphov i en
kamp om lokala råvarutillgångar, till sist ofta blir en del av den motsättning
som råder mellan supermakterna i öst och väst.

Utskottet finner inte anledning hysa någon annan uppfattning i dessa
frågor och får med hänvisning till det anförda avstyrka yrkandena 1 och
2 i motion 726.

UU 1981/82:23

Även den fråga som tas upp i yrkande 3 i samma motion, nämligen
sambandet mellan kärnkraftsteknologin och kärnvapnens spridning, har
tidigare behandlats av utskottet i UU 1979/80:22 och UU 1980/81:26.1 det
förstnämnda betänkandet lämnades en utförlig redogörelse för regeringens
strävanden, bl. a. inom ramen för icke-spridningsavtalet (NPT) och
IAEA, att minska riskerna för spridning av kärnvapen. För egen del har
Sverige också intagit en mycket återhållsam hållning beträffande export av
kärnkraftsteknologi.

Även om det inte kan sägas finnas någon omedelbar koppling mellan
spridning av kärnkraftsteknologi och spridning av kärnvapen är det uppenbart
att tillgång till kärnkraftsteknologi kan underlätta framställning
av kärnvapen. Det är därför av stor vikt att fortsatta internationella ansträngningar
görs för att övervaka användningen av kärnenergiteknik vid
sidan av det arbete som är direkt inriktat på att förhindra spridning av
kärnvapen till flera stater.

Med det anförda får yrkande 3 i motion 726 anses besvarat.

I yrkande 4 hemställs att regeringen beslutar att utbränt bränsle från de
svenska reaktorerna inte får upparbetas eller exporteras.

Enligt vad utskottet inhämtat finns ingen grund för ett antagande att
plutonium från svenska kärnkraftverk skulle kunna bidra till kärnvapenspridning.
Allt omhändertagande av plutonium från det svenska kärnkraftsprogrammet
skall ske på grundval av svenska beslut. Yrkande 4
föranleder därför ingen åtgärd från utskottets sida, varför det avstyrks.

I motion 727 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om att
omedelbara och kraftiga åtgärder vidtas på det internationella planet mot
den ökande produktionen och användningen av BC-stridsmedel.

Det torde vara osäkert om någon ny upprustning f. n. pågår på det
bakteriologiska (biologiska) området; å andra sidan fortsätter supermakterna
enligt tillförlitliga rapporter att tillverka kemiska stridsmedel. Särskilt
oroande är utvecklingen av de s. k. binära kemiska vapnen.

Beträffande de förstnämnda finns en internationell konvention i kraft
sedan år 1975 (B-vapenkonventionen). Vid den första granskningskonferensen
år 1980 förde Sverige fram krav på en vidgad och därmed förstärkt
klagomålsprocedur. Som framgår på annan plats i detta betänkande avser
Sverige att fortsätta driva denna fråga vid det andra extra mötet med FN :s
generalförsamling för nedrustningsfrågor i sommar.

Arbetet på att få till stånd en konvention med förbud mot kemiska vapen
hör till de av Sverige högprioriterade frågorna i nedrustningskommittén i
Genéve.

Vidare kan nämnas att en FN-konvention mot särskilt inhumana vapen
nyligen ingåtts (jämför prop. 1981/82:206). Utskottet tillstyrker i annat
betänkande att riksdagen godkänner konventionen och därtill fogade tre
protokoll (UU 1981/82:27).

Med det anförda får yrkande 1 i motion 727 anses besvarat.

UU 1981/82:23

I motion 1718 hemställs om klarläggande av gällande internationella
konventioners mot biologisk krigföring tillämplighet i fråga om genteknik,
så att användning av genteknik för framställning av biologiska stridsmedel
förbjuds.

Utskottet har erfarit att användning av genteknik vid framställning av
biologiska stridsmedel är förbjudet enligt den gällande B-vapenkonventionen,
vilket också bekräftades av många stater vid granskningskonferensen
för konventionen år 1980.

Utskottet finnér därmed att yrkandet i motion 1718 inte föranleder
någon åtgärd från utskottets sida, varför det avstyrks.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motionerna 1981/82:527, yrkandena 1
och 2, 1981/82:1250, yrkandena 1, 3 och 4, samt 1981/82:1719,
angående nedrustningsarbetets inriktning, besvarade med vad
utskottet anfört,

2. att riksdagen förklarar motionerna 1981 /82:527, yrkande 3, och
1981/82:1250, yrkande 2, angående en kärnvapenfri zon i Norden,
besvarade med vad utskottet anfört,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:1252 angående en svensk
fempartikommission,

4. att riksdagen förklarar motionerna 1981/82:726, yrkande 3, angående
kärnkraftsteknologin, och 1981/82:727, yrkande 1, angående
BC-stridsmedel, besvarade med vad utskottet anfört,

5. att riksdagen avslår motionerna 1981/82:726, yrkandena 1, 2
och 4, och 1981/82:1718, angående olika nedrustningsåtgärder.

Stockholm den 11 maj 1982

På utrikesutskottets vägnar
GERTRUD SIGURDSEN

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Gertrud Sigurdsen (s), Torsten
Bengtson (c), Sture Palm (s), Linnea Hörlén (fp), Ingrid Sundberg (m),
Sture Ericson (s), Per-Olof Strindberg (m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås
(c), Rune Ångström (fp), Axel Andersson (s), Paul Grabo (c), Maj-Lis
Lööw (s), Sten Sture Paterson (m) och Inge Carlsson (s).

LiberTryck Stockholm 1982