om medbestämmandefrågor m. m. (Betänkande 1985/86:AU1 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1985/86:1

om medbestämmandefrågor m. m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas

dels 19 motioner om medbestämmandefrågor från allmänna motionstiden
föregående riksmöte,

dels regeringens skrivelse 1984/85:155 om gränsdragningen mellan tryckfriheten
och medbestämmandet.

1 motionerna har moderata samlingspartiet, folkpartiet, centern och vänsterpartiet
kommunisterna redovisat sin syn på behovet av förändringar på
medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i ett antal enskilda motioner
mer avgränsade förändringar på samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör behovet
av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättsliga området, informations-
och förhandlingsrätten vid mindre företag, facklig vetorätt vid
entreprenader, fackliga stridsåtgärder samt skadestånd. Vidare behandlas
medbestämmandet i kommuner och landsting, den negativa föreningsrätten
och aroetsdomstolens ställning. Slutligen tar utskottet upp ett par motioner
som behandlar förhandlingssystemet på löneområdet.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. 18 reservationer har fogats
till betänkandet.

Utskottet har utan erinran lagt regeringens skrivelse 1984/85:155 om
gränsdragningen mellan tryckfriheten och medbestämmandet till handlingarna.

Motionerna

1984/85:330 av Arne Fransson m. fl. (c), vari yrkas att

1. riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av MBL:s
regler för små företag att förhandlingarna kan slutföras direkt med de anställda,

2. riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av arbetsrättslagstiftningen
att enmans- och familjeföretagare utan anställd personal
ej kan omfattas av sådan stridsåtgärd som i dag kan förekomma mot icke
avtalsbundna företag,

3. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om utredning angående medbestämmandelagens tillämpning
på den offentliga sektorn och avgränsning mot den politiska demokratin.

1985/86:1

1 Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 1

Yrkandena 4 och 5 behandlas i AU 1985/86:6 och yrkande 6 i AU 1985/ AU 1985/86:1
86:5.

1984/85:772 av Alexander Chrisopoulos m. fl. (vpk), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning som ålägger svenska multinationella
företag samt utländska multinationella företag verksamma i Sverige
att bekosta de fackliga organisationernas samarbete inom koncernen.

1984/85:781 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att
2. riksdagen beslutar att göra i motionen föreslagna tillägg i 14 och 20 §§
medbestämmandelagen.

Yrkande 1 behandlas i AU 1985/86:3.

1984/85:1439 av Rolf Clarkson m. fl. (m, c), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om en utredning med uppgift att skyndsamt framta
förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare
relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det
gäller skadestånd enligt vad som i motionen anförts samt att denna utredning
också ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s. k. informella
skadestånd i enlighet med vad som i motionen anförts.

1984/85:1440 av Filip Fridolfsson m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

1984/85:1441 av Filip Fridolfsson m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av företag där det
inte Finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat
eller via arbetsgivarorganisation.

1984/85:1446 av Erik Flovhammar m. fl. (m, c, fp), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen
att arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan
kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

1984/85:1448 av Stig Josefson m. fl. (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att
göra i motionen föreslaget tillägg i 14 och 20 §§ medbestämmandelagen.

1984/85:1452 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av enmansföretag
för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1984/85:1460 av Anita Modin m. fl. (s), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändring av förtroendemannalagen med den
innebörd som angivits i motionen.

1984/85:1511 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari yrkas att

1. riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot organisationsklausuler,

2. riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som garanterar rätten

att lämna facklig organisation. 2

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1984/85:1505.

AU 1985/86:1

1984/85:2094 av Anders Andersson (m) och Ove Eriksson (m), vari yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning huruvida ingångna
löneavtal skall få innehålla klausuler av i motionen berört slag.

1984/85:2096 av Görel Bohlin (m), vari yrkas att

1. riksdagen upphäver 1974 års reform innebärande rösträtt för personalrepresentanterna
i statliga styrelser,

2. riksdagen hos regeringen begär en utredning beträffande gränsdragningen
mellan den politiska demokratin och de statligt och kommunalt
anställdas avgörande inflytande i beslutande församlingar hos egen arbetsgivare.

1984/85:2112 av Gullan Lindblad m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om införande av negativ föreningsrätt.

1984/85:2124 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari yrkas att

1. riksdagen beslutar att inga strejkskadestånd skall kunna ådömas strejkande
arbetare och att fredspliktsbestämmelserna i arbetsrättslagstiftningen
utmönstras,

2. riksdagen beslutar — i det fall riksdagen inte bifaller yrkandet under
punkt 1 — anta följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet att gälla från den 1 januari 1986

Föreslagen lydelse

Motionärernas förslag

60 §

Om det är helt falla bort.

I mål om skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Deltagande i olovlig
stridsåtgärd kan aldrig utgöra saklig
grund för avsked.

Högre skadestånd än tvåhundrakronor
får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett åläggande av
domstolen om återgång till arbetet
om stridsätgärden med hänsyn till
omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

3. riksdagen hemställer hos regeringen om förslag till lagstiftning om rätt
till politisk verksamhet och politisk propaganda på arbetsplatserna enligt
vad i motionen anförs,

1 * Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 1

4. riksdagen hemställer hos regeringen om förslag att införande av ny AU 1985/86:1
teknik i arbetslivet endast får ske med fackföreningens godkännande enligt

vad i motionen anförs,

5. riksdagen hemställer hos regeringen om en utvärdering av medbestämmandelagen
(MBL) och hur dess klassamarbetsinriktning har inverkat
på de fackliga organisationernas självständighet och möjligheter att tillvarata
sina medlemmars klassmässiga intressen.

1984/85:2227 av Lars Ernestam (fp) och Karin Ahrland (fp), vari yrkas att
riksdagen beslutar att försöksverksamhet får inledas med rätt att underlåta
att MBL-förhandla om kommunstyrelses och andra nämnders förslag.

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1984/85:2225.

1984/85:2648 av Eric Hägelmark (fp), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen att arbetstagarorganisation
inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/
separatavtal från att konkurrera om entreprenader på "lika villkor”.

1984/85:2651 av Olof Johansson (c), vari yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära en ”maktutredning" som kan se över dagens förhandlingssystem
i syfte att minska konfliktriskerna och mildra konsekvenserna
för allmänheten vid konflikter i enlighet med vad som anförts i motionen.

1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m), vari yrkas att

1. riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som
i motionen anförts om den enskildes ställning gentemot organisationerna,

2. riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om medbestämmande
i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad som anförts i avsnittet
om negativ föreningsrätt,

3. riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om medbestämmande
i arbetslivet (1976:580) angående avdrag på lön för fackföreningsavgifter
i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om facklig representation för anställda i småföretag,

5. riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse den hade den 31 december 1984,

6. riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till förbud mot
blockad av enmansföretag i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till begränsning
av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag enligt vad
som anförts i motionen,

8. riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38 —

40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

9. riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna i
den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad som i motionen anförts,

10. riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar i enlighet
med vad som i motionen anförts om medbestämmandet i offentlig förvaltning,

18. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motio- AU 1985/86:1
nen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål till allmän domstol.

Yrkandena 11 — 17 och 19—21 behandlas i betänkandena AU 1985/86:3
och 5.

Regeringens skrivelse 1984/85:155

I skrivelsen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om gränsdragningen
mellan tryckfriheten och medbestämmandet.

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan
i huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen utgörs av
avsnitt som har hämtats från den tidigare s. k. arbetsfredslagstiftningen. Hit
hör MBL:s regler om föreningsrätt (7—9 §§), de grundläggande reglerna
om parternas förhandlingsrätt (främst 10 §), bestämmelserna om kollektivavtal
(23—31 §§) samt avsnitten om fredsplikt (41 —45 §§) och om medling i
arbetstvister (46 — 52 §§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder
(54—62 §§) bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler i MBL hör till det genom MBL införda regelsystemet
om arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna
om den förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11 — 14 §§). Dessa
bestämmelser omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor i
vid bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är ett medel
som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt
den primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att begära
förhandling innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren är vidare utom i
vissa undantagsfall skyldig att dröja med sitt beslut tills förhandlingen har
slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle
att lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren
i dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt 11 §,
har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling med arbetsgivaren
i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut som
rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar
medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas underrättade
om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens regler om rätt till
information (18—22 §§) syftar till att tillgodose detta.

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det skall vara
arbetsmarknadens parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas
medbestämmande med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena med
MBL har därför varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal. Sådana
avtal har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas
medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38—40 §§ om facklig ve- 5

Rättelse: S. 39 15. rad 2 och 3 Tillkommer: Börje Hörnlund (c), och Ingvar

Karlsson i Bengtsfors (c)

torätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med missförhållanden AU 1985/86:1
av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett
arbete till icke anställd arbetskraft, t. ex. uppdragstagare eller entreprenörer.
Bestämmelserna ger de berörda arbétstagarorganisationerna rätt att på
ett tidigt stadium granska och kontrollera sådan verksamhet och även förbjuda
verksamhet som bedöms vara oseriös. Reglerna omfattar en särskild
primär förhandlingsskyldighet inför arbetsgivarens åtgärd (38 §). Den primära
förhandlingsskyldigheten innebär att arbetsgivaren skall på eget initiativ
förhandla innan han fattar sitt beslut om att anlita arbetskraft, exempelvis
innan han tecknar ett entreprenadavtal. Innebörden av reglerna om
facklig vetorätt är att arbetstagarparten kan efter förhandling förbjuda arbetsgivarens
åtgärd, om vissa i lagen närmare angivna förutsättningar är
uppfyllda. Finner den fackliga organisationen att åtgärden kan antas medföra
åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet, eller att åtgärden
annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde,
kan organisationen enligt 39 § förbjuda åtgärden. I 40 § ges föreskrifter
om vissa undantag från den fackliga vetorätten. Vetorätten skall
som regel utövas av fackförbund eller motsvarande efter central förhandling.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares
olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler och regler om tvisteförhandling
och rättegång (63 — 69 §§).

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i
arbetslivet. De motioner som behandlas väcktes under den allmänna motionstiden
vid föregående riksmöte. Frågan om medbestämmande i regeringens
kansli behandlas av utskottet i betänkande AU 1985/86:6 med anledning
av proposition 1984/85:219 om den statliga personalpolitiken. I
föreliggande betänkande redovisas även regeringens skrivelse 1984/85:155
om gränsdragningen mellan tryckfrihet och medbestämmande.

Översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen

Det har gått nästan tio år sedan medbestämmandelagen kom till. Den nya
lagen ersatte tidigare gällande lagar som reglerade förhållandet mellan arbetsmarknadens
parter, främst lagen (1928:253) om kollektivavtal och lagen
(1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt.

En grundtanke bakom MBL var att det skulle vara arbetsmarknadens
parter som skulle utforma och vidareutveckla arbetstagarnas medbestämmande
med utgångspunkt i lagens regler. Sådana medbestämmandeavtal
har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena under senare år.

På arbetsrättens område har även tillkommit ny lagstiftning på andra
områden. Det gäller bl. a. lagstiftning om anställningsskydd, ledighet, ar- 6

betstid m. m. Hithörande frågor behandlar utskottet i andra sammanhang, AU 1985/86:1
anställningsskyddsfrågor i betänkandet AU 1985/86:3 och arbetstids- och
ledighetsfrågor i betänkandet AU 1985/86:5.

I motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) diskuteras inledningsvis
på ett mer övergripande sätt utvecklingen på det arbetsrättsliga
området. Enligt motionärerna har ett långvarigt, sammanhängande socialdemokratiskt
regeringsinnehav medfört att de fackliga organisationerna
givits en roll som sträcker sig långt utöver sedvanlig facklig verksamhet.

Organisationerna har genom ett komplicerat och svårgripbart regelsystem
successivt fått sådana befogenheter att de har ett avgörande inflytande på
det politiska och ekonomiska skeendet oberoende av parlamentarisk majoritet.

1 denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelsefullt
instrument. Den syftar — menar motionärerna — i väsentliga delar till
att stärka de fackliga organisationerna, inte den enskilde arbetstagarens
ställning. Den samverkan mellan likvärdiga parter som präglade den s. k.
svenska modellen har ersatts med en strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas
ställning utan att ge dem en avgörande dominans.

Organisationerna har blivit en del av den politiska maktapparaten och har
dessutom allt oftare tagit på sig rollen av ”storebror” gentemot medlemmarna.

Den princip som enligt motionärerna borde vara vägledande för den
arbetsrättliga lagstiftningen är att beslut om medinflytande skall läggas så
nära de enskilda arbetstagarna som möjligt. I avgörande avseenden syftar
emellertid den nuvarande lagstiftningen till att stärka de centrala fackliga
organen. Härigenom har den enskilde arbetstagarens och fackföreningsmedlemmens
ställning försvagats, fortsätter motionärerna.

I inflytandefrågorna måste man ta sikte på att engagera de enskilda anställda
i de frågor som rör dem nära. Besluten måste emellertid alltid tas av
dem som har att bära ansvaret. Organisatoriska lösningar måste få en lokal
förankring.

Det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten måste inriktas
på att förbättra arbetsmarknadens funktion och samspelet mellan
olika lagar. Byråkratisering och centralstyrning måste undvikas. Reglerna
måste utformas så klart och entydigt att arbetstagarna, fackliga representanter
och arbetsgivarna på arbetsmarknaden på förhand kan avgöra vilken
rätt de har. Där lagstiftning inte är nödvändigt av rättssäkerhetsskäl bör
lagstiftning undvikas.

Slutligen anser motionärerna att det bör övervägas om inte lagstiftning
erfordras i syfte att stärka den enskildes rätt gentemot de stora organisationerna.

Utskottet vill för sin del först slå fast att det bakom huvudtankarna i den
arbetsrättsliga lagstiftningen funnits en bred uppslutning. Utvecklingen på
det arbetsrättsliga lagstiftningsområdet och på avtalsområdet har enligt utskottets
uppfattning varit till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet
och samhället.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att det är genom de fackliga
föreningarna som den enskildes intressen bör tillvaratas på arbetsplatserna.

1** Riksdagen 1985/86. 18sami Nr 1

Fackföreningarna erkänns således som företrädare för sina medlemmar. AU 1985/86:1
Det ankommer sedan på föreningarna att i sitt förhandlingsarbete vara
lyhörda för medlemmarnas önskemål och hålla nära kontakt med dessa.

Med anledning av vad som i motion 2715 förs fram om att arbetsrätten
måste inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion och på att undvika
byråkratisering och centralstyrning vill utskottet framhålla att en av
huvudtankarna bakom MBL bl. a. varit att man genom avtal skall finna
obyråkratiska och effektiva former för medinflytandet.

När det slutligen gäller organisationernas roll och inflytande vill utskottet
hänvisa till att frågor som hänger samman med maktfördelning och
demokrati skall utredas av en särskild kommitté som tillsatts av regeringen
(Dir 1985:36). En av huvuduppgifterna för kommittén blir enligt direktiven
att se över hur organisationerna utövar sitt inflytande och vilka möjligheter
de enskilda medlemmarna har att påverka organisationernas handlande.

Mot bakgrund av det anförda bör motion 1984/85:2715 i denna del inte
föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.

Från andra utgångspunkter framförs i vpk-motion 1984/85:2124 stark
kritik mot MBL:s utformning. Enligt motionen har MBL karaktären av en
klassamarbetslag. Vpk har alltsedan lagens tillkomst lagt fram ett alternativ
som ger de anställda demokratiska fri- och rättigheter på arbetsplatserna.

Till enskildheterna i detta förslag återkommer utskottet i senare avsnitt.

Enligt motionärerna är det nu — ca tio år efter lagens tillkomst och sedan
utvecklingsavtal tecknats — tid för en utvärdering av MBL. Därvid bör bl. a.
följande frågor ställas i förgrunden:

1. Har M BL påverkat fackföreningarnas självständighet och möjligheter
att som partsföreträdare utforma från arbetsköparna självständiga alternativ? 2.

Har med MBL de arbetandes inflytande och makt vidgats eller har
arbetsköparsidan genom samarbetspolitiken flyttat fram sina positioner?

3. Vilka nya sociala dimensioner har tillförts arbetslivet med MBL?

4. Hur har de arbetande kunnat påverka arbetslivets effektivitets- och
teknikutveckling?

Utskottet kan konstatera att vpk har ett grundläggande synsätt beträffande
M BL:s utformning som utskottet inte kan ställa sig bakom. Med hänvisning
härtill, och till det omfattande översynsarbete på detta lagstiftningsområde
som ägt rum under senare år, avstyrker utskottet yrkandet i vpkmotion
1984/85:2124 om en utvärdering av MBL.

Gränsdragningen mellan tryckfrihet och medbestämmande

Utskottet behandlar i detta avsnitt regeringens skrivelse 1984/85:155 om
gränsdragningen mellan tryckfrihet och medbestämmande.

Tryckfrihetsförordningen (TF) innehåller grundläggande bestämmelser
till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Bl. a. finns regler som tar sikte på en utgivares befogenhet att bestämma
över innehållet i en periodisk skrift (5 kap. 3 §). MBL innehåller regler om
arbetstagarinflytande på alla frågor som faller inom ramen för förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare. Genom MBL begränsas emellertid 8

denna lags tillämpningsområde med avseende på vissa angivna typer av AU 1985/86:1
verksamheter, däribland sådana som berörs av de grundlagsfästa tryckfrihetsprinciperna
(jfr prop. 1975/75:105, bil. 1, s. 210 o 329 ff). Bestämmelsen
innebär att arbetsgivares verksamhet som är av religiös, vetenskaplig,
konstnärlig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt
eller annat opinionsbildande ändamål undantas från lagens tillämpningsområde
när det gäller verksamhetens mål och inriktning.

1 en motion till riksdagen under 1980/81 års riksmöte (nr 1810) begärdes
en utredning för att undanröja den oklarhet som motionärerna ansåg föreligga
om tolkningen av 2 § MBL i förhållande till TF. Motionen behandlades
av arbetsmarknadsutskottet, som inhämtade yttranden över motionen
från vissa remissinstanser och från konstitutionsutskottet. I sitt betänkande
(AU 1981/82:2) uttalade arbetsmarknadsutskottet att det fanns anledning
att utreda hur MBL och TF förhåller sig till varandra och att regeringen
borde få överväga formerna för utredningsarbetet. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (rskr. 1981/82:40).

Mot bakgrund av riksdagens beslut tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet
tre särskilda utredare för att utreda förhållandet
mellan TF och MBL. Resultatet har lagts fram i betänkandet (Ds A
1984:4) Tryckfrihet och medbestämmande. Utredarnas uppdrag har varit
att analysera hur långt de arbetsrättsliga reglerna i MBL sträcker sig i olika
hänseenden med tanke på de i grundlag fastlagda principerna för tryckfriheten.
De har emellertid inte ansett det lämpligt att uttala en egen mening
om de rättspolitiska aspekterna på gränsdragningsfrågan och att i enlighet
därmed lägga fram ett förslag till lagändring. Utredarna har dock i syfte att
konkretisera den kritik som från rättsliga utgångspunkter kan riktas mot 2 §

MBL angett en alternativ utformning av paragrafen. Enligt utredarna måste
emellertid liksom för närvarande den närmare gränsdragningen vara en
uppgift för rättstillämpningen. Utredarna har framhållit att behovet av en
lagändring från rättspolitiska utgångspunkter till väsentlig del torde bero
av i vad mån det visar sig möjligt för parterna inom den berörda delen av
arbetsmarknaden att nå resultat i förhandlingar om medbestämmandeavtal
— en fråga som utredarna inte ansåg sig kunna bedöma.

Departementschefen konstaterar inledningsvis att även om remissvaren
över utredningen givit vid handen att meningarna går isär på vissa punkter,
så Finns det en gemensam utgångspunkt, nämligen intresset att värna om de
grundläggande tryckfrihetsprinciperna. Denna grundsyn har också kommit
till uttryck i de gemensamma värderingar som berörda parter givit uttryck
åt i det utvecklingsavtal som har träffats för massmediaområdet. Detta
talar enligt departementschefen för att det finns förutsättningar för parterna
själva att lösa de problem som Finns på området.

Mot den angivna bakgrunden bör man enligt departementschefen genom
avtal och i den praktiska tillämpningen kunna söka lösningar på de problem
som kan uppkomma. Slutsatsen är sålunda att det för närvarande inte
krävs ytterligare lagstiftning om gränsdragningen mellan TF och MBL i
syfte att trygga de grundlagsfästa tryckfrihetsprinciperna.

Utvecklingen kommer emellertid att följas med största uppmärksamhet.

Skulle det visa sig att problemen inte har kunnat lösas på ett ändamålsenligt 9

sätt får frågan om särskild lagstiftning tas upp till en förnyad prövning, AU 1985/86:1
framhålls avslutningsvis.

Utskottet har inget att invända mot vad som anförs i den aktuella skrivelsen
och föreslår att den läggs till handlingarna.

Information och förhandlingar i mindre företag

Det är en av grundreglerna i MBL att arbetsgivarens informations- och
förhandlingsskyldighet skall fullgöras mot den lokala arbetstagarorganisationen.
Detta förutsätter att det finns en sådan organisation på arbetsplatsen.
I 10—17 §§ finns regler om förhandlingsrätt och i 18 — 22 §§ regler om
rätt till information. Skyldigheten för arbetsgivarna att på grund av dessa
regler träda i förhandling resp. lämna information skall fullgöras mot den
lokala arbetstagarorganisationen om det finns en sådan på arbetsplatsen
(14 resp. 20 §).

I motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) anförs att på de
mindre arbetsplatser som inte har någon facklig klubb kommer arbetsgivarens
fackliga motpart att utgöras av den fackliga avdelningen. Detta leder
till att arbetstagarna ofta representeras av en facklig ombudsman utan anknytning
till det företag det gäller. Ombudsmannen kan ha sin verksamhet
förlagd till en ort långt ifrån den aktuella arbetsplatsen, med begränsade
möjligheter att sätta sig in i de förhållanden som där råder. Det föreligger
heller inte någon skyldighet för en sådan facklig representant att i förväg
samråda med de anställda. Därför förekommer det enligt motionärerna att
väsentlig information når de anställda på företaget först långt efter det att
arbetsgivarna fullgjort sin lagstadgade informations- eller förhandlingsskyldighet
gentemot den fackliga organisationen.

Det angivna förhållandet strider — fortsätter motionärerna — mot det
grundläggande syftet med lagen, nämligen att ge ett ökat inflytande åt de
direkt berörda på arbetsplatserna. Det finns därför skäl att överväga att
ändra MBL:s utformning för de små företagen genom att lämna en garanti
för de lokalt anställda om deltagande i och direkt ansvar vid förhandlingar
och information. Rätten att, om så önskas, anlita ett fackligt ombud bör
också garanteras. Regeringen bör få i uppdrag att göra en översyn av MBL
med syfte att stärka de lokalt anställdas inflytande.

1 motion 1984/85:330 framhåller Arne Fransson m. fl. (c) att centraliseringen
inom fackföreningsrörelsen gör att avståndet från den lilla arbetsplatsen
till en facklig ombudsman kan vara mycket långt. Förhandlingsoch
informationsskyldighet enligt MBL skall ändå fullgöras med denna när
facklig förtroendeman saknas på arbetsplatsen. På sådana företag bör det
enligt motionärernas uppfattning vara möjligt att tillämpa en särordning
utan byråkrati men med ett reellt medbestämmande från de anställda.

MBL i de små företagen bör mot den angivna bakgrunden kunna tillämpas
så att inledande information och förhandling kan ske direkt med de
anställda i företaget. Det som då hänt rapporteras skriftligen omedelbart till
vederbörande fackliga organisation. Efter en rimlig respittid bör arbetsgivarens
skyldigheter enligt MBL anses vara fullgjorda. Förslag till lagändring
med denna inriktning bör begäras av regeringen. 10

I samma motion föreslås även att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens AU 1985/86:1

familj skall undantas från MBL. Därmed skulle i realiteten alla egenföretagare
komma att undantas, och den undantagsregel för tillämpningen som
redan finns i lagen om anställningsskydd beträffande familjemedlemmar
skulle också komma att gälla på medbestämmandeområdet.

I motion 1984/85:781 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, m, fp) föreslås
ändringar i 14 och 20 §§ med innebörd att förhandlingsskyldigheten
kan sägas vara uppfylld om förhandling förs med de anställda och ingen av
dessa begärt att frågan skall föras vidare till den lokala fackliga organisationen.
Likaså skall informationsskyldigheten sägas vara uppfylld om de anställda
informeras och ingen av dessa krävt att informationen av företaget
skall föras vidare till den lokala fackliga organisationen.

Stig Josefson m. fl. (c) framför i motion 1984/85:1448 yrkande om likalydande
förändringar i 14 och 20 §§ MBL som i motion 1984/85:781.

Liknande motionsyrkanden har behandlats tidigare av utskottet. Under
1983/84 års riksmöte (AU 5) aktualiserades frågan på ett särskilt sätt mot
bakgrund av att den lokala förankringen av medbestämmandet tagits upp
till diskussion i nya arbetsrättskommitténs betänkande MBL i utveckling.

Kommittén ansåg att det inte borde komma i fråga att gripa in med lagstiftning
i syfte att fastställa att arbetstagarnas rätt till medbestämmande skall
utövas i viss form eller genom något visst slag av representation eller liknande.

Utskottet ansluter sig även i år till detta ställningstagande. Med lagens
utformning är medbestämmandet en del av den fackliga verksamheten. Hur
denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas av arbetstagarna
och de fackliga organisationerna. Det bör följaktligen överlåtas åt parterna
på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga formerna för förhandling
och information med utgångspunkt i den allmänna grundsatsen
att tyngdpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala nivån. 1
sammanhanget bör erinras om att det i 1982 års utvecklingsavtal mellan
SAF-LO-PTK särskilt framhålls att formerna för samverkan och medbestämmande
skall anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna
och att det beträffande mindre arbetsplatser utan lokal facklig organisation
förutsätts att det skall kunna utses kontakt- eller arbetsplatsombud.

Mot den angivna bakgrunden kan det inte anses påkallat för riksdagen
att i dag initiera en lagstiftning som ingriper i parternas möjligheter att gå
vidare och avtalsvägen göra de anpassningar som motiveras av de skiftande
förhållandena som råder inom olika branscher.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1984/

85:330, 781, 1448 och 2715 i aktuella delar.

I detta sammanhang tar utskottet upp motion 1984/85:1460 av Anita
Modin m. fl. (s), i vilken läggs fram förslag om regionala förtroendemän
m. m. Motionärerna anför bl. a. att medlemmar på arbetsställen med få
anställda får en mycket sämre bevakning av sina fackliga intressen än medlemmar
på större arbetsställen. Det hänger då främst på de praktiska förutsättningarna.
Produktionen är t. ex. ofta beroende av samtliga anställdas
närvaro.

Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att arbetsrättskommitténs 11

förslag om en regional organisation med fackliga förtroendemän skall ge- AU 1985/86:1
nomföras. Härvid ingår att dessa skall ha tillträdesrätt till arbetsplatserna.

Förslaget om regionala förtroendemän föreslås bli genomfört etappvis,
medan förslaget om tillträdesrätt till arbetsplatserna för de regionala förtroendemännen
bör kunna genomföras omgående. Ett genomförande av den
första etappen beräknas kosta ca 50 milj. kr., vilket innebär en höjning av
arbetsgivaravgiften med 0,015 % vid permanent finansiering.

Förtroendemannalagen, som motionen närmast berör, innehåller ett antal
grundläggande regler om den fackliga verksamheten på arbetsplatserna
som syftar till att underlätta de fackliga förtroendemännens arbete.

Den aktuella frågan om regionala förtroendemän har diskuterats ända
sedan förtroendemannalagens tillkomst. Krav på lagstiftning har från fackligt
håll ställts om vad som kommit att kallas regionala förtroendemän. Nya
arbetsrättskommittén (NARK) föreslog år 1977 vissa ändringar i förtroendemannalagen
som bl. a. tillgodosåg önskemålen på denna punkt. Förslaget
låg till grund för en omarbetning av lagen som gjordes inom arbetsmarknadsdepartementet.
Resultatet av detta arbete offentliggjordes genom att
ett förslag till ny förtroendemannalag överlämnades till lagrådet för yttrande
i oktober 1978. I lagrådsremissen föreslogs bl. a. rätt för regionala
förtroendemän att få tillträde till arbetsplatser där de själva inte är anställda.
Lagförslaget, som lämnades utan erinran av lagrådet, kom dock efter
hård kritik från skilda håll aldrig att föreläggas riksdagen.

När det gäller frågan om tillträdesrätt till arbetsplatserna för regionala
förtroendemän skall detta ses mot bakgrund av att förtroendemannalagen i
princip enbart avser fackliga förtroendemän som är anställda på arbetsplatsen.
Lagens regler kan således inte åberopas gentemot andra arbetsgivare
eller på en annan arbetsplats, även om förtroendemännen skulle ha fackliga
uppgifter också på denna arbetsplats. Lagen gäller inte heller fackliga funktionärer,
t. ex. ombudsmän, som är anställda hos en organisation, även om
deras verksamhet skulle vara förlagd ute på arbetsplatserna. Sådan facklig
verksamhet som inte är knuten till de anställda på arbetsplatsen står alltså
utanför förtroendemannalagen.

Utskottet är medvetet om att den fackliga verksamheten vid de små arbetsplatserna
kan medföra problem av det slag motionärerna pekar på. Det
finns emellertid skäl erinra om att lagen inte utesluter facklig verksamhet
som bedrivs av andra fackliga företrädare än anställda på arbetsplatsen.

Deras behov av att komma in på arbetsplatsen ifrågasätts normalt inte, även
om den lagfästa rätten till tillträde saknas. Inom stora delar av arbetsmarknaden
har dessutom problemet lösts genom kollektivavtal.

Utskottet utgår från att de frågor motionärerna tar upp uppmärksammas
i det kontinuerliga översynsarbetet inom arbetsmarknadsdepartementet på
det arbetsrättsliga området. Frågan om en uppbyggnad av en regional förtroendemannaorganisation
har för övrigt också statsfinansiella aspekter
som bör prövas i ett vidare sammanhang än det föreliggande. Motion 1984/

85:1460 bör med hänvisning härtill inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Facklig vetorätt vid entreprenader

AU 1985/86:1

Bestämmelserna i 38—40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med
de fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli utlagda på
entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhandlingarna
har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entreprenaden
(motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang
arbetsgivaren vill genomföra kan antas medföra att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är
godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan
det medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet
kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot
bestämmelserna.

Den fackliga vetorätten tas upp i tre motioner. I motion 1984/85:2715 av
Alf Wennerfors m. fl. (m) framhålls bl. a. att vetorättsreglerna används av
de fackliga organisationerna för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers
verksamhet. Vetorätten har därigenom kommit att användas på ett
sätt som inte varit åsyftat och inte heller kan accepteras i ett rättssamhälle.

Lösningen av sådana problem kan enligt motionärerna inte hänskjutas till
en reglering genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden, utan ingripande
bör ske genom lagstiftning. Reglerna i MBL om facklig vetorätt bör
därför avskaffas.

Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) anför i motion 1984/85:1446 att det
måste betraktas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp
skall kunna stoppa småföretag från att få arbete av det enda skälet att det
saknas kollektivavtal/hängavtal samt att dess enda chans till rättelse är att
det upphandlande företaget tar en process i arbetsdomstolen med sin fackliga
motpart. Skyddet för de små företagen i detta sammanhang menar man
vara alldeles för svagt. 39 § MBL bör därför ändras på så sätt att arbetstagarorganisation
inte ges möjlighet att utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor
till att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal från att
konkurrera på likvärdiga villkor. Även Eric Hägelmark (fp) yrkar på en
sådan ändring i 39 § MBL. Detta sker i motion 1984/85:2648. Motionären
pekar särskilt på enmansföretagarnas situation och hänvisar till att näringsfrihetsombudsmannen
gjort arbetsmarknadsministern uppmärksam på de
hinder som föreligger för ensamföretagare att verka som underentreprenör.

Riksdagen har åtskilliga gånger tidigare haft att ta ställning till motioner
med yrkanden om slopande eller inskränkning av M BL:s bestämmelser om
entreprenadavtal. Riksdagen har avvisat motionsförslagen. Arbetsmarknadsutskottet
har bl. a. hänvisat till att nya arbetsrättskommittén har studerat
rättsreglernas tillämpning utan att finna belägg för att reglerna i någon
större omfattning skulle utnyttjas för andra syften än de avsedda. Kommittén
fann inte heller några skäl att föreslå några regeländringar. Vidare
har utskottet pekat på att utvecklingen på entreprenadområdet aktivt skall
följas av det genom utvecklingsavtalet SAF-LO-PTK inrättade Rådet för
utvecklingsfrågor.

En omständighet som tillkommit sedan utskottet föregående riksmöte
behandlade hithörande frågor är ett regeringsbeslut den 28 mars 1985 med 13

anledning av att näringsfrihetsombudsmannen (NO) i en skrivelse till ar- AU 1985/86:1
betsmarknadsdepartementet fäst regeringens uppmärksamhet på vissa förhållanden
inom elektrikerbranschen, som enligt NO:s mening försvårar för
seriösa enmansföretagare att få tillträde till marknaden och att utöva sin
näring. Problemen hänger enligt NO:s uppfattning bl. a. samman med det
sätt på vilket Svenska Elektrikerförbundets avdelning 1 i Stockholm (Elettan)
tillämpar reglerna om facklig vetorätt i MBL.

Bakgrunden till NO:s skrivelse var i korthet att en enmansföretagare
inom elektrikerbranschen hade påtalat hos NO att El-ettan dels vägrat godkänna
hans företag som underentreprenör åt ett företag på den grunden att
företaget inte hade tecknat kollektivavtal, dels vägrat teckna avtal med
ensamföretagaren på den grunden att företaget saknade anställda. Bakgrunden
till El-ettans vägran var enligt NO:s skrivelse att Svenska Elektrikerförbundets
kongress fattat ett generellt beslut om att inte teckna avtal
med enmansföretag, bl. a. med hänvisning till den enligt förbundet rådande
överetableringen i branschen.

Till saken hör att enmansföretagaren i fråga inte heller erhållit medlemskap
i Elektriska arbetsgivareföreningen, eftersom han saknade anställda
och därmed inte ansågs som arbetsgivare. Inte heller på den vägen kunde
han således få teckna kollektivavtal. Samma förhållande gäller för övriga
enmansföretag inom elektrikerbranschen. El-ettans generella vägran att —
oavsett om grund för veto enligt 38 § medbestämmandelagen föreligger
eller inte — godkänna enmansföretag som underentreprenörer i kombination
med vägran att låta dem teckna avtal utgjorde, anförde NO, ett effektivt
hinder mot att enmansföretag får verka som underentreprenörer. Medbestämmandeförfarandet
borde enligt NO:s mening inte få användas för
att försvåra verksamheten för företag, om det inte finns fog för veto. Om så
sker systematiskt, såsom tycks vara fallet vad gäller El-ettan, eller annars i
större omfattning synes en lagändring behöva övervägas.

Vid arbetsmarknadsdepartementets beredning av ärendet framgick att
bakgrunden till El-ettans vägran att som underentreprenörer godta enmansföretagare
som inte är bundna av kollektivavtal inte var att hänföra till
tillämpning av reglerna om facklig vetorätt i medbestämmandelagen. I själva
verket var orsaken en tillämpning av ett förbundsavtal mellan Svenska
Elektrikerförbundet och Elektriska arbetsgivarföreningen.

Mot denna bakgrund saknas enligt regeringens bedömning anledning att
med utgångspunkt i NO:s framställning överväga lagändringar i medbestämmandelagens
regelsystem.

I regeringsbeslutet anför regeringen avslutningsvis:

Reglerna om facklig vetorätt i medbestämmandelagen fyller enligt regeringens
mening en viktig funktion genom att motverka försök till kringgående
av lagar eller träffade kollektivavtal för arbetet. Samtidigt bör framhållas
betydelsen av enmansföretagens verksamhet för effektiviteten och
utvecklingen inom näringslivet. Regeringen ser därför allvarligt på en utveckling
som kan leda till att kollektivavtal på arbetsmarknaden får till
effekt att seriösa enmansföretagare väsentligen hindras från att verka på
marknaden. Enligt regeringens bedömande måste det ligga också i arbetsmarknadsparternas
intresse att slå vakt om etableringsfriheten och att vara 14

vaksamma på att etableringshindrande effekter m. m. av träffade avtal inte AU 1985/86:1
uppstår. Det förtjänar i detta sammanhang att nämnas att utvecklingen på
entreprenadområdet enligt en anteckning i förhandlingsprotokollet till utvecklingsavtalet
mellan SAF och LO/PTK hör till de frågor som parterna
aktivt skall följa i det mellan parterna inrättade Rådet för utvecklingsfrågor.

NO har enligt sin instruktion (SFS 1982:1048) att från konkurrenssynpunkt
särskilt granska olika former av etableringshinder (jämför prop.

1981/82:165 s. 232). Regeringen ser det som naturligt att NO inom ramen
för detta uppdrag kan ta upp överläggningar med berörda arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer i syfte att verka för bättre näringsutövning på
entreprenörsområdet. Några ytterligare åtgärder finnér regeringen nu inte
vara påkallade.

Som nyss nämnts har utskottet tidigare inte ansett att det funnits anledning
föreslå några regeländringar i MBL:s bestämmelser om entreprenadavtal.

Enligt det ovan redovisade regeringsbeslutet har regeringen efter en ingående
beredning med anledning av NO:s skrivelse kommit till samma slutsats i
anslutning till det här refererade ärendet.

Utskottet vill instämma i vad som mer generellt anförs av regeringen i
dess beslut. Det gäller bl. a. vikten av att etableringshindrande effekter
m. m. av träffade avtal inte uppstår. Som också redovisas i regeringsbeslutet
har parterna överenskommit om att följa utvecklingen på entreprenadområdet.

Utskottet vill härutöver stryka under NO :s uppgift att granska olika former
av etableringshinder. Utskottet har under sin behandling av frågan
informerats av NO om att diskussioner för närvarande förs mellan NO och
berörda parter med anledning av regeringsbeslutet.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört avstyrks motionerna 1984/

85:1446, 2648 och 2715 i aktuella delar.

Fackliga stridsåtgärder

Det finns en grundlagsfäst rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Det har
samtidigt i huvudsak överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva genom
avtal lösa uppkommande frågor på det fackliga området.

Ett exempel på en stridsåtgärd är när en facklig organisation utlyser
blockad mot ett företag. Den stridsåtgärden behandlas i fyra motioner.

Alf Wennerforsm. fl.(m) anför i motion 1984/85:2715 bl. a. att principen
om balans mellan parterna i den bemärkelsen att en stridsåtgärd skall kunna
bemötas med en motåtgärd inte råder då en facklig organisation utlyser
blockad mot ett företag.

Det är därför ett oavvisligt krav att fackliga organisationer inte utnyttjar
blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten
eller den enskildes fri- och rättigheter. På senare år har det dock,
anför motionärerna, visat sig att fackliga organisationer i ökande utsträckning
utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas som stötande
för rättsmedvetandet.

Blockad tillämpas ofta mot enmansföretagare som inte önskar sluta kollektivavtal
eftersom anställda saknas. Det förekommer också att blockad 15

1*** Riksdagen 1985/86. 18sami Nr 1

tillämpas mot företag vars anställda av olika skäl inte önskar ansluta sig till AU 1985/86:1

en facklig organisation och som inte heller önskar att arbetsgivaren tecknar

kollektivavtal.

Blockad mot enmansföretag bör över huvud taget inte få förekomma.

Beslut härom bör fattas snarast. I övrigt föreslår motionärerna att en utredning
bör få i uppgift att utarbeta förslag till lagfästa regler i syfte att begränsa
blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadens parters
eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.

1 det sammanhanget bör också frågan om fackliga organisationers rätt att
genom stridsåtgärder riktade mot en arbetsgivare försöka lösa interna fackliga
konflikter utredas. Detta kan t. ex. förekomma främst i samband med
gränsdragningskonflikter mellan olika fackförbund.

Såsom redovisats i det föregående anser Arne Fransson m. fl. (c) i motion
1984/85:330 att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj inte bör omfattas
av bestämmelserna i MBL, vilket enligt motionen innebär att i realiteten
alla egenföretagare undantas från lagen. Från den utgångspunkten föreslås
vidare i motionen att förbud införs mot stridsåtgärder som riktar sig
mot enmans- och familjeföretag. Blockad mot sådana företag bör förklaras
som omotiverad stridsåtgärd och därmed förbjudas.

Med i huvudsak liknande motiveringar begärs i motion 1984/85:1441 av
Filip Fridolfsson m. fl. (m) förbud mot blockader av företag utan fackligt
anslutna bland de anställda och i motion 1984/85:1452 av Marianne Karlsson
m. fl. (c, m, fp) förbud mot blockader av enmansföretag.

Utskottet vill först erinra om att rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden
finns fastslagen i grundlagen (2 kap. 17 § regeringsformen).

Denna grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas genom lag eiler kollektivavtal.
I lagen om offentlig anställning (LOA) finns regler som bl. a. begränsar
rätten till stridsåtgärder i fråga om arbete som består av myndighetsutövning.
1 övrigt saknas lagstiftning för arbetsmarknaden i stort som
begränsar rätten att gå till strid när avtal inte gäller. Regler om fredsplikt i
kollektivavtalsförhållande finns i 41 —45 §§ i MBL. Flertalet av dessa senare
regler har överförts till MBL från äldre lagstiftning utan större ändringar.

Yrkandena i här refererade motioner om begränsning av blockadrätten
har tidigare behandlats av utskottet men avstyrkts med hänvisning till att
det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning
i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det får ankomma på parterna att
på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som skall gälla
vid användande av ekonomiska stridsåtgärder. 1 sammanhanget bör nämnas
att frågor om blockad m. m. för närvarande utreds inom ramen för en
pågående utredning rörande kartläggning av arbetskonflikter, den s. k.
konfliktutredningen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1984/

85:330, 1441,1452 och 2715 i aktuella delar beträffande blockad av enmansföretag.

Med samma synsätt avstyrks även yrkandet i motion 1984/85:2715 om
begränsning av blockadrätten i övrigt. 16

Skadestånd

AU 1985/86:1

Inom arbetsrätten används nästan enbart skadestånd för att sanktionera det
regelsystem som byggts upp genom lagstiftning och avtal. Man skiljer mellan
ekonomiska och allmänna (ideella) skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet
skall ersätta ekonomiska förluster, t. ex. den inkomst av lön en
arbetstagare går miste om genom ett avskedande utan sakliga skäl. Det
allmänna skadeståndet anses ha till uppgift att inskärpa vikten av att lagregler
och ingångna kollektivavtal iakttas. Denna form av skadestånd brukar
sägas ha en preventiv funktion.

I en av de motioner utskottet behandlar i detta sammanhang, vpk :s partimotion
1984/85:2124, föreslås ett slopande av strejkskadestånden och en
utmönstring av fredspliktsbestämmelserna ur MBL. Förslaget, som utgör
ett förstahandsyrkande i motionen, är en konsekvens av en helhetssyn på de
arbetsrättsliga frågorna som utskottet inte ansett sig kunna dela.

Enligt utskottets uppfattning skall det inte råda någon tvekan om att
arbetsfred skall råda under avtalstid. De som bryter mot fredsplikten bör
därför göra det vid äventyr av ett rättsligt ansvar. Skadestånd är därvid
inom arbetsrätten den gängse sanktionsformen. Utskottet avstyrker med
det anförda vpk-motionen 1984/85:2124 i denna del.

Diskussionen beträffande skadestånd i arbetsrätten har i hög grad kommit
att handla om den s. k. 200-kronorsregeln. Bakgrunden är att det i 1928
års kollektivavtalslag fanns en införd bestämmelse som innebar att en enskild
arbetstagare för ett avtals- eller lagbrott inte fick ådömas skadestånd
med högre belopp än 200 kr. Bestämmelsen hade sin praktiska tillämpning
vid olovliga strejker. Riksdagsbehandlingen år 1976 av regeringsförslaget
till MBL innebar att 200-kronorsregeln utgick ur den nya lagen.

För ett år sedan biföll riksdagen ett regeringsförslag med innebörd att en
ny bestämmelse infördes i 60 § MBL som motsvarar den tidigare 200-kronorsregeln
(prop. 1983/84:165, AU 1984/85:3). Samtidigt infördes nya regler
som var avsedda att förstärka de överläggningar som lokalt skall äga
rum när en olovlig arbetskonflikt har brutit ut. Detta innebar bl. a. att skadestånd
normalt inte skall dömas ut om arbetsnedläggelsen upphört senast
när de första överläggningarna enligt 43 § tas upp mellan arbetsgivaren och
fackklubben.

Alf Wennerfors m. fl. (m) vänder sig i motion 1984/85:2715 mot den ovan
angivna nya regeln. De menar att man därmed givit ett erkännande av den
olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta
riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisationen som mot arbetsgivaren,
innebär denna ordning ett undergrävande också av de fackliga organisationernas
auktoritet och därmed av deras möjligheter att hävda sin
ställning som avtalsslutande part. Detta anser motionärerna utgöra ett allvarligt
avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger
under avtalsperioden. De regler som gäller i fråga om skadestånd vid olovliga
konflikter vid MBL:s ikraftträdande bör därför återinföras, slutar motionärerna.

Motionärerna anser också att 60 § MBL bör ges tillbaka sin tidigare lydelse,
dvs. att 200-kronorsregeln tas bort.

I vpk-motionen 1984/85:2124 förs fram ett andrahandsyrkande som in -

nebär att 200 kr. i skadeståndsbelopp inte skall få överskridas. Vidare före- AU 1985/86:1

slås den ändringen i samma paragraf — 60 § — att det skall föras in ett
förbud mot att avskeda arbetstagare för deltagande i strejk.

1 samband med behandlingen av det redovisade regeringsförslaget om
den s. k. 200-kronorsregeln anförde utskottet bl. a. att det måste vara ett
riktigt grepp att lägga en ökad tonvikt vid åtgärder som har till syfte att
komma till rätta med de bakomliggande faktorer som utlöser olovliga konflikter.
Om man gör detta på det sätt som föreslogs i propositionen ansåg
utskottet att det samtidigt skulle bli möjligt att tona ned den roll som man på
många håll i den allmänna debatten vill tillmäta skadestånden. Den funktion
dessa kan ha för att förebygga att olovliga stridsåtgärder uppkommer
borde inte överdrivas, menade utskottet. Skadeståndens uppgift borde vara
att stryka under den rättsliga grundsatsen att träffade kollektivavtal skall
respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Enligt utskottets mening
tillgodoser förslaget till en modifierad 200-kronorsregel väl dessa syften.
Utskottet finner inte anledning att ha en annan uppfattning i dag.

Med anledning av vpk:s andrahandsyrkande om 200 kr. som ett högsta
belopp som inte får överskridas vill utskottet erinra om att arbetsdomstolen
som huvudregel hållit fast vid den tidigare 200-kronorsregeln. För ett begränsat
antal fall, som bedömts ha varit särskilt allvarliga och speciella, har
man emellertid ansett det vara lämpligt att göra ett undantag. Som utskottet
tidigare framhållit — se AU 1984/85:3 — bör det även i fortsättningen
finnas en sådan möjlighet för domstolen.

Utskottet vidhåller även sin tidigare uppfattning att man för speciella
situationer inte kan avhända sig möjligheten att tillgripa ett skiljande från
anställning som en sista utväg när andra åtgärder för att bilägga en konflikt
har visat sig vara verkningslösa.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1984/85:2124 och 1984/

85:2715 i aktuella delar.

Utskottet övergår härefter till att behandla yrkanden om utredning av
skadestånden i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

1 motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) konstateras att flertalet
fall görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren och den
berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs därvid skadestånd för rent bagatellartade förseelser.
Ofta betalar främst mindre företag hellre ett informellt skadestånd än
att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser
detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen. Även om skadeståndskraven
många gånger kan vara orimliga och strider mot lagens anda, föredrar
många företagare att köpa sig husfrid. Mot denna bakgrund finns det
enligt motionärerna anledning att analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar
i lagstiftningen att det av denna klart kan utläsas i vilka fall och under
vilka former skadestånd kan utkrävas. Det begärs i motionen att regeringen
skall låta göra en sådan analys och lägga fram förslag till åtgärder i linje
med motionens syfte.

Behovet av utredning om skadestånden tas också upp i motion 1984/ 18

85:1439 av Rolf Clarkson m. fl. (m, c). Motionärerna pekar bl. a. på att AU 1985/86:1
arbetstagarna efter hand fått ett ökat inflytande gentemot arbetsgivarna.

Vidare framhålls att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas som
både svårtolkad och svårtillgänglig, vilket inte minst innebär problem för
småföretagen. Även välmenande arbetsgivare gör felbedömningar, vilket
kan resultera i dryga skadeståndsbelopp.

Genom 1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit än mer kännbara.

Det gäller bl. a. avskaffandet av 200-kronorsregeln och slopandet av arbetsgivarnas
avdragsrätt för allmänna skadestånd.

Motionärerna föreslår att en utredning bör tillsättas med uppgift att
skyndsamt ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen
att en rimligare relation uppnås mellan de skadestånd som kan
utdömas mellan en mindre arbetsgivare och arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet
i betydligt högre grad än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd
över huvud taget skall utdömas eller ej.

1 motionen föreslås också att denna utredning av skadestånden i den
arbetsrättsliga lagstiftningen också bör ges i uppdrag att analysera konsekvenserna
av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de s. k.
informella skadestånd som särskilt mindre arbetsgivare erbjuds betala av
de fackliga organisationerna i stället för en ofta kostbar och slitsam process
i arbetsdomstolen.

Utskottet tar först upp frågan om s. k. informella skadestånd. Utskottet
har tidigare (senast i AU 1984/85:3) framhållit att det ligger i sakens natur
att den part som känner sig förfördelad i arbetsrättsliga tvister skall kunna
liksom i andra civilrättsliga tvister utverka ekonomisk gottgörelse även om
tvisten avgörs på utomrättslig väg. Att den ena parten i en arbetsrättslig tvist
är mindre väl informerad om lagar och avtal, och därför kan anses befinna
sig i ett underläge gentemot motparten ansåg utskottet inte heller utgöra ett
problem som var unikt för förhållandena på arbetsmarknaden. Den saken
menade utskottet i stället borde bedömas utifrån allmänna avtalsrättsliga
principer som gäller för vår rättsordning i stort.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad motionärerna tar upp om
s. k. informella skadestånd kan i själva verket — som utskottet tidigare
framhållit — sägas vara ett informationsproblem. Det gäller de svårigheter
som kan föreligga särskilt för mindre och oorganiserade arbetsgivare att
hålla sig å jour med rättsutvecklingen på arbetsmarknaden. Sådana problem
bör avhjälpas på annat sätt än genom ändringar i arbetsrättslagstiftningen.

Utskottet vill härutöver — med anledning av vad som framförs i motion
1984/85:1439 om olika skadestånd beroende på företagens storlek — tillägga
att frågan om skadeståndens storlek inom arbetsrätten liksom inom civilrätten
i övrigt i stor utsträckning överlämnats åt rättstillämpningen. En
särlagstiftning för mindre företag skulle bryta mot det mönster som finns
inom arbetsrätten, nämligen att reglerna gäller lika för alla.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser att det finns anledning för
riksdagen att — som föreslås i motionerna 1984/85:2715 och 1984/85:1439
— ta initiativ till att dessa frågor blir föremål för en särskild utredning.

Motionerna bör därför avslås i aktuella delar. 19

Rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen AU 1985/86:1

I vpk-motionen 1984/85:2124 föreslås att den anställde skall kunna bedriva
politisk verksamhet på sin arbetsplats, före eller efter arbetstiden, middagsrast
eller annan ledighet under arbetstiden.

Liknande yrkanden har förts fram från vpk alltsedan MBL-lagens tillkomst
för 10 år sedan. Vid det tillfället framhölls i propositionen (1975/

76:105) att arbetsplatserna borde vara öppna för politisk verksamhet och att
det var av väsentlig betydelse att det politiska meningsutbytet och informationen
i samhällsfrågor kunde på lämpliga vägar beredas insteg även på
arbetsplatserna.

I det aktuella betänkandet InU 1975/76:45 anfördes att det i avvaktan på
erfarenheterna av den nya ordning som arbetsrättsreformen innebar borde
vara tillräckligt att anvisa förhandlingar och kollektivavtal som medel att
åstadkomma inflytande för arbetstagarna när det gäller utnyttjandet av
arbetsplatserna för politisk verksamhet. En lagreglering skulle för övrigt
medföra många svårbemästrade avvägningar, menade utskottet.

Enligt utskottets uppfattning är det naturligt att arbetsplatserna är öppna
för den pågående diskussionen i aktuella samhällsfrågor. Förutsättningarna
härför bör emellertid parterna komma överens om. I likhet med tidigare
år anser sålunda utskottet att någon ändring i MBL inte är erforderlig.

Motion 1984/85:2124 bör därför avslås i motsvarande del.

Facklig styrning av teknikutvecklingen

I vpk-motionen 1984/85:2124 behandlas också konsekvenserna av den
snabba utvecklingen inom främst datatekniken. Utvecklingen får enligt vpk
ofta negativa konsekvenser för enskilda arbetstagare, orter och regioner.

MBL ger inte de arbetande något stöd för ett alternativt användande av
tekniken. Därför måste lagstiftningen utformas så att ny teknik och arbetsorganisation
endast får införas med fackets godkännande. De fackliga organisationerna
måste följaktligen ges en facklig vetorätt vid förhandlingar
om t. ex. teknikavtal.

Utskottet vill först framhålla att den mycket snabba teknologiska utvecklingen
ställer särskilt stora krav på att de anställda ges möjlighet till medinflytande
vid anskaffande av utrustningen, dess användning m. m. Det måste
ligga i berörda parters intresse att införandet av den nya tekniken sker
efter en förtroendefull samverkan på arbetsplatsen. Den tekniska utvecklingen
har också uppmärksammats i utvecklingsavtalet SAF-LO-PTK liksom
i tidigare slutna medbestämmandeavtal. Utskottet anser också att man
i överläggningar parterna emellan bör lösa de frågor som hänger samman
med den tekniska utvecklingen. En utvidgad vetorätt framstår inte som den
bästa vägen att öka de anställdas inflytande, varför motionen avstyrks i
denna del.

MBL i kommuner och landsting m. m.

Hosten 1981 beslöt riksdagen på förslag av utskottet att begära en utredning

som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågorna på de 20

landstings-och primärkommunala områdena (AU 1981/82:4). Mot beslutet AU 1985/86:1
reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse
1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande
gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU 1983/84:5). I
en reservation anförde representanterna för m, c och fp att den begärda
utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt
anställdas förhandlingsrätt.

Alf Wennerfors m. fl. (m) anför i motion 1984/85:2715 att det är principiellt
felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten
och den politiska demokratin skall avgöras genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Vidare medför oklarheten i gränsdragningsfrågorna
risker för ineffektivitet och byråkrati i beslutsfattandet. Motionärerna begär
mot den angivna bakgrunden en genomgripande översyn av gällande
lagar och förordningar i syfte att åstadkomma en klar gränsdragning mellan
den politiska demokratin och berättigade krav på medinflytande för de
offentliganställda.

Arne Fransson m. fl. (c) framhåller i motion 1984/85:330 bl. a. att det nu
är hög tid att skapa större klarhet beträffande MBL på den offentliga sektorn.
Riksdagen bör därför ånyo hos regeringen begära att en särskild
utredning tillsätts beträffande gränsdragningen mellan medbestämmandet
och den politiska demokratin.

1 motion 1984/85:2227 — med motivering i motion 1984/85:2225 —
begär Lars Ernestam (fp) och Karin Ahrland (fp) att gränsdragningsproblemen
mellan de politiskt förtroendevalda och de anställda i kommunerna
och landstingen måste uppmärksammas ytterligare. Medbestämmandet i
kommunerna måste reformeras i syfte att befästa den politiska demokratin.

Motionärerna föreslår att kommunstyrelse och förvaltningsutskott försöksvis
bör — inom ramen för försöksverksamheten med frikommuner — få
underlåta att MBL-förhandla sina förslag. Detta bör även gälla facknämnder.

Även Görel Bohlin (m) kommer i motion 1984/85:2096 in på gränsdragningsproblematiken.
Bl. a. framhålls vikten av att den av riksdagen tidigare
begärda översynen — som syftade till en klarare gränsdragning mellan den
politiska demokratin och de offentligt anställdas inflytande — kommer till
stånd.

Även om utredningen inte blir av anser motionären att 1974 års reform
om representation för personalen i statsmyndigheternas styrelser bör upphävas.

Utskottet konstaterar att det föreligger skilda ståndpunkter i frågan om
behovet av att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska demokratin
och medbestämmandet. Några nya argument som skulle kunna motivera
ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har inte förts fram av
motionärerna.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget i motion 1984/85:2227
om en försöksverksamhet inom ramen för de s. k. frikommunförsöken beträffande
medbestämmandet i kommunerna. Frikommunerna och frilands- 21

tingen har för övrigt tidigare i i år presenterat ca 250 olika dispensönskemål, AU 1985/86:1
som omfattar hela det kommunala verksamhetsområdet. Efter en omfattande
beredningsprocess i regeringens kansli har ett stort antal av dessa önskemål
tillgodosetts. Utskottet kan konstatera att det förslag motionärerna fört
fram inte finns med bland dessa.

Vidare vill utskottet med anledning av förslaget i motion 1984/85:2096
om upphävande av 1974 års reform om representation för personalen i
statsmyndigheternas styrelse hänvisa till att hithörande frågor har behandlats
av verkledningskommittén. Resultatet av kommitténs överväganden
har nyligen presenterats i betänkandet SOU 1985:40: Regeringen, myndigheterna
och myndigheternas ledning. Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling.

Slutligen bör nämnas att frågan om närvarorätten för personalföreträdare
i kommunala nämnder för närvarande behandlas i konstitutionsutskottet
med anledning av regeringens proposition 1984/85:200. I propositionen
föreslås att det införs en permanent lagstiftning som ger kommunernas och
landstingskommunernas anställda en rätt att närvara vid sammanträden
med andra nämnder och styrelser. Med närvarorätten följer yttranderätt.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna 1984/

85:330, 2096, 2227 och 2715 i aktuella delar.

Negativ föreningsrätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Denna
fråga har varit föremål för åtskillig diskussion alltsedan år 1935 i samband
med att förslag till en lag om förenings- och förhandlingsrätt lades fram.

Nya arbetsrättskommittén anför i betänkandet MBL i utveckling (SOU
1982:60) att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén funnit att det
inte finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten
och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När det gäller användningen
av s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal — som kan innebära
att arbetsgivare inte får anställa någon oorganiserad eller någon som
tillhör annan facklig organisation — underströk kommittén betydelsen av
att facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt.
Detta innebar emellertid inte att kommittén ville förorda ett
lagfäst förbud mot organisationsklausuler.

Frågan om medlems rätt till utträde ur en facklig organisation har också
aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde ett utträde ur Sjöfolksförbundet
(dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemmar av det
aktuella förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan
hinder av att förbundets stadgar saknar bestämmelser härom. En uppsägningstid
måste dock iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en
mer fri bedömning var skälig. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till
tre månader.

Hithörande frågor tas upp i fyra motioner. 1 motion 1984/85:1511 — med
motivering i motion 1984/85:1505 — begär Bengt Westerberg m. fl. (fp) att
regeringen bör ta fram förslag till dels lag som garanterar rätten att lämna

facklig organisation, dels lag om förbud mot organisationsklausuler. 22

Alf Wennerfors m. fl. (m) anser i motion 1984/85:2715 att med rätten att AU 1985/86:1
ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten att utträda ur en
förening. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i t. ex. en facklig organisation bör den negativa föreningsrätten
grundlagsfästas.

För att garantera medlemmarnas kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter
och möjligheter att förhindra att inbetalning av medlemsavgifter
sker trots anmälan om utträde, bör rätt för arbetsgivare att göra avdrag
på lönen för fackföreningsavgifter endast kunna medges genom fullmakt
från varje enskild arbetstagare.

Lagstiftning om en negativ föreningsrätt begärs också i motionerna
1984/85:1440 av Filip Fridolfsson m. fl. (m) och 1984/85:2112 av Gullan
Lindblad m. fl. (m).

Frågan om den negativa föreningsrätten har behandlats åtskilliga gånger
i riksdagen. För två år sedan togs frågan upp mer utförligt med anledning av
de synpunkter som anförts av nya arbetsrättskommittén. De resonemang
som då fördes i betänkandet AU 1983/84:5 ledde fram till att utskottet för
sin del anslöt sig till de ställningstaganden som gjorts inom kommittén, och
som innebar att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om den
negativa föreningsrätten och mot bruket av organisationsklausuler.

Utskottet har samma inställning i dag. De problem som kan föreligga —
som för övrigt torde vara av begränsad omfattning — bör kunna lösas på
annat sätt än genom lagstiftning.

När det gäller frågan om utträde ur fackförbund vill utskottet hänvisa till
den rättspraxis som föreligger, och som bl. a. innebär att arbetsdomstolen i
ett utslag slagit fast att medlemmar av ett fackförbund måste ha rätt att
lämna förbundet under förutsättning att viss uppsägningstid iakttas.

Utskottet övergår slutligen till det i motion 1984/85:2715 framförda förslaget
att arbetsgivare bör ges rätt att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter
endast då fullmakt härom medgivits av berörd arbetstagare.

Utskottet vill härvid erinra om att arbetsgivarnas medverkan till avgiftsuppbörden
bygger på åtaganden genom kollektivavtal. Den ordning motionärerna
förordar tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den enskilde i
samband med inträde i en facklig organisation lämnar organisationen fullmakt
att hos arbetsgivaren genom löneavdrag uppbära medlemsavgiften.

En lagreglering skulle därför enligt utskottets uppfattning vara en onödig
inskränkning i parternas avtalsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1984/85:1440, 1511,

2112 och 2715 i aktuella delar.

Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen är i sin dömande verksamhet normalt sammansatt av sju
ledamöter. Av dessa är tre s. k. ämbetsmannaledamöter, nämligen ordföranden,
vice ordföranden och en tredje ledamot. De utses av regeringen
bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Dessa intressen företräds av övriga fyra ledamöter, två från arbetsgivar-
och två från arbetstagarsidan. 23

Arbetsdomstolen har betydligt fler ledamöter än de som deltar vid hand- AU 1985/86:1
läggningen av de enskilda målen. Antalet ordinarie ledamöter från arbetsgivarsidan
uppgår sålunda till sju och motsvarande antal från arbetstagarsidan
till sex.

För var och en av de ordinarie ledamöterna (utom domstolens tre ordförande)
Finns tre ersättare. De utses i sammma ordning som ledamöterna
med det undantaget att Centralorganisationen SACO/SR har rätt att föreslå
två av ersättarna för tjänstemannaledamöterna.

När arbetsdomstolen inrättades år 1929 som specialdomstol för tvister
om tolkning och tillämpning av kollektivavtal gjordes domstolen samtidigt
till första och enda instans. Domstolen har därefter behållit sin position som
sista instans, dvs. dess avgöranden kan inte överklagas. 1 vissa mål är domstolen
inte längre första och enda instans. Mål som gäller oorganiserade
arbetstagare eller arbetstagare som inte har stöd av sin fackliga organisation
skall nämligen prövas av tingsrätterna som första instans. Tingsrätternas
avgöranden kan därefter överklagas till arbetsdomstolen.

I motion 1984/85:2715 anför Alf Wennerfors m. fl. (m) att den arbetsrättsliga
lagstiftningen innebär att arbetsdomstolen handlägger mål som
gäller enskilda arbetstagares förhållanden. Motionärerna erinrar om att
arbetsdomstolen är partssammansatt och anser att betänkligheter måste
uttryckas mot att en på detta sätt sammansatt domstol skall avgöra mål
mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är representerade i
domstolen. Problemet är så mycket större som det inte går att överklaga
arbetsdomstolens avgöranden.

Mål som rör oorganiserade arbetstagare eller fackföreningsmedlemmar
som inte stöds av sin organisation handläggs redan nu av de allmänna
domstolarna. Motionärerna föreslår att det görs en utredning om möjligheterna
att överföra alla mål om enskildas förhållanden på arbetsplatserna till
de allmänna domstolarna med de överklagningsmöjligheter som skulle följa
härav. Syftet härmed skall vara att stärka den enskildes arbetsrättsliga
ställning.

Utskottet vill i likhet med tidigare år avvisa den kritik som förs fram mot
arbetsdomstolen. Enligt utskottets uppfattning förhåller det sig i stället så
att erfarenheterna av den nuvarande konstruktionen av processen i arbetstvister
är goda. Utskottet har också alltfort ett orubbat förtroende för domstolens
sätt att sköta sina åligganden. Detta gäller även de mål som motionärerna
avser, dvs. mål om enskildas förhållanden på arbetsplatserna.

Med hänvisning härtill saknas anledning för riksdagen att, som motionärerna
föreslår, ta initiativ till en särskild utredning om arbetsdomstolens
verksamhet. Motion 1984/85:2715 bör sålunda avslås i aktuell del.

Stöd till de fackliga organisationernas samarbete vid
multinationella företag

Alexander Chrisopoulos m. fl. (vpk) tar i motion 1984/85:772 upp de problem
som uppstår för de fackliga organisationerna vid den multinationali sering

som svensk industri för närvarande genomgår. Företagen kan genom 24

att flytta produktionen mellan länder motverka fackliga aktioner. Det är AU 1985/86:1
enligt motionen svårt att få en riktig bild av företagets ekonomiska situation
på grund av de möjligheter som finns att dölja vinsterna eller föra över dem
till enheter i andra länder. Det sägs vidare att det finns flera exempel i
Sverige på att utländska företag inte respekterar de regler som bör gälla vid
umgänget mellan arbetsmarknadens parter. Ofta fattas viktiga beslut utan
att de anställda som berörs får möjlighet till insyn, information och förhandling.

Mot denna bakgrund bör det enligt motionärerna vara ett svenskt samhällsintresse
att underlätta för våra fackliga organisationer att samarbeta
med fackliga organisationer i andra länder. 1 motionen föreslås därför att
regeringen skall ta initiativ till lagstiftning som ålägger svenska multinationella
företag samt utländska multinationella företag verksamma i Sverige
att bekosta det internationella samarbetet mellan de fackliga organisationerna
inom koncernen.

Utskottet konstaterade vid behandlingen av en liknande motion förra
året (AU 1984/85:3) att de påtalade svårigheterna inte enbart kännetecknar
de multinationella företagen. Problem av samma art förekommer inom
koncerner i allmänhet. Medbestämmandelagens regler om bl. a. förhandlingar
och information gäller nämligen enbart den som juridiskt sett är
arbetsgivare, dvs. det företag etc. som arbetstagaren är anställd hos. Om
företaget t. ex. ägs av ett annat bolag har detta inte några arbetsrättsliga
skyldigheter enligt MBL.

Utskottet erinrade också om att NARK har analyserat koncernproblematiken
på medbestämmandeområdet i sitt slutbetänkande (SOU 1982:60)

MBL i utveckling. Analysen visar att man stöter på svårigheter om man
försöker komma till rätta med problemen lagstiftningsvägen. Kommittén
rekommenderar därför att man åtminstone tills vidare avvaktar de resultat
som kan uppnås genom de koncernbestämmelser som överenskommits i
utvecklingsavtalet mellan SAF och LO/PTK. Huruvida utvecklingsavtalets
koncernbestämmelser är tillräckliga som utgångspunkt för att lösa de viktiga
förhandlings- och informationsfrågorna i de multinationella företagen
är för tidigt att uttala sig om. Utskottet framhöll emellertid att det inte skulle
förbises att det ligger en begränsning i att avtalet uttryckligen enbart gäller
koncernverksamhet som bedrivs inom landet. Utskottet tog dock för givet
att dessa särskilda förhandlings- och informationsfrågor med deras internationella
aspekter uppmärksammas i det arbetsrättsliga beredningsarbete
som bedrivs inom arbetsmarknadsdepartementet i samband med att man i
det arbetet följer utvecklingen på koncernområdet i övrigt. Mot den bakgrunden
ansåg utskottet det inte behövligt att föreslå någon åtgärd med
anledning av den då aktuella motionen.

Arbetsmarknadsutskottet har samma inställning i dag. I sammanhanget
kan nämnas att för närvarande undersöks inom ramen för Nordiska rådets
arbete förutsättningarna att sätta igång en verksamhet i motionens riktning.

Detta arbete skulle då ta sikte på nordiska företag. Utgångspunkten är att
man skall söka sig fram avtalsvägen.

Med hänvisning till det anförda bör motion 1984/85:772 inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida. 25

Förhandlingssystemet m. m.

AU 1985/86:1

I motion 1984/85:2651 av Olof Johansson (c) framhålls inledningsvis att
maktkoncentrationen i vårt moderna samhälle har många skepnader. Att
belysa och analysera olika maktcentra i samhället borde vara en viktig
uppgift för forskningen.

Ett principiellt och grundläggande problem uppstår enligt motionären
när maktutövningen leder till öppen konflikt med vida konsekvenser för
många människor, som i sin tur knappast kan skydda sig på egen hand. Ett
sådant område utgör avtalsmarknaden, där ”tredje man" ofta drabbas och
där avsikten ofta också är att så skall ske. Där finns det särskild anledning
att vara observant på maktutövningens gränser och vilka metoder som
krävs för att samhället/staten skall kunna skydda allmänheten. Senare års
konflikter har givit rika erfarenheter i detta sammanhang.

Motionären anför vidare att det ur allmänhetens synpunkt är viktigt, att
konflikter kan bringas till ett slut och samhällsskadorna minimeras. Ur
sårbarhetssynpunkt finns det anledning att se över gällande regler om samhällsfarliga
konflikter. Exempel på områden där samhällsfarlighet inträder
är när statsmakterna inte kan verka eller när samhällsekonomin, energiförsörjningen,
samfärdseln, betalningsförmedlingen, skatteväsendet, tullverkets
gräns- och kustbevakning inte fungerar. Detsamma gäller även beträffande
polisväsendet, försvaret och domstolsväsendet. Särskilt känsliga områden
är också massmedia samt samhällsverksamhet för svaga grupper som
behöver vård och omsorg.

Avtalsförhandlingar och arbetsfred är vidare enligt motionären utomordentligt
avgörande frågor för den välfärd som rör alla medborgare. Ansvaret
för att förhandlingssystemet till sist fungerar åvilar statsmakterna. Därför
borde en översyn av förhandlingssystemet ske med utgångspunkt från
senare års erfarenheter och avse bl. a. varseltider, tillgång till erfarna medlare,
inrättande av ett särskilt organ som kan avgränsa vad som är samhällsfarliga
konflikter och där allmänheten måste ha ett direkt inflytande vid
sidan av representanter från arbetstagare och arbetsgivare, slutar motionären.

De frågor motionären tar upp har i synnerhet under senare tid varit
föremål för en betydande uppmärksamhet. De erfarenheter som vunnits av
hittillsvarande konflikter på arbetsmarknaden har bl. a. föranlett ingående
diskussioner, inte minst mellan parterna på arbetsmarknaden. Enligt utskottets
uppfattning bör frågor som hänger samman med avtalsområdet i
första hand lösas av parterna själva. På det offentliga avtalsområdet ankommer
det sålunda med detta synsätt på de offentliga arbetsgivarna och
deras motparter att närmare analysera var gränserna skall dras beträffande
när samhällsfarlighet anses föreligga i samband med en stridsåtgärd. Utskottet
vill också hänvisa till kartläggningen av arbetskonflikterna under
åren 1980—1983. Utredningsmannen konstaterar att systemet fungerat på
ett tillfredsställande sätt (SOU 1984:18 och 1984:19).

I sammanhanget konstaterar utskottet med tillfredsställelse att lönefrågorna
på senare tid ägnats särskild uppmärksamhet i regeringens kansli,
vilket bl. a. resulterat i utnämningen av ett särskilt statsråd för dessa frågor
och organisatoriska förändringar för statens arbetsgivarverk.

Utskottet anser vidare att det inte föreligger något behov av att särskilt AU 1985/86:1
utreda varseltider, tillgången till medlare m. m.

Slutligen vill utskottet hänvisa till att maktstrukturen i samhället i stort
skall utredas inom den tidigare i detta betänkande nämnda utredningen om
maktfördelning och demokrati i Sverige (Dir. 1985:36).

Med hänvisning till vad utskottet anfört bör motion 1984/85.2651 inte
påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet övergår härefter slutligen till att behandla motion 1984/

85:2094 av Anders Andersson (m) och Ove Eriksson (m) i vilken tas upp en
speciell fråga i förhandlingssammanhang, nämligen de s. k. undantagsklausulerna.

Motionärerna pekar på att det har blivit allt vanligare med klausuler i
avtalen, som garanterar kompensation för prisutveckling m. m. som inträder
under den stipulerade avtalstiden. Detta sofistikerade system praktiseras
nu i så hög grad att resultatet av ingångna avtal ofta är omöjligt att
utvärdera. Avtal som är avsedda att löpa viss tid, ett eller två år, blir redan
efter någon månad inte längre gällande. Uppräkning och kompensation
blir aktuella. Detta skapar en stor osäkerhet och den ekonomiska utvecklingen
blir en helt annan än den borde vara, framhåller motionärerna.

På en mängd områden finns lagstiftning som styr vad ett avtal får innehålla.
Vad som strider mot dessa tvingande regler är utan verkan. Motionärerna
framhåller att även om man bör slå vakt om avtalsfriheten är det som
händer inom löneavtalsområdet av så vital betydelse att det är nödvändigt
att ingångna avtal ges större stadga. Mot den angivna bakgrunden föreslår
motionärerna att en utredning görs huruvida det i framtiden skall tillåtas att
ingångna löneavtal skall få innehålla klausuler som medför att avtalstid och
vad som skall gälla under denna tid när som helst kan brytas.

Som utskottet i det föregående framhållit bör frågor som hänger samman
med avtalsförhandlingarna i första hand lösas genom överläggningar parterna
emellan. Den föreslagna utredningen om klausuler i löneavtalen bör
det följaktligen inte ankomma på riksdagen att initiera. Dessa frågor är för
övrigt i hög grad aktuella hos parterna på arbetsmarknaden. Motion 1984/

85:2094 bör därför avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 1,

2. beträffande en utvärdering av MBL

att riksdagen avslår motion 1984/85:2124 yrkande 5,

3. beträffande gränsdragningen mellan tryckfrihet och medbestämmande att

riksdagen lägger regeringens skrivelse 1984/85:155 till handlingarna,

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag
att riksdagen avslår motionerna 1984/85:330 yrkande 1,1984/85:781

yrkande 2, 1984/85:1448 och 1984/85:2715 yrkande 4, 27

5. beträffande regionala förtroendemän m. m. AU 1985/86:1

att riksdagen avslår motion 1984/85:1460,

6. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1446, 1984/85:2648 och
1984/85:2715 yrkande 8,

7. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:330 yrkande 2, 1984/

85:1441, 1984/85:1452 och 1984/85:2715 yrkande 6,

8. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt
att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 7,

9. beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:2124 yrkande 1,

10. beträffande 200-kronorsregeln m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2124 yrkande 2 och 1984/

85:2715 yrkande 5,

11. beträffande utredning om skadestånden i den arbetsrättsliga
lagstiftningen m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1439 och 1984/85:2715 yrkande
9,

12. beträffande rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2124 yrkande 3,

13. beträffande facklig styrning av teknikutvecklingen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2124 yrkande 4,

14. beträffande MBL i kommuner och landsting m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:330 yrkande 3, 1984/

85:2096, 1984/85:2227 och 1984/85:2715 yrkande 10,

15. beträffande negativ föreningsrätt m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1440, 1984/85:1511, 1984/

85:2112 och 1984/85:2715 yrkandena 2 och 3,

16. beträffande arbetsdomstolens ställning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 18,

17. beträffande stöd till de fackliga organisationernas samarbete
vid multinationella företag

att riksdagen avslår motion 1984/85:772,

18. beträffande översyn av förhandlingssystemet
att riksdagen avslår motion 1984/85:2651,

19. beträffande s. k. undantagsklausuler i löneavtalen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2094.

Stockholm den 5 november 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),

Alf Wennerfors (m), Lahja Exner (s), Börje Elörnlund (c), Gustav Persson
(s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte Branting
(fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
och Lars-Ove Hagberg (vpk).

Reservationer

AU 1985/86:1

1. Översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen (mom. 1)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 8 slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i den uppfattning om utvecklingen på det arbetsrättsliga
området som kommer till uttryck i den moderata motionen 1984/

85:2715. Lagstiftningsarbetet har i väsentliga delar inriktats på att stärka de
fackliga organisationerna, inte den enskilde arbetstagarens ställning. De
ursprungliga syftena, att öka demokratin på arbetsplatserna genom samverkan
och medinflytande och att öka anställningstryggheten, har utnyttjats
för att åstadkomma en genomgripande omvandling av relationerna
mellan arbetsmarknadens parter. Den samverkan mellan likvärdiga parter
som präglade den s k svenska modellen har ersatts med en strävan att inte
bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning utan att ge dem en avgörande
dominans. Den balans och det samspel mellan olika intressenter som
är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi föreligger på
avgörande punkter inte längre.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen har blivit ett betydelsefullt instrument i
den utveckling som under ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav
medfört att de fackliga organisationerna fått en roll som sträcker sig långt
utöver sedvanlig facklig verksamhet. Genom ett komplicerat och svårgripbart
regelsystem har de successivt fått sådana befogenheter att de har ett
avgörande inflytande på det politiska och ekonomiska skeendet oberoende
av parlamentarisk majoritet. Organisationerna har — som motionärerna
framhåller — blivit en del av den politiska maktapparaten och har dessutom
allt oftare tagit på sig rollen som ”storebror" gentemot medlemmarna.

Detta har, enligt utskottets uppfattning, medfört att den enskilde arbetstagarens
och fackföreningsmedlemmens ställning försvagats. 1 stället bör
man arbeta för en utveckling, som innebär ett ökat engagemang och inflytande
för den enskilde. Den omstruktureringsprocess som pågår och som
kan förväntas pågå under lång tid inom näringslivet och den offentliga
förvaltningen vad avser såväl produktion som organisation och administration
ställer krav på omställnings- och anpassningsförmåga. Ett ökat engagemang
och deltagande från de enskilda anställdas sida är nödvändigt för
ett framgångsrikt genomförande av nödvändiga förändringar. En sådan
utveckling skulle med all säkerhet få positiva effekter för hela samhället.

Lagstiftningen måste därför utformas så att denna utveckling möjliggörs
och tröghet och inlåsningseffekter motverkas.

Som framgår av motion 1984/85:2715 utgör fria, starka och ansvarsmedvetna
fackliga organisationer ett naturligt inslag i en fri marknadsekonomi,
där de kan medverka till att skapa balans mellan de olika intressen som
uppträder på marknaden. Eftersom facklig verksamhet obestridligen är av
stort värde vid bevakningen av de anställdas intressen, är det emellertid av
avgörande betydelse att de fackliga organisationerna står fria från de politiska
partierna och bygger sin verksamhet på medlemmarnas förtroende 29

och mindre på offentliga beslut. Möjligheterna att lösa uppkommande frå- AU 1985/86:1
gor avtalsvägen bör därför vara så vida som möjligt.

Av det anförda framgår att utskottet ställer sig bakom vad som förs fram i
motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) om utvecklingen av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Som motionärerna framhåller bör det fortsatta
översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten inriktas på att stärka
den enskildes rätt och inflytande på den egna arbetsplatsen. Arbetsmarknadens
funktion och samspelet mellan olika lagar behöver förbättras. Byråkratisering
och centralstyrning måste undvikas. Vidare bör reglerna utformas
så klart och entydigt att arbetstagarna, fackliga representanter och
arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. Där lagstiftning
inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör lagstiftning undvikas.

När det gäller den enskildes rätt gentemot de stora organisationerna utgår
utskottet från att denna fråga blir föremål för utredning i den särskilda
kommitté som tillsatts av regeringen i syfte att utreda frågor som hänger
samman med maktfördelning och demokrati (Dir. 1985:36). Denna fråga
bör enligt utskottets uppfattning utredas med förtur, eftersom den berör
enskilda människors rättsställning.

Vad utskottet anfört i anslutning till den moderata motionen 1984/

85:2715 om det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom den arbetsrättsliga
lagstiftningen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. En utvärdering av MBL (mom. 2)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”av MBL” bort ha följande lydelse:

När MBL tillkom för snart tio år sedan framställdes den nya lagen av
socialdemokraterna som den största reformen sedan den allmänna rösträtten.
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna anförde bl. a. gemensamt
att reformen gav nya utgångspunkter för klassamarbete på arbetsplatserna.
Den nya lagens karaktär av samarbetslag var sålunda uppenbar redan
från början.

Utskottet kan i likhet med motionärerna konstatera att MBL inte givit
lönarbetarna de demokratiska fri- och rättigheter de har rätt att kräva. Arbetarna
och deras fackföreningar har också under de år som gått sedan
lagen kom till upplevt MBL som en stor besvikelse. Det finns alltså anledning
att — som vpk föreslår — utvärdera hur MBL i själva verket har
fungerat. Följande frågor — som förs fram i vpk-motionen — bör vara
centrala i en sådan översyn:

1. Har MBL påverkat fackföreningarnas självständighet och möjligheter
att som partsföreträdare utforma från arbetsköparna självständiga alternativ? -

2. Har med MBL de arbetandes inflytande och makt vidgats eller har AU 1985/86:1
arbetsköparsidan genom samarbetspolitiken flyttat fram sina positioner?

3. Vilka nya sociala dimensioner har tillförts arbetslivet med MBL?

4. Hur har de arbetande kunnat påverka arbetslivets effektivitets- och
teknikutveckling?

Enligt utskottets uppfattning kan redan i dag konstateras att frågeställningar
som tar sikte på arbetandes intressen visar att lagen inte förmått förändra
maktpositionerna på arbetsplatserna. Detta visas för övrigt också av att
man ute på arbetsplatserna anser att MBL endast inneburit att företag och
myndigheter genom en MBL-förhandling måste tala om för fackföreningarna
vad man redan bestämt sig för att göra. Några exempel härpå är nedläggningen
av Stockholmstidningen, strukturomvandlingen inom stålindustrin,
nedläggningen av Uddevalla- och Landskronavarven, LKAB.s
nedläggning av Svappavaaragruvan m. m. Det finns fler exempel som belyser
detta. Här kan nämnas införandet av ny teknik inom industrin och
offentlig verksamhet, överinskrivningen inom daghemsverksamheten samt
bolagisering av statliga och privata företag.

Utskottet instämmer sammanfattningsvis med vpk om behovet av en utvärdering
av MBL. Det utredningsarbetet bör resultera i att en helt ny lag
läggs fram, som tillförsäkrar de arbetande förändrade maktpositioner ute
på arbetsplatserna. Detta bör med bifall till motion 1984/85:2124 i denna
del ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande en utvärdering av MBL
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2124 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Information och förhandlingar i mindre företag (mom.

Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo
(m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dets att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Liknande
motionsyrkanden” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att MBL ofta fungerar på ett
otillfredsställande sätt vid de mindre företagen. Tyngdpunkten i medbestämmandet
bör ligga på den lokala nivån. Denna grundsats framträder i
flera av MBL:s bestämmelser som anger att rättigheter och skyldigheter i
första hand tillkommer den lokala fackliga organisationen.

På många små arbetsplatser förhåller det sig emellertid så att de anställda
företräds av en facklig ombudsman som inte har anknytning till företaget i
fråga. Ett sådant ombud har — som framhålls i motionerna — ofta begränsade
möjligheter att sätta sig in i förhållandena på de skilda arbetsplatserna
och har ingen skyldighet att i förväg samråda med de anställda. Det förekommer
därför att väsentlig information når de anställda först långt efter 31

det att arbetsgivaren fullgjort sin lagstadgade informations- eller förhand- AU 1985/86:1
lingsskyldighet gentemot den fackliga organisationen.

Utskottet ställer sig mot den angivna bakgrunden bakom förslagen i motionerna
om en översyn av MBL som tar sikte på att stärka de lokalt anställdas
inflytande genom ett decentraliserat och smidigt beslutsfattande. Därvid
bör också övervägas att arbetsgivarens familj — dvs. i stort sett alla
egenföretagare — undantas från MBL:s regler.

Vad utskottet anfört om förhandlingar och information i företag innebär
att motionerna 1984/85:330, 1984/85:781, 1984/85:1448 och 1984/85:2715
tillstyrks i aktuella delar, vilket bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:330 yrkande 1,

1984/85:781 yrkande 2, 1984/85:1448 och 1984/85:2715 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Regionala förtroendemän m. m. (mom. 5)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Den aktuella”
och slutar med ”riksdagens sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de socialdemokratiska motionärernas uppfattning att det
nu är hög tid att genomföra förslaget från nya arbetsrättskommittén år 1977
om en regional organisation med fackliga förtroendemän. Självfallet bör
dessa också ha tillträdesrätt till arbetsplatserna.

Det framstår som obegripligt att dessa frågor ännu inte lösts åtta år efter
utredningens överlämnande. Utskottet föreslår därför att riksdagen beslutar
om en snabb och omfattande utbyggnad av en organisation med
fackliga förtroendemän.

Vad utskottet anfört i denna del innebär ett tillstyrkande motion 1984/

85:1460 av Anita Modin m. fl. (s).

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande regionala förtroendemän m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1460 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom
(m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

de/satt den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Sorn nyss”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är i högsta grad betänkligt
att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna för
att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Denna uppfatt- 32

ning delar uppenbarligen också näringsfrihetsombudsmannen, som i en AU 1985/86:1
särskild skrivelse till regeringen bl. a. framhåller att MBL-förfarandet inte
bör få användas för att försvåra verksamheten för företag, om det inte finns
fog för veto. Som framgår i regeringens svar till näringsfrihetsombudsmannen
skall denne följa utvecklingen i syfte att verka för bättre förutsättningar
för enmansföretagens näringsutövning på entreprenörsområdet.

Enligt utskottets uppfattning bör nu M BL ändras på så sätt att här angivna
missförhållanden undanröjs. Vad utskottet anför med anledning av motionerna
1984/85:1446, 1984/85:2648 och 1984/85:2715 i aktuella delar bör
ges regeringen till känna.

dets att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1446, 1984/85:2648
och 1984/85:2715 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

6. Blockad av enmansföretag (mom. 7)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom
(m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dets att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”av enmansföretag” bort ha följande lydelse:

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder
som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett
ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion
till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad
av enmansföretag mot den bakgrunden är en omotiverad facklig stridsåtgärd
som bör förbjudas i MBL. Förslag härom bör läggas fram för riksdagen.
Regeringen bör underrättas om vad utskottet här anfört med anledning
av motionerna 1984/85:330,1984/85:1441,1984/85:1452och 1984/85:2715
i aktuella delar.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:330 yrkande 2,

1984/85:1441, 1984/85:1452 och 1984/85:2715 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Begränsning av blockadrätten i övrigt (mom. 8)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Med samma”
och slutar med ”i övrigt” bort ha följande lydelse:

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är inskriven i grundlag. Även om
denna rätt kan begränsas genom lag, har riksdagen visat återhållsamhet
med att tillgripa lagstiftning och hänvisat till den praxis som råder på ar- 33

betsmarknaden. Det har överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva AU 1985/86:1
genom avtal lösa uppkommande frågor på det fackliga området. Denna
princip har varit en styrka för svenskt arbetsliv och en viktig förutsättning
för vårt ekonomiska framåtskridande.

En förutsättning för att denna politik har kunnat bedrivas framgångsrikt
under lång tid är att det har rått balans mellan parterna på arbetsmarknaden
i den meningen att en stridsåtgärd från den ena partens sida har kunnat
mötas med motåtgärder från den andra parten.

I ett avseende råder inte detta förhållande, nämligen då facklig organisation
utlyser blockad mot ett enstaka företag. Det är därför ett oavvisligt krav
att fackliga organisationer inte utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes frioch
rättigheter. På senare år har det visat sig att fackliga organisationer i
ökande utsträckning utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas
som stötande för rättsmedvetandet.

Blockad tillämpas ofta mot enmansföretagare som inte önskar sluta kollektivavtal
eftersom de inte har några anställda. Det förekommer emellertid
också att blockad tillämpas mot företag som har anställda vilka av olika
skäl inte önskar ansluta sig till facklig organisation och inte heller har någon
önskan att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal. Fackliga organisationers
rätt att i sådana fall genom blockad tilltvinga sig kollektivavtal måste
uppfattas som stridande mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för parterna
att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer
ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det resultat man
förväntar sig att uppnå. Utskottet konstaterar med beklagande att fackliga
organisationer på senare år inte förmått motsvara detta ansvar. Utskottet
föreslår mot denna bakgrund att det bör uppdras åt regeringen att snarast
lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmansföretag i
övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadens
parters eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1984/85:2715 i
aktuell del bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Slopande av strejkskadestånd m. m. (mom. 9)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning fyller strejkrätten en viktig funktion på arbetsmarknaden.
Den stärker de anställda och deras fackföreningar i den
annars ojämna kampen mot arbetsgivarna. Utskottet delar därför uppfattningen
i vpk-motionen 1984/85:2124 att strejkskadestånden skall slopas 34

och att fredspliktsbestämmelserna i MBL utmönstras. Riksdagen föreslås AU 1985/86:1
ge sin anslutning härtill genom ett uttalande som delges regeringen.

del.ratt utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2124 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. 200-kronorsregeln m. m. (mom. 10)

Alf Wennerfors(m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo
(m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”1 samband”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Som framhålls av motionärerna innebär den nya regeln att skadestånd
normalt inte skall dömas ut om arbetsnedläggelsen upphört senast när arbetsgivaren
och facket tagit upp överläggningar enligt 43 § MBL egentligen
ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom
olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisationen
som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande
också av de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras möjligheter
att hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt
avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger
under avtalsperioden.

Utskottet delar mot denna bakgrund motionärernas uppfattning att de
regler som gällde i fråga om skadestånd vid olovliga konflikter åren efter
MBL:s ikraftträdande bör återinföras.

Vidare tillstyrker utskottet förslaget i motionen att 60 § MBL bör ges
tillbaka sin tidigare lydelse, vilket innebär att 200-kronorsregeln tas bort.

Med detta synsätt på skadeståndsreglerna i 60 § MBL kan utskottet inte
ställa sig bakom förslaget i vpk-motionen 1984/85:2124 att 200 kr. i skadestånd
inte skall kunna överskridas. Den motionen bör alltså avslås i denna
del.

Vad utskottet med anledning av motion 1984/85:2715 anfört om ändringar
i 60 § MBL bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande 200-kronorsregeln m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 5 samt
med avslag på motion 1984/85:2124 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. 200-kronorsregeln m. m. (mom. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”1 samband”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionen 1984/85:2124 har den socialdemokratiska AU 1985/86:1
regeringen tvingat igenom att skadestånd över 200 kr. skall kunna dömas ut.

Detta har fått som följd att de som ådöms högre skadestånd än 200 kr.
hamnar i riskzonen för avsked, enligt lagens anvisningar. Regeringens ställningstagande
i denna för arbetarklassen viktiga fråga innebär inte bara en
försämring genom att högre skadeståndsbelopp kan utdömas, utan även en
begränsning av anställningstryggheten och en förstärkning av kapitalets
makt.

60 § MBL bör därför — som föreslås i vpk-motionen 1984/85:2124 —
ändras så att skadeståndsbelopp på över 200 kr. inte skall kunna utdömas.

Vidare bör ett förbud införas mot avskedande av arbetare för deltagande i
strejk.

I utskottets hemställan läggs fram förslag till erforderliga ändringar i den
aktuella paragrafen. De förslag beträffande 60 § MBL som förs fram av
moderaterna i motion 1984/85:2715 avvisas av utskottet. Motionen har som
en allmän utgångspunkt att ensidigt stärka arbetsgivarnas ställning på arbetsmarknaden.
Ett sådant synsätt strider mot den uppfattning utskottet
företräder på det arbetsrättsliga området.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande 200-kronorsregeln m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2124 yrkande 2 samt
med avslag på motion 1984/85:2715 yrkande 5 antar nedanstående
förslag till ändrad lydelse av 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet:

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

60 §

Om det är

I mål om

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett åläggande av
domstolen om återgång till arbetet
om stridsätgärden med hänsyn till
omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Reservantens förslag

helt falla bort.
skäl till det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

11. Utredning om skadestånden i den arbetsrättsliga AU 1985/86:1

lagstiftningen m. m. (mom. 11)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
tar” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionerna att det många gånger utkrävs
skadestånd för rent bagatellartade förseelser inom arbetsrätten. Ofta betalar
främst mindre företag hellre ett informellt skadestånd än att de ger sig in
i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser detta kan ha inte
minst för klimatet på arbetsplatsen. Även om skadeståndskraven många
gånger kan vara orimliga och strider mot lagens anda, föredrar många
företagare att köpa sig husfrid.

Mot den angivna bakgrunden finns det — som motionärerna framhåller
— anledning att analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen
i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar i lagstiftningen
att det av denna klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former
skadestånd kan utkrävas. I utredningsarbetet bör särskilt förekomsten av
s. k. informella skadestånd uppmärksammas.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1984/85:1439 och
1984/85:2715 beträffande en utredning om skadestånden i den arbetsrättsliga
lagstiftningen bör ges regeringen till känna.

dets att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande utredning om skadestånden i den arbetsrättsliga
lagstiftningen m. m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1439 och 1984/
85:2715 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

12. Rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen (mom. 12)
Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:
När MBL-lagen kom till för snart tio år sedan framhölls att en lagstiftning
som garanterar rätten till politisk verksamhet borde övervägas om
erfarenheterna efter en tid visade att de intentioner som slogs fast inte respekterades.

Utskottet kan i likhet med vpk konstatera att det är nödvändigt att ge de
arbetande en laglig rätt att kunna bedriva politisk verksamhet på sin arbetsplats,
före eller efter arbetstiden, under middagsrast eller under annan ledighet
under arbetstiden.

Vad utskottet anfört om rätten till politisk verksamhet på arbetsplatsen
med anledning av motion 1984/85:2124 bör ges regeringen till känna.

dels ali utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2124 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Facklig styrning av teknikutvecklingen (mom. 13) AU 1985/86:1

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionen 1984/85:2124 har den snabba utvecklingen
inom främst datatekniken ofta negativa konsekvenser för både enskilda
lönarbetare, orter och regioner. I dag ger inte MBL de arbetande något stöd
för ett alternativt användande av tekniken. Därför måste lagstiftningen
ändras och utformas så att ny teknik och arbetsorganisation endast får
införas med fackets godkännande. Som vpk anför måste sålunda de fackliga
organisationerna ges en facklig vetorätt vid förhandlingar om t. ex. teknikavtal.

Vad utskottet anfört i frågan om facklig styrning av teknikutvecklingen i
anslutning till motion 1984/85:2124 bör ges regeringen till känna.

dets att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande facklig styrning av teknikutvecklingen
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2124 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

14. MBL i kommuner och landsting m. m. (mom. 14)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom
(m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 22 slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse: Riksdagens

tidigare gjorda begäran om utredning av MBL i kommuner
och landsting tillkom sedan kommun- och landstingsförbundens styrelser i
enhälliga yttranden framställt önskemål om att en sådan utredning skulle
komma till stånd. Utredningsarbetet har därefter fått anstå med hänvisning
till att man i första hand bör pröva möjligheten att avtalsvägen lösa uppkommande
problem med gränsdragningen för de anställdas förhandlingsrätt
gentemot den politiska demokratin. Det är emellertid principiellt felaktigt
att hänskjuta gränsdragningsproblem av detta slag till förhandlingslösningar
genom de berörda avtalsparternas försorg. Behovet av det utredningsarbete
det här gäller kvarstår sålunda. Det bör snarast inledas och
fullföljas med utgångspunkt i de riktlinjer utskottet angav i betänkandet
AU 1981/82:4. Med hänsyn till att motsvarande problem även framträder
på den statliga sidan bör utredningsarbetet vidgas till att omfatta även de
statsanställdas förhandlingsrätt vid beslut av betydelse för den politiska
demokratin. Till den senare frågan återkommer utskottet i betänkandet AU
1985/86:6.

Vidare vill (= utskottet) följer yttranderätt.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 1984/85:330, 1984/ AU 1985/86:1

85:2096, 1984/85:2227 och 1984/85:2715 i motsvarande delar bör delges

regeringen.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande MBL i kommuner och landsting m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:330 yrkande 3,

1984/85:2096, 1984/85:2227 och 1984/85:2715 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Negativ föreningsrätt m. m. (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m), Börje Hörnlund (c), Bengt Wittbom
(m), Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra
en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara en
självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av
Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.

Genom bristfällig lagstiftning är det möjligt att vägra medlem i facklig
organisation utträde.

Införandet av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskottets
mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga
fri- och rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
får aldrig göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet.

För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap
i en facklig organisation bör som föreslås i motionerna den negativa
föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Utskottet anser slutligen att arbetsgivaren inte bör ha rätt att göra avdrag
på lönen för fackföreningsavgift mot den enskildes vilja.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar i motionerna
1984/85:1440, 1984/85:1511, 1984/85:2112 och 1984/85:2715.

dels au utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande negativ föreningsrätt m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1440, 1984/85:1511,

1984/85:2112 och 1984/85:2715 yrkandena 2 och 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört. 39

16. Arbetsdomstolens ställning (mom. 16)

AU 1985/86:1

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Arbetsdomstolen har alltsedan sin tillkomst varit en partssammansatt
domstol. Dess uppgift var från början att avgöra tvister om tolkning och
tillämpning av kollektivavtal. Domstolen har i sin dömande verksamhet
också att ta ställning till enskildas förhållanden på arbetsplatserna. I hög
grad har detta kommit att bli fallet som en följd av 1970-talets arbetsrättsliga
lagstiftning, särskilt lagen om anställningsskydd.

1 denna förändrade situation finns det skäl att uttrycka starka betänkligheter
mot att en partssammansatt domstol avgör mål som rör förhållanden
mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är representerade i
domstolen. Problemet accentueras av att domstolens domar inte kan överklagas.
Mot denna bakgrund instämmer utskottet i vad som sägs i motion
1984/85:2715 att det finns skäl att utreda formerna för att överföra arbetsrättsliga
tvister som gäller enskilda arbetstagares förhållanden från arbetsdomstolen
till de allmänna domstolarna. Dessa domstolar handlägger redan
sådana tvister i viss omfattning och är således inte främmande för
rättsområdet. Man får på detta sätt en enhetlig handläggning av de mål det
här gäller och samtidigt reguljära möjligheter till överprövning i högre instanser.
Båda faktorerna bör vara till gagn för den enskildes rättstrygghet.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller vad ovan anförts om en utredning
om överföring av arbetsrättsliga mål till de allmänna domstolarna och
underrättar regeringen härom.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande arbetsdomstolens ställning
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Stöd till de fackliga organisationernas samarbete vid
multinationella företag (mom. 17)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Utskottet
konstaterade” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

De problem motionärerna tar upp har enligt utskottets uppfattning stor
aktualitet mot bakgrund av den multinationalisering som svensk industri
för närvarande genomför.

Utvecklingen har bl. a. medfört att företagen genom att flytta produktionen
mellan länder kan motverka fackliga aktioner. En annan konsekvens
har varit att det blivit svårt att få en riktig bild av företagets ekonomiska 40

situation på grund av de möjligheter som finns att dölja vinsterna eller föra AU 1985/86:1

över dem till enheter i andra länder. Dessutom förekommer det att utländska
företag i Sverige inte respekterar våra arbetsrättsliga lagar, varför viktiga
beslut ibland fattas utan att de anställda fått möjlighet till insyn, information
och förhandling.

Utskottet delar mot den angivna bakgrunden motionärens uppfattning
att regeringen bör ta initiativ till en lagstiftning som ålägger svenska multinationella
företag och utländska multinationella företag verksamma i Sverige
att bekosta det internationella samarbetet mellan de fackliga organisationerna
inom koncernen.

Vad utskottet anfört i denna del med anledning av motion 1984/85:772
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande stöd till de fackliga organisationernas samarbete
vid multinationella företag

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:772 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Översyn av förhandlingssystemet (mom. 18)

Börje Hörnlund (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”De frågor”
och på s. 27 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

De frågor som tas upp i motion 1984/85:2651 av Olof Johansson (c) har i
synnerhet under senare tid varit föremåul för en betydande uppmärksamhet.
Konflikter på arbetsmarknaden har ofta drabbat ”tredje man”, vilket
dessutom ibland varit avsikten. I dessa situationer har aktualiserats maktutövningens
gränser och på vilket sätt samhället/staten skall kunna skydda
allmänheten.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att en översyn
av hela förhandlingssystemet kommer till stånd med utgångspunkt i
senare års erfarenheter. Ur sårbarhetssynpunkt bör bl. a. gällande regler om
samhällsfarliga konflikter utredas. Vidare bör man se över bl. a. varseltider,
tillgång på erfarna medlare, inrättande av ett särskilt organ som kan avgränsa
vad som är samhällsfarliga konflikter och där allmänheten måste ha
ett direkt inflytande vid sidan av representanter från arbetstagare och arbetsgivare.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1984/85:2651 bör ges
regeringen till känna.

dels ali utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande översyn av förhandlingssystemet
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2651 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört. 41

Särskilda yttranden

AU 1985/86:1

1. Regionala förtroendemän (mom. 5)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anför:

Vi har förståelse för att de fackliga organisationerna kan ha ett behov av en
regionalisering av förhandlingsverksamheten. Dessa frågor bör det emellertid
enligt vår mening ankomma på organisationerna själva att lösa.

2. MBL i kommuner och landsting (mom. 14)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anför:

Enligt vpk :s uppfattning bör det vara en självklarhet att de anställda i kommuner
och landsting tillerkänns demokratiska rättigheter på sina arbetsplatser.
Det kan inte finnas några bärande skäl för att undanhålla dessa
anställda samma inflytande som andra anställda. Vpk anser för övrigt att
demokratiska rättigheter för de anställda och deras fackliga organisationer
bör väsentligt stärkas oavsett om det gäller offentlig eller privat sektor.

3. Stöd till de fackliga organisationerna vid multinationella
företag (mom. 17)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anför:

Utskottet avstyrker vpk:s förslag att svenska multinationella företag och
utländska multinationella företag verksamma i Sverige enligt lag skall åläggas
att bekosta de fackliga organisationernas arbete inom koncernen. Vi
stöder med kraft detta beslut och vill samtidigt understryka vikten av att
insatser av detta slag vid behov regleras genom överenskommelser mellan
parterna.

Vi vill också i detta sammanhang med anledning av den allmänna inriktningen
i vpk:s motion framhålla följande. Internationaliseringen av företagen
har varit en icke oväsentligt bidragande orsak till den internationella
välståndsökningen. De utländska direktinvesteringarna och de internationella
företagens verksamhet i landet har således utan tvivel en rad positiva
effekter när det gäller näringslivets försörjning med riskkapital, tillgången
till avancerad teknik m. m. Likaså har svenska företags utlandsetableringar
bidragit till den ekonomiska och tekniska utvecklingen såväl i Sverige som i
andra länder. Detta har också varit positivt för sysselsättningsutvecklingen
i Sverige. Vidare vill vi framhålla betydelsen av att slå vakt om fri handel, fri
etablering över gränserna och friare regler för kapitalrörelser. Dessa viktiga
principer för Sveriges internationella handlande på det ekonomiska området
får inte försvåras genom olika slag av begränsande lagstiftning. I detta
sammanhang vill vi slå fast principen att ett företag måste arbeta på de
villkor som gäller i det land i vilket det verkar. 42

4. Klausuler i löneavtalen (mom. 19)

AU 1985/86:1

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anför:

Utskottet har i sitt betänkande avstyrkt motion 1984/85:2094, i vilken yrkas
att en särskild utredning skall pröva förekomsten av klausuler i löneavtalen.

Moderata samlingspartiets inställning till följsamhetsklausuler i löneavtalen
redovisades bl. a. i en reservation från de moderata utskottsrepresentanterna
i utskottets betänkande AU 1984/85:15. Där framhölls att lönebildningen
och formerna härför spelar en avgörande roll för hur de centrala
målen för den ekonomiska politiken skall kunna uppnås. De senaste årens
lönerörelser visar klart behovet av en förändring av nuvarande förhandlingssystem,
om stabilitet skall kunna uppnås i den svenska ekonomin. Den
utveckling som pågår med allt fler följsamhetsklausuler i avtalen måste
brytas för att inte varje regering skall misslyckas med inflationsbekämpningen.