om miljöskyddslagstiftningen m.m. (Betänkande 1982/83:JoU17 Jordbruksutskottet)

JoU 1982/83:17

Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:17

om miljöskyddslagstiftningen m. m.

Motioner

I motion 1981/82:1032 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson m. fl.
(fp) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av
miljöskyddslagen i syfte att ge besvärsrätt för vissa ideella organisationer.

I motion 1981/82:1036 av John Johnsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen begär
att regeringen låter utreda tillämpningen m. m. av miljöskyddslagens
ansvarsregler.

I motion 1981/82:1898 av Kerstin Ekman och Eric Rejdnell (båda fp)
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fördelningen av kostnadsbördan för myndighetsutövning
på miljöområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökat utnyttjande av ekonomiska styrmedel inom
miljöpolitiken.

I motion 1981/82:1921 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas såvitt nu är i fråga,
(yrkande 9) att riksdagen beslutar att hos regeringen begära

a) förslag om inrättande av en för den miljöstörande industrin gemensam
skadeståndsfond,

b) utredning angående tillskapande av ett tillsyns- och serviceorgan
benämnt AB Svensk Miljökontroll,

c) förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott enligt miljöskyddslagen
till 10 år.

I motion 1981/82:2108 av Svante Lundkvist m. fl. (s) yrkas såvitt nu är i
fråga, (yrkande 2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
berörda myndigheter ges i uppdrag att utforma förslag till bestämmelser för
avgiftsfinansiering av kostnaderna för tillståndsgivning och kontroll av sådan
miljöfarlig verksamhet som omfattas av miljöskyddslagens bestämmelser i
den omfattning som förordas i denna motion.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande några under riksmötet 1981/82
väckta motioner som berör miljöskyddslagstiftningen och miljöpolitiken,

1 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 17

; JoU 1982/83; 17

nämligen besvärsrätten i miljöskyddsärenden, tillsyn och kontroll, ansvar
och skadestånd samt ekonomiska styrmedel.

Besvärsrätt i miljöskyddsärenden

I motion 1981/82:1032 hänvisas till de av riksdagen år 1981 beslutade
ändringarna i miljöskyddslagen, som bl. a. innebar att besvärsrätten
utvidgades till att omfatta kommuner och vissa lokala arbetstagarorganisationer,
oavsett om dessa har ställning som sakägare. I sammanhanget avslogs
ett motionsförslag (fp) rörande besvärsrätt för miljöorganisationer. Motionärerna
anser det angeläget att detta riksdagsbeslut omprövas. Miljöintressen
företräds ofta av ideella föreningar som på ett såväl energiskt som
initierat sätt kanaliserar människors oro och ansvarstagande för miljön. Det
är ett ganska orimligt förhållande att vissa organisationer ges besvärsrätt,
medan sammanslutningar som ofta företräder en särskild sakkunskap och ett
särskilt stort engagemang stängs ute. Eventuella problem med att avgränsa
denna krets av sammanslutningar kan enligt motionen lösas t. ex. genom att
en förteckning upprättas över de organisationer som bör bli besvärsberättigade.
Förteckningen bör omfatta miljöföreningar liksom andra organisationer
som tillvaratar speciella intressen i miljöhänseende, t. ex. föreningar som
bevakar allergikernas intressen.

Utskottet erinrar om att ett beslut i fråga om tillstånd m. m. enligt
miljöskyddslagen (1969:387) kan överklagas av sökanden och av den som
enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer eljest kan betraktas som
sakägare. Besvärsrätt tillkommer även statens naturvårdsverk. I samband
med 1981 års ändringar i miljöskyddslagen (prop. 1980/81:92, JoU 1980/
81:21) utvidgades besvärsrätten till att omfatta kommuner och vissa lokala
arbetstagarorganisationer, oavsett om dessa berörs såsom sakägare av det
överklagade beslutet. Med uttrycket lokal arbetstagarorganisation förstås
enligt propositionen en sådan sammanslutning av arbetstagare som skulle
vara part i en lokal förhandling med den arbetsgivare som är aktuell i
sammanhanget enligt laget (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Den kommunala besvärsrätten är inte begränsad till beslut som rör en
miljöfarlig verksamhet, lokaliserad till kommunens eget område. Den
avgörande förutsättningen för att besvärsrätt skall föreligga är om kommunens
yttre miljö kan bli utsatt för störningar från den aktuella
verksamheten eller om den på annat sätt berör ett miljöskyddsintresse hos
kommunmedlemmarna.

Utskottet, som i sammanhanget hade att behandla motioner med krav på
ytterligare utvidgning av besvärsrätten, anförde bl. a.

Utskottet anser i likhet med vad jordbruksministern anfört att ideella
föreningar och andra organisationer på miljöskyddets och naturvårdens
område utför ett betydelsefullt arbete. Det är viktigt att ta till vara dessa
organisationers erfarenheter i miljövårdsarbetet. När det gäller tillstånds -

JoU 1982/83:17

prövningen av miljöfarlig verksamhet sker detta i många fall genom att
organisationer som har medlemmar som berörs av sådan verksamhet ges
tillfälle att lägga fram sina synpunkter inför prövningsmyndigheten. Allmänt
sett gäller att möjligheterna att öva inflytande på innehållet i beslut enligt ML
är större ju tidigare man kommer till tals i saken. Med det av utskottet
tillstyrkta informations- och samrådsförfarandet kommer således möjligheterna
för organisationerna att öva inflytande på beslutsprocessen i miljöskyddsärenden
att förbättras. Hittills har besvärsrätt för ideella organisationer
som sådana inte ansetts föreligga, men i den praxis som tillämpas av
regeringen tillåts en ideell organisation att som ombud föra talan för
sakägare. De ideella organisationerna ges därmed möjligheter att få sina
synpunkter beaktade i prövningsförfarandet. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om det uppdrag som naturresurs- och miljökommittén har fått att se
över formerna för ett vidgat inflytande för allmänheten över beslut som rör
deras miljö. I likhet med jordbruksministern är utskottet inte berett att
tillstyrka att man på ML:s område gör avsteg från allmänna förvaltningsrättsliga
principer genom att låta de ideella organisationerna över lag få en
självständig besvärsrätt. Inte heller är det lämpligt att tillerkänna vissa
utvalda organisationer sådan rätt.

Utskottet har inte funnit anledning att på grund av den nu aktuella
motionen föreslå något ändrat ställningstagande från riksdagens sida
angående besvärsrätt för ideella organisationer m. m. Motion 1981/82:1032
avstyrks således.

Tillsyn och kontroll

I motion 1981/82:1921 (yrkande 9 b) upprepas ett tidigare framfört krav (s)
om inrättande av ett tillsynsorgan, benämnt AB Svensk Miljökontroll. Syftet
med förslaget är att förbättra de lokala och regionala myndigheternas
möjligheter att pröva och kontrollera miljöstörande verksamhet. Härigenom
skulle enligt motionen sådana kvalificerade resurser ställas till miljökontrollens
förfogande som inte kan byggas upp hos varje länsstyrelse eller
kommun. Bedömningen i miljöfrågor skulle kunna bli enhetlig och
kontrollen mera effektiv. Motionärerna föreslår en snabbutredning som
belyser förutsättningarna för ett sådant serviceorgan.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att starka skäl talar för en
förstärkning av miljökontrollsystemets resurser. Hittills gjorda erfarenheter
av miljöskyddslagens tillämpning ger stöd för påståendet att ett särskilt
serviceorgan på miljökontrollens område skulle i hög grad underlätta de
regionala och lokala myndigheternas verksamhet. I sammanhanget kan
nämnas att utskottet nyligen behandlat en proposition (prop. 1982/83:21,
JoU 1982/83:9) rörande en ombildning m. m. av AB Svensk laboratorietjänst
(Svelab). De av utskottet tillstyrkta förslagen rörande verksamheten vid
Svelab innebär bl. a. en samordning och effektivisering av samhällets
laboratorieresurser vad gäller kontrollen av vatten, livsmedel, miljö och
arbetarskydd m. m. Utskottet har f. n. inte tillräckligt underlag för att
bedöma huruvida den framtida verksamheten vid Svelab kan tillgodose

1* Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 17

JoU 1982/83:17

motionärernas önskemål om vissa till miljökontrollens område koncentrerade
resurser. Enligt utskottets mening bör därför frågan om ett serviceorgan
på miljökontrollens område bli föremål för vidare överväganden. Utskottet
förordar således - med tillstyrkande av nu aktuellt motionsyrkande - att
regeringen låter skyndsamt utreda möjligheterna att inrätta ett serviceorgan i
enlighet med de synpunkter motionärerna framfört. Det bör ankomma på
regeringen att närmare bestämma hur detta arbete bör bedrivas och därvid
bl. a. pröva i vad mån nämnda serviceorgan lämpligen kan samordnas med
eller anknytas till ett rekonstruerat Svelab. Vad utskottet anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ansvar och skadestånd

Enligt motion 1981/82:1036 tycks fortfarande betydande osäkerhet prägla
synen på miljöskyddslagens ansvarsbestämmelser. Det förekommer att
överträdelser i form av förorening av miljön upprepas gång på gång. Trots att
uppenbar nonchalans eller vårdslöshet föreligger utdöms inga straff. Från
såväl allmänheten som från de tjänstemän som handhar tillsynen över
miljöstörande verksamhet har kritik framförts mot rättstillämpningen sådan
den kommit till uttryck i polisens, åklagarmyndigheternas och domstolarnas
hantering av frågor rörande utredning, åtal och påföljd. Motionen utmynnar
i en hemställan att regeringen omgående tillsätter en utredning med uppgift
att föreslå de åtgärder som kan anses påkallade för att säkerställa
lagstiftarens intentioner i fråga om tillämpningen av miljöskyddslagens
ansvarsregler.

Enligt motion 1981/82:1921 (yrkande 9 c) är det motiverat att införa
särskilda preskriptionsregler för brott mot miljöskyddslagen. Efter den
straffskärpning som beslutades 1981 är preskriptionstiden fem år. Är det
fråga om grövre brottslighet som bedöms enligt brottsbalkens regler kan
preskriptionstiden i vissa fall bli 10 år. Motionärerna framhåller att
miljöbrotten är av en speciell karaktär med hänsyn till att verkningarna av
sådana brott ofta blir kända långt efter det att den miljöstörande
verksamheten ägt rum. Enligt motionen bör därför preskriptionstiden för
brott mot miljöskyddslagen bestämmas till 10 år.

I motionen (yrkande 9 a) tas vidare upp frågan om skadestånd till den som
drabbas av miljöbrott. Av olika skäl kan det bli svårt för den skadelidande att
få ersättning. En orsak är att det ofta förflyter lång tid från det brottet ägde
rum tills skadorna visar sig. En annan orsak kan vara att det företag som
vållat skadorna lagts ner när verkningarna börjat visa sig. Skadorna kan
också bli så omfattande att företaget i fråga inte ekonomiskt klarar
skadeståndskraven. Utredningstekniska problem kan uppstå när det gäller
att bevisa orsakssammanhangen, inte minst när det är fråga om en eller flera
samverkande verksamheter som medfört miljöstörningar. Enligt motionen
bör givetvis grundprincipen vara att man i första hand skall förebygga

JoU 1982/83:17

skaderisker genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen. Om
skada likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållat skadan. Kan
detta av t. ex. nyss redovisade skäl inte ske bör industrin som helhet stå
ansvarig. Motionärerna föreslår att en fond inrättas som bygger på avgifter
från företag som omfattas av miljöskyddslagen. Ur denna fond kan sedan
ersättning lämnas för skador av åsyftat slag.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att maximistraffet för brott mot
miljöskyddslagen (ML) höjdes från ett till två års fängelse i samband med
1981 års ändringar i ML. Samtidigt infördes i brottsbalken (BrB) ett allmänt
miljöbrott (13 kap. 8 a § och 9 §). Sistnämnda bestämmelser kan bli
tillämpliga om gärningen är av mera allvarlig art och medför eller kan
medföra hälsorisker för människor, skador på djur eller växter som ej är av
ringa betydelse eller annan betydande olägenhet i miljön. Om brottsbalken
blir tillämplig på gärningen skall ej ansvar ådömas enligt ML. Maximistraffet
för miljöbrott är i normalfallet två års fängelse. Är brottet grovt blir
maximistraffet sex års fängelse (prop. 1980/81:108, JuU 1980/81:37).

ML:s sanktionssystem utökades vidare i ovannämnda lagstiftningssammanhang
med en särskild miljöskyddsavgift (52-63 §§) som kan påföras såväl
fysiska som juridiska personer vid miljöbrott.

Vad särskilt beträffar preskriptionsfrågan - som tas upp i motion
1981/82:1921 yrkande 9 c - får utskottet anföra följande.

Bestämmelserna om åtalspreskription i 35 kap. 1 § BrB innebär att påföljd
inte får ådömas om inte den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom viss tid (preskriptionstid). Olika preskriptionstider gäller
alltefter brottets svårhet; brottets straffmaximum är avgörande för hur lång
preskriptionstiden är. Vid ett straffmaximum av t. ex. fängelse två år är
preskriptionstiden fem år, och vid ett straffmaximum som är högre men högst
fängelse åtta år är preskriptionstiden tio år.

Enligt 35 kap. 4 § BrB skall preskriptionstiden räknas från den dag brottet
begåtts. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
inträtt, skall enligt samma lagrum tiden räknas från den dag då sådan verkan
inträdde.

Utskottet instämmer i tankegångarna i motion 1981/82:1921 att miljöfarlig
verksamhet ofta är sådan att de negativa effekterna blir kända långt efter det
att verksamheten har ägt rum. Även i sådana fall måste det enligt utskottets
mening vara möjligt att ingripa med straffrättsliga åtgärder. Brottsbeskrivningarna
i fråga om miljöbrott i 13 kap. brottsbalken, närmare bestämt de
s. k. förorenings- och förvaringsfallen, innebär att preskriptionstiden börjar
löpa först när den miljöfarliga verksamheten upphör eller i förekommande
fall vid den senare tidpunkt då en miljöskadlig effekt uppstår. Genom
utformningen av straffstadgandet om miljöbrott synes det sörjt för att
förfaranden som upptäcks eller vars effekter blir kända lång tid efter det att

JoU 1982/83:17

själva verksamheten ägde rum i regel bör kunna beivras under de
förutsättningar brottsbalken anger.

Vad däremot gäller straffbestämmelserna i ML vill utskottet peka på att
brottsbeskrivningarna i denna lag inte synes ge utrymme för en rättstillämpning
som innebär att preskriptionstiden börjar löpa först när den miljöskadliga
effekten uppstår. Med tanke på att dessa bestämmelser skall tillämpas på
miljöfarlig verksamhet av det mest mångskiftande slag kan det inte uteslutas
att det i den praktiska rättstillämpningen visar sig att regelsystemets
utformning inte i samtliga fall gör det möjligt för samhället att ingripa i den
utsträckning som behövs. En förlängning av preskriptionstiden enligt
motionsförslaget skulle enligt utskottets mening kunna ge de rättstillämpande
myndigheterna större handlingsfrihet vid beivrandet av överträdelser av
ML resp. miljöbrott enligt brottsbalken. Utskottet - som anser det vara ett
vitalt samhällsintresse att miljöbrott inte lämnas obeivrade - finner det
angeläget att motionärernas förslag blir föremål för ytterligare prövning.
Detta kan ske inom ramen för miljöskyddsutredningens fortsatta verksamhet
eller i annat lämpligt sammanhang. Vad utskottet anfört med anledning av
motion 1981/82:1921 yrkande 9 c bör ges regeringen till känna.

Utskottet ansluter sig också i allt väsentligt till vad som i nyssnämnda
motion anförts rörande skadeståndsfrågorna (yrkande 9 a). Som motionärerna
framhållit kan svårigheter av olika slag uppstå för den som drabbas av
miljöbrott att erhålla ersättning för lidna skador. Dessa svårigheter kan t. ex.
bero på utredningstekniska problem eller på bristande förmåga från
företagets sida att reglera skadeståndsfrågan. Genom nedläggning av
företaget efter den skadegörande händelsen kan oklarheter uppstå angående
det civilrättsliga ansvaret. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning
att frågan om det subsidiära skadeståndsansvaret måste bli föremål för
fortsatt utredning. Motionens förslag rörande uppbyggandet av en ersättningsfond,
finansierad med avgifter från de företag som omfattas av
miljöskyddslagen, är enligt utskottets mening en lämplig utgångspunkt för
vidare överväganden i denna fråga. Även det nu anförda bör av riksdagen ges
regeringen till känna.

De kritiska synpunkter på rättstillämpningen som framförs i motion
1981/82:1036 kan i viss mån sägas avse förhållanden som rådde före 1981 års
ändringar i ML. I lagens ansvarsregler fanns tidigare ett brottsrekvisit som
innebar att vissa gärningar -1, ex. överträdelser av villkor eller föreskrifter i
tillståndsbeslut - skulle ha kränkt allmän eller enskild rätt för att föranleda
straffansvar. För åklagarmyndigheterna innebar det ofta betydande svårigheter
att inför domstolen visa att t. ex. ett utsläpp i vatten inneburit ett
kränkande av allmän eller enskild rätt. Nämnda brottsrekvisit har emellertid
avskaffats med verkan fr. o. m. 1 juli 1981. Ett huvudsyfte med 1981 års
ändringar i ML var att gränsen mellan det straffbara och icke straffbara
området skulle bli klarare, varigenom tillämpningen av ansvarsreglerna
borde underlättas för åklagare och domstolar (JoU 1980/81:21 s. 38). Genom

JoU 1982/83:17

ett tillägg till 38 § miljöskyddslagen slogs vidare fast att det åligger
tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av lagen beivras.

Det sagda utesluter givetvis inte att det alltjämt kan kvarstå vissa brister i
rättstillämpningen som kan motivera ytterligare förbättringar av samhällets
möjligheter att förebygga och beivra miljöbrott. Utskottet vill med anledning
av den aktuella motionen understryka det angelägna i att rättstillämpningen
på miljöområdet fortlöpande följs och att regeringen tar initiativ till de
förbättringar i sanktionssystemet som anses påkallade. Vidare överväganden
i dessa frågor kan lämpligen göras i samband med den översyn av
preskriptionsfrågorna som utskottet förordat ovan. Utskottets ställningstagande
i nämnda sammanhang och nu gjorda uttalanden bör kunna tillgodose
syftet med motion 1981/82:1036.

Ekonomiska styrmedel, m. m.

I motion 1981/82:1898 förordas en ökad användning av ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken. En av grundtankarna i motionen är att
produktionen av varor och tjänster som medför belastningar på miljön skall
beläggas med avgifter, dvs. man förordar ett system för ”prissättning” av
miljön. Avgifterna bör enligt motionärerna konstrueras så att de sjunker vid
minskande utsläppsnivå eller motsvarande, vilket gör det ekonomiskt
motiverat för företagen att vidta miljöförbättrande åtgärder. Vidare bör,
anser motionärerna, kostnadsbördan för myndighetsutövningen på miljöområdet
fördelas så att företagen betalar merparten av dessa kostnader. Detta
kan ske genom att avgifter tas ut för tillståndsgivning, tillsyn, provtagning
och andra myndighetsfunktioner som går att hänföra till ett visst företag.

Enligt motion 1981/82:2108 (yrkande 2) är samhällets kostnader för
tillståndsgivning och kontroll enligt miljöskyddslagen betydande. Dessa
kostnader bör i fortsättningen bäras av dem som söker tillstånd till eller
bedriver miljöstörande verksamhet. Motionärerna föreslår att regeringen
uppdrar åt berörda myndigheter att utarbeta förslag till regler rörande
avgiftsfinansiering av den åsyftade verksamheten. Avgifterna bör sättas så
att de täcker samtliga till tillståndsgivning och kontrollverksamhet hörande
kostnader. Härigenom skulle uppskattningsvis 100 milj. kr. tillföras statskassan
för denna verksamhet.

Utskottet vill, vad först beträffar avgifter för vissa myndighetsfunktioner
m. m., fästa uppmärksamheten på att statens naturvårdsverk i juni 1982 lagt
fram förslag om avgiftsfinansiering av prövning och tillsyn enligt
miljöskyddslagen (SNV PM 1576). Förslaget innebär bl. a. att avgiften skall
utformas som en avgift vid prövningstillfället, kombinerad med en årlig
avgift. Som ett andra alternativ föreslås enbart en årsavgift. Avgiften bör
enligt verket differentieras efter verksamhet och typ av prövning. Förslaget
bereds f. n. i jordbruksdepartementet. Utskottet utgår från att syftet med
motion 1981/82:2108 yrkande 2 och motion 1981/82:1898 yrkande 1 kan

JoU 1982/83:17

tillgodoses genom regeringens fortsatta överväganden i denna fråga.

Frågan om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken har varit aktuell i olika
sammanhang, varav utskottet här endast nämner några exempel. I miljökostnadsutredningens
slutbetänkande Miljökostnader (SOU 1978:43) diskuterades
olika typer av ekonomiska styrmedel, varmed avsågs bl. a. subventioner,
ersättningar, avgifter, vitén och böter samt skadestånd. Betänkandet
föranledde ej något samlat förslag från regeringens sida. I samband med 1981
års ändringar i miljöskyddslagen återkom dock regeringen till frågan och
gjorde några principiella uttalanden, som ej föranledde någon erinran från
riksdagens sida (prop. 1980/81:92 s. 21 f). Bl. a. anfördes att vid fördelningen
av kostnader för den påfrestning på miljön som produktionen av varor och
tjänster medför utgångspunkten bör vara att kostnaderna skall inräknas i
priset på dessa varor och tjänster.

Ett näraliggande ämne är frågan om producentens ansvar för det avfall
som produktionen ger upphov till. På förslag av utskottet har riksdagen i
skrivelse till regeringen understrukit det angelägna i att den principiella syn
på producentens ansvar m. m. som riksdagen anlade år 1975 kommer till
praktisk tillämpning (JoU 1981/82:24, rskr 1981/82:240).

Som exempel på avgifter som införts under senare år med delvis
miljöpolitiskt syfte kan nämnas dispensavgift enligt lagen (1976:1054) om
svavelhaltigt bränsle, avgift på handelsgödselmedel m. m. enligt lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbrukets område och avgift på dryckesförpackningar
enligt lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar
samt lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium.

Avgiftsmedel som uttas enligt lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift
för oljeprodukter avses delvis finansiera dels det statliga stödet till
avsvavlingsanläggningar, dels kalkning m. m. av försurade sjöar (se prop.
1981/82:151 s. 45).

Avgifter utnyttjas också som en form av straffrättslig sanktion vid
överträdelse av miljöskyddslagen m. m. Som i det föregående nämnts kan en
fysisk eller juridisk person påföras miljöskyddsavgift enligt 52 § miljöskyddslagen
när en sådan överträdelse föreligger.

Ett annat exempel på avgiftssanktion är den föroreningsavgift som
aktualiserats i en lagrådsremiss som regeringen beslutat den 19 augusti 1982.
I remissen föreslås en ekonomisk sanktion kallad vattenföroreningsavgift,
syftande till att motverka otillåtna utsläpp av olja och andra skadliga ämnen i
våra farvatten.

Frågan om ekonomiska styrmedel faller vidare inom ramen för naturresurs-
och miljöutredningens (Jo 1978:01) verksamhet. Utredningen har
nyligen framlagt en bakgrundsrapport med titeln Ekonomiska styrmedel i
naturresurs- och miljöpolitiken. Också kommittén (Jo 1979:09) om användningen
av kemiska medel i jord- och skogsbruket kommer enligt vad
utskottet erfarit att behandla hithörande frågor.

JoU 1982/83:17

Av det anförda torde framgå att någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida inte är påkallad för att syftet med motion 1981/82:1898 i nu berörd del
(yrkande 2) skall bli tillgodosett.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande besvärsrätt i miljöskyddsärenden
att riksdagen avslår motion 1981/82:1032,

2. beträffande tillsyn och kontroll

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande
9 b som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om ett serviceorgan på miljökontrollens område,

3. beträffande rättstillämpningen enligt miljöskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1036 och
motion 1981/82:1921 yrkande 9 c som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om viss översyn av miljöskyddslagen,

4. beträffande skadestånd vid miljöskador

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande
9 a som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en gemensam skadeståndsfond,

5. beträffande avgiftsfinansiering av vissa myndighetsfunktioner
att riksdagen lämnar motion 1981/82:1898 yrkande 1 och
motion 1981/82:2108 yrkande 2 utan ytterligare åtgärd,

6. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

att riksdagen lämnar motion 1981/82:1898 yrkande 2 utan
ytterligare åtgärd.

Stockholm den 7 december 1982

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c). Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung
(m), Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s),
Håkan Strömberg (s), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s), Jens Eriksson
(m), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk), Jan-Eric Virgin (m),
Lennart Brunander (c) och Ulf Lönnqvist (s).

JoU 1982/83:17

Reservationer

1. Besvärsrätt i miljöskyddsärenden (morn. 1)

Börje Stensson (fp) och John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ”Utskottet, som”
och på s. 3 slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförts i motion 1981/82:1032 att
ideella föreningar och andra organisationer på miljöskyddets och naturvårdens
område utför ett betydelsefullt arbete. Det är viktigt att ta till vara dessa
organisationers erfarenheter i miljövårdsarbetet. Visserligen är regeringens
praxis generös när det gäller möjligheterna för sådana organisationer att
lägga fram sina synpunkter i ett miljöskyddsärende. Enligt utskottets mening
är det dock otillfredsställande att ideella föreningar skulle helt sakna formell
besvärsrätt i dessa ärenden. Utskottet finner därför att regeringen bör pröva
möjligheterna att införa en besvärsrätt i enlighet med motionens synpunkter.
Eventuella svårigheter att avgränsa kretsen av besvärsberättigade organisationer
kan lösas genom att regeringen ges bemyndigande att genom en
uppräkning i miljöskyddsförordningen närmare ange vilka organisationer
som kan komma i fråga. Självskrivna i detta sammanhang är enligt utskottets
mening Svenska naturskyddsföreningen och Miljöförbundet. Ytterligare
exempel är organisationer som tillvaratar allergikernas intressen i miljöfrågor.
Det får ankomma på regeringen att efter vederbörligt utredningsförfarande
framlägga förslag rörande omfattningen av ifrågavarande krets. Vad
utskottet anfört med anledning av motion 1981/82:1036 bör av riksdagen ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande besvärsrätt i miljöskyddsärenden

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:1032 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
besvärsrätt för ideella organisationer m. m.

2. Tillsyn och kontroll (mom. 2)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m),
Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), Jan-Eric Virgin (m) och Lennart
Brunander (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 4 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att en proposition om ombildning m. m. av AB
Svensk laboratorietjänst (Svelab) nyligen behandlats i utskottet (prop.
1982/83:21, JoU 1982/83:9). De av utskottet tillstyrkta förslagen rörande
verksamheten vid Svelab innebär bl. a. en samordning och effektivisering av

JoU 1982/83:17

samhällets laboratorieresurser vad gäller kontrollen av vatten, livsmedel,
miljö m. m. Detta bör i stor utsträckning kunna tillgodose syftet med motion
1981/82:1921 i berörd del. Under alla förhållanden bör man enligt utskottets
mening avvakta igångsättningen m. m. av ett rekonstruerat Svelab innan
ställning tas till förslaget att inrätta ytterligare ett serviceorgan på miljökontrollens
område. Motionsyrkandet i fråga avstyrks därför.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tillsyn och kontroll

att riksdagen avslår motion 1981/82:1921 yrkande 9 b,

3. Rättstillämpningen enligt miljöskyddslagen ( mom. 3)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m),
Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), Jan-Eric Virgin (m) och Lennart
Brunander (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Vad däremot”
och slutar med ”bör ges regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

När det gäller ansvarsreglerna i miljöskyddslagen finns enligt utskottets
mening inget praktiskt behov av en förlängning av preskriptionstiden till tio
år. De fall där högre straff och längre preskriptionstid är befogade torde utan
undantag gälla brott som faller inom brottsbalkens tillämpningsområde.
Också från principiell synpunkt måste allvarliga invändningar göras mot
motionsförslaget, som utgör ett olyckligt avsteg från den enligt brottsbalken
gällande ordningen att preskriptionstidens längd bestäms av det straffmaximum
som gäller för brottet. Utskottet avstyrker motion 1981/82:1921
yrkande 9 c.

dels den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Det sagda” och
på slutar med ”motion 1981/82:1036” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/
82:1036.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande rättstillämpningen enligt miljöskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1981/82:1036 och motion 1981/
82:1921 yrkande 9 c,

Joli 1982/83:17

Särskilt yttrande

Skadestånd vid miljöskador (morn. 4)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m),
Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), Jan-Eric Virgin (m) och Lennart
Brunander (c) anför:

Utskottet har i fråga om skadestånd vid miljöskador förordat fortsatt
utredning av hithörande frågor. Även vi anser att det behövs bättre
ersättningsmöjligheter för dem som drabbas negativt av kemiska produkter
m. m. och att frågan bör bli föremål för vidare överväganden. Utöver det
system med en subsidiärt ansvarig fond som antyds i betänkandet vill vi peka
på möjligheten att reglera ansvarsfrågorna genom ett försäkringssystem,
innebärande någon form av obligatorisk ansvarsförsäkring för miljöfarliga
företag m. m. Detta alternativ har bl. a. den fördelen att försäkringspremien
kan varieras efter graden av miljöfarlighet hos resp. företag liksom efter
företagets sätt att efterleva gällande villkor och föreskrifter för den
miljöfarliga verksamheten. Subsidiärt skadeståndsansvar kan därvid vid
behov - t. ex. då ett skadevållande företag nedlagts - utkrävas av
försäkringsgivaren, dvs. vederbörande försäkringsbolag. Vi förutsätter att
det fortsatta utredningsarbetet omfattar även sådana ersättningssystem som
vi här förordat.

GOTAB 73133 Stockholm 1982