om nedrustning m.m. (Betänkande 1980/81:UU26 Utrikesutskottet)

UU 1980/81:26

Utrikesutskottets betänkande
1980/81:26

om nedrustning m. m.

Motionerna

I motion 1980/81:694 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar hemställa hos regeringen att snabbt ta initiativet för upprättandet av
en kärnvapenfn_zon med sikte på ett kärnvapenfritt Norden och ett
kärnvapenfritt Europa.

I motion 1980/81:1082 av Birgitta Hambraeus och Margit Odelsparr (c)
hemställs att riksdagen, i enlighet med vad som anförts i motionen, hos
regeringen anhåller om ökat stöd till fredsopinionen.

I motion 1980/81:1202 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående inriktningen av de svenska insatserna vid de
internationella nedrustningsförhandlingarna,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av den svenska
nedrustningspolitiken avseende Europa,

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till överläggningar kring
frågan om en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett
kärnvapenfritt Europa.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1980/81:19.)

I motion 1980/81:1209 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att Sverige i det fortsatta nedrustningsarbetet på
ett tydligare sätt än tidigare bör framhålla de ekonomiska och marknadsmässiga
faktorer, t. ex. kampen om råvarorna, som ligger bakom rustningarna,

2. att riksdagen uttalar ett fördömande av vinstintressen i vapen- och
krigsmaterielindustrin och av militarismen var den än uppträder,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett kraftigare agerande och
protester mot NATO :s beslut att installera kryssningsrobotar som kan tänkas
kränka svenskt territorium,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ i internationella
organ som syftar till att begränsa kärnkraftsteknologins och därmed
kärnvapnens spridning,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att hindra att
plutonium från de svenska kärnkraftsreaktorerna sprids på världsmarknaden,

1 Riksdagen 1980/81. 9 sami. Nr 26

UU 1980/81:26

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder som uttrycker
Sveriges oro över och ogillande av NATO:s förhandslagring av militär
materiel i Skandinavien,

7. att riksdagen uttalar att en svensk nedrustning är en förutsättning för ett
kraftfullt agerande för internationell nedrustning.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1980/81:19.)

I motion 1980/81:1591 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för initiativ i frågan om kärnvapenfri zon i
Norden.

I motion 1980/81:1866 av Ingrid Sundberg m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om värdet av förtroendeskapande åtgärder och av att dessa utvidgas,

2. att riksdagen uttalar att en kärnvapenfri zon i Norden också måste
omfatta närliggande regioner,

3. att riksdagen begär att regeringen i förberedelsearbetet inför en
europeisk säkerhetskonferens beaktar vad som anförts i motionen.

Bakgrund

Utskottet har senast behandlat internationella nedrustningsfrågor, och
däribland flera yrkanden liknande de nu aktuella, i betänkandena UU
1977/78:12, UU 1979/80:4 och UU 1979/80:22.

Frågan om samnordiska överläggningar i syfte att proklamera Norden som
kärnvapenfri zon har även behandlats i utskottets yttrande 1976/77:3 y till
försvarsutskottet (FöU 1976/77:13) angående inriktningen av säkerhetspolitiken
m. m.

Nedrustningsarbetets inriktning

I betänkande UU 1977/78:12 uppehöll sig utskottet med viss utförlighet
vid bl. a. frågor om neutronvapnet, möjligheten av svenskt deltagande i
Wienförhandlingarna om styrkereduktioner i Centraleuropa (Mutual Balanced
Force Reductions, MBFR) samt inrättande av en kärnvapenfri zon i
Norden.

I betänkande UU 1979/80:4 lämnades inledningsvis en redovisning av den
internationella utvecklingen på nedrustningsområdet sedan år 1978. Där
erinrades om det handlingsprogram som blev resultatet av det extra mötet
med FN:s generalförsamling för nedrustningsfrågor under försommaren
1978, om det nya maskineriet för nedrustningsarbetet - med bl. a. ett delvis
nytt förhandlingsorgan, nedrustningskommittén (Committee on Disarmament,
CD) med 40 medlemmar, däribland Sverige - samt om strävandena att
särskilt inrikta nedrustningsarbetet på

UU 1980/81:26

- slutförande av förhandlingarna om fullständigt provstopp (Comprehensive
Test Ban, CTB)

- slutförande av SALT II (Strategic Arms Limitation Talks) och uppföljning
av detta genom ett SALT III

- framsteg i frågan om truppreduktioner i Europa

- försök att nå enighet om ytterligare förtroendeskapande åtgärder (Confidence
Building Measures, CBM) inför den Europeiska säkerhetskonferensens
(ESK) uppföljning i Madrid under hösten 1980

- förbud mot produktion och lagring av kemiska vapen.

Utskottet konstaterade i betänkande 1979/80:4 att framstegen på det
internationella nedrustningsområdet under 1970-talet varit blygsamma och
att år 1979 inför utskottet karakteriserats som ett förlorat år för nedrustningsarbetet.

Med anledning av motioner om inriktningen och en långsiktig planering av
de svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet gav utskottet
som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört, bl. a. i följande
avsnitt:

Det är emellertid inte i brist på initiativ, tekniska förslag och utredningar
som det internationella nedrustningsarbetet stått praktiskt taget stilla under
den närmast förflutna perioden. Orsakerna har bl. a. att göra med brist på
förtroende mellan länderna och avsaknad av politisk vilja att bryta
rustningsutvecklingen. Kärnvapenstaterna och i synnerhet de två supermakterna
har ett grundläggande ansvar för den i längden ohållbara situationen.
Utan deras medverkan och goda vilja kan knappast några resultat av
betydelse uppnås. Sveriges möjligheter att på något avgörande sätt påverka
den internationella utvecklingen på nedrustningens område är begränsade.
Denna begränsning hindrar emellertid inte att behov finns av en långsiktig
planering vad gäller Sveriges egen medverkan i det internationella nedrustningsarbetet.
Flexibilitet och beredskap inför nya förslag och situationer,
ofta initierade av stormakterna, är nödvändig, särskilt i de fall initiativ på
nedrustningsområdet kan tänkas få återverkningar på vår egen säkerhetspolitiska
situation.

Det är angeläget att våra insatser i det internationella nedrustningsarbetet
fullföljs och om möjligt intensifieras. Även om de internationella framstegen
under 1970-talet varit blygsamma, motiverar rustningsspiralen förstärkta
svenska insatser i arbetet för internationell nedrustning. Utskottet utgår från
att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap inför
den framtida utvecklingen som den kan bedömas.

Det ökade sambandet mellan den svenska säkerhetspolitiska planeringen
och skeendet på nedrustningsområdet speciellt i Europa talar för långsiktighet
i agerandet vid de internationella förhandlingarna. Det framgår såväl av
1978 års försvarskommittés betänkande (SOU 1979:42) som av föredragningar
som gjorts inför utskottet. En vidare samordning av forsknings- och
utredningsresurserna liksom målmedvetna flerårssatsningar på projekt som
kan föra dessa förhandlingar framåt synes önskvärda inför 1980-talet.
Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder som krävs för att på
lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de svenska nedrustningsinsatserna.

UU 1980/81:26

I betänkande UU 1979/80:22 behandlade utskottet motionsyrkanden,
bl. a. om en kartläggning och analys av rustningssituationen och ett samlat
förslag för nedrustning och andra rustningsbegränsande åtgärder, en
europeisk nedrustningskonferens i Stockholm, NATO-beslutet att inrätta ett
kärnvapenbärande raket- och robotsystem i Europa, ensidig svensk nedrustning
samt om spridning av kärnkraftsteknologin.

Utskottet uttalade därvid bl. a.:

Utskottet utgår ifrån att regeringen i linje med vår traditionella aktiva
medverkan i det internationella fredsarbetet och i enlighet med utskottets
uttalade och av riksdagen godkända önskemål fortsatt vidmakthåller hög
aktivitet, såväl beträffande kartläggningar och analyser av rustningssituationen
som i fråga om initiativ och förslag i syfte att söka bryta den fortgående
rustningsspiralen. Utskottet anser att ett framtida kärnvapenfritt Europa
därvid bör vara en målsättning.

Utskottet delar uppfattningen att det framstår som en angelägen uppgift
att få till stånd en europeisk nedrustningskonferens under förutsättning att
enighet kan uppnås om syftet med en sådan konferens och att förberedelsearbetet
ger anledning förmoda att den skall kunna utmynna i konstruktiva
framsteg. Utskottet konstaterar att det svenska initiativet inte står i något
motsatsförhållande till andra regeringars liknande förslag under senare år,
däribland det av Finland framförda förslaget om ett nedrustningsprogram för
Europa, ett av Frankrike framlagt förslag om en konferens som dock inte
inbegriper kärnvapen, samt ett polskt konferensförslag. Samtliga dessa utgör
värdefulla bidrag till förestående diskussioner och förhandlingar, särskilt
inom ramen för ESK.

Utskottet fann, med hänvisning till det anförda, yrkandena som behandlas
i citerade avsnitt tillgodosedda.

En kärnvapenfri zon i Norden

I sina betänkanden UU 1977/78:12 och UU 1979/80:4 åberopade utskottet
följande avsnitt i sitt yttrande UU 1976/77:3 y och avstyrkte då aktuella
motionsyrkanden bl. a. med motiveringen att en nordisk kärnvapenfri zon
enligt svensk uppfattning också måste omfatta närliggande områden.

Sverige har en positiv inställning till den allmänna idén om kärnvapenfria
zoner. Under lämpliga betingelser kan de utgöra ett viktigt bidrag till att öka
förtroendet mellan staterna och motverka kärnvapenspridning. Den svenska
regeringen var bland de första att förespråka upprättandet av en kärnvapenfri
zon i Europa, omfattande ett större område än enbart Norden. Sverige har
i FN gett sitt stöd åt flera förslag om upprättande av kärnvapenfria zoner i
olika delar av världen. Vid den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) har
Sverige uttalat att tidigare framlagda förslag om rustningsreglering i Europa,
däribland förslag om upprättande av kärnvapenfria zoner, vore värda att på
nytt studeras under hänsynstagande till den utveckling som ägt rum sedan de
framlades. Från svensk sida har därvid också betonats att de berörda
stormakternas villighet att delta i projekten utgör en särskilt viktig
faktor.

UU 1980/81:26

En huvudförutsättning för upprättandet av en kärnvapenfri zon är givetvis
att alla stater som avses omfattas av zonen är överens om att inleda
förhandlingar härom. Denna förutsättning har hittills inte förelegat beträffande
förslaget om en sådan zon i Norden. En annan förutsättning är att
stater som besitter kärnvapen är beredda att å sin sida göra vissa utfästelser
och åtaganden. Som neutral stat i händelse av konflikt välkomnar Sverige i
detta sammanhang s. k. negativa säkerhetsgarantier, dvs. att kärnvapenmakter
förbinder sig att inte utnyttja sina kärnvapen mot mål inom en dylik
kärnvapenfri zon. Detta aktualiserar i sin tur även frågan om en zons
avgränsning och om upprättandet av säkerhetsområden utanför zonen som
är fria från taktiska kärnvapen eller medeldistansrobotar, vilka kan sättas in
mot mål inom zonen i fråga.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden torde därför inte kunna betraktas
isolerat från den militärpolitiska situationen i Europa i övrigt. Den har
därmed också ett samband ej blott med de allmänna nedrustningsförhandlingarna
inom FN:s ram utan även med samtalen mellan Sovjetunionen och
USA om begränsning av de strategiska vapnen, de s. k. SALT-förhandlingarna,
och med förhandlingarna mellan NATO- och Warszawapaktsstaterna
om ömsesidiga styrkereduktioner i Centraleuropa, de s. k. M(B)FRförhandlingarna.

Andra frågor

Frågan om svensk nedrustning som en förutsättning för ett kraftfullt
agerande för internationell nedrustning har behandlats i UU 1977/78:12 och
UU 1979/80:22. Med hänvisning till följande uttalande i förstnämnda
betänkande har utskottet avstyrkt då ifrågavarande yrkanden.

Om den svenska säkerhetspolitikens innehåll, inriktning och förutsättningar
har länge rått en bred enighet i vårt land. Såsom fastslogs av 1974 års
försvarsutredning (SOU 1976:5) formas säkerhetspolitiken genom en
samverkan mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella
nedrustningsfrågor, handelspolitiken och biståndspolitiken. En av
huvudförutsättningarna för att nå de allmänt omfattade säkerhetspolitiska
målen är - vid sidan av en aktiv och konsekvent utrikespolitik - att vårt land
upprätthåller ett starkt och allsidigt uppbyggt totalförsvar.

Från svensk sida har vid olika tillfällen framhållits att vårt land självfallet
skulle delta i en allmänt överenskommen nedrustning men att det inte
isolerat kan gå in för en nedrustning av sitt försvar.

1974 års försvarsutredning erinrade också om den viktiga roll som vårt
totalförsvar spelar för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området.

Både genom sin självständiga och aktiva utrikespolitik, inom vilken
nedrustningsarbetet spelar en central roll, och genom sin försvarspolitik har
Sverige tillvunnit sig omvärldens respekt och tilltro. Någon motsättning
mellan ett litet och alliansfritt lands åtgärder för att värna sin självständighet
och dess samtidiga ansträngningar för att hejda den internationella
kapprustningen och främja en internationell nedrustning föreligger förvisso
inte. Det är uppenbart att ett förhållandevis starkt svenskt försvar behövs så
länge de ledande kärnvapenstaterna och militärblocken upprätthåller sin

UU 1980/81:26

mycket höga rustningsnivå och stora stående militära styrkor i Sveriges och
Nordens närhet. Historisk erfarenhet lär vidare att ensidig nedrustning kan
verka destabiliserande och rubba styrkebalansen inom en region. Huvudansvaret
för rustningssituationen i världen ligger i dag hos supermakterna.
Avgörande för nedrustningsarbetet är att dessa tar de första nödvändiga
stegen mot en verklig nedrustning och därmed gör det möjligt för andra stater
att vidta motsvarande åtgärder.

Ett yrkande om fördömande av NATO-beslutet att inrätta ett kärnvapenbärande
robotsystem i Europa avstyrktes av utskottet i UU 1979/80:22 med
följande motivering:

Utskottet konstaterar att det i motionen kritiserade NATO-beslutet utgör
ett av leden i en fortgående upprustningsspiral i Europa, där en åtgärd av den
ena supermakten - i detta fall den sovjetiska förbandsläggningen av SS 20 -möts med motåtgärder av den andra. Åtgärderna är var för sig klandervärda,
och har också påtalats från svenska regeringens sida. Den allt överskuggande
strävan måste vara att söka bryta denna utveckling. Från svensk sida vänder
vi oss också mot kapprustningen i båda supermakterna och försöker vinna
förståelse för uppfattningen att rustningar på allt högre nivå inte medför ökad
säkerhet. Det är denna linje som Sverige driver i det internationella
nedrustningsarbetet.

Tålmodigt fortsatt arbete på ett brett register av nedrustningssträvanden är
enligt utskottets mening bättre ägnat att främja rustningsbegränsningar än
fördömande av enstaka åtgöranden av ena sidan, såsom motionärerna
begär.

Utskottet

Den internationella situationen har, sedan riksdagen behandlade betänkandena
UU 1979/80:4 och UU 1979/80:22 i november 1979 resp. april 1980,
undergått en fortlöpande försämring. Sovjetunionens installerande av nya
medeldistansrobotar och NATO-beslutet i december 1979 om att anskaffa
och senare förbandslägga Pershing II och kryssningsrobotar, den sovjetiska
inmarschen i Afghanistan och de internationella reaktionerna på denna,
händelserna i Iran, spänningen kring utvecklingen i Polen, det uteblivna
godkännandet av SALT Il-avtalet samt den beslutade amerikanska upprustningen
har ökat misstron mellan supermakterna. Det internationella
klimatet har därmed blivit kärvare, och förutsättningarna för verkliga
framsteg på nedrustningsområdet ter sig sämre än på mycket länge.
Samtidigt framstår det som utomordentligt viktigt att den internationella
dialogen vidmakthålls. Ett avbrytande av kontakterna mellan supermakterna
skulle öka riskerna för missförstånd och överreaktioner. Detta har också
understrukits från svenska regeringens sida. I regeringsdeklarationen vid
utrikesdebatten i riksdagen den 18 mars 1981 heter det bl. a.:

I såväl öst som väst bör man vara medveten om vilka risker en sådan
upptrappning av motsättningarna skulle innebära.

Vad avspänningssträvandena i grunden handlat och alltjämt handlar om är

UU 1980/81:26

att söka bringa existerande motsättningar mellan öst och väst under kontroll
och skapa förutsättningar för en fredlig lösning av uppkommande konflikter.

Avspänningen måste vara en långsiktig process, som kräver insikt om den
militära maktens begränsningar. Ökad säkerhet nås inte genom forcerade
rustningar. Supermakterna måste ålägga sig själva återhållsamhet och avstå
från inblandning i andra länders angelägenheter.

Dess bättre har arbetet på nedrustningsområdet emellertid inte avstannat.

Under det senaste året har bl. a. två särskilda konferenser med svenskt
deltagande ägt rum, dels den andra granskningskonferensen för ickespridningsavtalet
(Non-Proliferation Treaty, NPT), dels den andra konferensen
rörande vissa särskilt inhumana vapen. Den förstnämnda misslyckades,
trots ansträngningar från bl. a. Sveriges sida, att nå enighet om ett
substantiellt slutdokument. Den sistnämnda har å andra sidan lett till att en
konvention rörande särskilt inhumana vapen öppnats för undertecknande.
Konventionen och tillhörande protokoll föreskriver inskränkningar i
användningen av främst brandvapen, landminor och vissa fragmenteringsvapen.
Den har hittills undertecknats av ett trettiotal stater, däribland
Sverige och övriga nordiska länder.

Diskussionerna i nedrustningskommittén (CD) och dess arbetsgrupper
fortsätter. Ansträngningarna inriktas särskilt på att söka nå ett avtal om
förbud mot produktion och lagring av kemiska vapen.

Den andra uppföljningskonferensen för säkerhets- och samarbetsavtalet
(ESK), som inleddes hösten 1980 i Madrid, pågår fortfarande. Den har
emellertid hittills präglats av det försämrade internationella klimatet och det
skärpta tonläget mellan supermakterna. Sverige har där särskilt drivit frågan
om förtroendeskapande åtgärder och förslaget om en europeisk nedrustningskonferens.
Tillsammans med andra neutrala och icke-paktanslutna
länder har Sverige nyligen lagt fram ett fullständigt förslag till slutdokument i
syfte att söka häva konferensens dödläge.

På ett par andra centrala områden för kontakter mellan supermakterna,
utöver ESK, synes också samtalen ha kört fast eller gå mycket trögt. Det
gäller samtalen om medeldistansrobotama i Europa (Theater Nuclear
Forces, TNF) och genomförande av SALT II, där amerikansk ratifikation av
avtalet i sin nuvarande form förefaller osannolik.

Mot denna bakgrund är det svårt att se alltför optimistiskt på möjligheterna
att under resten av år 1981 uppnå snabba framsteg på nedrustningsområdet.
Förutsättningarna för det andra extra mötet för nedrustningsfrågor
med FN:s generalförsamling, som är avsett att äga rum på försommaren år
1982, påverkas härav.

Det kan emellertid förtjäna nämnas att under år 1980 har den under svensk
ledning genomförda FN-studien om kärnvapensituationen i världen färdigställts
och publicerats. Detta har skett trots kämvapenmakternas vägran att

UU 1980/81:26

delta i arbetet. En rad andra FN-utredningar pågår, bl. a. en om konventionella
vapen och en annan, med svensk ordförande, rörande sambandet
mellan nedrustning och utveckling.

En oavhängig kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (ICDSI,
den s. k. Palme-kommissionen), med deltagande av en rad politiker och
experter från olika delar av världen, söker vägar att åter få i gång
nedrustningssamtal mellan supermakterna. Dess rapport skall föreligga i tid
inför FN:s ovannämnda andra extramöte för nedrustningsfrågor.

Nedrustningsarbetets inriktning

Frågor i anslutning härtill tas upp dels i s-motion 1202, dels i motion 1866.1
s-motion 1202 hemställs i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående inriktningen av de
svenska insatserna vid de internationella nedrustningsförhandlingarna och i
yrkande 2 att riksdagen hos regeringen begär en utredning av den svenska
nedrustningspolitiken avseende Europa.

I motionen understryks att kapprustningen alltmer blir en fråga om
vapensystemens kvalitet snarare än om kvantiteten. I en tid av snabba
teknologiska förändringar är det därför inte tillräckligt att eftersträva
kvantitativa begränsningar av rustningarna. Genom att tidigt identifiera en
hotande militärteknologisk utveckling är, heter det vidare i motionen,
möjligheterna större att förhandla fram ett avtal på detta område än om man
söker stoppa vapensystem som redan är klara och sedan stora resurser redan
bundits vid speciella projekt. Tyvärr har nedrustningsförhandlingarna hittills
alltför ofta legat steget efter den militärteknologiska utvecklingen, anser
motionärerna. Våra förhandlare skulle också bli effektivare, sägs det vidare i
motionen, om större resurser ställdes till deras förfogande i en mera
omfattande basorganisation än den nuvarande. Trots att nedrustningssträvanden
anges som en av hörnpelarna i vår säkerhetspolitik sker, enligt
motionärernas åsikt, ingen långsiktig planering av verksamheten. Bl. a.
måste, anser motionärerna, de svenska ansträngningarna ökas att åstadkomma
förhandlingsinitiativ beträffande ett nätverk av förtroendeskapande
åtgärder i syfte att minska den oro och fruktan som driver på kapprustningen.

För att de svenska nedrustningsinitiativen i Europa skall kunna förberedas
lika noggrant som andra delar av vår säkerhetspolitik, kräver motionärerna
vidare en ingående utredning där utrikespolitiska och militära skäl sammanvägs
till en enhet. En sådan utredning bör snarast tillsättas, framhålls det,
inte minst mot bakgrund av den aktivering av dessa frågor som kommer att
krävas som ett resultat av ESK-mötet i Madrid.

I motion 1866 hemställs i yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om värdet av förtroendeskapande
åtgärder och av att dessa utvidgas. I yrkande 3 i samma motion

UU 1980/81:26

hemställs att riksdagen begär att regeringen i förberedelsearbetet inför en
europeisk säkerhetskonferens beaktar vad som anförts i motionen.

I motionen anförs att nedrustningsarbetet bl. a. måste inriktas mot att
skapa förtroende och trygghet i umgänget mellan staterna. ESK har
därvidlag utgjort ett första steg i försöken att skapa information om och
förståelse för de olika staternas säkerhetsproblem. Det är, heter det vidare,
utomordentligt angeläget att denna process fortskrider. Ett fritt flöde av
människor, idéer och information över gränserna torde vara den enda
möjliga vägen för att på sikt kunna åstadkomma en framgångsrik avväpning
av jordens länder, framhåller motionärerna. Fortsatta förtroendeskapande
åtgärder kan bli nyckeln till ökad avspänning och rustningskontroll.

Beträffande förslaget om en europeisk nedrustningskonferens erinras om
att en sådan - för att vara berättigad - måste öppna möjligheter till konkreta
resultat. För att förbereda det svenska deltagandet i en sådan konferens
fordras ett omfattande och gediget förberedelsearbete, heter det vidare i
motionen. Åtskilligt underlagsmaterial måste tas fram och konferensens
arbete bör också relateras till svensk säkerhetspolitik, anser motionärerna.
De erforderliga säkerhetspolitiska studierna bör även kunna ge underlag för
bedömning av vilka hot mot Sverige som skulle kunna begränsas genom
internationella överenskommelser om rustningsbegränsning. Vidare bör,
enligt motionen, underlag skapas för bedömning av konsekvenserna för
Sveriges säkerhet av rustningsbegränsande åtgärder som föreslås av andra
stater.

Utskottet delar de synpunkter som i motionerna framförs om vikten av att i
nedrustningsarbetet noga följa den militärteknologiska utvecklingen och
ägna stor uppmärksamhet åt vapensystemens kvalitet. Utskottet finner också
att ansträngningarna att utveckla en rad förtroendeskapande åtgärder måste
fortsätta från svensk sida. Sådana kan utgöra den grund på vilken
rustningsbegränsande åtgärder kan byggas vidare. Utskottet konstaterar
samtidigt att Sverige, bl. a. i FN och ESK, är aktivt verksamt i sådant syfte.
Det svenska agerandet för att söka få till stånd en europeisk nedrustningskonferens
och dennas tänkta uppdelning i skilda faser - där just de
förtroendeskapande åtgärderna skulle utgöra den första etappen - ligger i
linje med motionärernas önskemål. Även de aktuella strävandena att finna
en formel för ett gemensamt slutdokument från ESK-mötet ansluter till
samma handlingsmönster.

Med givna budgetresurser, som f. ö. nyligen förstärkts, föreligger en
basorganisation, där utrikesdepartementet nära samverkar med försvarsdepartementet,
försvarsstaben och försvarets forskningsanstalt (FOA) inom
ramen för den svenska grundsynen att nedrustningspolitiken utgör en del av
den svenska säkerhetspolitiken. Ett viktigt organ för samråd och planering är
nedrustningsdelegationen, i vilken ingår företrädare för de politiska partierna
och berörda myndigheter.

Som resultat inte minst av riksdagens tidigare redovisade tillkännagivande

UU 1980/81:26

(UU 1979/80:4) har, enligt vad utskottet erfarit, en omfattande forskningsoch
studieverksamhet inletts kring den europeiska rustningssituationen.
Bl. a. pågår projekt för att på medellång och längre sikt granska den tekniska
vapenutvecklingen och dess implikationer för inriktningen av det svenska
nedrustningsarbetet. Uppmärksamhet ägnas också åt destabiliserande och
oroväckande internationella utvecklingstendenser, åt offensiva vapen samt
olika aspekter - även i kortsiktigt perspektiv - på det europeiska
rustningsläget, som kan ha direkt betydelse för det svenska agerandet.
Resultaten av dessa studier skall' föreligga i god tid före en europeisk
nedrustningskonferens. Beträffande förutsättningarna och förberedelsearbetet
inför en sådan konferens får utskottet hänvisa till sin i betänkande UU
1979/80:22 tidigare refererade uppfattning.

Utskottet anser det rimligt att utrednings- och planeringsresurserna
inriktas på ett vidsträckt område. De bör ta sin utgångspunkt i ramen för en
europeisk nedrustningskonferens men bör också relateras till TNF-diskussionerna
om medeldistansrobotar i Europa, liksom till förhandlingarna
mellan NATO- och Warszawapaktstaterna om ömsesidiga styrkereduktioner
i Centraleuropa (MBFR-förhandlingarna). Det är därför enligt utskottets
mening nödvändigt att de överväganden som görs under utredningsverksamheten
tillgodoser behovet av beredskap och handlingsflexibilitet inför
nya förslag och situationer, ofta initierade av stormakterna, särskilt i de fall
initiativ på nedrustningsområdet kan tänkas få återverkningar på vår egen
säkerhetspolitiska situation. Utrikespolitiska och militära aspekter måste
därvid, som framhålls i motionerna 1202 och 1866, sammanvägas till en
enhet.

Ett återupptagande av SALT-förhandlingarna mellan Förenta Staterna
och Sovjetunionen - som i dag framstår som en utomordentligt angelägen
åtgärd - liksom resultatet av den debatt som försiggår inom NATO kring de
eurostrategiska kärnvapnen, kan möjligen bli utgångspunkt för svenska
nedrustningsförslag och initiativ i internationella förhandlingar.

De synpunkter som framfördes i utskottets betänkande 1979/80:4 kan
fortfarande tjäna som riktmärke för den fortsatta verksamheten. Utskottet
förutsätter att regeringen även fortsättningsvis vidtar de åtgärder som krävs
för att på lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de svenska
nedrustningsinsatserna.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet syftena med yrkandena 1
och 2 i s-motion 1202 samt yrkandena 1 och 3 i motion 1866 tillgodosedda.

En kärnvapenfri zon i Norden

I fyra av motionerna ställs yrkanden beträffande en kärnvapenfri zon i
Norden.

I vpk-motion 694, s-motion 1202, yrkande 3, och motion 1591 hemställs i

UU 1980/81:26

likartade formuleringar att regeringen tar initiativ till överläggningar kring
frågan om en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett
kärnvapenfritt Europa. I motion 1866, yrkande 2, hemställs att riksdagen
skall uttala att en kärnvapenfri zon i Norden också måtte omfatta närliggande
regioner.

I motionerna erinras om några av de under tidigare skeden framlagda
planerna syftande till kärnvapenfria grupperingar eller zoner, bl. a. Undénplanen
och Kekkonenplanen från åren 1961 resp. 1963. Det påminns också
om formuleringarna beträffande önskvärdheten att upprätta kärnvapenfria
zoner i slutdokumentet från FN:s generalförsamlings extra möte för
nedrustningsfrågor år 1978 samt om de i det sammanhanget av kärnvapenmakterna
gjorda uttalandena, av varierande innebörd och räckvidd, enligt
vilka kärnvapenstaterna i princip utfäster sig att undvika användning eller
hot om användning av kärnvapen mot icke-kärnvapenstater.

Vidare diskuteras i motionerna arten av en nordisk kärnvapenfri zon och
säkerhetsgarantierna för en sådan, önskvärdheten av ett svenskt initiativ i
frågan gentemot de övriga nordiska regeringarna, en sådan zons geografiska
utsträckning och dess möjlighet att ingå som ett regionalt komplement i
SALT- och MBFR-förhandlingarna.

Utskottet avser i första hand koncentrera sig till frågan om lämpligheten av
ett svenskt initiativ på nuvarande tidpunkt gentemot övriga nordiska länder
beträffande eventuellt upprättande av en kärnvapenfri zon i Norden. Denna
fråga har under senare tid blivit föremål för en omfattande debatt från delvis
nya utgångspunkter i såväl Sverige som övriga nordiska länder. Själva
frågeställningen är emellertid, som framgår av motionerna, ingalunda ny.
Utskottet har också haft anledning att uttala sig i frågan i april 1977 (UU
1976/77:3 y).

Senare års debatt i Sverige i denna fråga kan sägas ha haft sin utgångspunkt
i en artikel i mars 1975 av dåvarande statssekreteraren i utrikesdepartementet
Anders Thunborg, i vilken bl. a. sägs följande:

Om kärnvapenmakterna stöder ett avtal om en sådan zon, vilket är en
viktig förutsättning för att den skulle ha något värde, blir de medeldistansrobotar
och taktiska kärnvapen (alla utom ICBM och SLBM), som är
stationerade i närheten av zonen och som skulle kunna sättas in mot mål inom
zonen, överflödiga och bör, som ett led i överenskommelsen, dras bort.
Detta gäller landområden öster och söder om zonen och havsområden väster
och norr därom.

I ett uttalande den 9 maj 1978 av dåvarande utrikesminister Karin Söder
angående president Kekkonens förslag om förhandlingar rörande rustningskontroll
i Norden heter det:

Vi har med intresse tagit del av president Kekkonens förslag i ett föredrag i
Stockholm den 8 maj 1978 att förhandlingar bör inledas rörande ett avtal om
rustningskontroll i Norden. Ett sådant avtal skulle syfta till att så fullständigt
som möjligt isolera Norden från verkningarna av kärnvapenstrategin i

UU 1980/81:26

allmänhet och den nya kärnvapenteknologin i synnerhet. Förslaget innehåller
en del nya element och vi vill därför ingående studera det.

Vi delar president Kekkonens oro inför utvecklingen av taktiska kärnvapen
och de följder denna utveckling kan medföra. Regeringen har på ett
tidigt stadium gett uttryck för bekymmer avseende såväl de av president
Kekkonen näfnnda kryssningsrobotarna som stationeringen i Östersjön av
kärnvapenbärande u-båtar.

President Kekkonen aktualiserar ånyo sitt förslag om en kärnvapenfri zon i
Norden. På svensk sida är vi liksom tidigare beredda att diskutera en sådan
plan förutsatt att andra berörda stater är villiga att delta. En viktig fråga i
sammanhanget är hur en kärnvapenfri zon skall avgränsas. För vår del anser
vi att en plan av detta slag måste ta hänsyn till de taktiska kärnvapen som
finns i vårt närområde och som kan sättas in mot mål i Norden.

En avgörande faktor vid vår bedömning av varje förslag om kärnvapenfri
zon eller annan rustningskontroll i Norden är hur det påverkar den
säkerhetspolitiska situationen i Norden. Det säkerhetspolitiska mönster som
bildats i Norden har i avgörande grad bidragit till fred och stabilitet i
Nordeuropa under efterkrigstiden. Varje förslag som kan leda till en
förändring av denna nordiska balans måste noggrant prövas med hänsyn till
sina säkerhetspolitiska konsekvenser.

Den ökade uppmärksamhet som frågan nyligen tilldragit sig i Norden har
delvis berott på en intensiv debatt i Norge.

Vidare har de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen
i ett gemensamt uttalande nyligen understrukit att de nordiska
länderna har bidragit till stabilitet och avspänning i hela Europa genom att
avstå från att skaffa egna kärnvapen eller låta andra länder utplacera sådana
vapen i något av sig kontrollerat territorium under fredstid. De nordiska
länderna bör, heter det vidare i uttalandet, utröna vilken gemensam grund
som finns i frågan om en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet på en
nedrustning av kärnvapen i ett vidare europeiskt sammanhang.

I regeringsdeklarationen vid utrikesdebatten i riksdagen den 18 mars i år,
som framfördes av utrikesminister Ola Ullsten, sägs bl. a.:

Just nu pågår en debatt om värdet av en kärnvapenfri zon i Norden. Den
svenska regeringen har sedan länge varit beredd att diskutera en sådan zon
vars upprättande dock förutsätter att andra berörda stater är villiga att
delta.

Ingen av de nordiska staterna tillåter i dag stationering av kärnvapen på sitt
territorium. Samtliga nordiska länder är dessutom anslutna till ickespridningsfördraget
och har därmed avsagt sig möjligheten att skaffa egna
kärnvapen.

En eventuell överenskommelse om en kärnvapenfri zon måste också
omfatta kärnvapen som är avsedda för mål inom zonen, är stationerade nära
zonen och har sådan räckvidd att de främst är lämpade att sättas in mot mål
inom det nordiska området.

Jag ser inga skäl att modifiera dessa och andra säkerhetspolitiskt
motiverade förutsättningar för en kärnvapenfri zon. Vi delar också de danska
och norska regeringarnas uppfattning att en nordisk kärnvapenfri zon inte
kan ses isolerad från kärnvapenutvecklingen i Europa i övrigt.

UU 1980/81:26

Den kärnvapenfria zon som avses i debatten - och som företer stora
likheter med zon-överenskommelsen i Latinamerika - skulle bygga på ett
internationellt avtal. Enligt detta skulle å ena sidan de i zonen ingående
staterna förbinda sig att inte anskaffa eller tillåta stationering av kärnvapen
på sina områden; å den andra sidan skulle dessa stater i samband härmed
erhålla utfästelser av kärnvapenmakterna att ej använda sådana vapen mot
mål inom zonen.

Utskottet finner först anledning slå fast att de nordiska länderna i dag de
facto är kärnvapenfria. Norge och Danmark har ålagt sig begränsningar i sitt
NATO-engagemang, bl. a. genom att t fredstid inte tillåta stationering av
kärnvapen på sitt territorium. Utskottet finner vidare att för överläggningar
om en kärnvapenfri zon krävs medverkan av kärnvapenmakterna, enär det
ju är inskränkningar i deras möjligheter att använda kärnvapen som skall
uppnås. Från svensk sida har också hävdats att medeldistansrobotar och
taktiska kärnvapen, som är avsedda för mål inom zonen, eller som är
stationerade nära zonen och har så korta räckvidder att de främst är lämpade
att sättas in mot mål inom zonen, bör dras bort som led i en överenskommelse.

Denna uppfattning har för svensk del vidhållits obruten under en följd av
år, vilket framgår av här ovan citerade uttalanden. Den delas av utskottet.

Möjligheten att undgå kärnvapenanfall påverkas emellertid inte endast av
var kärnvapnen är uppställda. En viktig förutsättning för att öka säkerheten
för Europas länder är självfallet att det totala antalet kärnvapen minskar.

I en situation som nu när en kraftig upprustning med kärnvapen i Europa
pågår är det därför angeläget att samtal på nytt kommer i gång för att på sikt
minska den europeiska kärnvapenarsenalen.

En kärnvapenfri zon i Norden skulle enligt utskottets mening kunna utgöra
en länk till sådana diskussioner mellan de stater som har kärnvapen, framför
allt de båda supermakterna, om att åstadkomma en faktisk kärnvapennedrustning
inom ett större geografiskt område.

Utskottet har erfarit att denna fråga fortlöpande diskuteras mellan de
nordiska regeringarna, senast vid det nordiska utrikesministermötet i
Stockholm den 31 mars i år. Utskottet utgår ifrån att den sedan länge
deklarerade svenska beredvilligheten att diskutera ett kärnvapenfritt arrangemang
i Norden, under förutsättning att andra berörda stater är villiga att
delta i en sådan diskussion, kvarstår oförändrad. Enligt utskottets mening
bör den svenska regeringen hålla fortsatt nära kontakt med övriga nordiska
regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam grund finns mellan de
nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i
arbetet för ett kärnvapenfritt Europa. Om förutsättningar finns härför bör
arbetet gå vidare. Utskottet förutsätter samtidigt att en svensk förhandlingsberedskap
på området upprätthålls, bl. a. genom fortsatt utredningsarbete.

UU 1980/81:26

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet syftena med de under
detta avsnitt aktuella motionsyrkandena tillgodosedda.

Andra frågor

I vpk-motion 1209 föreslås i det första yrkandet att ekonomiska faktorer
såsom kampen om råvarorna på ett tydligare sätt än tidigare bör framhållas
som orsak till rustningarna. I yrkande 2 begärs att riksdagen skall uttala ett
fördömande av vinstintressena i vapen- och krigsmaterielindustrin.

Under senare år har förts en livlig diskussion om råvarornas betydelse i det
internationella maktspelet. Många har därav dragit slutsatsen att den
traditionella motsättningen mellan öst och väst håller på att ersättas av en
nord-sydkonflikt.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att kampen om råvaror och
andra ekonomiska resurser spelar en betydande roll i det internationella
konfliktmönstret. Även de ekonomiska intressena bakom rustningsindustrin
och rustningskomplexets till synes inneboende tillväxtkraft kan sägas vara en
av många orsaker till rustningarna i världen. Det kan till och med göras
gällande att ekonomiska faktorer av olika slag på ett mycket generellt sätt är
en grundorsak till alla konflikter.

Utskottet anser det emellertid inte möjligt att särskilt utpeka ovannämnda
faktorer framför etniska, religiösa, kulturella och inte minst ideologiska
motsättningar, som särskilt avgörande för kapprustningen i världen. Därtill
kommer att konflikter på skilda håll, som ibland kan ha sitt upphov i en kamp
om lokala råvarutillgångar, till sist ofta blir en del av den motsättning som
råder mellan supermakterna i öst och väst.

Utskottet får med hänvisning till det anförda avstyrka yrkandena 1 och 2 i
motion 1209.

I samma motions yrkande 3 föreslås att regeringen protesterar mot
NATO:s beslut att installera kryssningsrobotar som kan tänkas kränka
svenskt territorium. När ett liknande yrkande behandlades i UU 1979/80:22
konstaterade utskottet att det aktuella NATO-beslutet utgjorde ett av leden i
en fortgående upprustningsspiral i Europa och framhöll att vi från svensk sida
vänder oss mot kapprustningen i båda supermakterna.

Ett fortsatt brett nedrustningsarbete var enligt utskottets mening bättre
ägnat att främja rustningsbegränsningar än fördömande av enstaka åtgöranden
av ena sidan, hette det vidare i betänkandet. Utskottet gör samma
bedömning nu och avstyrker följaktligen yrkande 3 i motion 1209.

Det innebär inte att utskottet inte hyser oro för en utveckling som fört
kärnvapen allt närmare det nordiska området och som innebär att svenskt
territorium kan komma att utnyttjas av stormakterna för transitering av
kärnvapen. Regeringen har i olika sammanhang givit uttryck för sin
inställning i denna fråga, bl. a. i ett anförande av dåvarande försvarsministern
Eric Kronmark i Helsingfors den 22 januari 1981. Som försvarskom -

UU 1980/81:26

mittén framhåller i sitt betänkande om säkerhetspolitiken och totalförsvaret
(Ds Fö 1981:1) är det i detta sammanhang av särskild vikt att Sverige kan
hänvisa till en egen kapacitet att upptäcka och avvisa kränkningar av vårt
terrritorium.

Även den fråga som tas upp i yrkande 4 i samma motion, nämligen
sambandet mellan kärnkraftsteknologin och kärnvapnens spridning,
behandlades av utskottet i UU 1979/80:22. I betänkandet lämnades en
utförlig redogörelse för regeringens strävanden, bl. a. inom ramen för NPT
och IAEA, att minska riskerna för spridning av kärnvapen. För egen del har
Sverige också intagit en mycket återhållsam hållning beträffande export av
kärnkraftsteknologi.

Även om det inte kan sägas finnas någon omedelbar koppling mellan
spridning av kärnkraftsteknologi och spridning av kärnvapen är det
uppenbart att tillgång till kärnkraftsteknologi kan underlätta framställning
av kärnvapen. Det är därför av stor vikt att fortsatta internationella
ansträngningar görs för att kontrollera spridningen av kärnenergiteknik vid
sidan av det arbete som är direkt inriktat på att förhindra spridning av
kärnvapen till flera stater.

Med det anförda får yrkande 4 i motion 1209 anses besvarat.

I yrkande 5 hemställs om åtgärder för att förhindra att plutonium från
svenska kärnkraftsreaktorer sprids på världsmarknaden.

Enligt vad utskottet inhämtat finns ingen grund för ett antagande att
plutonium kan spridas på världsmarknaden från svenska kärnkraftverk. Allt
omhändertagande av plutonium från det svenska kärnkraftsprogrammet
skall ske på grundval av svenska beslut. Yrkande 5 föranleder därför ingen
åtgärd från utskottets sida, varför det avstyrks.

I yrkande 6 hemställs om åtgärder som uttrycker Sveriges oro över och
ogillande av NATO:s förhandslagring av militär materiel i Skandinavien.

De nordiska länderna tillgodoser sina säkerhetspolitiska intressen på
sinsemellan skilda sätt. Sammantaget har i Norden ett säkerhetspolitiskt
mönster utbildats som ger stabilitet i det nordiska området.

Utskottet, som nära följer den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt
närområde, ser ingen anledning att uttala något bristande förtroende för
Norges eller övriga nordiska länders sätt att värna om sin säkerhet eller om
den säkerhetspolitiska stabiliteten i Norden. Yrkande 6 avstyrks följaktligen.

Frågan huruvida en isolerad svensk nedrustning är en förutsättning för ett
kraftfullt svenskt agerande för internationell nedrustning har behandlats
tidigare av utskottet, senast i UU 1979/80:20. Däri redovisade utskottet
utförligt sin uppfattning att en ensidig svensk nedrustning inte skulle främja
freden i världen. Utskottet intar samma ståndpunkt nu och avstyrker
följaktligen yrkande 7 i motion 1209.

I motion 1082, slutligen, föreslås att ökat stöd skall utgå till fredsopinionen

UU 1980/81:26

i landet. I motionstexten hänvisas dels till universitetens freds- och
konfliktforskning, dels till behovet av att främja den massiva folkliga opinion
för nedrustning som nu sprider sig från land till land. Utskottet delar
uppfattningen att en bred folklig opinion mot rustningarna - i de länder där
en sådan kan göra sig gällande - är av stor betydelse om en förändring skall
kunna ske i det till synes hopplöst fastlåsta läge som råder. Regeringen anslår
också medel till fredsorganisationer och folkrörelser som ägnar uppmärksamhet
åt denna fråga. Det kommande budgetårets anslag till detta ändamål
behandlades i utskottets betänkande UU 1980/81:19. Frågan om fredsforskningen
vid universiteten har under våren behandlats av utbildningsutskottet
(UbU 1980/81:31).

Utskottet föreslår att motion 1082 anses besvarad med vad som ovan
anförts.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motionerna 1980/81:1202, yrkandena 1
och 2, samt motion 1980/81:1866, yrkandena 1 och 3, angående
nedrustningsarbetets inriktning, besvarade med vad utskottet
anfört,

2. att riksdagen förklarar motionerna 1980/81:694, 1980/81:1202,
yrkande 3, 1980/81:1591 samt 1980/81:1866, yrkande 2, angående
en kärnvapenfri zon i Norden, besvarade med vad
utskottet anfört,

3. att riksdagen avslår motion 1980/81:1209, yrkandena 1,2,3,5,6
och 7, angående olika nedrustningsåtgärder,

4. att riksdagen förklarar motion 1980/81:1209, yrkande 4,
angående kärnkraftsteknologin, besvarad med vad utskottet
anfört,

5. att riksdagen förklarar motion 1980/81:1082, angående ökat
stöd till fredsopinionen, besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 19 maj 1981

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Olle Göransson (s),
Ingrid Sundberg (m), Mats Hellström (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson
(s), Per-Olof Strindberg (m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Carl
Lidbom (s), Linnea Hörlén (Yp) och Rune Ångström (fp).

GOTAB 69179 Stockholm 1981