om nämndemans ansvar för dom

Betänkande 1985/86:JuU4

Justitieutskottets betänkande
1985/86:4

om nämndemans ansvar för dom

Motion

I motion 1984/85:966 av Anita Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande dom i mål med
nämndemannamedverkan.

Motionärerna anför att de politiskt valda nämndemännen i våra domstolar
utgör ett väsentligt inslag i demokratin. Vid halvårsskiftet 1983 trädde regler i
kraft som innebär individuell rösträtt och annat juridiskt ansvar för
nämndemännen. Detta resulterade dock inte i någon nyordning beträffande
domens avfattning. Den skriftliga domen avfattas alltjämt av yrkesdomaren
utan någon medverkan av nämndemännen.

Motionärerna hävdar att det inte är tillfredsställande att nämndemännens
juridiska ansvar för en skriftlig handling framhålls samtidigt som vederbörande
helt saknar insyn i denna.

Motionärerna menar att en jämförelse bör göras med vad som gäller för
andra liknande förtroendeuppdrag i samhället, t. ex. i styrelser och kommunala
nämnder. Där utses protokollsjusterare, som vidimerar att protokollet
överensstämmer med fattade beslut. Ett liknande förfaringssätt skulle kunna
tillämpas även för domstol där nämndemän deltar. En annan möjlighet vore
att samtliga domare, dvs. även nämndemännen, undertecknar domen.

Bakgrund

Den 1 juli 1983 fick nämndemännen i tingsrätterna individuell rösträtt (prop.

1982/83:126, JuU 32, rskr. 314). Sådan rösträtt hade tidigare gällt för
nämndemännen i länsrätterna (från år 1971) samt i hovrätterna och
kammarrätterna (från år 1977).

Lekmannamedverkan vid de svenska underrätterna har uråldriga traditioner.
Fram till reformen år 1983 sågs nämndemännen i de allmänna
underrätterna, åtminstone formellt, som ett kollektiv - nämnden. Före år
1971 gällde att endast en enhällig nämnd kunde överrösta juristdomaren.

Nämnden bestod då av minst sju och högst nio nämndemän. I mål om brott
för vilket inte var stadgat svårare straff än fängelse ett år var dock rätten
domför med tre i nämnden.

I samband med tingsrättsreformen år 1971 minskades antalet nämndemän
till fem. Samtidigt infördes omröstningsregler som i huvudsak innebar att vid

oenighet nämndens mening skulle gälla, om minst fyra nämndemän var 1

JuU

1985/86:4

1 Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 4

överens om domskälen och domslutet. I praktiken innebar denna ordning i
de flesta fall detsamma som individuell rösträtt med utslagsröst för ordföranden.

Genom 1983 års reform minskades antalet nämndemän i underrätterna
ytterligare, nämligen till i normalfallet tre. Om man i ett sådant system skulle
ha behållit den kollektiva rösträtten, skulle detta ha inneburit att det som
regel hade krävts en enig nämnd för att överrösta ordföranden. Det ansågs
att detta i princip skulle innebära en försvagning av nämndemännens
ställning, tvärt emot den förstärkning av lekmannainflytandet som i andra
sammanhang ansetts önskvärd. Nämndemännen i tingsrätterna borde alltså
ges individuell rösträtt (prop. 1982/83:126 s. 22).

Samtidigt upphävdes de bestämmelser i bl. a. rättegångsbalken (RB) som
avsåg nämnden, och ordet nämnd utmönstrades ur de föreskrifter som
syftade på den kollektiva nämnden. I anslutning härtill anfördes det i
propositionen (s. 25) att det var rimligt vid individuell rösträtt att varje
ledamot har samma ansvar för avgörandet som ordföranden. För att det inte
skulle råda någon tvekan om att varje domare - alltså även lekmannadomare
- som med sin röst har deltagit i avgörandet också är ansvarig för domen i
juridisk mening, upphävdes de dittillsvarande bestämmelser, enligt vilka
varje nämndeman som med sin röst hade bidragit till avgörandet svarade för
det enbart i de fall då nämnden ensam hade bestämt rättens avgörande (29
kap. 7 § RB och 15 kap. 30 § femte stycket giftermålsbalken).

Enligt 17 kap. 10 § och 30 kap. 8 § RB gäller sedan balkens tillkomst att
dom skall undertecknas av de lagfarna domare som deltagit i avgörandet.
Motsvarande regel för förvaltningsdomstolarna finns i förordningen
(1979:575) om protokollföring m. m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Bestämmelserna ändrades inte i samband med att den individuella
rösträtten för nämndemän i tingsrätt tillkom. Departementschefen utvecklade
dock i samband därmed sin syn på nämndemännens inflytande på domens
utformning och anförde (prop. s. 25):

Nämndemän med individuell rösträtt bör naturligtvis ha inflytande på
domens eller beslutets närmare utformning. Hur detta inflytande mera
konkret skall komma till uttryck får avgöras från fall till fall. Erfarenheterna
från bl. a. hovrätterna och länsrätterna talar dock för att samarbetet mellan
de lagfarna ledamöterna och lekmännen kan ordnas på ett smidigt sätt. I de
talrika fall när domen i ett mål avkunnas i direkt anslutning till huvudförhandlingen
kan nämndemännen redan nu ta aktiv del i utformningen av
domskälen. Även i övriga fall - där alltså domen meddelas vid ett senare
tillfälle - bör rätten normalt redan i samband med överläggningen kunna dra
upp sådana riktlinjer för domens utformning att vidare samråd rörande
denna är överflödigt. Det finns därför enligt min mening inte anledning att
befara att lekmännens ökade formella ansvar för domen kommer att medföra
några praktiska eller andra problem.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från riksdagens
ombudsmän (JO), domstolsverket, Göta hovrätt, kammarrätten i Stockholm,
Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, länsrätten i Göteborgs och

JuU 1985/86:4

2

Bohus län, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges
domareförbund samt Nämndemännens riksförbund - NRF.

Samtliga remissinstanser har avstyrkt bifall till motionen.

JO hänvisar till och vidhåller den uppfattning som han redovisade i ett
remissyttrande i juni 1975 över 1972 års domarutrednings betänkande (SOU
1974:96) En öppnare domarbana. I betänkandet hade föreslagits att lekmän
skulle medverka i vissa typer av mål i hovrätt och kammarrätt. JO anförde:

Med den föreslagna ordningen lär nämndemännen ha samma ansvar för
domen som de lagfarna, vilket bör betyda att de även får medverka aktivt vid
utformningen av denna eller åtminstone får granska avfattningen innan
domen meddelas. (Jfr härom prop. 1969:44 s. 202). Rätten och skyldigheten
att låta anteckna eventuell reservation understryker detta. Ansvarsförhållandet
i fråga är inte någon nyhet. Det har funnits sedan länge i ägodelningsrätt/
fastighetsdomstol och vattendomstol, där det såvitt jag kunnat konstatera
enbart verkat till fördel. Arbetsformerna i hovrätt och kammarrätt avviker
dock rätt mycket från vad sonT är naturligt i första instansen, och det
förefaller mig troligt att det kan bli komplikationer när det gäller att rent
praktiskt arrangera nämndemännens deltagande i det arbete som måste
göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling eller motsvarande
handläggning av målet. I någon mån kan det kanske här gälla förberedelsearbete
såsom genomgång av första instansens avgörande och andra
handlingar men framför allt tänker jag på de särskilda sammanträden som
behövs för fortsatt överläggning med beslutande och avfattande av hovrättens
eller kammarrättens dom. Det får anses angeläget att handläggningen av
målen inte fördröjs genom tröghet i kontakterna mellan yrkesdomama och
lekmännen. Därför får man nog utgå från att det kommer att resas anspråk på
att nämndemännen kan ställa sig till förfogande i förhållandevis stor
utsträckning och ofta med kort varsel. Under sådana omständigheter kan
tjänstgöringen som nämndeman bli ganska betungande även om antalet mål
inte är så stort. Som förut framgått anser jag inte att de praktiska
svårigheterna har större betydelse för själva frågan om lekmannadeltagande;
däremot menar jag att det vid genomförandet av reformen bör tillses att
tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering o. d. blir sådana att de motsvarar
de stora krav som ställs på nämndemän i hovrätt och kammarrätt. Det är
enligt min mening nödvändigt både för att arbetet skall löpa på rätt sätt i
dessa domstolar och för att det skall bli möjligt att välja verkligt lämpliga
personer till nämndemannauppdragen.

Vad gäller det nu aktuella motionsyrkandet tillägger JO att det enligt hans
mening är tämligen självklart att nämndemän med individuell rösträtt bör få
medverka aktivt vid utformningen av domen. I praktiken torde det, menar
JO, vara till fyllest att man vid överläggningen kommer överens om och också
lägger fast domskälen. Det får sedan bli en sak mellan den lagfarne domaren
och nämndemännen i vad mån ett utkast till domen skall visas upp för
nämndemännen innan domen meddelas. Några särskilda bestämmelser i
ämnet anser JO knappast behövliga.

Domstolsverket (DV) anför att enligt vad DV erfarit samarbetet vid
överläggningarna mellan de lagfarna ledamöterna och nämndemännen
fungerar synnerligen väl. Att domstolen någonsin skulle meddela ett annat
domslut än vad rätten har enats om, betraktar DV som uteslutet. Men även
riktlinjerna för domskälen beslutas naturligtvis i samråd. Det är främst

JuU 1985/86:4

3

praktiska synpunkter som har lett till att en ledamot av rätten utformar
domen i detalj. Denna arbetsuppgift bör, anför DV, uppenbarligen falla på
en yrkesdomare. DV anför vidare:

År 1984 avdömde tingsrätterna 74 764 brottmål varav 63 027 (eller 84,3 %)
med nämndledamöter. Länsrätterna meddelade 122 400 domar i skattemål,
34 500 domar i körkortsmål och 10 300 domar i sociala mål. Cirka hälften av
skattemålen och körkortsmålen och 3/4 av de sociala målen dömdes med
nämndledamöter. Den tid inom vilken en dom skall meddelas och expedieras
är kort, i brottmål högst två veckor efter förhandlingen (30 kap 7 §
rättegångsbalken). Den tiden måste förlängas avsevärt om förslaget genomförs.
Att ett genomförande av förslaget också skulle medföra kostnadsökningar
säger sig självt. En samlad bedömning pekar entydigt på minskad
effektivitet i domstolarna i ett redan svårt statsfinansiellt läge. Men även den
enskilde rättssökanden skulle irriteras av en reform som innebär tidsutdräkt i
handläggningen hos domstolarna.

I frågan om nämndemännens ansvar för den dom som meddelas uppfattar
DV det på följande sätt. Nämndemännens juridiska ansvar omfattar
domslutet samt riktlinjerna för domskälen sådana dessa har dragits upp av
rätten vid överläggningen. Denna omfattning av ansvaret för domen gällde
även tidigare, och ett mera långtgående ansvar för domen har enligt DV:s
uppfattning inte avsetts när de nya omröstningsreglerna infördes år 1983.

Göta hovrätt redovisar inledningsvis arbetsrutinerna i hovrätten i mål där
nämndemän deltar. Dessa rutiner har, menar hovrätten, utformats på ett sätt
som ganska väl tillgodoser rimliga krav på insyn och medverkan i arbetet.
Vad först gäller förslaget om protokollsjustering anför hovrätten:

Systemet med protokollsjustering skulle inte innebära någon egentlig lösning
av problemen. Vid fastställelsedomar förefaller det vara en helt onödig
omgång att sätta upp ett särskilt protokoll. Det skulle ju i så fall endast
innehålla att hovrätten beslutat fastställa underrättens dom, något som
nämndemännen självfallet är införstådda med efter att ha deltagit i överläggningen.
I ändringsfallen bör protokollet innehålla en redovisning av såväl
domslutet som domskälen. Är ändringen av enklare beskaffenhet finns det
dock - lika lite som i fastställelsefallen - något egentligt behov av en sådan
redovisning. I komplicerade fall - och det synes ju i första hand vara dessa
som motionärerna avser (”en dom som tillkommit efter långa diskussioner
och svåra avväganden”) - kan det inte begäras att någon av juristerna
omedelbart vid överläggningen skall vara beredd att lägga fram en slutlig och
bindande formulering av domskälen. Det kan inte heller komma ifråga att
definitivt godta de preliminära domskäl som dras upp vid överläggningen och
därmed avstå från att senare göra jämkningar och förbättringar av dessa.
Kravet på nämndemännens medverkan i arbetet med domsskrivningen får
nämligen inte leda till att hovrätternas uppgift att vara vägledande inom
rättstillämpningen eller deras kontrollfunktion i något avseende försämras.
Mot denna bakgrund anser hovrätten att det i motionen föreslagna systemet
med protokollsjustering inte bör genomföras.

Vad därefter gäller förslaget att nämndemännen skulle underteckna
domen avstyrker hovrätten även detta och anför:

Det kan givetvis inte göras gällande att en sådan lösning skulle leda till en
kvalitetsförsämring. Av praktiska och ekonomiska skäl kan dock inte heller
denna möjlighet förordas. Hovrätten vill särskilt peka på att nämndemän -

JuU 1985/86:4

4

nens medverkan i detta sammanhang med nödvändighet leder till förseningar
i fråga om domens meddelande. Eftersom originaldomen inte torde kunna
skickas runt per post till nämndemännen för underskrift, måste man i
samband med överläggningen bestämma en dag då de skall infinna sig på
kansliet för att fullgöra denna uppgift. Vid detta tillfälle måste juristledamöterna
också vara närvarande. I annat fall kan ju en av någon nämndeman
föreslagen ändring inte slutligt behandlas. Med den arbetsbörda som
hovrätterna för närvarande har är det inte försvarligt att införa en för
juristledamötema så tids- och arbetskrävande rutin, som det skulle innebära
att så gott som varje dag sammanträffa med olika nämndemän för underskrift
av dom. Härtill kommer att en sådan ordning givetvis också blir tungrodd för
nämndemännen och att den kommer att medföra inte oväsentliga kostnader
för deras resor till hovrätten och för arvoden, särskilt för dem som bor på
långt avstånd från hovrättens kansliort, såsom i Kalmar, Norrköping osv.
Förslaget kommer även att motverka den enskildes berättigade krav på att så
snart som möjligt efter förhandlingen i hovrätten erhålla besked om målets
utgång.

Även kammarrätten i Stockholm påpekar att en reform enligt motionsförslaget
skulle medföra en betydande administrativ omgång och därmed ökade
kostnader för det allmänna. Risk föreligger för tidsutdräkt i det enskilda
målet liksom för ökade balanser i domstolarna, varför kammarrätten finner
helt övervägande skäl tala mot den aktuella reformen och avstyrker bifall till
motionen.

Kammarrätten framhåller dock att domstolarnas erfarenhet av nämndemännens
medverkan är mycket god. Det är också naturligt, menar kammarrätten,
att det från principiell synpunkt uppkommer frågor om ett ökat
inflytande för nämndemännen över den närmare utformningen av rättens
avgöranden i och med att nämndemännen har fått individuell rösträtt. Något
egentligt praktiskt behov av en reform i aktuellt hänseende föreligger enligt
domstolens uppfattning däremot inte. Kammarrätten framhåller att om en
yrkesdomare skulle förfara felaktigt vid domsarbetet -1, ex. genom att utan
kontakt med nämndemännen bygga domen på andra domskäl än som
förekommit vid överläggningen - disciplinpåföljd skulle kunna komma i
fråga enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning. Slutligen
erinrar kammarrätten om att domskäl inte kan överklagas för sig. De har
därför inte samma avgörande betydelse som domslutet.

Stockholms tingsrätt och Uppsala tingsrätt framhåller båda - med bakgrundsresonemang
liknande dem som hovrätten och kammarrätten har
redovisat - att ett bifall till motionen skulle innebära dels betydande risker
för tidsutdräkt i domstolarnas arbete till men för parterna, dels en icke
oväsentlig ökning av kostnaderna för nämndemännens medverkan.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län kan inte heller se något behov av att
ändra nuvarande ordning i den riktning som föreslås i motionen och anför:

Nämndemännen vid länsrätten och vid dess föregångare - länsskatterätten,
fastighetstaxeringsrätten och länsrätten - har haft individuell rösträtt sedan
år 1971. Flertalet nämndmål vid länsrätten avgörs efter en skriftlig process
och föredragning, då en yrkesdomare och tre nämndemän deltar. Det vanliga
är därvid att nämndemännen i förväg har fått ett skriftligt förslag till dom. De
har därför en direkt möjlighet att påverka utformningen av domen. Den
skrivs dock inte under av nämndemännen. Det är endast i undantagsfall som

JuU 1985/86

nämndemännen har några synpunkter på domens formella utformning.
Däremot förekommer det relativt ofta att nämndemän framför tungt
vägande sakliga argument som vägs in i domen och som även kan påverka
utgången i målet. I de mål där muntlig förhandling förekommer finns det
givetvis inte något domsförslag i förväg. Vid överläggningen diskuteras
domskäl och domslut. Domen utformas därefter av yrkesdomaren. Endast i
undantagsfall skickas ett domsförslag ut till nämndemännen. I många fall,
framför allt i sociala vårdmål, skulle det medföra en icke önskvärd
fördröjning av domen, om denna skulle justeras eller skrivas under av någon
eller flera nämndemän. Det system som nu tillämpas har fungerat tillfredsställande
och några kritiska synpunkter från nämndemannahåll har inte
försports. Enligt länsrättens uppfattning har nämndemännen vid länsrätten
fullt tillfredsställande möjligheter att utöva sin dömande funktion.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet framhåller också risken för
förseningar, nya kostnader och ökad byråkratisering, om förslaget genomfördes.
Möjligen skulle, menar fakultetsstyrelsen, den av motionärerna
antydda tekniken att det avfattades ett beslutsprotokoll och uppdroges åt
någon av nämndemännen att justera detta gå att tillämpa utan större
tidsförluster. Men risken är då å andra sidan stor att ”domsjusteringen”
skulle utvecklas till en sakligt sett innehållslös - och därför också meningslös
- ritual förenad med kostnader och besvär som knappast kan beräknas bli
försumbara. Att endast en av nämndemännen gavs inflytande i sammanhanget
skulle ju för övrigt innebära att man gav en av lekmannadomarna en
särställning av just den art som man enligt motionen inte borde acceptera för
yrkesdomamas del, påpekar fakultetsstyrelsen.

Juridiska fakultetsstyrelsen anför vidare:

Införande av individuell rösträtt torde inte nödvändigtvis behöva som en
principiell konsekvens motivera att lagfarna domare och nämndemän ges
samma ansvar för utformande av den skriftliga domen. Såtillvida bygger
rättegångsbalken i varje fall alltjämt på en särställning för lagfaren domare,
att han skall vid överläggningen framställa ”saken och vad lag stadgar
därom”. Den hävdvunna ordningen att domskrivningen åvilar enbart de
lagfarna domarna kan heller inte, på sätt som antas i motionen, innebära att
nämndemännen har något juridiskt ansvar för det skriftliga återgivandet av
domskälen. Med nuvarande ordning kan sådant ansvar endast åvila de
lagfarna domarna mot bakgrunden av vad som förevarit vid rättens
överläggning.

Sveriges domareförbund kan inte finna att motionärernas förslag skulle vara
ägnat att öka rättssäkerheten vid utformningen av domstolarnas avgöranden.
Det skulle däremot vara direkt kostsamt och dessutom allvarligt minska
domstolarnas effektivitet. I det ansträngda läge vari rättsväsendet sedan flera
år försatts genom anslagsbegränsningar tål det nu inte någon ytterligare
belastning, menar förbundet.

Nämndemännens riksförbund - NRF anser att den nuvarande ordningen bör
bibehållas och anför:

Vi har full förståelse för motionärernas tankegång betr. önskan om insyn i
den skriftliga domens utformning. Denna torde dock, även om den är
författad av ordföranden ensam, i sak alltid svara mot vad rätten i dess helhet
kommit fram till under överläggningen. Om så inte skulle vara fallet har

JuU 1985/86:4

6

ordföranden begått ett svårt tjänstefel. Vi utgår från att sådant inte kan ske.

Den slutliga domen, så som den föreligger i skrift, kan skilja sig från
överläggningens resultat endast i form, men inte i sak. Är det då motiverat att
ändra på nuvarande ordning, om praktiska svårigheter kan påvisas och därtill
ökade kostnader?

De flesta domar meddelas muntligen omedelbart efter överläggningen,
och den skriftliga utformningen skickas senare per post till parterna. En
genomläsning av denna, med påskrift av en eller flera nämndemän utöver
ordförandens underskrift, måste medföra ny inställelse vid rätten av
nämndemännen för enbart denna uppgift. Allt talar för att detta inte kan vara
ekonomiskt försvarbart, och därtill kommer praktiska svårigheter för
nämndemännen att inställa sig för enbart genomläsning och underskrift.
Förseningar med den skriftliga domens expediering torde också vara
oundvikliga, vilket måste anses innebära en stor olägenhet för parterna.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som gäller nämndemäns
medverkan i utformningen av dom samt deras ansvar för denna.

Den 1 juli 1983 fick nämndemännen i tingsrätterna individuell rösträtt.
Sådan rösträtt förelåg sedan tidigare för nämndemännen i länsrätterna (från
år 1971) samt i hovrätterna och kammarrätterna (från år 1977). Vid
halvårsskiftet 1983 minskades också antalet nämndemän i tingsrätterna i
normalfallet från fem till tre, och varje domare, alltså även lekmannadomarna,
blev lika ansvarig för varje dom. Tidigare gällde att en nämndeman vid de
allmänna domstolarna svarade för ett avgörande enbart i de fall då nämnden
ensam hade bestämt rättens avgörande. I samband med att omröstningsreglerna
ändrades gjordes inte någon ändring i de regler som föreskriver att dom
skall skrivas under av rättens lagfarna ledamöter.

Motionärerna menar att nämndemännen i större utsträckning än hittills
borde få möjlighet att påverka den skrivna domen eller att i vart fall
kontrollera den innan den expedieras. Detta skulla kunna ske antingen
genom att någon av nämndemännen utses att justera protokollet eller genom
att samtliga domare, dvs. även nämndemännen, skriver under domen.

Motionen har remissbehandlats av utskottet. Remissinstanserna intar över
lag en avvisande hållning till motionsförslaget. Två synpunkter återkommer i
samtliga remissvar. Den ena är att om motionärernas förslag genomfördes
skulle det innebära risk för fördröjningar i domstolarnas arbete, vilket i sin
tur skulle drabba parterna och rättssäkerheten. Den andra är att förslagets
genomförande skulle medföra kostnadsökningar, eftersom nämndemännen
skulle behöva inställa sig vid domstolen flera gånger i samma mål. Alla
remissinstanserna menar också att den rådande arbetsfördelningen mellan
nämndemän och yrkesdomare fungerar bra. De understryker att det måste
anses självklart att rätten vid överläggningen bestämmer domslutet och
huvuddragen av de domskäl som leder rätten till detta slut samt att den
slutliga domen, så som den föreligger i skrift, kan skilja sig från överläggningens
resultat endast i form men inte i sak.

Utskottet delar remissinstansernas uppfattning att domstolsarbetet för att
fungera effektivt måste vila på en arbetsfördelning och ett ömsesidigt
förtroende mellan yrkesdomare och lekmannadomare. Praktiska skäl talar

JuU 1985/86:4

7

med övertygande styrka för att yrkesdomaren på eget ansvar i skrift
formulerar den gemensamt överenskomna domen. Utskottet är liksom
remissinstanserna övertygat om att detta förtroende inte missbrukas av den
lagfarne domaren. Det saknas skäl att överväga någon ändring av den
nuvarande regleringen, och utskottet förordar att motionen avslås.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1984/85:966.

Stockholm den 19 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Göran Ericsson (m), Eva
Johansson (s) och Rune Backlund (c).

JuU 1985/86:4

gotab Stockholm 1985 83479

8