om medbestämmändelagen (MBL) (Betänkande 1986/87:AU8 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1986/87:8

om medbestämmandelagen (MBL) 1986/87:8

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 21 motioner om medbestämmandefrågor från
allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. I dessa har moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna
redovisat sin syn på behovet av förändringar på medbestämmandeområdet.

Dessutom begärs i enskilda motioner mer avgränsade förändringar på
samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör
behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättsliga området,
den negativa föreningsrätten och arbetsdomstolens ställning. Vidare behandlas
informations- och förhandlingsrätten vid mindre företag, chefstillsättningar,
facklig vetorätt vid entreprenader, fackliga stridsåtgärder samt
skadestånd. Slutligen tar utskottet upp ett par motionsyrkanden om medbestämmandet
på den offentliga sektorn.

Med anledning av en av motionerna uttalar sig utskottet för att regeringen
låter närmare utreda vissa oklarheter kring familjehemmens rättsliga ställning.
Övriga motioner har avstyrkts av utskottet. 19 reservationer och två
särskilda yttranden har fogats till betänkandet.

Proposition

1985/86:100 bil. 2, punkt 4, varigenom riksdagen bereds tillfälle ta del av vad
som anförs om medbestämmandefrågor vid beredningen av regeringsärenden.

Motionerna

1985/86:A701 av Gullan Lindblad och Sten Andersson i Malmö (m), vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning om negativ
föreningsrätt.

1985/86:A711 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inga
strejkskadestånd bör kunna ådömas strejkande arbetare och att fredspliktsbestämmelserna
i arbetsrättslagstiftningen bör utmönstras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att deltagande i 1
strejk får aldrig utgöra saklig grund för avskedande.

1 Riksdagen 1986187.18sami. Nr 8

1985/86:A712 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen
hemställer hos regeringen om förslag som innebär att den fackliga vetorätten
vid entreprenad utvidgas till alla former av entreprenad och att vetorätten
skall kunna utövas av den lokala fackföreningen i enlighet med vad i
motionen anförs.

1985/86:A713 av Hans Nyhage (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till lag, som förbjuder blockad av s. k. enmansföretag och
av företag som helt saknar fackansluten anställd för sådant företags vägran
att teckna avtal.

1985/86:A715 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av företag där det inte
finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat eller via
arbetsgivarorganisation.

1985/86:A716 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, fp, c), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

1985/86: A718 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av enmansföretag för
dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1985/86:A719 av Britta Bjelle (fp), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ändring i medbestämmandelagen så att en arbetstagarorganisation
inte längre kan utestänga seriösa enmansföretag.

1985/86: A722 av Erik Hovhammar m. fl. (m, fp, c), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen
att arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan
kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

1985/86:A724 av Stig Josefson (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att göra i
motionen föreslagna tillägg till medbestämmandelagen.

1985/86:A726 av Rolf Clarkson m. fl. (m), vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning med uppgift att
skyndsamt framta förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen
att en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och
arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad som i motionen anförts samt
att denna utredning också ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av
s. k. informella skadestånd i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar återinföra arbetsgivares avdragsrätt för allmänna
skadestånd inom arbetsrätten.

1985/86:A729 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag att ny teknik och arbetsorganisation
endast får införas i arbetslivet med fackets godkännande enligt vad
som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat program för
facklig kontroll över teknikens användning och utveckling enligt vad som
anförs i motionen.

AU 1986/87:8

1985/86: A738 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen beslutar
att upphäva 32 § i medbestämmandelagen (MBL) och hos regeringen begära
förslag till en rättighetslag enligt vad i motionen anförs.

1985/86:A739 av Christer Eirefelt m.fl. (fp), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste anpassas till de
mindre företagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn i vad gäller skadestånd
enligt de arbetsrättsliga lagarna,

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1985/86:N307. Yrkande 3
har behandlats i betänkandet AU 1986/87:7.

1985/86:A741 av Wiggo Komstedt (m), vari yrkas att riksdagen ändrar
medbestämmandelagens regler om primär förhandlingsskyldighet och information
i enlighet med det anförda i syfte att skapa ett smidigare
fungerande system i mindre företag.

1985/86:A742 av Birgit Friggebo och Kerstin Ekman (fp), vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att
MBL i regeringskansliet bör reduceras enligt de riktlinjer som anges i
motionen.

Yrkandena 2 och 3 har behandlats i betänkandet FiU 1985/86:35.
1985/86:A743 av Siri Häggmark (m), vari yrkas att riksdagen antar följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 6 och 11 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande
skall erhålla följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Med arbetstagarorganisation avses sådan sammanslutning av arbetstagare
som enligt sina stadgar skall tillvarata arbetstagarens intressen i förhållande
till arbetsgivaren. Med arbetsgivarorganisation avses motsvarande sammanslutning
på arbetsgivarsidan.

Med lokal arbetstagarorganisation avses sådan sammanslutning av arbetstagare
som är part i lokal förhandling med arbetsgivare.

Sådan lokal part kan utgöras av
fackklubb eller arbetsplatsombud eller
motsvarande.

Med central arbetstagarorganisation avses förbund eller därmed jämförlig
sammanslutning av arbetstagare.

Bestämmelser som avser arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation gäller i
tillämpliga delar sammanslutning av flera sådana organisationer. Vad som
sägs om medlem i organisation gäller i sådant fall de anslutna organisationerna
och deras medlemmar.

AU 1986/87:8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

AU 1986/87:8

11 §

Innan arbetsgivare beslutar om
viktigare förändringar av sin verksamhet
skall han på eget initiativ
förhandla med arbetstagarorganisation
som är bunden av kollektivavtal i
förhållande till företaget och företräder
mer än hälften av de anställda
inom avtalsområdet eller med flera
sådana arbetstagarorganisationer
som tillsammans har denna omfattning.
/ företag där arbetstagarorganisationen
eller arbetstagarorganisationerna
inte företräder mer än hälften
av de anställda inom avtalsområdet
skall beslut om viktigare förändring
föregås av samråd med de anställda.
Förhandlingsskyldighet skall
iakttagas också innan arbetsgivare
beslutar om viktigare förändring av
arbets- eller anställningsförhållandena
för arbetstagare som tillhör
kollektivavtalsbunden organisation.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa
beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

1985/86:A745 av Börje Hörnlund m. fl. (c), vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillkallas för en total
översyn av arbetsrättslagstiftningen och med direktiv enligt de riktlinjer som
redovisas i motionen,

Därest detta yrkande ej vinner riksdagens bifall hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av MBL:s
regler för små företag att förhandlingarna kan slutföras direkt med de
anställda,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
arbetsrättslagstiftningen i vad avser facklig vetorätt vid entreprenader och
blockader av enmansföretag i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att den s.k. 200-kronorsregeln
utmönstras ur MBL-lagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utredning angående medbestämmandelagens tillämpning
på den offentliga sektorn och avgränsning mot den politiska demokratin,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om MBL-verksamheten i offentlig sektor,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om negativ föreningsrätt
m. m. i enlighet med vad som anförs i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av förhandlingssystemet
och skyddet för”tredje man” vid konflikt i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Innan arbetsgivare beslutar om
viktigare förändring av sin verksamhet,
skall han på eget initiativ förhandla
med arbetstagarorganisation
i förhållande till vilken han är bunden
av kollektivavtal. Detsamma skall
iakttagas innan arbetsgivare beslutar
om viktigare förändring av arbetseller
anställningsförhållandena för
arbetstagare som tillhör organisationen.

Yrkande 3 behandlas i betänkandet AU 1986/87:7 och yrkande 8 i AU
1986/87:6.

1985/86:A747 av Ingemar Eliasson m. fl. (fp, m, c, vpk), vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande behovet av en sådan definition av arbetstagarbegreppet att det
blir tillämpbart på familjehem.

1985/86: A748 av Alf Wennerfors m.fl. (m), vari yrkas

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet för att säkerställa den negativa föreningsrätten,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet så att s. k. organisationsklausuler förbjuds,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad som i motionen
anförts angående avdrag på lön för fackföreningsavgifter,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som i motionen anförts
angående arbetstagarnas representation,

8. att riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse angående arbetsrättsliga skadestånd som den
hade den 31 december 1984,

9. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna i
den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad som i motionen anförts,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av
enmansföretag i enlighet med vad som anförts i motionen,

II. att riksdagen hos regeringen begär förslag till begränsning av facklig
organisations rätt att genomföra blockad av företag i enlighet med vad som
anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i
38—40 §§ lagen (1976:589) om medbestämmande i arbetslivet.

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar i enlighet
med vad som i motionen anförts om medbestämmande för arbetstagare inom
offentlig förvaltning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående tillämpningen av lagen om medbestämmande i
arbetslivet inom regeringskansliet,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som i
motionen anförts om förhandlingsplikt vid chefstillsättningar,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål till allmän
domstol.

Yrkande 1 behandlas även i AU 1986/87:6. Övriga yrkanden som inte
redovisats ovan har behandlats i andra betänkanden.

AU 1986/87:8

1985/86:N307 av Christer Eirefelt m.fl. (fp), vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om att företag som är enmansföretag och/eller saknar
kollektivavtal inte får diskrimineras.

Bakgrund

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan i
huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen utgörs av
avsnitt som har hämtats från den tidigare s. k. arbetsfredslagstiftningen. Hit
hör MBL:s regler om föreningsrätt (7-9 §§), de grundläggande reglerna om
parternas förhandlingsrätt (främst 10 §), bestämmelserna om kollektivavtal
(23-31 §§) samt avsnitten om fredsplikt (41-45 §§) och om medling i
arbetstvister (46—52 §§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder
(54—62 §§) bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler hör till det genom MBL införda regelsystemet
för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den
förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11-14 §§). Dessa bestämmelser
omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor i vid
bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är ett medel
som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den
primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att begära förhandling
innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren är vidare utom i vissa
undantagsfall skyldig att dröja med sitt beslut tills förhandlingen har
slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att
lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i
dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt 11 §,
har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling med
arbetsgivaren i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut
som rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar
medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas underrättade
om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens regler om rätt till
information (18—22 §§) syftar till att tillgodose detta.

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det skall vara
arbetsmarknadens parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas
medbestämmande med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena med
MBL har därför varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal.
Sådana avtal har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas
medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38—40 §§ om facklig
vetorätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med missförhållanden
av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett
arbete till icke anställd arbetskraft, t. ex. uppdragstagare eller entreprenörer.
Bestämmelserna ger de berörda arbetstagarorganisationerna rätt att på

AU 1986/87:8

ett tidigt stadium granska och kontrollera sådan verksamhet och även
förbjuda verksamhet som bedöms vara oseriös. Reglerna omfattar en
särskild primär förhandlingsskyldighet inför arbetsgivarens åtgärd (38 §).
Den primära förhandlingsskyldigheten innebär att arbetsgivaren skall på
eget initiativ förhandla innan han fattar sitt beslut om att anlita arbetskraft,
exempelvis innan han tecknar ett entreprenadavtal. Innebörden av reglerna
om facklig vetorätt är att arbetstagarparten efter förhandling kan förbjuda
arbetsgivarens åtgärd, om vissa i lagen närmare angivna förutsättningar är
uppfyllda. Finner den fackliga organisationen att åtgärden kan antas
medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet, eller att
åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde, kan organisationen enligt 39 § förbjuda åtgärden. I 40 § ges
föreskrifter om vissa undantag från den fackliga vetorätten. Vetorätten skall
som regel utövas av fackförbund eller motsvarande efter central förhandling.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares
olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler och regler om tvisteförhandling
och rättegång (63—69 §§).

Utskottet

Utskottet behandlar i det följande 21 motioner från allmänna motionstiden
som förutom medbestämmandelagen (MBL) berör vissa allmänna arbetsrättsliga
frågor.

Till arbetsrätten kan hänföras ett flertal lagar som reglerar förhållandena i
arbetslivet. Inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde är det i
huvudsak fråga om lagar där eventuella tvister skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister. Detta gäller främst följande lagar:

- lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

- lagen (1982:80) om anställningsskydd,

- lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

- lagen (1976:600) om offentlig anställning,

- arbetstidslagen (1982:673),

- semesterlagen (1977:480),

- lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

- lagen (1976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag

och ekonomiska föreningar,

- lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen,

- lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.,

- lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Specifika frågor rörande dessa lagar utom MBL har utskottet behandlat i

en rad särskilda betänkanden (AU 1986/87:3 t. o. m. AU 1986/87:7). I det
följande tas först upp några motioner som i princip avser en större del av det
arbetsrättsliga regelverket. Utskottet går därefter över till motioner som rör
MBL.

AU 1986/87:8

Allmänna arbetsrättsliga frågor

AU 1986/87:8

I motion 1985/86:A748 av Alf Wennerfors m. fl. (m) lämnas förslag till
riktlinjer för ett fortsatt översyns- och utvecklingsarbete inom arbetsrätten.
De framhåller att genomgående för den nuvarande lagstiftningen är att den
övervärderar enskilda arbetsgivares och fackliga företrädares juridiska
kompetens och föreslår att reglerna skall utformas så klart och entydigt att
arbetstagarna, fackliga representanter och arbetsgivarna på förhand kan
avgöra vilken rätt de har. Lagstiftning bör undvikas om det inte är
nödvändigt av rättssäkerhetsskäl. Möjligheterna att lösa uppkommande
frågor avtalsvägen bör enligt motionen vara så vida som möjligt. Motionärerna
menar att på många områden bör ändringar göras i lagstiftningen i syfte att
återge arbetstagare och arbetsgivare möjligheterna att träffa avtal, individuellt
och kollektivt. Det framhålls att den enskilda arbetstagarens lagstadgade
rättigheter på arbetsplatsen inte bör göras beroende av huruvida vederbörande
är medlem i en facklig organisation eller ej samt att medlemskapet endast
är den enskildes angelägenhet. Sammanfattningsvis syftar de förändringar av
lagstiftningen som motionärerna föreslår till att stärka den enskildes rätt, öka
den enskildes inflytande på den egna arbetsplatsen samt undanröja hinder
för en väl fungerande arbetsmarknad.

En total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen är ett förstahandsyrkande
i motion 1985/86:A745 av Börje Hörnlund m.fl. (c). Motionärerna
anför att reglerna på arbetsrättens område måste vara så utformade att de
bidrar till effektivitet och rationalitet i arbetslivet samt att reglerna måste
vara anpassade efter de skilda förutsättningarna på olika arbetsplatser. De
menar att det finns alltför många exempel på både en stelbent tillämpning av
lagstiftningen och ett medvetet utnyttjande av den för att gynna den egna
organisationens syften på bekostnad av de enskilda individernas rätt.

Anpassning av den arbetsrättsliga lagstiftningen till de mindre företagen
bl. a. med utgångspunkt i erfarenheterna från MBL krävs i motion 1985/
86:A739 av Christer Eirefelt m.fl. (fp). I motionen nämns skadeståndsfrågorna
särskilt. Dessa återkommer utskottet till senare i betänkandet.

Utskottet har, då krav på en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen
behandlats tidigare år, konstaterat att det bakom huvudtankarna i den
arbetsrättsliga lagstiftningen funnits en bred uppslutning samt att utvecklingen
på det arbetsrättsliga lagstiftningsområdet och på avtalsområdet har varit
till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället.

Utskottet vill också erinra om att en fortlöpande utveckling sker på
arbetsrättens områden även om det lagstadgade regelverket i sina huvuddelar
legat fast sedan 1970-talet. Ett framträdande drag hos de arbetsrättsliga
lagarna är nämligen att de i viktiga delar har karaktären av ganska allmänt
hållna grundregler som kan jämkas och utvecklas genom avtal för att anpassa
tillämpningarna till förhållandena t. ex. i en viss bransch eller på en viss
arbetsplats. Ett betydande antal sådana avtal har också ingåtts. Härutöver
kan påpekas att en av de viktigare lagarna - anställningsskyddslagen -modifierades i början av år 1982 mot bakgrund av de erfarenheter som
gjordes under 1970-talet. Även arbetstidslagen blev föremål för översyn
våren 1982. När det gäller MBL tillsattes år 1976 en kommitté som bl. a.

skulle följa introduktionen och tillämpningen av den då nya lagstiftningen.
Kommittén avlämnade sitt betänkande i slutet av år 1982. De erfarenheter
som då redovisades ledde inte till krav på några genomgripande förändringar
av det arbetsrättsliga regelverket. Utskottet kan för sin del inte se att
erfarenheterna sedan dess av dessa centrala arbetsrättsliga lagar - eller av de
övriga i sammanhanget aktuella lagarna - skulle motivera en allmän översyn
av hela detta rättsområde eller av de delar därav som har särskild betydelse
för de mindre företagen. Detta betyder inte att inte enskilda lagar eller delar
av dem kan behöva ses över. Utskottet vill här peka på det fortlöpande
översynsarbete som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet och erinra
om att en kommitté (1985:41) tillsattes under år 1985 med uppgift att
överväga vissa frågor med anknytning till semesterlagen.

Med det anförda avstyrker utskottet de refererade motionerna A739,
A745 och A748.

Som redovisades inledningsvis gäller gemensamt för de arbetsrättsliga
lagarna att tvister skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.
Av lagen följer att flertalet arbetsrättsliga tvister avgörs i arbetsdomstolen
(AD). Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslår i motion 1985/86:A748 en
utredning av formerna för ett överförande av arbetsrättsliga tvistemål till
allmän domstol. Motionärerna uttrycker starka betänkligheter mot att en
partssammansatt domstol som AD avgör mål som rör förhållandena mellan
en enskild och någon av eller båda de parter som är representerade i
domstolen. Det föreslås att alla mål som rör enskildas förhållanden på
arbetsplatserna skall flyttas över till allmän domstol. Motionärerna menar att
detta skulle innebära en enhetlig handläggning av sådana mål vilket vore till
gagn för rättstryggheten.

Utskottet vill inledningsvis först erinra om att en uppdelning av arbetsrättsliga
tvister mellan AD och de allmänna domstolarna gällde före den 1
juli 1974 då den nuvarande ordningen infördes (prop. 1974:77, InU 1974:16).
Uppdelningen mellan olika domstolsorgan av de arbetsrättsliga tvisterna
medförde betydande olägenheter, och beslutet från 1974 innebar att AD blev
första och enda instans i tvister som rör kollektivavtal samt andra arbetstvister
där arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer är inblandade. Arbetstvister
mellan en arbetsgivare och en anställd som inte har sin fackliga
organisations stöd eller som rör arbetsgivare som saknar kollektivavtal
handläggs av tingsrätt som första instans. I dessa mål är AD andra och sista
instans. Det fanns flera skäl till denna utvidgning av AD:s kompetens. Ett
skäl var att identiskt lika rättsliga frågor kunde uppkomma vare sig den
aktuella frågan reglerades i kollektivavtal - som då var AD :s huvudområde -eller i lag, som i huvudsak föll på de allmänna domstolarna. Den här
ordningen, som motionärerna synes vilj a återinföra, innebär - mot bakgrund
av de tidigare erfarenheterna - stora risker för att bedömningarna kommer
att falla ut på olika sätt beroende på att ansvaret splittras på skilda domstolar.
Ett viktigt syfte med den nuvarande ordningen är att åstadkomma en enhetlig
utveckling av praxis, vilket från utskottets utgångspunkter måste betraktas
som särskilt angeläget mot bakgrund av att flera av de arbetsrättsliga lagarna
har ramkaraktär, där rättspraxis och avtal har förutsatts till sist bestämma det
materiella innehållet.

AU 1986/87:8

Sedan till påståendet i motionen att AD är en partssammansatt domstol.

Ledamöterna i AD kan indelas i två grupper. Den ena gruppen utgörs av
ordföranden och vice ordföranden och ytterligare en ledamot. Dessa s. k.
ämbetsmannaledamöter får inte företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Ordföranden och vice ordföranden skall ha domarkompetens och
vara erfarna i domarvärv. Den tredje ämbetsledamoten skall ha särskild
insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor.
Den andra ledamotsgruppen består av ledamöter som utsetts efter
förslag av parterna på arbetsmarknaden. Dessa ledamöter, som skall ha
erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden, är inte att betrakta som
intresserepresentanter i egentlig mening. De har ställning som domare.
Meningen är att domstolen genom dessa ledamöter skall få den sakkunskap
som behövs om förhållandena på arbetsmarknaden och de rättsuppfattningar
som utbildats på detta område. För ledamöterna finns ersättare som utses
enligt samma principer. Tilläggas kan att AD i varje enskilt mål ges en
sammansättning som innebär att en ledamot som utsetts på förslag av en viss
organisation inte deltar om samma organisation berörs av den aktuella
tvisten.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att erfarenheterna är goda av den
nuvarande processordningen i AD, så långt den berörs i motionen. Detta
gäller även de mål som motionärerna nämner särskilt, dvs. mål om enskildas
förhållanden på arbetsplatserna.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrker utskottet förslaget i motion
A748 om en utredning av formerna för ett överförande av arbetsrättsliga
frågor till de allmänna domstolarna.

Medbestämmandelagen (MBL)

Negativ föreningsrätt m. m.

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Denna
fråga har varit föremål för åtskillig diskussion alltsedan år 1935 i samband
med att förslag till en lag om förenings- och förhandlingsrätt lades fram. Nya
arbetsrättskommittén anför i betänkandet MBL i utveckling (SOU 1982:60)
att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén funnit att det inte finns
anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten
och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När det gäller användningen av
s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal - som kan innebära att arbetsgivare
inte får anställa någon oorganiserad eller någon som tillhör annan
facklig organisation - underströk kommittén betydelsen av att facklig
anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt.
Detta innebar emellertid inte att kommittén ville förorda ett lagfäst förbud
mot organisationsklausuler.

Frågan om medlems rätt till utträde ur en facklig organisation har också
aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde ett utträde ur
Sjöfolksförbundet (dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemmar av
det aktuella förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan
hinder av att förbundets stadgar saknar bestämmelser härom. En uppsäg -

AU 1986/87:8

ningstid måste dock iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en
mer fri bedömning var skälig. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre
månader.

Hithörande frågor tas upp i fyra motioner.

Alf Wennerfors m. fl. (m) anser i motion 1985/86:A748 att med rätten att
ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten att utträda ur en
förening. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i t. ex. en facklig organisation bör den negativa föreningsrätten
grundlagsfästas. Vidare bör organisationsklausuler förbjudas.

För att garantera medlemmarnas kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter
och möjligheter att förhindra att inbetalning av medlemsavgifter
sker trots anmälan om utträde, bör rätt för arbetsgivare att göra avdrag på
lönen för fackföreningsavgifter endast kunna medges genom fullmakt från
varje enskild arbetstagare.

Lagstiftning om negativ föreningsrätt begärs också i motionerna 1985/
86: A745 av Börje Hörnlund m. fl. (c), 1985/86: A701 av Gullan Lindblad (m)
och Sten Andersson i Malmö (m) och 1985/86: A716 av Filip Fridolfsson (m).
I den förstnämnda motionen förs också fram kravet på förbud mot
organisationsklausuler.

I 7 § MBL stadgas rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra
arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation. Detta kan beskrivas som positiv
föreningsrätt. I 8 § fastslås att föreningsrätten skall vara okränkt. Det
vanligaste fallet av föreningsrättskränkning som förbjuds genom denna
paragraf, liksom det förbjöds i tidigare lagstiftning, är att en arbetstagare blir
uppsagd eller avskedad för att han eller hon ansluter sig till en facklig
organisation.

Frågan om den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en
organisation, har behandlats åtskilliga gånger i riksdagen. Frågan togs upp
mer utförligt med anledning av de synpunkter som anförts av nya arbetsrättskommittén.
De resonemang som då fördes i betänkandet AU 1983/84:5
ledde fram till att utskottet för sin del anslöt sig till de ställningstaganden som
gjorts inom kommittén, och som innebar att man borde avstå från att ingripa
med lagstiftning om den negativa föreningsrätten och mot bruket av
organisationsklausuler.

Utskottet har samma inställning i dag. De problem som kan föreligga -som för övrigt torde vara av begränsad omfattning - bör kunna lösas på annat
sätt än genom lagstiftning.

När det gäller frågan om utträde ur fackförbund vill utskottet hänvisa till
den rättspraxis som föreligger, och som bl. a. innebär att arbetsdomstolen i
ett utslag slagit fast att medlemmar av ett fackförbund måste ha rätt att lämna
förbundet under förutsättning att viss uppsägningstid iakttas.

Utskottet vill härutöver tillägga att Landsorganisationen vid sin kongress i
september månad i år fattade beslut om vissa ändringar i organisationens
stadgar med innebörd bl. a. att rätten till utträde i fortsättningen skall vara
ovillkorlig.

Utskottet övergår slutligen till det i motion 1985/86:A748 framförda
förslaget att arbetsgivare bör ges rätt att göra avdrag på lönen för
fackföreningsavgifter endast då fullmakt härom medgivits av berörd arbets -

AU 1986/87:8

tagare. Utskottet vill härvid erinra om att arbetsgivarnas medverkan till
avgiftsuppbörden bygger på åtaganden genom kollektivavtal. Den ordning
motionärerna förordar tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den
enskilde i samband med inträde i en facklig organisation lämnar organisationen
fullmakt att hos arbetsgivaren genom löneavdrag uppbära medlemsavgiften.
En lagreglering skulle därför enligt utskottets uppfattning vara en
onödig inskränkning i parternas avtalsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1985/86: A701, 1985/
86:A716, 1985/86:A745 och 1985/86:A748 i aktuella delar.

Förhandlings- och informationsskyldigheten

Arbetstagarsidans förhandlingsrätt regleras i 11 -17 §§ MBL. Där föreskrivs
bl. a. att innan en arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin
verksamhet skall han på eget initiativ förhandla med den arbetstagarorganisation
med vilken han är bunden av kollektivavtal. Om rätten till
information lämnas föreskrifter i 18—22 §§ i samma lag enligt vilka arbetsgivare
bl. a. fortlöpande skall hålla arbetstagarorganisationen underrättad om
hur verksamheten utvecklas samt om riktlinjerna för personalpolitiken.

Förslag om att förhandlings- och informationsskyldigheten enligt något
olika modeller skall få fullgöras direkt med de anställda i mindre företag
föreslås i fyra motioner.

Stig Josefson (c) lägger i motion 1985/86:A724 sådana förslag till lagändringar
att både förhandlingsskyldigheten och informationsskyldigheten i
företag som saknar lokal facklig organisation skall få fullgöras direkt med de
anställda såvida de inte kräver att frågan skall föras vidare till den fackliga
organisationen.

I motion 1985/86:A741 av Wiggo Komstedt (m) föreslås att om fackklubb
saknas i ett företag skall förhandlingsskyldigheten ersättas med information
direkt till de anställda. Om de anställda anser att frågan är av sådan karaktär
att en förhandling bör genomföras skall de kunna påkalla detta. Om inte
begäran härom har gjorts inom en vecka efter det information lämnats skall
arbetsgivaren enligt motionären få vidta den avsedda åtgärden.

Börje Hörnlund m. fl. (c) kräver i motion 1985/86: A745 sådana ändringar i
MBL för små företag att förhandling som avses i lagen skall få slutföras direkt
med de anställda.

Alf Wennerfors m. fl. (m) menar i motion 1985/86: A748 att det finns skäl
att ändra MBL:s utformning för de små företagen genom att lämna en garanti
för de lokalt anställda om deltagande och direkt ansvar vid förhandlingar och
information. Detta hindrar enligt motionärerna inte att de anställda, om de
så önskar, kan låta sig representeras av en företrädare för den fackliga
organisationen.

Motionsyrkanden av liknande slag som de ovan refererade har behandlats
av utskottet under en rad år. Utskottet har därvid konstaterat att frågan om
medbestämmandets utformning på arbetsplatsen behandlats utförligt vid
tillkomsten av MBL. Då framhölls att det borde vara en uppgift för parterna
på arbetsmarknaden att träffa överenskommelse om lämpliga former för
förhandling och information enligt MBL samt att utformningen borde göras
med tanke på även de mindre företagen.

AU 1986/87:8

För sin del har utskottet vid flera tillfällen avvisat tanken på lagstiftning
sorn syftar till att fastställa att arbetstagarnas rätt till medbestämmande skall
utövas i en viss form eller genom något visst slag av representation eller
liknande och vidhållit den ståndpunkt som angavs vid lagens tillkomst,
nämligen att dessa frågor bör avgöras avtalsvägen mellan parterna. Utskottet
kan också konstatera att så skett i utvecklingsavtalet mellan SAF och
LO/PTK från år 1982. Enligt detta avtal skall formerna för samverkan och
medbestämmande anpassas till de lokala förhållandena på arbetsplatsen.
När det gäller de mindre företagen framhålls att arbetstagarorganisationen
kan utse kontaktombud/arbetsplatsombud eller motsvarande när lokal
facklig organisation saknas. I en kommentar till avtalet anförs att parterna är
överens om att det är betydelsefullt att det är de anställda och deras fackliga
organisationer i företaget som i första hand utövar medbestämmandet.

Vad som anförs i de aktuella motionerna ger inte utskottet anledning att nu
inta en annan ståndpunkt än den som redovisats ovan, varför motionerna
A724, A741, A745 och A748, de båda senare i aktuella delar, avstyrks.

Frågan om förhandlingspart i företag där majoriteten av de anställda inte
tillhör någon facklig organisation tas upp i motion 1985/86:A743 av Siri
Häggmark (m), som föreslår den ordningen att förhandlingspart resp.
mottagare av informationen enligt MBL skall vara den eller de arbetstagarorganisation/er
som organiserar mer än hälften av de anställda inom avtalsområdet.
I företag där arbetstagarorganisationerna inte företräder mer än
hälften av de anställda inom avtalsområdet skall beslut om viktigare
förändringar föregås av samråd med de anställda.

Av 11 § MBL framgår att förhandlingsskyldighet skall fullgöras med
arbetstagarorganisation till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.
Motsvarande stadgande finns i fråga om informationsskyldigheten i 19 §
samma lag. Utskottet är inte berett att ställa sig bakom den ordning som
föreslås i motion A743 som sålunda avstyrks av utskottet.

Förhandlingsplikt vid chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar från 1979 och 1980 slagit fast att
förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL föreligger för arbetsgivare innan
beslut fattas om att tillsätta chefsbefattningar. I motion 1985/86: A748 av Alf
Wennerfors m.fl. föreslås att förhandlingsplikten vid chefstillsättningar
oberoende av företagsstorlek skall ersättas med rätt till information. I
motionen erinras om att en chef utgör arbetsgivarens förlängda arm och ofta
företräder arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och deras organisationer.
Utseende av chefer bör vara arbetsgivarens rätt vilket emellertid inte
förhindrar att samråd med eller information till de lokala fackliga organisationerna
sker då så är möjligt. Härvid erinras om det sedvanliga kravet på
sekretess vid en nyanställning på den privata sektorn där det enligt
motionärerna många gånger kan vara direkt olämpligt att utvidga den krets
som känner till vilka som har sökt en viss befattning.

Utskottet har vid tidigare tillfällen behandlat de i motionen aktualiserade
frågorna och därvid avstyrkt att man genom en specialregel avskaffar
förhandlingsrätten när det gäller tillsättning av chefer. Med hänsyn till

AU 1986/87:8

rättsläget förutsätter nämligen ett bifall till motionens förslag att MBL tillförs
en sådan specialregel. Inga nya omständigheter har tillkommit som skulle
motivera att utskottet nu skulle inta en annan ståndpunkt. Det är utskottets
mening att det bör vara möjligt att hantera chefstillsättningsfrågorna inom
ramen för MBL:s nuvarande regelsystem. Det bör erinras om att i motsats till
det i allmänhet öppna ansökningsförfarandet på den offentliga sektorn finns
på den privata krav på konfidentiell behandling av ansökningarna. Det är
utskottets intryck att detta krav respekteras, vilket är naturligt med hänsyn
till att en person i chefsställning kan försättas i en ömtålig situation om han
eller hon önskar lämna sin nuvarande befattning. Inte minst gäller detta om
vederbörande avser att gå över till ett konkurrentföretag. Här refererad del
av motion A748 avstyrks med det anförda.

Ny teknik och arbetets organisation

Införandet av ny teknik i ett företag torde ofta utgöra en sådan förändring av
verksamheten att arbetsgivaren enligt 11 § MBL på eget initiativ skall
förhandla med den arbetstagarorganisation med vilken han är bunden av
kollektivavtal.

Vpk kräver i partimotion 1985/86:A729 i stället facklig kontroll över
teknikens användning och utveckling. Motionärerna menar att den nya
tekniken i arbetslivet innebär att ”gamla” arbetsuppgifter försvinner samtidigt
som arbetare och regioner slås ut från arbetslivet. Datatekniken
representerar det senaste teknologiska genombrottet och den går nu enligt
motionen in i ett kvalificerat stadium - mikroelektronikens. Motionärerna
befarar att denna utveckling kan få en rad negativa följder och kräver att ny
teknik och arbetsorganisation skall få införas endast med fackets godkännande
samt att regeringen skall lägga fram ett samlat program för facklig kontroll
över teknikens användning och utveckling.

Utskottet vill först poängtera att det inte har den i huvudsak negativa syn
på den tekniska utvecklingen som förs fram i motionen. Det är visserligen
sant att vissa inslag i den här utvecklingen vållar problem på arbetsmarknaden,
t. ex. en snabb strukturförändring som raserar arbetsmarknaden på
vissa orter och en på sina håll långtgående specialisering mot arbeten med
ensidigt och enformigt innehåll. Men det är lika uppenbart att den tekniska
utvecklingen medverkat till att förbättra arbetsmiljön, t. ex. genom att en hel
del tunga och slitsamma arbeten tagits över av eller underlättats genom
användning av maskinutrustning. Det är också så att den tekniska utvecklingen
är grunden för den ekonomiska tillväxt i samhället som i sin tur är en av
förutsättningarna för att vi skall kunna upprätthålla full sysselsättning.
Utskottet vill emellertid understryka att den snabba tekniska utveckling som
vi nu upplever ställer särskilt stora krav på att de anställda ges möjlighet till
medinflytande vid anskaffande av utrustning och beslut om dess användning
m. m. Det måste också ligga i berörda parters intresse att införandet av den
nya tekniken sker efter en förtroendefull samverkan på arbetsplatsen.
Utskottet konstaterar också att frågor som hänger samman med den tekniska
utvecklingen uppmärksammats särskilt i utvecklingsavtalet mellan SAF, LO

AU 1986/87:8

och PTK, liksom i tidigare slutna medbestämmandeavtal. Utskottet anser
alltså sammanfattningsvis att man i överläggningar mellan parterna bör lösa
de frågor som hänger samman med den tekniska utvecklingen. En utvidgad
vetorätt och ett av regeringen utarbetat program för facklig kontroll över
teknikens användning framstår inte som de bästa vägarna att gå för att öka de
anställdas inflytande, varför motionen avstyrks.

I 32 § MBL föreskrivs att parter som träffar avtal om löner och allmänna
anställningsvillkor, om arbetstagarparten begär det, även bör träffa kollektivavtal
om medbestämmanderätten för arbetstagare i frågor som avser
ingående och upphörande av anställningsavtal, ledning och fördelning av
arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt m. m.

Vpk anför i partimotion 1985/86: A738 att partiet konsekvent kämpat mot
antifacklig lagstiftning och klassamarbetsavtal som binder upp facket.
Utvecklingen av bestämmandet över företagen bör inte vara en fråga om
avtal enligt 32 § MBL utan åstadkommas genom en utvidgning av fackföreningarnas
nuvarande informations- och förhandlingsrätt med en rättighetslag
som rör strejkrätt, facklig vetorätt i entreprenadfrågor och frågor som
gäller arbetslivets villkor, fackliga möten på betald arbetstid m. m. Motionärerna
föreslår att riksdagen skall upphäva 32 § i MBL.

Förslagen i motionen har sin utgångspunkt i att vpk inte anser sig kunna
acceptera själva begreppet medbestämmande. Det framgår bl. a. av att man
menar att kapitalägarna och löntagarna har oförenliga klassintressen och att
de sålunda inte kan bestämma gemensamt. Om de anställda skall kunna
hävda sina intressen måste det enligt motionärerna ske i andra former.

Som utskottet redovisat inledningsvis har flera av de arbetsrättsliga
lagarna karaktär av ramlagar som förutsätts bli kompletterade genom avtal.
Detta gäller också MBL, där reglerna härom anges i 32 §. Ett upphävande av
denna paragraf skulle innebära att alla de avtal om anpassningar av lagen som
gjorts för att förbättra dess tillämpning i fråga om rätten till förhandling och
information skulle komma att sakna stöd i lagen. Risken är stor att detta
skulle leda till att lagens syften inte längre skulle kunna fullföljas.

Utskottet har tidigare behandlat förslag från vpk om att ersätta MBL med
fackliga rättighetslagar. Utskottet har därvid framhållit att det i själva
benämningen medbestämmandelagen ligger att det är begrepp som samverkan
och medinflytande som förutsätts styra utvecklingen mot den utvidgade
demokrati på arbetsplatsen som lagen vill främja. Utskottet anser lika litet nu
som tidigare år att det grundläggande synsätt som präglar det arbetsrättsliga
regelverkets utformning skall överges till förmån för den linje vpk förespråkar.
Mot den bakgrunden saknas det anledning för utskottet att gå in på
enskildheter i motionens förslag. Med det anförda avstyrker utskottet
motion A738.

MBL:s arbetstagarbegrepp

Familjehemmens rättsliga ställning behandlas i motion 1985/86:A747 av
Ingemar Eliasson m.fl. (fp, m, c, vpk). Motionärerna framhåller att dessa
familjehem under senare år fått en allt viktigare uppgift när det gäller
omvårdnaden av barn, tonåringar och vuxna. Kraven på familjehemmen

AU 1986/87:8

växer till följd av att de som placeras i sådana hem i många fall uppvisar grava
störningar som kräver kompetens att bemästra. Samtidigt som kraven skärps
ökar svårigheterna att få fram kvalificerade familjehem. Som ett skäl härför
anger motionärerna att den som åtar sig uppgiften som familjehemsförälder
mister en stor del av den sociala tryggheten eftersom vederbörande inte
betraktas som arbetstagare. Motionärerna förordar därför en sådan definition
av arbetstagarbegreppet att det blir tillämpbart på familjehem. I
motionen anges att bakgrunden till yrkandet är bl. a. två utslag i arbetsdomstolen
enligt vilka familjehemsföräldrar inte är att betrakta som arbetstagare.

Utskottet är medvetet om den mycket betydelsefulla insats som familjehemmen
gör för omvårdnaden av barn, ungdomar och vuxna samt att de
utgör en dominerande resurs på detta område. Utskottet vill inte förneka att
det kan finnas en rad olösta problem när det gäller ersättningen till
familjehemsföräldrarna av det slag som förs fram i motionen, men anser att
det inte är en lämplig väg att lösa dem genom en ändring i den arbetsrättsliga
lagstiftningen. En del av huvudfrågorna torde t. ex. kunna hänföras till vad
som normalt regleras genom avtal. Det finns emellertid en del oklarheter i
sammanhanget som kan behöva utredas närmare. Regeringen bör ta initiativ
till att så sker. Vad utskottet anfört med anledning av motion A747 bör ges
regeringen till känna.

Stridsåtgärder

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder - på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan
- är fastslagen i grundlagen genom en bestämmelse härom i 2 kap.
17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt kan begränsas genom lag
eller avtal.

Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att tillgripa fackliga
stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen lagstiftning för arbetsmarknaden
i stort som positivt anger de rättsliga förutsättningarna för bruket av
stridsåtgärder eller på annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå
till facklig strid. Fredspliktsreglerna i MBL liksom i den tidigare kollektivavtalslagen
gäller enbart den fredsplikt som följer av att kollektivavtal har
träffats. De inskränkningar som därutöver genom lagstiftning finns i rätten
att tillgripa stridsåtgärder är av mindre räckvidd. Lagen om offentlig
anställning föreskriver vissa begränsningar i stridsrätten för de offentligt
anställda. Det är vidare inte tillåtet att vidta åtgärder som skulle strida mot
straffrättsliga regler, såsom reglerna i brottsbalken om olaga intrång,
ofredande, skadegörelse eller ärekränkning. När det gäller stridsåtgärder av
särskilt farlig eller skadlig karaktär eller omfattning har det överlåtits på
arbetsmarknadens parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till samhällsskyddets
eller tredje mans intressen. Regler om sådana förfaranden har tagits
in i huvudavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden. I sista hand har
statsmakterna möjlighet att gripa in med lagstiftning. Det har hittills
övervägts vid endast ett fåtal tillfällen.

MBL innebär inte någon förändring i den frihet arbetsmarknadens parter
har att vidta stridsåtgärder när de inte genom att träffa kollektivavtal har
bundit sig att iaktta fredsplikt. I förarbetena till lagen uttalas att samhällets

AU 1986/87:8

uppgift främst bör vara att bidra med positiva åtgärder för att främja fredliga
lösningar av intressemotsättningar på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget
pekat på medlingsförfarandet och det statliga förlikningsmannaväsendet.

Fredspliktsbestämmelserna i 41-45 §§ MBL understryker principen om
arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller. Grundregeln är att fackliga
stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ändringar i gällande avtal
eller för att utöva påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller
MBL. Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra
bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att gälla.
Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder som fackliga sympatiåtgärder.
Lagen ger vidare föreskrifter om arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas
ansvar för att medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder
liksom - i 43 § - om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder
inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det aktuella avsnittet i
MBL regler om de varsel som skall föregå stridsåtgärder samt om den s. k.
kvarlevande stridsrätten för att genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § MBL ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar i
olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det möjligt för
arbetsdomstolen att ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet samt förordna
att nya överläggningar om konflikten skall äga rum mellan arbetsgivaren och
den berörda fackliga organisationen under ledning av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt huvudregeln i
60 § maximerat till 200 kr. (den s. k. 200-kronorsregeln). Om konflikten
avbrutits på ett tidigt stadium, senast i samband med en första överläggning
enligt 43 §, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. I
särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å andra sidan
dömas ut med högre belopp än 200 kr.

Fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln aktualiseras från skilda
utgångspunkter i tre motioner.

Alf Wennerfors m. fl. (m) i motion 1985/86:A748 och Börje Hörnlund
m. fl. (c) i motion 1985/86: A745 yrkar att 200-kronorsregeln skall avskaffas. I
motion A748 anförs att regeln ger ett erkännande av den olovliga strejken
som påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög
grad mot den fackliga organisationen som mot arbetsgivaren innebär denna
ordning ett undergrävande även av de fackliga organisationernas auktoritet
och därmed av deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande
part. Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att
fredsplikt föreligger under avtalsperioden. I motion A745 hänvisas till
rättspraxis och till att ett avtalsbrott måste bedömas som väsentligt allvarligare
än en vanlig parkeringsbot.

Å andra sidan hävdar Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) i motion 1985/
86:A711 att inga strejkskadestånd bör ådömas strejkande arbetare och att
fredspliktsbestämmelserna bör utmönstras ur den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Inte heller bör deltagande i strejk få utgöra saklig grund för
avskedande. Detta bör riksdagen som sin mening delge regeringen.

AU 1986/87:8

2 Riksdagen 1986187. 18 sami. Nr8

Utskottet tar först ställning till yrkandena i motion A711 om att fredspliktsbestämmelserna
och de därmed sammanhängande skadeståndsbestämmelserna
skall slopas. Yrkandena innebär att man skall överge den gängse
arbetsrättsliga grundsatsen att arbetsfred skall råda under avtalstid. Det vill
utskottet inte medverka till. Det skall inte uppstå något tvivel om giltigheten
av denna grundsats, vilket som hittills bör understrykas av att den som bryter
mot fredsplikten gör det vid äventyr av ett rättsligt ansvar. Inom arbetsrätten
är skadestånd den gängse sanktionsformen, och därför blir utskottets slutsats
att motionen bör avslås i den nu behandlade delen.

Därjämte yrkas i motion A711 på ett förbud mot att avskeda strejkande
arbetstagare. Enligt de principer som gäller får uppsägning eller avskedande
inte tillgripas mot dem som deltar i en lovlig arbetskonflikt. Detsamma gäller
deltagande i olovliga konflikter, såvida det inte är fråga om kvalificerade
undantagsfall, såsom långvariga konflikter till följd av att de strejkande inte
kan förmås vika från klart avtalsstridiga krav och återgå till arbetet.
Utskottet vidhåller att man för speciella situationer inte kan avhända sig
möjligheten att tillgripa skiljande från anställning som en sista utväg när
andra åtgärder för att bilägga konflikten har visat sig vara verkningslösa.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet även denna del av motionen.

Vad härefter beträffar 200-kronorsregeln skall här erinras om att en regel
av det slaget fanns införd redan i 1928 års kollektivavtalslag. Riksdagsbehandlingen
år 1976 av regeringsförslaget till MBL innebar att regeln utgick ur
den nya lagen, med verkan från den 1 januari 1977. En ny 200-kronorsregel
har därefter intagits i MBL med ikraftträdande den 1 januari 1985. Förslagen
i motionerna A745 och A748 innebär att den aktuella lagparagrafen - 60 § -åter skall få den lydelse den hade åren 1977-1984.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning om behovet att avskaffa
200-kronorsregeln. I den modifierade form regeln nu har syftar den å ena
sidan till att lägga ökad tonvikt vid åtgärder för att komma till rätta med de
bakomliggande faktorer som utlöst en olovlig konflikt och å andra sidan till
att tona ned den roll skadestånden har fått i den allmänna debatten. Som
redan sagts bör skadeståndens uppgift vara att stryka under grundsatsen att
träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten
iakttas. Den nu gällande 200-kronorsregeln fyller dessa syften väl och därför
avstyrker utskottet motionerna A745 och A748 i hithörande delar.

MBL definierar inte begreppet stridsåtgärd och ger endast exempel på
några av de åtgärder som avses. I 41 § uppräknas sålunda arbetsinställelse i
form av strejk och lockout samt blockad, bojkott ”eller annan därmed
jämförlig åtgärd”. I samma paragraf ges också regler för tillåtligheten av en
form av blockader, den s. k. indrivningsblockaden som får användas även
under avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda löner. En annan form
av blockad, som uppmärksammats i nedanstående motioner, är blockad i
syfte att förmå företag att teckna kollektivavtal.

Flertalet av de förevarande motionsyrkandena syftar till ett förbud mot
blockad av enmansföretag, varmed i det följande likställs familjeföretag utan
anställd personal.

Alf Wennerfors m. fl. (m) yrkar i motion 1985/86: A748 att riksdagen skall
begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansfö -

AU 1986/87:8

retag. De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.
Det förekommer också att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte
vill sluta kollektivavtal därför att de inte har några anställda liksom mot
företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation. Med
parternas frihet att välja stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa åtgärder
står i rimlig proportion till det förväntade resultatet. Motionärerna konstaterar
att de fackliga organisationerna på senare år inte förmått motsvara det
ansvar som följer med den fria stridsrätten. De tillägger att blockader i vissa
fall kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot enmansföretag bör
dock över huvud taget inte få förekomma.

Filip Fridolfsson m. fl. (m, c) yrkar i motion 1985/86: A715 på förbud mot
blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna. Motionärerna
anför bl. a. att följden av en blockad kan bli att företaget tvingas skriva på ett
avtal med en facklig organisation som de anställda inte vill låta sig
representeras av och att åtgärden dessutom kan användas för att hindra
tillkomsten av kompanjonsföretag.

Även Hans Nyhage (m) begär i motion 1985/86:A713 ett förbud mot
blockad av enmansföretag och företag utan fackligt ansluten personal.

Christer Eirefelt m. fl. (fp) föreslår i motion 1985/86.N307 ett tillkännagivande
från riksdagens sida om att den fria konkurrensen inte får begränsas
därigenom att företag diskrimineras på grund av att de är enmansföretag
och/eller saknar kollektivavtal.

Börje Hörnlund m. fl. (c) yrkar i motion 1985/86:A745 att blockader av
enmans- eller familjeföretag utan anställd personal skall förklaras vara en
omotiverad stridsåtgärd och förbjudas.

Slutligen föreslås förbud mot blockad av enmansföretag i motion 1985/
86:A718 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp), som bl. a. hävdar att
åtgärden kan leda till att enmansföretagare kan tvingas att skriva på
avtalsvillkor som måste betraktas som oskäliga.

I motion 1985/86: A748 framställer Alf Wennerfors m. fl. (m) ett särskilt
yrkande om begränsning av blockadrätten i övrigt. Motionärerna anför i den
delen att det bör uppdras åt regeringen att snarast utforma förslag till lagfästa
regler i syfte att begränsa blockader mot företag utan att man därmed
kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta
stridsåtgärder. I sammanhanget bör också utredas frågan om de fackliga
organisationernas rätt att genom stridsåtgärder mot en arbetsgivare försöka
lösa interna fackliga konflikter.

Liknande motionsyrkanden om begränsning av blockadrätten har även
tidigare år behandlats av utskottet och har då avstyrkts med hänvisning till att
det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med
lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det ankommer på parterna
att på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som skall gälla
vid användandet av ekonomiska stridsåtgärder. Det kan tilläggas att
blockadfrågorna faller inom ramen för den pågående kartläggningen av
arbetskonflikter genom den år 1981 tillsatta konfliktutredningen (f. d,
utbildningschefen Sven-Hugo Ryman).

AU 1986/87:8

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de ovan redovisade
yrkandena i motionerna N307, A713, A718, A745 och A748 om blockad
av enmansföretag.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena i motionerna A715 och A748 om
begränsning av blockadrätten i övrigt.

I sammanhanget tar utskottet upp frågan om skyddet för tredje man vid
konflikter på arbetsmarknaden. Den aktualiseras av Börje Hörnlund m. fl.
(c) i motion 1985/86: A745, vari yrkas en översyn av förhandlingssystemet mtå
syfte att skapa ett bättre skydd för tredje man. Motionärerna har uppfattningen
att frågan har fått en ökad dignitet under senare år med hänsyn till att
konfliktåtgärderna av de stridande parterna medvetet har utformats så att de
skadar tredje man.

Såsom redan sagts i det föregående står det parterna på arbetsmarknaden
fritt att vidta fackliga stridsåtgärder när fredsplikt inte följer av kollektivavtal.
Stridsrätten begränsas inte av någon lagstiftning med syfte att ta till vara
samhällets och tredje mans intressen. Alltsedan 1930-talet, då en sådan
lagstiftning övervägdes men inte genomfördes, har det anförtrotts åt
parterna själva att i avtal utveckla regler om bl. a. förbud mot stridsåtgärder i
obehöriga syften och om skyddet för samhället och tredje man. Det är
underförstått att samhället alltid har rätt att ingripa i en pågående konflikt
med lagstiftning för att tillgodose skyddsintressena om det skulle bedömas
vara nödvändigt.

Den fackliga stridsrätten och möjligheterna att göra förändringar i det
system som utvecklats på den svenska arbetsmarknaden belystes från vissa
avgränsade utgångspunkter av Nya arbetsrättskommittén i dess betänkande
år 1982. Det bör vidare erinras om att det är en huvuduppgift för den
nyssnämnda konfliktutredningen att göra en allsidig kartläggning av de
rättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Kartläggningen är avsedd att tjäna
som underlag för statsmakternas bedömningar men också att vara till ledning
för parterna själva i deras strävanden att nå fram till goda lösningar på de
problem de ställs inför. Till detta vill utskottet foga att det får förutsättas att
de omfattande stridsåtgärder som förekommit i årets avtalsrörelse på den
offentliga sektorn och åtgärdernas effekter i olika hänseenden kommer att
noga utvärderas av parterna på ömse sidor. Utskottet förutsätter vidare att
saken kommer att följas av regeringen. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt
anförts anser utskottet att det inte är påkallat att föreslå någon åtgärd med
anledning av motion A745, som följaktligen avstyrks i den nu behandlade
delen.

Skadestånd

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som sanktionsform
vid olovliga arbetskonflikter. Utskottet redovisar nedan några skadeståndsfrågor
av mer övergripande slag. Gemensamt för motionerna är att de
begär en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden. I två av motionerna
berörs också avdragsrätten vid beskattningen i de fall skadestånd utges av
arbetsgivare.

I motion 1985/86:A748 av Alf Wennerfors m.fl. (m) konstateras att

AU 1986/87:8

flertalet skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser mellan
arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför
inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser,
fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst mindre företag hellre ett
informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process
med de konsekvenser detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.
Mot denna bakgrund finns det anledning att analysera konsekvenserna av
den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana
förändringar i lagstiftningen att det klart kan utläsas i vilka fall och under
vilka former skadestånd kan utkrävas. Vidare uttalar motionärerna att
avdragsrätt för s. k. allmänna skadestånd bör återinföras. Det begärs i
motionen att regeringen skall låta göra en översyn av angivet slag och lägga
fram förslag till åtgärder i linje med motionens syfte.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs också i motion 1985/86: A726 av
Rolf Clarkson m. fl. (m). Motionärerna pekar bl. a. på att arbetstagarna efter
hand fått ett ökat inflytande gentemot arbetsgivarna. Vidare framhålls att
den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas som både svårtolkad och
svårtillgänglig, vilket innebär problem inte minst för småföretagen. Även
välmenande arbetsgivare gör felbedömningar, vilka kan resultera i dryga
skadeståndsbelopp. Genom 1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit
än mer kännbara genom att arbetsgivarnas avdragsrätt har slopats. Samtidigt
har den s. k. 200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i
dag ingen som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för mindre
arbetsgivare och för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt
ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en
rimligare relation uppnås mellan de skadestånd som kan ådömas mindre
arbetsgivare resp. arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre
grad än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall
utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man analyserar konsekvenserna
av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de s. k. informella
skadestånden och ev. missbruk av dem. Dessutom yrkar motionärerna att
riksdagen skall besluta att återinföra avdragsrätten för allmänna skadestånd.

Även Christer Eirefelt m. fl. (fp) anser i motion 1985/86:A739 att de
arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den
uppkomna skadan, och de begär att en översyn skall göras av skadestånden.

Utskottet behandlar först den begärda översynen av de arbetsrättsliga
skadestånden och återkommer nedan till frågan om avdragsrätten. Motionärerna
vänder sig bl. a. mot de s. k. informella skadestånden, dvs. ersättningar
som arbetsgivare betalar till motparten utan föregående domstolsprocess.
Med anledning härav bör framhållas att den allmänna inriktningen av de
arbetsrättsliga reglerna är att parterna skall lösa uppkommande tvister i
första hand genom förhandlingar i stället för genom rättegång. Denna
princip understryks av en regel i arbetstvistlagen (4 kap. 7 §) som säger att
arbetsdomstolen inte får ta upp ett mål till prövning utan föregående
förhandlingar enligt MBL eller genom avtal fastställda förhandlingsordningar.
Den praktiska innebörden av motionärernas förslag synes vara att det bör

AU 1986/87:8

3 Riksdagen 1986/87. 18saml. Nr8

införas någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid sina förhandlingar
får komma överens om. Det är tveksamt om det är lämpligt eller ens
möjligt att göra en sådan begränsning i den parterna tillkommande avtalsfriheten.
Om arbetsgivaren av skäl som anges i motionerna är mindre väl
informerad om lagar och avtal och därigenom vid förhandlingarna kommer i
underläge i förhållande till motparten så är detta, som utskottet framhållit i
tidigare sammanhang, ett informationsproblem som inte skall avhjälpas
genom ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I motion A726 framförs uppfattningen att skadeståndens storlek bör
graderas efter företagens storlek, så att beloppet skall nedsättas om det är ett
mindre företag som är felande part och över huvud taget inte utdömas för
ouppsåtliga fel. En sådan ordning bryter mot det arbetsrättsliga mönstret att
reglerna gäller lika för alla och tar inte hänsyn till skadeståndens reparativa
funktion. Blir exempelvis en arbetstagare uppsagd utan saklig grund är
kränkningen lika stor vare sig uppsägningen sker från ett större eller mindre
företag. Företagets storlek bör av det skälet inte påverka den ekonomiska
gottgörelsen för kränkningen.

Utskottet anser således att vad som anförts i motionerna A726, A739 och
A748 inte motiverar ett initiativ från riksdagens sida till översyn av de
arbetsrättsliga skadestånden och avstyrker för den skull de nämnda motionerna
i motsvarande delar.

Utskottet övergår härefter till frågan om arbetsgivares avdragsrätt för
utbetalade skadestånd. Genom ett utslag i regeringsrätten år 1980 fastställdes
att s. k. allmänt skadestånd till en facklig organisation var att anse som
avdragsgill omkostnad i rörelsen. Efter hörande av skatteutskottet tillstyrktes
senare i AU 1984/85:3 ett regeringsförslagom att slopa denna avdragsrätt.
Det skedde genom en ändring i 20 § kommunalskattelagen som trädde i kraft
den 1 januari 1985. Motioner om att avdragsrätten åter skall införas har
därefter behandlats av skatteutskottet (SkU 1984/85:41 och 1985/86:28) och i
enlighet med hemställan av det utskottet avslagits av riksdagen (res. av m, fp,
c). Arbetsmarknadsutskottet har ingen från skatteutskottet avvikande
mening i den nu föreliggande frågan och avstyrker motionerna A726 och
A748 även i dessa delar.

Den fackliga vetorätten vid entreprenader

Bestämmelserna i 38—40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med
de fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli utlagda på
entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhandlingarna
har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entreprenaden
(motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang
arbetsgivaren vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget
inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan det
medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet
kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot
bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga organisationen.

AU 1986/87:8

Den fackliga vetorätten tas upp i fem motioner. I motion 1985/86: A748 av
Alf Wennerfors m. fl. (m) framhålls att avsikten med bestämmelserna aldrig
har varit att de skulle hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i många
fall till följd av att de fackliga representanterna vill utöka arbetsuppgifterna
på den egna arbetsplatsen. Ännu allvarligare är att vetorätten utnyttjas för
att utestänga företagare som på godtyckliga grunder betraktas som icke
seriösa. Det förekommer att enmansföretagare regelmässigt svartlistas eller
accepteras endast på vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna
därmed skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i vissa fall,
särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att omfatta upphandling i
allmänhet. Det händer dessutom att organisationerna föreslår aktioner av i
det närmaste polisiär karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter
och avgifter.

Att endast ett fåtal fall förts upp till arbetsdomstolen, fortsätter motionärerna,
ger ingen rättvisande bild av vetorättens användning. Redan hotet om
veto kan vara tillräckligt för att en arbetsgivare skall avstå från att anlita en
tilltänkt entreprenör. I Utvecklingsavtalet SAF-LO-PTK har parterna ålagt
sig att följa utvecklingen på entreprenadområdet. Fortfarande används dock
vetorätten på ett sätt som inte kan accepteras. Frågor som rör rättstryggheten
bör inte lagstiftaren överlåta till reglering i avtal mellan parterna på
arbetsmarknaden. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts yrkar
motionärerna att riksdagen skall upphäva 38—40 §§ i MBL.

Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) anför i motion 1985/86:A722 att det
måste betraktas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp
skall kunna stoppa småföretag från att få arbete av det enda skälet att det
saknar kollektivavtal/hängavtal samt att enda chansen till rättelse är att det
upphandlande företaget tar en process i arbetsdomstolen med sin fackliga
motpart. Skyddet för de små företagen är alldeles för svagt. 39 § MBL bör
därför ändras på så sätt att en arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att
utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor till att utestänga företag utan
kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera på likvärdiga villkor.

Även Börje Hörnlund m.fl. (c) anser i motion 1985/86:A745 att det är
betänkligt att vetorättsreglerna ibland utnyttjas av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Saken
har påtalats av näringsfrihetsombudsmannen, och även regeringen har
tvingats medge att det behövs en skärpt uppmärksamhet så att enmansföretagen
får bättre förutsättningar för sin näringsutövning på entreprenadområdet.
Motionärerna vill att regeringen skall lägga fram förslag till ändring av
MBL så att de påtalade missförhållandena undanröjs.

Med liknande motiveringar begärs därjämte i motion 1985/86:A719 av
Britta Bjelle (fp) att förslag skall läggas fram om ändring i MBL så att en
arbetstagarorganisation inte längre kan utestänga seriösa enmansföretag.

Av en annan mening är Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk) i motion 1985/
86:A712. De menar att den fackliga vetorätten bör utvidgas att omfatta alla
former av entreprenad och inte begränsas till företag med s. k. grå
arbetskraft. Med en sådan utvidgning skulle vinnas flera fördelar. Arbetsgivaren
skulle tvingas att se mer till sitt företag och inte i onödan eller av

AU 1986/87:8

kortsiktiga vinstmotiv anlita entreprenörer. Vidare skulle de entreprenörer
som även framdeles vill komma i fråga för uppdrag tvingas att föra en bättre
personalpolitik. Motionärerna yrkar att riksdagen begär förslag av regeringen
till den angivna utvidgningen av den fackliga vetorätten. I förslaget bör
dessutom ingå att vetorätten skall utövas av de lokala fackföreningarna.

Med anledning av de nu redovisade motionsförslagen vill utskottet uttala
följande.

I tidigare sammanhang (exempelvis AU 1981/82:4 s. 43) har utskottet som
bakgrund till de aktuella bestämmelserna i MBL framhållit att den fackliga
vetorätten har till uttryckligt syfte att komma åt användningen av grå
arbetskraft och därmed sammanhängande svårbemästrade problem, t. ex.
skattesmitning. Däremot är det inte avsett att bestämmelserna skall utnyttjas
för att hindra seriösa entreprenader, inte heller för att styra över arbeten från
ett avtalsområde till ett annat. Det har inte varit tal om att arbetstagarsidan
skall ha en generell möjlighet att förbjuda entreprenader, såsom påyrkas i
motion A712. Vad som anförs i motionen är enligt utskottets mening inte
heller skäl för en sådan vittgående förändring av vetorätten.

Yrkanden i motsatt riktning om att slopa eller inskränka MBL:s bestämmelser
om den fackliga vetorätten vid entreprenadavtal har framställts i stort
sett alltsedan bestämmelserna kom till. Yrkandena har avvisats av riksdagen,
på senare år med hänvisning till att Nya arbetsrättskommittén studerade
användningen av vetorättsreglerna utan att finna att reglerna i någon större
omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda. Kommittén fann inte
heller skäl att föreslå några regeländringar. Vidare har hänvisats till att det av
SAF-LO-PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor skall aktivt följa
utvecklingen på entreprenadområdet.

I de föreliggande motionerna görs gällande att den fackliga vetorätten i
särskild grad är ett problem för enmansföretagen. Den saken uppmärksammades
av utskottet vid förra årets riksdagsbehandling (se AU 1985/86:1
s. 13—15) med anledning av då föreliggande motioner men också av att
näringsfrihetsombudsmannen (NO) hos regeringen påtalat vissa förhållanden
inom elektrikerbranschen, som enligt NO försvårade för seriösa
enmansföretagare att få tillträde till marknaden och utöva sin näring.
Regeringen fann med ledning av vad som framkommit vid ärendets
beredning att det inte förelåg skäl att överväga lagändring. I anslutning till
sitt beslut den 28 mars 1985 uttalade regeringen dessutom bl. a. följande:

Reglerna om facklig vetorätt i medbestämmandelagen fyller enligt regeringens
mening en viktig funktion genom att motverka försök till kringgående av
lagar eller träffade kollektivavtal för arbetet. Samtidigt bör framhållas
betydelsen av enmansföretagens verksamhet för effektiviteten och utvecklingen
inom näringslivet. Regeringen ser därför allvarligt på en utveckling
som kan leda till att kollektivavtal på arbetsmarknaden får till effekt att
seriösa enmansföretagare väsentligen hindras från att verka på marknaden.
Enligt regeringens bedömande måste det ligga också i arbetsmarknadsparternas
intresse att slå vakt om etableringsfriheten och att vara vaksamma på
att etableringshindrande effekter m.m. av träffade avtal inte uppstår.

Utskottet är av samma mening.

I förra årets betänkande anmäldes avslutningsvis att NO förde fortsatta

AU 1986/87:8

diskussioner med de berörda parterna med anledning av regeringsbeslutet.
Som uppföljning av denna anmälan skall här antecknas att NO, sedan
arbetstagarsidan gjort vissa utfästelser beträffande sitt fortsatta agerande,
den 17 juni i år för sin del avslutat ärendet.

Vad ovan redovisats leder utskottet till slutsatsen att det saknas anledning
att föreslå riksdagen åtgärder med syfte att upphäva eller inskränka MBL:s
bestämmelser om facklig vetorätt.

Utskottets ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att utskottet
avstyrker såväl motion A712 (vpk) som motionerna A719 (fp), A722 (m, fp,
c), A745 (c) och A748 (m), i förekommande fall i aktuella delar.

MBL inom offentlig sektor

Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten i
regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid åtskilliga
tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL för ca 10 år sedan.

Hösten 1981 beslöt riksdagen på förslag av arbetsmarknadsutskottet att
begära en utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i
förhandlingsfrågorna på de landstings- och primärkommunala områdena
(AU 1981/82:4). Mot beslutet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse
1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande
gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU 1983/84:5). I en
reservation anförde representanterna för m, c och fp att den begärda
utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt
anställdas förhandlingsrätt.

I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning av MBLförhandlingssystemet
i samband med beredningen av regeringsärendena
borde komma till stånd (KU 1983/84:30).

I den personalpolitiska propositionen 1984/85:219 anmäldes sedermera att
statens arbetsgivarverk i februari månad 1985 fått i uppdrag att på statens
vägnar ta upp förhandlingar med berörda personalorganisationer i syfte att
träffa kollektivavtal om medbestämmandet vid beredningen av regeringsäreden.
I samband med det beslutet uttalades att förhandlingarna skulle
förberedas och följas av en särskild rådgivande delegation vid arbetsgivarverket.
Vid sin behandling av propositionen framhöll arbetsmarknadsutskottet
vikten av att detta förhandlingsarbete skulle fullföljas snarast så att mer
ändamålsenliga arbetsformer kunde införas i regeringskansliet i berörda
avseenden (AU 1985/86:6).

I proposition 1985/86:100, bil. 2 beträffande medbestämmandet vid beredningen
av regeringsärenden anmäler regeringen att en rådgivande delegation
bestående av företrädare för bl. a. regeringskansliet har tillsatts och att
förhandlingar har inletts. Utskottet har inhämtat att de aktuella förhandlingarna
för närvarande är inne i ett intensivt skede.

Frågan om MBL i samband med de politiska besluten i den offentliga
sektorn tas upp i tre motioner.

AU 1986/87:8

I motion 1985/86: A748 av Alf Wennerfors m. fl. (m) framhålls att det är
principiellt felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten
och den politiska demokratin hänvisas till avgörande i avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Motionärerna framhåller vidare att den rådande
oklarheten om gränserna för förhandlingsskyldighetens omfattning inom de
offentliga sektorerna även har andra aspekter än hänsynen till den politiska
demokratin. Oklarheterna medför nämligen risker för ineffektivitet och
byråkrati genom det förhandlingssystem som är involverat i beslutsfattandet.

I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden att en grundlig översyn
av medbestämmandelagens tillämpning på den statliga sidan bör komma till
stånd. Förslag bör utarbetas till ändringar i MBL för arbetstagare inom
offentlig förvaltning.

Liknande synpunkter förs fram i motion 1985/86: A745 av Börje Hörnlund
m. fl. (c). Utöver en översyn av MBL:s tillämpning på den offentliga sektorn
och avgränsning mot den politiska demokratin begärs ett uttalande från
riksdagen med innebörd att de anställda inte får åsidosätta den politiska
demokratin genom utnyttjandet av MBL.

Slutligen föreslår Birgit Friggebo och Kerstin Ekman (fp) i motion
1985/86:A742 att medbestämmandet i regeringskansliet bör begränsas.
Information bör emellertid ges i samband med beslut om förändringar med
konsekvenser för de anställda.

Utskottet kan konstatera att det föreligger skilda ståndpunkter i fråga om
behovet av att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska demokratin
och medbestämmandet. Några nya argument som skulle kunna
motivera ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har inte förts fram
av motionärerna.

Med hänvisning härtill samt till det förhandlingsarbete som för närvarande
pågår beträffande medbestämmandet vid beredning av regeringsärenden
avstyrks motionerna 1985/86:A742, 1985/86:A745 och 1985/86:A748 i aktuella
delar. Det i sammanhanget behandlade avsnittet i proposition 1985/
86:100 i denna fråga bör läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt översyns- och utvecklingsarbete inom arbetsrätten att

riksdagen avslår motionerna 1985/86:A739 yrkande 1, 1985/
86:A745 yrkande 1 och 1985/86:A748 yrkande 1 i motsvarande del,

2. beträffande överförande av arbetsrättsliga tvistemål till allmän
domstol

att riksdagen avslår motion 1985/86:A748 yrkande 25,

3. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:A701, 1985/86:A716, 1985/
86:A745 yrkande 9 och 1985/86:A748 yrkandena 3, 5 och 6,

4. beträffande förhandlings- och informationsskyldigheten i mindre
företag

att riksdagen avslår motionerna 1985/86: A724. 1985/86: A741, 1985/

AU 1986/87:8

86:A745 yrkande 2 och 1985/86:A748 yrkande 7,

5. beträffande förhandlingspart och facklig organisationsgrad
att riksdagen avslår motion 1985/86:A743,

6. beträffande förhandlingsskyldigheten vid chefstillsättningar
att riksdagen avslår motion 1985/86:A748 yrkande 16,

7. beträffande facklig kontroll av teknikanvändning
att riksdagen avslår motion 1985/86:A729,

8. beträffande upphävande av 32 § MBL
att riksdagen avslår motion 1985/86:A738,

9. beträffande familjehemmens rättsliga ställning

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: A747 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
att riksdagen avslår motionerna 1985/86: A711,1985/86: A745 yrkande
5 och 1985/86:A748 yrkande 8,

11. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:N307 yrkande 13, 1985/
86:A713, 1985/86:A718, 1985/86:A745 yrkande 4 i motsvarande del
och 1985/86: A748 yrkande 10,

12. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:A715 och 1985/86:A748
yrkande 11,

13. beträffande översyn av förhandlingssystemet
att riksdagen avslår motion 1985/86:A745 yrkande 10,

14. beträffande översyn av de arbetsrättsliga skadestånden m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1985/86: A726,1985/86: A739 yrkande
2 och 1985/86:A748 yrkande 9,

15. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:A712, 1985/86:A719, 1985/
86:A722, 1985/86:A745 yrkande 4 i motsvarande del och 1985/
86:A748 yrkande 12,

16. beträffande MBL inom offentlig sektor

dels att riksdagen avslår motionerna 1985/86: A742 yrkande 1, 1985/
86: A745 yrkandena 6 och 7 samt 1985/86: A748 yrkandena 13 och 14,
dels att riksdagen lägger vad som anförs i proposition 1985/86:100
bil. 2 punkt 4 till handlingarna.

Stockholm den 18 november 1986

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),
Alf Wennerfors (m), Lahja Exner (s), Börje Hörnlund (c). Gustav Persson
(s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Charlotte Branting (fp), Sonja
Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Lars-Ove
Hagberg (vpk) och Johnny Ahlqvist (s).

AU 1986/87:8

Reservationer

AU 1986/87:8

1. Fortsatt översyns-och utvecklingsarbete inom arbetsrätten (morn. 1)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 9 slutar med ”och A748” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker förslaget i motion A748 (m) om en översyn av det
arbetsrättsliga regelverket. Utskottet ansluter sig också till de riktlinjer för
ett sådant översynsarbete som förs fram i motionen. I anslutning härtill vill
utskottet anföra följande.

Ianspråktagandet av ny teknik inom samhällslivets alla sektorer är en
förutsättning för att vi skall kunna lösa sysselsättningsproblemen och få
balans i den svenska ekonomin. Förändringarna sker i högt tempo och ställer
ytterligt stora krav på arbetsmarknadens funktion liksom på de enskilda
arbetstagarnas, arbetsgivarnas och företagens sätt att fungera. Kravet på
anpassningsförmåga är stort samtidigt som utvecklingen ger positiva möjligheter
för såväl individer som företag och offentlig verksamhet.

Denna strukturomvandling måste bygga på den kompetens, ansvarskänsla
och vilja att finna goda lösningar som finns hos de enskilda arbetstagarna och
arbetsgivarna. Inflytandefrågorna måste därvid ta sikte på att engagera de
enskilda anställda i de frågor som rör dem i arbetet. Besluten måste
emellertid alltid tas av dem som har att bära ansvaret för verksamheten.

Som anförs i motionen måste det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet
inom arbetsrätten inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion
och samspelet mellan olika lagar.

Byråkratisering och centralstyrning måste undvikas. Genomgående för
den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen är att den övervärderar enskilda
arbetsgivares och fackliga företrädares juridiska kompetens. En översyn
måste därför göras som tar sikte på att reglerna skall utformas så klart och
entydigt att arbetstagarna, de fackliga representanterna och arbetsgivarna på
förhand kan avgöra vilken rätt de har. Där lagstiftning inte är nödvändig av
rättsskäl bör lagstiftning undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande
frågor avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På många områden bör
därför ändringar av lagstiftningen ske i syfte att återge arbetstagare och
arbetsgivare möjligheterna att träffa avtal individuellt och kollektivt.

Det är vidare utomordentligt viktigt att den enskildes lagstadgade
rättigheter på arbetsplatsen knyts till den anställde som sådan och inte görs
beroende av huruvida vederbörande är medlem i en facklig organisation eller
ej. Medlemskapet skall vara den enskildes angelägenhet, och det är ett
oavvisligt krav att den enskildes integritet respekteras.

Sammanfattningsvis syftar den översyn på det arbetsrättsliga området som
enligt utskottets mening skall bedrivas till att stärka den enskildes rätt, att
öka den enskildes inflytande på den egna arbetsplatsen samt att undanröja
hinder för en väl fungerande arbetsmarknad. Regeringen bör snarast
ombesörja att ett översynsarbete enligt dessa riktlinjer genomförs. Det
anförda bör ges regeringen till känna och innebär att förslagen i motionerna
A739 och A745 blir i huvudsak tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande fortsatt översyns- och utvecklingsarbete inom arbetsrätten att

riksdagen med bifall till motion 1985/86: A748 yrkande 1 i
motsvarande del samt med anledning av motionerna 1985/86:A739
yrkande 1 och 1985/86: A745 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

2. Fortsatt översyns-och utvecklingsarbete inom arbetsrätten (moni. 1)

Börje Hörnlund och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 9 slutar med ”och A748” bort ha följande lydelse:

Det finns, som anförs i motion A745 (c), omfattande brister i den
nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet tillstyrker därför förslaget
i motionen om en total översyn av denna lagstiftning.

Reglerna på arbetsrättens område måste enligt utskottets mening vara så
utformade att de bidrar till effektivitet och rationalitet i arbetslivet. Reglerna
måste vara anpassade efter de skilda förutsättningar som finns på skilda typer
och olika storlekar av arbetsplatser. Det gäller att finna vägar för att tillvarata
de anställdas kunskaper och erfarenheter. De nuvarande reglerna leder i
många fall till en mycket stelbent tillämpning. Särskilt viktigt är att översynen
syftar till att lösa de problem som nuvarande ordning vållar småföretagen.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till en rad andra brister i
nuvarande arbetsrättsliga lagstiftning vid behandling av ytterligare motionsförslag
på detta område som lagts fram av centerpartiet.

Det bör ankomma på regeringen att låta göra en översyn av de arbetsrättsliga
reglerna enligt de riktlinjer som utskottet angivit ovan. Ett sådant
utredningsarbete ligger också i linje med vad som krävs i motionerna A739
och A748 som därmed genom utskottets förslag blir i huvudsak tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande fortsatt översyns- och utvecklingsarbete inom arbetsrätten att

riksdagen med bifall till motion 1985/86:A745 yrkande 1 samt med
anledning av motionerna 1985/86: A739 yrkande 1 och 1985/86: A748
yrkande 1 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

3. Fortsatt översyns- och utvecklingsarbete inom arbetsrätten (mom. 1 -motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med ”Utskottet har” och på s. 9 slutar med ”och A748” bort ha
följande lydelse;

Som utskottet kommer att utveckla senare i betänkandet vid behandling av

AU 1986/87:8

4 Riksdagen 1986/87.18sami Nr 8

förslag från vpk bör den nuvarande MBL-lagstiftningen ersättas med fackliga
rättighetslagar som rör strejkrätt, facklig vetorätt vid entreprenader samt
frågor som gäller arbetslivets villkor, fackliga möten på betald arbetstid
m. m. Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar nämligen att den
inte förmått förändra maktpositionerna på arbetsplatserna. En översyn av
MBL från de utgångspunkter som förordas i motionerna A739, A745 och
A748 skulle innebära att de arbetandes ställning försvagades ytterligare i
förhållande till arbetsgivarna. Ett sådant översynsarbete har mot den
angivna bakgrunden inte utskottets stöd varför de aktuella motionerna
avstyrks i motsvarande delar.

4. Överföring av arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol (mom. 2)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 10 slutar med ”allmänna domstolarna” bort ha följande lydelse:
Arbetsdomstolen har alltsedan sin tillkomst varit en partssammansatt
domstol. Dess uppgift var från början att avgöra tvister om tolkning och
tillämpning av kollektivavtal. Domstolen har i sin dömande verksamhet
också att ta ställning till enskildas förhållanden på arbetsplatserna. I hög grad
har detta kommit att bli fallet som en följd av 1970-talets arbetsrättsliga
lagstiftning, särskilt lagen om anställningsskydd.

Mot bakgrund av detta förhållande finns det skäl att uttrycka starka
betänkligheter mot att en partssammansatt domstol avgör mål som rör
förhållanden mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är
representerade i domstolen. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion
A748 (m) om en utredning rörande formerna för ett överförande av
arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol. Utskottet vill här erinra om att
dessa domstolar redan handlägger vissa tvister som gäller enskilds förhållanden
på arbetsplatsen. Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande överföring av arbetsrättsliga tvistemål till allmän
domstol

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A748 yrkande 25 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Överföring av arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol (mom. 2 -motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med ”Utskottet vill” och på s. 10 slutar med ”allmänna domstolarna”
bort ha följande lydelse:

Nuvarande arbetsrättsliga lagar tilldelar arbetsdomstolen en roll som
starkt missgynnar de anställda. Den förändring av den arbetsrättsliga
lagstiftningen som vpk förordar och som utskottet behandlar delvis i det
följande och delvis i andra betänkanden kommer att leda till att arbetsdomstolen
i framtiden får en mycket begränsad betydelse. Mot den bakgrunden

AU 1986/87:8

'«

skulle en utredning om att överflytta vissa tvistemål till allmän domstol sakna
mening. Förslaget härom i motion A748 avstyrks därför av utskottet.

6. Negativ föreningsrätt (mom. 3)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Frågan om”
och på s. 12 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra
en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara en
självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av
Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.
Utskottet noterar i sammanhanget med tillfredsställelse att Landsorganisationen
vid sin kongress tidigare i höst fattade beslut om vissa ändringar i
organisationens stadgar med innebörd bl. a. att rätten till utträde i fortsättningen
skall vara ovillkorlig. Genom bristfällig lagstiftning är det emellertid
fortfarande möjligt att vägra medlem i facklig organisation utträde. Detta är
enligt utskottets uppfattning oacceptabelt.

Införandet av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskottets
mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga fri- och
rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
får aldrig göras beroende av huruvida den enskilda arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet.

För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i en facklig organisation bör som föreslås i motionerna den
negativa föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot
organisationsklausuler.

Utskottet anser slutligen att arbetsgivaren inte bör ha rätt att göra avdrag
på lönen för fackföreningsavgift mot den enskildes vilja.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar i motionerna
1985/86:A701, 1985/86:A716, 1985/86:A745 samt 1985/86:A748.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86: A701, 1985/86: A716,
1985/86:A745 yrkande 9 och 1985/86:A748 yrkandena 3, 5 och 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1986/87:8

7. Förhandlings- och informationsskyldigheten i mindre företag (mom. 4) AU 1986/87:8

Alf Wennerfors (m). Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo
(m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Motionsyrkanden
av” och på s. 13 slutar med ”delar, avstyrks” bort ha följande lydelse:
Som framgår av bl. a. motionerna A745 (c) och A748 (m) har MBL inte
kunnat tillämpas så att information och förhandling i de små företagen kan
ske direkt med de anställda. På många små arbetsplatser företräds de
anställda i stället av en facklig ombudsman som ofta har begränsade
möjligheter att sätta sig in i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det
kan därför förekomma att väsentlig information når de anställda först långt
efter det att arbetsgivaren fullgjort sin lagstadgade informations- och
förhandlingsskyldighet gentemot den fackliga organisationen.

En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i detta
hänseende. Förslag härom bör läggas fram inom ramen för den översyn av de
arbetsrättsliga lagarna som förordats i det föregående. Därvid bör prövas de
olika modeller för fullgörandet av förhandlings- och informationsskyldigheten
i mindre företag som förs fram i de aktuella motionerna, vilka alltså
härigenom blir i huvudsak tillgodosedda. Utskottets ställningstagande bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande förhandlings- och informationsskyldigheten i mindre
företag

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:A745 yrkande 2 och
1985/86: A748 yrkande 7 samt med anledning av motionerna 1985/
86:A724 och 1985/86:A741 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

8. Förhandlingspart och facklig organisationsgrad (mom. 5 - motiveringen)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Av 11 §” och slutar med ”av
utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående på grundval av motioner från bl. a.
moderata samlingspartiet föreslagit att en översyn skall göras av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Förslaget i motion A743 om att göra förhandlingsparten
beroende av den fackliga organisationsgraden tillhör de frågor
som bör belysas i ett sådant översynsarbete. Mot den bakgrunden behöver
motionen inte föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

9. Förhandlingsskyldigheten vid chefstillsättningar (mom. 6)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 14 slutar med ”det anförda” bort ha följande lydelse:

Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig förändring av
verksamheten som omfattas av förhandlingsskyldigheten i MBL. Som
framhålls i motion A748 (m) kan denna ordning starkt ifrågasättas.

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och företräder
ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och/eller deras organisationer.
Förutsättningarna och möjligheterna att verka i denna roll kan
påverkas av de fackliga organisationernas inställning till vederbörande vid
anställningstillfället eller vid senare befordran. Eftersom arbetsgivaren har
det yttersta ansvaret för verksamheten gentemot arbetsgivaren/uppdragsgivaren
måste utseendet av chef vara dennes rätt. Detta förhindrar givetvis inte
att samråd med eller information till de lokala organisationerna sker där så är
möjligt. Utskottet vill emellertid understryka betydelsen att det sedvanliga
kravet på sekretess upprätthålls. Det kan nämligen i vissa fall vara direkt
olämpligt att utvidga den krets som känner till vilka som har sökt en viss
befattning. En sökande som t. ex. inte får den sökta befattningen kan komma
i en svår situation på den arbetsplats där han eller hon i ett sådant läge väljer
att stanna kvar.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan av
motionen att regeringen snarast återkommer med lagförslag som innebär att
tillsättandet av chef inte skall omfattas av förhandlingsskyldighet enligt
MBL. Denna fråga bör behandlas med förtur och utan att resultatet inväntas
av det översynsarbete som utskottet förordat tidigare i betänkandet.
Regeringen bör underrättas härom.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande förhandlingsskyldigheten vid chefstillsättningar
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A748 yrkande 16 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Facklig kontroll av teknikanvändningen (mom. 7)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 15 slutar med ”motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

Den snabba utvecklingen inom främst mikroelektroniken får med nuvarande
maktfördelning i samhället oftast negativa konsekvenser för både
enskilda lönearbetare, orter och regioner. Svensk arbetarrörelse saknar i dag
ett självständigt program för att möta denna nya fas i den industriella
utvecklingen.

Som framhålls i motion A729 (vpk) finns det ett alternativ till den negativa
utvecklingen som den teknologiska utvecklingen nu får. Men det förutsätter
att de anställda har alternativen klara när de möter den nya teknologin. Den
alternativa organisation som de fackliga organisationerna med stöd i nya
lagregler skall tvinga fram skall bygga på jämlik kunskapsnivå, bredare
kompetens och möjlighet att förstå varandras arbete. Bortrationaliserad
personal skall garanteras arbete och jämställd utbildning oavsett ålder, kön
eller yrkesställning.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet förslaget i motionen att

AU 1986/87:8

ett sådant tillägg görs i den arbetsrättsliga lagstiftningen att ny teknik och
arbetsorganisation endast får införas med fackets godkännande. Det innebär
att den fackliga organisationen ges en vetorätt vid förhandlingar om t. ex.
teknikavtal.

För att öka de fackliga organisationernas möjligheter att snabbt möta det
hot mot sysselsättning och en god arbetsmiljö som ligger i den nuvarande
utvecklingen bör regeringen dessutom skyndsamt återkomma till riksdagen
med förslag om ett samlat program för facklig kontroll över teknikens
användning och utveckling.

Vad här anförts i anslutning till motion A729 i fråga om facklig styrning av
teknikutvecklingen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande facklig kontroll av teknikanvändning
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A729 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Upphävande av 32 § MBL (mom. 8)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”motion A738” bort ha följande lydelse:

När MBL tillkom för tio år sedan framställdes den nya lagen av
socialdemokraterna som den största demokratiska reformen sedan den
allmänna rösträtten infördes. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna
anförde gemensamt bl. a. att reformen gav nya utgångspunkter för
klassamarbete på arbetsplatserna. Den nya lagens karaktär av samarbetslag
var sålunda uppenbar redan från början. Det kan konstateras att MBL inte
givit lönearbetarna de demokratiska fri- och rättigheter de har rätt att kräva.
Arbetarna och deras fackliga organisationer har också under de år som gått
upplevt MBL som en stor besvikelse. Lagen har inte förmått förändra
maktpositionerna på arbetsplatserna.

Som anförs i vpk:s motion A738 finns det anledning att vara kritisk till
begreppet medbestämmande. Kapitalister och lönearbetare har oförenliga
klassintressen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket
genom självständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna. För att ge
stöd åt denna kamp behövs ett antal rättighetslagar i fråga om t. ex.
strejkrätt, facklig vetorätt i entreprenadfrågor och frågor som gäller arbetslivets
villkor, fackliga möten på betald arbetstid m. m. Utskottet återkommer
senare i betänkandet till rättsregler på några av dessa områden vid den
fortsatta behandlingen av motionsförslag från vpk.

Nyss nämnda slag av rättighetslagar skulle underlätta också förhandlingar
som ger rättighetsavtal där facket kan påverka utan att bindas upp av företag
och myndigheter. För att kunna skapa sådana rättighetsavtal i stället för
medbestämmandeavtal måste 32 § i MBL utmönstras. På denna paragraf
vilar nämligen hela den samarbetspolitik som lett till nuvarande utvecklingsavtal.
Upphävs 32 § kan dessa för arbetstagarna så ogynnsamma avtal rivas
upp och möjligheter skapas att ge de arbetande konkreta rättigheter i
arbetslivet.

AU 1986/87:8

Det anförda innebär alltså att utskottet tillstyrker förslaget i motion A738
om att 32 § i MBL upphävs samt att regeringen skall återkomma till
riksdagen med förslag härom samt om rättighetslagar i enlighet med vad
utskottet uttalat ovan. Regeringen bör underrättas om detta.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande upphävande av 32 § MBL
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A738 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Fredspliktsbestämmelsernaoch200-kronorsregeln(moni. 10)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m). Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
tar” och slutar med ”hithörande delar” bort ha följande lydelse:

Regeln i 60 § MBL att skadestånd normalt inte skall dömas ut om en
arbetsnedläggelse upphört senast när arbetsgivaren och facket tagit upp
överläggningar enligt 43 § innebär att den olovliga strejken erkänns som
påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög
grad mot den fackliga organisationen som mot arbetsgivaren innebär denna
ordning även ett undergrävande av de fackliga organisationernas auktoritet
och därmed av deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande
part. Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att
fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr. infördes redan
år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar påföljd. I dag är det samma
belopp som en parkeringsbot fastän brott mot fredsplikten är en väsentligt
allvarligare sak.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet uppfattningen i motionerna
A745 (c) och A748 (m) att skadeståndsreglerna i 60 § bör återfå den lydelse
de hade åren 1977—1984. De skadeståndsregler som gällde de åren ledde inte
till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen
bättre möjligheter än nu är fallet att göra nyanserade bedömningar med
hänsyn till omständigheterna i de olika målen och, när så var motiverat, göra
särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter. Nedan
läggs fram förslag till lagändring.

Av det nu redovisade synsättet på skadeståndens funktion följer att
yrkandena i motion A711 (vpk) om slopande av fredspliktsbestämmelserna i
MBL m. m. avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:A745 yrkande 5 och
1985/86:A748 yrkande 8 samt med avslag på motion 1985/86:A711
antar följande

AU 1986/87:8

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

60 §

Om det är skäligt kan skadestånd
sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåtgärd
skall domstolen, om arbetskonflikten
ännu pågår och om domstolen
finner den olovlig, sä snart som möjligt 1.

ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonflikten,
besluta att en ny överläggning
enligt 43 § genast efter återgång till
arbetet skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.

A rbetstagare som senast i samband
med en första överläggning enligt
43 § varaktigt har återgått till arbetet
får åläggas skadestånd bara om det
finns skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Denna begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren underlåter att
följa ett åläggande av domstolen om
återgång till arbetet och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna
måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd.

Är någon skadeståndsskyldig enligt
denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad
som annars skulle ha utgått, om det är
skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheterna
i övrigt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket
av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd
skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit
vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

AU 1986/87:8

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. De nya bestämmelserna
tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I annat fall tillämpas paragrafen i dess äldre lydelse.

13. Fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln (morn. 10)

AU 1986/87:8

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
tar” och slutar med ”hithörande delar” bort ha följande lydelse:

I det föregående har utskottet med anslutning till vpk-motionen A738
förordat att 32 § MBL upphävs och att regeringen skall få i uppdrag att lägga
fram förslag till en förändrad arbetsrättslagstiftning som utvidgar förhandlings-
och informationsrätten, strejkrätten samt vetorätten i viktiga frågor
om arbetslivets villkor.

Vad särskilt gäller strejkrätten så är denna, som framhålls i den nu aktuella
motionen A711 (vpk), en av de grundläggande demokratiska fri- och
rättigheterna. De anställda hos företag och myndigheter har rätt att kämpa
för under vilka villkor de vill sälja sin arbetskraft. Strejkerna uppstår i den
motsättning som råder mellan kapital och arbete och inte kan lagstiftas bort.
Därför bör fredspliktsbestämmelserna utmönstras ur MBL. En konsekvens
av detta blir att arbetstagarna inte längre skall kunna ådömas skadestånd för
att de deltar i en strejk.

Det har under en följd av år varit en omdebatterad fråga om strejkande
arbetare som en ytterligare påföljd skall kunna avskedas från sina anställningar.
Arbetsgivarna kan hämta visst stöd för en sådan åtgärd genom
uttalanden i förarbetena till MBL och arbetsdomstolens praxis. Detta kan
inte längre godtas. Slopar man, som härförordas, fredspliktsbestämmelserna
och strejkskadestånden med syftet att vidga arbetstagarnas strejkrätt, kan
man självfallet inte tillåta arbetsgivarna att gripa till avskedande som
motåtgärd. Arbetsrättslagstiftningen bör sålunda kompletteras med ett
förbud mot avskedande av strejkande arbetstagare. Åtgärden upplevs för
övrigt som oacceptabel redan i det rättsläge som råder i dag. I praktiken leder
den nämligen å ena sidan till att anställningstryggheten för arbetstagarna
tunnas ut och å andra sidan till att kapitalets makt förstärks på ett sätt som
inte^an anses vara rimligt.

Öe nu gjorda bedömningarna leder sammanfattningsvis fram till att
riksdagen, såsom yrkas i motion A711, av regeringen bör begära förslag till
förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen i de hänseenden som ovan
berörts. Yrkandena i motionerna A745 (c) och A748 (m), som går i motsatt
riktning och i sak syftar till att nuvarande skadeståndssanktioner vid strejk
skall skärpas, avstyrks samtidigt.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fredspliktsbestämmelserna och 200-kronorsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: A711 samt med avslag på
motionerna 1985/86: A745 yrkande 5 och 1985/86: A748 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

14. Blockad av enmansföretag (moni. 11)

AU 1986/87:8

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Liknande
motionsyrkanden” och på s. 20 slutar med ”av enmansföretag” bort ha
följande lydelse:

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder
som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar
för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion till
de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad av
enmansföretag och rena familjeföretag sett mot den bakgrunden är en
omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag till en
sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:N307 yrkande 13,
1985/86:A713, 1985/86:A718, 1985/86:A745 yrkande 4 i motsvarande
del och 1985/86:A748 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

15. Begränsning av blockadrätten i övrigt (mom. 12)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Av samma”
och slutar med ”i övrigt” bort ha följande lydelse:

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är inskriven i grundlag. Även om
denna rätt kan begränsas genom lag, har riksdagen visat återhållsamhet med
att tillgripa lagstiftning och hänvisat till den praxis som råder på arbetsmarknaden.
Det har överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva genom avtal
lösa uppkommande frågor på det fackliga området. Denna princip har varit
en styrka för svenskt arbetsliv och en viktig förutsättning för vårt ekonomiska
framåtskridande.

En förutsättning för att denna politik har kunnat bedrivas framgångsrikt
under lång tid är att det har rått balans mellan parterna på arbetsmarknaden i
den meningen att en stridsåtgärd från den partens sida har kunnat mötas med
motåtgärder från den andra parten.

I ett avseende råder inte detta förhållande, nämligen då en facklig
organisation utlyser blockad mot enstaka företag. Det är dock ett oavvisligt
krav att fackliga organisationer inte utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter. På senare år har det visat sig att en del organisationer utnyttjar
blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer

ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det resultat man
förväntar sig på att uppnå. Utskottet konstaterar med beklagande att alla
fackliga organisationer inte förmått motsvara detta ansvar.

Mot denna bakgrund bör det uppdras åt regeringen att snarast lägga fram
förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmansföretag i övrigt
begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadens
parters eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. I
sammanhanget bör också utredas frågan om fackliga organisationers rätt att
genom stridsåtgärder mot en arbetsgivare försöka lösa interna fackliga
konflikter. Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna A715 och
A748, den senare i aktuell del, bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:A715 och 1985/
86:A748 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

16. Översyn av de arbetsrättsliga skadestånden m. m. (mom. 14)

Elver Jonsson (fp). Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
behandlar” och på s. 22 slutar med ”dessa delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de arbetsrättsliga
skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan.
Som redovisats i inledningen till detta betänkande är den arbetsrättsliga
lagstiftningen numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar vartill
kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att
överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer.
Inte minst gäller det om mindre företagare, som av naturliga skäl inte kan ha
tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även
för bagatellartade förseelser.

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en analys med
sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband härmed är det
lämpligt att även de s. k. informella skadestånden uppmärksammas. Det får
ankomma på regeringen att bestämma i vilken form detta översynsarbete
skall bedrivas.

När det sedan gäller avdragsrätten för allmänna skadestånd skall här
erinras om att det var med en mycket betydande majoritet inom regeringsrätten
som det år 1980 fastställdes att sådana skadestånd skulle anses som
driftkostnad i arbetsgivarens rörelse. Det har alltså efter en rättslig prövning i
högsta instans fastslagits att utgivande av skadestånd har ett direkt samband
med rörelseintäkternas förvärvande och bibehållande. Den lagändring som
företogs hösten 1984 och medförde att avdragsrätten slopades innebar
således ett klart avsteg från grundläggande principer i svensk beskattnings -

AU 1986/87:8

rätt. Det förhåller sig vidare så, att även mottagaren har att erlägga skatt för
skadeståndsbeloppet. Därmed kommer man i konflikt med en annan princip
vid beskattningen, nämligen att ett belopp som är skattepliktigt för mottagaren
skall vara avdragsgillt för den som betalar ut det. Med det anförda
tillstyrks att avdragsrätten för allmänna skadestånd åter införs vid beskattningen.
Förslag härom bör av regeringen snarast föreläggas riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande översyn av de arbetsrättsliga skadestånden m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:A726, 1985/86:A739
yrkande 2 och 1985/86: A748 yrkande 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om översyn av de arbetsrättsliga
skadestånden och avdragsrätt för sådana skadestånd.

17. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att en del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”1 tidigare” och
på s. 25 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är i högsta grad
betänkligt att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin
näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de
påtalade missförhållandena kan undanröjas. Regeringen bör lägga fram
förslag härom med ledning av vad som anförs i motionerna A719 (fp), A722
(m, c, fp), A745 (c) och A748 (m).

Med de nu redovisade ställningstagandena är det oförenligt att ge de
fackliga organisationerna en generell rätt till veto mot entreprenader, såsom
påyrkas i motion A712 (vpk). Den motionen avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86: A719,1985/86:A722,
1985/86: A745 yrkande 4 i motsvarande del och 1985/86:748 yrkande 12
samt med avslag på motion 1985/86:A712 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 15)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”1 tidigare”
och på s. 25 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till tanken att den fackliga vetorätten bör utvidgas till
att omfatta alla former av entreprenad och inte begränsas till företag med

AU 1986/87:8

s. k. grå arbetskraft. Med en sådan utvidgning skulle, såsom påpekas i motion
A712 (vpk), vinnas flera fördelar. Arbetsgivaren skulle tvingas att se mer till
sitt företag och inte i onödan eller av kortsiktiga vinstmotiv anlita entreprenörer.
Vidare skulle de entreprenörer som även framdeles vill komma i fråga
för uppdrag tvingas att föra en bättre personalpolitik.

Utskottet förordar att riksdagen begär förslag av regeringen till den
angivna utvidgningen av den fackliga vetorätten. I förslaget bör dessutom
ingå att vetorätten skall utövas av de lokala fackföreningarna.

Som en konsekvens av detta ställningstagande avstyrks motionerna A719
(fp), A722 (m, fp, c), A745 (c) och A748 (m) med deras yrkanden om att
entreprenadbestämmelserna i MBL skall begränsas eller upphävas.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 15)
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A712 samt med avslag på
motionerna 1985/86:A719, 1985/86:A722, 1985/86:A745 yrkande 4 i
motsvarande del och 1985/86:A748 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. MBL inom offentlig sektor (mom. 16)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt
Wittbom (m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”till handlingarna” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionerna att det är principiellt felaktigt
att hänvisa frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och
den politiska demokratin till avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Det borde för övrigt vara en självklarhet att de anställdas organisationer
inte får åsidosätta den politiska demokratin genom utnyttjandet av MBL.

Utskottet vidhåller därför sin tidigare gjorda begäran om utredning av
MBL i kommuner och landsting. Denna begäran tillkom för övrigt sedan
kommun- och landstingsförbundens styrelser i enhälliga yttranden framställt
önskemål om att en sådan utredning skulle komma till stånd. Utredningsarbetet
har därefter fått anstå med hänvisning till att man i första hand bör
pröva möjligheten att avtalsvägen lösa uppkommande problem med gränsdragningen
för de anställdas förhandlingsrätt gentemot den politiska demokratin.
Det är emellertid principiellt felaktigt att hänskjuta gränsdragningsproblem
av detta slag till förhandlingslösningar genom de berörda avtalsparternas
försorg. Behovet av det utredningsarbete det här gäller kvarstår
sålunda. Det bör snarast inledas och fullföljas med utgångspunkt i de
riktlinjer utskottet angav i betänkandet AU 1981/82:4. Med hänsyn till att
motsvarande problem även framträder på den statliga sidan bör utredningsarbetet
vidgas till att omfatta också de statsanställdas förhandlingsrätt vid
beslut av betydelse för den politiska demokratin. Även om pågående
förhandlingar inom regeringskansliet om MBL i samband med beredning av
regeringsärenden skulle leda till ett resultat i överensstämmelse med här

AU 1986/87:8

angivna intentioner, kvarstår behovet av en utredning för att dessa frågor
skall få en långsiktig lösning.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 1985/86:A742, 1985/
86: A745 och 1985/86: A748 i aktuella delar bör ges regeringen till känna. Det
i sammanhanget behandlade avsnittet i proposition 1985/86:100 i denna fråga
bör läggas till handlingarna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande MBL inom offentlig sektor
att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1985/86:742 yrkande 1, 1985/86:A745

yrkandena 6 och 7 samt 1985/86:A748 yrkandena 13 och 14 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels lägger vad som anförs i proposition 1985/86:100 bil. 2 punkt 4 till

handlingarna.

Särskilda yttranden

1. Översyn av förhandlingssystemet (morn. 13)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anför:

I motion A745 (c) yrkas på en översyn av förhandlingssystemet med påstått
syfte att stärka skyddet för tredje man. Yrkandet vilar på grunduppfattningen
att stridsrätten bör begränsas för arbetsmarknadsparterna. I klartext är
det arbetstagarsidan som avses, och vpk kan självfallet inte dela denna
uppfattning. Tvärtom är det arbetstagarnas rätt och möjligheter att hävda
sina fackliga intressen som skall stärkas. Detta framgår klart bl. a. av den till
detta betänkande fogade vpk-reservationen om de fackliga stridsåtgärderna.
Med dessa påpekanden avstår jag från att reservera mig på den punkt som
här är aktuell.

2. MBL inom offentlig sektor (mom. 16)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anför:

Enligt vpk:s uppfattning bör det vara en självklarhet att de anställda inom
den offentliga sektorn tillerkänns demokratiska rättigheter på sina arbetsplatser.
Det kan inte finnas några bärande skäl för att undanhålla dessa
anställda samma inflytande som andra anställda. Vpk anser för övrigt att
demokratiska rättigheter för de anställda och deras fackliga organisationer
bör väsentligt stärkas oavsett om det gäller offentlig eller privat sektor.

AU 1986/87:8

gotab Stockholm 1986 11742