om naturvård m.m.
Betänkande 1983/84:JoU18
JoU 1983/84:18
Jordbruksutskottets betänkande
1983/84:18
om naturvård m. m.
Motioner
I motion 1982/83:360 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 9) att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av
15 § i naturvårdslagen (1964:822) med innebörden att strandskyddet utformas
så att länsstyrelserna ges rätt att förordna härom där så erfordras.
I motion 1982/83:485 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av vad som skall omfattas av den fysiska
riksplaneringen och antagandet av en naturresurslag.
I motion 1982/83:627 av Stig Alftin (s) yrkas att riksdagen beslutar begära
att regeringen låter utreda hur i motionen angivna hinder för slybekämpning
lämpligen kan elimineras.
I motion 1982/83:644 av Kenth Skårvik och Lars Ernestam (båda fp) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder för att få till stånd
det planerade naturvårdsområdet för Gullmarsfjorden med omgivningar.
I motion 1982/83:794 av Stina Gustavsson m. fl. (c, m) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av nu gällande regler om allemansrätten.
I motion 1982/83:1010 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 1) att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning och
förslag om förstärkt skydd för nationalparker, med inriktning på grundlagsskydd.
I motion 1982/83:1097 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 1-10, 15 och 18)
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuoma,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt
anförts i motionen om skydd för fjällvärlden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om lagstiftning rörande snöskotertrafik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skydd för våtmarker innebärande
1 Riksdagen 1983184. 16sami. Nr 18
JoU 1983/84:18
2
a) intensifierad inventering av våtmarker,
b) avgränsning av deras skyddsvärde,
c) avgränsning och skydd för de våtmarksområden som inte får exploateras
för skogsbruk eller energiutvinning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökade insatser för flora- och faunavård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om regleringen av jordbrukets hänsyn till naturvården,
10. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering och skärpning av
gällande regler för skogsbrukets hänsyn till naturvården,
15. att riksdagen hos regeringen begär att förslag föreläggs riksdagen om
införande av regler om hänsyn till naturvårdens krav i gruv- och minerallagstiftningen,
18. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av och ändringar i
naturvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
I motion 1982/83:1439 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas, såvitt
nu är i fråga (yrkande 3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om allemansrättens innehåll.
I motion 1982/83:1986 av Ingrid Hemmingsson m. fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utformningen av ett skydd för strandområden.
Utskottet
Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner och motionsyrkanden
rörande naturvården och närliggande frågor. Motionerna väcktes
under allmänna motionstiden 1983.
Allemansrätten
I motion 1982/83:794 (c, m) föreslås en översyn av gällande regler om
allemansrätten. Som motivering anförs bl. a. att det ökande utnyttjandet av
allemansrätten i samband med turism och friluftsliv vållar problem från
naturvårdssynpunkt. I många områden uppstår t. ex. skogsbränder, nedskräpning
längs kanot- och vandringsleder samt ett ökat slitage över huvud
taget på naturmiljön. Vid utnyttjandet av tält, husvagnar och fritidsbåtar
uppstår ibland tvister om vilka rättigheter som tillkommer friluftsfolket.
Uppenbarligen är informationen om allemansrättens innehåll och tillsynen
över efterlevnaden otillräcklig, anför motionärerna. Inom områden utsatta
för starkt utnyttjande kan allemansrätten behöva inskränkas.
Enligt motion 1982/83:1439, yrkande 3, (m) har riksdagens beslut om
tillståndsplikt för vilthägn möjliggjort en vidgad tolkning av allmänhetens
rättigheter gentemot markägare. Vid tillståndsprövningen skall bl. a. beaktas
om ett vilthägn utgör hinder för det rörliga friluftslivet. Motionärerna
JoU 1983/84:18
3
ifrågasätter om motiveringen för detta beslut var tänkt som en medveten
vidgning av allmänhetens rätt att fritt ströva i naturen oberoende av
jordägarens markanvändning. Det är därför enligt motionen angeläget att
riksdagen uttalar att allmänhetens rätt att ströva i skog och mark liksom
tidigare är fri så länge den inte inkräktar på markägarens nyttjande av
marken, även om nyttjandet är av så speciell karaktär som betesdrift i ett
vilthägn.
Utskottet erinrar om att allemansrätten och dess innebörd resp. tillämpning
behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. I dessa sammanhang har
utskottet anfört bl. a. att utvecklingen mot ett allt intensivare utnyttjande av
våra naturresurser för rekreation och friluftsliv givetvis har många positiva
sidor. Samtidigt innebär den emellertid risker för en i längden svåracceptabel
miljöförslitning inom vissa områden samt för konflikter mellan markägarintressen
och friluftsintressen. Mot bakgrund härav har utskottet understrukit
behovet av en effektiv och vederhäftig information om såväl rättigheter som
skyldigheter i vårt umgänge med naturen (se t. ex. JoU 1979/80:7). Vidare
har utskottet i anslutning till den ökande turismen framhållit att det fanns
anledning att iaktta viss försiktighet när det gällde att ”marknadsföra” för
friluftsliv och turism attraktiva delar av vårt land.
I sammanhanget bör vidare nämnas att jordbruksministern nyligen
besvarat en fråga av Lars Emestam (fp) om informationen till utländska
turister om allemansrätten. I svaret, som innehöll en hänvisning till några av
utskottets tidigare uttalanden i ämnet, framhölls att naturvårdsverket i
samråd med Sveriges turistråd och domänverket utarbetat information till
utländska turister om allemansrättens innebörd. Enligt jordbruksministern
var dessa organ väl medvetna om betydelsen av en god information i angivna
hänseende och om sitt ansvar för denna uppgift.
I anslutning till den nu aktuella motionen 1982/83:794 vill utskottet
framhålla att utskottets tidigare uttalanden om betydelsen av en saklig och
vederhäftig information om rättigheter och skyldigheter i allmänhetens
umgänge med naturen givetvis alltjämt äger sin giltighet. Enligt utskottets
bedömning finns inget som tyder på att de i motionen redovisade problemen
är av den storleksordningen att något särskilt riksdagsinitiativ är påkallat.
Det får förutsättas att de allemansrättsliga frågorna liksom hittills ägnas
uppmärksamhet av bl. a. naturvårdsverket och de organ som ansvarar för
den fysiska riksplaneringen. Det kan tilläggas att statistiska centralbyrån i
samråd med naturvårdsverket gjort landsomfattande undersökningar av
allmänt tillgänglig mark runt tätorter med mer än 10 000 innevånare (jfr BoU
1983/84:2). En sådan kartläggning av allemansrättsligt tillgänglig mark runt
tätorterna kan utgöra ett viktigt underlag för den fortsatta bevakningen av
hithörande frågor. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:794.
I anslutning till motion 1982/83:1439 får utskottet erinra om att riksdagen
med verkan fr. o. m. den 1 januari 1983 infört tillståndsplikt för uppförande
JoU 1983/84:18
4
av vilthägn på områden där allmänheten får färdas fritt. Bestämmelserna
finns i 24 a § naturvårdslagen (1964:822). Frågan om tillstånd prövas av
länsstyrelsen, som vid sin prövning skall ta hänsyn till behovet av skydd för
friluftslivet och naturmiljön. Tillstånd skall förenas med de villkor som
behövs till skydd för dessa intressen. Av förarbetena (prop. 1981/82:220
s. 24-28) framgår att tillståndsprövningen avses vara restriktiv. Tillstånd bör
inte lämnas inom områden där vilthägn kan utgöra hinder för det rörliga
friluftslivet eller där de medför en icke godtagbar påverkan på naturmiljön.
Genom ovannämnda riksdagsbeslut har normer utfärdats för intresseavvägningen
mellan friluftslivets och markägarens intressen i det speciella
fall då markägaren önskar förfoga över sin fastighet för viltuppfödning inom
vilthägn. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte, utan samband med
lagändring, i efterhand göra motivuttalanden som rubbar förutsättningarna
för den intresseavvägning som innefattas i nyssnämnda riksdagsbeslut.
Utskottet avstyrker således motion 1982/83:1439, yrkande 3.
Skyddsåtgärder enligt naturvårdslagen, m. m.
Frågan om förstärkt skydd för våra nationalparker resp. inrättande av nya
nationalparker tas upp i några motionsyrkanden från folkpartiet och vpk.
Enligt motion 1982/83:1010 yrkande 1 (vpk) visar de många ingreppen i
nationalparkerna för exploateringsändamål m. m. att skyddet för dessa
områden måste förstärkas. Att t. ex. införa ett grundlagsskydd skulle enligt
motionen tvinga fram ett långsiktigare handlande och säkra redovisningen
inför väljarna innan ingreppet görs. Hur ett sådant förstärkt skydd skall
närmare utformas bör utredas och förslag föreläggas riksdagen.
Utskottet får erinra om att beslut om att avsätta mark till nationalpark
enligt nu gällande ordning meddelas av regeringen efter riksdagens medgivande.
Beslutet innebär att staten såsom markägare inte får utan riksdagens
samtycke nyttja mark eller vatten inom nationalparken på ett sätt som strider
mot dess ändamål (jfr 9 kap. 9 § regeringsformen). För att ytterligare trygga
nationalparkerna har man infört särskilda förbehåll, förutom i naturvårdslagen
även i vissa andra författningar, bl. a. gruvlagen och minerallagen.
Vad gäller ingrepp i nationalparker vill utskottet erinra om att riksdagen år
1980 på utskottets förslag i betänkande 1979/80:39 antog vissa principer.
Dessa angavs av utskottet som följer.
Utskottet anser - i likhet med vad föredraganden anfört - att man måste se
allvarligt på varje intrång i en nationalpark, oberoende av intrångets
omfattning. Syftet med nationalparkerna är att åt samtid och eftervärld
såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden,
vilka utgör karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser
relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildning, växtvärld och
djurvärld. Som orörda referensområden för vetenskaplig forskning har
parkerna en viktig funktion. Detta innebär att i princip varje ingrepp av nu
ifrågasatt karaktär i en nationalpark strider mot syftet med nationalparkens
JoU 1983/84:18
5
tillkomst. Mot denna bakgrund vill utskottet starkt understryka vikten av att
nationalparkernas områden bevaras intakta för framtiden och att den allra
största restriktivitet iakttas när sådana ingrepp av någon angelägen anledning
aktualiseras.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1010, yrkande 1.
I motion 1982/83:1097 (fp) föreslås en rad åtgärder för att åstadkomma ett
bättre och mera varaktigt skydd mot exploatering av det svenska fjällområdet.
Motionen innehåller i denna del (yrkandena 1-5) bl. a. yrkanden om
inrättande av nya nationalparker i Sjaunja, Taavavuoma och Rogenområdet.
Stora sjöfallets nationalpark bör upphöra som självständig nationalpark,
och de skyddsvärda delarna bör överföras till Sareks nationalpark resp. en ny
sådan i Sjaunja. Enligt yrkande 6 i motionen bör vidare snöskotertrafiken i
fjällområdet begränsas till särskilt markerade leder.
Utskottet har tidigare, i samband med behandlingen av likartade motionsyrkanden,
understrukit fjällområdenas stora betydelse från naturvårds- och
rekreationssynpunkt (se bl. a. JoU 1981/82:15). Beträffande säkerställandet
av naturvårdsobjekt i fjällvärlden har emellertid utskottet hänvisat till att
naturvårdsverket genomför en fjällutredning som kommer att omfatta en
översiktlig plan för naturvård i hela fjällregionen. Också på länsnivå bedrivs
ett omfattande utrednings- och planeringsarbete. I enlighet med utskottets
förslag har riksdagen i dessa sammanhang ej funnit anledning till några
särskilda initiativ i fråga om skyddet av fjällregionerna.
Enligt vad utskottet erfarit kommer den nyssnämnda fjällutredningen att
avslutas under år 1984. De särskilda objekt som tas upp i motion 1982/
83:1097 är samtliga föremål för överväganden inom ramen för denna
utredning. I juni 1982 inrättades vid naturvårdsverket en fjällenhet för
samordning av nationalparksförvaltning och övrig verksamhet avseende
naturvård och friluftsliv i Norrbottens fjällvärld. En fjällskogsinventering har
nyligen genomförts av verket, och resultatet av denna kommer att offentliggöras
inom kort. När det gäller snöskotertrafiken får utskottet erinra om att
riksdagen under riksmötet 1981/82 på utskottets förslag förordade en samlad
översyn av de erfarenheter som vunnits sedan terrängkömingslagen
(1975:1313) trädde i kraft, varvid bl. a. behovet av ytterligare begränsningar
i snöskotertrafiken skulle beaktas, till skydd för såväl allmänna som enskilda
intressen. Denna översyn genomförs av en arbetsgrupp inom naturvårdsverket,
som räknar med att lägga fram sina förslag för regeringen i början av år
1984.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1-6 i motion
1982/83:1097.
Enligt yrkande 8 i nyssnämnda motion krävs det ökade insatser för floraoch
faunavården i landet. Djur- och växtarter som hotas måste skyddas enligt
naturvårds- och jaktlagstiftningen. Jord- och skogsbruket måste ta ökad
hänsyn till växt- och djurlivet. Särskilt värdefulla miljöer bör skyddas som
1 * Riksdagen 1983/84.16 sami. Nr 18
JoU 1983/84:18
6
naturreservat eller liknande. Enligt motionen görs värdefulla insatser på
detta område på frivillig väg, av t. ex. jägare, ornitologer och naturskyddare.
Däremot är samhällets engagemang otillräckligt, delvis av brist på medel. Ett
särskilt faunavårdsanslag skulle enligt motionen i hög grad effektivisera
faunavårdsarbetet. Medel kan lämpligen tas ur jaktvårdsfonden.
Som utskottet närmare redovisar i det följande har regler om skogsbrukets
hänsyn till naturvårdens intressen intagits i skogsvårdslagstiftningen. Motsvarande
regler på jordbrukets område har i dagarna aktualiserats i en
lagrådsremiss angående ändring i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark.
I jakt- och viltvårdsberedningens slutbetänkande (SOU 1983:21) Vilt
och jakt föreslås att naturvårdsverket på ett särskilt viltvårdsanslag anvisas
medel för att utforma ett åtgärdsprogram för de hotade djurarterna m. m.
(betänkandet s. 257 f.). Betänkandet remissbehandlas f. n. i jordbruksdepartementet.
Förslag om att inrätta särskilda anslag för insatser inom flora- och
faunavård har vidare under några år framförts i naturvårdsverkets anslagsframställningar.
Enligt utskottets mening är motionsyrkandet delvis tillgodosett genom de
regler som gäller resp. föreslagits gälla för de areella näringarnas hänsyn till
naturvårdens intressen. I övrigt innehåller motionen förslag om relativt
långtgående och för det allmänna kostsamma åtgärder som utskottet inte
f. n. är berett att tillstyrka. Frågan om nya ekonomiska åtaganden från
statens sida bör i första hand bedömas i samband med budgetprövningen.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 8 i motion 1982/83:1097.
I motion 1982/83:644 (fp) understryks Gullmarsfjordens stora värde från
naturvårdssynpunkt och som vetenskapligt referensområde av internationell
betydelse. Enligt motionen är Gullmarn Sveriges enda egentliga tröskelfjord,
jämförelsevis ringa påverkad av föroreningar. Den har ett rikt växtoch
djurliv och är av stor betydelse för fisket. Det är enligt motionärerna
synnerligen angeläget att det av länsstyrelsen planerade naturvårdsområdet
för fjorden och dess omgivningar kommer till stånd.
Utskottet vill nämna att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 21
mars 1983 förklarat Gullmarn med omgivande landområden som naturvårdsområde
enligt 19 § naturvårdslagen (1964:822). Beslutet innefattar även
interimistiskt skyddsförordnande enligt 11 § NVL. Över länsstyrelsens
beslut har Munkedals kommun och några enskilda sakägare anfört besvär
hos regeringen. Ärendet bereds f. n. i jordbruksdepartementet. Då området
således åtnjuter skydd enligt NVL och då utskottet ej anser sig böra föregripa
regeringens prövning av ärendet avstyrker utskottet motion 1982/83:644.
JoU 1983/84:18
7
Strandskydd
Enligt 15 § naturvårdslagen råder strandskydd vid havet, insjöar och
vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen vid normalt medel vattenstånd. Syftet med denna bestämmelse
är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv.
Strandskyddets innebörd framgår av 16 § samma lag. Bl. a. är i princip all
nybyggnad och viss annan markanvändning förbjudna inom strandskyddsområde.
Enligt 15 § 2 st. NVL kan emellertid regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer förordna att strandområde som uppenbarligen
saknar betydelse för bad och friluftsliv inte skall omfattas av strandskyddet.
Strandskyddet kan också, om så erfordras, utvidgas intill högst 300 meter
från strandlinjen. Vid fastställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
kan, när särskilda skäl föreligger, förordnas att i planen ingående
strandområde ej längre skall omfattas av strandskydd. Inom område där
strandskydd råder får länsstyrelsen medge undantag från förbudet mot
nybyggnad m. m. om särskilda skäl föreligger.
Reglerna om generellt strandskydd tillkom i samband med 1974 års
ändringar i NVL.
Enligt äldre bestämmelser om strandskydd kunde länsstyrelsen efter
prövning i varje särskilt fall förordna att visst strandområde skulle vara
strandskyddsområde.
I motion 1982/83:360 (yrkande 9) anförs att de äldre reglerna, där
länsstyrelsen förordnade om strandskydd i de områden där detta ansågs
nödvändigt, fungerade på ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt än som
nu är fallet. Inom områden som saknar intresse för det rörliga friluftslivet
belastades inte byggnadslovgivningen med den särskilda dispensprövningen.
Motionärerna förordar därför en återgång till de regler som i angivna
hänseende gällde före år 1974.
I motion 1982/83:1986 (m) anförs liknande synpunkter, vilka dock främst
tar sikte på förhållandena i norra Sverige. I stora delar av Norrlands inland
t. ex. kan enligt motionen en viss fritidsbebyggelse vid sjöar och vattendrag
komma i fråga utan att inkräkta på några aktuella skyddsintressen. Tvärtom
kan en sådan bebyggelse utgöra ett värdefullt inslag i naturen, bl. a. genom
att bosättningen bidrar till att hålla stränderna fria från oönskad vegetation.
Riksdagen bör därför ta initiativ till att bestämmelserna om strandskydd
upphävs i sin nuvarande form och ersätts med bestämmelser som ger
kommunerna möjlighet att vid behov beakta ett eventuellt skyddsintresse i
den kommunala fysiska planeringen.
Utskottet har under de senaste åren vid flera tillfällen behandlat motioner
med krav på en ändring i naturvårdslagens regler om strandskydd (se t. ex.
JoU 1981/82:15 och 1982/83:19). I dessa sammanhang har utskottet uttalat
bl. a. att utvecklingen under den tid det generella strandskyddet varit i kraft
inte gav stöd för uppfattningen att en återgång till det tidigare gällande
systemet var motiverad. Utskottet har inte funnit anledning till ändrat
JoU 1983/84:18
8
ställningstagande i dessa frågor och avstyrker därför motion 1982/83:360,
yrkande 9 och motion 1982/83:1986.
Våtmarker
Enligt motion 1982/83:1097 (yrkande 7) är det angeläget att skyddet av
våra våtmarker ägnas ökad uppmärksamhet och att pågående inventeringsprogram
genomförs så snabbt som möjligt. Önskemålen framförs mot
bakgrund av att anspråk riktas mot våtmarkerna för skogsbruk, energiutvinning
m. m. Förutom en intensifiering av våtmarksinventeringen krävs i
motionen att våtmarkerna klassas efter skyddsvärde och att de våtmarker
som inte bör exploateras för skogsbruk och energiutvinning avgränsas och
skyddas.
Utskottet erinrar om att naturvårdsverkets våtmarksinventering, som
igångsattes efter ett riksdagsbeslut år 1977, hittills bl. a. resulterat i en
översiktlig inventering, som redovisades år 1979 (SNV PM 1181-1184). I
utskottets betänkande JoU 1982/83:4 lämnas vissa uppgifter om det fortsatta
inventeringsarbetet, till vilka här hänvisas. I nämnda sammanhang uttalades
bl. a. att utskottet delade naturvårdsverkets uppfattning att en fortsatt
inventering var angelägen för att ge nödvändigt underlag för vidare
diskussioner angående avvägningen mellan bl. a. naturvårdens och skogsbrukets
intressen.
Från och med år 1983 har en regional våtmarksinventering startats för att
ge underlag för en bedömning av våtmarkernas betydelse och skyddsvärde i
förhållande till intressena för bl. a. torvtäkt och skoglig virkesproduktion.
Denna inventering genomförs i samverkan mellan naturvårdsverket och
berörda länsstyrelser. Naturvårdsverket svarar härvid för bl. a. planering,
utbildning och samordning medan resp. länsstyrelse genomför inventeringen
och sammanställer regionala redovisningar.
Utskottet vill i sammanhanget också fästa uppmärksamheten på att den
nya vattenlagen (1983:291), som träder i kraft den 1 januari 1984, innehåller
bestämmelser som stärker naturvårdens intressen vid prövningen av markavvattningsföretag.
I samband med prövningen av förslaget till vattenlag
förordade utskottet vidare att det vattenrättsliga prövningssystemet borde
kompletteras med en tillståndsprövning enligt naturvårdslagen (JoU 1982/
83:30 s. 57 f.). Frågan härom övervägs f. n. i jordbruksdepartementet.
Sammanfattningsvis anser utskottet att syftet med motion 1982/83:1097
yrkande 7 kan förväntas bli tillgodosett utan någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks således.
Regler om hänsyn till naturvårdens intressen
I motion 1982/83:1097, yrkandena 9-10 och 15, förordas ett ökat hänsynstagande
till naturvårdens intressen i utövningen av olika näringar. Bl. a.
JoU 1983/84:18
9
hänvisas till riksdagens beslut år 1982 om jordbrukets hänsyn till naturvården
(JoU 1982/83:4). Inför utrednings- och beredningsarbetet med föreskrifter i
sist angivna hänseende vill motionärerna understryka det angelägna i att
dessa regler ges stringenta former. Det räcker enligt motionen inte med
portalparagrafer, utan lagreglerna måste följas av klara tillämpningsföreskrifter.
I fråga om skogsbruket framhålls att skogsvårdslagstiftningens
bestämmelser om naturvårdshänsyn måste utvärderas och skärpas. Slutligen
anförs att det för mineralhanteringen bör införas motsvarande regler som
gäller för jordbrukets och skogsbrukets hänsynstagande till naturvården.
Vad först beträffar jordbrukets hänsyn till naturvården vill utskottet erinra
om att regeringen nyligen framlagt en lagrådsremiss med förslag till ändring i
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. I remissen föreslås att en
allmän regel om hänsyn till naturvårdens intressen vid bedrivande av
jordbruk införs i lagen om skötsel av jordbruksmark. Lagändringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1984.
Av remissen framgår vidare att tillämpningsföreskrifter kommer att
utfärdas av lantbruksstyrelsen i samråd med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet.
Frågan om en reglering av jordbrukets hänsyn till naturvården kan således
förväntas komma under utskottets och riksdagens prövning inom en nära
framtid. Utskottet anser inte att det i dagsläget finns anledning att vare sig
föregripa denna prövning eller att göra något uttalande angående tillämpningsföreskrifterna
till lagen. Motion 1982/83:1097, yrkande 9, avstyrks
således.
I fråga om skogsbrukets hänsyn till naturvården finns de grundläggande
reglerna i 21 § skogsvårdslagen (1979:429). Föreskrifterna får enligt detta
lagrum avse t. ex. hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning,
kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Föreskrifterna
får inte avse åtgärder som är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.
Skogsstyrelsen har efter samråd med bl. a. naturvårdsverket meddelat
föreskrifter och allmänna råd i nu aktuellt hänseende (SkS FS 1983:2).
Utskottet har inte funnit skäl att tillstyrka motionskraven på en utvärdering
och skärpning av ifrågavarande bestämmelser, som utförligt och
detaljerat anger vilka hänsyn som bör tas till bl. a. skogens betydelse för
växter och djur, vattenbalans och lokalklimat samt friluftsliv och rekreation.
Det bör påpekas att en skärpning av bestämmelserna knappast kan
genomföras utan att man omprövar nyssnämnda regler om begränsning av
möjligheterna att föreskriva åtgärder som avsevärt hindrar pågående markanvändning.
Någon ändring härvidlag har inte heller ifrågasatts i motionen.
Utskottet avstyrker mot angivna bakgrund även yrkande 10 i motion
1982/83:1097.
Vad beträffar yrkandet om hänsynsregler i minerallagstiftningen får
utskottet påpeka att det ingalunda saknas bestämmelser om hänsyn till
JoU 1983/84:18
10
miljövårdens och naturvårdens intressen i detta hänseende. I 3 § lagen
(1974:890) om vissa mineralfyndigheter finns t. ex. en erinran om att för
verksamhet som drivs på grund av koncession gäller - utöver minerallagen -bestämmelserna i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen.
Koncessionen kan vidare förenas med villkor till skydd för allmänna
intressen.
Av miljöskyddsförordningen framgår att gruva är sådan miljöfarlig
verksamhet för vilken tillståndsplikt gäller enligt miljöskyddslagen.
Arbetsföretag av här aktuellt slag kan också komma att omfattas av
naturvårdslagens regler om tillståndsplikt enligt 18 § eller samrådsplikt enligt
20 §.
Utskottet anser med hänsyn till det anförda inte att det finns något behov
av ytterligare föreskrifter om hänsyn till naturvårdens eller miljövårdens
intressen i samband med mineralhanteringen. Yrkande 15 i motion 1982/
83:1097 avstyrks således.
Vissa naturvårdsfrågor i övrigt
Enligt motion 1982/83:485, yrkande 1 (vpk) bör den fysiska riksplaneringen
utvidgas till att omfatta också de naturresurser som i dag inte omfattas av
denna planering. Vidare föreslås att regeringen utreder möjligheterna att
genom en särskild lag värna om naturresurserna.
Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande JoU 1982/83:4
förordat en utredning om behovet av en övergripande lagreglering av
hushållningen med naturresurser. Mot bakgrund av riksdagsbeslutet utarbetas
f. n. i bostadsdepartementet en promemoria med förslag till lag om
hushållning med naturresurser. I lagen avses ingå regler som motsvarar
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen (jfr BoU 1983/84:2). Någon
ytterligare åtgärd med anledning av motion 1982/83:485, yrkande 1, är
därmed inte f. n. påkallad.
I motion 1982/83:627 erinras om att samhället gjort omfattande insatser för
att uppmuntra till slybekämpning och därmed till bibehållande av ett öppet
landskap. Enligt motionärerna finns det emellertid vissa brister i lagstiftningen
som hindrar en ytterligare utvidgning av den mekaniska slybekämpningen.
Lagstiftningen ger sålunda inte möjlighet till tvångsawerkning av sly på
annans mark och innehåller inte heller krav på markägaren att själv bekämpa
sly. Detta kan bl. a. leda till att en som beredskapsarbete utförd strandrensning
runt en sjö blir ofullständigt genomförd för den händelse att någon av
markägarna motsätter sig röjning på det egna markområdet.
Utskottet instämmer i motionärens synpunkter så till vida att det är viktigt
att slybekämpning och andra åtgärder kan utföras på ett effektivt sätt när det
behövs för att bibehålla ett öppet landskap. Som motionären påpekat har
från samhällets sida gjorts stora insatser inom landskapsvården, bl. a. i form
av beredskapsarbeten. Det är enligt utskottets mening olyckligt om en från
JoU 1983/84:18
11
naturvårdssynpunkt önskvärd slyröjning blir ofullständigt genomförd t. ex.
av den anledningen att någon av de berörda markägarna motsätter sig att
röjningen utförs. Utskottet har dock f. n. inget säkert underlag för att
bedöma i vilken omfattning det uppstår problem i det praktiska genomförandet
av sådana landskapsvårdande åtgärder. Det får förutsättas att naturvårdsverket,
i samråd med vederbörande länsstyrelser m. fl., har sin
uppmärksamhet riktad på problemen och tar initiativ till de åtgärder som
anses nödvändiga för att åstadkomma en effektiv landskapsvård. Med det
anförda föreslår utskottet att motionen lämnas utan vidare åtgärd från
riksdagens sida.
I motion 1982/83:1097, yrkande 18, anförs att naturvårdslagen i vissa
avseenden är otillräcklig och att det därför är dags att göra en allmän översyn
av lagen. Därvid bör man eftersträva att i lagen inarbeta vissa regler från
andra lagområden så att man får en samlad naturvårdslagstiftning. I avvaktan
på en sådan översyn bör, enligt motionen, lagen ändras så att naturvårdsverket
får möjlighet att direkt hos regeringen initiera skyddsåtgärder för
värdefulla naturområden. Denna möjlighet skulle utnyttjas då vederbörande
länsstyrelse underlåter att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda värdefull
natur.
Utskottet får erinra om att det under 1970- och 1980-talen gjorts en rad
viktiga ändringar i naturvårdslagen, bl. a. efter förslag från 1970 års
naturvårdskommitté. Som exempel på mera omfattande och betydelsefulla
reformer kan nämnas 1974 års riksdagsbeslut angående bl. a. strandskyddet,
allemansrätten och den nya skyddsformen naturvårdsområde (prop.
1974:166, JoU 1974:52). I motionen går ej att klart utläsa i vilka hänseenden
lagen skulle vara otillräcklig eller på vilka grunder i övrigt en allmän översyn
skulle vara motiverad. Utskottet är för sin del inte berett att förorda en
allmän översyn av naturvårdslagen. Enligt utskottets mening finns ej heller
anledning att ändra lagen så att naturvårdsverket får möjlighet att, oberoende
av vederbörande länsstyrelses ställningstagande, initiera skyddsåtgärder
för värdefulla naturområden. Det bör f. ö. påpekas att den i motionen
åsyftade prövningen kan åstadkommas redan med stöd av nu gällande regler.
Naturvårdsverket är nämligen oförhindrat att i en framställning till vederbörande
länsstyrelse aktualisera skyddsåtgärder för ett visst naturområde. Om
länsstyrelsens beslut går i annan riktning kan verket genom besvär enligt 40 §
NVL bringa ärendet under regeringens prövning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1982/83:1097,
yrkande 18.
JoU 1983/84:18
12
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allemansrätten
a. att riksdagen avslår motion 1982/83:794,
b. att riksdagen avslår motion 1982/83:1439, yrkande 3,
2. beträffande grundlagsskydd för nationalparker
att riksdagen avslår motion 1982/83:1010, yrkande 1,
3. beträffande Stora Sjöfallets nationalpark
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 1,
4. beträffande nya nationalparker i Sjaunja, Taavavuoma och
Rogenområdet
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkandena 2-4,
5. beträffande skydd för fjällvärlden i övrigt
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 5,
6. beträffande snöskotertrafiken
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 6,
7. beträffande flora- och faunavård
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 8,
8. beträffande naturvårdsomräde i Gullmarn
att riksdagen avslår motion 1982/83:644,
9. beträffande strandskydd
att riksdagen avslår motion 1982/83:360, yrkande 9 och 1982/
83:1986,
10. beträffande våtmarker
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 7,
11. beträffande regler om hänsyn till naturvårdens intressen
a. att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 9,
b. att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 10,
c. att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 15,
12. beträffande fysisk riksplanering m. m.
att riksdagen lämnar motion 1982/83:485, yrkande 1, utan
vidare åtgärd,
13. beträffande slybekämpning
att riksdagen lämnar motion 1982/83:627 utan vidare åtgärd,
14. beträffande översyn av naturvårdslagen m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:1097, yrkande 18.
Stockholm den 6 december 1983
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON
JoU 1983/84:18
13
Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s),
Sven Eric Lorentzon (m), Margareta Winberg (s), Börje Stensson (fp), John
Andersson (vpk), Jan-Eric Virgin (m), Bengt Kronblad (s), Lennart
Brunander (c), Ulf Lönnqvist (s) och Bo Arvidson (m).
Reservationer
1. Allemansrätten (mom. 1 a)
Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Sven Eric Lorentzon (m),
Jan-Eric Virgin (m), Lennart Brunander (c) och Bo Arvidson (m) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”1 anslutning”
och slutar med ”1982/83:794” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion 1982/83:794 framförda uppfattningen att det
ökade utnyttjandet av allemansrätten i samband med turism och friluftsliv
vållar problem för både allmänna och enskilda intressen. De uttalanden som
utskottet gjorde under riksmötet 1979/80 angående riskerna för en ökad
förslitning av naturen och om det angelägna i en viss återhållsamhet vid
”marknadsföringen” av vårt land från allemansrättslig synpunkt har fått
förnyad aktualitet genom den utveckling som ägt rum efter nyssnämnda
riksmöte. Om inga åtgärder vidtas från statsmakternas sida riskerar man att
hamna i en situation med allt skarpare intressemotsättningar mellan olika
grupper och med en oacceptabel förslitning av naturmiljön. En sådan
utveckling vore olycklig inte minst med hänsyn till det angelägna i att vi
värnar om den unika tillgång som den svenska allemansrätten, rätt utnyttjad,
trots allt utgör. Utskottet vill mot angivna bakgrund förorda en översyn av
problemen med ett intensivt utnyttjande av allemansrätten, vilken bör
utmynna i förslag till åtgärder för att motverka de olägenheter som utskottet
exemplifierat. Översynen bör bl. a. också omfatta en utvärdering av
informationen om allemansrättens innehåll. Vad utskottet anfört med
anledning av motion 1982/83:794 bör ges regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 1 a bort ha följande lydelse:
1. beträffande allemansrätten
a) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:794 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allemansrätten (mom. 1 b)
Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon, Jan-Eric Virgin och Bo
Arvidson (alla m) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Genom
JoU 1983/84:18
14
ovannämnda” och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill påpeka att ovannämnda riksdagsbeslut i praktiken innebär
att markägarens intresse att få utnyttja sin fastighet för en viss verksamhet -visserligen av speciell karaktär - får stå tillbaka för allmänhetens rätt att fritt
ströva i naturen. En sådan förstärkning av allemansrätten på bekostnad av
enskilda intressen kan utskottet inte anse försvarbar. Bestämmelserna om
tillståndsplikt för uppförande av vilthägn bör därför upphävas eller kompletteras
med regler som innebär att markägarens berättigade intresse att
utnyttja marken för viltuppfödning väger tyngre än skyddet för det rörliga
friluftslivet. Det bör ankomma på regeringen att göra de närmare överväganden
som behövs för att syftet med motion 1982/83:1439, yrkande 3, skall
tillgodoses. Vad utskottet anfört med anledning av nämnda motionsyrkande
bör ges regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 1 b bort ha följande lydelse:
1. beträffande allemansrätten
b) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1439 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Grundlagsskydd för nationalparker (mom. 2)
John Andersson (vpk) anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 5 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del framhålla att naturen inte bara är grunden för
jordbruks- och skogsproduktion samt en källa till mineralförekomster och
vattenkraft. Den utgör också miljö för rekreation. Därför måste det finnas
naturområden runt våra tätorter som lämpar sig för j ust rekreation. För både
människornas rekreation och för den vetenskapliga forskningen om utvecklingen
i vår natur måste det finnas områden som skyddas mot exploatering.
Enligt utskottets mening kan det starkt ifrågasättas om den nuvarande
naturvårdslagstiftningen verkligen ger tillräckligt skydd för miljövårds- och
rekreationsintressena. Inte minst utgör behandlingen av Stora Sjöfallets
nationalpark ett exempel härpå. Utskottet delar därför den i motion
1982/83:1010 framförda uppfattningen att det finns anledning att skapa ett
förstärkt legalt skydd mot exploatering av nationalparker, naturreservat och
naturvårdsområden. Som sägs i motionen bör bl. a. för nationalparkernas
del ett grundlagsskydd övervägas. Härigenom skulle bl. a. redovisningen
inför väljarna säkras innan ett ingrepp görs.
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grundlagsskydd för nationalparker
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1010 yrkande 1 hos
regeringen hemställer om utredning och förslag om förstärkt
JoU 1983/84:18
15
legalt skydd för nationalparker, med inriktning på grundlagsskydd
för nationalparkerna,
4. Skydd för fjällvärlden, nya nationalparker m. m. (mom. 3-5)
Börje Stensson (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”1982/83:1097” bort ha följande lydelse:
Som i motion 1982/83:1097 anförs finns i fjällvärlden landets mest
värdefulla naturområden med bl. a. högalpina glaciärområden, högproduktiva
älvdalar och hedområden med stora botaniska värden. Området är
genom sin storlek, sin relativa orördhet och sina naturvärden unikt i Europa.
Fjällvärlden erbjuder också utomordentliga rekreations- och turistvärden
såväl sommar- som vintertid. Fjällområdet är också en bas för rennäringen.
På olika sätt har statsmakterna sökt skydda fjällvärlden mot exploatering,
bl. a. genom riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. I praktiken har det
visat sig att skyddet inte varit tillräckligt hållbart. De ingrepp som gjorts i
nationalparkerna t. ex. visar att exploateringsintresset ofta väger tyngre än
skyddsintresset. Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har visat sig
tänjbara så snart de ställts mot konkreta företagsekonomiska krav från bl. a.
skogsbruket. Utskottet anser mot angivna bakgrund att det är nödvändigt att
ge det svenska fjällområdet ett bättre och mera varaktigt skydd mot
exploatering. Efter detta principiella ställningstagande, som utskottet föreslår
att riksdagen ger regeringen till känna, övergår utskottet till att behandla
motionärernas förslag i övrigt angående skyddsåtgärder i fjällområdet.
Vad först gäller den nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark delar
utskottet motionärernas uppfattning att denna delvis är så exploaterad att
den inte kan fylla de krav som måste ställas på en nationalpark. När det gäller
utskottets principiella inställning till exploatering av nationalparker hänvisar
utskottet till sina uttalanden i betänkande 1979/80:39. I detta av riksdagen
godkända betänkande framhöll utskottet bl. a. att den allra största restriktivitet
måste iakttas när ingrepp i nationalparker aktualiseras. När det gäller
Stora Sjöfallet har betydande exploatering redan ägt rum, vilket gör att delar
av nationalparken inte längre kan sägas vara ett objekt med särskilt stort
skyddsvärde från naturvårdssynpunkt. Eftersom nationalparksinstitutet enligt
utskottets mening bör reserveras för sådana särskilt skyddsvärda objekt,
delar utskottet motionärernas uppfattning att Stora Sjöfallets nationalpark
bör upplösas och att de inte exploaterade delarna bör överföras till Sareks
nationalpark resp. till en nyinrättad nationalpark i Sjaunja. Riksdagen bör
hos regeringen anhålla om ett förslag till sådana åtgärder.
I motionen förordas också nya nationalparker inom Sjaunjaområdet och
inom Taavavuomaområdet. Dessa båda områden har uppenbarligen mycket
stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt och tillhör båda de europeiska
JoU 1983/84:18
16
våtmarker som det är särskilt angeläget att bevara.
I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om inrättande av
nationalparker i de båda områdena nu bör prövas.
När det gäller Taavavuoma bör framhållas att områdets botaniska värden
är utomordentliga. Att det i området finns mycket känsliga palsmyrområden
och ett ytterst värdefullt fågelliv har i andra sammanhang också understrukits.
Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av
fjällvärlden. Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från angränsande
områden i Norge. I området finns glesa urskogsartade barrskogar och
blockmarker. Av särskilt intresse är s. k. rogenmorän, drumlinisering och
rullstensåsar. Det är också en tillflykt för hotade djurarter. Rogenområdet är
f. n. naturreservat. Dock är det angeläget att det, eftersom det hör till det
mest unika och storslagna i landet, ges högsta skyddsvärde, dvs. att det
avsätts som nationalpark.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1982/83:1097 yrkandena
1-5 bör ges riksdagen till känna.
När det gäller snöskotertrafiken kan utskottet t. v., i avbidan på den
utredning om terrängkörningslagen som pågår i naturvårdsverket och som
slutförs inom kort, avstå från att framställa något yrkande med anledning av
yrkande 6 i nyssnämnda motion.
dels utskottets hemställan under 3-5 bort ha följande lydelse:
3. beträffande Stora Sjöfallets nationalpark
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkandena
2-4 hos regeringen begär förslag om inrättande av nya
nationalparker i Sjaunja, Taavavuoma och Rogenområdet,
5. att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i övrigt
anfört om skydd för fjällvärlden,
5. Strandskydd (mom. 9)
Arne Andersson i Ljung, Sven Eric Lorentzon, Jan-Eric Virgin och Bo
Arvidson (alla m) anser att
dels den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 8 slutar med 1982/83:1986” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del framhålla att det givetvis är angeläget att ha ett väl
fungerande strandskydd. Det finns emellertid - framför allt vid våra insjöar,
men även i kustområdena - stora arealer vilkas beskaffenhet gör dem
olämpliga eller svårtillgängliga för friluftsliv. Man kan mot angiven bakgrund
ifrågasätta om det varit rationellt att göra strandskyddet generellt för att
JoU 1983/84:18
17
sedan överlåta till länsstyrelser att medge dispens för områden som är utan
intresse för det rörliga friluftslivet, med den belastning detta innebär för
byggnadslovgivningen. Som framhålls i motion 1982/83:360 fungerade de
tidigare reglerna, som innebar att länsstyrelserna förordnade om strandskydd
i de områden där detta ansågs erforderligt, på ett smidigare och mindre
byråkratiskt sätt än de nuvarande. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning att erfarenheterna av den år 1974 genomförda lagändringen
beträffande strandskydd talar för att man går tillbaka till den tidigare
regleringen av skyddet. Riksdagen bör begära att regeringen i angivet syfte
lägger fram förslag till ändring av naturvårdslagens bestämmelser om
strandskydd. Genom utskottets ställningstagande tillgodoses i första hand
motion 1982/83:360, yrkande 9, och till stor del även motion 1982/83:1986.
dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande strandskydd
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:360 yrkande 9 och
med anledning av motion 1982/83:1986 hos regeringen anhåller
om förslag till ändring av naturvårdslagens bestämmelser om
strandskydd i enlighet med vad utskottet anfört,
6. Våtmarker (mom. 10)
Börje Stensson (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att våtmarkerna ekologiskt sett
är av utomordenligt stor betydelse. Deras betydelse ökar i takt med den
ökande intensiteten i jord- och skogsbruket. Genom nya tekniska landvinningar
kan våtmarkerna utnyttjas i betydligt större utsträckning än man tänkt
sig för 10-20 år sedan. Framför allt är det skogsbruket och energiförsörjningen
som ställer anspråk på våtmarkerna. Det är då fråga om bl. a. utvinning av
torv och energiskogsodling. De samlade anspråk som kan räknas fram är
väsentligt större än den areal som finns tillgänglig. I den fysiska planeringen
måste därför våtmarkerna på alla områden ägnas ett större intresse än hittills.
Vidare bör naturvårdsverkets våtmarksinventering påskyndas och intensifieras.
Inventeringen bör leda fram till en klassning av våtmarkernas
skyddsvärde. De områden som inte får exploateras måste avgränsas och ges
ett starkare skydd. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
1982/83:1097, yrkande 7, bör ges regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande våtmarker
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
JoU 1983/84:18
18
7. Regler om hänsyn till naturvårdens intressen (mom. 11)
Börje Stensson (fp) anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill, inför det beredningsarbete som ännu återstår i ovannämnda
lagstiftningsärende, understryka det angelägna i att hänsynsreglerna ges
tillräckligt stringenta former. Det är, som i motion 1982/83:1097 anförs,
viktigt att entydiga och ambitiösa föreskrifter införs om jordbrukets hänsyn
till naturvården. Ett traditionellt ramlagsförfarande är knappast tillräckligt.
Lagreglerna måste kompletteras med klara och detaljerade tillämpningsföreskrifter.
Vad utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:1097
yrkande 9 bör ges regeringen till känna.
dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 10 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det måste göras en utvärdering
av bestämmelserna om naturvårdshänsyn i skogsbruket. Erfarenheterna
har visat att de begränsningar i skogsbruket som kunnat göras med stöd av
nämnda regler har varit få och av ringa omfattning. Bl. a. föreligger risk att
de återstående resterna av naturskogar, urskogar och andra värdefulla
områden försvinner. Den av utskottet förordade utvärderingen bör därför
också inriktas på en skärpning av tillämpningsföreskrifterna på förevarande
område.
Som motionärerna anfört finns det all anledning att uppmärksamma även
mineralhanteringens inverkan på naturvårdens intressen. Den verksamhet
som utskottet här åsyftar blir visserligen regelmässigt föremål för tillståndseller
koncessionsförfarande i någon form. De regler om hänsynstagande till
allmänna intressen som kan återfinnas i minerallagstiftningen är emellertid
enligt utskottets mening alltför vaga och allmänt hållna för att ge naturvårdsintresset
den erforderliga tyngden i prövningsförfarandet. En uttrycklig
bestämmelse om hänsyn till naturvårdens intressen i minerallagstiftningen
skulle enligt utskottets mening kunna fylla en viktig funktion i bevarandearbetet.
Det bör ankomma på regeringen att undersöka möjligheterna till en
komplettering av bl. a. gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter i de
hänseenden utskottet angett.
Vad utskottet anfört med anledning av motion 1982/83:1097 yrkandena 10
och 15 bör ges regeringen till känna.
dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande regler om hänsyn till naturvårdens intressen
a) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande
9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
JoU 1983/84:18
19
b) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande
10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
c) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande
15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilt yttrande
Börje Stensson (fp) anför:
Folkpartiet har i ett antal reservationer till föreliggande betänkande angett
vilka konkreta åtgärder som i dagsläget framstår som nödvändiga för att
stärka naturvårdens intressen. I detta yttrande tar jag upp några allmänna
aspekter på naturvårdens ställning i dagens samhälle. Vidare kommenteras
de förslag i motion 1982/83:1097 beträffande vilka jag av olika skäl inte ansett
mig f. n. böra framställa några yrkanden som avviker från utskottets
ställningstagande. Det gäller frågan om begränsning av snöskotertrafiken
(yrkande 6), flora- och faunavården (yrkande 8) och en översyn av
naturvårdslagen (yrkande 18).
Naturvård handlar ytterst om hushållning med knappa naturresurser och
om hänsyn och livskvalitet. Får ett krasst och ekonomiskt kortsiktigt
handlande dominera mister vi värden, som vi inte kan få igen. En skövlad
älvdal går aldrig att återställa. En kalhuggen urskog behöver hundratals år
för att återskapas.
Naturvården har i dag i många avseenden svårt att hävda sig. Skogsföretag
börjar avverka oersättliga fjällskogar. Flotet mot de outbyggda Norrlandsälvarna
är större än tidigare. Många tar den ekonomiska krisen som intäkt för
att pressa tillbaka naturvårdens krav.
Detta snålare klimat får inte prägla den praktiska politiken. Tvärtom
måste vi nu förbättra naturvårdens position. Det kan ske genom ytterligare
insatser för att säkerställa och skydda särskilt värdefulla naturområden men
också olika representativa naturtyper över hela landet. För dessa ändamål
kan naturvårdslagen utnyttjas. Det bör också ske genom att bevarandeintressena
ges större tyngd i samhällsplaneringen. Härvid bör den fysiska
riksplaneringen vara ett viktigt medel. Riktlinjerna i denna bör lagfästas och
naturvårdsintresset markeras ytterligare. Men dessutom krävs att hänsyn till
naturvårdens krav tas i alla verksamheter. Det måste slås fast att alla
samhällssektorer har ett ansvar för naturen.
Det anförda leder enligt min mening fram till att man måste allvarligt
överväga huruvida den nuvarande naturvårdslagstiftningen är till fyllest för
att naturvårdens intressen skall kunna hävdas med tillräckligt eftertryck.
Enligt min mening är det angeläget att lagstiftningen utformas så att inte
naturvården kommer i ett underläge gentemot olika ekonomiska intressen.
F. n. pågår i olika sammanhang ett lagstiftningsarbete rörande exempelvis
JoU 1983/84:18
20
jordbrukets hänsynstagande till naturvården och skyddet av ädellövskog.
Innan dessa förslag framlagts är det svårt att få en samlad bild av
naturvårdslagstiftningens möjligheter. Jag förbehåller mig rätten att återkomma
med krav om en allmän översyn av nämnda lagstiftning i ett senare
sammanhang.
Som i motion 1982/83:1097 anförs ger snöskotertrafiken i delar av
fjällområdet upphov till betydande skador i form av störningar av djurlivet,
mark- och vegetationsskador samt bullerstörningar. Åtskilliga olyckor
inträffar också med personskador och omfattande fjällräddningsinsatser som
följd. Det är synnerligen angeläget att behovet att förebygga dessa olägenheter
allvarligt beaktas i den översyn av terrängkörningslagen som f. n.
genomförs av naturvårdsverket.
En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om floran och faunan. Våra
inhemska växt- och djurarter representerar stora värden både i sig och som
delar av ekosystem. Att de bevaras i sin naturliga miljö är ett grundläggande
naturvårdskrav. Flora- och faunavården utgör dock en starkt försummad del
av naturvården.
Kunskapen om våra växt- och djurarters status är begränsad, särskilt i
fråga om det lägre växt- och djurlivet, men man har säkert konstaterat att
flera hundra växt- och djurarter hotas av utrotning. I de flesta fall är
huvudorsaken miljöförändringar, oftast till följd av det moderna jord- och
skogsbruket. Exempelvis bedöms 241 djurarter som är bundna till skogsmiljö
vara utrotningshotade. De flesta av dessa är skalbaggar och praktist taget
samtliga är knutna till gammal skog eller till gamla, döende eller multnande
träd.
Flora- och faunavårdsarbetet måste ges en ökad tyngd. Arbetet måste
bedrivas längs flera linjer. Lämpliga instrument finns till stor del men de
måste användas i större utsträckning och på ett mer målmedvetet sätt. Av
grundläggande betydelse är att bibehålla eller återskapa lämpliga miljöer för
de aktuella arterna. Särskilt värdefulla miljöer måste avsättas som naturreservat
e. d. Detta är dock inte tillräckligt, utan därutöver krävs ökad hänsyn
till växt- och djurlivet från jord- och skogsbrukets sida. Förslag härom har
framförts i reservation nr 7.
Växtarter som hotas av blomplockning måste skyddas genom fridlysning
enligt naturvårdslagen. På samma sätt måste djurarter som hotas av
förföljelse, insamling e. d. fridlysas enligt jaktlagstiftningen eller naturvårdslagen.
Till skydd för djurarter som hotas av störning (främst fåglar och sälar)
måste komma till stånd djurskyddsområden enligt naturvårdslagen, reglering
av småbåtstrafik med stöd av sjötrafikförordningen e. d.
Vidare krävs kontinuerlig inventering och kartläggning av åtskilliga växtoch
djurarter liksom i många fall aktiva insatser för djurlivet i form av
utfodring, bevakning av bon, uppfödning och återinplantering m. m. På
dessa områden görs stora ideella insatser av naturskyddare, ornitologer,
jägare m. fl. vilkas betydelse inte kan överskattas. Däremot är samhällets
JoU 1983/84:18
21
engagemang helt otillräckligt. Arbetet hämmas i hög grad av brist på medel.
Från naturvårdshåll har länge efterlysts ett särskilt faunavårdsanslag som
kan användas dels för myndigheternas eget faunavårdsarbete, dels för bidrag
till de ideella organisationernas arbete på detta område. Ett sådant anslag
skulle i hög grad effektivisera faunavårdsarbetet i vårt land. Medel kan
lämpligen tas ur jaktvårdsfonden.
Eftersom förslag om inrättande av ett faunavårdsanslag förts fram såväl
från naturvårdsverket som i jakt- och viltvårdsberedningens slutbetänkande
(SOU 1983:21) har jag dock avstått från att framställa något särskilt yrkande
med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande 8.
minab/gotab Stockholm 1983 77307