om naturvård (Betänkande 1980/81:JoU5 Jordbruksutskottet)

JoU 1980/81:5

Jordbruksutskottets betänkande
1980/81:5

om naturvård
Motionerna

I motion 1979/80:212 av Stig Alftin och Gunnar Olsson (båda s) yrkas att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en utredning om hur i
motionen angivna hinder för slybekämpning lämpligen kan elimineras.

I motion 1979/80:307 av Jan-Eric Virgin (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lagändring så att de allmänna domstolarna
skall utgöra ensam besvärsinstans vid prövning av ärenden angående rätt till
ersättning för restriktioner i jord- och skogsbruket av hänsyn till naturvården.

I motion 1979/80:1376 av Jan Fransson m. fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet
av förlängning av preskriptionstiden för olaga täktverksamhet till minst fem
år.

I motion 1979/80:1754 av Jan Fransson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av allmänna hänsynsregler till naturvårdens intressen i
jordbrukets lagstiftning.

I motion 1979/80:1760 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas i vad avser yrkandena
13 och 14 att riksdagen beslutar att dels anta det i bilagan till motionen
framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga
om skyddet av våtmarker, dels anta det i bilagan till motionen framlagda
förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga om
avsättande av naturvårdsområde.

I motion 1979/80:1764 av Jan-Eric Virgin och Karl Leuchovius (båda m)
yrkas att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad information mot nedskräpning längs våra
vägar.

I motion 1979/80:1760 framlagt lagförslag återfinns i bilaga till detta
betänkande.

1 Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 5

JoU 1980/81:5

Bekämpningen av sly

Motionen

I motion 1979/80:212 framhålls att samhället gjort omfattande insatser för
att uppmuntra till slybekämpning och därmed ett bibehållande av ett öppet
landskap. Fortfarande kvarstår dock stora brister och framför allt synes
många stränder kring olika vattendrag riskera att helt växa igen. Enligt
motionen föreligger ett par viktiga hinder för att ytterligare utvidga den
mekaniska slybekämpningen. Motionärerna åsyftar det förhållandet att
lagstiftningen inte ger möjlighet till tvångsavverkning av sly på annans mark
och inte heller innehåller krav på markägaren att själv bekämpa sly. Enligt
motionen kan detta bl. a. leda till att en som beredskapsarbete utförd
strandrensning runt en sjö blir ofullständigt genomförd för den händelse att
någon av markägarna motsätter sig röjning på det egna markområdet.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om ytterligare insatser för slybekämpning behandlades av utskottet
vid riksmötena 1976/77,1978/79 och 1979/80 (JoU 1976/77:20,1978/79:8 och
1979/80:3) med anledning av motioner som i huvudsak överensstämmer med
den nu behandlade. På utskottets förslag har motionerna lämnats utan åtgärd
från riksdagens sida. I motiveringen till riksdagsbesluten har bl. a. hänvisats
till de insatser på området som gjorts från statsmakternas sida i form av
bidragsgivning till landskapsvårdande åtgärder och beredskapsarbeten.

I betänkandet JoU 1978/79:8 anförde utskottet dessutom bl. a.:

I anslutning till nu förevarande motion kan utskottet för sin del ånyo
vitsorda det angelägna i att effektiva åtgärder vidtas i syfte att bibehålla ett
öppet landskap. Slybekämpning och andra landskapsvårdande åtgärder
fyller härvidlag en viktig uppgift. Av särskild betydelse är givetvis den
verksamhet som äger rum till gagn för naturvårdens intressen inom ramen för
ett aktivt jord- och skogsbruk. Dock kan i sammanhanget finnas anledning
påpeka att röjning av sly inte undantagslöst är till fördel för landskapsvården
på längre sikt med hänsyn till att vissa berörda växter kan ha en
kvävesamlande effekt eller motverka erosion i vattendrag.

När det gäller möjligheterna att vidta åtgärder på annans mark vill
utskottet framhålla att konflikter med markägare i samband med slyröjning,
enligt uppgift från naturvårdsverket, är mycket sällsynta. I vart fall kan
problemen inte anses vara av den storleksordningen att särskilda åtgärder
från statsmakternas sida är påkallade.

Talan mot vissa beslut enligt naturvårdslagen m. m.

Motionen

I motion 1979/80:307 anförs att det är oundvikligt att jord- och skogsbruket
i vissa fall måste åläggas restriktioner av hänsyn till naturvården. Det är då

JoU 1980/81:5

viktigt att de jord- och skogsbrukare som hindras av dessa restriktioner i sin
näringsutövning får skälig ersättning. Motionären framhåller att gällande
ersättningsregler är vagt utformade. I princip gäller att rätt till ersättning
föreligger vid ”avsevärt hinder i pågående markanvändning”. Vad detta
innebär i praktiken är enligt motionen ovisst. Vid tvist om rätten till
ersättning kan frågan bli föremål för överprövning av tre olika organ, dvs.
allmänna domstolar, regeringen och kammarrätten, beroende på vilken
paragraf i naturvårdslagen som tillämpats. Enligt motionärens mening är det
en uppenbar risk att olika myndigheter använder lagstiftningen på olika sätt.
Samma restriktioner bedöms på olika sätt i ersättningshänseende, beroende
på vilken myndighet som prövar frågan. För att komma till rätta med rådande
olägenheter bör överklagande av beslut om rätten till ersättning ske till en
enhetlig besvärsinstans. För att undvika politisering och administrativt
godtycke bör besvären avgöras av de allmänna domstolarna.

Gällande ordning

Frågan om ersättning med anledning av beslut enligt naturvårdslagen
(NVL) kan bli aktuell vid bildande av naturreservat samt vid anordnande av
stängselgenombrott och dikesövergång i vissa fall.

Enligt 8 § NVL skall i beslut om bildande av naturreservat anges grunden
för beslutet samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över
fastighet som finns nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom
förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling,
dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,
parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära
inrättningar eller liknande anordningar anläggs inom området eller att där
företas gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd
eller att allmänheten bereds tillträde till mark inom området där den eljest ej
skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen enligt 9 § NVL förplikta ägaren att
tåla sådant intrång. Enligt bestämmelser i 11 § NVL kan länsstyrelse för en
tid av högst tre år beträffande visst område meddela interimistiska
reservatföreskrifter, vilka om särskilda skäl föreligger kan förlängas att gälla
ytterligare högst tre år.

Finns på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets
närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området
där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen enligt
17 § NVL förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan
genomgång. Det sagda äger motsvarande tillämpning beträffande dike.

I 26 och 30 §§ NVL finns bestämmelser om ersättning av staten i nu
berörda fall. Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § att pågående markanvändning
avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk, är fastighetsägaren och

1* Riksdagen 1980181. 16 sami. Nr 5

JoU 1980/81:5

innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten
för den skada de härigenom lider. Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att
vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning i anledning av den
föreskriften ej utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda
villkor.

Har förbud meddelats enligt 11 § och vägras tillstånd som där avses, äger
vad i det föregående anförts om föreskrifter enligt 8 eller 9 § motsvarande
tillämpning.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på
grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av staten erhålla
ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall
dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande
enligt 17 § övergång anordnats över dike.

Enligt 32 § NVL äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på
ersättning, att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos
länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall ha förlorat sin talan.

Om överenskommelse inte har träffats om ersättning enligt 26 eller 30 §
och den som vill göra anspråk på ersättning jämlikt nyssnämnda stadgande i
32 § inte har förlorat sin talan, åligger det honom enligt 33 § att hos
fastighetsdomstolen väcka talan mot staten inom ett år från det beslutet,
varpå anspråket grundas, vunnit laga kraft.

Staten äger å sin sida, då fråga uppkommit om meddelande av vissa
reservatsföreskrifter, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om
fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skall gälla
beträffande ersättning eller inlösen.

Vad gäller talan mot beslut gäller i övrigt den allmänna principen i NVL att
talan mot förordnanden och beslut i anledning av förordnanden, t. ex. frågan
om villkor, dispenser etc., förs hos regeringen, medan talan mot beslut som
innefattar förelägganden förs hos kammarrätten. I överensstämmelse
härmed prövas besvär i frågor om naturreservat hos regeringen, medan talan
mot beslut om stängselgenombrott m. m. förs hos kammarrätten liksom
talan mot vitesförelägganden.

Vissa riksdagsuttalanden

Principen för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i
statsrådet (numera regeringen) och förvaltningsdomstol diskuterades bl. a. i
samband med inrättandet av institutet naturvårdsområde i NVL (prop.
1974:166, JoU 1974:52). Utskottet anförde därvid bl. a. följande (s. 38):

Talan mot länsstyrelsens beslut om bildande av naturvårdsområde skall
enligt NVK:s (naturvårdskommitténs) förslag i likhet med vad som f. n.
gäller om talan mot förordnande om landskapsskydd föras hos Kungl. Maj: t i

JolJ 1980/81:5

statsrådet. Några remissinstanser har i likhet med en minoritet i kommittén
krävt att beslut varom nu är fråga skall kunna överklagas i kammarrätten.
Som skäl åberopas bl. a. att spörsmålet huruvida för ett naturvårdsområde
meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Departementschefen anför att det med visst fog kan hävdas att beslut om
bildande av naturvårdsområde med den konstruktion institutet föreslås få
har inslag av rättstillämpning. Frågan om inrättande av naturvårdsområde
och meddelande av föreskrifter härför är emellertid framför allt en ändamålsoch
lämplighetsfråga. Enligt departementschefens mening skulle det vara
synnerligen opraktiskt att dela upp avgörandet i rätts- och lämplighetsfrågorna
i samband med inrättandet av naturvårdsområde på olika instanser.
Med hänsyn till det nya institutets betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet
och sambandet med den fysiska planeringen i övrigt anser departementschefen
besvärsprövningen som kommittén föreslagit uteslutande böra
ankomma på Kungl. Maj:t. En sådan ordning är enligt departementschefens
mening i överensstämmelse med gällande principer för fördelningen av
besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t och förvaltningsdomstol. Från närbesläktade
rättsområden kan som exempel nämnas besvär över åtskilliga beslut
av länsstyrelsen enligt byggnadslagstiftningen samt besvär mot beslut av
skogsstyrelsen angående vägran av tillstånd enligt skogsvårdslagen till
avverkning bl. a. inom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar.

Utskottet delar departementschefens bedömning att frågan om inrättande
av naturvårdsområde och om meddelande av föreskrifter härför framför allt
är en ändamåls- och lämplighetsfråga, varför talan om beslut härom såsom
föreslagits i propositionen bör föras genom besvär hos regeringen. Som
antytts i propositionen kan förutsättas att regeringsrättens utlåtande kommer
att inhämtas i fall då det framstår som behövligt (se prop. 1971:30, s.
90).

Genom beslut av 1972 års riksdag ändrades med verkan fr. o. m. den 1
januari 1973 ersättningsbestämmelserna i NVL innebärande bl. a. att de
begränsningar i markägarens handlingsfrihet som beslut om naturreservat
innebar skulle grunda rätt till ersättning av staten endast om pågående
markanvändning avsevärt försvåras.

Innebörden av uttrycken ”pågående markanvändning” och ”avsevärt
försvåras” kommenterades av departementschefen bl. a. på följande sätt
(prop. 1972:111, bil. 2, s. 334—335).

För min del ansluter jag mig till den i promemorian anförda uppfattningen
att begreppet pågående markanvändning bör ges en relativt generös
tillämpning. Markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt NVL eller
bestämmelser i generalplan hindras att vidta en normal och naturlig
rationalisering av pågående markanvändning bör få ersättning härför. I
promemorian och remissyttrandena har diskuterats frågan om vissa exemplifierade
åtgärder skall anses utgöra ändring i pågående markanvändning
eller inte. Bl. a. har nämnts uppförande avs. k. svinfabrik, kalavverkning av
skogsmark eller plantering av granskog där det nu växer bokskog. Något
entydigt svar på frågor av denna art går inte att lämna. Bedömningen måste
ske från fall till fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt
framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen.
Flärvid är att beakta bl. a. samhällets syn på lämpliga bruknings- och

JoU 1980/81:5

rationaliseringsmetoder sådan denna kommer till uttryck i bl. a. den jordoch
skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Om ett förfarande
är generellt tillståndspliktigt, t. ex. uppförande av s. k. svinfabrik som är
koncessionspliktigt enligt ML, kan man utgå från att det innebär ändring i
pågående markanvändning och att således, om förfarandet förbjuds genom
föreskrift i generalplan eller med stöd av NVL, ersättning inte skall utgå till
följd härav. De andra exemplifierade förfarandena torde med detta synsätt, i
vart fall f. n., i allmänhet bli att betrakta som normala drifts- eller
rationaliseringsmetoder, och hinder mot dem skall alltså i princip ersättas.

I promemorian föreslås att ersättning skall utgå endast om pågående
markanvändning ”avsevärt försvåras”. Det krävs sålunda enligt promemorian
att det är fråga om ett någorlunda kvalificerat intrång. Mot detta har
kritik riktats under remissbehandlingen. Enligt min mening är det dock
naturligt att någon kvalifikation måste uppställas. Envar måste vara beredd
att underkasta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen. Ett
bagatellartat intrång bör inte grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna.
Jag biträder därför den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian
på denna punkt.

Preskriptionstiden för olaga täktverksamhet

Motionerna

Enligt motion 1979/80:1376 är det speciellt viktigt att beakta naturvårdens
intressen när det gäller exploatering av icke förnyelsebara naturtillgångar.
Enligt naturvårdslagens 18 § krävs därför tillstånd för att bedriva täkt av sten,
grus, lera m. m. Om tillståndsplikten nonchaleras kan obotliga skador på
naturen uppkomma. För brott mot 18 § NVL är preskriptionstiden två år.
Även i län som har särskild personal avdelad för tillsyn av täktverksamheten
kan den korta preskriptionstiden medföra att täkter som förts till prövning
hos åklagare avskrivs med hänvisning till att brottet är preskriberat helt eller
delvis. Enligt motionärernas mening motverkar den korta preskriptionstiden
syftet med hela tillståndsgivningen och kan t. o. m. uppmuntra till brott, på
grund av att risken för upptäckt av själva verksamheten då är liten.

Mot denna bakgrund finner motionärerna det angeläget att preskriptionstiden
förlängs till minst fem år. Detta anses enklast kunna ske genom en
skärpning av straffsatsen för brott mot 18 § NVL, vilket automatiskt skulle
medföra en längre preskriptionstid.

Gällande ordning

Naturvårdslagens bestämmelser om täkt finns upptagna i 18 §. Enligt
första stycket får täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter
inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Tillståndsplikten gäller dock inte täkt
för markinnehavarens husbehov. Tillståndsprövning enligt NVL sker inte
heller av täkt i vattenområde vartill tillstånd har lämnats enligt vattenlagen

JoU 1980/81:5

(1918:523) eller vartill tillstånd fordras enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

I paragrafens andra stycke sägs att länsstyrelsen får förelägga den som
söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga
täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön
begränsas eller motverkas. I detta stycke föreskrivs vidare att, om inte
särskilda skäl föranleder annat, täkttillstånd för sin giltighet skall göras
beroende av att säkerhet ställs för åtgärder som föreskrivs i beslutet. Visar sig
sådan säkerhet otillräcklig, får länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall
gälla endast om ytterligare säkerhet ställs. Enligt tredje stycket är
markinnehavaren skyldig att tåla att åtgärd som är föreskriven i tillståndsbeslut
vidtas, även om fullgörandet av sådan åtgärd ankommer på annan än
markinnehavaren.

Fjärde stycket i 18 § innehåller följande bestämmelser. Har tio år förflutit
från det ett täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva
tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade föreskrifter.
Visar det sig att meddelade föreskrifter inte i erforderlig mån begränsar eller
motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, kan länsstyrelsen
före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med de ytterligare
föreskrifter som behövs.

I 37 § NVL stadgas straff, böter eller fängelse i högst 6 månader, för den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till bl. a. någon av
följande gärningar:

1. bryter mot förbud eller föreskrift som har meddelats enligt 5, 8, 10, 11
eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 § (avser bl. a. brott mot särskilt
meddelade förbud eller föreskrifter angående nationalpark, naturreservat,
strandskyddsområde och naturvårdsområde),

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om gärningen inte är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten (avser otillåtna åtgärder på
strandskyddsområde såsom uppförande av ny byggnad eller ändring av
byggnad),

4. utför täkt i strid mot 18 § eller föreskrift som har meddelats i samband
med tillstånd till företaget,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som har
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket (gäller bl. a.
överträdelser av tillståndplikten för reklamanordningar).

I 35 kap. brottsbalken ges regler om bl. a. åtalspreskription i vissa fall.
Preskriptionstiden är bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst
kan följa på brottet. Sålunda gäller bl. a. enligt 1 § en preskriptionstid av två
år om det på brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år och fem år,
om svåraste straffet är högre men ej över fängelse i två år.

1** Riksdagen 1980181. 16 sami. Nr 5

JoU 1980/81:5

Utredningsförslag

Naturvårdskommittén överlämnade i mars 1979 sitt slutbetänkande
Naturvård och täktverksamhet (SOU 1979:14 och 15). Kommittén stryker
under att det är hänsynen till naturmiljön som begränsar möjligheterna till
täktverksamhet och som medför krav på hushållning med fyndigheter genom
främst en bättre planering av täktverksamheten. Kommittén föreslår bl. a.
ett program för regionala inventeringar som skall läggas till grund för
planeringen. I avvaktan på att detta genomförs föreslås att den nuvarande
täktprövningen skärps. Vidare förs fram förslag om täktsamverkan och om
ett obligatoriskt tillsynsansvar för kommunerna. De bör enligt kommittén få
samma befogenhet som länsstyrelserna nu har att vitesförelägga den som
bedriver olaga täkt eller som åsidosatt gällande föreskrifter.

Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.

Hänsynstagande till naturvårdens intressen vid jordbruk

Motionen

Enligt motion 1979/80:1754 måste för jordbruket liksom för andra näringar
gälla att verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt i den ekologiska
grundsynen. Mot den bakgrunden föreslår motionärerna att riksdagen
uttalar sig för att allmänna hänsynsregler bör införas i jordbrukets
lagstiftning som ett komplement till NVL på motsvarande sätt som har skett i
skogsvårdslagen. Motionärerna hänvisar bl. a. till att frågan om allmänna
hänsynsregler i jordbrukets lagstiftning nyligen behandlats i en rapport,
Hushållning med mark och vatten 2 (SOU 1979:54), som utarbetats inom
bostadsdepartementet. I rapporten ges en rad exempel på hänsyn som borde
kunna tas i jordbruket, bl. a. användningen av gödselmedel så att grundvattnet
inte förstörs, begränsning av användningen av kemiska bekämpningsmedel,
bevarande i rimlig omfattning av diken, våtmarker, odlingsrösen
och åkerholmar.

Uttalanden i samband med förslaget till lag om skötsel av jordbruksmark

I propositionen 1978/79:163 med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark
gjorde föredragande statsrådet vissa uttalanden om jordbrukets hänsyn
till naturvården. Han anförde därvid följande:

Jag vill i detta sammanhang nämna att naturvårdsverket i sitt remissyttrande
föreslår att i den nya lagen också skall föras in bestämmelser om
jordbrukets hänsyn till naturvården. Liknande synpunkter har av riksantikvarieämbetet
framförts i ämbetets yttrande över den fysiska riksplaneringens
planeringsskede. Naturvårdsverket anför att den föreslagna lagstiftningen
stärker skyddet av odlingsjorden och dess nyttjande för jordbrukspro -

JoU 1980/81:5

duktion men framhåller samtidigt att jordbruksmarken också är av stor
betydelse från naturvårdssynpunkt, särskilt i landets skogs- och mellanbygder.
Jag vill understryka att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett
hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena
måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser
utnyttjande av naturresurser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp
inom jordbruksområden liksom inom andra områden som påtagligt fått sin
prägel av människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt
accepterad uppfattning att markägare inte har frihet att använda sin
egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för
samhället. Den skärpning i samhällets inställning som har inträtt härvidlag
har bl. a. kommit till uttryck i den allmänna regeln i 1 § naturvårdslagen
(1964:822) och i lagens bestämmelser till skydd för naturmiljön (prop.
1974:166, JoU 1974:52, rskr 1974:405). I begreppet naturmiljö inbegrips
landformer, vegetation och alltså även t. ex. kultur- och odlingslandskapet.
Jordförvärvsutredningen har för sin del ansett att naturvårdsintressena inom
jordbruket liksom hittills bör tillvaratas med stöd av naturvårdslagen. Jag
ansluter mig till utredningens uppfattning. På samma sätt bör kulturminnesvårdsintressena
och övriga allmänna intressen tillvaratas med stöd av
lagstiftningen inom berörda områden. Önskemålet om att naturvårdens
intressen liksom för övrigt även kulturminnesvårds- och övriga miljövårdsintressen
skall beaktas inom jordbruket tillgodoses sålunda redan. Jag anser
således att det i detta sammanhang inte finns skäl att vid sidan av de
bestämmelser som finns i annan lagstiftning föra in någon allmän regel om
hänsyn till naturvården och kulturminnesvården i den nu föreslagna lagen.
Det finns emellertid anledning att ytterligare överväga bl. a. hur samarbetet
mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i dessa frågor skall kunna
effektiviseras. Jag avser att ta upp denna fråga i annat sammanhang.

Föredragandens uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens
sida.

Pågående överväganden

Som förutskickades i proposition 1978/79:163 har regeringen i juni 1979
uppdragit åt lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk och riksantikvarieämbetet
med lantbruksstyrelsen som samordnande myndighet att gemensamt
utreda och lägga fram förslag om hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna
och länsstyrelserna skall kunna bättre beaktas inom jordbruket.
Uppdraget torde komma att redovisas till regeringen under hösten 1980.

I september 1979 publicerades en inom bostadsdepartementet utarbetad
rapport (SOU 1979:54,55) Hushållning med mark och vatten 2. Vissa frågor
behöver enligt rapporten uppmärksammas särskilt i den fortsatta utvecklingen
av den fysiska riksplaneringen. Det gäller t. ex. belastningen på
naturmiljön av olika miljöföroreningar varvid särskilt behovet av insatser
mot försurningen påtalas. Vidare krävs förbättrad handlingsberedskap inför
introduktion av nya energikällor och en bättre överblick över och reservation
av resurser för produktion. Även frågor rörande havets resurser och
sötvattenresurser behandlas. Vidare framhålls vikten av att finna vägar till

JoU 1980/81:5

förenkling av arbetsformerna i den fysiska riksplaneringen. Som också
nämns i motionen ges i rapporten en rad exempel på hänsyn till naturvårdens
intressen som borde kunna tas i jordbruket. I rapporten ifrågasätts om inte i
samband med övervägandena rörande samarbetet mellan lantbruksnämnderna
och länsstyrelserna i dessa frågor borde kunna tas upp frågan om
allmänna hänsynsregler bör införas i jordbrukets lagstiftning som ett
komplement till NVL på motsvarande sätt som har skett i skogsvårdslagen.

Rapporten har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 2 juni 1980.
Ärendet bereds f. n. inom bostadsdepartementet.

Skyddet av våtmarker

Motionen

I motion 1979/80:1760 (yrkandet 13) framläggs bl. a. vissa förslag till
ändringar i NVL i syfte att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna.
Motionärerna föreslår att det i NVL införs bestämmelser om tillståndsplikt
för markawattningsåtgärd, när åtgärden avser översilningsmark, strandäng,
kärr, mosse eller annan våtmark. Med markavvattning avses i första hand
dikning. Men även andra åtgärder såsom årensning, sjösänkning och
invallning innefattas i uttrycket markavvattning och omfattas således av
föreslagen tillståndsplikt. I likhet med vad som enligt 18 § NVL gäller i fråga
om täkter bör tillståndsprövningen av markawattningsåtgärd handhas av
länsstyrelsen. De föreslagna bestämmelserna om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärder
bör tas in i NVL som en ny paragraf med beteckningen
18 a §. Som en konsekvens härav måste en mindre justering göras i 20 § första
stycket.

För att den föreslagna tillståndsplikten skall iakttas måste enligt motionen
införas en möjlighet att bestraffa den som bryter mot tillståndsplikten. Detta
bör ske genom en ändring av 37 § första stycket 4 NVL så att den som vidtar
en markawattningsåtgärd i strid mot 18 a § eller mot föreskrift som är
förenad med ett tillstånd i ansvarshänseende likställs med den som enligt
nuvarande lydelse utför täkt under motsvarande förhållanden.

I motionen framhålls att den nu föreslagna regleringen bör ses som en
temporär lösning. Slutlig ställning till frågan om utformningen av skyddet för
våtmarkerna bör enligt motionärernas mening tas när behövliga inventeringar
har genomförts och utvärderats. Det anses lämpligt att frågan tas upp i
samband med kommande prövning av förslaget till ny vattenlag.

Tidigare riksdagsbehandling

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet 1979/80:19 ett motionsyrkande
angående förstärkt skydd av våtmarkerna, identiskt med det nu
föreliggande. Utskottet lämnade därvid en redogörelse för vissa tidigare

JoU 1980/81:5

riksdagsuttalanden i ämnet (s. 4 och 5) och anförde härutöver bl. a.
följande.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen behandlade
utskottet under föregående riksmöte ett motionsyrkande (s) angående
förstärkt skydd av våtmarkerna (JoU 1978/79:8). Utskottet pekade därvid
bl. a. på de krav på utnyttjande av våtmarker för olika ändamål som
utvecklingen kunde leda till och på de begränsade möjligheter som
vattenlagen gav när det gällde att hävda allmänna intressen vid prövningen av
vissa markavvattningsföretag. Det framhölls dock att vattenlagsutredningen
framlagt förslag som skulle innebära bättre möjligheter att beakta naturvårdsintressena
och kravet på skydd för vissa våtmarker. Vidare hänvisade
utskottet till den våtmarksinventering m. m. som pågick vid naturvårdsverket.
Sammanfattningsvis anförde utskottet att det borde prövas huruvida de
formella rättsreglerna på området gav utrymme för det förstärkta skydd av
våtmarker som syntes nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa för
t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utvecklingen av nya energiformer. Vad
utskottet anfört med anledning av den då aktuella motionen beslöt riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet vill med anledning av den nu behandlade motionen tillägga att
redan nu gällande regler i naturvårdslagen ger viss möjlighet att bevaka
miljöintressen m. m. i samband med t. ex. markavvattningsföretag inom
skogsbruket. Härmed åsyftas samrådsskyldigheten enligt 20 § nämnda lag,
vilken närmare beskrivits i det föregående. Av särskild betydelse i
sammanhanget är en av regeringen nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen
(SFS 1979:794), som träder i kraft den 1 januari 1980. Denna
innebär att anmälningsplikt införs beträffande våtmarksdikning för virkesproduktion.
Den som ämnar utföra sådan dikning skall snarast möjligt och
senast två månader i förväg anmäla detta till skogsvårdsstyreisen. Denna
skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna
anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § naturvårdslagen.

Enligt utskottets mening är syftet med förevarande motionsyrkande till
stor del tillgodosett genom angivna författningsändring. Lagtekniskt torde
motionsförslaget om tillståndsplikt enligt naturvårdslagen för vissa markavvattningsföretag
nödvändiggöra följdändringar i bl. a. vattenlagens bestämmelser
om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller
invallning. Inom regeringskansliet utarbetas f. n. ett förslag till ny vattenlag,
vilket avses föreläggas riksdagen redan under år 1980. Mot angivna bakgrund
har utskottet inte ansett sig böra biträda motionsförslaget. Utskottet
avstyrker således motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i här behandlad del.

Pågående överväganden

Statens naturvårdsverk redovisade i juni 1979 resultatet av en översiktlig
inventering av landets våtmarker. Verket har därefter genom regeringens
beslut den 27 mars 1980 erhållit uppdrag att genomföra ett program för det
fortsatta, mer detaljerade inventeringsarbetet.

Inom justitiedepartementet övervägs vattenlagsutredningens förslag
(SOU 1977:27) till ny vattenlag. Enligt uppgift från regeringskansliet avser
man att under våren 1981 förelägga riksdagen en proposition i ämnet. Den
nya vattenlagen beräknas kunna träda i kraft den 1 januari 1982.

JoU 1980/81:5

Bildande av naturvårdsområde

Motionen

I motion 1979/80:1760 (yrkandet 14) hemställs om åtgärder som kan
främja ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i motionen
framlagda lagförslaget i denna del innebär att det i 7 § NVL klart utsägs att ett
område inte får avsättas som naturreservat om syftet med åtgärden i allt
väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som
naturvårdsområde. Som motivering anförs bl. a. att detta skyddsinstitut inte
kommit till användning i den utsträckning som avsågs när riksdagen år 1974
fattade beslut härom.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Möjligheten att säkerställa visst markområde genom att förklara detta som
naturvårdsområde tillkom i samband med de ändringar i naturvårdslagen
som beslutades av 1974 års riksdag (prop. 1974:166, JoU 1974:52). Institutet
naturvårdsområde är närmast avsett för områden där mera begränsade
åtgärder är tillräckliga för att skydda eller vårda naturmiljön. Om åtgärd som
skall vidtas är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras
skall området dock avsättas till naturreservat (19 § naturvårdslagen). I
sådant fall är markägaren berättigad till ersättning. Beslut angående
naturvårdsområde grundar däremot ingen rätt till ersättning för markägaren.
I princip finns inget som hindrar att ett förordnande enligt NVL kompletteras
med ett avtal mellan det allmänna och markägaren vari den senare åtar sig att
mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder.

I samband med behandlingen av prop. 1974:166 underströk jordbruksutskottet
det väsentliga i att inrättande av naturvårdsområde så långt möjligt
skedde i samråd med markinnehavarna. Samförståndslösningar i samband
med bildande av naturvårdsområde borde enligt utskottet underlättas av att
såväl det allmännas företrädare som markinnehavaren ofta kunde ha intresse
av att den senare genom avtal åtog sig att mot ersättning svara för vissa
skötselåtgärder inom området.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet 1979/80:19 ett motionsyrkande
av samma innehåll som det nu framlagda. Utskottet anförde därvid
bl. a.

Utskottet konstaterar inledningsvis att syftet med motionen 1978/79:1990 i
berörd del i viss mån tillgodosetts genom den inte obetydliga ökning av
antalet naturvårdsområden som under senare tid ägt rum. Som framgår av
den tidigare redogörelsen har antalet naturvårdsområden under tiden 1 juli
1978-1 juli 1979 stigit från 4 till 9. Ökningen är mest påtaglig i arealhänseende:
den sammanlagda arealen omfattade sist angivna dag 9 200 ha, jämfört
med 1 301 ha vid jämförelsetillfället året innan. Som utskottet anförde under
föregående riksmöte vid behandlingen av ett liknande motionsyrkande har

JoU 1980/81:5

det anförtrotts åt de naturvårdande myndigheterna att sköta den praktiska
tillämpningen av här åsyftade bestämmelser. Utskottet finner liksom
föregående år inte anledning förorda något riksdagsinitiativ i frågan, i
synnerhet mot bakgrund av de fakta som nyss redovisats. Yrkandet 11 i
motionen 1978/79:1990 avstyrks således.

Beträffande förslaget till ändring av 7 § naturvårdslagen får utskottet
framhålla att det redan av förarbetena till bl. a. 1974 års ändringar i sagda lag
klart framgår att naturreservat inte skall komma i fråga i fall med begränsat
åtgärds- och kontrollbehov. Det är främst för sådana fall, där således mindre
ingripande åtgärder behövs för att skydda naturmiljön, som institutet
naturvårdsområde är avsett. Möjligheterna att utnyttja sistnämnda skyddsform
inskränks i övrigt i princip endast av stadgandet i 19 § första stycket sista
punkten. Där anges att området i stället skall avsättas till naturreservat om
åtgärd som bör vidtas är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Enligt motionärernas förslag skulle emellertid denna
skyddsform inte få komma i fråga om ”syftet med åtgärden i allt väsentligt
kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av 19 § förklaras som
naturvårdsområde”. Enligt utskottets mening leder den föreslagna lydelsen
till viss oklarhet rörande vilket kriterium som skall vara avgörande i fråga om
tillåtligheten av ett naturreservatsförordnande. Med hänsyn till det anförda
avstyrker utskottet även yrkandet 10 i förevarande del.

Av utskottet nu refererade betänkande framgår att antalet naturvårdsområden
den 1 juli 1979 uppgick till 9, omfattande en areal av totalt 9 200
hektar.

Den 1 juli 1980 hade antalet områden stigit till 16. Den sammanlagda
arealen omfattade ca 15 000 hektar.

Åtgärder mot nedskräpning

Motionen

I motion 1979/80:1764 berörs problemen med den ökande nedskräpningen
i naturen, speciellt den som härrör från trafikanter på våra riks- och
länsvägar. Enligt motionen fordras fortfarande mycket information för att en
förbättring skall komma till stånd, eftersom det är mycket svårt att med
nuvarande polisiära resurser övervaka efterlevnaden av lagen. I motionen
påpekas att lantbrukarna i detta sammanhang berörs på ett sätt som ofta kan
få ödesdigra konsekvenser. Skador inträffar på grund av att plåtburkar, glas
och plastpåsar obetänksamt slängs ut av trafikanter för att hamna på
betesmark, vall eller i sädesåkrar. Både tama och vilda djur skär sig på glas,
fastnar med benen i plåtburkar och tuggar i sig plastpåsar som fastnar i
tarmarna. Lantbrukarnas maskiner går sönder när skräp fastnar i dem.
Reparationerna på grund av detta kostar årligen stora belopp, liksom även
driftavbrotten.

Syftet med motionen är att berörda myndigheter och organ speciellt
inriktar sig på information och undervisning till två kategorier människor,
nämligen barn och ungdom samt trafikanter. Det är värdefullt om upplysning

JoU 1980/81:5

i dessa frågor når ut till människorna på ett så tidigt stadium som möjligt,
helst redan i samband med förskole- och grundskoleutbildningen.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling

Enligt 23 § NVL skall envar tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare sig i
naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall
eller annat. Den som bryter mot denna bestämmelse kan dömas till böter
eller fängelse i högst 6 månader. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma lag vid
vite förelägga den som på viss plats i naturen vållar eller eljest är ansvarig för
nedskräpning att ställa i ordning platsen. Gammalt stängselmaterial är att
hänföra till nedskräpning i den mån det inte används för sitt ändamål.

Beträffande renhållningen längs allmän väg gäller att kommunen har
ansvaret för renhållningen inom område med stadsplan och byggnadsplan.
Skyldigheten gäller dock inte om renhållningsåtgärderna skall vidtas av
staten som väghållare. Enligt väglagen (1971:948) gäller som huvudprincip
att staten svarar för renhållningen av vägområde samt viss mark intill
parkeringsplats eller rastplats i den mån allmänheten har tillträde till
marken.

En motion med yrkande om intensifierad information i syfte att motverka
nedskräpningen bl. a. utefter våra vägar behandlades av riksdagen vid
föregående riksmöte. Utskottet anförde därvid bl. a. följande (JoU 1979/
80:7):

Utskottet delar synpunkterna i motionen 1978/79:1976 rörande värdet av
olika åtgärder som kan motverka nedskräpning i naturen och längs vägar,
banvallar m. m. Dessa frågor hänger nära samman med de problem
beträffande allemansrättens utövande som utskottet i det föregående berört.
Det är viktigt att informationen i sist angivna hänseende också skärper
medvetandet om att naturen skall hållas ren från papper, plast, glas, plåt och
annat avfall. I samband härmed synes bl. a. angeläget att de regler i
naturvårdslagen som straffbelägger nedskräpning verkligen bringas till
allmän kännedom. Enligt vad utskottet kunnat konstatera innehåller också
det av naturvårdsverket m. fl. organ framställda informationsmaterialet
rörande allemansrätten upplysningar i här åsyftat hänseende.

Vad beträffar renhållningen längs vägarna kan erinras om att staten i
princip svarar för renhållningen av vägområde samt viss mark intill
parkeringsplats eller rastplats i den mån allmänheten har tillträde till
marken. Det är självfallet från många synpunkter viktigt att renhållningen av
vägar och rastplatser fungerar på ett tillfredsställande sätt. De praktiska och
ekonomiska konsekvenserna av ett kommunalt övertagande av renhållningsansvaret
för ett i många fall omfattande landsvägsnät m. m. är dock svåra att
överskåda. Utskottet har för sin del inte funnit tillräckliga skäl att föreslå en
sådan översyn av renhållningsansvaret för vägar som motionären yrkat.

Som en sammanfattande bedömning av motionerna 1978/79:1976 och
1978/79:1997 vill utskottet framhålla att motionärerna tar upp frågor som har
stor betydelse för bl. a. naturvården och det rörliga friluftslivet. Problemen
är dock till största delen av den karaktären att de ligger inom regeringens och

JoU 1980/81:5

berörda myndigheters ansvarsområden. Med hänsyn härtill och till den
verksamhet i olika avseenden som här berörts har utskottet funnit att
motionerna f. n. inte bör föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal under allmänna motionstiden
1980 väckta motioner om naturvård.

Bekämpningen av sly. I motion 1979/80:212 erinras om att samhället gjort
omfattande insatser för att uppmuntra till slybekämpning och därmed till
bibehållande av ett öppet landskap. Enligt motionärerna finns det emellertid
vissa brister i lagstiftningen som hindrar en ytterligare utvidgning av den
mekaniska slybekämpningen. Lagstiftningen ger sålunda inte möjlighet till
tvångsavverkning av sly på annans mark och innehåller inte heller krav på
markägaren att själv bekämpa sly. Detta kan bl. a. leda till att en som
beredskapsarbete utförd strandrensning runt en sjö blir ofullständigt
genomförd för den händelse att någon av markägarna motsätter sig röjning
på det egna markområdet.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har frågan under
senare år upprepade gånger behandlats av riksdagen med anledning av
motioner av i huvudsak samma innebörd som den nu föreliggande (senast
JoU 1979/80:3). Motionerna har på utskottets förslag lämnats utan åtgärd
från riksdagens sida. I motiveringen till riksdagens beslut har bl. a. hänvisats
till de insatser på området som gjorts från statsmakternas sida i form av
bidragsgivning till landskapsvårdande åtgärder eller beredskapsarbeten. I
sammanhanget har från riksdagens sida vitsordats det angelägna i att
effektiva åtgärder vidtas i syfte att bibehålla ett öppet landskap. Slybekämpning
och andra landskapsvårdande åtgärder har härvidlag ansetts fylla en
viktig uppgift. Särskilt har framhållits betydelsen av den verksamhet som
äger rum till gagn för naturvårdens intressen inom ramen för ett aktivt jordoch
skogsbruk. Riksdagen har emellertid i förevarande sammanhang också
funnit anledning påpeka att röjning av sly inte undantagslöst är till fördel för
landskapsvården på längre sikt med hänsyn till att vissa berörda växter kan ha
en kvävesamlande effekt eller motverka erosion i vattendrag.

När det gäller möjligheterna att vidta åtgärder på annans mark har
konstaterats att konflikter med markägare i samband med slyröjning, enligt
uppgift från naturvårdsverket, är mycket sällsynta. I vart fall har problemen
inte ansetts vara av den storleksordningen att särskilda åtgärder från
statsmakternas sida varit påkallade.

Enligt utskottets mening har sedan frågan senast behandlades intet
framkommit som ger anledning till ändrat ställningstagande från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker därför motion 1979/80:212.

JoU 1980/81:5

Talan mot vissa beslut enligt naturvårdslagen m. m. I motion 1979/80:307
framläggs förslag om lagändring innebärande att de allmänna domstolarna
skulle bli enda besvärsinstans vid prövning av ärenden angående rätt till
ersättning för restriktioner i jord- och skogsbruket av hänsyn till naturvården.
Enligt motionen kan vid tvist om rätten till ersättning frågan f. n. bli
föremål för överprövning av allmänna domstolar, regeringen och kammarrätten.
Risk föreligger enligt motionärens mening för att olika myndigheter
kan bedöma samma restriktioner på olika sätt i ersättningshänseende. För att
komma till rätta med rådande olägenheter bör överklagande av beslut om
rätten till ersättning ske till enhetlig besvärsinstans.

Som inledningsvis redovisats kan frågan om ersättning med anledning av
beslut enligt NVL bli aktuell i samband med bildande av naturreservat samt
vid anordnande av stängselgenombrott eller dikesövergång. I 26 och
30 §§ NVL finns bestämmelser härom. Enligt dessa är fastighetsägare
berättigad till ersättning av staten för den skada han lider genom att
naturreservatsföreskrifter medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras eller mark tas i anspråk. Likaså kan den som håller stängsel och som
på grund av länsstyrelses föreläggande anordnat grind eller annan genomgång
under vissa villkor erhålla ersättning av staten härför. Motsvarande
gäller i förekommande fall anordnande av dike.

Grundtanken bakom NVL:s ersättningsregler är att ersättningsfrågan
skall lösas genom förhandlingar mellan det allmänna och markägaren
(motsvarande). Om parterna inte lyckas uppnå en överenskommelse har
markägaren enligt 33 § NVL alltid - under förutsättning att han iakttar vissa i
lagen närmare angivna tidsfrister - möjlighet att få ersättningsfrågan prövad
av fastighetsdomstolen. Den utvägen står till buds oavsett om markägaren
ursprungligen vänt sig till länsstyrelsen eller ej liksom om denna avslagit hans
yrkande helt eller delvis.

Omvänt gäller att staten genom s. k. fastställelsetalan vid fastighetsdomstolen
i förväg kan få avgjort vilka villkor i fråga om ersättning som skall gälla
om vissa reservatsföreskrifter meddelas.

Vad gäller talan mot beslut gäller i övrigt den allmänna principen i NVL att
talan mot förordnande och beslut i anledning av förordnanden förs hos
regeringen medan beslut som innefattar förelägganden förs hos kammarrätten.
I enlighet härmed prövas besvär i administrativ ordning i frågor om
naturreservat hos regeringen medan talan mot beslut om exempelvis
stängselgenombrott förs hos kammarrätten.

Utskottet finner mot bakgrund av vad nu anförts att syftet med motion
1979/80:307 är tillgodosett redan med de regler som gäller enligt nuvarande
lagstiftning. Motionen påkallar därför enligt utskottets mening ingen
ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Preskriptionstiden för olaga täktverksamhet. I motion 1979/80:1376 påtalas
att den preskriptionstid som f. n. gäller i fråga om beivrande av brott mot

JoU 1980/81:5

NVL:s regler om tillståndsplikt för täkt av sten, grus, lera m. m. endast är två
år. Enligt motionärernas mening motverkar den korta preskriptionstiden
syftet med hela tillståndsgivningen och den kan t. o. m. uppmuntra till brott
på grund av att risken för upptäckt då är liten. Motionärerna, som
understryker att det är särskilt viktigt att beakta naturvårdens intressen när
det gäller exploatering av ej förnyelsebara naturtillgångar, finner det
angeläget att preskriptionstiden i nu ifrågavarande fall förlängs till minst fem
år.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att, vilket också antyds i
motionen, preskriptionstidens längd i princip är avhängig av den till
ifrågavarande lagbestämmelse knutna straffsatsen. Sålunda gäller enligt
brottsbalkens regler om åtalspreskription en preskriptionstid av två år om det
på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år och en
preskriptionstid på fem år, om svåraste straffet är högre men inte över
fängelse i två år.

Straffsatsen för brott mot bl. a. NVL:s bestämmelser om tillståndsplikt i
fråga om täktverksamhet m. m. utgör f. n. böter eller fängelse i högst sex
månader och motsvarar alltså en preskriptionstid av två år. Motionärerna har
av bl. a. utredningsskäl yrkat på en förlängning av tiden för åtalspreskription
till fem år. Det skulle innebära en skärpning av straffsatsen till fängelse i
högst två år.

Utskottet delar för sin del motionärernas uppfattning om vikten att iaktta
särskild varsamhet i fråga om exploatering av ej förnyelsebara naturresurser.
Bestämmelserna i 18 § NVL om tillståndsplikt för täkt av sten, grus, sand,
lera, jord, torv eller andra jordarter är också ett uttryck för samhällets
intresse härvidlag. Det är givetvis högst otillfredsställande om dessa
bestämmelser sätts ur spel genom att tillgängliga tillsyns- och utredningsresurser
hos länsstyrelserna inte räcker till för att brott mot desamma skall
kunna beivras inom nu gällande preskriptionstid av två år. Utskottet, som i
och för sig känner sympati för motionärernas synpunkter, är emellertid för
dagen inte berett att ta definitiv ståndpunkt i fråga om en eventuell
förlängning av preskriptionstiden, vilken ju som i det föregående nämnts
måste återspeglas i en höjning av straffsatsen. En sådan höjning måste dock
sättas i relation till övriga straffbestämmelser både i NVL och i annan
lagstiftning. Straffsatsen är ju ett uttryck för samhällets syn på allvaret i
åsidosättandet av bestämmelsen i fråga.

En fråga när det gäller överträdelser av täktbestämmelserna är också om
eventuella svårigheter och brister på tillsynssidan är skäl i sig för en höjning
av straffsatsen och därmed en förlängd preskriptionstid.

Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till det arbete med översyn av
NVL som på grundval av naturvårdskommitténs slutbetänkande (SOU
1979:14 och 15) Naturvård och täktverksamhet f. n. pågår inom jordbruksdepartementet.
Proposition i ämnet beräknas komma att föreläggas riksdagen
någon gång under senare delen av innevarande riksmöte. Naturvårds -

JoU 1980/81:5

kommitténs betänkade innehåller bl. a. förslag om skärpning av den
nuvarande täktprövningen och en förstärkning av kommunernas tillsynsansvar.
Även straffbestämmelserna i NVL berörs i viss mån av naturvårdskommitténs
förslag. Det förefaller mot denna bakgrund naturligt att frågan om en
förändrad syn på sanktionssystemet i naturvårdslagstiftningen bör närmare
prövas i nu angivet sammanhang.

Utskottet vill i samband härmed fästa uppmärksamheten på att miljöskyddsutredningen
i sitt delbetänkande (SOU 1978:80) Miljöskydd 1 lagt
fram förslag om förprövnings-, tillsyns- och påföljdssystem samt besvärsrätten
m. m. inom miljöskyddslagstiftningen. Ifråga om straffrättsliga påföljder
av brott mot förbud, villkor och föreskrifter i miljöskyddslagen har
utredningen därvid föreslagit en ändring av straffskalan från nuvarande böter
eller fängelse i högst ett år till böter eller fängelse i högst två år, vilket alltså
skulle medföra en höjning av åtalspreskriptionstiden från två till fem år.
Utskottet finner det för sin del naturligt att ett ställningstagande i nu
ifrågavarande fall med hänsyn till de likartade bedömningsgrunderna måste
bli av betydelse även när det gäller påföljdssystemet inom annan lagstiftning
som innehåller bestämmelser till skydd för miljön, såsom t. ex. NVL.

I avvaktan på kommande ställningstaganden till bl. a. naturvårdskommitténs
förslag förordar utskottet att motion 1979/80:1376 inte föranleder någon
riksdagens ytterligare åtgärd.

Hänsynstagande till naturvårdens intressen vid jordbruk. Enligt motion
1979/80:1754 måste för jordbruket liksom för andra näringar gälla att
verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt i den ekologiska grundsynen.
Mot den bakgrunden föreslår motionärerna att riksdagen uttalar sig för
att allmänna hänsynsregler bör införas i jordbrukets lagstiftning som ett
komplement till NVL på motsvarande sätt som har skett i skogsvårdslagen.

Utskottet vill erinra om att frågan om jordbrukets hänsyn till naturvården,
såsom också anförts i motionen, diskuterades i samband med riksdagens
antagande av en ny lag om skötsel av jordbruksmark (prop. 1978/79:163).
Föredragande statsrådet underströk därvid att det numera inte råder minsta
tvivel om att ett hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de
övriga miljövårdsintressena måste ingå som ett nödvändigt led i all
verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gällde, anförde
föredraganden, självfallet även i fråga om ingrepp inom jordbruksområden
liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av människans
åtgärder. Det framhölls emellertid att naturvårdsintressena inom jordbruket
liksom dittills borde tillvaratas med stöd av NVL, vilket även jordförvärvsutredningen
för sin del ansåg. Föredraganden ansåg därför att det inte fanns
skäl att vid sidan av de bestämmelser som fanns i annan lagstiftning föra in
någon allmän regel om hänsyn till naturvården och kulturminnesvården i den
nya lagen om skötsel av jordbruksmark. Enligt propositionen fanns det
emellertid anledning att ytterligare överväga bl. a. hur samarbetet mellan

JoU 1980/81:5

lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i dessa frågor skall kunna effektiviseras.

Föredragandens uttalanden i nu berörda avseenden föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida.

I enlighet med vad som förutskickades i propositionen uppdrog regeringen
förra året åt lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet
med lantbruksstyrelsen som samordnande myndighet att lägga fram förslag
om hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna skall
kunna bättre beaktas inom jordbruket. Enligt vad utskottet inhämtat torde
uppdraget komma att redovisas för regeringen omkring årsskiftet 1980-1981.

Som i det föregående redovisats har frågan om naturvårdens intressen i
jordbruket också tagits upp i den inom bostadsdepartementet utarbetade
rapporten (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2. Där
ifrågasätts sålunda om inte i samband med övervägandena rörande
samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i dessa frågor
borde kunna tas upp frågan om allmänna hänsynsregler bör införas i
jordbrukets lagstiftning som ett komplement till NVL på motsvarande sätt
som skett i skogsvårdslagen. Rapporten är f. n. efter remissbehandling
föremål för prövning inom bostadsdepartementet.

I avvaktan på resultatet av de olika överväganden som här berörts är
utskottet inte berett att nu ta upp till prövning frågan om ändrat
ställningstagande från riksdagens sida till behovet av allmänna regler om
hänsyn till naturvårdens intressen i jordbrukets lagstiftning. Yrkandet härom
i motion 1979/80:1754 avstyrks därför av utskottet.

Skyddet av våtmarker. I motion 1979/80:1760 (yrkande 13) föreslås att det i
NVL införs bestämmelser om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärd, när
åtgärden avser översilningsmark, strandäng, kärr, mosse eller annan
våtmark. Med markavvattning avses i första hand dikning. Men även andra
åtgärder såsom årensning, sjösänkning och invallning innefattas i uttrycket
markavvattning och omfattas således av föreslagen tillståndsplikt. Enligt
motionärerna bör den föreslagna regleringen ses som en temporär lösning.
Slutlig ställning till frågan om utformningen av skyddet för våtmarkerna bör
enligt motionärernas mening tas när behövliga inventeringar har genomförts
och utvärderats. Det anses lämpligt att frågan tas upp i samband med
kommande prövning av förslaget till ny vattenlag.

Som framgår av tidigare lämnad redogörelse behandlade riksdagen under
föregående riksmöte ett motionsyrkande av samma innebörd som det nu
föreliggande. Utskottet anförde då att redan gällande regler i NVL ger viss
möjlighet att bevaka miljöintressen m. m. i samband med t. ex. markavvattningsföretag
inom skogsbruket. Härmed åsyftades samrådsskyldigheten
enligt 20 § nämnda lag. Av särskild betydelse i sammanhanget var vidare en
av regeringen nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen (SFS

JoU 1980/81:5

1979:794), sorn trädde i kraft den 1 januari 1980. Denna innebar att
anmälningsplikt infördes beträffande våtmarksdikning för virkesproduktion.
Den nya regeln innebär att den som ämnar utföra sådan dikning snarast
möjligt och senast två månader i förväg skall anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen.
Denna skall med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet
överlämna anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § NVL.

Enligt utskottets mening var syftet med berörda motionsyrkande till stor
del tillgodosett genom angivna författningsändring. Lagtekniskt ansågs
motionsförslaget om tillståndsplikt enligt NVL för vissa markawattningsföretag
nödvändiggöra följdändringar i bl. a. vattenlagens bestämmelser om
torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. Det
hänvisades i sammanhanget till det arbete som pågick inom regeringskansliet
med utarbetande av förslag till ny vattenlag. Mot angivna bakgrund ansåg sig
utskottet inte böra biträda motionsförslaget. Riksdagen avslog i överensstämmelse
med utskottets förslag motionsyrkandet i fråga (JoU 1979/
80:19).

Arbetet med förslag till ny vattenlag pågår med sikte på att proposition i
ämnet kan föreläggas riksdagen i sådan tid att den nya lagen kan träda i kraft
den 1 januari 1982.

Med hänsyn till vad här anförts finner utskottet inte tillräckliga skäl att
förorda något ändrat ställningstagande från riksdagens sida med anledning
av det ånyo framförda förslaget om införande i NVL av tillståndsplikt för
vissa markavvattningsföretag. Utskottet föreslår således att riksdagen
lämnar motion 1979/80:1760 yrkande 13 utan bifall.

Bildande av naturvärdsområde. I motion 1979/80:1760 yrkande 14
hemställs om åtgärder som kan främja ett ökat utnyttjande av institutet
naturvärdsområde. Det i motionen framlagda lagförslaget i denna del
innebär att det i 7 § NVL klart utsägs att ett område inte får avsättas som
naturreservat om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället förklaras som naturvärdsområde. Som motivering anförs
bl. a. att detta skyddsinstitut endast kommit till användning i ett fåtal fall
sedan den 1 januari 1975 då institutet infördes.

Utskottet behandlade förra året ett motionsyrkande av motsvarande
innebörd. Beträffande förslaget till ändring av 7 § NVL framhöll utskottet
därvid att det redan av förarbetena till bl. a. 1974 års ändringar i sagda lag
klart framgår att naturreservat inte skall komma i fråga i fall med begränsat
åtgärds- och kontrollbehov. Det är främst för sådana fall, där således mindre
ingripande åtgärder behövs för att skydda naturmiljön, som institutet
naturvärdsområde är avsett. Möjligheten att utnyttja sistnämnda skyddsform
inskränks i övrigt i princip endast av stadgandet i 19 § första stycket sista
punkten. Där anges att området i stället skall avsättas till naturreservat om
åtgärd som bör vidtas är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Enligt motionärernas förslag skulle emellertid denna

JoU 1980/81:5

skyddsform inte få komma i fråga om ”syftet med åtgärden i allt väsentligt
kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av 19 § förklaras som
naturvårdsområde”. Enligt utskottets mening skulle den föreslagna lydelsen
leda till viss oklarhet rörande vilket kriterium som skall vara avgörande i
fråga om tillåtligheten av ett naturreservatsförordnande. Med hänsyn till det
anförda avstyrkte utskottet föregående år motionsyrkandet i fråga (JoU
1978/79:19). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vad gäller den faktiska utvecklingen i fråga om inrättande av naturvårdsområden
får utskottet framhålla att den inte obetydliga ökning av antalet
områden som redan förra året konstaterades ha ägt rum synes ha fortsatt.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har antalet naturvårdsområden
under tiden den 1 juli 1979-den 1 juli 1980 stigit från 9 till 16. Ökningen är
mest påtaglig i arealhänseende: den sammanlagda arealen omfattade sist
angivna tidpunkt 15 000 ha, jämfört med 9 200 ha vid jämförelsetillfället året
innan.

Utskottet finner mot nu redovisad bakgrund inte heller i år anledning
föreslå någon riksdagens åtgärd på grund av motionsyrkande om ändring av
7 § NVL. Motion 1979/80:1760 yrkande 14 avstyrks således.

Åtgärder mot nedskräpning. I motion 1979/80:1764 framläggs önskemål
om ökad information i syfte att motverka den tilltagande nedskräpningen i
naturen, speciellt den som härrör från trafikanter på våra riks- och
länsvägar.

Utskottet delar uppfattningen om värdet av olika åtgärder som kan
motverka nedskräpningen i naturen och längs våra vägar. Frågan hänger
härvidlag bl. a. nära samman med de problem beträffande allemansrättens
utövande som utskottet i andra sammanhang berört. Det är viktigt att
informationen i sist angivna hänseende också skärper medvetandet om att
naturen skall hållas ren från papper, plast, glas, plåt och annat avfall. I
samband härmed synes bl. a. angeläget att de regler i NVL som straffbelägger
nedskräpning verkligen bringas till allmän kännedom. Enligt vad
utskottet tidigare kunnat konstatera innehåller också av naturvårdsverket
m. fl. organ framställt informationsmateriel rörande allemansrätten upplysningar
i här åsyftat hänseende.

Vad beträffar renhållningen längs vägarna kan erinras om att staten i
princip svarar för renhållningen av vägområde samt viss mark intill
parkeringsplats eller rastplats i den mån allmänheten har tillträde till
marken. Vid behandlingen av en motion i motsvarande ämne förra året
underströk utskottet att det självfallet från många synpunkter är viktigt att
renhållningen av vägar och rastplatser fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Problemen är dock till största delen av den karaktären att de ligger inom
regeringens och berörda myndigheters ansvarsområden. Med hänsyn härtill
och till den verksamhet som i olika avseenden bedrevs på området fann
utskottet att då aktuella motioner inte borde föranleda någon särskild åtgärd

JoU 1980/81:5

från riksdagens sida. Den nu väckta motionen 1979/80:1764 i frågan synes
inte ge anledning till annat ställningstagande från riksdagens sida.

Hemställan. Under hänvisning till vad i det föregående anförts hemställer
utskottet

1. beträffande bekämpningen av sly

att riksdagen avslår motion 1979/80:212,

2. beträffande talan mot vissa beslut enligt naturvårdslagen
m. m.

att riksdagen avslår motion 1979/80:307,

3. beträffande preskriptionstiden för täktverksamhet

att riksdagen lämnar motion 1979/80:1376 utan ytterligare
åtgärd,

4. beträffande hänsynstagande till naturvårdens intressen vid
jordbruk

att riksdagen avslår motion 1979/80:1754,

5. beträffande skyddet av våtmarker

att riksdagen avslår motion 1979/80:1760 yrkande 13,

6. beträffande bildande av naturvårdsområde

att riksdagen avslår motion 1979/80:1760 yrkande 14,

7. beträffande åtgärder mot nedskräpning

att riksdagen lämnar motion 1979/80:1764 utan ytterligare
åtgärd.

Stockholm den 4 november 1980

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s)*, Arne Andersson i
Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Börje Stensson (fp). Grethe Lundblad
(s)*, Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Sven Eric Lorentzon (m),
Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Jens Eriksson
(m), Ingvar Eriksson (m) och Jan Fransson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1980/81:5

Reservationer

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Jan Fransson (alla s) har avgivit
följande fyra reservationer till betänkandet.

1. Bekämpningen av sly (mom. 1)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”motion 1979/80:212” bort ha följande lydelse.

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att slybekämpning och
andra landskapsvårdande åtgärder kan utföras på ett effektivt sätt i syfte att
bibehålla ett öppet landskap. Som i motionen påpekas kan det med
nuvarande lagstiftning uppstå problem i fråga om det praktiska genomförandet
av landskapsvårdande insatser. Sålunda kan det t. ex. förekomma att
en från naturvårdssynpunkt önskvärd siktröjning mellan särskilt anordnade
rastplatser vid allmän väg och vissa sjöar eller vattendrag blir ofullständigt
genomförd genom att någon eller några av de berörda markägarna inte ger
tillstånd till att röjningen utförs. Utskottet anser det angeläget att regeringen
och berörda myndigheter överväger vilka åtgärder som kan vidtas för att
situationer av angivet slag skall kunna undvikas. Utskottet föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet härvidlag
anfört.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande bekämpningen av sly

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1979/80:212,

2. Hänsynstagande till naturvårdens intressen vid jordbruk (mom. 4)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Sorn i” och
slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Som också påpekas i motionen ingår i den nya skogsvårdslag som förra året
antogs av riksdagen (prop. 1978/79:110) bestämmelser om vilken hänsyn som
skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av skog (21 §). I sina
föreskrifter till nämnda paragraf har skogsstyrelsen mycket ingående
utvecklat vad som gäller beträffande naturvårdshänsyn i skogsbruket.

Sedan riksdagen fattade sina ovannämnda beslut har frågan om allmänna
hänsynsregler i jordbrukets lagstiftning behandlats i en rapport, Hushållning
med mark och vatten 2 (SOU 1979:54, 55), som utarbetats inom bostadsdepartementet.
I rapporten ges en rad exempel på hänsyn som borde kunna tas i

JoU 1980/81:5

jordbruket, bl. a. användningen av gödselmedel så att grundvattnet inte
förstörs, begränsning av användningen av kemiska bekämpningsmedel,
bevarande i rimlig omfattning av diken, våtmarker, odlingsrösen och
åkerholmar.

Enligt utskottets mening måste för jordbruket gälla, liksom för alla andra
näringar, att verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt i den ekologiska
grundsynen. Mot den bakgrunden föreslår utskottet att riksdagen uttalar sig
för att allmänna hänsynsregler införs i jordbrukets lagstiftning som ett
komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt som har skett i
skogsvårdslagen. Vad utskottet sålunda med anledning av motion 1979/
80:1754 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande hänsynstagande till naturvårdens intressen vid
jordbruk

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört med anledning av motion 1979/80:1754,

3. Skyddet av våtmarker (mom. 5)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Sorn
framgår” och på s. 20 slutar med ”utan bifall” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att
effektivare skyddsbestämmelser för våtmarkerna kommer till stånd snarast
möjligt. Ytterligare dröjsmål härvidlag kan innebära risker för att oersättliga
naturvärden spolieras. Som motionärerna anfört kan inte resultatet av
naturvårdsverkets våtmarksinventering eller ikraftträdandet av en ny
vattenlag avvaktas innan åtgärder sätts in för att skydda våtmarkerna.
Utskottet biträder förslaget att det i naturvårdslagen införs bestämmelser om
tillståndsplikt för sådana markawattningsföretag som anges i motionen.
Även om smärre följdverkningar i vattenlagen kan visa sig nödvändiga bör
förslag om en sådan tillståndsplikt kunna utarbetas tämligen omgående.
Under förutsättning att den nya vattenlagen kommer att innehålla tillräckligt
långtgående skyddsregler i här åsyftat hänseende bör den av utskottet
förordade regleringen kunna gälla som en temporär lösning i avbidan på den
nya vattenlagens ikraftträdande. Utskottet föreslår således att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag snarast möjligt till lagstiftning på i huvudsak
de grunder som anges i motion 1979/80:1760.

JoU 1980/81:5

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skyddet av våtmarker

att riksdagen med anledning av motion 1979/80:1760 yrkande
13 hos regeringen anhåller om förslag snarast möjligt rörande
förstärkt sådant skydd i huvudsak enligt de grunder som anges i
motionen,

4. Bildande av naturvårdsområde (mom. 6)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Utskottet
behandlade” och på s. 21 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det i likhet med vad som anförts i motion 1979/80:1760
angeläget att skyddsformen naturvårdsområde kommer till användning i
större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Som motionärerna anfört
är behovet att säkra markområden för rekreation, vetenskap och kultur
stort. De anslag som står till förfogande för ersättningar i samband med
inrättande av naturreservat är emellertid begränsade. Det är därför enligt
utskottets mening viktigt att naturreservat kommer i fråga endast när
utnyttjandet av marken för nyss angivna ändamål inte kan kombineras med
pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara fullt möjligt att
utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att ett normalt jord- eller
skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart att naturvårdsområdesinstitutet
kommer till användning. Utskottet anser att naturvårdsverket
bör få i uppdrag att vidta åtgärder för ett ökat utnyttjande av ifrågavarande
skyddsform. För att understryka vikten av att naturreservat inte kommer i
fråga i här åsyftade fall bör 7 § naturvårdslagen kompletteras med en
bestämmelse som innebär att länsstyrelsen inte får utnyttja nämnda
skyddsform om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genorr. att
området i stället förklaras som naturvårdsområde.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande bildande av naturvårdsområde

att riksdagen med bifall till motion 1979/80:1760 yrkande 14
antar följande förslag till lag om ändring i naturvårdslagen:

JoU 1980/81:5

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 7 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan
angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets
natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller emedan
området är av väsentlig betydelse för
allmänhetens friluftsliv, må av länsstyrelsen
förklaras som naturreservat.
Länsstyrelsen får inte avsätta ett
område till naturreservat, om syftet
med åtgärden i allt väsentligt kan
tillgodoses genom att området istället
med stöd av 19 § förklaras som
naturvårdsomräde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

JoU 1980/81:5

Bilaga

I motionen 1979/80:1760 framlagt förslag till
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)

dels att 7, 20 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av nedan angivna
lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Område, som finnes böra särskilt Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av sin skyddas eller vårdas på grund av sin

betydelse för kännedomen om lan- betydelse för kännedomen om landets
natur, sin skönhet eller eljest dets natur, sin skönhet eller eljest

märkliga beskaffenhet eller emedan märkliga beskaffenhet eller emedan

området är av väsentlig betydelse för området är av väsentlig betydelse för

allmänhetens friluftsliv, må av läns- allmänhetens friluftsliv, får av länsstyrelsen
förklaras som naturreser- styrelsen förklaras som naturreservat.
vat. Länsstyrelsen får inte avsätta ett

område till naturreservat, om syftet
med åtgärden i allt väsentligt kan
tillgodoses genom att området i stället
med stöd av 19 § förklaras som
naturvårdsområde.

18 a §

Åtgärd för att avvattna översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse
eller annan våtmark får inte utföras
utan länsstyrelsens tillstånd.

En sådan åtgärd får inte tillåtas,
om den medför olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt.
Är åtgärden av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt, får den dock
tillåtas utan hinder av vad nu har
sagts.

Länsstyrelsen får förena ett tillstånd
till markavvattning med de
föreskrifter som behövs för att
begränsa eller motverka skada på
naturmiljön.

20 §

Kan arbetsföretag, som ej omfat- Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18 eller tas av tillståndstvång enligt 18, 18 a

19 §, komma att väsentligt ändra eller 19 §, komma att väsentligt änd naturmiljön,

skall, innan företaget ra naturmiljön, skall, innan företa utföres,

samråd ske med länsstyrel- get utföres, samråd ske med länssty -

JoU 1980/81:5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sen. Regeringen eller myndighet reisen. Regeringen eller myndighet

som regeringen bestämmer kan före- som regeringen bestämmer kan föreskriva
att inom landet eller del därav skriva att inom landet eller del därav

anmälan för samråd alltid skall göras anmälan för samråd alltid skall göras

i fråga om särskilda slag av arbetsfö- i fråga om särskilda slag av arbetsföretag.
retag.

Beträffande arbetsföretag, som sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att
begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller
företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:523) eller miljöskyddslagen
(1969:387).

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,11 eller
14 §, 16 § andra stycket eller 19 §.

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 § eller 4. utför täkt eller markavvattf
öreskrift som meddelats i samband ningsåtgärd utan att ha tillstånd enligt

med tillstånd till företaget, 18 respektive 18 a § eller bryter mot

föreskrift som är förenad med ett
sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd
av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken
allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Har någon beträffande markavvattningsåtgärd som avses i 18 a § före
ikraftträdandet av denna lag åsamkats kostnader för förrättning enligt
vattenlagen (1918:523) eller för åtgärd för att tillvarata sin rätt i samband
med sådan förrättning, får han ersättning av staten för sådana kostnader om
tillstånd till markavvattningsåtgärden inte lämnas enligt denna lag. Fråga om
ersättning prövas av länsstyrelsen.

GOTAB 65791 Stockholm 1980