om medverkan av lekmän inom åklagarväsendet (Betänkande 1982/83:JuU2 Justitieutskottet)

JuU 1982/83:2

Justitieutskottets betänkande
1982/83:2

om medverkan av lekmän inom åklagarväsendet
Motion

I motion 1981/82:664 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs - i den del
motionen behandlas i detta betänkande - att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående ytterligare
utökning av lekmannainslaget inom rättsväsendet (yrkande 11).

Enligt motionärerna bör man på sikt öka inslaget av lekmän inom
rättsväsendet. F. n. är det - anför motionärerna - mest angeläget att få till
stånd en lekmannamedverkan vid de besvärliga avvägningar som måste göras
när man inom åklagarväsendet skall avstå från åtal vid misstanke om brott för
att i stället få tid och resurser till insatser mot grövre brottslighet. En
lekmannamedverkan på detta område torde enligt motionärerna bäst kunna
ordnas genom att lekmän får medverka vid beslut om riktlinjer för
åtalsprövningar och prioriteringar inom åklagarväsendet. Motionärerna
anser att lekmännen bör knytas till riksåklagaren (RÅ) och länsåklagarna.

Åklagarväsendet

Organisation

Åklagarväsendet förstatligades år 1965 (prop. 1964:100, SU 114, rskr259).
Den organisation som beslutades då har i stort sett behållits oförändrad. De
grundläggande bestämmelserna om åklagarväsendet finns i 7 kap. rättegångsbalken
(RB), åklagarinstruktionen (1974:910) och kungörelsen
(1964:345) om rikets indelning i åklagardistrikt.

Åklagarväsendet är organiserat i tre nivåer. Centralt finns RÅ, regionalt
länsåklagarmyndigheterna och lokalt distriktsåklagarmyndigheterna.

RÅ är den högste åklagaren och leder åklagarverksamheten i landet. RÅ
biträds av ett kansli.

Det finns 21 länsåklagarmyndigheter varav tre är gemensamma för vardera
två län. Chefen för en länsåklagarmyndighet, länsåklagare, leder-under RÅ
- åklagarväsendet inom sitt verksamhetsområde. Det finns också fyra
länsåklagare för speciella mål med hela landet som verksamhetsområde.

Landet är indelat i 86 åklagardistrikt. De tre största städernas åklagardistrikt
ingår inte i någon länsåklagarmyndighets verksamhetsområde. Chefer
för åklagarmyndigheterna i dessa distrikt är överåklagare. De är, liksom
länsåklagarna, statsåklagare och har i stort sett samma uppgifter som
cheferna för länsåklagarmyndigheterna. Åklagarmyndigheterna i de övriga
1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 2

JuU 1982/83:2

83 åklagardistrikten lyder under länsåklagarmyndigheterna och har som chef
en chefsåklagare.

Lekmannainflytande genom styrelser eller på annat sätt finns inte inom
åklagarväsendet.

Antalet tjänster inom åklagarväsendet är ca 1 200.

RÅ:s uppgifter

RÅ är allmän åklagare vid högsta domstolen (HD). Det är bara RÅ som
får besluta att allmänt åtal skall fullföljas i HD. Vissa beslut om
åtalsunderlåtelse får endast fattas av RÅ (se vidare under rubriken
Åtalsunderlåtelse m. m.).

Som högste åklagare är RÅ central förvaltningsmyndighet för åklagarväsendet.
Han utövar tillsyn över de andra åklagarnas verksamhet. Vidare
bistår han dem med råd och upplysningar samt meddelar anvisningar
(cirkulär) för deras tjänsteutövning. Enligt åklagarinstruktionen bör han
ägna särskild uppmärksamhet åt tillämpningen av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse och om strafföreläggande.

RÅ får ta över uppgifter från lägre åklagare, och deras beslut kan dras
under RÅ:s prövning. Några skrivna regler om sådan överprövning finns
dock inte.

Enligt 48 kap. 14 § RB företar RÅ i samråd med rikspolisstyrelsen urval av
de brott för vilka ordningsbot skall bestämmas, och RÅ bestämmer för olika
brott de belopp som skall upptas som ordningsbot (se SFS 1981:716).

Att RÅ har ställning som central förvaltningsmyndighet för åklagarväsendet
innebär vidare att han har administrativa uppgifter. Dessa avser främst
allmän planering, anslagsfrågor och ekonomi, personaladministration,
rekrytering och utbildning av åklagaraspiranter m. m.

Länsåklagarnas uppgifter

Länsåklagarnas arbetsuppgifter kan hänföras antingen till deras chefsfunktioner
eller till deras funktioner som utövande åklagare. Chefsfunktionen
kan i sin tur uppdelas i ledning och tillsyn samt administrativ
verksamhet.

Länsåklagarnas huvuduppgift är lednings- och tillsynsverksamhet. Chefen
för länsåklagarmyndigheten utövar ledningen av åklagarväsendet inom sitt
område och skall se till att de lokala åklagarmyndigheterna fullgör sina
skyldigheter. Länsåklagama skall verka för att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
och om annan särskild åtalsprövning samt om strafföreläggande
tillämpas riktigt och enhetligt. Vidare bistår de åklagarna i distrikten med råd
och upplysningar.

Länsåklagama kan ta över ärenden som handläggs av lägre åklagare och
överpröva beslut av sådana åklagare.

JuU 1982/83:2

I sin funktion som utövande åklagare fullgör länsåklagarna åklagaruppgiften
bl. a. i mål där denna uppgift är särskilt krävande.

Vissa beslut om åtalsunderlåtelse fattas av länsåklagare (se vidare nedan
underrubriken Åtalsunderlåtelse m. m.). Länsåklagare prövar vidare - med
vissa undantag - om förundersökning skall inledas mot tjänstemän inom
polisväsendet för brott som har samband med tjänsten och handlägger i
övrigt sådana ärenden.

Åtalsunderlåtelse m. m.

De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. RB. Åklagare
skall, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt
åtal (RB 20:6). Detta innebär att åklagaren som det brukar sägas har en
absolut åtalsplikt. Det finns dock betydande inskränkningar i den absoluta
åtalsplikten genom att åklagaren i åtskilliga fall skall göra en lämplighetsprövning
av åtalsfrågan.

En sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl. a. i de bestämmelser som
rör åklagarens rätt att besluta om åtalsunderlåtelse.

Enligt 20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderlåtelse i fyra fall
(första stycket 1-4).

Punkt 1 avser bötesbrott. Åklagaren får underlåta åtal om det kan antas att

1 händelse av lagföring någon annan påföljd än böter inte skulle komma att
ådömas och den misstänktes lagföring inte krävs ur allmän synpunkt.

Punkt 2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och
återfallssituationer. Åklagaren får sålunda underlåta åtal för brott som har
förövats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott
eller till fullo har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det
är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd
betydelse för påföljden.

Enligt punkt 3 finns möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna
inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Enligt punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för brott som uppenbarligen
har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap.

2 § brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående art att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom. Vidare fordras för åtalsunderlåtelse i detta fall dels att sluten
psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring, dels att åtal inte krävs av
särskilda skäl.

De bestämmelser i RB som har behandlats här gäller oavsett gärningsmannens
ålder. Beträffande ungdomar som vid tiden för brottet inte fyllt 18
år finns det dessutom särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse i lagen

1* Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 2

Juli 1982/83:2

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Vid sidan av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse finns det olika
bestämmelser om särskild åtalsprövning i vissa fall. Till dessa hör sådana
bestämmelser i brottsbalken som föreskriver en lämplighetsprövning av
åtalsfrågan vid vissa typer av brott. Vidare kan nämnas 13 § skattebrottslagen
(1971:69), där en särskild åtalsprövning föreskrivs beträffande vissa
skattebrott.

En lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Det är bara RÅ som har rätt att besluta om åtalsunderlåtelse enligt RB
20:7 punkt 3. Länsåklagarna - var och en inom sitt verksamhetsområde -beslutar om åtalsunderlåtelse dels enligt punkt 1 om svårare straff än böter är
föreskrivet för brottet, dels enligt punkt 4.

RÅ har utfärdat olika cirkulär om åtalsunderlåtelse.

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finns i 23 kap. RB och i
förundersökningskungörelsen (1947:948). Enligt huvudregeln i 23 kap. 1 §
RB skall förundersökning inledas så snart det finns anledning anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning behöver
dock inte ske beträffande bl. a. bötesbrott (22 §). Förundersökning behöver
inte heller inledas om förutsättningar finns för att lägga ned förundersökning
enligt de nyligen beslutade reglerna i 4 a §. I denna paragraf, som trädde i
kraft den 1 juli 1982, anges två särskilda nedläggningsgrunder.

Den första grunden avser s. k. disproportionsfall. Här förutsätts för att
nedläggning skall få ske att en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som
inte står i något rimligt förhållande till sakens betydelse. Dessutom förutsätts
att det kan antas att brottet i fråga inte skulle leda till någon svårare påföljd
än böter.

Den andra särskilda nedläggningsgrunden i första stycket i den nya 4 a §
gäller fall då det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till
följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. RB eller om särskild
åtalsprövning. En förutsättning för nedläggningsbeslut i dessa fall är att
förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Det ankommer på åklagare att fatta beslut enligt 4 a §.

Enligt 23 kap. 3 § RB inleds förundersökning av polismyndighet eller
åklagaren. Har den inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel
beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också annars överta ledningen
när det är påkallat av särskilda skäl. När förundersökningen leds av
polismyndighet får åklagaren meddela anvisningar rörande undersökningens
bedrivande.

Fråga om ansvar för brott som hör under allmänt åtal får enligt
bestämmelser i 48 kap. RB upptas av åklagare genom strafföreläggande och
av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Vid strafföreläggande

JuU 1982/83:2

bestäms ett bötesstraff efter vad åklagaren anser brottet förskylla. För
ordningsbot gäller de bötesbelopp som RÅ bestämt.

Lekmannamedverkan inom rättsväsendet i övrigt

Domstolsväsendet

Av ålder har lekmän deltagit i rättskipningen i allmän underrätt. Sedan år
1977 deltar nämndemän också i dömandet i hovrätt. En motion om
lekmannamedverkan i bl. a. HD avslogs av riksdagen år 1981 (JuU
1981/82:10, rskr 44).

Nämndemän finns också i länsrätt, kammarrätt, mellankommunala
skatterätten och försäkringsrätterna.

Domstolsverket leds av en styrelse vari ingår lekmän.

Polisväsendet

I alla polisdistrikt finns polisstyrelser med förtroendeledamöter. På
regional nivå förekommer visst förtroendemannainflytande på polisverksamheten
genom länsstyrelsens styrelse. Centralt utövas lekmannainflytande
genom att rikspolisstyrelsen leds av en styrelse med bl. a. förtroendevalda
ledamöter.

Våren 1981 fattade riksdagen ett principbeslut om riktlinjer för polisens
uppgifter, utbildning och organisation m. m. (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr
210). Det praktiska genomförandet av reformen har anförtrotts en parlamentariskt
sammansatt kommitté, 1981 års polisberedning (Ju 1981:02; Dir.
1981:27).

När det gäller fördelningen av uppgifter mellan polisstyrelsen i plenum och
polischefen är det enligt riksdagsbeslutet en utgångspunkt att man eftersträvar
en ordning som innebär att den förtroendevalda polisstyrelsen förvandlas
från ett i huvudsak rådgivande organ till ett i egentlig mening styrande organ
för polisen. Polisstyrelsen i plenum bör således fatta de långsiktiga besluten
om fördelningen och användningen av resurserna inom polisdistriktet och
handlägga bl. a. viktigare frågor om organisation och verksamhetsplanering.
Med verksamhetsplanering förstås inte bara den grundläggande prioriteringen
av insatserna mellan olika verksamhetsgrenar utan också den allmänna
inriktningen av varje verksamhet för sig. I polisstyrelsens allmänna
ledningsfunktion ingår inte polisverksamhetens utövande i det särskilda
fallet, och den i egentlig mening operativa polisledningen skall liksom f. n.
även i fortsättningen utövas av polischefen eller honom underställt polisbefäl.

På regional nivå skall enligt riktlinjerna för polisreformen medborgarinflytandet
ankomma på länsstyrelsens styrelse. I likhet med vad som skall
gälla i fråga om de lokala polisstyrelserna skall frågor som gäller polisledning

JuU 1982/83:2

i det enskilda fallet inte ankomma på den regionala förtroendemannastyrelsen.

I samband med beslutet om en polisreform tog utskottet också upp frågor
om prioriteringar inom den brottsförebyggande verksamheten. Utskottet
underströk betydelsen av att åklagarväsendets synpunkter beaktas både i
fråga om den mera långsiktiga planläggningen av resursanvändningen och
när det gäller uppkommande frågor om mera tillfälliga omdisponeringar.
Utskottet ansåg att det borde vara en uppgift för polisberedningen att
överväga frågan om ändamålsenliga rutiner för samråd i dessa hänseenden på
t. ex. distriktsnivå och regional nivå.

Riksdagen följde utskottet, och beredningen har anförtrotts uppgiften.

Frågans tidigare behandling

Inom strafflagberedningen, som tillsattes år 1938, fördes tanken fram att
RÅ skulle ha möjlighet att samråda med ett mindre kollegium av lekmän vid
prövningen av särskilt känsliga frågor om åtalseftergift. Kollegiet skulle bara
ha rådgivande uppgifter. Yttranden hämtades in över den promemoria i
vilken beredningen - utan att lägga fram något förslag - hade diskuterat
frågan. Tanken avvisades i allmänhet. Därefter stannade strafflagberedningen
för att inte förorda lekmannamedverkan hos RÅ (SOU 1948:40, s. 38,
SOU 1953:17 s. 119 f, 133).

Frågan togs också upp av 1968 års brottmålsutredning som hade till
uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående
vissa lindrigare brott m. m. I betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott
föreslog utredningen bl. a. att tillämpningsområdet för strafföreläggande
skulle vidgas. Utredningen diskuterade också vilka konsekvenser dess
förslag skulle få för lekmannamedverkan i rättskipningen. Den erinrade om
att en ökad användning av strafföreläggande för med sig att lagföringen av
den mindre brottsligheten i stor utsträckning flyttas från domstolarnas
sessionssalar till åklagarnas tjänsterum, där den inte är föremål för allmän
insyn.1 Även på andra områden - t. ex. i fråga om utrymmet för
åtalsunderlåtelse - kunde enligt utredningen utvecklingen medföra att
åklagarnas funktioner inom rättskipningen ytterligare byggs ut. Mot denna
bakgrund ansåg utredningen att någon form av lekmannamedverkan inom
åklagarväsendet kunde vara motiverad. Utredningen förutsatte att det inte

1 I ett föredrag med rubriken Vem förvaltar rättvisan? har Knut Sveri diskuterat denna
utveckling och lämnat följande uppgifter. Samtliga beslut i frågan om någon var
skyldig till brott fattades år 1940 av domstol. År 1950 fastlades 42,2 % av besluten av
domstol och övriga av åklagare. År 1980 fattades 18,9 % av besluten av domstol,
31,2 % av åklagare och 49,8 % av polis (Rapport fra Kontaktseminariet 2-4.12.1981
utg. av Nordisk Samarbeidsråd for Kriminologi). Att en utvidgning av strafföreläggandeinstitutet
kan innebära att lekmannainflytandet i form av nämndmedverkan
minskar diskuterades av första lagutskottet år 1968 (1LU 1968:37 s. 56).

JuU 1982/83:2

kunde bli fråga om att låta lekmän ta del i avgörandet av enskilda ärenden
som ankommer på åklagare. Verksamheten skulle i stället kunna inriktas på
de mera principiella riktlinjerna för arbetet samt information om åklagarnas
verksamhet. Utredningen diskuterade olika modeller för organisationen av
en sådan medverkan men lade inte fram något definitivt förslag.

I en proposition som bl. a. grundade sig på förslag av 1968 års
brottmålsutredning uttalade departementschefen att han inte ansåg det
påkallat att man då tog upp frågan om lekmannamedverkan inom
åklagarväsendet (prop. 1975/76:148 s. 175).

Inom åtalsrättskommittén, som tillkallades år 1970 med uppdrag att utreda
frågan om underlåtande av åtal, togs frågan också upp. Kommitténs
majoritet ansåg att man inte borde diskutera frågan närmare, medan en
minoritet förordade att den utreddes vidare (SOU 1976:47 Färre brottmål).

Pågående utredningsarbete

År 1979 tillsatte RÅ en arbetsgrupp som skulle se över delar av
åklagarväsendets organisation. Gruppen, som kallade sig åklagarutredningen,
överlämnade i april till RÅ promemorian Åklagarväsendets organisation.
RÅ har lämnat över promemorian till regeringen och förklarat att han i
allt väsentligt ställer sig bakom vad som förs fram i den. F. n. remissbehandlas
promemorian.

Åklagarutredningen har bl. a. föreslagit att de nuvarande 21 länsåklagarområdena
minskas till 13 regioner. Av avgörande betydelse för förslaget är
enligt utredningen att det innebär att de regionala åklagarna får större
möjlighet att utöva sina lednings- och tillsynsfunktioner. Andra förslag gäller
bl. a. åklagarnas behörighet och principerna för fördelningen av brottmål
mellan regional och lokal nivå.

Den 2 september 1982 bemyndigade regeringen chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av
RÅ:s kansli. Utredaren bör enligt sina direktiv (Dir. 1982:84) bl. a. överväga
de principiella och praktiska förutsättningarna för ett medborgarinflytande i
fråga om RÅ:s funktioner när det gäller administrationen av åklagarväsendet
och anvisningsverksamheten.

Remissyttranden

Utskottet har remissbehandlat motionsförslaget. Yttranden har kommit in
från RÅ, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen (RPS), Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges
polischefer. De två sist nämnda föreningarna har lämnat ett gemensamt
yttrande. Nämndemännens riksförbund har beretts tillfälle att yttra sig men
har inte hört av sig.

JuU 1982/83:2

RÅ anser att det f. n. knappast finns något nämnvärt utrymme för
lekmannainflytande inom åklagarväsendet i det i motionen avsedda sammanhanget.
Hovrätten för Övre Norrland, RPS, Sveriges advokatsamfund
och Föreningen Sveriges åklagare avstyrker bifall till motionen i dess helhet.
Föreningen Sveriges statsåklagare förordar lekmannamedverkan hos RÅ och
tillstyrker att frågan därom utreds men anser att det inte finns skäl att nu
överväga lekmannamedverkan hos länsåklagarna; i vart fall bör enligt
föreningen erfarenheter av lekmannamedverkan hos RÅ avvaktas. Liknande
inställning har Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer. De anser att frågan om medborgarmedverkan hos RÅ
kan vara värd att övervägas ytterligare men att förslaget om lekmannamedverkan
hos länsåklagarna inte bör föranleda någon ytterligare åtgärd.

RÅ, som framhåller att han begränsar sitt yttrande till lekmannamedverkan
inom det område som motionärerna har föreslagit, erinrar om att
åklagarna i princip har en absolut åtalsplikt. De kan också - anser han - sägas
ha en absolut förundersökningsplikt.

Han anför vidare att på många håll rättsväsendets resurser inte har räckt
till under senare år. Frågan hur man skall prioritera användningen av dem
har därför blivit angelägen, och i takt med en stigande arbetsbelastning och
knappare medelstillgång har den blivit alltmer trängande. I sammanhanget
pekar han också på att prioriteringsfrågorna har uppmärksammats av
åklagarutredningen. (Åklagarutredningens arbete behandlas ovan under
rubriken Pågående utredningsarbete.)

Enligt RÅ rymmer prioriteringsfrågorna inom åklagarväsendet vidare
aspekter än som kan synas framgå av motionen. De tar sikte på åtalsstadiet
men man har också, anser RÅ, att beakta förundersökningsstadiet.

Redan på åtalsstadiet förekommer det visserligen - fortsätter RÅ -prioriteringar i den meningen att vissa mål är s. k. förtursmål. Som exempel
på sådana mål nämner han mål i vilka det förekommer tvångsmedel och mål
mot ungdomar och anför vidare att dessa ”prioriteringsfaH” dock är noga
angivna i lagen. Därutöver finns det enligt RÅ ingen rätt för åklagaren att
göra några skönsmässiga bedömningar av innebörd att somliga, för
åtalsbeslut klara, brottmål läggs åt sidan utan åtgärd för att han skall få tid att
ägna sig åt annan brottslighet, som ännu inte har kommit till åtalsstadiet. Han
framhåller vidare att åklagaren har en tjänsteplikt att se till att färdigutredda
brottmål inte ligger och blir preskriberade på hans bord.

RÅ går därefter in på reglerna om åtalsunderlåtelse och särskild
åtalsprövning (jfr ovan under rubriken Åtalsunderlåtelse m. m.) och uttalar
att de till viss del är processekonomiskt betingade. Hit hör enligt RÅ främst
bestämmelserna i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB, men även punkt 1 kan
enligt RÅ räknas hit. I övrigt - anför RÅ - är reglerna så utformade att
åtalsunderlåtelsen eller utgången av prövningen i det särskilda fallet görs
beroende av vilka åtgärder som trätt eller träder i stället för en lagföring, om
åtal är påkallat ur allmän synpunkt etc.

JuU 1982/83:2

RÅ :s cirkulär på området präglas enligt RÅ i stor utsträckning av de motiv
som har lämnats i samband med lagstiftningen, och i den mån bestämmelserna
är processekonomiskt betingade har man enligt RÅ i cirkulären tagit
den hänsyn härtill som följer av bl. a. lagmotiven. Härefter anför RÅ
följande.

Att nu överväga om nya riktlinjer för åtalsprövningarna skall utformas
under inflytande av ett prioritetstänkande torde få ses som en tveksam
åtgärd. De kriminalpolitiska tankar som ligger bakom de regler som inte är
uteslutande processekonomiskt betingade kan knappast nu föras åt sidan till
följd av påverkan av den samhällsekonomiska situation som ytterst
aktualiserar prioriteringsfrågorna. När det gäller de processekonomiska
reglerna torde knappast några allmänna, närmare riktlinjer kunna utformas,
såvitt gäller den bestämmelse som utan tvivel är den allra viktigaste,
nämligen den i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB, eftersom det här ytterst blir
fråga om en bedömning i det enskilda fallet av rekvisit som ”uppenbar” och
”nämnvärd”. Däremot är det angeläget att allmänt erinra åklagarna om den
möjlighet till resursbesparingar som detta lagrum öppnar. Så sker också
fortlöpande från RÅ:s sida. Tillfällen till resonemang i processekonomiska
frågor ges vid de årliga statsåklagar- och chefsåklagarmötena samt vid de
inspektioner som RÅ och biträdande RÅ företar vid åklagarmyndigheterna.

RÅ erinrar vidare om att han vid skilda tillfällen tagit upp prioriteringsfrågorna
inom åklagarväsendet. I samband med fjolårets anslagsframställning
framhöll han att statsmakterna, för det fall att anslagsbegränsningarna
inom åklagarväsendet fortsätter, måste vara beredda att godta en ordning
som inte överensstämmer med den nuvarande synen på samhällets brottsbekämpande
verksamhet; det blir då nödvändigt att tillskapa regler som i viss
omfattning gör det möjligt för åklagarna att på grund av bristande resurser
underlåta att beivra brott.

Den del av yttrandet som gäller åtalsstadiet avslutar RÅ med att uttala att
det torde framgå av vad han anfört att det f. n. finns föga eller intet utrymme
för medverkan av lekmän inom åklagarväsendet på åtalsstadiet; om - mot
RÅ:s förmodan - regler tillskapas som gör det möjligt för åklagarna att på
grund av bristande resurser underlåta att beivra brott kan enligt RÅ dock
förhållandet möjligen bli ett annat.

RÅ tar därefter upp förundersökningsstadiet och anför att förhållandet i
viss mån är annorlunda där. Även om förundersökningsplikten är absolut
torde nämligen enligt RÅ utrymmet för prioriteringar vara större där än på
åtalsstadiet. Att så är fallet framgår också - anför RÅ - av åtskilliga
uttalanden i budgetsammanhang. I sammanhanget hänför sig RÅ också till
ett uttalande år 1970 av departementschefen i direktiven till åtalsrättskommittén.
Enligt detta skulle principen att samhället genom utredning,
lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd
lagöverträdare ha passerats av tiden.

JuU 1982/83:2

RÅ erinrar också om att det i budgetpropositionerna under senare år har
uttalats att det åligger polisen att löpande prioritera insatserna mot olika
sorters brottslighet. Först på senare tid - anför han vidare - närmast i
samband med departements- och riksdagsbehandlingen av propositionen om
polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (prop. 1980/81:13), har
frågan om åklagarväsendets medverkan i prioriteringsfrågorna blivit uppmärksammad.
I sammanhanget erinrar han också om att utskottet - vid sin
behandling av den propositionen - pekade på vikten av att åklagarväsendets
synpunkter beaktas både i fråga om den mera långsiktiga resursanvändningen
och när det gäller uppkommande frågor om mera tillfälliga omdisponeringar
(JuU 1980/81:24 s. 16).

Härefter anför RÅ följande.

Genom den från strikt förundersökningsrationell synpunkt egendomliga
ordning som består i att det är åklagaren som ansvarar för förundersökningarnas
slutliga utformning och innehåll men polisen som förfogar över
utredningsresurserna kommer frågan om hur de samlade resurserna på polisoch
åklagarsidan skall sättas in mot olika slags brott att även i fortsättningen
företrädesvis behandlas inom polisstyrelserna, låt vara att det numera torde
stå klart att åklagarväsendet därvid måste ges medinflytande.

Avslutningsvis drar RÅ mot bakgrund av den nyss beskrivna ordningen
och med tanke på att lekmannainflytande redan finns inom polisstyrelserna
den slutsatsen att frågan om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet på
förundersökningsstadiet inte torde komma att bli aktuell.

Hovrätten för Övre Norrland redogör ingående för frågans tidigare
behandling. Hovrätten erinrar också om att åtalsrättskommittén föreslog att
möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt RB skulle utvidgas avsevärt men
att departementschefen tagit avstånd från förslaget i den delen (prop.
1981/82:41, JuU 21 och 33). Hovrätten konstaterar också att lekmannainflytandet
i domstolarna har ansetts särskilt värdefullt när det gäller
påföljdsvalet. Därefter anför hovrätten att lekmannainflytandet över
påföljdsfrågorna skulle ha minskat om man genomfört åtalsrättskommitténs
förslag att utvidga möjligheterna att underlåta åtal. Då hade det enligt
hovrätten funnits skäl att överväga någon form av lekmannainsyn på
”åklagarplanet”, även om man samtidigt kunde befara att en sådan
medverkan skulle motverka effektiviteten i åklagarverksamheten, försämra
enhetligheten i bedömningarna och medföra ökade kostnader för administration
m. m. Hovrätten hänför sig också till det förhållandet att regeringen
under riksmötet 1975/76 inte funnit det påkallat att ta upp frågan (prop.
1975/76:148) och anser att det inte kommit fram några nya skäl att införa
lekmannamedverkan inom åklagarväsendet.

RPS anför inledningsvis att sakliga skäl för en lekmannamedverkan hos
RÅ inte synes finnas. Enligt RPS är de anvisningar som RÅ meddelar i

JuU 1982/83:2

realiteten en omskrivning av de intentioner som kommit till uttryck i beslut
av regering och riksdag.

Beträffande de brottmål som anhängiggjorts i underrätt och fullföljs av
RÅ till HD anser RPS att det torde ligga i sakens natur att värdet av
deltagande av lekmän kommer att bli begränsat. Avgörandet av frågan
huruvida ett mål skall föras till HD kräver - anför RPS - stor kunskap och
ingående kännedom om lagstiftning och praxis. Bevisvärderingsfrågor,
skälighetsbedömningar och de särskilda kunskaper i övrigt som lekmän
skulle kunna tillföra RÅ är enligt RPS här av mindre betydelse.

RPS anför vidare att åklagarmyndigheternas arbetsuppgifter och dessas
inriktning står i ett visst beroendeförhållande till de prioriteringar och
arbetsinsatser som görs inom polisen. Därigenom utövar enligt RPS den
lekmannamedverkan som förekommer vid polisstyrelserna indirekt inflytande
på åklagarnas verksamhet.

I sammanhanget erinrar RPS om lagen (1981:324) om medborgarvittnen,
som, liksom lekmännens medverkan i polisstyrelserna, enligt styrelsen
tillgodoser en lekmannainsyn i polisens verksamhet.

Avslutningsvis anför RPS att en vidare och mer direkt medverkan av
lekmän hos åklagarmyndigheterna förmodligen skulle vara av ringa värde
och kanske öka risken för onödig byråkrati och längre handläggningstider.

Enligt Sveriges advokatsamfund synes motionärernas förslag vara baserat
på att åklagare skulle ha befogenhet att underlåta åtal för visst brott under
motivering att hans tid och resurser åtgår till insatser mot annat brott. Av 20
kap. 7 § RB framgår - anför samfundet - att åklagarna inte har sådana
befogenheter. Redan av detta skäl saknas enligt samfundets mening det av
motionärerna påstådda behovet av lekmannainflytande inom åklagarväsendet.

Föreningen Sveriges statsåklagare behandlar först frågan om lekmannamedverkan
hos RÅ och därefter frågan om lekmannamedverkan hos
länsåklagarna.

Vid sin behandling av den första frågan uttalar föreningen efter en
genomgång av RÅ:s uppgifter att i princip en enda tjänsteman uppenbarligen
har tillagts ett starkt inflytande över rättsutvecklingen. Föreningen anser att
det är väl värt att man överväger frågan om lekmannainflytande vid den
centrala punkt inom samhällets rättsväsende som beslut om riktlinjer är.
Enligt föreningen bör man då särskilt beakta mer långsiktig planering av
resursanvändningen.

Föreningen betonar att den inte förordar att lekmän skall ha inflytande
över åklagarnas rättsliga beslut i enskilda mål och anför vidare att en
lekmannamedverkan hos RÅ kan vara av värde när det gäller besvärliga
avvägningar som måste göras på högsta nivå inom åklagarväsendet.

Juli 1982/83:2

Därutöver öppnar enligt föreningen en sådan medverkan möjlighet till
medborgerlig insyn i åklagarverksamheten vilket kan vara ägnat att öka
förtroendet för åklagarväsendet. Föreningen anser vidare att lekmannamedverkan
kan bidra till att åklagarnas roll i rättsväsendet mer allmänt klargörs
och till att de krav som verksamheten ställer blir öppnare belysta.

Föreningen går därefter in på RÅ:s uppgift att utfärda anvisningar och
uttalar att anvisningarna kan få starka verkningar i kriminalpolitiskt
avseende dels genom att de får djupgående effekter på handläggningen av
enskilda betydelsefulla mål, dels genom att de påverkar ett stort antal mål -vart och ett för sig måhända av mindre betydelse. Som exempel nämner
föreningen RÅ:s rekommendationer om åtalsunderlåtelser för innehav av
narkotika. Sedan RÅ först angivit riktlinjer på området kunde han enligt vad
föreningen anför konstatera att de lett till att praxis utvecklats i en olämplig
riktning, och han nödgades då ändra rekommendationerna. I båda lägena
var, anför föreningen, riktlinjerna starkt vägledande. Och enligt föreningen
gäller detsamma en mängd andra riktlinjer för åtalsunderlåtelse. Det kan,
anför föreningen, gälla åtalsunderlåtelser för ungdomar, psykiskt störda,
vissa typer av brott etc. Föreningen nämner också att föreskrifter har lämnats
om handläggningen i ärenden om ifrågasatta brott av polismän.

Föreningen tar särskilt upp de anvisningar för ledningen av förundersökningar
i brottmål som RÅ har meddelat i samråd med RPS (RÅ:s cirkulär
C 1:95). Föreningen anför att anvisningarna omedelbart ledde till bl. a. att
beslut om husrannsakan hos enskilda personer i betydande utsträckning
fördes över från åklagare till polismän - något som enligt föreningen får anses
principiellt och sakligt vara av betydelse för den enskildes rättssäkerhet.
Föreningen uttalar vidare att det torde vara anledning att överväga om inte
sådana anvisningar, om vilka det rått kontroversiella uppfattningar inom
åklagarväsendet, borde utfärdas under förtroendemannainflytande. För
denna ståndpunkt talar enligt föreningen skäl som i viss mån är analoga med
skäl som ligger till grund för 2 kap. 12 § första stycket regeringsformen.1

Föreningen tar också upp den befogenhet RÅ har att för olika brott
bestämma vilka belopp som skall tas upp som ordningsbot. RÅ:s senaste
beslut i ämnet (SFS 1981:716) innebär enligt föreningen bl. a. att tidigare
gällande bötesbelopp fördubblats. Föreningen anför vidare att beslutet - mot
bakgrund av att personer bötfälls genom ordningsbot i ca 200 000 fall om året
- starkt återverkar på rättsutvecklingen och även på polisverksamheten.
Härtill kommer enligt föreningen att de belopp som RÅ har fastställt blir
starkt vägledande för åklagarnas beslut om strafföreläggande i ett mycket
stort antal fall och för domstolarnas rättstillämpning i bötesärenden.

1 I paragrafen finns föreskrifter om hur begränsningar kan göras i flertalet av de i
regeringsformen angivna fri- och rättigheterna. I första stycket uppställs - med några
undantag - krav på lagform.

JuU 1982/83:2

Föreningen anför att lekmannainflytande i denna del av RÅ:s verksamhet
givetvis är motiverat.

Föreningen behandlar också RÅ:s roll vid bekämpande av den tyngre och
svårutredda brottsligheten och nämner som exempel på brott som kan
hänföras till denna kategori ekonomiska brott, grövre narkotikabrott,
våldsbrott - grövre sådana - och våldsbrott mot kvinnor eller barn.
Föreningen konstaterar att det finns möjligheter för RÅ att i olika former
lämna åklagarna vägledning för effektiv förundersökning etc. Även om,
anför föreningen vidare, utvecklingen av utredningsmetoder m. m. i dessa
avseenden nu främst bedrivs av de regionala åklagarna i samverkan med
andra samhällsorgan - skattemyndigheter, polis, kronofogdemyndigheter,
tull etc. - skulle en lekmannainsyn hos RÅ över denna utveckling vara av
värde för åklagarväsendet i de sammanhang detta måste hävda sin rätt.
Initiativkraften hos RÅ skulle enligt föreningen förstärkas.

I fråga om RÅ:s organisatoriska uppgifter anför föreningen att RÅ inom
sitt kansli kan påbörja, genomföra och själv bedöma utredningar om
djupgående organisationsförändringar inom åklagarväsendet, vilka också får
betydande återverkningar för bl. a. samverkan med andra samhällsorgan.
Föreningen tänker närmast på det förslag som åklagarutredningen nyligen
lagt fram. (Förslaget behandlas ovan under rubriken Pågående utredningsarbete.
) Enligt föreningen uppfattas förslaget som starkt kontroversiellt
inom åklagarväsendet, framför allt för att man befarar att det kan medföra
direkt skadliga verkningar för utredningar av komplicerad ekonomisk och
annan tyngre brottslighet. Föreningen anför att lekmannamedverkan vid
RÅ:s verksamhet av detta slag synes starkt motiverad och ägnad att ge en
vidare syn på organisationsfrågan än en rent åklagaradministrativ.

Föreningen diskuterar också RÅ:s inflytande över prejudikatbildningen
och anför att RÅ i kraft av sin ställning ensam kan styra vilka mål som
åklagarna skall föra till HD:s avgörande. På det sättet får RÅ enligt
föreningen ett direkt inflytande över prejudikatbildningen i brottmål.
Föreningen anser att det givetvis är av värde med en insyn från lekmän i
denna del av verksamheten, även om det enligt föreningen inte kan vara tal
om att lekmannainflytandet skulle kunna göras gällande i det enskilda
målet.

Föreningen tar också upp frågan om kostnader för lekmannamedverkan
hos RÅ. Föreningens bedömning är att kostnaderna inte torde vara sådana
att de kan påverka bedömningen av frågan om att införa lekmannamedverkan.

Föreningen tar avslutningsvis upp frågan om lekmannamedverkan hos
länsåklagarna. Föreningen uttalar att länsåklagarna inte har möjlighet att
lämna anvisningar till distriktsåklagarna. Visserligen, anför föreningen
vidare, verkar länsåklagarna var och en inom sitt område för en enhetlig
rättstillämpning hos åklagarna vid utredningar och processverksamhet,
särskilt när det gäller användningen av tvångsmedel i form av frihetsberö -

JuU 1982/83:2

vande, åtalsbeslut och fullföljdsfrågor. Enligt föreningen är dock utrymmet
för generella riktlinjer förhållandevis litet. När det gäller prioritering -långsiktig eller tillfällig - sker enligt föreningen en samverkan med polisen,
där lekmannainflytande kan göra sig gällande.

Föreningen anför vidare att beslut i mål angående ifrågasatta brott av
polispersonal tillställs de lokala polisstyrelserna, där insyn från lekmän finns,
och att åtalade mål bedöms av domstol med nämndmedverkan.

Enligt föreningen finns inte utrymme för lekmannamedverkan i enskilda
brottmål.

Avslutningsvis anför föreningen att en lekmannamedverkan hos samtliga
länsåklagare skulle bli kostsam.

Föreningen Sveriges åklagare anser att det saknas utrymme för lekmannamedverkan
inom åklagarväsendet. Enligt föreningen är sådana avvägningar
och prioriteringar som motionärerna tar upp inte möjliga enligt gällande
lagstiftning med absolut åtalsplikt.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer
redogör inledningsvis för uttalanden om medborgarinflytande inom polisväsendet
som gjordes i samband med polisreformen. (Lekmannamedverkan
inom polisväsendet behandlas ovan under rubriken Lekmannamedverkan
inom rättsväsendet i övrigt.) Hur medborgarinflytandet är anordnat inom
polisväsendet är nämligen enligt föreningarna av intresse för bedömningen
av motionen och då särskilt av förslaget om lekmannamedverkan hos
länsåklagarna. När det gäller medborgarinflytande på lokal nivå inom
polisväsendet återger föreningarna bl. a. ett uttalande av departementschefen
enligt vilket polisstyrelsen i plenum bör fatta de långsiktiga besluten om
fördelningen och användningen av resurserna inom polisdistriktet och
handlägga bl. a. viktigare frågor om organisation och verksamhetsplanering.
Med verksamhetsplanering skulle enligt departementschefen förstås inte
bara den grundläggande prioriteringen av insatserna mellan olika verksamhetsgrenar
utan också den grundläggande inriktningen av varje verksamhet
för sig. Föreningarna erinrar vidare om att medborgarinflytande på regional
nivå inom polisväsendet skall utövas av länsstyrelserna och att ett starkt
medborgarinflytande har förutsatts i frågor om bl. a. resursfördelning och
allmän inriktning av verksamhet som berör flera polisdistrikt.

Föreningarna återger också - liksom RÅ - justitieutskottets uttalande om
betydelsen av att åklagarväsendets synpunkter beaktas både i fråga om den
mera långsiktiga planläggningen av resursanvändningen och när det gäller
mera tillfälliga omdisponeringar. Vidare anför föreningarna bl. a. att
polisberedningen särskilt bör överväga frågan om lekmannamedverkan i
övrigt inom rättsväsendet.

Av de uttalanden som sålunda gjordes i samband med att polisreformen
beslutades anser föreningarna att det framgår att ett reellt medborgarinflytande
kommer att finnas på frågor som aktualiseras i motionen.

JulJ 1982/83:2

Föreningarna tar därefter i skilda avsnitt upp frågan om medborgarinflytande
hos RÅ och frågan om medborgarinflytande hos länsåklagarna.

I fråga om RÅ anför föreningarna bl. a. följande.

Någon verksstyrelse finns inte hos riksåklagaren. För denne gäller 1974 års
åklagarinstruktion. Någon lekmannamedverkan när det gäller riksåklagarens
uppgifter som åklagare eller i vad avser tillsynsverksamheten är
knappast genomförbar eller önskvärd. Enligt åklagarinstruktionen har
riksåklagaren befogenhet att meddela åklagarna anvisningar för deras
tjänsteutövning. Dessa anvisningar kan ha stor principiell betydelse för
rättstillämpningen och ha en räckvidd som sträcker sig utanför åklagarväsendet.
Som exempel kan nämnas riksåklagarens cirkulär rörande handläggningen
av narkotikamål och åtalsunderlåtelse för mindre förmögenhetsbrott.
Vidare kan nämnas att riksåklagaren i vad avser ordningsbot beslutar om
vilka brott som skall omfattas av systemet och de botbelopp som skall gälla.
Ett sådant beslut har mycket stor räckvidd jämväl för allmänhet och polis.
Riksåklagaren kan vidare initiera och ta ställning till organisatoriska
förändringar inom åklagarväsendet utan något medborgerligt inflytande.
Detta gäller även förslag som får stor betydelse för andra myndigheter och
där samverkan på regional och lokal nivå är av mycket stor betydelse.

Av vad föreningarna anfört framgår, heter det vidare i yttrandet, att frågan
om medborgarmedverkan hos RÅ - och då i vidare bemärkelse än vad
motionärerna åsyftat - kan vara värd att ytterligare överväga.

Beträffande lekmannamedverkan hos länsåklagarna är föreningarna mera
tveksamma. De uttalar i denna del följande.

Någon sådan medverkan i vad avser åklagaruppgifter i enskilda ärenden
och tillsynsverksamheten kan knappast tänkas. I övrigt torde länsåklagare
gentemot åklagarna i åklagardistrikten inte ha anvisningsrätt på samma sätt
som riksåklagaren. Åtalsprövningar måste ske med utgångspunkt från
gällande lagstiftning. Till vägledning härför gäller på sedvanligt sätt lagens
förarbeten, riksdagsuttalanden och domstolsprejudikat. Tyngdpunkten av
målen ligger klart på den lokala åklagarorganisationen. Vidare är att beakta
de anvisningar rikspolisstyrelsen och riksåklagaren i samråd den 19
december 1979 fastställt beträffande vissa frågor i samband med förundersökningsledning.
Av dessa anvisningar följer att polismyndighet är förundersökningsledare
i omkring 2/3 av samtliga brottsbalksbrott. Vidkommande
prioriteringsfrågor har lekmannamedverkan inom detta område ovan blivit
belyst. Polisberedningen har således att ta ställning till denna fråga.
Föreningarna finner således att motionärernas förslag om lekmannamedverkan
hos länsåklagare inte bör föranleda ytterligare åtgärd.

Utskottet

I detta betänkande behandlas ett motionsyrkande om införande av
lekmannamedverkan inom åklagarväsendet. Motionärerna förordar att
lekmän knyts till riksåklagaren (RÅ) och länsåklagarna för att medverka vid
beslut om riktlinjer för åtalsprövningar och prioriteringar.

Grundläggande bestämmelser om åklagare finns i 7 kap. rättegångsbalken
(RB). Åklagarväsendet är organiserat i tre nivåer. Centralt finns RÅ,

JuU 1982/83:2

regionalt länsåklagarmyndigheterna och lokalt distriktsåklagarmyndigheterna.

Åklagarnas egentliga arbetsuppgifter består i att föra talan om ansvar för
brott som hör under allmänt åtal. Hit hör också sådana uppgifter som att leda
förundersökning i brottmål och att pröva om åtal skall väckas.

RÅ är den högste åklagaren och leder åklagarverksamheten i landet. Han
har både judiciella och administrativa funktioner. Till de judiciella funktionerna
hör hans uppgift att vara allmän åklagare vid högsta domstolen. Han
kan också utöva egentlig åklagarverksamhet genom att överta uppgifter från
underordnade åklagare och genom överprövning av sådana åklagares beslut.
RÅ bistår övriga åklagare med råd och upplysningar samt meddelar
anvisningar (cirkulär) för deras tjänsteutövning. Han skall ägna särskild
uppmärksamhet åt tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
och om strafföreläggande. RÅ bestämmer för olika brott de belopp som skall
tas upp som ordningsbot. Till RÅ:s rent administrativa uppgifter hör allmän
planering, arbete med anslagsfrågor, personaladministration och rekrytering.

Det finns 21 länsåklagarmyndigheter. Varje länsåklagarmyndighet har en
länsåklagare som chef. Han utövar ledningen av åklagarväsendet inom sitt
område, i regel ett län, och skall se till att de lokala åklagarmyndigheterna
fullgör sina skyldigheter. Länsåklagaren skall verka för att bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse och om annan särskild åtalsprövning samt om
strafföreläggande tillämpas enhetligt och riktigt. Han utövar egentlig
åklagarverksamhet bl. a. i mål där åklagaruppgiften är särskilt krävande. De
tre största städernas åklagardistrikt ingår inte i någon länsåklagarmyndighets
verksamhetsområde. De har en överåklagare som chef. Överåklagarna har i
stort sett samma uppgifter som länsåklagarna.

Inom åklagarväsendet saknas direkt lekmannainflytande.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har frågor om lekmannamedverkan
inom åklagarväsendet aktualiserats från tid till annan i skilda
sammanhang. Det är också en uppgift för en av regeringen nyligen tillkallad
särskild utredare av överväga de principiella och praktiska förutsättningarna
för ett medborgarinflytande i fråga om RÅ:s funktioner när det gäller
administrationen av åklagarväsendet och anvisningsverksamheten.

Utskottet vill understryka att RÅ har mycket betydelsefulla uppgifter
inom rättsväsendet. Detta gäller såväl i fråga om judiciella och motsvarande
funktioner som beträffande administrativa frågor. Utskottet har särskilt fäst
sig vid den inverkan på rättstillämpningen i stort som anvisningsverksamheten
- såsom påvisats under remissbehandlingen av motionen - onekligen kan
ha. På samma sätt kan RÅ genom sina omfattande administrativa uppgifter
utöva ett starkt inflytande på resursanvändningen inom åklagarväsendet. I
många avseenden är det enligt utskottets uppfattning här fråga om en
versamhet som lämnar utrymme för en meningsfull medverkan av lekmän.
En sådan medverkan skulle också leda till en ökad insyn i åklagarväsendet

JuU 1982/83:2

och därigenom vara ägnad att vidmakthålla allmänhetens förtroende för
åklagarverksamheten.

Mot denna bakgrund välkomnar utskottet det initiativ till överväganden
rörande ett medborgarinflytande hos RÅ som regeringen nyligen tagit. I linje
med de tankar som bär upp motionsönskemålet bör emellertid enligt
utskottets mening uppdraget utvidgas till att avse alla delar av RÅ:s
verksamhet med undantag för den egentliga åklagarfunktionens utövande i
det särskilda fallet. Uppdraget bör också avse övervägande av förutsättningarna
för någon form av insyn när det gäller urvalet av de mål som förs till
högsta domstolens prövning.

När det gäller det regionala åklagarväsendet vill utskottet erinra om att
länsåklagarna i förhållande till lägre åklagare har bl. a. lednings- och
tillsynsfunktioner av i viss mån liknande slag som RÅ har i förhållande till
hela åklagarväsendet. Även om det också råder betydande olikheter i fråga
om de uppgifter som åvilar RÅ och länsåklagarna kan det därför enligt
utskottets mening finnas skäl att överväga förutsättningarna för någon form
av lekmannainflytande också på regional nivå. Dessa skäl kan f. ö. få ökad
tyngd om de förslag genomförs som den i det föregående nämnda
åklagarutredningen lagt fram. Liksom beträffande RÅ:s verksamhet bör
övervägandena inte ta sikte på medborgarinflytande på den egentliga
åklagarfunktionens utövande i det särskilda fallet. Det bör ankomma på
regeringen att avgöra om övervägandena skall göras i samband med
översynen i fråga om RÅ eller i annat sammanhang.

Vad utskottet nu med anledning av motionen anfört om överväganden
rörande medborgarinflytande inom åklagarväsendet bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1981/82:664 i här behandlad
del (yrkande 11) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om överväganden rörande medborgarinflytande
inom åklagarväsendet.

Stockholm den 9 november 1982

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s) och Inger Wickzén (m).

GOTAB 72882 Stockholm 1982