om naturvård (Betänkande 1986/87:JoU3 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande
1986/87:3

om naturvård

JoU

1986/87:3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas, helt eller delvis, ett antal motioner om naturvård.

Frågor på följande områden behandlas:

- Allemansrätt

- Nationalparker och naturreservat

- Urskogsskydd

- Naturvårdslagen

- Antarktis

Samtliga motionsyrkanden avstyrks av utskottet. Till betänkandet har
fogats fem reservationer (fp), (c) och (vpk).

Motionerna

Motion 1985/86:Jo308 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas såvitt nu är i
fråga (yrkande 8)

8. att riksdagen uttalar att inventeringen av skyddsvärda naturområden
snarast bör slutföras samt att riksdagen därefter föreläggs förslag om
framtida skydd för dessa områden.

Motion 1985/86:Jo310 av John Andersson (vpk), vari yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till varaktigt skydd för
skogsområden i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion 1985/86:Jo706 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s), vari yrkas att
riksdagen hos regeringen anhåller om utredning angående förvaltningen av
de nuvarande naturreservaten vid Kullaberg, frågan om att bilda nationalpark
av området samt allmänhetens rätt att befara vägarna inom detsamma.

Motion 1985/86:Jo723 av Olle Svensson m.fl. (s), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
skälen till att göra Ridö-Sundbyholms-arkipelagen till nationalpark.

Motion 1985/86: Jo738 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari yrkas såvitt nu är
i fråga (yrkandena 5-9, 17 och 27)

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en

nationalpark i Sjaunjaområdet, 1

1 Riksdagen 1986/87. 16 sami. Nr3

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuomaområdet,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en plan för skydd av
fjällvärlden,

17. att riksdagen hos regeringen begär att ett program för bevarande av
återstående urskogar (gammelskogar) snarast utarbetas och genomförs samt
att i avvaktan härpå avverkning av sådana skogar ej tillåts,

27. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av och ändringar i
naturvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motion 1985/86:Jo742 av Anders G Högmark och Erik Hovhammar (m),
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en genomgång och eventuell översyn av
allemansrättens tillämpning och uttolkning.

Motion 1985/86:Jo758 av Barbro Evermo m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
enhetligare föreskrifter för djurskyddsområden och om rakare information
om dessa.

Motion 1985/86:Jo760 av Tommy Franzén m.fl. (vpk), vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om insatser för naturvården i Stockholms skärgård.

Motion 1985/86:Jo777 av Karl Erik Olsson m. fl. (c), vari yrkas såvitt nu är i
fråga (yrkande 2)

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om initiativ för att få Antarktis förklarat som
internationell nationalpark.

Utskottet
Allemansrätt
Allemansrätt och naturskydd

Enligt motion Jo742 har utvecklingen gått därhän att naturen - särskilt i
organiserade vandrings- och kanotleder - utnyttjas så hårt för friluftsliv att
uppenbar risk finns för obotliga skador på växt- och djurliv. Skäl föreligger
därför att företa en allsidig genomgång av hur allemansrätten i praktiken
kommit att uttolkas och tillämpas. Om denna tillämpning innebär konflikter
med skyddsintresset i naturvårdslagen, får det enligt motionärerna övervägas
om allemansrätten skall preciseras till sitt innehåll.

Allemansrätten kom till positivt uttryck genom lagstiftning år 1974 (prop.
1974:166, Joll 1974:52). Då erhöll 1 § i naturvårdslagen (1964:822) sin
nuvarande lydelse, enligt vilken naturen utgör en nationell tillgång som skall
skyddas och vårdas och som är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. I den
proposition som låg till grund för lagstiftningen framhöll departementsche -

JoU 1986/87:3

fen att det på flera punkter rådde oklarhet om vad allemansrätten innebar jQy 1986/87:3
och fortsatte (prop. 1974:166 s. 92):

För min del anser jag att en lagstiftning angående allemansrättens innehåll
skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i skälighetsfrågor där
olägenheterna i dag inte är större än att de kan övervinnas med upplysning
och uppmaning till hänsyn. Jag anser det emellertid värdefullt att markera
allemansrättens betydelse i NVL:s inledande bestämmelse. Allemansrätten,
som saknar motstycke i flertalet andra länder, är av avgörande betydelse för
människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Jag
förordar att i NVL:s 1 § förs in ett tillägg, varigenom - utan någon precisering
av allemansrättens innebörd - slås fast att naturen är tillgänglig för alla i
enlighet med allemansrätten.

Sedan dess har frågor om allemansrätten prövats av riksdagen vid ett flertal
tillfällen (JoU 1975/76:5 och 28, 1976/77:10, 1978/79:8, 1979/80:7, 1982/
83:17, 1983/84:18 och 1985/86:10). Kännetecknande har därvid varit att
riksdagen hållit fast vid principen att inte i någon riktning precisera
allemansrättens innehåll. I stället har betydelsen av en god och allsidig
information om allemansrätten framhållits.

Utskottet vill med anledning av den nu aktuella motionen till en början
betona att utvecklingen under senare tid mot ett allt intensivare utnyttjande
av naturen för rekreation och friluftsliv i allt väsentligt är att anse som positiv.
Som antyds i motionen kan emellertid denna utveckling också innebära
ökade risker för t. ex. miljöförslitning och andra konflikter mellan friluftsliv
och markägarintressen. Utskottet finner det därför angeläget att än en gång
framhålla vikten av en effektiv och vederhäftig information om allemansrätten
och de rättigheter och skyldigheter som denna innebär. Naturvårdsverket
och andra myndigheter bedriver också sedan länge sådan informationsverksamhet,
och nämnas kan att naturvårdsverket i samarbete med turistrådet i år
givit ut ett informationspaket om allemansrätten, innehållande bl. a. affischer,
broschyrer och skyltar på flera språk. Paketet innehåller information
om allemansrätten i flera hänseenden och tonvikten är - med hänvisning till
det allt intensivare friluftslivet - lagd mera på information om skyldigheterna
än rättigheterna. I sammanhanget kan också erinras om att riksdagen vid
behandlingen av årets statsbudget beslutade om en viss höjning av naturvårdsverkets
anslag för miljövårdsinformation med motivering att medel
behövdes för en ökad information om allemansrätten (JoU 1985/86:13
s. 88-89).

Mot bakgrund av nu redovisade förhållanden utgår utskottet ifrån att
ansvariga myndigheter också i fortsättningen följer utvecklingen och vidtar
erforderliga åtgärder för att motverka förslitning av markområden och andra
negativa följder som ett utövande av allemansrätten kan medföra. Utöver
dessa uttalanden av utskottet påkallar motionen enligt utskottets mening inte
någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Motion Jo742 avstyrks således.

Dj urskyddsomräden och allemansrätt

JoU 1986/87:3

Med utgångspunkt i allemansrätten föreslås i motion Jo758 att informationen
till allmänheten om föreskrifter för djurskyddsområden förbättras i syfte att
förhindra oavsiktliga överträdelser av sådana föreskrifter. Motionärerna
nämner särskilt att bristfällig information i praktiken kan omöjliggöra för
t. ex. båtsportutövare att iaktta sådana landstigningsförbud som tidvis gäller
för vissa fågelskyddsområden.

Bestämmelser enligt vilka särskilda föreskrifter till skydd för vissa
djurarter (djurskyddsområden) kan meddelas finns i naturvårdslagen (14 §).
Sådana föreskrifter - som meddelas av länsstyrelsen - kan innebära bl. a.
inskränkningar i allmänhetens rätt att uppehålla sig inom området. Allmänheten
informeras om dessa föreskrifter genom att länsstyrelsen i beslutet om
djurskyddsområde som regel anger på vilket sätt och i vilken omfattning
områdets gränser skall utmärkas genom skyltning på platsen och huruvida
annan information om området skall lämnas på dessa skyltar. Vidare sprids
information om djurskyddsområden och andra tillträdesbegränsningar i
naturen med hjälp av t. ex. turistbyråer och genom anslag vid marinor och
gästhamnar.

Enligt vad utskottet erfarit lär informationen om djurskyddsområden och
om vilka föreskrifter som gäller för dessa vara tämligen enhetlig inom varje
län för sig medan skillnader däremot förekommer från län till län. Detta har
uppmärksammats, och ansträngningar pågår i syfte att åstadkomma en större
överensstämmelse också de olika länen emellan. Sålunda lär numera
informationen om djurskyddsområden vara enhetlig inom Stockholms län
och Södermanlands län.

En annan viktig källa till information om djurskyddsområden utgör de i
motionen särskilt omnämnda s. k. båtsportkorten. Dessa kort innehåller
såväl nautiska som topografiska uppgifter av betydelse för båtsport och
friluftsliv i skärgårdar och andra liknande områden. Bl. a. anges i korten
djurskyddsområden och begränsningar i rätten att tillträda sådana områden.
Båtsportkorten finns till försäljning i allmänna handeln och utarbetas under
medverkan av naturvårdsverket och sjöfartsverket. Korten revideras vartannat
år, och enligt uppgift kommer utmärkningen av djurskyddsområden
fr. o. m. i år att göras tydligare genom att i årets upplaga av båtsportkorten
dessa områden kommer att markeras med röd färg i stället för som hittills
med grön.

Utskottet kan således konstatera att berörda myndigheter har uppmärksamheten
riktad på behovet av en god och tillgänglig information om våra
djurskyddsområden och att förbättringar i linje med vad motionären
efterlyser redan har vidtagits eller är att vänta. Enligt utskottets mening får
yrkandet i motion Jo758 därmed anses vara i väsentlig mån tillgodosett, och
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är
inte erforderlig.

Nationalparker och naturreservat

JoU 1986/87:3

Fjällen

I motion Jo738 föreslås att Stora Sjöfallet upphör som självständig nationalpark,
eftersom den omfattande byggnation av vägar och kraftverk m. m. som
har skett inom området kan luckra upp respekten för den fridlysning som ett
nationalparksbeslut normalt skall innebära (yrkande 5). Vidare hemställs i
motionen att nationalparker inrättas i Sjaunja, Taavavuoma och Rögen
(yrkandena 6, 7 resp. 8) samt att förslag framtas om en plan för ett bättre
skydd överlag av fjällvärlden (yrkande 9).

Nu redovisade frågor har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen, senast
vid det förra riksmötet, då utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(JoU 1985/86:10) avstyrkte samma motionsyrkanden som de nu aktuella
genom att till en början hänvisa till vad utskottet hade anfört vid riksmötet
året dessförinnan (JoU 1984/85:11 s. 26—27):

Det kan tilläggas att fjällutredningen redan framlagt en översiktlig naturvårdsplan
beträffande Jämtlands läns fjälltrakter, vari bl. a. föreslagits att en
ny nationalpark inrättas i Rogenområdet. Utredningen kommer att slutföras
under år 1985. I anslutning till yrkandet om inrättande av nationalpark i
Sjaunja vill utskottet nämna att ifrågavarande område för närvarande endast
är klassat som fågelskyddsområde, vilket ej innebär något skydd mot
skogsavverkning eller annan exploatering. I naturvårdsverkets urskogsinventering
(SNV PM 1511) har Sjaunjaområdet, som ägs av domänverket,
betecknats som ett av landets mest värdefulla våtmarks- och faunaområden.
Det innehåller också en mycket stor utskogsareal. Med hänsyn till områdets
storlek, variation av natur- och skogstyper, orördhet m. m. har det hänförts
till högsta bevarandeklass i inventeringen. Det ligger i sin helhet innanför
gränsen för svårföryngrad skog och omfattas således av tillståndsplikt för
avverkning enligt 19 § skogsvårdslagen. Totalarealen är 68 000 ha, varav
31 000 ha barrskog. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län har
tillsammans utarbetat ett förslag om att större delen av fågelskyddsområdet
avsätts som naturreservat. Överläggningar i reservatsfrågan pågår med bl. a.
berörd kommun.

Härefter anförde utskottet (JoU 1985/86:10 s. 6-7):

Enligt vad utskottet erfarit beräknas naturvårdsverkets fjällutredning och
därmed även överväganden beträffande nationalparkerna i norr komma att
slutföras kring kommande årsskifte.

De planer som föreligger på att inrätta ett naturreservat i Sjaunja som
omtalas i det refererade stycket är nu långt framskridna. Naturreservatet
skulle bli större än det i naturvårdsverkets PM beskrivna urskogsområdet och
omfatta 34 kvadratmil, dvs. en yta stor som Blekinge län. I länsstyrelsen i
Luleå räknar man med att kunna inrätta reservatet kanske redan före
årsskiftet.

Av den lämnade redovisningen framgår att de överväganden som görs av
vederbörande myndigheter om skyddet av naturen i fjällområdena är långt
framskridna.

I anslutning till den nu aktuella motionen skall nämnas att länsstyrelsen i
Norrbottens län genom beslut den 7 mars 1986 har förklarat Sjaunja som
naturreservat samt att natruvårdsverkets fjällutredning numera är slutförd
(redovisad i mars 1986 i publikationen Naturvård i fjällen). I utredningen har

92 fjällområden av intresse från naturvårdssynpunkt inventerats (bland dem
de områden som avses i motionen), och en bedömning av skyddsvärdet har
gjorts för varje område. Utredningen skall ligga till grund för berörda
länsstyrelsers och naturvårdsverkets fortsatta arbete med en naturvårdsplan
för fjällen.

De frågor som tas upp i motionen torde komma att bli föremål för behandling
i det fortsatta arbetet på en naturvårdsplan för fjällen. I avvaktan på
resultatet av detta arbete bör någon åtgärd från riksdagens sida inte vidtas.
Utskottet avstyrker därför motion Jo738 i nu ifrågavarande delar (yrkandena
5-9).

Ridö-Sundbyholms-arkipelagen

I motion Jo723 föreslås att Ridö-Sundbyholms-arkipelagen förklaras som
nationalpark. Området är beläget i Mälaren mellan Eskilstuna och Västerås.
Ett beslut år 1984 att förklara området som naturreservat ger enligt motionen
ett otillräckligt skydd för området.

Motsvarande motionsyrkande var föremål för riksdagens prövning vid
förra riksmötet. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1985/86:10
s. 8) avstyrkte utskottet motionen med hänvisning till att det inom naturvårdsverket
pågick arbete med en plan över sådana områden i landets södra
delar, vilka borde ges nationalparksskydd. Det anmärktes att RidöSundbyholms-arkipelagen
var aktuell i det sammanhanget.

Enligt vad utskottet inhämtat är det nämnda planarbetet ännu inte
avslutat. Den fråga som tas upp i motionen är således alltjämt föremål för
överväganden hos berörd myndighet, och motionen bör därför inte för
närvarande föranleda någon riksdagens åtgärd. Motion Jo723 avstyrks av
utskottet.

Kullaberg

I motion Jo706 framförs synpunkter på förvaltningen av naturreservaten vid
Kullaberg. Vad som bl. a. är föremål för kritik från motionärernas sida är att
entréavgifter tas ut vid inpassage till området och att den nuvarande
förvaltaren av området saknar förutsättningar att fullgöra sina naturvårdande
uppgifter. Vidare ifrågasätts om inte reservatet bör avsättas till nationalpark.

Samma yrkande var föremål för riksdagens prövning vid riksmötet
1979/80.1 sitt betänkande (JoU 1979/80:30) lämnade utskottet inledningsvis
en beskrivning av naturreservaten vid Kullaberg som i allt väsentligt äger
giltighet också i dag, dock att den bilavgift som nämns numera uppgår till 10
kr. Utskottet anförde:

Kullaberg är en långsmal, relativt hög urbergsrygg som bildar spetsen av en
halvö mellan Skälderviken och Öresund i nordvästra Skåne. I området finns
två naturreservat, västra och östra Kullaberg.

Västra Kullaberg avsattes som naturreservat genom beslut den 30 juni
1971 av länsstyrelsen i Malmöhus län. Reservatet omfattar 280 ha och ägs av
AB Kullabergs Natur med Kungl. Fysiografiska sällskapet som huvuddeläga -

JoU 1986/87:3

re. Det förvaltas av markägaren i samråd med länets skogsvårdsstyrelse.
Kullabergs östra naturreservat omfattar 700 ha och förvaltas av Gyllenstiernska
Krapperupsstiftelsen i samråd med skogs vårdsstyrelsen.

AB Kullabergs Natur har tre huvudsakliga inkomstkällor, nämligen
entréavgifter, arrenden och försäljning av skogsprodukter. Intäkterna går
oavkortat till kostnader för områdets skötsel och underhåll, inbegripet löner
till anställd personal. Inträdesavgiftens storlek bestäms av länsstyrelsen efter
hörande av bl. a. statens naturvårdsverk. Entréavgift tas ut under tiden 20
mars till 7 november. Avgiften är för närvarande för bil 7 kr. och för
besökande som använder huvudentrén 1 kr. Avgiften för buss är 40-70 kr.
beroende på antalet passagerare. Den besökare som betalar avgift får ett
informationsblad om Kullaberg. Fri passage kan ske för gående som
använder annan entré än huvudentrén till området.

Beträffande avgiftsbeläggningens förenlighet med grunderna för allemansrätten
kan nämnas att markägare i vissa fall ansetts äga rätt att utkräva
avgift av allmänheten för besök inom område där bl. a. särskilda anordningar
vidtagits eller av annan orsak kostnader uppkommit för områdets vård och
skötsel.

Den av AB Kullabergs Natur tillämpade avgiftsbeläggningen har flera
gånger prövats av domstol. Bolaget har därvid tillerkänts rätt att ta ut avgifter
med hänsyn till de särskilda anordningar bolaget iordningställt för allmänheten.

Utskottet avstyrkte därefter det då aktuella motionsyrkandet och anförde
därvid följande (JoU 1979/80:30 s. 3):

Utskottet vill framhålla att det ankommer på länsstyrelsen att i s. k.
skötselplan meddela föreskrifter angående förvaltningen av naturreservat.
Av remissyttrandena framgår att slutgiltig skötselplan för området i fråga för
närvarande är under utarbetande. Med hänsyn till pågående skötselplanering
anser såväl naturvårdsverket som länsstyrelsen i Malmöhus län att
anledning saknas att göra en särskild utredning angående förvaltningen av
området. Enligt naturvårdsverket är nuvarande ägande- och skyddsform för
ifrågavarande naturreservat fullt godtagbar. Det bör tilläggas att länsstyrelsen
i sitt yttrande framhållit att det inte finns någon grund för klagomål mot
det sätt varpå området sköts och att såväl anläggningar som vegetation är
välskötta. Motionärernas påståenden om vissa missförhållanden rörande
skötseln av området får härigenom anses vederlagda. Beträffande avgiftsbeläggningen
har länsstyrelsen bl. a. framhållit att fri passage kan ske för
gående som ej använder huvudentrén. I anslutning härtill bör påpekas att
bolaget vid domstolsprövning tillerkänts rätt till avgiftsbeläggning med
hänsyn till de särskilda anordningar bolaget iordningställt för allmänheten.
Ett avskaffande av entréavgifterna förutsätter, som naturvårdsverket anfört,
att medel till vården av naturreservatet garanteras på annat sätt. Utskottet
finner mot bakgrund av här redovisade förhållanden ingen anledning att
förorda en utredning av det slag motionärerna åsyftat.

Enligt utskottets mening saknas anledning att frångå den principiella
inställning till naturvårdsförvaltningen vid Kullaberg som utskottet sålunda
tidigare har givit uttryck för. Härtill kommer att naturvårdsförvaltningskommittén
i sitt nyligen avgivna betänkande (Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt
behandlar flera frågor av central betydelse för den framtida naturvårdsförvaltningen
och i avvaktan på att betänkandet blivit föremål för ytterligare
överväganden bör sådana åtgärder som föreslås i motionen inte vidtas.
Motion Jo706 avstyrks således av utskottet.

JoU 1986/87:3

Stockholms skärgård

Enligt motion Jo760 behövs naturvårdsinsatser för att bevara Stockholms
skärgård som ett levande skärgårdsområde. Bl. a. krävs åtgärder beträffande
tillsyn och sophämtning samt ökade arbetsinsatser för att skydda naturreservaten
från nedslitning.

De frågor som motionen närmast tar sikte på - tillsyn, sophämtning och
allmänna resursfrågor - behandlas i naturvårdsförvaltningskommittens betänkande
(Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. I avvaktan på att betänkandet
blivit föremål för ytterligare överväganden bör motionen inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida. Motion Jo760 avstyrks.

Urskogsskydd

I motion Jo308 hävdas - med utgångspunkt i skogen som en naturresurs - att
det behövs en naturvårdsstrategi med syfte att samordna skyddet av hotade
arter, unika naturområden och områden med en representativ natur, vilken
kan fungera som underlag för en prioritering av skyddsinsatserna. Enligt
motionären bör därför en totalinventering slutföras med hjälp av bl. a.
naturvårdsverkets och skogsstyrelsens urskogsinventering, varefter skyddsvärda
områden måste garanteras skydd för framtiden.

Frågan om skyddet av urskogarna tas upp också i motion Jo310, vari
uttrycks oro för att domänreservat och privata reservat saknar lagligt skydd
mot avverkning. Motionären menar att sådana reservat måste inventeras och
att skydds- och förvaltningsformer skall utarbetas även för dessa.

I motion Jo738 föreslås (yrkande 17) att ett program för bevarande av
gammelskogen snarast bör utarbetas och genomföras.

Urskogsskyddet var med anledning av motionsyrkanden motsvarande de
nu aktuella föremål för behandling av riksdagen vid två tillfällen under det
förra riksmötet, JoU 1985/86:9 (s. 10) och JoU 1985/86:10 (s. 7). I det
sistnämnda betänkandet anförde utskottet bl. a. följande:

En omfattande inventering av landets urskogar och urskogsliknande skogar
har under perioden 1979-1982 genomförts av statens naturvårdsverk och
skogsstyrelsen. Med ledning av inventeringen har naturvårdsverket träffat
överenskommelse med domänverket om att skydda 52 urskogsområden med
en sammanlagd areal av en kvarts miljon hektar statsägd skog huvudsakligen
i de fjällnära områdena, i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Därutöver har regeringen beslutat förklara urskogsområdena
Pärlälven. Dellikälven och Kirjesålandet i Lappland vara av sådan
betydelse från naturvårdens synpunkt att de bör bevaras för framtiden.
Naturvårdsverket har fått i uppdrag att utarbeta skydds- och förvaltningsformer
för de nämnda 55 urskogsområdena.

Urskogsområdena i de nordligaste länen är till övervägande del belägna på
statsägd mark. Så är emellertid icke fallet med ”urskogarna” i södra och
mellersta Sverige. Naturvårdsverket framhåller i sin anslagsframställning för
budgetåret 1986/87 att det skyddsbehov som föranleds av urskogsinventeringen
är betydande och uppskattas till storleksordningen 400—500 milj. kr.
Härvid räknar verket med skydd enbart av de i högsta angelägenhetsklassen
medtagna objekten. Till följd av den begränsade medelstillgången bör i
första hand ersättningar för aktuella objekt utgå till enskilda markägare.

JoU 1986/87:3

Större delen av urskogarna är belägna på statens mark. Förvaltare av statens
skogar avses få dessa objekt ersatta ekonomiskt under en längre tidsperiod.
Naturvårdsverket avser försöka genomföra ett motsvarande arrangemang
beträffande bolagsägda naturvårdsobjekt. Enligt anslagsframställningen
avses ett större antal objekt som för närvarande förvaltas av domänverket
komma att överföras från domänfonden till naturvårdsfonden på en gång
under budgetåret 1985/86. Betalningen härför samt för ytterligare ett antal
domänfondsobjekt avses ske genom årliga avbetalningar till domänverket
med 8 milj. kr. i minst 5 år.

Utskottet får för egen del framhålla att, som framgår av den lämnade
redogörelsen, frågan om bevarandet av urskogarna i de fjällnära områdena i
praktiken lösts genom de beslut som fattats om bevarande av ett antal
skogsområden. Naturvårdsverket har fått regeringens uppdrag att utarbeta
skydds- och förvaltningsformer för dessa områden. När det gäller urskogsområdena
i övriga delar av landet har naturvårdsverket utarbetat ett program
för bevarande av de områden som förts upp i den högsta angelägenhetsklassen
i den nyligen genomförda urskogsinventeringen. Dessa områden avses
bli inrättade som naturresevat.

Uppdraget för naturvårdsverket att utarbeta skydds- och förvaltningsformer
för de nämnda urskogsområdena pågår enligt vad utskottet erfarit alltjämt,
liksom arbetet att med bevarandeprogrammet som grund redovisa skyddsvärda
områden och utarbeta ett handlingsprogram för det fortsatta skyddsarbetet.
Vid behandlingen av årets budgetförslag framhöll utskottet (JoU
1985/86:13 s. 91) att anslaget Mark för naturvård borde hållas på en fortsatt
hög nivå så att skydd kunde ges åt områden av särskilt stor betydelse från
naturvårdssynpunkt, bl. a. urskogsområden. Vidare kan nämnas att naturvårdsförvaltningskommittén
i betänkande (Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt
berör allmänna prioriteringsfrågor i naturvårdsarbetet, vilka kan vara
av betydelse också för det fortsatta arbetet med urskogsskyddet.

Enligt utskottets mening får önskemålen i de aktuella motionerna anses vara
i väsentlig mån tillgodosedda genom det arbete - syftande till ett förbättrat
urskogsskydd - som i enlighet med det nyss anförda redan pågår hos berörda
myndigheter. Motionerna Jo308 yrkande 8, Jo310 och Jo738 yrkande 17
avstyrks därför av utskottet.

Översyn av naturvårdslagen m. m.

I motion Jo738 begärs (yrkande 27) en översyn av och ändringar i
naturvårdslagen. Enligt motionärerna är lagen otillräcklig och otidsenlig.
Regler från annan lagstiftning bör inarbetas i naturvårdslagen så att man får
en samlad naturvårdslagstiftning. Naturvårdsarbetet bör koncentreras och
förenklas. Ett mer konkret kommunalt ansvar bör slås fast.

En motion med samma innehåll behandlades av riksdagen vid förra
riksmötet. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1985/86:10 s. 12)
avstyrkte utskottet motionen med hänvisning främst till att det under 1970-och 1980-talen hade genomförts en rad viktiga reformer på naturvårdens
område.

JoU 1986/87:3

Denna bedömning äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet, särskilt
som sedan dess ytterligare viktiga ändringar har skett i naturvårdslagen (se
JoU 1985/86:21). Härtill kommer att naturvårdsförvaltningskommittén i
betänkandet (Ds Jo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt behandlar ett flertal
frågor av central betydelse för naturvårdsförvaltningen och även lägger fram
förslag som kan komma att medföra genomgripande förändringar i stora
delar av naturvårdslagstiftningen. Sålunda behandlar kommittén ingående
den av motionärerna särskilt omnämnda frågan om det kommunala ansvaret
för naturvårdsförvaltningen, något som direkt berörs också i det pågående
arbetet med en ny plan- och bygglag och en ny naturresurslag. Vidare bör
nämnas att - enligt vad utskottet erfarit - överväganden pågår inom
regeringskansliet med anledning av miljöskyddsutredningens slutbetänkande
(SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II.

Med hänvisning till nu redovisade förhållanden avstyrker utskottet
yrkande 27 i motion Jo738.

Antarktis

I motion Jo777 hemställs (yrkande 2) att Sverige tar internationella initiativ
genom UNEP (United Nations Environmental Programme) för att få
Antarktis förklarat som en internationell nationalpark som skall vara öppen
för alla länder för fredlig samverkan och fri forskning utan kommersiell
exploatering.

Den antarktiska kontinenten har blivit föremål för territoriella anspråk från
flera stater, som traditionellt varit aktiva i området. Storbritannien var det
första land som reste krav på en del av kontinenten och därefter har Nya
Zeeland, Frankrike, Australien, Norge, Chile och Argentina gjort anspråk
på områden som totalt täcker större delen av den antarktiska kontinenten.

Under åren efter andra världskriget skärptes den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Antarktis på grund av de konkurrerande suveränitetskraven i
området. Inga av dessa krav hade emellertid fått internationellt erkännande
och i praktiken var det endast de kravställande staterna som inbördes
erkände de framförda anspråken. En rad stater, bland dem USA, Japan och
Sovjetunionen, hävdade däremot att Antarktis i princip inte kunde göras till
föremål för ockupation av en enskild stat.

I slutet av 1950-talet - med början under de s. k. polaråren - gjordes
ansträngningar att komma till rätta med den ömtåliga politiska situationen i
Antarktis genom ett brett internationellt samarbete grundat på gemensamma
forskningsintressen. Detta ledde till att under åren 1957-1958 tolv stater
genomförde ett framgångsrikt internationellt forskningsprogram i Antarktis
inom ramen för vad som kallades det internationella geofysiska året. För att
möjliggöra en fortsättning av detta samarbete inleddes på initiativ av USA
förhandlingar mellan samma stater om ett fördrag, vars huvudsyfte skulle
vara en fredlig användning av Antarktis.

Dessa förhandlingar resulterade i Antarktisfördraget som ingicks vid en
konferens i Washington i december 1959 och trädde i kraft i juni 1961. De
stater som ursprungligen undertecknade avtalet var USA, Belgien, Japan,

JoU 1986/87:3

Sovjetunionen och Sydafrika, vilka inte reste territoriella anspråk i området,
samt de nämnda sju staterna med territoriella krav. Sedan dess har
ytterligare ett tjugotal stater tillträtt fördraget, bland dem Sverige.

Fördraget fastlägger ett antal grundläggande principer för verksamheten
på Antarktis, nämligen fri internationell forskning, demilitarisering, förbud
mot kärnexplosioner och deponering av radioaktivt avfall. Genom fördraget
har också en mekanism för samarbetet i Antarktis inrättats. De stater som
bedriver substantiell forskning bildar tillsammans med de ursprungliga
signatärmakterna de s. k. konsultativa staterna, vilka vid regelbundna möten
diskuterar frågor av gemensamt intresse och antar rekommendationer för att
förverkliga fördragets syften, t. ex. skydd av Antarktis flora och fauna,
miljöskydd och kommunikationer. Sedan 1983 har även de icke konsultativa
staterna inbjudits att som observatörer delta i de konsultativa mötena.

Antarktisfördraget reglerar inte utvinningen av resurser på och kring
Antarktis. Dessa frågor har emellertid efter hand tilldragit sig ökad
uppmärksamhet samtidigt som de är mycket känsliga, eftersom de genom sin
natur aktualiserar fördragsstaternas olika inställning till suveränitetskraven i
området. En väsentlig drivkraft för den utvidgning av samarbetet på
resursområdet som skett har varit behovet av att beakta miljöaspekterna i det
antarktiska ekologiska systemet i dess helhet vid varje eventuell resursutvinning.

I detta samarbete på resursområdet var det i första hand de levande
naturtillgångarna i havsområdet kring den antarktiska kontinenten som
rönte intresse. Ett arbete inleddes med deltagande av Antarktisfördragets
konsultativa stater i syfte att få till stånd ett avtal om skydd av de levande
marina tillgångarna i Antarktis. Detta ledde till att konventionen om
bevarande av levande marina tillgångar i Antarktis (den s. k. krillkonventionen)
undertecknades i september 1980. Sedan konventionen godkänts av
erforderligt antal stater trädde den i kraft i april 1982. Sverige tillträdde
krillkonventionen samtidigt med Antarktisfördraget.

Vid riksdagsbehandlingen år 1984, då Antarktisfördraget och krillkonventionen
godkändes av riksdagen (prop. 1983/84:79, UU 1983/84:10), uttalade
utrikesutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (s. 2) att Antarktisfördraget
mot bakgrund av de föreliggande territoriella kraven fick anses ha
fungerat på ett framgångsrikt sätt som en balanserande faktor mellan olika
intressen. Utskottet framhöll vidare att det i takt med stigande förhoppningar
om resursutvinning på Antarktis funnits tecken som hade tytt på att de
territoriella anspråken på kontinenten kunde komma att framföras med ökad
styrka men att Antarktisfördragets tillkomst hade medfört att frågan om
dessa anspråk hade förts åt sidan till förmån för tanken att Antarktis skulle
tjäna som ett område fritt för internationell forskning.

Enligt vad jordbruksutskottet erfarit är den allmänna inställningen alltjämt
att det nuvarande fördragssystemet fungerar väl och att möjligheterna till ett
utvidgat samarbete på grundval av detta system är goda. Utskottet kan i och
för sig väl förstå den oro för utvecklingen som antyds i den nu aktuella
motionen, i vilken farhågorna för en framtida mineralresursutvinning i
Antarktis särskilt framhålls.

JoU 1986/87:3

I anslutning härtill vill utskottet till en början uttala att en sådan utvinning,
om den över huvud taget kan komma till stånd, realistiskt sett måste ligga
tämligen långt fram i tiden. Som antytts i det föregående är emellertid risken
stor att frågorna om resursutvinning åter väcker till liv de för närvarande
vilande territorialanspråken och det kan inte uteslutas att en liknande
reaktion skulle kunna föranledas av skilda krav om förbud mot utvinning av
mineraler på Antarktiskontinenten, t. ex. i form av förslag om förordnande
för Antarktis som en ”internationell nationalpark”, något som förordas i
motionen.

Därför vill utskottet också beträffande frågorna om mineralutvinning på
Antarktis förorda att samma väg prövas som med lyckat resultat ledde fram
till konventionen om skydd för levande marina tillgångar, dvs. ett utvidgat
samarbete inom ramen för det nuvarande fördragssystemet. Enligt vad
utskottet erfarit pågår också sedan en tid tillbaka förhandlingar syftande till
en reglering av frågor som hör samman med en eventuell utvinning av
mineralresurser på Antarktis. Vid dessa förhandlingar torde det vara möjligt
att verka för lösningar som inte bara kan ligga till grund för en eventuell
framtida mineralutvinning i ordnade former utan också kan ge miljön i
Antarktis ett fullgott skydd för framtiden.

I den riktningen bör Sverige verka och enligt utskottets mening torde
Sverige, i kraft av en traditionellt framskjuten position i det internationella
miljöarbetet, ha goda möjligheter till detta inte bara i de sålunda pågående
förhandlingarna mellan Antarktisfördragets medlemsstater utan också inom
ramen för det sedvanliga arbetet i Förenta Nationerna, där Antarktisfrågan
sedan ett antal år regelbundet står på generalförsamlingens dagordning.

Nu redovisade uttalanden är enligt utskottets mening väl ägnade att
tillgodose syftet med den aktuella motionen, och någon ytterligare riksdagens
åtgärd är utskottet inte berett förorda. Men hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Jo777 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allemansrätt och naturskydd
att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo742,

2. beträffande djurskyddsområden och allemansrätt
att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo758,

3. beträffande skyddet av fjällvärlden

att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo738 yrkandena 5—9,

4. beträffande skydd av Ridö—Sundbyholms-arkipelagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo723,

5. beträffande naturreservaten vid Kullaberg
att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo706,

6. beträffande skyddet av Stockholms skärgård
att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo760,

7. beträffande urskogsskydd

a) att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo308 yrkande 8,

JoU 1986/87:3

b) att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo310,

c) att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo738 yrkande 17,

8. beträffande översyn av naturvårdslagen

att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo738 yrkande 27,

9. beträffande skyddet av Antarktis

att riksdagen avslår motion 1985/86:Jo777 yrkande 2.

Stockholm den 26 september 1986
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Håkan Strömberg (s), Grethe Lundblad
(s), Lars Ernestam (fp), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s). Kerstin
Gellerman (fp), Jens Eriksson (m), Lennart Brunander (c), John Andersson
(vpk). Leif Marklund (s), Kaj Larsson (s), Bengt Rosén (fp), Ingvar Eriksson
(m) och Jarl Lander (s).

Reservationer

1. Skyddet av fjällvärlden (mom. 3)

Lars Ernestam, Kerstin Gellerman och Bengt Rosén (alla fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”De frågor” och
slutar med ”(yrkandena 5—9)” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion Jo738 att nationalparker i ett första
steg bör inrättas i Sjaunja, Taavavuoma och Rögen. Beträffande Sjaunja är
det enligt utskottets mening inte tillräckligt att bilda naturreservat, utan
starkaste skydd krävs, dvs. ett nationalparksförordande. Som motionärerna
framhåller finns det skäl också för ytterligare nationalparker i fjällen, varför
ett förslag till plan för skydd av fjällvärlden bör tas fram. Utskottet biträder
vidare motionens förslag att upphäva nationalparksskyddet för sådana delar
av Stora Sjöfallets nationalpark som efter företagen utbyggnad inte längre
kan sägas representera några naturvärden. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion Jo738 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande skyddet av fjällvärlden
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1985/86:Jo738 yrkandena 5-9,

JoU 1986/87:3

2. Urskogsskydd (mom. 7 a)

JoU 1986/87:3

John Andersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Även om således vissa åtgärder har vidtagits i syfte att stärka urskogsskyddet
anser utskottet - i likhet med vad som anförs i motion Jo308 - att ett
effektivt skydd för hotade arter, unika naturområden och områden med
representativ natur kräver en samordnad, landsomfattande naturvårdsstrategi,
genom vilken det blir möjligt att prioritera skyddsinsatser av olika slag.
Därför bör - med hjälp av bl. a. naturvårdsplaner och urskogsinventeringen -en totalinventering snarast slutföras, varefter riksdagen kan föreläggas
förslag om områden som skall garanteras skydd för framtiden. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motion Jo738 bör ges regeringen till känna.
Detta i förening med de åtgärder som myndigheterna har vidtagit är enligt
utskottets mening ägnat att väsentligen tillgodose förslagen i motionerna
Jo310 och Jo738 yrkande 17.

dels att utskottets hemställan under 7 a bort ha följande lydelse:

7. beträffande urskogsskydd
a) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1985/86:Jo308 yrkande 8,

3. Urskogsskydd (mom. 7 c)

Lars Ernestam, Kerstin Geberman och Bengt Rosén (alla fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Även om således vissa åtgärder har vidtagits i syfte att stärka urskogsskyddet
anser utskottet - i likhet med vad som anförs i motion Jo738 - att
gammelskogens situation är ytterst allvarlig. Anspråken från skogsbruket är
stora, medan däremot resurserna för att skydda urskogsområden genom
reservatsbildning är små. Det finns enligt utskottets mening uppenbara risker
att också merparten av kvarvarande områden med gammelskog kommer att
försvinna allt under det att naturvården inventerar och väntar på högre
anslag. Därför måste samtliga områden med gammelskog ges ett tillfälligt
skydd mot avverkning i avvaktan på att ett ambitiöst bevarandeprogram
kommer till stånd. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
Jo738 bör ges regeringen till känna. Detta i förening med de åtgärder
beträffande urskogsskyddet som myndigheterna har vidtagit är enligt
utskottets mening ägnat att väsentligen tillgodose förslagen i motionerna
Jo308 yrkande 8 och Jo310.

dels att utskottets hemställan under 7 c bort ha följande lydelse:

7. beträffande urskogsskydd

c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1985/86:Jo738 yrkande 17,

4. Översyn av naturvårdslagen (mom. 8)

JoU 1986/87:3

Lars Ernestam, Kerstin Gellerman och Bengt Rosén (alla fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Denna
bedömning” och slutar med ”motion Jo738” bort ha följande lydelse:
Även om naturvårdslagen fortlöpande är föremål för viss översyn så
biträder utskottet synpunkterna i motion Jo738 att tiden nu får anses vara
mogen för en allmän översyn av naturvårdslagen. Lagen är otidsenlig i flera
hänseenden. Sålunda bör i en ny naturvårdslag inarbetas också bestämmelser
och regler från annan lagstiftning så att en mer samlad lagstiftning på
naturvårdsområdet kan åstadkommas. Dessutom bör en ny naturvårdslag
föreskriva att regler om naturvårdshänsyn skall finnas i lagar och bestämmelsr
som kan påverka naturen. Naturvårdsarbetet skulle därmed kunna
koncentreras och förenklas. Vidare bör en ny lag slå fast ett mer konkret
kommunalt ansvar i naturvårdsarbetet, och även frågan om införandet av
friluftsreservat bör regleras. Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 27
i motion Jo738.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande översyn av naturvårdslagen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Jo738 yrkande 27 hos
regeringen begär en översyn av och ändringar i naturvårdslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen,

5. Skyddet av Antarktis (mom. 9)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Enligt vad”
och på s. 12 slutar med ”Jo777 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Jo777 vill jordbruksutskottet för sin
del framhålla att Antarktis spelar en avgörande roll i jordens ekologiska
system. Antarktis miljö är mycket känslig, och det kan med fog sägas att
Antarktis är det enda större område på jorden som ännu inte har utsatts för
mänskliga ingrepp i någon större omfattning. Området har därför särskild
betydelse som referensområde för forskningen, och dess betydelse härvidlag
kan förväntas öka i takt med att övriga delar av jorden utsätts för ett alltmer
ökat tryck från en växande befolkning.

Genom de förhandlingar som, enligt vad utskottet erfarit, har pågått sedan
flera år om mineralutvinning på Antarktis har frågan om ett totalt skydd för
området mot sådan exploatering blivit högaktuell. En mineralutvinning på
Antarktis skulle utan tvivel innebära allvarliga störningar i flera hänseenden.

Enligt utskottets mening är det därför nödvändigt att Sverige nu tar
internationella initiativ genom UNEP för att få Antarktis förklarat som en
internationell nationalpark, öppen för alla länder för fredlig samverkan och
fri forskning utan kommersiell exploatering. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motion Jo777 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande skyddet av Antarktis
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört med anledning av motion 1985/86:Jo777 yrkande 2.

JoU 1986/87:3

gotab Stockholm 1986 11494