om naturvården, m.m. (Betänkande 1984/85:JoU11 Jordbruksutskottet)

JoU 1984/85:11

Jordbruksutskottets betänkande
1984/85:11

om naturvården, m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas, helt eller delvis, ett tiotal motioner från
riksmötet 1983/84 rörande olika naturvårdsfrågor. Motionerna innehåller
bl. a. förslag om olika former av skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen för
att bevara vissa specificerade naturområden (fjällregionen m. m.) eller
vissa naturtyper (våtmarker m. m.). I en motion förordas enhetliga nordiska
bestämmelser rörande en allemansrättslig fråga, närmare bestämt rätten
till hjortronplockning. Samspelet mellan skogsbruk och naturvård berörs
i flera motioner, varvid bl. a. föreslås åtgärder för att skydda urskogar och
hagmarker. Frågan om finansiering av sådana åtgärder som innebär avverkningsförbud
eller liknande inskränkningar i skogsbruket tas också
upp till diskussion. Vidare framförs önskemål om åretruntbemanning av
nationalparken Gotska Sandön och Stora Karlsö naturreservat samt om
olika former av landskapsvårdande åtgärder i Malmöhus län.

Utskottet intar en positiv inställning till åtskilliga av de synpunkter som
förs fram i motionerna men konstaterar samtidigt att de flesta problemen
som aktualiseras redan är föremål för åtgärder eller uppmärksamhet i olika
sammanhang. Samtliga motioner avstyrks eller föreslås lämnade utan
åtgärd.

Till betänkandet har fogats nio reservationer och två särskilda yttranden.

Motioner

I motion 1983/84:322 av John Andersson och Paul Lestander (båda
vpk) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om skötselanvisningar för kraftledningsgator.

I motion 1983/84:360 av Rune Evensson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller att skogsstyrelsen får i uppdrag att följa upp 21 §
skogsvårdslagen och dess förordning och föreskrifter med inriktning på
skärpning av tillämpningen.

I motion 1983/84:675 av Hugo Bergdahl och tredje vice talmannen Karl
Erik Eriksson (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om enhetliga regler och bestämmelser om
rätten till hjortronplockning i de nordiska länderna.

I motion 1983/84:849 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 1, 2, 4 och 5),

1 Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 11

JoU 1984/85:11

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och förslag om
förstärkt skydd för nationalparker, med inriktning på grundlagsskydd,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för skydd av
domänreservat och privata reservat samt urskogsartad skog i enlighet med
vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om avvecklandet av 5 § 3-skogarna och hemställer om
erforderliga åtgärder i enlighet härmed,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt i motionen anförs om naturvårdande åtgärder.

I motion 1983/84:902 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu
är i fråga (yrkandena 1 —4, 6, 7, 10— 15),

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en nationalpark
i Sjaunjaområdet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en nationalpark
i Taavavuoma,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en nationalpark
i Rogenområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts om skydd för fjällvärlden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skydd för våtmarker innebärande

a) intensifierad inventering av våtmarker,

b) klassning av deras skyddsvärde,

c) avgränsning och skydd för de våtmarksområden som inte får exploateras
för skogsbruk eller energiutvinning,

d) införande av tillståndsplikt för våtmarksdikning,

10. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering och skärpning av
gällande regler för skogsbrukets hänsyn till naturvården,

11. att riksdagen hos regeringen begär att inventeringen av återstående
urskogar (gammelskogar) påskyndas och att ett bevarandeprogram utarbetas
och genomförs samt att i avvaktan härpå avverkning av sådana
skogar ej tillåts,

12. att riksdagen hos regeringen begär att kompletterande bestämmelser
utfärdas så att programmet för skogsvård i de s. k. 5:3-skogarna bedrivs så
att väsentliga naturvårdsintressen inte skadas,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skogsbrukets kollektiva finansiering av vissa naturvårdsinsatser,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statsbidrag
inte bör utgå till åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen,

JoU 1984/85:11

15. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av och ändringar i
naturvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1983/84:927 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas, med hänvisning
till vad som anförts i motion 1983/84:923, att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändring av 15 § naturvårdslagen (1964:822) med
innebörd att strandskyddet utformas så att länsstyrelserna ges rätt att
förordna härom när så erfordras.

I motion 1983/84:1300 av Per Israelsson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär åtgärder för att stoppa störningar från privatflyg över
naturskyddade områden.

I motion 1983/84:1303 av Rolf Rämgård m. fl. (c, m) yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillgodoser vad i motionen anförts
om en minskning av redan beslutade naturreservat så att dessa ryms inom
de tillgängliga ekonomiska resurser som i dag står till förfogande,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i 33 § första stycket naturvårdslagen
angivna 1-årsfristen inte kan förlängas.

1 motion 1983/84:1770 av Gunhild Bolander (c) och Per-Axel Nilsson
(s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande bemanning på Gotska Sandön och Stora
Karlsö.

I motion 1983/84:1843 av Ingrid Hemmingsson m. fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utformningen av ett skydd för strandområden.

I motion 1983/84:2119 av Per Stenmarck m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 4) med hänvisning till vad som anförts i motion 1983/
84:2116, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om landskapsvårdande åtgärder såsom plantering av
lähäckar och restaurering av småvatten.

Allemansrätten

Motionen

JoU 1984/85:11

Enligt motionärerna är det angeläget att likvärdiga bestämmelser skapas
inom de nordiska länderna angående rätten till bärplockning. I Sverige
finns ingen möjlighet att begränsa denna rätt eller ge någon form av
företräde för lokalbefolkningen. I såväl Finland som Norge finns däremot
legala möjligheter att i vissa fall begränsa hjortronplockningen till förmån
för bl. a. innevånarna i kommuner där hjortronplockning har stor ekonomisk
betydelse. Olovlig plockning kan därvid bestraffas med böter. Motionen
utmynnar i förslag att Sverige i lämplig form, t. ex. Nordiska rådet, tar
initiativ till enhetliga bestämmelser om rätten till hjortronplockning i de
nordiska länderna.

Gällande svenska bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Enligt 1 § naturvårdslagen (1964:822) är naturen en nationell tillgång
som skall skyddas och vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

Den svenska allemansrätten omfattar bl. a. rätten att plocka vilda blommor,
bär och svamp i skog och mark. Det torde inte finnas någon möjlighet
att med rättsligt bindande verkan begränsa denna rättighet, vare sig generellt
eller med avseende på vissa personkategorier. Tvärtom finns i naturvårdslagen
regler som inskränker markägarens möjligheter att med stängsel
och diken förhindra eller försvåra tillträdet till markområden där
allmänheten får färdas fritt. Även om allmänheten således i vissa fall kan
tilltvinga sig tillträde till ett markområde har markägaren självfallet frihet
att vidta åtgärder med fastigheten (uppodling t. ex.) som innebär att naturbesökaren
inte kan praktiskt utöva de rättigheter som allemansrätten omfattar.

Frågan om ökat utnyttjande av den naturresurs som vildväxande bär
och svamp utgör har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Bl. a. har
skattefrihet införts för intäkter upp till 5 000 kr. av bär- och svampplockning
för att främja tillvaratagandet av viktiga naturtillgångar (19 § kommunalskattelagen
(1928:370). Jordbruksutskottet har vidare i olika sammanhang
understrukit det angelägna i att verksamheten främjas på olika
sätt (senast JoU 1983/84:9).

Allemansrätten i Norge och Finland

Rättsläget i Norge företer stora likheter med det svenska på allemansrättens
område. Frågorna om allemansrättens natur och närmare innehåll har
där diskuterats ingående. Under senare år har friluftslivets utveckling gett
upphov till liknande problem som i Sverige, vilka man sökt lösa genom
lagstiftning.-De grundläggande bestämmelserna finns i den norska friluftsloven
av år 1957, vilken främst tar sikte på allmänhetens befogenheter att
vistas och färdas på annans mark.

Rätten att ta naturalster regleras ej i friluftsloven utan i straffloven. I §

JoU 1984/85:11

400 stadgas straffrihet för den som på oinhägnat område (”uindhegnet
Sted”) plockar vilda nötter, som förtärs på platsen, eller vilda bär, svamp
eller blommor eller tar upp rötter av vilda örter. Innebörden av uttrycket
”uindhegnet Sted” är i viss mån omtvistad och får i förekommande fall
avgöras i rättstillämpningen.

En undantagsbestämmelse i andra stycket av strafflovens § 400 innebär
att den som i Tromsö stift plockar hjortron på hjortronmarker (”Moltebaerland”)
begår en straffbar handling om det sker mot ägarens uttryckliga
förbud eller om bären ej plockas för att förtäras på stället.

Tromsö stift omfattar de tre nordligaste fylkena Finnmark, Tromsö och
Nordland.

Även tolkningen av begreppet ”moltebaerland” har lämnats åt rättstilllämpningen.
I ett uttalande av högsta domstolen i Norge har slagits fast att
det skall röra sig om ett område av någon storlek och rikhaltighet på bär
så att nyttjandet har ekonomisk betydelse för markägaren.

Innebörden av det nu sagda är således att markägarna i de tre nordligaste
fylkena i viss utsträckning — med straffrättslig sanktion — kan förbjuda
all hjortronplockning av utomstående inom det egna området. Om sådant
förbud ej meddelats får utomstående i angivna delar av landet likväl ej
plocka hjortron för annat ändamål än att förtära dem på platsen.

Andra bärsorter än hjortron får fritt plockas på oinhägnad mark.

I en särskild lag från år 1970, som gäller hela landet, har stadgats förbud
mot att plocka omogna hjortron (moltekart). Vederbörande fylkesting kan
dock besluta att lagen inte skall gälla inom fylket eller delar av det.

I Finnmark gäller vissa särregler för statsägd mark enligt en ”lov om
statens umatrikulerte grunn i Finnmarks fylke”. På sådan mark är rätten
att plocka hjortron som huvudregel förbehållen fylkets egen befolkning,
med undantag för plockning av bär som förtärs på platsen.

På statsägd mark i Nordlands och Tromsö fylken har i praxis rätten till
hjortronplockning ansetts fri för envar.

Allemansrätten i Finland grundar sig närmast på sedvanerätten och till
vissa delar på gamla lagstadganden. I lagen om friluftsliv av år 1973 finns
inga uttryckliga bestämmelser om allemansrätten. I samband med att lagen
antogs gjorde dock riksdagen ett uttalande att rätten att allmänt utnyttja
jord och vatten, dvs. varmansrätten, som medborgarna i urminnes tider
haft, skulle bibehållas i den form den fått på basen av allmänt accepterad
landssed och olikartad lagstiftning.

Grundläggande i fråga om färdselrätten är liksom i Sverige en straffbestämmelse
om tagande av olovlig väg (33 kap. 11 § strafflagen). Beträffande
rätten att taga naturalster finns i 33 kap. 1 § strafflagen bestämmelser
som i stort sett överensstämmer med den svenska motsvarigheten i brottsbalken,
dvs. plockning av vilda bär, blommor och svamp m. m. är i princip
straffritt.

JoU 1984/85:11

Beträffande plockning av skogsbär finns särskilda bestämmelser i en lag
år 1955 om begränsning av insamlingen av skogsprodukter i vissa fall.
Enligt denna lag får jord- och skogsbruksministeriet besluta att rätten att
plocka skogsbär och jämförliga naturprodukter på statsägd mark skall
förbehållas ortsbefolkningen inom sådana områden av Lapplands län där
plockningen har en avsevärd ekonomisk betydelse för ortsbefolkningen.
Det åligger länsstyrelsen i Lapplands län att om behov föreligger göra
framställning hos ministeriet om sådana begränsningar.

Enligt uppgift från justitieministeriet i Finland fattas det vanligen endast
ett fåtal sådana beslut varje år.

Tidigare behandling i Nordiska rådet

Vid Nordiska rådets 23:e session i Reykjavik år 1975 behandlades ett
medlemsförslag om enhetliga nordiska bestämmelser om allemansrätt.
Förslaget, som hade väckts av K. B. Andersen, Poul Dam, Lars Lindeman,
Grethe Lundblad och Sture Palm, behandlades i juridiska utskottet.
Efter en mycket omfattande remissbehandling föreslog juridiska utskottet
att förslaget inte skulle föranleda någon vidare åtgärd från Nordiska
rådets sida, vilket också blev rådets beslut.

I sin motivering anförde utskottet bl. a. att det mot bakgrund av remissyttrandena
funnit det vara ”en närmast olöslig uppgift” att åstadkomma
enhetliga bestämmelser i ämnet. Man redovisade emellertid en positiv
inställning till frågan om att ge befolkningen ökade möjligheter att fritt
röra sig i skog och mark och till strävandena att öka informationen om
allmänhetens rättigheter och skyldigheter i umgänget med naturen.

Skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen m. m.

Motion 1983/84:849

I motion 1983/84:849 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkande 1 ifrågasätts
om naturvårdslagstiftningen ger tillräckligt skydd för markområden som
bör bevaras åt kommande generationer för forskning och rekreation m. m.
Som exempel på att inte ens nationalparksinstitutet kunnat motverka
exploatering av skyddsvärda områden pekar motionärerna på behandlingen
av Stora Sjöfallets nationalpark. Enligt motionen måste ett grundlagsskydd
för nationalparker övervägas. Hur detta förstärkta skydd skall närmare
utformas bör utredas och förslag föreläggas riksdagen.

Motionärerna anför vidare att det i dag finns åtskilliga s. k. domänreservat
och privata reservat som utgör en från naturvårdssynpunkt mycket
värdefull tillgång. I synnerhet när det gäller domänreservaten är det angeläget
att dessa blir lagligen skyddade och avsätts som naturreservat eller
t. o. m. i några fall som nationalparker. Enligt motionen kan man därvid
överväga att en del särskilt skyddsvärda områden överförs från domänfon -

JoU 1984/85:11

den till naturvårdsfonden utan att domänverket erhåller ersättning (yrkande
2). Enligt samma yrkande bör omgående åtgärder vidtas för att skydda
återstående delar av den urskogsartade skogen i vårt land.

Motion 1983/84:902

I motion 1983/84:902 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) föreslås olika
åtgärder för att åstadkomma ett bättre och mera varaktigt skydd mot
exploatering av fjällområdena. Motionen innehåller i denna del (yrkandena
1 —4 och 6) förslag om inrättande av nya nationalparker i Sjaunja,
Taavavuoma och Rogenområdet. Stora Sjöfallets nationalpark bör upphöra
som självständig nationalpark. De skyddsvärda delarna, främst söder
om sjön Akkajaure, bör införlivas med Sareks nationalpark. Andra områden
kan införlivas med en ny nationalpark i Sjaunja.

I motionen anförs vidare (yrkande 11) att situationen för den återstående
urskogen eller gammelskogen är ytterst allvarlig. Resurserna för att
bilda nya naturreservat är begränsade. Därför måste samtliga kända områden
ges ett tillfälligt skydd mot avverkning, i enlighet med vad naturvårdsverket
tidigare föreslagit.

Motion 1983/84:1300

Enligt motion 1983/84:1300 av Per Israelsson m. fl. (vpk) kräver syftet
med de naturskyddade områdena att allmänhetens tillträde till dessa områden
regleras. Detta är nödvändigt för att eliminera störningar och undvika
förslitning. En mera ovanlig typ av störning, som likväl vållat vissa
problem, är flygningen med privatflyg över naturskyddade områden. Enligt
motionärerna bör regeringen vidta åtgärder för att stoppa denna form
av störningar.

Motion 1983/84:1303

I motion 1983/84:1303 av Rolf Rämgård m. fl. (c, m) anförs att statens
ekonomiska resurser för att lösa in produktiv skogsmark i samband med
reservatsbildning är starkt begränsade. Innan beslut om naturreservat
fattas har det oftast föregåtts av ett s. k. interimistiskt förordnande, som
kan gälla i tre år. Efter reservatsbeslutet kan länsstyrelsen med stöd av
naturvårdslagen förlänga gällande ettårsfrist för förhandlingar om ersättning
till tre år. Det kan således förflyta en orimligt lång tid från det ett
naturreservat aktualiserats till dess ersättningsfrågan är löst. Under denna
tid är markägaren vanligen förhindrad att disponera över fastigheten
genom avverkning e. d. Som exempel på dessa svårigheter redovisar motionärerna
ett aktuellt reservatsärende gällande Tandövalaområdet i Dalarna.
Enligt motionen ger detta och övriga exempel belägg för att man
måste göra en noggrann prioritering av naturreservaten så att dessa ryms
inom tillgängliga ekonomiska ramar. Övriga områden bör ”omprövas och

JoU 1984/85:11

utgå”. Vidare bör den i 33 § naturvårdslagen angivna tidsfristen för förhandlingar
med markägaren ej kunna bli föremål för förlängning.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Skyddet för nationalparker

Frågan om förstärkt skydd för nationalparkerna behandlades av jordbruksutskottet
senast under riksmötet 1983/84.1 det av riksdagen godkända
betänkandet (JoU 1983/84:18) anförde utskottet bl. a.

Frågan om förstärkt skydd för våra nationalparker resp. inrättande av
nya nationalparker tas upp i några motionsyrkanden från folkpartiet och
vpk.

Enligt motion 1982/83:1010 yrkande 1 (vpk) visar de många ingreppen
i nationalparkerna för exploateringsändamål m. m. att skyddet för dessa
områden måste förstärkas. Att t. ex. införa ett grundlagsskydd skulle enligt
motionen tvinga fram ett långsiktigare handlande och säkra redovisningen
inför väljarna innan ingreppet görs. Flur ett sådant förstärkt skydd skall
närmare utformas bör utredas och förslag föreläggas riksdagen.

Utskottet får erinra om att beslut om att avsätta mark till nationalpark
enligt nu gällande ordning meddelas av regeringen efter riksdagens medgivande.
Beslutet innebär att staten såsom markägare inte får utan riksdagens
samtycke nyttja mark eller vatten inom nationalparken på ett sätt som
strider mot dess ändamål (jfr 9 kap. 9 § regeringsformen). För att ytterligare
trygga nationalparkerna har man infört särskilda förbehåll, förutom i
naturvårdslagen även i vissa andra författningar, bl. a. gruvlagen och
minerallagen.

Vad gäller ingrepp i nationalparker vill utskottet erinra om att riksdagen
år 1980 på utskottets förslag i betänkande 1979/80:39 antog vissa principer.
Dessa angavs av utskottet som följer.

Utskottet anser — i likhet med vad föredraganden anfört — att man
måste se allvarligt på varje intrång i en nationalpark, oberoende av intrångets
omfattning. Syftet med nationalparkerna är att åt samtid och
eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande
större områden, vilka utgör karakteristiska prov på ursprungliga eller av
kulturinflytelser relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildning,
växtvärld och djurvärld. Som orörda referensområden för vetenskaplig
forskning har parkerna en viktig funktion. Detta innebär att i
princip varje ingrepp av nu ifrågasatt karaktär i en nationalpark strider
mot syftet med nationalparkens tillkomst. Mot denna bakgrund vill utskottet
starkt understryka vikten av att nationalparkernas områden bevaras
intakta för framtiden och att den allra största restriktivitet iakttas när
sådana ingrepp av någon angelägen anledning aktualiseras.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1010, yrkande 1.
Naturvårdsobjekt i fjällområdet

Beträffande naturvårdsobjekt i fjällområdet anförde utskottet i betänkandet
JoU 1983/84:18 följande:

I motion 1982/83:1097 (fp) föreslås en rad åtgärder för att åstadkomma
ett bättre och mera varaktigt skydd mot exploatering av det svenska fjäll -

JoU 1984/85:11

området. Motionen innehåller i denna del (yrkandena 1 —5) bl. a. yrkanden
om inrättande av nya nationalparker i Sjaunja, Taavavuoma och
Rogenområdet. Stora sjöfallets nationalpark bör upphöra som självständig
nationalpark, och de skyddsvärda delarna bör överföras till Sareks
nationalpark resp. en ny sådan i Sjaunja. Enligt yrkande 6 i motionen bör
vidare snöskotertrafiken i fjällområdet begränsas till särskilt markerade
leder.

Utskottet har tidigare, i samband med behandlingen av likartade motionsyrkanden,
understrukit fjällområdenas stora betydelse från naturvårds-
och rekreationssynpunkt (se bl. a. JoU 1981/82:15). Beträffande
säkerställandet av naturvårdsobjekt i fjällvärlden har emellertid utskottet
hänvisat till att naturvårdsverket genomför en fjällutredning som kommer
att omfatta en översiktlig plan för naturvård i hela fjällregionen. Också på
länsnivå bedrivs ett omfattande utrednings- och planeringsarbete. I enlighet
med utskottets förslag har riksdagen i dessa sammanhang ej funnit
anledning till några särskilda initiativ i fråga om skyddet av fjällregionerna.

Enligt vad utskottet erfarit kommer den nyssnämnda fjällutredningen
att avslutas under år 1984. De särskilda objekt som tas upp i motion
1982/83:1097 är samtliga föremål för överväganden inom ramen för denna
utredning. I juni 1982 inrättades vid naturvårdsverket en fjällenhet för
samordning av nationalparksförvaltning och övrig verksamhet avseende
naturvård och friluftsliv i Norrbottens fjällvärld. En fjällskogsinventering
har nyligen genomförts av verket, och resultatet av denna kommer att
offentliggöras inom kort. När det gäller snöskotertrafiken får utskottet
erinra om att riksdagen under riksmötet 1981/82 på utskottets förslag
förordade en samlad översyn av de erfarenheter som vunnits sedan terrängkörningslagen
(1975:1313) trädde i kraft, varvid bl. a. behovet av
ytterligare begränsningar i snöskotertrafiken skulle beaktas, till skydd för
såväl allmänna som enskilda intressen. Denna översyn genomförs av en
arbetsgrupp inom naturvårdsverket, som räknar med att lägga fram sina
förslag för regeringen i början av år 1984.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1—6 i
motion 1982/83:1097.

Naturvårdsverkets fjällutredning kommer enligt uppgift att slutligt redovisas
under år 1985. Inom ramen för denna utredning har redan framlagts
en översiktlig naturvårdsplan jämte åtgärdsprogram beträffande
Jämtlands läns fjälltrakter (SNV PM 1595). Tre nya naturreservat föreslås
i samband härmed bli avsatta. Rogenområdet föreslås vidare bli nationalpark,
och Sonfjällets nationalpark föreslås utvidgad.

Urskogsfrågor

Vid statens naturvårdsverk pågår f. n. en urskogsinventering, som hittills
redovisats i fyra delrapporter (SNV PM 1507 — 1509 och 1511). Rapporterna
omfattar urskogsartade områden i södra Sverige, norra Sverige utanför
Norrbottens län och fjällregionen, samt fjällregionen. Återstående delar
kommer att redovisas under år 1985. I inventeringen har 314 objekt om
totalt 45 000 ha valts ut. Av dessa har ca 75 % — 33 000 ha i 129 områden
— hänförts till värdeklass 1. Av totalarealen 45 000 ha är 14 000 ha i 97

1* Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 11

JoU 1984/85:11

områden skyddade som nationalpark, naturreservat eller domänreservat.
För ytterligare 14 områden (9 500 ha) pågår reservatsbildning. Den oskyddade
arealen fördelas huvudsakligen på privata ägare (33 %) och bolag
(30 %).

Finansieringsfrågor m. m.

Frågan om överförande av domänreservat m. m. till naturreservat behandlades
senast i jordbruksutskottets betänkande JoU 1982/83:34. Utskottet
anförde bl. a.

1 anslutning till motionskraven om överförande av domänreservat och
privata reservat till naturreservat får utskottet framhålla att det i första
hand ankommer på vederbörande länsstyrelse att bedöma i vad mån ett
naturvårdsobjekt bör säkerställas enligt de former naturvårdslagen anvisar.
Det kan tillägggas att frågan om överföring av mark från domänfonden
varit aktuell i olika sammanhang under 1970- och 1980-talen. Ett
gemensamt förslag från domänverket och naturvårdsverket om en generell
överföring framlades år 1974 men föranledde ingen direkt åtgärd från
statsmakternas sida. Under innevarande budgetår gäller (se prop. 1981/
82:100 bil. 13 s. 127 f.) att överföring av mark från domänfonden till
naturvårdsfonden får ske inom en ram av 10 milj. kr. Överföringen får i
angivna fall ske genom nedskrivning av domänfonden resp. uppskrivning
av naturvårdsfonden. Enligt 1983 års budgetproposition (se prop. 1982/
83:100 bil. 11 s. 116) bör dessa överföringsmöjligheter upphöra fr. o. m.
budgetåret 1983/84.

De aktuella motionerna föranledde ingen vidare åtgärd från riksdagens
sida.

För innevarande budgetår har anslagits 20 milj. kr. under anslaget H 4
Mark för naturvård (prop. 1983/84:100 bil. 11 s. 102 f., JoU 1983/84:25 p.
43). I propositionen hänvisades bl. a. till riksdagens beslut att mark inte får
avsättas till naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan
tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde
(JoU 1982/83:4).

Resursbehoven i samband med urskogsinventeringen diskuteras i naturvårdsverkets
anslagsframställning för budgetåret 1985/86. Verket anför
bl. a. följande.

Det skyddsbehov som föranleds av urskogsinventeringen är betydande
och uppskattas till storleksordningen 400 — 500 milj. kr. Härvid räknar
verket med skydd enbart av de i högsta angelägenhetsklassen medtagna
objekten. Till följd av den begränsade medelstillgången bör i första hand
ersättningar för aktuella objekt utgå till enskilda markägare. Större delen
av urskogarna är belägna på statens mark och staten bör rimligen antingen
bevara dessa utan kostnad för naturvården genom särskilt riksdagsbeslut
eller att förvaltare av statens skogar får objekt ersatta ekonomiskt under en
längre tidsperiod även med den här önskade uppräkningen av anslaget. En
dellösning av finansieringsproblemet vore att — som verket tillsammans
med skogsstyrelsen föreslagit — ianspråkta skogsvårdsavgifter för att bevara
skogar som även är av skogsforskningsintresse.

JoU 1984/85:11

Ett bevarande av de skyddsvärda fjällnära skogarna, belägna på statens
mark, bör mot ovannämnda bakgrund inte heller komma att ställa några
anspråk på anslaget.

F. n. pågår diskussioner angående finansieringen av nya naturvårdsobjekt
mellan berörda myndigheter, bl. a. naturvårdsverket och domänverket.

Lagregler m. m. om ersättning till markägare

Bestämmelser om ersättning till markägare vid inrättande av naturreservat
finns i 25—36 §§ naturvårdslagen. I uppkommande ersättningsfrågor
ankommer det i första hand på länsstyrelsen att förhandla med markägaren
för statens räkning. Om frågan inte löses förhandlingsvägen skall
markägaren enligt 33 § första stycket väcka talan mot staten hos fastighetsdomstol
inom ett år från det att det beslut varpå ersättningsanspråket
grundas vann laga kraft. 1 praxis förekommer det att länsstyrelsen, om det
t. ex. behövs för fortsatta förhandlingar, förlänger den nyss angivna ettårsfristen.
En sådan förlängning är emellertid inte bindande för markägaren;
denne kan när som helst efter det att beslutet om reservatsbildning e. d.
vunnit laga kraft få ersättningsfrågan prövad genom att väcka talan hos
fastighetsdomstolen.

I förarbetena till de paragrafer som reglerar ersättningsfrågorna har
understrukits vikten av att dessa frågor i största möjliga utsträckning löses
förhandlingsvägen. Det finns också uttalanden som går ut på att ersättningsfrågorna
bör avgöras tämligen snabbt och att länsstyrelserna så långt
möjligt bör undvika att efterge tidsgränsen i 33 § första stycket naturvårdslagen
(bl. a. L3U 1964:41).

Flygtrafik över naturskyddade områden

Regler om flygning över naturskyddade områden finns bl. a. i luftfartskungörelsen
(1961:558). Enligt 3 § kan luftfartsverket förordna att visst
område skall vara s. k. restriktionsområde. Om det är påkallat av hänsyn
till naturskydd och friluftsliv kan luftfartsverket besluta om inskränkningar
i flygverksamheten inom ett område under viss del av året. Sådant
förordnande meddelas efter samråd med bl. a. vederbörande länsstyrelse
och med naturvårdsverket. Vidare kan förbud mot landning inom visst
område meddelas om det är påkallat av hänsyn till samfärdsel, fiske eller
annan näring, naturskydd och friluftsliv (68 §).

Lufttrafik över nationalparkerna kan regleras med stöd av 5 § naturvårdslagen
(1964:822). I reglementena för vissa nationalparker stadgas
sålunda bl. a. förbud mot landning med luftfartyg.

Enligt gällande bestämmelser för civil luftfart får flygning i princip
aldrig ske på lägre höjd än 150 meter. Vissa undantag gäller för helikopterflygning
vid ogynnsamma väderförhållanden.

Problemen med civil flygfart framför allt i fjällområdena har uppmärk -

JoU 1984/85:11

sammats av naturvårdsverket och av vissa länsstyrelser. Inom naturvårdsverket
arbetar man f. n. med att åstadkomma strängare regler för luftfart
inom nationalparkerna.

Strandskydd

Motion 1983/84:927

I motion 1983/84:923 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vilken innehåller
motiveringen till motion 927, förespråkas olika åtgärder för att främja
fritidsboende och byggande av fritidshus. Den fysiska riksplaneringen
visar enligt motionen att fritidsbebyggelse kan tillåtas i stora delar av vårt
land utan att naturvårdsintressen och andra skyddsintressen behöver bli
lidande. Bl. a. bör det vara möjligt att i viss utsträckning tillgodose medborgarnas
önskemål om strandnära tomtmark, eftersom vi i vårt land har
mycket god tillgång på stränder. Endast en ytterst liten del av den strandnära
marken skulle behöva tas i anspråk. För att underlätta en sådan
utveckling av fritidsboendet bör reglerna om generellt strandskydd ändras,
och i stället bör länsstyrelserna ges möjlighet att förordna om strandskydd
i de fall detta är motiverat.

Motion 1983/84:1843

I motion 1983/84:1843 av Ingrid Hemmingsson m. fl. (m) anförs att en
begränsad fritidsbebyggelse längs sjöar och vattendrag kan utgöra ett
värdefullt inslag i naturen. Detta gäller framför allt i stora delar av Norrland.
En bosättning av detta slag kan bl. a. bidra till att stränderna hålls
öppna och tillgängliga för alla människor. Motionen utmynnar i ett yrkande
att strandskyddsreglerna upphävs i sin nuvarande form och att kommunerna
i stället ges möjlighet att beakta eventuella skyddsintressen i den
kommunala fysiska planeringen.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Enligt 15 § naturvårdslagen råder strandskydd vid havet, insjöar och
vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Syftet med denna bestämmelse
är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv.
Strandskyddets innebörd framgår av 16 § samma lag. Bl. a. är i princip all
nybyggnad och viss annan markanvändning förbjudna inom strandskyddsområde.
Enligt 15 § andra stycket NVL kan emellertid regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att strandområde
som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv inte skall omfattas
av strandskyddet. Strandskyddet kan också, om så erfordras, utvidgas
intill högst 300 meter från strandlinjen. Vid fastställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligger, förordnas

JoU 1984/85:11

att i planen ingående strandområde ej längre skall omfattas av strandskydd.
Inom område där strandskydd råder får länsstyrelsen medge undantag
från förbudet mot nybyggnad m. m. om särskilda skäl föreligger.

Reglerna om generellt strandskydd tillkom i samband med 1974 års
ändringar i NVL.

Enligt äldre bestämmelser om strandskydd kunde länsstyrelsen efter
prövning i varje särskilt fall förordna att visst strandområde skulle vara
strandskyddsområde.

Av bestämmelserna i 43 § NVL följer att rätten att ge dispens från
strandskyddsbestämmelserna kan delegeras till kommunen.

Motioner med samma yrkanden som de nu aktuella har tidigare avstyrkts
av jordbruksutskottet (se bl. a. JoU 1982/83:19 och 1983/84:18).

I en lagrådsremiss från oktober 1983 med förslag till plan- och bygglag
berörs samordningen mellan plan- och bygglagen och andra lagar som
reglerar bebyggelse.

Föredragande departementschefen (statsrådet Gustafsson) anför i detta
sammanhang bl. a. följande.

Både naturvårdslagen (1964:822) och väglagen (1971:948) innehåller i
dag bestämmelser som reglerar bebyggelse m. m. PBL-utredningen har
föreslagit att strandskyddsbestämmelserna flyttas från naturvårdslagen till
PBL. Av detta följer till en början att befogenheten att utvidga eller
inskränka strandskyddet generellt förs över från länsstyrelserna till kommunerna.
Vidare blir följden att byggnadsnämnden vid sin normala bygglovsprövning
skall tillämpa även reglerna om strandskydd och alltså ha
möjlighet att ge dispens från det förbud som ligger i strandskyddsbestämmelserna.

Jag har viss förståelse för tanken på ett enhetligt förfarande. Inte minst
från sökandens synpunkt är det naturligtvis en fördel att ansökningen
prövas ur alla aspekter av samma myndighet. Jag anser emellertid att
allemansrätten, som ju ligger bakom strandskyddet, är en tillgång som det
ligger i hela landets intresse att slå vakt omkring och att länsstyrelserna på
det stora hela har skött denna uppgift mycket bra. Strandskyddet är numera
ett begrepp som har vunnit insteg i det allmänna rättsmedvetandet.
Enbart den åtgärden att flytta reglerna bort från naturvårdslagen skulle
kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka. Detta skulle
enligt min mening vara olyckligt. Jag anser således att övervägande skäl
talar för att strandskyddsbestämmelserna skall vara kvar i naturvårdslagen
och att länsstyrelsen i princip skall fatta beslut i strandskyddsfrågor. Den
möjlighet att delegera beslutanderätten till kommunerna som finns redan
i dag i naturvårdslagen bör behållas. I denna fråga har jag samrått med
chefen för jordbruksdepartementet.

Våtmarker

Motion 1983/84:902

I motion 1983/84:902 (yrkande 7) anförs att det i vårt land finns stora
arealer våtmarker som inte ger någon nämnvärd avkastning men som från

JoU 1984/85:11

ekologisk synpunkt är utomordentligt värdefulla. De spelar stor roll för
bl. a. vattenbalansen och som tillflyktsort för djur och växter. Genom nya
tekniska landvinningar kan våtmarkerna bli ekonomiskt intressanta, t. ex.
för skogsodling och energiförsörjning. Hittills gjorda undersökningar visar
att våtmarkerna behöver ett starkare skydd i lagstiftningen. Sålunda
bör tillståndsplikt för våtmarksdikning införas. Inventeringen av våtmarkerna
bör påskyndas och intensifieras, med klassning av deras skyddsvärde
och avgränsning av våtmarker som inte får exploateras. Statligt stöd bör
ej utgå till exploatering som strider mot starka naturvårdsintressen.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Jordbruksutskottet behandlade en liknande motion under riksmötet
1983/84. I det av riksdagen godkända betänkandet (JoU 1983/84:18)
anförde utskottet:

Utskottet erinrar om att naturvårdsverkets våtmarksinventering, som
igångsattes efter ett riksdagsbeslut år 1977, hittills bl. a. resulterat i en
översiktlig inventering, som redovisades år 1979 (SNV PM 1181-1184). I
utskottets betänkande JoU 1982/83:4 lämnas vissa uppgifter om det fortsatta
inventeringsarbetet, till vilka här hänvisas. I nämnda sammanhang
uttalades bl. a. att utskottet delade naturvårdsverkets uppfattning att en
fortsatt inventering var angelägen för att ge nödvändigt underlag för
vidare diskussioner angående avvägningen mellan bl. a. naturvårdens och
skogsbrukets intressen.

Från och med år 1983 har en regional våtmarksinventering startats för
att ge underlag för en bedömning av våtmarkernas betydelse och skyddsvärde
i förhållande till intressena för bl. a. torvtäkt och skoglig virkesproduktion.
Denna inventering genomförs i samverkan mellan naturvårdsverket
och berörda länsstyrelser. Naturvårdsverket svarar härvid för bl. a.
planering, utbildning och samordning medan resp. länsstyrelse genomför
inventeringen och sammanställer regionala redovisningar.

Utskottet vill i sammanhanget också fästa uppmärksamheten på att den
nya vattenlagen (1983:291), som träder i kraft den 1 januari 1984, innehåller
bestämmelser som stärker naturvårdens intressen vid prövningen av
markavvattningsföretag. I samband med prövningen av förslaget till vattenlag
förordade utskottet vidare att det vattenrättsliga prövningssystemet
borde kompletteras med en tillståndsprövning enligt naturvårdslagen
(JoU 1982/83:30 s. 57 f.). Frågan härom övervägs f. n. i jordbruksdepartementet.

Sammanfattningsvis anser utskottet att syftet med motion 1982/83:1097
yrkande 7 kan förväntas bli tillgodosett utan någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks således.

Skogsbruk och naturvård m. m.

Motion 1983/84:360

Enligt motion 1983/84:360 av Rune Evensson m. fl. (s) är efterlevnaden
av 21 § skogsvårdslagen och dess tillämpningsföreskrifter dålig. Detta är

JoU 1984/85:11

otillfredsställande både från naturvårdssynpunkt och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet. Att bestämmelserna inte följs beror på okunnighet
om gällande bestämmelser, ovilja att följa dessa samt vetskapen om
att överträdelser inte beivras. Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
har enligt motionen lagt ned ett lovvärt arbete på att utbilda sin personal
i fråga om hänsynsreglerna. Men det krävs även informations- och övervakningsresurser
för att ändra markägarnas och avverkarnas inställning
till dessa regler om de skall fungera i praktiken. Det bör åläggas skogsstyrelsen
att ansvara för att utbildningen i hänsynsreglerna blir obligatorisk
på alla nivåer inom skogsbruket, för att skogsvårdsstyrelserna ökar satsningen
på information och upplysning och att möjligheterna till vite enligt
27 § skogsvårdslagen utnyttjas mera.

Motion 1983/84:849

I motion 1983/84:849 (yrkandena 4 och 5) tas upp vissa naturvårdsfrågor
i samband med dels avvecklingen av 5:3-skogarna, dels skogsbruk i
allmänhet. Enligt motionen finns det klara motsättningar mellan naturoch
kulturvården och de åtgärder som vidtas enligt 5 § 3 skogsvårdslagen.
Statliga bidrag får inte satsas på avverkning av bevarandevärda lövskogsområden,
hagmarker, skogsbryn och liknande. En uppföljning och kartläggning
av hur avvecklandet av 5:3-skogarna sker i förhållande till naturvårdsintressena
framstår alltmer som angeläget.

Motionen innehåller i övrigt förslag om att naturvårdsintressen tas med
i den översiktliga skogsinventeringen och skogsbruksplanerna. Föreskrifterna
till 21 § skogsvårdslagen bör vidare enligt motionen kompletteras
med bestämmelser att maskinell markberedning inte skall utföras under
tiden för skogshönsens häckning. Bestämmelsen om samrådsplikt för hyggesplöjning
bör ändras till tillståndsplikt, och prövning bör ske redan före
slutavverkning.

Motion 1983/84:902

I motion 1983/84:902, yrkandena 10 och 12, föreslås olika åtgärder
rörande skogsbrukets förhållande till naturvården m. m. Enligt motionärerna
måste en utvärdering och skärpning av hithörande bestämmelser
komma till stånd. Förslaget motiveras bl. a. med att återstående rester av
naturskogar, urskogar och andra värdefulla områden snabbt håller på att
försvinna. Av den s. k. gammelskogen återstår endast ca 45 000 ha, Norrbottens
län och fjällregionerna oräknade.

Programmet för skogsvård i 5:3-skogarna måste bedrivas så att inte
väsentliga naturvårdsintressen skadas. Stödet till skogsbruket bör utformas
så att det inte utgår till beredskapsarbeten eller skogsbruksåtgärder
som strider mot dessa intressen. Skogsbruket bör kollektivt finansiera
naturvårdsinsatser av åsyftat slag.

JoU 1984/85:11

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

I fråga om skogsbrukets hänsyn till naturvården finns de grundläggande
reglerna i 21 § skogsvårdslagen (1979:429). Föreskrifterna får enligt detta
lagrum avse t. ex. hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning,
kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Föreskrifterna
får inte avse åtgärder som är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.

Skogsstyrelsen har efter samråd med bl. a. naturvårdsverket meddelat
föreskrifter och allmänna råd i nu aktuellt hänseende (SkS FS 1983:2).

Enligt skogsstyrelsens föreskrifter skall bränning och annan markberedning
undvikas på särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden.
Avsikten med denna föreskrift är bl. a. att skydda skogshönsen, varmed
avses orre, tjäder, dalripa och järpe.

Om markberedning genom hyggesplöjning skall utföras skall anmälan
ske senast två månader i förväg till skogsvårdsstyrelsen. Bestämmelser
härom finns i 23 § naturvårdsförordningen (1979:794). Skogsvårdsstyrelsen
skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna
ansökan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § första stycket naturvårdslagen.
Länsstyrelsen kan då med stöd av naturvårdslagen vidta de åtgärder
som kan anses motiverade.

I fråga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att vid prövningen
av frågor om stöd skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna
intressen. Denna princip har kommit till uttryck i 7 § förordningen
(1979:792) om statligt stöd till skogsbruket (ändrad senast 1983:431).

När det gäller översiktlig skogsinventering (ÖSI) och skogsbruksplaner
gäller att dessa skall kunna tjäna som underlag även för bedömningar i
naturvårdsfrågor. Särskilda s. k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner
kan upprättas av skogsvårdsstyrelsen för område som är av utpräglat
intresse för naturvården. För sådana planer skall statligt stöd kunna utgå.

Vad beträffar skogsbrukets kollektiva finansiering av vissa åtgärder kan
hänvisas till riksdagens beslut under riksmötet 1983/84 om skogsvårdsavgiften
(SkU 1983/84:12). Enligt detta beslut höjdes skogsvårdsavgiften
från 5 till 8 %o av skogsbruksvärdet, vilket beräknades ge en intäktsökning
om ca 170 milj. kr.

Genom lagstiftning under riksmötet 1983/84 har särskilda bestämmelser
införts för att skydda den s. k. ädellövskogen, vari inbegrips även vissa
hagmarker med ädla lövträd (prop. 1983/84:94, JoU 1983/84:23). Bestämmelserna
finns i ädellövskogslagen (1984:119) som trätt i kraft den 1 juli
1984. De syftar till att ädellövskogen skall bevaras i en omfattning som
ungefär motsvarar nuvarande areal, medan det samtidigt skapas förutsättningar
för ett rationellt ädellövskogsbruk. Av förarbetena framgår att
lagen bl. a. omfattar vissa 5:3-skogar (prop. 1983/84:94 s. 11).

Flertalet av de frågor som tas upp i motionerna 1983/84:849 och 1983/

JoU 1984/85:11

84:902 behandlades av jordbruksutskottet under riksmötet 1982/83 i samband
med beredningen av en proposition om vissa skogspolitiska åtgärder
(JoU 1982/83:34). Utskottet anförde därvid bl. a.

Utskottet vill inledningsvis hänvisa till uttalandena i proposition 145 (s.
8) att intensifierade insatser för ett aktivt skogsbruk och därmed också för
en ökad avverkning naturligtvis i vissa fall kan innebära risk för konflikter
med naturvårdens intressen. Jordbruksministern är emellertid angelägen
att framhålla att stor hänsyn skall tas till naturvårdssynpunkterna vid
utformningen och tillämpningen av olika åtgärder som syftar till att få till
stånd ett mera aktivt skogsbruk. Enligt jordbruksministern är det möjligt
att förena de skogspolitiska kraven med ett tillgodoseende av naturvårdsintressena.
Dessa intressen kan t. ex. vara knutna till vissa fjällnära skogar
och andra urskogsliknande bestånd eller till särskilt intressanta områden
angivna i länsstyrelsernas naturvårdsplaner.

Vad gäller frågan vilka möjligheter som finns att praktiskt hävda naturvårdens
intressen i anslutning till skogsavverkningar erinras i propositionen
om det generella kravet enligt skogsvårdslagstiftningen att i förväg
anmäla varje slutavverkning av viss storlek till skogsvårdsstyrelsen. För att
möjliggöra samråd mellan skogsägare och länsstyrelsen i naturvårdsfrågor
får länsstyrelsen regelmässigt tillgång till alla anmälningar som hänför sig
till de områden som länsstyrelsen själv har angett. Det kan t. ex. vara fråga
om områden som har pekats ut i naturvårdsplaner och särskilda inventeringar
eller där länsstyrelsen planerar förordande enligt naturvårdslagen.
Vid tillämpningen av den nya avverkningsbestämmelsen skall givetvis
hänsyn tas till naturvårdens intressen enligt 21 § skogsvårdslagen. Förslagen
om en aktivare avverkning kan emellertid innebära att man i flera fall
kommer att tvingas att ta ställning i naturvårdsfrågan snabbare än vad som
annars skulle vara fallet. Vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna
om avverkningsskyldighet är det enligt jordbruksministern angeläget att
skogsvårdsstyrelserna så långt möjligt beaktar de naturvårdsintressen som
föreligger. Har restriktioner i fråga om slutavverkningen föreskrivits med
stöd av naturvårdslagen följer av 4 § skogsvårdslagen att bestämmelsen om
avverkningskrav inte blir tillämplig. Även då ett skogsområde i andra fall
är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt bör undantag kunna ges
från den föreslagna avverkningsskyldigheten. Bestämmelsen kräver verkställighetsföreskrifter
som anger när ett område är av sådan betydelse.
Jordbruksministern avser att senare föreslå regeringen att skogsstyrelsen
får meddela sådana föreskrifter efter samråd med naturvårdsverket. I
sammanhanget anförs vidare att skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket
och riksantikvarieämbetet redan utarbetat ett handlingsprogram
för hur naturvårdsfrågorna och kulturminnesfrågorna skall kunna
beaktas i samband med avverkningar inom lågproducerande bestånd.
Därvid har bl. a. upprättats en lista med kriterier för sådana typer av
områden som kan vara av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt.

Vad beträffar naturvårdsfrågor vid avverkning av lågproducerande skogar
hänvisas dessutom till utskottets betänkande JoU 1981/82:36 s. 13.

I skogsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1985/86 understryks
att skogsbruket har ett eget sektorsansvar för naturmiljön. Skogsvårdsstyrelserna
har här en viktig uppgift att med hjälp av lagtillsyn,

1** Riksdagen 1984/85. 16 sami. Nr 11

JoU 1984/85:11

rådgivning och andra insatser bidra till att hänsyn till naturvårdens intressen
ingår sorn ett normalt led i skogens skötsel. Ett mera intensivt utnyttjande
av skogsresurserna för virkesproduktion medför bl. a. konflikter
med andra intressen. Det är därför angeläget att skogsbruket beaktar
skogen som naturmiljö i ökad utsträckning.

Enligt skogsstyrelsens mening är det möjligt att tillgodose de skogspolitiska
kraven på ett aktivt skogsbruk och samtidigt tillgodose naturvårdens
intressen. Det finns dock behov av att öka insatserna när det gäller
information och rådgivning om naturvårdshänsyn till såväl skogsägarna
som andra myndigheter och organisationer. Dessutom bör ytterligare insatser
göras för att öka förståelsen hos allmänheten och miljöorganisationer
m. fl. om skogsbrukets arbetsvillkor och vilka naturvårdshänsyn som
skogsbruket har att ta i olika situationer. Särskilt angeläget är det att den
information och rådgivning som riktas till arbetsledande personal leder till
konkreta hänsynstaganden vid alla skogsbruksåtgärder. De som utför
själva skogsarbetet, dvs. skogsarbetare och skogsägare, bör engageras i
större utsträckning än tidigare. Ökad satsning på detta i första hand via
rådgivning är därför önskvärd. Vidare bör råd och anvisningar rörande
naturvårdshänsyn användas i större utsträckning än tidigare bl. a. i samband
med avveckling av naturvårdskänsliga lågproducerande bestånd
(bl. a. SVL 5 § 2). För inventering av dessa bestånd, och bestånd med så
högt naturvärde att de över huvud taget ej skall åtgärdas, är det nödvändigt
med särskilda insatser.

Lagtillsynsinsatserna enligt 21 § SVL och samrådet med kommunerna
enligt 21 § skogsvårdsförordningen skulle enligt styrelsen behöva utökas.
Lagtillsyn kan dock ofta ske som en integrerad del i annan verksamhet.

Skogsstyrelsen anser det angeläget att tilldelade resurser medger en
fortsatt intern utbildning i naturvård. Vidare förutsätter styrelsen att anslagsmedel
för avveckling av lågproducerande skog även i fortsättningen
får användas i viss utsträckning för undersökning av dessa bestånds naturvärden.

Interpellationssvar

Jordbruksministern har den 23 oktober 1984 besvarat en interpellation
av Lars Ernestam (fp) om bevarandet av vissa skogstyper m. m. I svaret
anförs bl. a. följande:

Skogsvårdslagen föreskriver att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen
vid bl. a. utformningen och tillämpningen av olika åtgärder som syftar
till att få till stånd ett mera aktivt skogsbruk. Med stöd härav har skogsstyrelsen
utfärdat föreskrifter och allmänna råd om hur hänsynen skall komma
till uttryck mera i detalj. Skogsstyrelsen och naturvårdsverket har
nyligen tillsammans presenterat riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas och
länsstyrelsernas samarbete i frågor som rör den naturvårdshänsyn som
skogsbrukets utövare är skyldiga att ta i sin verksamhet. Därav framgår

JoU 1984/85:11

bl. a. att länsstyrelserna bör förse skogsvårdsstyrelserna med underlagsmaterial
i arbetet med 5:3-skogarna. En lista på sådana typer av områden
som kan vara av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt har redovisats.
Skogsvårdsstyrelsen bör enligt riktlinjerna samråda med länsstyrelsen
och i vissa fall med kommunen när sådana områden är aktuella för åtgärd.
Vid en ansökan om bidrag för avveckling av 5:3-skogar skall skogsvårdsstyrelsen
också regelmässigt ta reda på om länsstyrelsen anser att den
aktuella marken med hänsyn till naturvårds- eller kulturminnesvårdsvärden
inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Vid prövning av en ansökan om statsbidrag för avveckling av 5:3-skogar
skall hänsyn alltså tas till naturvårdens och andra allmänna intressen.
Bidrag får inte beviljas om åtgärden i fråga står i strid med bestämmelserna
om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen. Enligt skogsstyrelsens föreskrifter
till bidragsförordningen får lågproducerande bestånd som bedöms ha
särskilt värde från naturvårdssynpunkt inte ingå i återväxtföretag som
erhåller bidrag.

5:3-programmet är alltså numera omgärdat av en rad föreskrifter som
hindrar den negativa utveckling som Lars Ernestam oroar sig för i sin
interpellation.

Bemanningen av Gotska Sandön och Stora Karlsö

Motionen

1 motion 1983/84:1770 av Gunhild Bolander (c) och Per-Axel Nilsson
(s) anförs att de båda öarna Gotska Sandön och Stora Karlsö är utsjöplatser,
vars bemanning ställts under diskussion på grund av bristande resurser
vid naturvårdsverket.

De båda öarna är av riksintresse för vetenskaplig naturvård, och Gotska
Sandön är sedan 1963 skyddad som nationalpark och ägs i sin helhet av
staten. Stora Karlsö är skyddad som naturreservat och ägs till en del av
staten.

Efter automatiseringen av fyrplatserna på de båda öarna har överenskommelser
träffats mellan berörda intressenter såsom naturvårdsverket,
sjöfartsverket. SMHI, rikspolisstyrelsen och domänverket om att lösa bemanningsfrågorna.
Det är ur skilda synpunkter viktigt att denna bemanning
även i fortsättningen upprätthålls.

Tillsynspersonalen har en rad viktiga uppgifter att utföra, bl. a. att
rapportera kontinuerliga väderobservationer utifrån den position ytterst i
havet som båda öarna har. De bevakar oljeutsläpp och fågelkolonier, ser
till att skogsbrand ej uppstår, utövar tillsyn över fyrplatsanläggningarna
och ser till att allmänhetens friluftsliv sker efter de skyddsområdesbestämmelser
som är föreskrivna.

I sjöräddningssammanhang har många gånger värdet av mänskliga
ögon som ser vad som händer på havet från dessa utsjöplatser bekräftats.
De senaste årens uppmärksammade gränskränkningar understryker värdet
av att ha människor och inte enbart maskiner längs våra kuster.

JoU 1984/85:11

Det vitt kända faktum att öarna verkligen är bemannade har ett värde
i sig, och motionärerna vill därför fästa riksdagens och regeringens uppmärksamhet
på nödvändigheten av att de särskilda medel som tidigare
avsatts för dessa ändamål även fortsättningsvis kommer att utgå.

Vissa bakgrundsuppgifter

Regeringen har i mars 1982 utfärdat en förordning (1982:136) om handläggning
av vissa personalfrågor i statlig verksamhet utmed rikets kuster.
Förordningen innehåller regler om personalinskränkningar i verksamhet
som bedrivs utmed kusterna och inom skärgårdsområdena av sammanlagt
11 statliga myndigheter, däribland statens naturvårdsverk. Enligt förordningen
skall den myndighet som planerar en inskränkning av personal
som har direkt betydelse för tillsyn och övervakning av kusterna inhämta
länsstyrelsens yttrande över den planerade åtgärden. Om länsstyrelsen
finner det angeläget med fortsatt bemanning skall den lämna förslag om
organisation, huvudmannaskap samt finansiering och kostnadsfördelning.

Frågan om fortsatt åretruntbemanning av utsjöplatserna Gotska Sandön
och Stora Karlsö har handlagts i enlighet med den ovan redovisade
förordningen. Länsstyrelsen i Gotlands län har i ett yttrande till naturvårdsverket
i mars 1984 anfört att helårsbemannirtgen oundgängligen måste
vidmakthållas och att särskilda medel bör tillskjutas av staten för att
garantera fortsatt tillsyn av båda öarna med hittillsvarande omfattning.

Naturvårdsverket har i juli 1984 hos regeringen (jordbruksdepartementet)
hemställt om extra medel för täckande av merkostnader för åretruntbemanning
på de båda öarna. Merkostnaderna beräknas av verket uppgå
till ca 1 milj. kr.

I svar på fråga av Göthe Knutson (m) har jordbruksministern den 23
oktober 1984 anfört att bemanningsfrågan f. n. övervägs i regeringen. Av
det redovisade materialet framgår att det finns behov av en fortsatt åretruntbemanning
på öarna. Enligt jordbruksministern sker den fortsatta
beredningen av ärendet med utgångspunkt i att det skall vara en åretruntbemanning
på Gotska Sandön och Stora Karlsö.

översyn av naturvårdslagen, m. m.

Motionen

Enligt motion 1983/84:902 (yrkande 15) är naturvårdslagen i vissa avseenden
otillräcklig. Det är därför tid för en allmän översyn av lagen,
varvid man bör eftersträva att i en ny lag inarbeta bestämmelser från annan
lagstiftning som berör naturvården. En annan utgångspunkt bör vara att
regler om hänsyn till naturvården införs i sådan lagstiftning som reglerar
verksamhet med inverkan på naturen. Ett mera konkret kommunalt ansvar

JoU 1984/85:11

för naturvården bör vidare slås fast. I avvaktan på en allmän översyn
föreslår motionärerna en ändring av naturvårdslagen som skulle ge naturvårdsverket
möjlighet att direkt hos regeringen ta initiativ till att skydda
värdefulla naturområden. Det finns enligt motionen en rad exempel på att
vederbörande länsstyrelse — trots påpekanden från naturvårdsverket —
underlåtit att ta upp skyddsfrågan för ett visst område, varigenom värdefull
natur förstörts.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett liknande motionsyrkande behandlades av jordbruksutskottet i betänkandet
JoU 1983/84:18.

Utskottet anförde bl. a.

Utskottet får erinra om att det under 1970- och 1980-talen gjorts en rad
viktiga ändringar i naturvårdslagen, bl. a. efter förslag från 1970 års naturvårdskommitté.
Som exempel på mera omfattande och betydelsefulla reformer
kan nämnas 1974 års riksdagsbeslut angående bl. a. strandskyddet,
allemansrätten och den nya skyddsformen naturvårdsområde (prop.
1974:166, JoU 1974:52). I motionen går ej att klart utläsa i vilka hänseenden
lagen skulle vara otillräcklig eller på vilka grunder i övrigt en allmän
översyn skulle vara motiverad. Utskottet är för sin del inte berett att
förorda en allmän översyn av naturvårdslagen. Enligt utskottets mening
finns ej heller anledning att ändra lagen så att naturvårdsverket får möjlighet
att, oberoende av vederbörande länsstyrelses ställningstagande, initiera
skyddsåtgärder för värdefulla naturområden. Det bör f. ö. påpekas att
den i motionen åsyftade prövningen kan åstadkommas redan med stöd av
nu gällande regler. Naturvårdsverket är nämligen oförhindrat att i en
framställning till vederbörande länsstyrelse aktualisera skyddsåtgärder för
ett visst naturområde. Om länsstyrelsens beslut går i annan riktning kan
verket genom besvär enligt 40 § NVL bringa ärendet under regeringens
prövning.

Landskapsvård m. m.

Motion 1983/84:322

Enligt motion 1983/84:322 av John Andersson och Paul Lestander
(båda vpk) är det många tusental hektar mark som berörs av kraftledningar.
Dessa marker, framför allt s. k. kraftledningsgator, skulle kunna användas
för skogsvårdande, naturvårdande och viltvårdande syften. Såvitt känt
finns emellertid inga av myndighet utfärdade skötselanvisningar för sådan
mark. Motionärerna föreslår att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket
att utarbeta råd och anvisningar för röjning och annan skötsel av kraftledningsgator.

Gällande bestämmelser m. m.

Regler om elektriska starkströmsledningar finns bl. a. i lagen (1902:71 s. 1)
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Sådana led -

JoU 1984/85:11

ningar får inte dras fram eller begagnas utan tillstånd (koncession) av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Till en lednings
framdragande räknas inte bara själva byggandet av ledningen utan också
schaktning, skogsavverkning eller därmed jämförliga åtgärder för att bereda
plats åt ledningen.

Vidare finns vissa säkerhetsbestämmelser i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m (ändrad senast
1983:651, omtryckt 1978:163).

Enligt elförordningen (1982:548) åligger det statens energiverk att pröva
frågor om koncession enligt 1902 års lag.

När en kraftledning skall byggas kan det ofta bli aktuellt att tillämpa
reglerna om samråd enligt 20 § naturvårdslagen. Länsstyrelsen kan därvid
förelägga företagaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön.

Statens planverk har i en rapport år 1978 behandlat frågan om kraftledningar
i fysisk planering. Rapporten har upprättats i samråd med statens
industriverk, statens naturvårdsverk och statens vattenfallsverk. Rapporten
revideras f. n. I den reviderade rapporten kommer bl. a. kraftledningsgatornas
skötsel i skogsmark att behandlas. Utgångspunkten för naturvårdsverkets
prövning är att kraftledningsgatorna är en produktionsresurs
som bör tillvaratas och utnyttjas. Deras skötsel i skogsmark måste dock i
första hand tillgodose kraven i starkströmsföreskrifterna, såvitt gäller bl. a.
säkerhetskraven och framkomlighet för inspektion av ledningarna. Enligt
naturvårdsverket kan ledningsgator utnyttjas för virkesproduktion i den
utsträckning markägare finnér det ekonomiskt möjligt och så långt de
elektriska säkerhetsföreskrifterna medger. Vissa märker används bl. a. för
julgransodling. Ett ökande intresse finns också för att utnyttja ledningsgator
för viltvårdande åtgärder.

Motion 1983/84:2119

I motion 1983/84:2119 av Per Stenmarck m. fl. (m), yrkande 4, föreslås
åtgärder för att främja landskapsvården i Malmöhus län. Motiveringen
återfinns i motion 1983/84:2116, där motionärerna under rubriken Slättlandskapet
— möjligheter och problem anför synpunkter på bl. a. det
moderna jordbrukets inverkan på slättlandskapet. Mekaniseringen av
jordbruket har inneburit krav på större fält utan hinder av pilevallar,
enstaka träd, märgelgravar och öppna diken. Dessa förändringar kan dock
leda till en utarmning av landskapet — en biologisk monotoni. I motionen
ges exempel på olika aktiviteter i både offentlig och privat regi vilka haft
som tema slätten och landskapsvården. Därvid har bl. a. konstaterats att
plantering av lähäckar kan ge positiva effekter för jordbruket och som
skydd mot storm och kyla i bebyggelse. Andra projekt som aktualiserats är
restaureringen av småvatten m. m. för viltvård, fiske och vattenbruk. Motionärerna
anser det angeläget att denna typ av verksamhet, som ofta

JoU 1984/85:11

initieras av organisationer och enskilda markägare, erhåller stöd av staten
genom t. ex. skogsvårdsstyrelserna, genom sysselsättningspolitiken och
som stöd till forskningen.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Genom en lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1984 har i lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark införts regler om jordbrukets
hänsyn till naturvårdens intressen (prop. 1983/84:96, JoU 1983/84:24). I
propositionen och betänkandet görs bl. a. följande uttalanden om hänsynsreglernas
praktiska tillämpning.

I jordbruket måste, framhålls det, hänsyn främst tas till intresset att
bevara vissa inslag i naturmiljön, inbegripet odlings- och kulturlandskapet.
Frågor om hänsynstagande till naturvården kan uppkomma bl. a. i
samband med strukturförändringar vid nedläggning av jordbruksmark
eller nyodling, vid införande av annan brukningsteknik eller vid genomförande
av markavvattningsåtgärder. Bestämmelserna skall kunna användas
för att skona t. ex. åkerholmar, mindre våtmarker, öppna diken, odlingsrösen,
stenmurar och mindre trädbestånd. Föreskrifter i de hänseenden
som nu har berörts kan användas för att tillgodose kulturminnesvården.
Föreskrifter kan också i vissa fall erfordras för att skydda växt- och
djurlivet. Innehållet i föreskrifterna måste självfallet anpassas till de skilda
förhållanden som råder inom olika delar av landet.

Tillämpningsområdet för de nu föreslagna hänsynsbestämmelserna omfattar
även sådan mark som inte är att beteckna som jordbruksmark i
skötsellagens mening, t. ex. hagmarker, skogsbryn, åkerholmar eller dikesrenar.
Något hinder föreligger således inte att meddela föreskrifter för att
skydda fauna och flora i t. ex. hagmarker, skogsbryn, åkerholmar eller
dikesrenar i anslutning till jordbruksmark. Där,vid kan även frågor som rör
användningen av kemiska bekämpningsmedel samt växtnäring bli aktuella.
På motsvarande sätt anges i skogsstyrelsens föreskrifter till 21 § skogsvårdslagen
att kemisk bekämpning samt gödsling skall undvikas i vissa
fall.

Frågan om landskapsvårdande/viltvårdande insatser i Skåne har uppmärksammats
i olika sammanhang. I jordbruksutskottets betänkande JoU
1979/80:27 behandlades en motion om skyddsplanteringar i det öppna
skånska landskapet. Utskottet hänvisade därvid bl. a. till vissa undersökningar
vid Sveriges lantbruksuniversitet rörande effekterna för jordbruket
och virkesproduktionen av lä- och alléplanteringar. Utskottet underströk
emellertid att den då aktuella motionen berörde uppgifter som i första
hand ålåg vederbörande länsstyrelse.

Enligt uppgift från naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Malmöhus län
bedrivs i samarbete med länsarbetsnämnden en omfattande verksamhet
inom landskapsvården i länet, totalt budgeterad till 7—8 milj. kr. under ett
normalår. Huvuddelen av dessa kostnader bestrids med beredskapsmedel
från arbetsmarknadsstyrelsen. Länsstyrelsen har bildat en särskild arbetsgrupp
för hithörande frågor. Verksamheten omfattar bl. a. skötsel av pilevallar,
rensning av märgelgravar och läplanteringar. En omfattande inven -

JoU 1984/85:11

tering av länets märgelgravar, vilka framför allt har stor betydelse för
viltvården, har genomförts. Verksamheten med läplanteringar har mött ett
mycket stort intresse från bl. a. jordbruksnäringens sida. Kostnaderna för
läplanteringar fördelas på så sätt att länsstyrelsen låter utföra arbetet
medan markägaren står för plantkostnaden.

Ett exempel på sådana initiativ som nämns ovan och även i motionen är
en överenskommelse under våren 1984 mellan länsstyrelsen i Malmöhus
län, Skånska jägarsällskapet, domänverket och hushållningssällskapet om
viss försöksverksamhet i Borgeby med olika typer av läplanteringar. Avsikten
är bl. a. att studera planteringarnas effekter på jordbruket, fältviltet
m. m. Flera liknande projekt bedrivs f. n. i länet.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett tiotal motioner från föregående
riksmöte rörande olika naturvårdsfrågor m. m. Motionerna berör
bl. a. allemansrätten, olika typer av skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen,
strandskyddet, våtmarkerna och samspelet mellan skogsbruk och
naturvård. Vidare behandlas förslag om vissa landskapsvårdande insatser
och om bemanningen av utsjöplatserna Gotska Sandön och Stora Karlsö
m. m.

Allemansrätten

I motion 1983/84:675 av Hugo Bergdahl och Karl Erik Eriksson (båda
fp) anförs att den svenska allemansrätten, som bl. a. innefattar rätten att
plocka vilda bär, gäller till förmån för alla som vistas i naturen, oberoende
av nationalitet. Normalt borde inte detta förhållande förorsaka problem i
våra bärmarker. Enligt motionen har dock anstormningen av hjortronplockare
från framför allt Finland och Norge vållat irritation hos den
svenska lokalbefolkningen. För många innevånare i Norrbotten och andra
gränslän är varje tillfälle till sysselsättning och extrainkomster välkommet.
Enligt motionärerna är det angeläget att likvärdiga bestämmelser skapas
inom de nordiska länderna angående rätten till bärplockning. I Sverige
finns ingen möjlighet att begränsa denna rätt eller ge någon form av
företräde för lokalbefolkningen. I såväl Finland som Norge finns däremot
legala möjligheter att i vissa fall begränsa hjortronplockningen till förmån
för bl. a. innevånarna i kommuner där hjortronplockning har stor ekonomisk
betydelse. Olovlig plockning kan därvid bestraffas med böter. Motionen
utmynnar i förslag att Sverige i lämplig form, t. ex. Nordiska rådet, tar
initiativ till enhetliga bestämmelser om rätten till hjortronplockning i de
nordiska länderna.

Som utskottet redovisat i det föregående företer rättsläget i Sverige,
Norge och Finland stora likheter i sådana allemansrättsliga frågor som

JoU 1984/85:11

gäller t. ex. rätten att färdas och vistas i skog och mark. När det gäller rätten
att ta naturalster, såsom hjortron, gäller i Norge och Finland vissa inskränkningar
som saknar motsvarighet i Sverige.

Rättsläget i Norge (se närmare ovan s. 4 f.) kan sammanfattas på följande
sätt. I de tre nordligaste fylkena Finnmark, Tromsö och Nordland är det
straffbart att mot ägarens uttryckliga förbud plocka hjortron på s. k. moltebaerland,
varmed avses bärmarker som har någon ekonomisk betydelse
för markägaren. Även om sådant förbud ej föreligger får bären endast
plockas för att förtäras på platsen. Detta följer av § 400 i den norska
straffloven. Vidare Finns en särskild lag från år 1970 om förbud mot
plockning av omogna hjortron (moltekart), vilken gäller i hela landet. När
det gäller statsägd mark i Finnmarks fylke är rätten att plocka hjortron i
regel förbehållen fylkets egen befolkning enligt en ”lov om statens umatrikulerte
grunn i Finnmarks fylke”. På statsägd mark i Nordlands och
Tromsö fylken har däremot rätten till hjortronplockning ansetts fri för
envar.

I Finland finns en lag år 1955 om begränsning av insamlingen av skogsprodukter
i vissa fall. Enligt denna lag får jord- och skogsbruksministeriet
besluta att rätten att plocka skogsbär och jämförliga naturprodukter på
statsägd mark inom vissa områden av Lapplands län skall förbehållas
ortsbefolkningen. I övrigt gäller i stort sett samma regler som i Sverige
beträffande rätten att ta naturalster.

Vid nordiska rådets 23 :e session i Reykjavik år 1975 behandlades ett
medlemsförslag om enhetliga nordiska regler om allemansrätten. Förslaget
bereddes i juridiska utskottet, som efter en omfattande remissbehandling
uttalade bl. a. att man funnit det vara ”en närmast olöslig uppgift” att
åstadkomma enhetliga bestämmelser i ämnet. I enlighet med juridiska
utskottets ställningstagande föranledde förslaget ingen åtgärd från Nordiska
rådets sida.

Jordbruksutskottet anser det i och för sig önskvärt att allemansrätten så
långt möjligt får en likformig innebörd i de nordiska länderna. Den grundprincipen
är viktig inte minst när det gäller att främja turism och friluftsliv
inom Norden. De inskränkningar i allemansrätten som motionärerna åsyftar
har tillkommit främst för att tillgodose ortsbefolkningens intressen i
vissa sysselsättningssvaga regioner. Den typ av intresseavvägningar som
ligger bakom dessa beslut liksom önskemålen om enhetliga bestämmelser
över gränserna bör i första hand behandlas inom ramen för det nordiska
samarbetet. Utskottet är för sin del inte berett att förorda något initiativ
från riksdagens sida i anslutning till motion 1983/84:675.

Skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen, m. m.

I motion 1983/84:849 av Lars Werner m. fl. (vpk) återkommer motionärerna
med ett yrkande om utredning syftande till ett grundlagsskydd för

JoU 1984/85:11

nationalparkerna. Vidare förordas att domänreservaten och vissa s. k.
privata reservat får ett lagligt skydd, t. ex. genom att avsättas till naturreservat
eller i något fall till nationalpark. För att lösa finansieringsfrågan
kan det enligt motionen övervägas att en del domänreservat överförs till
naturvårdsfonden utan ersättning. Vidare hemställs om omedelbara åtgärder
till skydd för urskogarna.

Utskottet har, som framgår av den föregående redovisningen, vid flera
tillfällen tidigare behandlat frågor som tas upp i de båda motionerna. Vad
beträffar skyddet för nationalparkerna har utskottet erinrat om att beslut
om att avsätta mark till nationalpark enligt nu gällande ordning meddelas
av regeringen efter riksdagens medgivande. Beslutet innebär att staten
såsom markägare inte får utan riksdagens samtycke nyttja mark eller
vatten inom nationalparken på ett sätt som strider mot dess ändamål (jfr
9 kap. 9 § regeringsformen). För att ytterligare trygga nationalparkerna har
man infört särskilda förbehåll, förutom i naturvårdslagen även i vissa
andra författningar, bl. a. gruvlagen och minerallagen.

Vad gäller ingrepp i nationalparker får utskottet erinra om att riksdagen
år 1980 på utskottets förslag i betänkande 1979/80:39 fastslog vissa principer
som innebär att den allra största restriktivitet måste iakttas när
sådana ingrepp aktualiseras. Utskottet anser att kraven på riksdagens
samtycke till exploateringsåtgärder m. m. som berör en nationalpark i
förening med det kraftfulla principuttalande som här hänvisats till måste
anses tillgodose berättigade önskemål i fråga om skyddet av nationalparkerna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:849, yrkande 1.

Vad beträffar förslagen i motion 1983/84:902 om olika åtgärder avseende
naturvårdsobjekt i fjällregionen får utskottet hänvisa till naturvårdsverkets
fjällutredning, vilken enligt uppgift kommer att ta upp samtliga de
frågor som avses i delyrkandena 1—4 och 6 i nämnda motion. Det kan
tilläggas att fjällutredningen redan framlagt en översiktlig naturvårdsplan
beträffande Jämtlands läns fjälltrakter, vari bl. a. föreslagits att en ny
nationalpark inrättas i Rogenområdet. Utredningen kommer att slutföras
under år 1985. I anslutning till yrkandet om inrättande av nationalpark i
Sjaunja vill utskottet nämna att ifrågavarande område f. n. endast är

JoU 1984/85:11

klassat som fågelskyddsområde, vilket ej innebär något skydd mot skogsavverkning
eller annan exploatering. 1 naturvårdsverkets urskogsinventering
(SNV PM 1511) har Sjaunjaområdet, som ägs av domänverket, betecknats
som ett av landets mest värdefulla våtmarks- och faunaområden.
Det innehåller också en mycket stor urskogsareal. Med hänsyn till områdets
storlek, variation av natur- och skogstyper, orördhet m. m. har det
hänförts till högsta bevarandeklass i inventeringen. Det ligger i sin helhet
innanför gränsen för svårföryngrad skog och omfattas således av tillståndsplikt
för avverkning enligt 19 § skogsvårdslagen. Totalarealen är
68 000 ha, varav 31 000 ha barrskog. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i
Norrbottens län har tillsammans utarbetat ett förslag om att större delen
av fågelskyddsområdet avsätts som naturreservat. Överläggningar i reservatsfrågan
pågår med bl. a. berörd kommun.

Enligt vad utskottet erfarit har domänverket anlagt skogsbilvägar för
avverkning inom ett område i södra delen av Sjaunja fågelskyddsområde,
den s. k. Appojaurehalvön. Området, som omfattar ca 800 ha, ligger utanför
gränsen till det planerade naturreservatet. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län har lämnat förhandstillstånd till avverkningen. Samråd mellan
domänverket, skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsens naturvårdsenhet har
ägt rum. Några planer på avverkning innanför den tilltänkta reservatsgränsen
föreligger numera inte från domänverkets sida.

Utskottet har i andra sammanhang uttalat sig för restriktivitet när det
gäller skogsbruksåtgärder inom de områden som omfattas av urskogsinventeringen
m. m. (se bl. a. JoU 1982/83:2 y). Vad beträffar den fortsatta
handläggningen av frågan om skyddsåtgärder för Sjaunjaområdet utgår
utskottet från att denna handläggs på ett sätt Sorn bl. a. tillgodoser naturvårdens
intressen. Mot bakgrund av de uppgifter som framkommit rörande
reservatsbildning och planerad avverkning m. m. har utskottet inte
funnit anledning att nu förorda något initiativ från riksdagens sida i detta
ärende.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis att motion 1983/84:902 i nu aktuella
delar inte föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

1 anslutning till förslagen i de båda motionerna rörande skydd för
urskogarna vill utskottet hänvisa till naturvårdsverkets urskogsinventering,
som närmare redovisats på s. 9 f. ovan. Resursbehoven i samband
med denna inventering tas upp i verkets anslagsframställning för budgetåret
1985/86. Vidare pågår diskussioner angående finansieringen av nya
naturvårdsobjekt mellan berörda myndigheter, bl. a. naturvårdsverket och
domänverket. Utskottet anser med hänsyn till det anförda att motion
1983/84:849 yrkande 2 i nu berörd del och motion 1983/84:902 yrkande
11 inte f. n. påkallar någon riksdagens åtgärd.

Frågan om överförande av domänreservat till naturreservat har senast
behandlats i utskottets betänkande JoU 1982/83:34, till vilket här hänvisas.
I anslutning till naturvårdsverkets urskogsinventering m. m. och till

JoU 1984/85:11

verkets anslagsframställning kommer, som utskottet nyss anfört, frågan
om finansieringen av nya naturvårdsobjekt att diskuteras i ett vidare
sammanhang. Bl. a. med hänsyn härtill anser utskottet ej att motion 1983/
84:849, yrkande 2, i motsvarande del, påkallar någon vidare åtgärd.

I motion 1983/84:1303 av Rolf Rämgård m. fl. (c, m) anförs att statens
ekonomiska resurser för att lösa in produktiv skogsmark i samband med
reservatsbildning är starkt begränsade. Innan beslut om naturreservat
fattas har det oftast föregåtts av ett s. k. interimistiskt förordnande, som
kan gälla i tre år. Efter reservatsbeslutet kan länsstyrelsen med stöd av
naturvårdslagen förlänga gällande ettårsfrist för förhandlingar om ersättning
till tre år. Det kan således förflyta en orimligt lång tid från det ett
naturreservat aktualiserats till dess ersättningsfrågan är löst. Enligt motionen
måste man göra en noggrann prioritering av naturreservaten så att
dessa ryms inom tillgängliga ekonomiska ramar. Övriga områden bör
”omprövas och utgå”. Vidare bör den i 33 § naturvårdslagen angivna
tidsfristen för förhandlingar med markägaren ej kunna förlängas.

Till den del motionen berör resurserna för att inrätta nya naturvårdsobjekt
får utskottet hänvisa till vad som ovan anförts rörande naturvårdsverkets
bedömningar i hithörande frågor. Utskottet utgår från att synpunkter
av det slag som motionärerna för fram kommer att prövas bl. a. i
samband med budgetberedningen i regering och riksdag. Vad beträffar
den i 33 § NVL angivna tidsfristen för förhandlingar om ersättning i
samband med reservatsbildning m. m. får utskottet erinra om att denna
bestämmelse ej är bindande för markägaren. Denne kan i princip när som
helst efter det att beslutet om reservatsbildning e. d. vunnit laga kraft få
ersättningsfrågan prövad genom att väcka talan i fastighetsdomstol. I
förarbetena till 33 § NVL har understrukits vikten av att ersättningsfrågor
i största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen och att möjligheten
till förlängning av tidsfristen i fråga utnyttjas med restriktivitet. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1983/84:1303.

Enligt motion 1983/84:1300 av Per Israelsson m. fl. (vpk) kräver syftet
med de naturskyddade områdena att allmänhetens tillträde till dessa områden
regleras. Detta är nödvändigt för att minimera störningen och undvika
förslitning. En mera ovanlig typ av störning, som likväl vållat vissa
problem, är flygningen med privatflyg över naturskyddade områden. Enligt
motionärerna bör regeringen vidta åtgärder för att stoppa denna form
av störningar.

Utskottet erinrar om att luftfartskungörelsen (1961:558) ger vissa möjligheter
att inskränka flygverksamheten om det är påkallat av hänsyn till
naturskydd och friluftsliv. Vad särskilt gäller nationalparkerna har i en del
fall i resp. reglemente föreskrivits förbud mot landning med luftfartyg.
Problemen med civil flygtrafik framför allt i fjällområdena har uppmärksammats
av naturvårdsverket och av vissa länsstyrelser. Inom naturvårds -

JoU 1984/85:11

verket arbetar man f. n. med att åstadkomma strängare regler för luftfart
inom nationalparkerna. Utskottet anser mot angivna bakgrund att motion
1983/84:1300 inte påkallar något initiativ från riksdagens sida.

Strandskydd

Enligt motion 1983/84:927 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) bör åtgärder
vidtas för att främja fritidsboende och byggande av fritidshus. Den fysiska
riksplaneringen visar enligt motionen att fritidsbebyggelse kan tillåtas i
stora delar av vårt land utan att naturvårdsintressen och andra skyddsintressen
behöver bli lidande. Bl. a. bör det vara möjligt att i viss utsträckning
tillgodose medborgarnas önskemål om strandnära tomtmark, eftersom vi
i vårt land har mycket god tillgång på stränder. Endast en ytterst liten del
av den strandnära marken skulle behöva tas i anspråk. För att underlätta
en sådan utveckling av fritidsboendet bör reglerna om generellt strandskydd
ändras, och i stället bör länsstyrelserna ges möjlighet att förordna
om strandskydd i de fall detta är motiverat.

Som framgår av den föregående redogörelsen kan länsstyrelsen besluta
om undantag från strandskyddsbestämmelserna beträffande ett visst
strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv.
Vidare kan — efter prövning i det enskilda fallet — dispens medges från
förbud mot bebyggelse m. fl. åtgärder inom strandskyddsområde (15 —
16 §§ NVL). Sistnämnda dispensprövning kan av länsstyrelsen delegeras
till kommunen enligt 43 § NVL. Utskottet har tidigare, vid behandlingen
av liknande motioner, ansett att utvecklingen hittills inte gett stöd för
uppfattningen att en återgång till tidigare gällande system varit motiverad.
De nu aktuella motionerna ger ej anledning till ändrat ställningstagande.
Motionerna 1983/84:927 och 1983/84:1843 avstyrks således.

Våtmarker

I motion 1983/84:902 (yrkande 7) av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp)
anförs att det i vårt land finns stora arealer våtmarker som inte ger någon
nämnvärd avkastning men som från ekologisk synpunkt är utomordentligt
värdefulla. De spelar stor roll för bl. a. vattenbalansen och som tillflyktsort
för djur och växter. Genom nya tekniska landvinningar kan våtmarkerna
bli ekonomiskt intressanta, t. ex. för skogsodling och energiförsörjning.

JoU 1984/85:11

Hittills gjorda undersökningar visar att våtmarkerna behöver ett starkare
skydd i lagstiftningen. Sålunda bör tillståndsplikt för våtmarksdikning
införas. Inventeringen av våtmarkerna bör påskyndas och intensifieras,
med klassning av deras skyddsvärde och avgränsning av våtmarker som
inte får exploateras. Statligt stöd bör enligt motionen ej utgå till exploatering
som strider mot starka naturvårdsintressen.

Fr. o. m. år 1983 har en regional våtmarksinventering startats för att ge
underlag för en bedömning av våtmarkernas betydelse och skyddsvärde i
förhållande till intressena för bl. a. torvtäkt och skoglig virkesproduktion.
Denna inventering genomförs i samverkan mellan naturvårdsverket och
berörda länsstyrelser. Naturvårdsverket svarar härvid för bl. a. planering,
utbildning och samordning medan resp. länsstyrelse genomför inventeringen
och sammanställer regionala redovisningar.

Utskottet vill i sammanhanget också fästa uppmärksamheten på att den
nya vattenlagen (1983:291), som trätt i kraft den 1 januari 1984, innehåller
bestämmelser som stärker naturvårdens intressen vid prövningen av markavvattningsföretag.
I samband med prövningen av förslaget till vattenlag
förordade utskottet vidare att det vattenrättsliga prövningssystemet borde
kompletteras med en tillståndsprövning enligt naturvårdslagen (JoU
1982/83:30 s. 57 f.). Frågan härom övervägs f. n. i jordbruksdepartementet.

Sammanfattningsvis anser utskottet att syftet med motion 1983/84:902
yrkande 7 kan förväntas bli tillgodosett utan någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks således.

Skogsbruket och naturvården

Enligt motion 1983/84:360 av Rune Evensson m. fl. (s) är efterlevnaden
av 21 § skogsvårdslagen och dess tillämpningsföreskrifter dålig. Detta är
otillfredsställande både från naturvårdssynpunkt och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet. Att bestämmelserna inte följs beror på okunnighet
om gällande bestämmelser, ovilja att följa dessa samt vetskapen om
att överträdelser inte beivras. Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
har enligt motionen lagt ned ett lovvärt arbete på att utbilda sin personal
i fråga om hänsynsreglerna. Men det krävs även informations- och övervakningsresurser
för att ändra markägarnas och avverkarnas inställning
till dessa regler om de skall fungera i praktiken. Det bör åläggas skogssty -

JoU 1984/85:11

reisen att ansvara för att utbildningen i hänsynsreglerna blir obligatorisk
på alla nivåer inom skogsbruket, för att skogsvårdsstyrelserna ökar satsningen
på information och upplysning och att möjligheterna till vite enligt
27 § skogsvårdslagen utnyttjas mera.

I motion 1983/84:849 (yrkandena 4 och 5) av Lars Werner m. fl. (vpk)
tas upp vissa naturvårdsfrågor i samband med dels avvecklingen av
5:3-skogarna, dels skogsbruk i allmänhet. Enligt motionen finns det klara
motsättningar mellan natur- och kulturvården och de åtgärder som vidtas
enligt 5 § 3 skogsvårdslagen. Statliga bidrag får inte satsas på avverkning
av bevarandevärda lövskogsområden, hagmarker, skogsbryn och liknande.
En uppföljning och kartläggning av hur avvecklandet av 5:3-skogarna
sker i förhållande till naturvårdsintressena framstår alltmer som angeläget.

1 motion 1983/84:902, yrkandena 10 och 12, av Jan-Erik Wikström
m. fl. (fp) föreslås olika åtgärder rörande skogsbrukets förhållande till
naturvården m. m. Enligt motionärerna måste en utvärdering och skärpning
av hithörande bestämmelser komma till stånd. Förslaget motiveras
bl. a. med att återstående rester av naturskogar, urskogar och andra värdefulla
områden snabbt håller på att försvinna. Av den s. k. gammelskogen
återstår endast ca 45 000 ha, Norrbottens län och fjällregionerna oräknade.

Utskottet har i det föregående redogjort för de grundläggande bestämmelserna
i 21 § skogsvårdslagen om skogsbrukets hänsyn till naturvården
och för skogsstyrelsens tillämpningsföreskrifter i ämnet. Utskottet vill
erinra om att sådana föreskrifter inte får innebära att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. De intressen som bestämmelserna åsyftar
skall kunna tillgodoses inom ramen för ett rationellt bedrivet skogsbruk.
Kravet i motion 1983/84:902 om en allmän skärpning av hithörande regler
kan inte, utan närmare överväganden huruvida en sådan skärpning är
förenlig med nyssnämnda grundprincip, läggas till grund för någon riksdagens
framställning i berörda hänseende. Motionen avstyrks i motsvarande
del (yrkande 10).

JoU 1984/85:11

Det anförda innebär inte att utskottet ställer sig avvisande till önskemålen
om en uppföljning av hur hänsynsreglerna fungerat i praktiken och om
en tillämpning som verkligen svarar mot intentionerna bakom 1979 års
skogspolitiska beslut. Utskottet kan bl. a. instämma i vad som anförts i
motion 1983/84:360 om värdet av information och utbildning rörande
hänsynsreglerna. Som framgår av redogörelsen ovan (s. 23) har skogsstyrelsen
fäst stor vikt vid samspelet mellan skogsbruket och miljövården och
behovet av ökade insatser när det gäller information och rådgivning om
naturvårdshänsyn till såväl de enskilda skogsägarna som andra myndigheter
och organisationer. Utskottet är bl. a. med hänsyn härtill inte berett
att nu föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion
1983/84:360.

1 anslutning till motionerna 1983/84:849 och 1983/84:902 i de delar som
berör avvecklingen av de s. k. 5:3-skogarna får utskottet erinra om att
särskilda lagbestämmelser införts för att skydda den s. k. ädellövskogen,
vilken definitionsmässigt innefattar även vissa hagmarker med ädla lövträd.
Bestämmelser härom finns i ädellövskogslagen (1984:119), som trätt
i kraft den 1 juli 1984. I ett interpellationssvar den 23 oktober 1984 har
jordbruksministern påpekat att hänsyn skall tas till naturvården och andra
allmänna intressen vid prövning av en ansökan om statsbidrag för avveckling
av 5:3-skogar. Bidrag får inte beviljas om åtgärden i fråga står i strid
med bestämmelserna om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen. Enligt
skogsstyrelsens föreskrifter till bidragsförordningen får lågproducerande
bestånd som bedöms ha särskilt värde från naturvårdssynpunkt inte ingå
i återväxtföretag som erhåller bidrag. Av jordbruksministerns anförande
framgår vidare att skogsstyrelsen och naturvårdsverket nyligen presenterat
riktlinjerna för skogsvårdsstyrelsernas och länsstyrelsernas samarbete i
frågor som rör naturvårdshänsyn i skogsbruket. Där anges bl. a. att länsstyrelserna
bör förse skogsvårdsstyrelserna med underlagsmaterial i arbetet
med 5:3-skogarna. En lista på sådana typer av områden som kan vara
av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt har redovisats. Skogsvårdsstyrelserna
bör enligt riktlinjerna samråda med länsstyrelserna och i vissa
fall med kommunerna när sådana områden är aktuella för åtgärd. Vid en
ansökan om bidrag för avveckling av 5:3-skogar skall skogsvårdsstyrelsen
också regelmässigt ta reda på om länsstyrelsen anser att den aktuella
marken av hänsyn till kulturminnesvården eller naturvården inte bör tas
i anspråk för virkesproduktion.

Utskottet anser sammanfattningsvis att programmet för avveckling av
5:3-skogar är omgärdat av föreskrifter som bör utgöra en garanti för att
den negativa utveckling för naturvården som motionärerna uttryckt farhågor
för inte behöver befaras. Enligt utskottets mening påkallar motionerna
ingen vidare åtgärd i nu berörda delar (motion 1983/84:849 yrkande
4 och 1983/84:902 yrkande 12).

Förslagen i motion 1983/84:849 yrkande 5 kan anses i viss mån tillgo -

JoU 1984/85:11

dosedda genom de föreskrifter m. m. som utskottet redovisat ovan (s. 16).
Detta gäller bl. a. önskemålet om att naturvårdsintressen beaktas i den
översiktliga skogsinventeringen (ÖSI) och annan planering i skogsbruket.
Av redovisningen framgår vidare att bränning och annan markbehandling
skall undvikas på särskilt skyddsvärda fågellokaler under häckningstiden.
Utskottet kan i detta hänseende instämma i motionens synpunkter så till
vida att det är önskvärt att skogsbruket i sin planering bl. a. tar hänsyn till
att vissa fågelarter ofta söker sig till nyavverkade områden under häckningsperioden.
Motionärernas krav på tillståndsplikt för hyggesplöjning
är däremot enligt utskottets mening alltför långtgående. Det får dock
förutsättas att motionens syfte i stor utsträckning kan tillgodoses genom en
tillämpning av bestämmelserna om anmälningsplikt och samråd enligt
naturvårdslagstiftningen, vilka närmare redovisats i det föregående. Sammanfattningsvis
anser utskottet att yrkande 5 i motion 1983/84:849 inte
f. n. påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Återstående yrkanden i motion 1983/84:902 syftar bl. a. till en kollektiv
finansiering av vissa naturvårdsinsatser i skogsbruket. Utskottet får härvidlag
hänvisa till att skogsvårdsavgiften successivt höjts under de senaste
åren och f. n. uppgår till 8 %o av skogsbruksvärdet (SkU 1983/84:12). Den
senaste höjningen beräknas ge en intäktsökning på ca 170 milj. kr. Vidare
må nämnas att en del av de medel som anvisats för avveckling av 5^-skogarna
är avsedda att användas för att finansiera undersökningar av naturvärden
m. m. hos berörda områden.

Önskemålet att statsbidrag eller annat statligt stöd inte får utgå till
åtgärder som strider mot väsentliga naturvårdsintressen är i huvudsak
redan tillgodosett genom de regler som angetts i det föregående (se bl. a.
7§ förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket). Med det
anförda avstyrker utskottet även yrkandena 13 och 14 i motion 1983/
84:902.

Bemanningen av Gotska Sandön och Stora Karlsö

I motion 1983/84:1770 av Gunhild Bolander (c) och Per-Axel Nilsson
(s) anförs att de båda öarna Gotska Sandön och Stora Karlsö är utsjöplatser,
vars bemanning ställts under diskussion på grund av bristande resurser
vid naturvårdsverket.

Efter automatiseringen av fyrplatserna på de båda öarna har överenskommelser
träffats mellan berörda intressenter såsom naturvårdsverket,
sjöfartsverket. SMH1, rikspolisstyrelsen och domänverket om att lösa bemanningsfrågorna.
Det är ur skilda synpunkter viktigt att denna beman -

JoU 1984/85:11

ning även i fortsättningen upprätthålls, anför motionärerna. Tillsynspersonalen
på öarna har nämligen en rad viktiga uppgifter att utföra, såsom
väderobservationer, bevakning av oljeutsläpp, skogsbränder, djurliv och
natur m. m.

Som utskottet i det föregående redovisat har statens naturvårdsverk i juli
1984 hos regeringen (jordbruksdepartementet) hemställt om extra medel
för täckande av merkostnaden för åretruntbemanning på de båda öarna.
Framställningen prövas f. n. i jordbruksdepartementet. I ett frågesvar den
23 oktober 1984 har jordbruksministern anfört att berörda myndigheter
har utrett frågan om fortsatt åretruntbemanning på Gotska Sandön och
Stora Karlsö. Av det redovisade materialet framgår att det finns behov av
en sådan bemanning. Den fortsatta beredningen av ärendet inom regeringskansliet
sker enligt jordbruksministern med utgångspunkt i att det
skall vara fortsatt åretruntbemanning på båda öarna.

I avbidan på den fortsatta beredningen av ärendet i regeringskansliet
och med hänvisning till den positiva inställning som redovisats i jordbruksministerns
frågesvar föreslår utskottet att motion 1983/84:1770 lämnas
utan vidare åtgärd från riksdagens sida.

Översyn av naturvårdslagen m. m.

Enligt motion 1983/84:902 (yrkande 15) av Jan-Erik Wikström m. fl.
(fp) är naturvårdslagen i vissa avseenden otillräcklig. Det är därför tid för
en allmän översyn av lagen, varvid man bör eftersträva att i en ny lag
inarbeta bestämmelser från annan lagstiftning som berör naturvården. En
annan utgångspunkt bör vara att regler om hänsyn till naturvården införs
i sådan lagstiftning som reglerar verksamhet med inverkan på naturen. Ett
mera konkret kommunalt ansvar för naturvården bör vidare slås fast. I
avvaktan på en allmän översyn föreslår motionärerna en ändring av naturvårdslagen
som skulle ge naturvårdsverket möjlighet att direkt hos regeringen
ta initiativ till att skydda värdefulla naturområden. Det finns enligt
motionen en rad exempel på att vederbörande länsstyrelse — trots påpekanden
från naturvårdsverket — underlåtit att ta upp skyddsfrågan för ett
visst område, varigenom värdefull natur förstörts.

Utskottet behandlade under riksmötet 1983/84 ett liknande motionsyrkande
om en översyn av naturvårdslagen m. m. (JoU 1983/84:18). I sitt av
riksdagen godkända betänkande hänvisade utskottet bl. a. till att det under
1970- och 1980-talen genomförts en rad viktiga reformer på naturvårdens
område. Någon allmän översyn av NVL fann utskottet i detta sammanhang
ej skäl att förorda. Vad som anförts i den nu aktuella motionen ger
ej utskottet anledning att ändra uppfattning i denna fråga. Beträffande
förslaget att ge naturvårdsverket viss initiativrätt i fråga om skyddsåtgärder
enligt NVL får utskottet ånyo hänvisa till de bestämmelser i NVL som
gör det möjligt för verket att bl. a. besvärsvägen få till stånd en prövning

JoU 1984/85:11

av ett visst naturområdes skyddsvärde. Med det anförda avstyrker utskottet
yrkande 15 i motion 1983/84:902.

Landskapsvård

Utskottet har givetvis inga invändningar mot att kraftledningsgator och
liknande områden i största möjliga utsträckning utnyttjas för produktion
eller för åtgärder som främjar naturvård och friluftsliv. Som framgår av
den föregående redogörelsen är möjligheterna härvidlag i viss mån beroende
av innehållet i de säkerhetsföreskrifter m. m. som reglerar framdragning
och begagnande av elektriska starkströmsanläggningar. Frågan
om kraftledningar i den fysiska planeringen har behandlats i en rapport år
1978 av statens planverk. Rapporten revideras f. n. i samråd med bl. a.
statens naturvårdsverk. Utgångspunkten för naturvårdsverkets prövning
är att kraftledningsgatorna är en produktionsresurs som bör tillvaratas och
utnyttjas. Enligt naturvårdsverket kan ledningsgator utnyttjas för virkesproduktion
i den utsträckning markägare finnér det ekonomiskt möjligt
och så långt de elektriska säkerhetsföreskrifterna medger. Vissa marker
används bl. a. för julgransodling. Ett ökande intresse finns också för att
utnyttja ledningsgator för viltvårdande åtgärder.

Mot angivna bakgrund anser sig utskottet kunna utgå från att syftet med
motion 1983/84:322 till stor del kommer att tillgodoses. Motionen påkallar
inget särskilt initiativ från riksdagens sida.

JoU 1984/85:11

tionärerna anser det angeläget att denna typ av verksamhet, som ofta
initieras av organisationer och enskilda markägare, erhåller stöd av staten
genom t. ex. skogsvårdsstyrelserna, genom sysselsättningspolitiken och
som stöd till forskningen.

Utskottet har i det föregående redogjort för de nya lagreglerna om
jordbrukets hänsyn till naturvårdens intressen, vilka ger ökade möjligheter
att bevara vissa inslag i naturmiljön, inbegripet odlings- och kulturlandskapet.
Av redogörelsen framgår vidare att de i motionen berörda frågorna
ägnats stort intresse av såväl myndigheter som organisationer och enskilda
lantbrukare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda bildat en särskild
arbetsgrupp för frågor om landskapsvård inom länet. Verksamheten omfattar
bl. a. skötsel av pilevallar, rensning av märgelgravar och läplanteringar.
En omfattande inventering av länets märgelgravar, vilka framför
allt har stor betydelse för viltvården, har genomförts. Verksamheten med
läplanteringar har mött ett mycket stort intresse från bl. a. jordbruksnäringens
sida. Försök med olika typer av läplanteringar m. m. bedrivs inom
ett flertal områden.

Utskottet anser att angivna hänsynsregler och pågående försöksverksamhet
m. m. är ägnade att i stor utsträckning tillgodose syftet med motion
1983/84:2119. Motionen påkallar inte någon vidare åtgärd från riksdagens
sida i nu aktuell del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande enhetliga nordiska regler om allemansrätten

att riksdagen lämnar motion 1983/84:675 utan vidare åtgärd,

2. beträffande grundlagsskydd för nationalparker

att riksdagen lämnar motion 1983/84:849 yrkande 1 utan vidare
åtgärd,

3. beträffande Stora Sjöfallets nationalpark

att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 1,

4. beträffande nya nationalparker i Sjaunja, Taavavuoma och Rogenområdet att

riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkandena 2—4,

5. beträffande skydd för fjällvärlden i övrigt

att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 6,

6. beträffande skydd för urskogar m. m.

att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1983/84:849
yrkande 2 i motsvarande del och motion 1983/84:902 yrkande
11,

7. beträffande skydd för domänreservat och privata reservat

att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1983/84:849
yrkande 2 i motsvarande del,

JoU 1984/85:11

8. beträffande vissa ersättningsfrågor m. m.

att riksdagen lämnar motion 1983/84:1303 utan vidare åtgärd,

9. beträffande flygtrafik över naturskyddade områden

att riksdagen lämnar motion 1983/84:1300 utan vidare åtgärd,

10. beträffande strandskydd

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:927 och 1983/
84:1843,

11. beträffande våtmarker

att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 7,

12. beträffande skogsbrukets hänsyn till naturvården m. m.

a) att riksdagen lämnar motion 1983/84:360 utan vidare åtgärd,

b) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1983/84:849
yrkande 4 och motion 1983/84:902 yrkande 12,

c) att riksdagen lämnar motion 1983/84:849 yrkande 5 utan
vidare åtgärd,

d) att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 10,

e) att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 13,

f) att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 14,

13. beträffande bemanningen av Gotska Sandön och Stora Karlsö
att riksdagen lämnar motion 1983/84:1770 utan vidare åtgärd,

14. beträffande översyn av naturvårdslagen m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:902 yrkande 15,

15. beträffande landskapsvård m. m.

a) att riksdagen lämnar motion 1983/84:322 utan vidare åtgärd,

b) att riksdagen lämnar motion 1983/84:2119 yrkande 4 utan
vidare åtgärd.

Stockholm den 13 november 1984
På jordbruksutskottets vägnar

EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Hans Wachtmeister
(m), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m),
Jan Fransson (s), Margareta Winberg (s), John Andersson (vpk), Åke
Selberg (s), Jan-Eric Virgin (m), Bengt Kronblad (s), Lennart Brunander
(c), Bo Arvidson (m) och Lars Ernestam (fp).

JoU 1984/85:11

Reservationer
1. Grundlagsskydd för nationalparker (moni. 2)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att naturen inte bara är grunden för
jordbruks- och skogsproduktion samt en källa till mineralförekomster och
vattenkraft. Den utgör också miljö för rekreation. Därför måste det finnas
naturområden runt våra tätorter som lämpar sig för just rekreation. För
både människornas rekreation och för den vetenskapliga forskningen om
utvecklingen i vår natur måste det finnas områden som skyddas mot
exploatering.

Enligt utskottets mening kan det starkt ifrågasättas om den nuvarande
naturvårdslagstiftningen verkligen ger tillräckligt skydd för miljövårdsoch
rekreationsintressena. Inte minst utgör behandlingen av Stora Sjöfallets
nationalpark ett exempel härpå. Det finns inga garantier för att liknande
ingrepp inte kommer att göras i andra nationalparker. Det kan t. ex.
uppstår tillfälliga majoriteter i riksdagen för sådana ingrepp när starka
exploateringsintressen gör sig gällande. Utskottet delar därför den i motion
1983/84:849 framförda uppfattningen att det finns anledning att
överväga förstärkt legalt skydd mot exploatering av nationalparker, naturreservat
och naturvårdsområden. Som sägs i motionen bör för nationalparkernas
del ett grundlagsskydd övervägas. Härigenom skulle bl. a. redovisningen
inför väljarna säkras innan ett övergrepp görs.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande grundlagsskydd för nationalparker

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:849 yrkande 1 hos
regeringen hemställer om utredning och förslag om förstärkt
legalt skydd för nationalparker, med inriktning på grundlagsskydd
för nationalparkerna,

2. Skydd för fjällvärlden, nya nationalparker m. m. (mom. 3—5)

Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Vad beträffar”
och på s. 27 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Som i motion 1983/84:902 anförs finns i fjällvärlden landets mest värdefulla
naturområden med bl. a. högalpina glaciärområden, högproduktiva
älvdalar och hedområden med stora botaniska värden. Området är
genom sin storlek, sin relativa orördhet och sina naturvärden unikt i
Europa. Fjällvärden erbjuder också utomordentliga rekreations- och turistvärden
såväl sommar- som vintertid. Fjällområdet är också en bas för
rennäringen.

JoU 1984/85:11

På olika sätt har statsmakterna sökt skydda fjällvärlden mot exploatering,
bl. a. genom riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. I praktiken har
det visat sig att skyddet inte varit tillräckligt hållbart. De ingrepp som
gjorts i nationalparkerna t. ex. visar att exploateringsintresset ofta väger
tyngre än skyddsintresset. Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har
visat sig tänjbara så snart de ställts mot konkreta företagsekonomiska krav
från bl. a. skogsbruket. Utskottet anser mot angivna bakgrund att det är
nödvändigt att ge det svenska fjällområdet ett bättre och mera varaktigt
skydd mot exploatering. Efter detta principiella ställningstagande, som
utskottet föreslår att riksdagen ger regeringen till känna, övergår utskottet
till att behandla motionärernas förslag i övrigt angående skyddsåtgärder
i fjällområdet.

Vad först gäller den nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark delar utskottet
motionärernas uppfattning att denna delvis är så exploaterad att
den inte kan fylla de krav som måste ställas på en nationalpark. När det
gäller utskottets principiella inställning till exploatering av nationalparker
hänvisar utskottet till sina uttalanden i betänkande 1979/80:39.1 detta av
riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet bl. a. att den allra
största restriktivitet måste iakttas när ingrepp i nationalparker aktualiseras.
När det gäller Stora Sjöfallet har betydande exploatering redan ägt
rum, vilket gör att delar av nationalparken inte längre kan sägas vara ett
objekt med särskilt stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt. Eftersom
nationalparksinstitutet enligt utskottets mening bör reserveras för sådana
särskilt skyddsvärda objekt, delar utskottet motionärernas uppfattning att
Stora Sjöfallets nationalpark bör upplösas och att de inte exploaterade
delarna bör överföras till Sareks nationalpark respektive till en nyinrättad
nationalpark i Sjaunja. Riksdagen bör hos regeringen anhålla om ett
förslag till sådana åtgärder.

1 motionen förordas också nya nationalparker inom Sjuanjaområdet
och inom Taavavuomaområdet. Dessa båda områden har uppenbarligen
mycket stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt och tillhör båda de
europeiska våtmarker som det är särskilt angeläget att bevara. Särskilt när
det gäller Sjaunja vill utskottet understryka vikten av att detta område, som
f. n. endast är klassat som fågelskyddsområde, snarast möjligt erhåller ett
effektivare skydd mot exploatering i form av skogsavverkning m. m.

I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om inrättande av
nationalparker i de båda områdena nu bör prövas.

När det gäller Taavavuoma bör framhallas att områdets botaniska värden
är utomordentliga. Att det i området finns mycket känsliga palsmyrområden
och ett ytterst värdefullt fågelliv har i andra sammanhang också
understrukits.

Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av fjällvärlden.
Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från angränsande
områden i Norge. 1 området finns glesa urskogsartade barrskogar och

JoU 1984/85:11

blockmarker. Av särskilt intresse är s. k. rogenmorän, drumlinisering och
rullstensåsar. Det är också en tillflykt för hotade djurarter. Rogenområdet
är f. n. naturreservat. Dock är det angeläget att det, eftersom det hör till det
mest unika och storslagna i landet, ges högsta skyddsvärde, dvs. att det
avsätts som nationalpark.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1983/84:902 yrkandena
1 —4 och 6 bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 — 5 bort ha följande lydelse:

3. beträffande Stora Sjöfallets nationalpark

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:902 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. att riksdagen med anledning av motion 1983/84:902 yrkandena
2 — 4 hos regeringen begär förslag om inrättande av nya nationalparker
i Sjaunja, Taavavuoma och Rogenområdet,

5. att riksdagen med anledning av motion 1983/84:902 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i övrigt
anfört om skydd för fjällvärlden,

3. Skydd för urskogar m. m. (mom. 6)

Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”1 anslutning”
och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motion 1983/84:902 framförda åsikten att gammelskogens
situation är ytterst allvarlig Anspråken från skogsbruket är
stora. Inventeringarna är tidsödande och görs med knappa resurser. Resurserna
för att skydda områdena genom att bilda naturreservat är alltför
små. Det finns uppenbara risker att också merparten av de små rester som
finns kvar av gammelskogen kommer att försvinna medan naturvården
inventerar och väntar på bättre anslag. Därför måste samtliga kända
sådana områden ges ett tillfälligt skydd mot avverkning i enlighet med vad
naturvårdsverket tidigare föreslagit.

Det är därför nödvändigt att inventeringarna snarast kan fullföljas och
åtföljas av ett ambitiöst bevarandeprogram. Det är inget drastiskt krav att
några promille av vår skogsmark bevaras. Ett sådant bevarandeprogram
kommer givetvis att dra kostnader, särskilt för att betala skogsägarna för
att de låter skogen stå kvar. Med tanke på den betydelse gammelskogen har
också för skogsbruket är det rimligt att skogsbruket kollektivt finansierar
bevarandeprogramemt.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att riksdagen uttalar
sig för att urskogsinventeringen påskyndas och att ett bevarandeprogram
utarbetas och genomförs. Åtgärder bör vidtas för att avverkning av sådana
skogar ej skall förekomma i avvaktan på inventeringen. Det får ankomma
på regeringen att lösa uppkommande ersättningsfrågor i samråd med bl. a.

JoU 1984/85:11

naturvårdsverket och domänverket. Genom utskottets ställningstagande
tillgodoses även motion 1983/84:849 yrkande 2 i motsvarande del.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande skydd för urskogar m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:849 yrkande 2
i motsvarande del och motion 1983/84:902 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Skydd för domänreservat och privata reservat (mom. 7)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Frågan om”
och på s. 28 slutar med ”vidare åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att befintliga domänreservat och privata
reservat ges ett legalt skydd. Dessa utgör, som framhålls i motion 1983/
84:849, en från naturvårdssynpunkt mycket värdefull tillgång. De ekonomiska
resurserna för att bilda nya naturreservat är emellertid begränsade.
Utskottet anser därför att frågan om överförande av mark från domänfonden
till naturvårdsfonden på nytt bör aktualiseras. Särskilt skyddsvärda
områden kan vid tillämpningen av ett sådant system överföras till naturvårdsfonden
utan ersättning och således utan att belasta statsbudgeten.
Det bör ankomma på regeringen att i en proposition till riksdagen lägga
fram förslag om överförande av domänverksmark i enlighet med av utskottet
angivna riktlinjer. Vad utskottet anfört med anledning av motion
1983/84:849 yrkande 2 i nu berörd del bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande skydd för domänreservat och privata reservat

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:849 yrkande 2
i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

5. Vissa ersättningsfrågor m. m. (mom. 8)

Einar Larsson (c), Hans Wachtmeister (m), Sven Eric Lorentzon (m),
Jan-Eric Virgin (m), Lennart Brunander (c) och Bo Arvidson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Till den” och
slutar med ”1983/84:1303” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motionen framhålla att det av bl. a. naturvårdsverkets
anslagsframställning klart framgår att anspråken på säkerställande
av nya naturvårdsobjekt vida överstiger de ekonomiska ramar
som anvisats och som i framtiden rimligen kan komma i fråga för detta
ändamål. Härav följer att ambitionsnivån i naturvårdsarbetet och finansieringsformerna
måste bli föremål för en grundlig omprövning. Som

JoU 1984/85:11

motionärerna anfört bör en noggrann prioritering av naturreservaten göras
så att dessa ryms inom tillgängliga, samhällsekonomiskt motiverade,
ramar. Det bör ankomma på regeringen att i samband med budgetbehandlingen
ta upp dessa frågor till övervägande och redovisa resultatet härav
för riksdagens prövning. 1 anslutning till övriga synpunkter i motionen vill
utskottet understryka det angelägna i att reservatsärenden m. m. inte onödigtvis
drar ut på tiden och att framför allt ersättningsfrågorna behandlas
med största möjliga skyndsamhet. I förarbetena till 33 § N VL har för övrigt
gjorts uttalanden som överensstämmer med motionärernas önskemål härvidlag.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1983/84:1303 bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande vissa ersättningsfrågor m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1303 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Strandskydd (mom. 10)

Sven Eric Lorentzon, Jan-Eric Virgin och Bo Arvidson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att det givetvis är angeläget att ha ett
väl fungerande strandskydd. Det finns emellertid — framför allt vid våra
insjöar, men även i kustområdena — stora arealer vilkas beskaffenhet gör
dem olämpliga eller svårtillgängliga för friluftsliv. Man kan mot angiven
bakgrund ifrågasätta om det varit rationellt att göra strandskyddet generellt
för att sedan överlåta till länsstyrelser att medge dispens för områden
som är utan intresse för det rörliga friluftslivet, med den belastning detta
innebär för byggnadslovgivningen. Enligt utskottets mening fungerade de
tidigare reglerna, som innebar att länsstyrelserna förordnade om strandskydd
i de områden där detta ansågs erforderligt, på ett smidigare och
mindre byråkratiskt sätt än de nuvarande. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning att erfarenheterna av den år 1974 genomförda lagändringen
beträffande strandskydd talar för att man går tillbaka till den
tidigare regleringen av skyddet. Riksdagen bör begära att regeringen i
angivet syfte lägger fram förslag till ändring av naturvårdslagens bestämmelser
om strandskydd. Genom utskottets ställningstagande tillgodoses i
första hand motion 1983/84:927 och till stor del även motion 1983/
84:1843.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande strandskydd

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:927 och med an -

JoU 1984/85:11

ledning av motion 1983/84:1843 hos regeringen anhåller om
förslag till ändring av naturvårdslagens bestämmelser om
strandskydd i enlighet med vad utskottet anfört,

7. Skogsbrukets hänsyn till naturvården m. m. (mom. 12 b)

John Andersson (vpk) och Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”1 anslutning”
och slutar med ”yrkande 12)” bort ha följande lydelse:

I anslutning till motionerna 1983/84:849 och 1983/84:902 vill utskottet
framhålla att det finns klara motsättningar mellan å ena sidan naturvårdens
och kulturminnesvårdens intressen och å andra sidan de åtgärder som
vidtas för att avveckla 5:3-skogarna. Prognoser utarbetade på grundval av
skogsmyndigheternas egna inventeringar och planer visar att avvecklingsprogrammet
kan få mycket allvarliga följder för naturen. I de södra delarna
av landet har man bl. a. från naturskyddsorganisationernas sida dragit
slutsatsen att mellan en fjärdedel och hälften av alla lövskogar är i farozonen.
De berörda områdena har marginell betydelse för skogsbruket men
utgör ofta refugier för både djur och växter, varav många sällsynta arter.
Ett konsekvent genomförande av 5:3-programmet, med dessa ensidiga
satsning på barrskog, kan leda till en utarmning av landskapet. Mot
angivna bakgrund ansluter sig utskottet till kraven i de båda motionerna
på en uppföljning och kartläggning av hur naturvårdsintressena påverkas
av programmet i fråga. Utskottet förutsätter att kompletterande bestämmelser
utfärdas så att väsentliga naturvårds- och kulturminnesvårdsintressen
ej kommer till skada.

dels utskottets hemställan under 12 b bort ha följande lydelse:

12. b) att riksdagen med anledning av motion 1983/84:849 yrkande
4 och 1983/84:902 yrkande 12 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

8. Skogsbrukets hänsyn till naturvården m. m. (mom. 12 d och e)

Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”(yrkande 10)” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 1983/84:902 är det nödvändigt att skogsbruket
tar tillräcklig hänsyn till bl. a. naturvårdens krav. Sådan hänsyn kan innebära
att de mest radikala metoderna inte används i områden med särskilda
natur- eller friluftslivsvärden, att hyggenas storlek begränsas, att man låter
bli att avverka i vissa känsliga områden, att ursprungliga skogstyper bevaras
m. m.

I skogsvårdslagen finns bestämmelser om naturvårdshänsyn. Dessa an -

JoU 1984/85:11

ger att skogsbruket måste bedrivas under vissa restriktioner. De begränsningar
man kunnat göra med hänvisning till skogsvårdslagen har dock
varit få och av ringa omfattning. Så snart som konflikter uppstått mellan
skogsbruket och naturvården har frågan om insatser enligt naturvårdslagen
aktualiserats. Sådana insatser borde inte vara nödvändiga om intentionerna
bakom skogsvårdslagens bestämmelser fått fullt genomslag. Bristen
på pengar har sedan gjort att man inte kunnat skapa naturreservat i
tillräcklig omfattning. Detta innebär att de återstående resterna av naturskogar,
urskogar och andra värdefulla områden snabbt håller på att försvinna.

Det är därför nödvändigt att snabbt få till stånd en utvärdering av
bestämmelserna om naturvårdshänsyn och att en skärpning av bestämmelserna
kommer till stånd. Det behöver inte nödvändigtvis innebära ändringar
i paragraferna i skogsvårdslagen. Snarare gäller det de förordningar
och föreskrifter som utfärdas utifrån lagen. Det bör påpekas att de inskränkningar
i skogsbruket som här diskuterats är av den karaktären att
någon ersättning till markägaren inte skall utgå. Den nu flytande gränsen
för när ersättning skall utgå måste preciseras. Om mer omfattande inskränkningar
krävs får reservatsbildning ske.

Utskottet ansluter sig således till yrkandet i motion 1983/84:902 om en
utvärdering och skärpning av bestämmelserna om naturvårdshänsyn i
skogsbruket och föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet i detta hänseende anfört.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Återstående
yrkanden” och slutar med ”1983/84:902” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i yrkandet i motion 1983/84:902 att skogsbruket
självt bör finansiera naturvårdsinsatser som i ett långsiktigt perspektiv är
till nytta också för skogsbruket. Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande
till regeringen ansluter sig till denna princip. Önskemålet att

(lika med utskottet) till skogsbruket).

dels utskottets hemställan under 12 d och e bort ha följande lydelse:

12. d) att riksdagen med anledning av motion 1983/84:902 yrkande
10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

e)att riksdagen med anledning av motion 1983/84:902 yrkande
13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

9. översyn av naturvårdslagen m. m. (mom. 14)

Lars Ernestam (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och på s. 35 slutar med ”1983/84:902” bort ha följande
lydelse:

JoU 1984/85:11

Utskottet delar motionärernas åsikt att naturvårdslagen i vissa avseenden
är otillräcklig och att det nu är tid för en allmän översyn av lagen.
Översynen bör utföras i huvudsak enligt de riktlinjer som anges i motion
1983/84:902. Bl. a. bör utgångspunkten vara att man i naturvårdslagstiftningen
samlar regler om naturvårdshänsyn i alla verksamheter som påverkar
naturen. I avvaktan på en sådan översyn bör, som motionärerna
föreslagit, sådana ändringar i lagen göras att naturvårdsverket direkt hos
regeringen kan initiera skyddsåtgärder för värdefulla naturområden, oberoende
av vederbörande länsstyrelses ställningstagande.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande översyn av naturvårdslagen m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1983/84: 902 yrkande 15
hos regeringen hemställer om översyn av och ändring i naturvårdslagen
i enlighet med vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden
1. Skydd för våtmarkerna

Lars Ernestam (fp) anför:

I vårt land finns totalt 6—7 miljoner ha våtmarker av olika slag som inte
ger någon direkt produktiv avkastning för jord- och skogsbruket. Dessa
områden är ekologiskt sett av utomordentligt stor betydelse. De spelar stor
roll för vattenbalansen och som ostörda områden för djur och växter. De
bidrar också i hög grad till omväxlingen i landskapet.

Genom nya tekniska landvinningar har våtmarkerna efter hand blivit
intressanta för olika typer av exploatering, såsom skogsbruk, torvtäkt och
s. k. energiskogsodling.

Mot denna bakgrund är det viktigt att skyddet av våtmarkerna ägnas
den största uppmärsksamhet och att naturvårdsintressena kommer in på
ett tidigt skede i den fysiska planeringen.

Med hänsyn till pågående våtmarksinventeringar och till att frågan om
tillståndsplikt för skogsdikning m. m. nu övervägs i regeringskansliet har
jag inte ansett det nödvändigt att föreslå något riksdagsinitiativ i frågan.
Jag vill dock understryka det angelägna i att våtmarksinventeringen fullföljs
och att tillräckliga resurser anvisas för ändamålet.

2. Bemanningen av Gotska Sandön och Stora Karlsö

Einar Larsson och Lennart Brunander (båda c) anför:

Frågan om åretruntbemanning av Gotska Sandön och Stora Karlsö är
utomordentligt viktig från en rad olika synpunkter. I motion 1983/84:1770
har utförligt redovisats alla de betydelsefulla funktioner som utförs av

JoU 1984/85:11

tillsynspersonalen på de både öarna. Det kan gälla bevakning av djur- och
växtliv, väderobservationer, oljeutsläpp, brandskydd, sjösäkerhetsfrågor
och mycket annat. I förhållande till andra stater kan ett åretruntboende ha
särskild betydelse vid förhandlingar om gränsdragningsfrågor m. m. Med
hänsyn till den positiva grundtonen i jordbruksministerns frågesvar har vi
för dagen inte ansett det nödvändigt att förorda någon riksdagens framställning
i bemanningsfrågan. Vi utgår från att regeringens positiva inställning
till fortsatt åretruntbemanning också innebär att erforderliga medel
kommer att anvisas för ändamålet.

Liber Tryck Stockholm 1984