Om medbestämmande i arbetslivet m. m. (Betänkande 1981/82:AU4 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:4

om medbestämmande i arbetslivet m. m.

I betänkandet behandlas 21 motioner, av vilka 19 har väckts under
allmänna motionstiden 1981, en med anledning av proposition 1981/82:126
och en med anledning av proposition 1981/82:30.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 21 motioner om medbestämmande i arbetslivet.
Annan arbetsrättslig lagstiftning berörs också i viss utsträckning. Huvudfrågorna
är förhandlingsrättens omfattning och rätten att tillgripa stridsåtgärder.
Remissyttranden har inhämtats över sju av motionerna.

Utskottet tar först ställning till vpk-motioner om bl. a. fri strejkrätt och
en väsentligt utvidgad vetorätt för fackföreningarna. Förslagen anses av
utskottet innebära ett nytt arbetsrättsligt system och avstyrks därför.

I en socialdemokratisk motion föreslås att den s.k. 200-kronorsregeln
skall återinföras. Därmed avses det maximibelopp som en enskild arbetstagare
kan åläggas att betala i skadestånd vid en olovlig konflikt. Yrkandet
avstyrks och utskottet hänvisar därvid bl. a. till den mycket måttfulla
praxis som arbetsdomstolen utformat sedan regeln togs bort för fem år
sedan. Vidare anser utskottet med anledning av samma socialdemokratiska
motion att ställningstagandet till en ny förtroendemannalag och vissa
förändringar i medbestämmandelagen bör anstå i avvaktan på resultatet av
nya arbetsrättskommitténs arbete och förhandlingarna om medbestämmandeavtal
på den privata arbetsmarknaden. Samtidigt avstyrks vpk-motioner
om förtroendemannalagen.

Tre motioner handlar om medbestämmande på den offentliga sektorn. I
en av dem begärs en begränsning av kanslihusets förhandlingsskyldighet
när det gäller propositioner. Utskottet menar att förhandlingsverksamheten
i vissa avseenden visat sig mindre ändamålsenlig. Med hänvisning till
att konstitutionsutskottet följer handläggningen är utskottet dock inte berett
att föreslå någon ändring.

De två andra motionerna behandlar förhandlingsverksamheten på den
kommunala sektorn. Motionerna har remissbehandlats, och utskottet ansluter
sig till den uppfattning som bl. a. kommun- och landstingsförbunden
har, nämligen att frågan om gränsdragningen mot den politiska demokratin
bör utredas snarast.

Förhandlingssystemet på den enskilda sektorn behandlas med anledning
av två motioner om undantag för chefstillsättningar. Utskottet avstyrker
motionerna och hänvisar till att de praktiska problemen i sammanhanget
bör kunna lösas genom avtal.

1 Riksdagen 1981/82. 18 sami. Nr 4

AU 1981/82:4

I likhet med tidigare år avstyrker utskottet en motion som syftar till att
facklig vetorätt vid entreprenadavtal skall upphävas.

I en socialdemokratisk partimotion begärs en utredning om konsekvenserna
av den oinskränkta lockouträtten. Vpk begär i en annan motion
förbud mot lockouter. Socialdemokraternas utredningsyrkande tillstyrks
av LO. I övrigt har motionerna avstyrkts, bl. a. av TCO och SACO/SR,
eller föranlett önskemål om en mer allsidig utredning om båda sidors
stridsåtgärder. Med hänsyn bl. a. till remissutfallet vill utskottet inte föreslå
någon åtgärd i frågan.

I tre motioner vänder man sig mot att arbetsgivarna har rätt att innehålla
lön som intjänats före konflikt men förfaller till betalning först sedan
konflikten pågått någon tid. Remissyttrandena i denna fråga visar på skilda
uppfattningar. Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att frågan
övervägs inom nya arbetsrättskommittén, vars arbete nu är i slutskedet.

En motion om att öka skyddet mot samhällsfarliga konflikter genom att
undanta fler grupper på den offentliga sektorn från rätten att strejka
avvisas med att det är parternas sak att aktualisera sådana åtgärder. Inte
heller är utskottet berett att gå med på det förbud som begärs i en motion
mot blockad av enmansföretag.

I en motion om arbetsdomstolen begärs dels att man skall se över
principerna för rekryteringen av de s.k. ämbetsmannaledamöterna, dels
att domstolens utslag skall kunna överklagas. Utskottet avstyrker motionen.

Slutligen behandlas en motion om bättre information om den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Utskottet anlägger vissa synpunkter på frågan och
anser motionen besvarad därmed.

Till betänkandet har fogats följande reservationer:

1. Reformering av förtroendemannalagen, 200-kronorsregeln m. m. (s).

2. Klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor på de kommunala och
landstingskommunala områdena (s).

3. Facklig vetorätt vid entreprenadavtal (m).

4. Utredning om lockouträtten (s).

5. Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd (s).

Ett särskilt yttrande (m) har avgivits om reformarbetet på det arbetsrättsliga
området.

AU 1981/82:4
Motionsyrkandena

Behandlas i

utskottets

yttr. s hemst. p

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1981

1980181:215 av Allan Ekström (m) 39 4

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att göra sådan ändring av 11 §
medbestämmandelagen att därav framgår att denna ej omfattar kommunstyrelse
åtminstone då förhandling redan ägt rum under ärendets tidigare
beredning.

1980181:218 av Lars Wemer m. fl. (vpk) 44 7

I motionen yrkas att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som
innebär att rätten att tillgripa lockout upphör och att arbetsköparnas möjlighet
att använda lockout som ekonomiskt påtryckningsmedel omöjliggörs.

1980181:279 av Olof Palme m. fl. (s) 44 8

I motionen yrkas att riksdagen beslutar begära att regeringen mot bakgrund
av vad som angivits i motionen närmare utreder konsekvenserna av
arbetsgivarpartens oinskränkta lockouträtt.

1980181:282 av Lars Werner m. fl. (vpk) 33 1

I motionen yrkas att riksdagen hemställer hos regeringen om lagförslag
innebärande

1. att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande,

2. att facklig organisation och dess förtroendevalda skall ha rätt att
solidarisera sig med strejkande, utan påföljder eller hinder i lagstiftningen.

1980181:327 av Allan Ekström (m) och förste vice talmannen Ingegerd 41 5

Troedsson (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att förse 11 och 12 §§ medbestämmandelagen
med sådant tillägg att därav framgår att tillsättande av
chefsbefattningar icke är en fråga som faller under lagrummen.

1980181:815 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp) 47 12

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag om
förbud mot blockad av enmansföretag eller företag där det inte finns någon
fackligt ansluten anställd, för dess vägran att teckna avtal separat eller via
arbetsgivarorganisation.

1980181:818 av Eric Hägelmark m. fl. (fp, m) 47 13

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av
arbetsdomstolens sammansättning och möjligheterna att överklaga arbetsdomstolens
domslut i enlighet med vad som i motionen anförts.

1980181:823 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s) 45 9

I motionen yrkas att riksdagen beslutar begära att regeringen snarast
förelägger riksdagen förslag till ändring av medbestämmandelagen med
den innebörd som angivits i motionen.

AU 1981/82:4

1980/81:828 av Sten Svensson (m) och Bengt Wittbom (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder
i syfte att upphäva medbestämmandelagens regler om facklig vetorätt i
vissa fall.

1980/81:830 av Sten Svensson m. fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
sådana ändringar i lagen om medbestämmande att arbetsgivare ges möjlighet
att tillsätta ”chefer” utan förhandlingsskyldighet gentemot de fackliga
organisationerna.

1980/81:831 av Lars Werner m.fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen uttalar att arbetare som befinner sig i konflikt bör äga
rätt att vistas på sin arbetsplats under konflikten samt att polis ej bör få
sättas in mot strejkande arbetare och hemställer hos regeringen om förslag
om ändring i tillämplig lagstiftning,

Behandlas i

utskottets

yttr. s hemst. p

43 6

2. att riksdagen uttalar att innehållande av lön och andra intjänta förmåner
under pågående arbetskonflikt ej bör få förekomma och hemställer hos
regeringen om förslag till förändring av lagstiftning och andra nödvändiga
åtgärder.

45,46 9,10

1980/81:1066 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen uttalar att reformeringen på det arbetsrättsliga området 33 1

skall fortsätta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som 34 2

anförts i motionen om förändringar i lagen om facklig förtroendemans

ställning på arbetsplatsen och hemställer hos regeringen om förslag härom.

1980/81:1430 av Kjell Mattsson m. fl. (c) 38 4

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att begära utredning och förslag
om ändringar i medbestämmandelagstiftningen i syfte att få en klarare
gränsdragning mot den politiska demokratin i förhandlings- och informationsfrågor.

1980/81:1438 av Rune Torwald (c) 46 11

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen snarast möjligt tar
initiativ till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter inom stat,
landsting och kommuner för att öka allmänhetens skydd vid konflikter på
det offentliga området.

AU 1981/82:4

1980181:1439 av Lars Werner m.fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär

a) att arbetsmarknadslagarna tillförs följande demokratiska rättigheter
för fackförening:

— utvidgad förhandlingsrätt och informationsrätt i alla frågor utan undantag —

lagstadgad strejkrätt för lokal och central fackförening

— vetorätt för fackförening i följande frågor: företagsnedläggningar, rationaliseringar,
avskedanden och omplaceringar i alla entreprenadfrågor
samt i data och teknikfrågor,

b) att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och därmed fredspliktsbestämmelserna
i lagen utmönstras,

c) att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande,

d) att rätten att tillgripa lockout upphör och att arbetsköparnas möjlighet
att använda lockout som ekonomiskt påtryckningsmedel omöjliggörs,

2. att, därest riksdagen beslutar avslå moment 1 b), riksdagen beslutar
att strejkskadeståndens övre gräns fastställs till 200 kr.

1980/81:1807 av Bernt Ekinge (fp)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen i enlighet med
motionen vidtar åtgärder för att göra den arbetsrättsliga lagstiftningen
mera lättillgänglig.

1980/81:1819 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

I motionen yrkas

1. att riksdagen antar följande förslag till ändrad lydelse av 60 § medbestämmandelagen:
Är någon också medges. Vid bedömande

av överläggningen. Enskild arbetstagare kan ej i något fall ådömas skadestånd
med högre belopp än tvåhundra kronor.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny förtroendemannalagstiftning
och ändringar i medbestämmandelagen i enlighet med vad som
anförs i motionen.

1980/81:1832 av Daniel Tarschys (fp)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om översyn av den arbetsrättsliga lagstiftning -

Behandlas i

utskottets

yttr. s hemst. p

33
44

34
50

1980/81:1837 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om ett förslag
till en lag, vari forskares tillträde till arbetsplatser garanteras, i enlighet
med vad som anförs i motionen.

AU 1981/82:4

Behandlas i

utskottets

yttr. s hemst. p

Motion väckt med anledning av proposition 1980181:126 om arbetsmarknadspolitikens
framtida inriktning

1980/81:2112 av Lars Werner m. fl. (vpk) 33 1

I motionen yrkas

7. att riksdagen uttalar att förändringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen
bör utgå från att stärka de anställdas inflytande genom införande av
demokratiska rättigheter i arbetslivet enligt vad som anförs i motionen,

11. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär att
de lokala fackliga organisationerna ges vetorätt vid nedläggningar och
permitteringar enligt vad som anförs i motionen.

Motion väckt med anledning av proposition 1981/82:30 om vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, m.m.

1981182:17 av Knut Wachtmeister m. fl. (m) 38 3

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om begränsning av regeringskansliets MBLskyldighet
när det gäller propositioner m. m.

Remissyttranden

Över motionerna 215, 218, 279, 823, 1430, 1819 och 1832 har yttranden
inhämtats från statens arbetsgivarverk, arbetsdomstolen1, Svenska kommunförbundets
styrelse, Landstingsförbundets styrelse, Kooperationens
förhandlingsorganisation, Statsföretagens förhandlingsorganisation,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen
SACO/SR.

Ett nytt arbetsrättsligt system

Partimotioner från vpk

Vpk föreslår i partimotion 1439 att lagarna på arbetsmarknaden ändras
och kompletteras med konkreta demokratiska rättigheter för fackföreningarna.
Dessa rättigheter behövs för att lönearbetarna och de fackliga organisationerna
skall kunna förhandla fram ett meningsfullt avtal. Regeringen
bör därför lägga fram förslag som innebär följande:

• Utvidgad förhandlings- och informationsrätt i alla frågor som den fackliga
organisationen vill ta upp. De undantagsbestämmelser som finns bör
slopas. De fackliga representanterna skall vidare kunna utnyttja sin informationsrätt
utan att åläggas sekretess av företag eller myndigheter.

1 Domstolens tre ordförande.

AU 1981/82:4

• Lagstadgad strejkrätt för lokala och centrala fackföreningar. All lagtext
som hindrar att strejkvapnet tillgrips måste slopas. Detta innebär att inga
strejkskadestånd skall kunna utdömas och att fredspliktsreglerna utmönstras
ur medbestämmandelagen.

• Vetorätt för fackföreningarna i fråga om företagsnedläggningar, rationaliseringar,
avskedanden, omplaceringar, alla entreprenadfrågor samt dataoch
teknikfrågor.

Skulle riksdagen inte bifalla kravet att strejkskadestånden skall avskaffas,
yrkar motionärerna i andra hand att den tidigare maximigränsen för
skadestånd till 200 kr. - 200-kronorsregeln - återinförs.

I vpk:s partimotion 2112 begärs på nytt att förändringar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen skall utgå från att de anställdas inflytande skall
stärkas genom att demokratiska rättigheter införs i arbetslivet. Dessutom
yrkar vpk i denna motion att de fackliga organisationerna skall få vetorätt
för att kunna stoppa företagsnedläggningar och permitteringar.

I motion 1066 framhåller vpk att reformeringen på det arbetsrättsliga
området måste fortsätta. Denna lagstiftning sägs kunna bidra till att underlätta
de fackliga organisationernas arbete för omedelbara förbättringar av
medlemmarnas villkor men också den långsiktiga kampen för ett socialistiskt
samhälle.

Från utgångspunkter av det slaget yrkas dessutom i motion 1066 på en
rad förändringar i förtroendemannalagen. Denna bör utsträckas till att
omfatta även interna föreningsangelägenheter och politisk verksamhet
samt ge de fackligt förtroendevalda möjlighet att bevaka medlemmarnas
intressen i mer allmänna samhällsfrågor. Rätten att hålla fackliga möten på
betald arbetstid bör skrivas in i lagen. De fackliga organisationernas rättigheter
under konflikt bör regleras i lagen, exempelvis beträffande tillträde
till fackföreningslokaler på arbetsplatsen. Fackliga funktionärer och förtroendevalda
samt forskare och andra sakkunniga som anlitas av de fackliga
organisationerna måste ges rätt till tillträde till arbetsplatserna. Den
fackliga verksamheten måste bekostas av produktionen och utomstående
experter (arbetstagarkonsulter) få anlitas på arbetsgivarens bekostnad.
Även ersättningen till de fackligt förtroendevalda bör förbättras när de
fullgör sina uppdrag. Den nuvarande förtroendemannalagen omfattar endast
fackliga organisationer som har kollektivavtal med arbetsgivarna.
Detta bör ändras så att lagen omfattar organisationer som företräder minst
en femtedel av de anställda. Bestämmelserna om att skadeståndsskyldighet
kan åläggas en facklig organisation bör utmönstras ur lagen.

Dessutom vill vpk i motion 1837 ha lagstiftning som garanterar att
forskare får tillträde till arbetsplatsen oavsett vad arbetsgivarna anser.
Företagen måste åläggas att underlätta forskning av förhållandena på arbetsplatserna.

Vidare vänder sig vpk i partimotion 282 mot att de fackligt förtroendevalda
behöver gå emot sina egna medlemmar när dessa tvingas ta till

AU 1981/82:4

strejkvapnet. Vpk vill att ett lagförslag läggs fram innebärande att de
fackliga organisationerna och deras förtroendevalda skall ha rätt att solidarisera
sig med strejkande utan påföljder eller hinder i lagstiftningen.

Slutligen begär vpk i motionerna 282 och 1439 att lagen om anställningsskydd
och medbestämmandelagen ändras så att deltagande i strejk aldrig
får utgöra saklig grund för avskedande.

Tidigare riksdagsbehandling

Vpk-förslag om demokratiska rättigheter för de fackliga organisationer
av det slag som anges i motion 1439 har senast behandlats i betänkande AU
1980/81:6. I det betänkandet yttrade sig utskottet även över vpk-motioner
om förtroendemannalagen och om rätt för fackliga organisationer och
förtroendevalda att solidarisera sig med strejkande fackföreningsmedlemmar.
Motionerna avslogs av riksdagen.

Från vpk:s sida framställda krav att strejk aldrig skall utgöra saklig
grund för avskedande har senast behandlats i betänkande AU 1980/81:5.
Motionsyrkandena avslogs.

200-kronorsregeln m. m.

Motion 1819 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

Motionärerna hävdar att arbetet på att reformera arbetslivet har stannat
upp. De anser att regeringens passivitet är särskilt förvånande mot bakgrund
av att ett centralt medbestämmandeavtal fortfarande inte har kommit
till stånd på Svenska arbetsgivareföreningens avtalsområde. Med hänvisning
till att socialdemokraterna försökt driva på utvecklingen - dock
hittills förgäves - vill motionärerna på nytt ta upp en del frågor som
omedelbart bör aktualiseras. Som väsentligast anges att förslag läggs fram
om en ny lag om fackliga förtroendemän. Motionärerna påminner om det
lagförslag som nya arbetsrättskommittén tidigare presenterat, och de säger
sig vara införstådda med att en del av de förslagen kan behöva genomföras
i etapper.

När det gäller medbestämmandelagen yrkas att den s. k. 200-kronorsregeln
återinförs. Motionärerna lägger fram ett lagförslag på den punkten.
Vidare anser de att regeringen bör lägga fram förslag till en del justeringar i
lagen. Bl. a. bör man komma till rätta med problemet att informationen till
de anställda och primärförhandlingar kommer på ett för sent stadium. Ett
annat problem som behöver lösas hänger samman med beslutsprocessen i
koncernföretag. Det bör även övervägas om inte fler bestämmelser i lagen
bör vara tvingande med hänsyn till att medbestämmandeavtal saknas på ett
väsentligt område av arbetsmarknaden.

Skadestånd vid olovliga konflikter

Nedan lämnas en översikt över de skadestånd som arbetsdomstolen
(AD) ålagt enskilda arbetstagare att utge för att de har deltagit i olovliga

AU 1981/82:4

strejker. Översikten avser konflikter som har inträffat efter den 1 januari
1977, dvs. den tidpunkt då MBL och därmed de ändrade skadeståndsreglerna
trädde i kraft. Syftet med översikten är att visa nivån på de skadeståndsbelopp
som begärts resp. utdömts.

AD:s praxis

År/Företag	Begärt skade-stånd, kr.	Av AD utdömt skadestånd, kr.
1977
KF:s lagercentral	600	300
Luleå
1978
IMA	900	200
Sundsvall
Tarkett	1200	200
Ronnebybrunn
Rockwool AB	300	150 (i två fall 75)
Skövde
Bil & Traktor	1200	400'
Boden
Två elinstallationsföretag	400	300 (i vissa fall 200 resp. 150)
Sollefteå
Gullfiber	500	200 (i vissa fall 100)
Katrineholm
1979
Volvo	300	200 (i vissa fall 100)
Göteborg
Kerna Nobel AB	300	200 (i vissa fall 100)
Sundsvall
Stockholms läns landsting	200	200 (i vissa fall 150)
Mannesman Demag	300	300 (i vissa fall 200)2
Handen
Saab Scania	300	200
Luleå
Barracuda AB	200	200 (i ett fall 100)
Gamleby
Boliden Kemi AB	200	150
Helsingborg
1980
AB Electrolux	300	200
Mariestad
Rank Xerox AB	200	200 (i ett fall 100)
Solna
AB Norrbottens
Cementgjuteri	400	4003
Öjebyn
1981 {första halvåret)
Klarälvsprodukter	300	300 (i två fall, i övriga fall 200)
Ekshärad
Cewe Mätinstrument AB	200	200
Nyköping
Viggo AB	200	200
Helsingborg
ALI Installation AB	400	200
Stenungsund

1 Sedan arbetstagarna fortsatt strejken efter domen ålades de i en ny rättegång att
utge ytterligare 200 kr.

2 I detta mål ålades även verkstadsklubben att utge skadestånd.

3 Konflikten ledde också till avskedanden som godtogs av AD i domen 1981 nr 10.

AU 1981/82:4

Tidigare riksdagsbehandling

Socialdemokraterna har under en följd av år begärt att 200-kronorsregeln
skall återinföras. Kravet framställdes även förra året i en partimotion
(1979/80:995). I den motionen aktualiserades även frågorna om information,
primära förhandlingar, koncernföretag liksom behovet av fler tvingande
bestämmelser i lagen. I en annan motion, 1979/80:1476, med Gunnar
Nilsson (s) som första namn begärdes förstärkningar av förtroendemannalagen.
Med anknytning till ett förslag i den socialdemokratiska partimotionen
föreslog utskottet att regeringen skulle söka få till stånd överläggningar
med arbetsmarknadens parter om reformverksamheten på det arbetsrättsliga
området. Yrkandet om att omedelbart återinföra 200-kronorsregeln
avstyrktes, men utskottet såg det som naturligt att skadeståndsreglerna
i medbestämmandelagen kom upp till diskussion vid de förordade
överläggningarna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Remissyttranden över motion 1819 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

Motionen tillstyrks i sin helhet av LO och TCO. LO ser de i motionen
aktualiserade frågorna som mycket viktiga och påpekar att de uppmärksammats
i ett stort antal motioner till LO-kongressen 1981. TCO lägger i
sitt yttrande särskild vikt vid att medbestämmandelagen får en mer tvingande
inriktning. Däremot avstyrks motionen helt av SAF.

I övrigt är remissopinionen splittrad i de olika delfrågorna. Motionens
initiativ till en ny förtroendemannalag stöds alltså av LO och TCO men
också av kommunförbunden, dock med förbehållet att förbundens tidigare
avgivna yttranden över nya arbetsrättskommitténs lagförslag från år 1977
beaktas. SACO/SR ser det som mest angeläget att man löser frågan om
regionala förtroendemän. Arbetsdomstolen och statsföretagens förhandlingsorganisation
hänvisar till de yttranden de tidigare avgett över nya
arbetsrättskommitténs förslag. Förhandlingsorganisationen har därutöver
inte yttrat sig över motionen.

Förslaget att återinföra 200-kronorsregeln biträds förutom av LO och
TCO av kommunförbunden (majoriteten i styrelserna) men avstyrks av
arbetsdomstolen, SAF, SACO/SR samt statens arbetsgivarverk, som i
övrigt avstår från att yttra sig över motionen. När det gäller information
och primära förhandlingar m.fl. förändringar i medbestämmandelagens
regelsystem ställer sig LO och TCO bakom motionen som i dessa delar
avstyrks av arbetsdomstolen, SAF och SACO/SR. Kommunförbunden vill
avvakta med att ta ställning i dessa frågor tills nya arbetsrättskommitténs
förslag föreligger.

AU 1981/82:4

Medbestämmande på den offentliga sektorn

Motionerna

Knut Wachtmeister m.fl. (m) efterlyser i motion 17 en begränsning av
regeringskansliets förhandlingsskyldighet när det gäller propositioner
m.m. Begränsningen bör komma till stånd efter förhandlingar mellan parterna.
Motionärerna anser att förhandlingsskyldigheten i flertalet fall försvårar
och fördröjer den politiska beslutsprocessen och dessutom medför
avsevärda kostnader.

Motion 1430 av Kjell Mattsson m.fl. (c) har som utgångspunkt att
medbestämmandelagens regler om primär förhandlingsskyldighet och förhandlingsrätt
i praxis har inneburit en så omfattande förhandlingsapparat
att många uppfattar reglerna som en inskränkning i den politiska demokratin.
Motionärerna vill därför ha utredning och förslag om begränsningar
som syftar till en klarare gränsdragning mot den politiska demokratin i
förhandlings- och informationsfrågor. De avser främst den kommunala
sektorn och anger som en rimlig åtgärd att frågor som rör den offentliga
verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet inte skall omfattas
av primär förhandlingsskyldighet eller förhandlingsrätt. Däremot skulle
frågorna omfattas av informationsskyldigheten och de anställdas organisationer
ha möjlighet att yttra sig i samband med att information ges. Vidare
tänker sig motionärerna att tvister om primär förhandlingsskyldighet och
om förhandlingsrätt skall flyttas från arbetsdomstolen till den särskilda
nämnd som inrättats för att avgöra tvister om medbestämmandeavtal
kränker den politiska demokratin.

Allan Ekström (m) begär i motion 215 att 11 § medbestämmandelagen
skall ändras så att en kommunstyrelse inte omfattas av primär förhandlingsskyldighet.
Sådan förhandlingsskyldighet bör i vart fall inte föreligga
om förhandlingar redan ägt rum under ärendets tidigare beredning. Motionen
utgår från arbetsdomstolens dom år 1980 nr 34, det s. k. Järfällamålet.
I det målet, som gällde en kommuns budgetbehandling, ansågs kommunen
skyldig att på nytt förhandla om budgeten vid den slutliga beredningen
inom kommunstyrelsen i frågor som gällde avvikelse från de olika nämndernas
förslag till budget. Detta innebär, säger motionären, att det fackliga
inflytandet i praktiken utsträcks till att bli ett direkt led i beslutsfattandet
hos det ledande politiska organet inom kommunen.

Uttalanden av konstitutionsutskottet om regeringskansliets förhandlingsskyldighet Konstitutionsutskottet

har i sitt granskningsbetänkande 1978/79:30 (s.
13) tagit upp frågan om tillämpningen av medbestämmandelagen i samband
med beredningen av regeringsärenden. I det sammanhanget hölls hearings
med företrädare för de statsanställdas organisationer samt för statens
förhandlingsråd och kanslihuset. Konstitutionsutskottet fick intrycket att
man på ömse sidor är positiv till det samarbete och de överläggningar om

AU 1981/82:4

regeringsärendena som lagstiftningen om medbestämmande förutsätter
och påpekar betydelsen av att förhandlingsresultaten redovisas i god tid
före den slutliga riksdagsbehandlingen av regeringsförslagen. Avslutningsvis
tilläde konstitutionsutskottet att utskottet avsåg att med uppmärksamhet
följa den fortsatta utvecklingen beträffande förhandlingsverksamheten.

Följande år behandlade konstitutionsutskottet i granskningsbetänkandet
1979/80:30 (s. 25) tillämpningen av medbestämmandelagen vid regeringens
tillsättning av vissa högre tjänster. Granskningen föranledde i det fallet inte
något särskilt uttalande från utskottets sida.

Rättspraxis

Arbetsdomstolens dom 1980 nr 150. Vid förhandlingar om ett utkast till
en proposition om läroplan för grundskolan yrkade TCO-S på ändringar
beträffande dels timplanen för ämnet hemkunskap, dels införande av graderade
betyg i tillvalsämnen. Med hänvisning till att yrkandena inte berörde
förhållandet mellan staten som arbetsgivare och de statsanställda som
arbetstagare vägrade statens förhandlingsråd som företrädare för regeringen
att förhandla om de båda yrkandena. TCO-S ansåg att staten därmed
brutit mot regeln om förhandlingsskyldighet enligt 10 § medbestämmandelagen
och begärde skadestånd.

Arbetsdomstolen avslog TCO-S talan. Domstolen ansåg att frågorna
visserligen hade betydelse för arbetstagarna (lärarna) men att de likväl låg
utanför förhållandet arbetsgivare—arbetstagare med hänsyn till att allmänna
utbildningspolitiska synpunkter i första hand var avgörande för
regeringens beslut. Domstolen konstaterade i sammanhanget att regeringen
i sitt politiska beslutsfattande inte sällan uppträder även i en annan roll
än arbetsgivarens. Om tyngdpunkten i ett ärende ligger på det planet,
anses regeringsbeslutet inte primärt falla inom ramen för förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare även om beslutet får återverkningar
för de statsanställdas arbets- och anställningsförhållanden. Ett beslut kan
anses angå arbetsgivar-arbetstagarrelationen endast om beslutet direkt
tar sikte på de statsanställdas förhållanden eller om arbetsgivar-arbetstagarinslaget
i beslutsprocessen eljest objektivt sett är viktigt i förhållande
till övriga aspekter på den fråga som berörs av beslutet. Tre ledamöter var
skiljaktiga.

Arbetsdomstolen har i några domar haft att ta ställning till förhandlingsskyldigheten
i den kommunala verksamheten.

I domen 1978 nr 88 (Nackamålet) fastställde arbetsdomstolen att förhandlingar
skall föregå en underordnad nämnds slutliga behandling av ett
ärende. Förhandlingarna bör inledas redan på utredningsstadiet. Men
domstolen fastställde också att kommunstyrelsen är fri att fatta ett beslut
som avviker från förhandlingsresultatet i den beredande nämnden om
kommunstyrelsens beslut inte grundas på nytillkomna omständigheter eller
på annat material än det man haft tillgång till på beredningsstadiet.

Arbetsdomstolens dom 1980 nr 34 (Järfällamålet). Nämnderna i kommunen
gjorde upp förslag till anslag för sin verksamhet under påföljande år
och primärförhandlade med de fackliga organisationerna härom. Senare
blev det känt att kommunens skatteintäkter skulle bli lägre än man tidigare

AU 1981/82:4

räknat med. Drätselkontoret utarbetade åt kommunstyrelsen ett budgetförslag
där nämndernas anslagsförslag prutades. Budgetförslaget överlämnades
till de fackliga organisationerna för kännedom, men något initiativ
till förhandlingar togs inte. Arbetsdomstolen ansåg att kommunstyrelsen
borde ha gjort en avslutande primärförhandling som ett led i det slutliga
arbetet på den samlade budgeten i de frågor som kunde anses angå förhållandet
mellan arbetstagare och arbetsgivare. Förhandlingarna behövde
dock endast gälla de avvikelser som gjorts i förhållande till facknämndernas
förslag.

Tre ledamöter reserverade sig och ansåg att den avslutande budgetberedningen
var en oskiljaktig del av det politiska beslutsfattandet.

Arbetsdomstolens dom 1981 nr 125. Målet gällde en kommuns antagande
av en femårig finansplan. Kommunen invände att finansplanen var ett rent
politiskt dokument, att jämföra med regeringens finansplaner. Arbetsdomstolen
ansåg dock att beslutet om finansplanen var jämförbart med beslut i
andra kommunala ärenden. Den hade inte ett sådant speciellt innehåll att
förhandlingsskyldighet inte skulle föreligga av hänsyn till den politiska
demokratin. Med hänvisning till utgången i Järfällamålet uttalade domstolen
att primärförhandling enligt 11 § medbestämmandelagen borde ha ägt
rum vid ärendets handläggning i kommunstyrelsen.

Arbetsdomstolens dom 1980 nr 91 (Varbergsmålet). Målet gällde exploatering
av mark för bostadsbebyggelse m. m. Arbetstagarsidan hävdade att
kommunen åsidosatt sin förhandlingsskyldighet genom att utan föregående
förhandlingar besluta om utbyggnad av markområdet på entreprenad.
Kommunen invände att dess beslut var myndighetsutövning som inte rört
förhållandet arbetsgivare—arbetstagare. Arbetsdomstolen uttalade bl. a.
att bebyggelseplanering visserligen medför myndighetsutövning i viss omfattning,
t. ex. när byggnadslov meddelas. I övrigt agerar emellertid de
kommunala myndigheterna i betydande utsträckning på privaträttens område.
Som exempel nämnde domstolen inköp och försäljning av mark samt
ingående av exploaterings- och entreprenadavtal. I dessa delar finns inte
något hinder mot att de fackliga organisationerna utövar medbestämmande
i form av rätt till primära förhandlingar. I det aktuella fallet ansåg arbetsdomstolen
(enhälligt) att omständigheterna var sådana att kommunen bort
primärförhandla, och skadestånd utdömdes.

Remissyttranden över motionerna 215 och 1430

Motionerna 215 av Allan Ekström (m) och 1430 av Kjell Mattsson m. fl.
(c) biträds av kommunförbunden och SAF. De avstyrks av arbetsdomstolen,
LO, TCO och SACO/SR.

Landstingsförbundet konstaterar att medbestämmandelagen endast gäller
frågor som tillhör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Några direkta anvisningar för hur denna avgränsning av lagens tillämpningsområde
skall tolkas på den offentliga sektorn finns inte. Det finns inte
heller beträffande förhandlingsrätten några särskilda regler för den offentliga
sektorn. Däremot uppmärksammas i förarbetena risken för kollision
mellan den utvidgade förhandlingsrätten och den politiska demokratin.
Den nya förhandlingsrätten belyses i förarbetena med hänsyn till de särskilda
förhållandena på det statliga området. Däremot konstateras att
anpassningen av förhandlingsreglerna kan komma att få en annan utformning
hos kommuner och landsting.

AU 1981/82:4

I medbestämmandeavtalet för kommuner och landsting - MBA-KL 80
— har medbestämmandeformen förhandlingar reglerats i viss utsträckning.
Medbestämmandeavtalet är dock begränsat till frågor som rör förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Osäkerheten om medbestämmandelagens
tillämpningsområde kvarstår även efter medbestämmandeavtalets
tillkomst.

Efter en ändring i kommunallagen får partssammansatta organ tillsättas i
kommuner och landsting. Enligt en uttrycklig bestämmelse i kommunallagen
får inte överlämnas till ett sådant organ att avgöra frågor som avser
verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet. Förbundet framhöll
vid lagändringen att frågan om gränsdragningen mellan den politiska
demokratin och personalinflytandet borde ytterligare klarläggas. I motiven
hänvisas dock enbart till den beskrivning av det politiska beslutsområdet
som tidigare gjorts i förarbetena till medbestämmandelagen.

Med hänsyn till den betydande osäkerhet som kvarstår beträffande
gränsdragningen mot den politiska demokratin i kommuner och landsting
förordar förbundet att frågan snarast utreds.

Svenska kommunförbundet behandlar motionerna 215 och 1430 i separata
yttranden. Förbundet tillstyrker i anslutning till motion 1430 att en
särskild utredning tillsätts i syfte att få en klarare gränsdragning mot den
politiska demokratin samt att i den utredningen ingår den i motion 215
väckta frågan om förhandlingsskyldighet för kommunstyrelserna.

Förbundet redogör för olika domar i arbetsdomstolen och konstaterar
att bl. a. domen 1980 nr 91 (Varbergsmålet) väckt berättigat uppseende
bland de förtroendevalda inom kommunerna. I en senare dom, 1980 nr 150,
om förhandlingsskyldighet beträffande propositioner till riksdagen har arbetsdomstolen
visserligen intagit en något annorlunda ståndpunkt när det
gäller förhandlingsreglerna men det praktiska prejudikatsvärdet av domen
synes vara mycket begränsat.

I arbetsdomstolens domar återkommer allt oftare huvudtesen att räckvidden
för tillämpningen av 11 § medbestämmandelagen och därmed för
arbetsgivarens skadeståndsrisk bestäms inte av lagtexten utan av om frågan
typiskt sett är sådan att den fackliga organisationen kan förväntas vilja
förhandla. Detta har bland de förtroendevalda skapat stor oklarhet om
gränserna för 11 §:s tillämpningsområde och osäkerhet om gränsen för den
politiska demokratin. Det sistnämnda kan på sikt vara till men för såväl
den politiska verksamheten som de företagsdemokratiska strävandena.
Bl. a. kan detta leda till svårigheter vid förhandlingar om lokala kommunala
medbestämmandeavtal - efter det centrala ramavtalet rörande medbestämmande
(MBA-KL 80) — som nu påbörjas.

Den särskilda nämnden för prövning av om ett medbestämmandeavtal
kränker den politiska demokratin har hittills inte behövt träda i funktion.
Därav följer emellertid ingalunda att inte en sådan prövning kan aktualiseras
när frågor inom den närmaste tiden tas upp om utformningen av lokala

AU 1981/82:4

medbestämmandeavtal. I en sådan situation kan uppkomna frågor som
otvivelaktigt ofta är hänförliga till principerna för gränsdragningen mot den
politiska demokratin. Dessa är för praktiskt kommunalt bruk otillräckligt
klarlagda och därför i behov av en särskild utredning.

Arbetsdomstolen kommenterar några av sina domar om förhållandet
mellan medbestämmandelagen och den politiska demokratin. Domstolen
fortsätter:

Enligt arbetsdomstolens mening hade det sett ur rättstillämpningens
synvinkel varit önskvärt att lagstiftaren hade givit klarare och utförligare
anvisningar rörande i vad mån och på vilket sätt hänsynen till den politiska
demokratin skall inverka vid tillämpningen av reglerna om förhandlingsskyldighet
enligt medbestämmandelagen på den offentliga sektorn. Som
framgår av den redovisning som har lämnats i det föregående har domstolen
emellertid funnit vissa utgångspunkter för prövningen av dessa frågor.

I rättstillämpningen har därigenom börjat utbildas ett mönster för avvägningen
mellan arbetstagarsidans anspråk på inflytande genom förhandling
och hänsynen till den politiska demokratin. Enligt domstolens uppfattning
är det angeläget att denna utveckling får fortsätta. En utvärdering av den
nya ordningen bör ske först sedan praxis har stabiliserats och parterna har
hunnit anpassa sig till denna. Medbestämmandelagstiftningen bygger på
den grundsynen att löntagarna på den offentliga sektorn skall ha i princip
samma rätt till medinflytande som löntagarna på den privata sektorn. Med
utgångspunkt från att denna grundsyn skall ligga fast finns därför inte
anledning att för närvarande genomföra någon översyn av medbestämmandelagen
i de hänseenden som nu har behandlats.

Arbetsdomstolen berör avslutningsvis uppslaget i motion 1430 att prövningen
av tvister om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet flyttas
från domstolen till den särskilda nämnden för avgörande av tvister om
medbestämmandeavtal kränker den politiska demokratin. Arbetsdomstolen
påpekar att nämndens verksamhet inte är reglerad i lag utan i ett
kollektivavtal. Nämndens utlåtande är vidare inte bindande för parterna
utan har endast karaktären av en rekommendation. Nämnden kan inte i sin
nuvarande form avgöra rättstvister av det slag det här gäller. Det är svårt
att inse varför en specialdomstol som arbetsdomstolen skulle vara mindre
lämplig att besluta i frågor om gränsdragningen för medbestämmandelagens
tillämpningsområde. Anses det önskvärt att politiker skall delta i
avgörandet av de gränsdragningsfrågor som avses i motionen vill arbetsdomstolen
framhålla att det är främmande för svensk rättstradition och
statsskick att politiska instanser skall utöva någon form av insyn eller
inflytande i rättstillämpningen.

LO påpekar att den särskilda nämnden för prövning av om ett medbestämmandeavtal
kränker den politiska demokratin hittills inte har behövt
sammanträda. Vidare framhålls att det nyligen träffade medbestämmandeavtalet
av ramkaraktär ger utrymme för en smidig handläggning av medbestämmandefrågorna
i förhållande till vad den politiska demokratins prin -

AU 1981/82:4

ciper kräver. Gränsdragningsfrågoma bör i första hand lösas av arbetsmarknadens
parter när det gäller tillämpning och anpassning av mer praktisk
natur. När lokala avtal varit i kraft någon tid är det möjligt att bedöma
om det finns behov av regeländringar trots den tolkning reglerna fått i
praxis.

Såvitt LO kan finna är ett politiskt sammansatt kommunalt organ efter
sedvanliga primärförhandlingar fritt att självständigt besluta i politiska
frågor. De krav som den politiska demokratin ställer är således vederbörligen
tillgodosedda.

För undanröjande av missförstånd vill LO understryka att organisationen,
nu liksom tidigare, anser att avtalsfriheten får vika för den politiska
demokratin. Inom ramen för fattade politiska beslut skall dock de anställda
inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden äga rätt att påverka
arbetsledning och fördelning av arbete samt sådana frågor som arbets- och
produktionsorganisation.

Sammanfattningsvis anser LO att motionerna 215 och 1430 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

TCO avstyrker bestämt motionerna 215 och 1430. Erfarenheten av medbestämmandelagens
tillämpning har inte inneburit större problem för kommunerna.
Någon fara för den politiska demokratin har inte heller förelegat.
Det centrala medbestämmandeavtalet inom statlig och kommunal förvaltning
bör ge förutsättningar för lokala anpassningar av lagens intentioner så
att en byråkratisk ordning hindras.

När det gäller de frågor motionärerna uppfattar som politiska, dvs. om
verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet kan organisationerna
få ett visst inflytande endast genom att redovisa sina ståndpunkter vid
primära förhandlingar. De politiskt förtroendevalda har ofta god nytta av
de anställdas uppfattningar. En lagändring i den riktning motionärerna
förespråkar skulle leda till att de offentliganställda fick en sämre rätt till
inflytande än de privatanställda. Detta strider mot en grundläggande utgångspunkt
för den nya arbetsrättslagstiftningen.

SACO/SR hävdar att gällande ordning för samverkans- och kollektivavtalsförhandlingar
inte i något hänseende kan sägas inkräkta på den politiska
demokratin. Arbetsdomstolens domar innebär enligt SACO/SR:s
uppfattning att förhandlingsskyldigheten endast utgör ett led i ärendenas
beredning och inte en inblandning i det politiska beslutsfattandet. Därmed
avstyrker SACO/SR motion 215.

Inte heller kan SACO/SR tillstyrka förslaget i motion 1430 om att frågan
om den offentliga verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet
skall stå utanför förhandlingsrätten och den primära förhandlingsskyldigheten.
Sådana frågor har ofta direkta konsekvenser för de anställdas arbetsförhållanden.
De offentliganställda skulle, om förslaget genomförs,
komma i en klart negativ särställning i fråga om inflytandet över den egna
arbetsplatsen.

AU 1981/82:4

Även om SACO/SR avstyrker de båda motionerna menar organisationen
att medbestämmandet på den offentliga sektorn så småningom kan behöva
utvärderas. När ytterligare erfarenhet vunnits kan det bli möjligt att bilda
sig en riktig uppfattning om huruvida förhandlingsrutinerna efter medbestämmandelagens
ikraftträdande har lett till en onödig byråkratisering.

Chefstillsättningar

Motionerna

Mot den förhandlingsskyldighet vid tillsättning av chefsbefattningar som
arbetsdomstolen ansett föreligga i domen 1979 nr 118 reses invändningar i
två motioner. I den ena motionen — 327 av Allan Ekström (m) och förste
vice talmannen Ingegerd Troedsson (m) — utgår man från att 11 § medbestämmandelagen
genom domen fått annat innehåll än lagstiftarna åsyftat.
Paragrafens ordalydelse måste följaktligen justeras liksom - för konsekvensens
skull — lagens 12 §. Skulle det likväl hävdas att riksdagen verkligen
menat att 11 § skall omfatta även personbyte på en viss typ av befattning
är det ändå befogat att justera lagtexten. Motionärerna yrkar således
att riksdagen skall besluta förse 11 och 12 §§ medbestämmandelagen med
tillägg varigenom tillsättande av chefsbefattningar undantas från lagrummens
tillämpningsområde.

I den andra motionen - 830 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp) - begärs
att regeringen skall lägga fram förslag om ändringar i medbestämmandelagen
av innebörd att arbetsgivarna får möjlighet att tillsätta chefsbefattningar
utan förhandlingsskyldighet gentemot de fackliga organisationerna. Motionärerna
framhåller att det hör till en chefs viktigaste uppgift att företräda
arbetsgivaren i förhållande till underställd personal. Det är därför rimligt
att arbetsgivaren suveränt får avgöra chefsvalet. Den primära förhandlingsskyldigheten
medför även problem till nackdel för chefskandidaternas
integritet på grund av risken för ”läckor”. Vidare hänvisas i motionen till
att de fackliga organisationerna inte har någon motsvarande skyldighet att
primärförhandla när de tillsätter sina förtroendemän. En arbetsgivare bör
ha samma möjlighet som arbetstagarorganisationerna att tillsätta sina ”förtroendemän”,
dvs. personer som skall företräda arbetsgivaren gentemot
underställd personal.

Rättspraxis

Arbetsdomstolens dom 1979 nr 118. Målet gällde tillsättning av tre
chefsbefattningar (en divisionschef och två avdelningschefer). Domstolen
kom till slutsatsen att förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen
föreligger för arbetsgivaren innan beslut fattas om att tillsätta
chefsbefattningar. Är det fråga om högre befattningshavare med möjlighet
att påverka arbetsgivarens allmänna verksamhet uttalade domstolen att
förhandlingsskyldighet föreligger i förhållande till samtliga kollektivavtalsbundna
organisationer. Gäller det en lägre chefsbefattning, t. ex. en arbets -

2 Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 4

AU 1981/82:4

ledare, blir arbetsgivaren förhandlingsskyldig i förhållande till den organisation
som har kollektivavtal för den grupp arbetstagare som är underställda
arbetsledaren. Tre ledamöter var skiljaktiga.

I målen 1980 nr 72 och 1981 nr 8 var det fråga om tillsättning av
verkställande direktörer i aktiebolag. Genom dessa domar bekräftades den
tidigare domen om förhandlingsskyldighet vid tillsättning av chefsbefattningar.
Invändning bl. a. om att tillsättning av verkställande direktör är
reglerad i aktiebolagslagen godtogs inte av arbetsdomstolen. Däremot
ansågs förhandlingsskyldighet inte föreligga vid entledigande av innehavare
av en högre chefsbefattning. Även i 1980 års dom anmäldes skiljaktiga
meningar, som avsåg såväl tillsättning som entledigande, medan domen
från 1981 var enhällig.

Facklig vetorätt vid entreprenadavtal

Gällande rätt

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL om facklig vetorätt har till syfte att
förhindra att s. k. grå arbetskraft får arbeta i företagen eller att eljest arbete
utförs på villkor som innebär att lag eller avtal kringgås. Stadgandena
innebär att en arbetsgivare är skyldig att på eget initiativ ta upp förhandlingar
om han överväger att låta utföra visst arbete på arbetsplatsen med
arbetskraft som inte har anställning där. Arbetsgivaren är skyldig att
avvakta med beslut eller verkställighet därav till dess förhandlingen är
genomförd. Förhandlingsskyldighet föreligger inte om det är fråga om ett
kortvarigt och tillfälligt arbete. Detsamma gäller om arbetet kräver särskild
sakkunskap eller om den tilltänkta åtgärden i allt väsentligt motsvarar
åtgärd som har godtagits av vederbörande arbetstagarorganisation. I dessa
fall kan dock arbetstagarorganisationen påkalla förhandling.

Arbetsgivarens förhandlingsskyldighet avser arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal, och det arbete det
gäller skall falla inom avtalets giltighetsområde.

Om arbetstagarorganisationen efter förhandlingen bedömer att den aktuella
entreprenaden eller uppdraget kan antas medföra åsidosättande av
lag eller kollektivavtal eller eljest skulle strida mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas avtalsområde kan organisationen förbjuda att
entreprenaden kommer till stånd. Denna vetorätt skall normalt utövas av
den centrala arbetstagarorganisationen.

Arbetsgivare, som inte iakttar förhandlingsskyldighet eller sätter sig
över ett befogat veto, blir skadeståndsskyldig. Detsarr ma gäller för organisation
som använt sitt veto utan att ha haft fog för det.

Motionen

Motion 828 av Sten Svensson (m) och Bengt Wittbom (m) riktar sig mot
den fackliga förhandlings- och vetorätten vid entreprenadavtal. De påpekar
att bestämmelserna härom i medbestämmandelagen har införts som ett
medel att stoppa entreprenörer som anlitar s. k. grå arbetskraft. Bestäm -

AU 1981/82:4

melserna har i stället försatt de seriösa entreprenadföretagen i en svår
situation. Varken dessa företag eller deras anställda har rätt att framföra
synpunkter i beställarföretagets förhandlingar med facket. Inom vissa
branscher har träffats kollektivavtal om anlitande av entreprenörer och
inom andra förekommer, åtminstone lokalt, att listor upprättas på entreprenörer
som får anlitas. Överenskommelser av sådana slag snedvrider
konkurrensen.

Motionärerna anser att den fackliga vetorätten försvårar eller gör det
omöjligt för näringslivet och för kommunerna att få arbete utfört på det sätt
som är mest ekonomiskt och rationellt. Vetorätten hindrar i många fall
entreprenadföretagen att konkurrera på lika villkor. Med den upprensning
av den grå arbetskraften som skett under senare år och den utökade
kontrollapparaten för uppbörd och kontroll av skatter och avgifter har
medbestämmandelagens regler om facklig vetorätt i stor utsträckning
tjänat ut sitt syfte. Motionärerna yrkar därför att regeringen skall lägga
fram förslag som syftar till att upphäva dessa regler.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med likartade yrkanden har tidigare behandlats av utskottet,
se senast AU 1980/81:6. Motionerna har avstyrkts av utskottet, och riksdagen
har följt utskottets förslag.

Lockouträtten

I detta och närmast följande avsnitt behandlas frågor om arbetsmarknadsparternas
rätt att tillgripa stridsåtgärder.

Gällande rätt

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder - på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan
- är fastslagen i grundlagen genom bestämmelsen i 2 kap.
17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas
genom lag eller avtal.

Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att tillgripa fackliga
stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen lagstiftning för arbetsmarknaden
i stort som positivt anger rättsliga förutsättningar för bruket av stridsåtgärder
eller på annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå till
facklig strid. Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen liksom i den
tidigare kollektivavtalslagen gäller enbart den fredsplikt som följer av att
kollektivavtal har träffats. De inskränkningar som därutöver genom lagstiftning
finns i rätten att tillgripa stridsåtgräder är av mindre räckvidd.
Enligt lagen om offentlig anställning finns vissa begränsningar i stridsrätten
för offentligt anställda. Det är vidare inte tillåtet att vidta åtgärder som
skulle strida mot straffrättsliga regler, såsom reglerna i brottsbalken om
olaga intrång, ofredande, skadegörelse eller ärekränkning. När det gäller

AU 1981/82:4

stridsåtgärder av särskilt farlig eller skadlig karaktär eller omfattning har
det överlåtits på arbetsmarknadens parter att själva inför en konflikt ta
hänsyn till samhällsskyddets eller tredje mans intressen. Regler om sådana
förfaranden har tagits upp i huvudavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden.
I sista hand har statsmakterna möjlighet att gripa in med
lagstiftning. Detta har dock hittills behövt övervägas vid endast ett fåtal
tillfällen.

Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon förändring i
friheten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder när de inte
genom att träffa kollektivavtal har bundit sig att iaktta fredsplikt. I förarbetena
till lagen uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att bidra med
positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av intressemotsättningar
på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget pekat på medlingsförfarandet
och det statliga förlikningsmannaväsendet.

Motionerna

Socialdemokraterna begär i motion 279 att regeringen utreder konsekvenserna
av arbetsgivarpartens oinskränkta lockouträtt.

I motionen redovisas inledningsvis bestämmelser om lockouträtten i
vissa europeiska länder utanför Norden och de bestämmelser som gäller i
Sverige. Det konstateras att lockouträtten på ett unikt sätt är i princip
oinskränkt i vårt land. Detta sägs otillbörligt förstärka den redan starka
parten på arbetsmarknaden genom att alla arbets- och företagsledningsbeslut
alltjämt helt ligger i arbetsgivarens hand. En konflikt, i synnerhet en
lockout, slår dessutom hårdare på arbetstagaren än på arbetsgivaren som
har större möjligheter att fördela kostnaderna och låta dessa gå vidare till
konsumenter och skattebetalare. En lockout behöver för att vara konkurrensneutral
ha en viss omfattning. Arbetsgivarsidan tillgriper därför lättare
lockout än arbetstagarsidan initierar en strejk av motsvarande omfattning.
Motionärerna hänvisar till arbetsmarknadskonflikten på våren 1980 då
SAF ”sorn svar på en relativt blygsam stridsåtgärd varslade och genomförde
en omfattande storlockout”.

Lockouträtten aktualiseras även av vänsterpartiet kommunisterna, i
motionerna 218 och 1439, med begäran om förslag som innebär att rätten
att tillgripa lockout förbjuds. I sak anförs samma argument som i den
socialdemokratiska partimotionen att arbetsgivarna har den ojämförligt
starkaste ställningen i kraft av sitt ägande av produktionsmedlen och att
strejk och lockout inte kan sägas vara jämförbara vapen mellan jämbördiga
parter.

Remissyttranden över motionerna 218 och 279

Av remissinstanserna tillstyrker LO den i motion 279 från socialdemokraterna
begärda utredningen av konsekvenserna av en oinskränkt lockouträtt
samtidigt som LO avstyrker motion 218 från vpk med dess begäran

AU 1981/82:4

om förslag till förbud mot lockouter. De båda kommunförbunden motsätter
sig inte en utredning om lockouträtten men anser att även konsekvenserna
av andra stridsåtgärder bör utredas. Kooperationens förhandlingsorganisation
och Statsföretagens förhandlingsorganisation förordar en utredning
om hur båda sidors obegränsade stridsrätt bör begränsas. Övriga
instanser - arbetsdomstolen, SAF, TCO och SACO/SR avstyrker motionerna.

LO anser att en oinskränkt lockouträtt för arbetsgivarparten utgör en
oacceptabel förstärkning av en redan överlägsen parts tillgång till stridsmedel
utan motsvarighet på arbetstagarsidan. Obalansen i parternas påtryckningsresurser
torde förklaras av den relativt tidiga utveckling som arbetsmarknaden
har undergått hos oss från regelverkssynpunkt. Den ursprungliga
uppbyggnaden av fredspliktsreglerna har inte behövt sättas på prov i
större skala förrän år 1980 då lockoutvapnet utnyttjades samordnat över så
gott som hela huvudavtalsområden.

LO noterar att en oinskränkt lockouträtt vid en internationell jämförelse
är en klar avvikelse från det som ses som en rimlig avvägning av arbetsmarknadsparternas
inbördes styrkeförhållanden. Avslutningsvis anförs:

Varken balans- och utvecklingssynpunkter, utländska förebilder eller
andra skäl tyder på att det utan vidare finns anledning att frånhända
arbetsgivarparten lock-outvapnet helt och hållet. Enligt LO finns det starka
skäl att först närmare undersöka vilka åtgärder som bör vidtagas för att
korrigera nuvarande icke godtagbara förhållande innan bestämd ståndpunkt
tas till vilka ingrepp som bör göras.

Med hänsyn härtill anser LO det inte rimligt att nu besluta om direkt
förbud mot lock-outvapnet, varför yrkandet i motion nr 218 bör avslås.
Däremot vill LO förorda riksdagens bifall till motion nr 279 med dess
förslag om utredning av konsekvenserna av arbetsgivarpartens oinskränkta
lock-outrätt.

Kommunförbunden utvecklar i sina i huvudsak likalydande yttranden att
stridsåtgärder inom den offentliga sektorn får andra verkningar än inom
den privata sektorn. Bl. a. påpekas att arbetsinställelse av arbetstagarparten
drabbar allmänheten direkt i form av utebliven eller försämrad service
medan den offentlige arbetsgivaren endast drabbas indirekt såsom företrädare
för allmänheten. Vidare konstateras att det endast i begränsad omfattning
är möjligt att tillgripa lockout inom stora delar av den verksamhet som
kommuner och landsting har att svara för. Verkningarna av en lockout kan
störa viktiga samhällsfunktioner och medföra att konflikten blir samhällsfarlig.
Ett motsvarande ansvar faller enligt kommunförbunden på arbetstagarorganisationerna
i fråga om konfliktåtgärder från deras sida.

De båda kommunförbunden motsätter sig inte att frågan om lockouträtten
utreds. Förbunden förutsätter emellertid att utredningen också omfattar
konsekvenserna av andra stridsåtgärder. Utredningen bör även ha till
uppgift att studera konsekvenserna mera allmänt sett av stridsåtgärder

AU 1981/82:4

inom den offentliga sektorn, inte minst, som Kommunförbundet tillägger,
med tanke på de nya tekniska förutsättningar för verksamhetens bedrivande
som utvecklat sig även på denna sektor under senare år.

Kooperationens förhandlingsorganisation anser det inte vara relevant
att vid en diskussion om stridsåtgärder dra in investeringsbeslut som ett
maktmedel i en arbetskonflikt. Det är vidare synnerligen vanskligt att
jämföra med utländska förhållanden. Förhandlingsorganisationen menar
att arbetsgivarnas stridsåtgärder har karaktär av svarsåtgärder. Även i och
för sig begränsade stridsåtgärder från arbetstagarsidan kan mer eller mindre
lamslå hela arbetsgivarens verksamhet. Kan inte arbetsgivarna svara
med stridsåtgärder av olika slag uppstår obalans i arbetskonflikten, och
arbetstagarsidan kan mycket lätt få igenom tvistiga avtalskrav.

Arbetstagarsidan har under senare år strävat efter att utveckla och
förfina nya stridsåtgärder av begränsad karaktär, t. ex. blockad av endast
vissa arbetsuppgifter. I ett tekniskt komplicerat samhälle får sådana begränsade
åtgärder stora effekter. På arbetsgivarsidan har övervägts att dra
in all utlagd semester eller att inte betala lön till viss del. Förhandlingsorganisationen
frågar sig om det är befogat att låta utvecklingen medföra att en
stridsåtgärd innefattar i stort sett vad som helst. Eller finns det intresse att
göra en begränsning till de traditionella stridsåtgärderna strejk, lockout
och blockad? En annan sak som bör vara värd att utreda är behandlingen
av samhällsfarliga konflikter. Det kan ifrågasättas om det inte bör tillskapas
en opartisk instans som prövar om en konflikt är samhällsfarlig.

Sammanfattningsvis menar förhandlingsorganisationen att möjligheterna
för arbetsgivare att vidta stridsåtgärder av olika slag inte kan behandlas
isolerat. Det kan därvid vara befogat att närmare utreda om båda sidors i
dag i det närmaste obegränsade rätt att vidta stridsåtgärder på något sätt
bör begränsas. Dessutom är det angeläget att utreda hur samhällsfarliga
konflikter skall behandlas i framtiden.

Även Statsföretagens förhandlingsorganisation anger som en förutsättning
för en utredning om rätten att tillgripa stridsåtgärder att utredningen
omfattar såväl arbetstagarsidans som arbetsgivarsidans stridsmedel och att
även tredje mans intressen belyses. I annat fall saknas f. n. skäl att göra
andra ändringar i lagstiftningen än de som kommer att aktualiseras genom
nya arbetsrättskommittén.

De remissinstanser som direkt avstyrkt motionerna anför bl. a.

Arbetsdomstolen inleder med en återblick på behandlingen i lagstiftningssammanhang
av rätten att tillgripa stridsåtgärder sedan lagregler infördes
år 1928. Domstolen summerar:

Denna kortfattade redovisning av det lagstiftningsarbete som ägt rum
under det senaste halvseklet visar alltså att man aldrig tidigare på allvar
övervägt att begränsa ena sidans rätt att vidta arbetsinställelse. Självfallet
har statsmakterna under denna långa tidsperiod inte varit omedvetna om
att omfattande lockouter kan förekomma och att sådana leder till omfat -

AU 1981/82:4

tande skadeverkningar både för motparten och samhället i stort. Det kan i
detta sammanhang räcka med att erinra om att SAF vid avtalsrörelsen 1955
och vid avtalsrörelsen 1966 varslade om allmän lockout för i stort sett hela
sitt avtalsområde. Vidare kan nämnas att avtalsverket utfärdade omfattande
lockoutvarsel på statstjänstemannaområdet under 1971 års avtalsrörelse.

Den i motion 279 gjorda internationella jämförelsen tas upp till kritisk
granskning av arbetsdomstolen som menar att om en sådan jämförelse
över huvud taget skall göras måste det i så fall ligga närmast till hands att
undersöka förhållandena i våra nordiska grannländer. Vid en sådan jämförelse
finnér man att rätten till arbetsinställelse under avtalslöst tillstånd är i
princip obegränsad både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Däremot
finns i både Danmark och Norge en tradition med regeringsingripanden i
mer omfattande konflikter.

Vid en eventuell utredning ser arbetsdomstolen som den viktigaste frågan
vilket system som är bäst ägnat att bevara arbetsfreden och därmed
undvika de utomordentliga påfrestningar på samhället som en omfattande
arbetskonflikt för med sig. Vid en sådan analys kan man knappast undgå
att ställa sig frågan om det kan vara påkallat att införa ett system med mera
aktivt politiskt ingripande i lönerörelserna, i sista hand i form av tvångsskiljedom.

Efter att ha påpekat risken för att en begränsning av stridsåtgärderna
inte leder till det tryck som behövs för att parterna skall komma till
uppgörelse anför domstolen:

Enligt arbetsdomstolens mening bör arbetsmarknadsparterna även i
fortsättningen ha frihet att själva bestämma om arbetsstriden när fredsplikt
inte gäller. 1980 års konflikt är inte något övertygande belägg för att denna
ordning bör överges. Domstolen avstyrker därför motionärernas förslag.

SAF är starkt kritisk mot den beskrivning som görs i motion 279 av 1980
års arbetskonflikt och mot den internationella jämförelse som görs i motionen.
Det hade varit mer fruktbärande om motionärerna berört den mycket
uppmärksammade frågan om arbetstagarsidans stridsåtgärder vid denna
konflikt var samhällsfarliga.

I frågan om konfliktbalansen hävdar SAF att det är irrelevant att hänvisa
till arbetsgivarens befogenhet att besluta om investeringar, priser etc.
Stridsåtgärderna måste sättas in i sitt rätta sammanhang och bedömas
utifrån sina egna funktioner. Konflikträtten ingår som en fundamental
beståndsdel i den svenska förhandlingsmodellen. Det är därvidlag av största
vikt att båda parter behandlas lika i fråga om rätten att vidta stridsåtgärder.
Det är den situation som måste analyseras när man sätter konflikträtten
i fråga. En sådan analys ger inte vid handen att arbetstagarparten skulle
vara missgynnad. I själva verket befinner sig arbetstagarsidan i ett klart
överläge. Detta sammanhänger med att man på den sidan har tillgång till

AU 1981/82:4

ett betydligt större spektrum av stridsåtgärder än vad som är fallet på
arbetsgivarsidan. Skillnaden är särskilt påtaglig när det gäller möjligheterna
att vidta s.k. begränsade stridsåtgärder. Arbetsgivarsidan har ingen
motsvarighet till sådana stridsåtgärder som blockad mot övertidsarbete,
tjänsteresor och nyanställningar. Till denna kategori hör även punktstrejker.

Lockout är i praktiken det enda stridsmedel som står arbetsgivarsidan
till buds. Den vidtas i praktiken icke utan att det föreligger en stridsåtgärd
från den fackliga sidan. I förhållande till strejken är lockouten en sällsynt
företeelse.

Lockouträtten är utomordentligt betydelsefull för balansen i den svenska
förhandlingsmodellen. Vid ett förbud eller en begränsning av lockouträtten
skulle det bli nödvändigt att göra motsvarande ingrepp i arbetstagarsidans
rätt att med punktstrejker och andra stridsåtgärder tillfoga företagen
skada. Det kan utan överdrift påstås att det svenska förhandlingssystemet
skulle upphöra att fungera om ett ensidigt ingrepp görs i arbetsgivarpartens
lockouträtt.

Med hänsyn till de konsekvenser en lagreglering av omfattningen av
stridsåtgärder skulle få anser TCO att man inte bör aktualisera ändringar i
gällande regelsystem. Staten bör även fortsättningsvis till arbetsmarknadens
parter överlåta ansvaret för att rimliga konfliktåtgärder vidtas i det
enskilda fallet.

Att begränsa möjligheten att genomföra stridsåtgärder kan enligt SACOI
SR:s mening få icke önskvärda konsekvenser för jämvikten mellan arbetsmarknadens
organisationer. SACO/SR avvisar därför förslaget i motion
218. Vad gäller motion 279 anser SACO/SR att motionen inte anger tillräckliga
skäl för att det skulle finnas behov att genomföra den föreslagna
utredningen om konsekvenserna av arbetsgivarnas oinskränkta lockouträtt.

Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd

Arbetsdomstolens dom 1980 nr 94

Under en pågående lovlig strejk, som utlysts av Svenska Hamnarbetarförbundets
avdelning i Norrköping, vägrade arbetsgivaren att betala ut lön
som intjänats före konflikten men förfallit till betalning först under den
pågående konflikten. Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren varit berättigad
att under den tid konflikten pågick såsom en stridsåtgärd innehålla de
löner som förfallit till betalning. Samtidigt påpekade domstolen att det ålåg
arbetsgivaren att betala ut lönerna när strejken upphört.

Två ledamöter av domstolen var skiljaktiga och ansåg att en konflikt inte
befriar arbetsgivaren från skyldighet att betala ut lön som intjänats före
konflikten.

AU 1981/82:4

Motionerna

Med anledning av den ovan redovisade domen begärs i motion 823 av
Anna-Greta Leijon m. fl. (s) att regeringen snarast skall lägga fram förslag
till ändring av medbestämmandelagen. Lagen bör enligt motionärerna ändras
så att en arbetsgivare inte har rätt att såsom stridsåtgärd eller eljest
under en konflikt innehålla lön eller annan ersättning som förfaller till
betalning under konflikten men som inarbetats före konfliktutbrottet. Alternativt
kan lagändringen ges innebörden att en arbetstagare även under
rådande konflikt har rätt att få ut före konfliktutbrottet inarbetad lön.

Som motivering för den begärda lagändringen åberopar motionärerna
vad som anförts av LO och TCO i en skrivelse den 1 december 1980 till
arbetsmarknadsministern med samma begäran om ändring i medbestämmandelagen
som i motionen. De båda organisationerna anför mot arbetsdomstolens
dom följande fyra invändningar som närmare utvecklas i skrivelsen: 1.

Det är en allmänt erkänd civilrättslig grundsats att en gäldenär är
skyldig att betala sina skulder på förfallodagen.

2. En grundläggande princip för arbetsstriden är att det skall råda balans
mellan partema på arbetsmarknaden. Genom domen har uppstått en allvarlig
obalans. Arbetstagarna presterar normalt sitt arbete i förskott medan
arbetsgivarna betalar lön i efterskott. Arbetsgivaren förfogar sålunda
över den senaste månadens produktionsresultat och kan därmed stärka sin
stridsförmåga. Arbetstagarna kan däremot endast stärka sin stridsförmåga
fram till sista löneutbetalningen före konfliktutbrottet.

3. Risk finns att arbetsmarknadsparterna i fortsättningen väljer att
varsla om stridsåtgärder med hänsyn till dagarna för utbetalning av lönerna
till arbetstagarkollektiven, vilket kan medföra oacceptabla konsekvenser.

4. Den sedvänja på arbetsmarknaden som arbetsdomstolen i viss utsträckning
grundat sin dom på är den motsatta mot vad domstolen antagit.

Även Daniel Tarschys (fp) utgår i motion 1832 från den aktuella domen i
arbetsdomstolen när han begär att den arbetsrättsliga lagstiftningen skall
ses över i syfte att befästa rätten till lön som intjänats före en arbetskonflikt.

I vpk:s partimotion 831 begärs att riksdagen skall uttala att innehållande
av lön under pågående arbetskonflikt ej bör få förekomma. Likaså bör det
klart uttalas att inplanerad semester inte kan ändras med hänvisning till
pågående strejk eller lockout. Regeringen bör lägga fram förslag till lagstiftning
härom och till andra nödvändiga åtgärder.

Vidare yrkas i motionen att riksdagen skall uttala att strejkande arbetare
bör ha rätt att vistas på sin arbetsplats under konflikten för att hindra
strejkbryteri samt att polis inte bör sättas in mot strejkande arbetare.
Regeringen bör lägga fram förslag om ändring i tillämplig lagstiftning.
Motionärerna hänvisar till att det under arbetsmarknadskonflikterna 1980
förekom att polisen ingrep mot hamnarbetare som utsetts till strejkvakter

AU 1981/82:4

med åberopande av egenmäktigt förfarande eller rättsstridigt tvång. Flera
av hamnarbetarna har senare åtalats och dömts till dryga böter. Motionärerna
anser det vara horribelt att strafflagstiftningen skall kunna åberopas i
en arbetskonflikt.

Remissyttranden över motionerna 823 och 1832

Motionerna tillstyrks av de tre arbetstagarorganisationerna men avstyrks
av kommunförbunden och SAF. Arbetsdomstolens yttrande är i sak
avvisande, och Kooperationens förhandlingsorganisation har samma inställning
som i fråga om motionerna om lockouträtten, dvs. att arbetsgivarnas
stridsåtgärder inte bör behandlas isolerat.

LO hänvisar till den tillsammans med TCO gjorda framställningen den 1
december 1980 till arbetsmarknadsministern samt upplyser att ett flertal
motioner till årets LO-kongress har tagit upp frågan. Landssekretariatet
har stött kongressmotionernas krav på förbud mot uppskov med utbetalning
av tidigare intjänt lön som förfallit till betalning och kongressen har
fattat beslut i enlighet härmed. LO tillstyrker motionerna.

Också TCO hänvisar till den med LO gemensamma framställningen till
arbetsmarknadsdepartementet och pekar på de omfattande konsekvenser
en tillämpning av arbetsdomstolens dom år 1980 nr 94 skulle få för stora
tjänstemannagrupper med månadsavlöning.

SACO/SR anser att en översyn av gällande lagstiftning är ytterst angelägen.
Arbetsgivarparterna har genom arbetsdomstolens dom fått ett nytt,
inte önskvärt konfliktmedel som allvarligt rubbar jämvikten mellan arbetsmarknadens
parter.

Kommunförbunden hänvisar till att frågan om innehållande av intjänad
lön vid konflikt har tagits upp av nya arbetsrättskommittén. Dess betänkande
bör avvaktas innan man tar ställning till den i motionerna aktualiserade
frågan.

SAF invänder att bakom motion 823 ligger ett antal påståenden vilka
innefattar väsentliga felaktigheter i rättsligt och faktiskt hänseende. Sålunda
är det en felaktig tes att rättsordningen innebär att alla förut ingångna
civilrättsliga avtal skall hållas och tillämpas på normalt sätt även under
arbetskonflikt. I själva verket ligger det i den ekonomiska stridsåtgärdens
natur att den kan medföra ett upphävande tills vidare av eljest gällande
civilrättsliga förpliktelser.

Motionärerna anför vidare att suspension av löneutbetalning skulle innebära
ett brott mot hittillsvarande balans i parternas inbördes förhållande.
Uttalandet bortser i uppenbar grad från det verkliga förhållandet. Då
konflikt i form av strejk eller lockout utbryter, inträder omedelbart för
arbetsgivaren den effekten att han varken kan använda det produktionsresultat
som svarar mot den senaste löneperioden eller något som helst
tidigare produktionsresultat. Den av motionärerna åberopade jämförelsen
leder sålunda i stället till slutsatsen att konfliktutbrottet i sig självt innebär
en obalans till arbetsgivarens nackdel.

AU 1981/82:4

SAF avstyrker bifall till motionerna 823 och 1832.

Arbetsdomstolen anmärker att frågan om arbetsgivarens rätt att vid
konflikt innehålla intjänad lön har en begränsad räckvidd jämfört med de
grundläggande spörsmålen om arbetsgivarsidans allmänna rätt att vidta
stridsåtgärder. Frågan synes ha begränsat intresse även från andra utgångspunkter.
Det finns nämligen skäl att anta att stridsåtgärd från arbetsgivaren
i form av att innehålla intjänad lön knappast kommer att få någon
mera utbredd användning i framtiden.

Problemet har naturligtvis också vissa sociala aspekter. Lönen utgör ju
grundvalen för de flesta löntagares existens. Ett sådant konstaterande ger
emellertid inte särskilt mycket eftersom arbetsstridens syfte just är att
utsätta motparten för kraftiga ekonomiska påtryckningar. Det är svårt att
inse att det från social synpunkt är mer betänkligt att innehålla intjänad lön
än vad det är att utestänga löntagare från arbetet vare sig det sker genom
strejk eller lockout.

I en av motionerna nämns att det är en grundläggande princip för den
arbetsrättsliga regleringen att det skall råda balans mellan parterna på
arbetsmarknaden. I viss mening är detta naturligtvis riktigt. Fredsplikten
gäller lika för båda parter. Detsamma är fallet beträffande reglerna om
varsel. Men lagstiftaren har aldrig haft ambitionen att åstadkomma något
slags maktbalans mellan parterna. Det har heller aldrig varit på tal att de
båda sidornas tillgång till fackliga stridsmedel skulle s.a. s. stämmas av
mot varandra. Tvärtom har sedan länge gällt att de påtryckningar den ena
sidan kan vidta mycket väl kan avvika från de påtryckningar den andra
sidan har tillgång till.

Skulle lagstiftning i denna specialfråga ske får det i så fall närmast
motiveras av mera allmänna överväganden av typen att stora grupper
människor inte kan acceptera att intjänad lön hålls inne under öppen
konflikt. En sådan specialregel skulle knappast på något mera ingripande
sätt förändra den rättsliga balans mellan arbetsmarknadens parter som
gällande rätt ger upphov till.

Ökat skydd mot samhällsfarliga konflikter

Motionen

Rune Torwald (c) anför i motion 1438 att allt fler genom att utnyttja olika
tekniska hjälpmedel kan lamslå stora delar av den offentliga verksamheten.
Som exempel nämns tåg- och flygledare och personal vid vissa datacentraler.
Motionären vill få till stånd ett ökat skydd mot samhällsfarliga
konflikter genom att man utvidgar de grupper som tillhör den s. k. frikretsen
och därmed inte får omfattas av stridsåtgärder. Regeringen bör ta
initiativ till överläggningar mellan parterna inom stat, landsting och kommun
för att öka allmänhetens skydd vid konflikter på det offentliga området.

AU 1981/82:4

Bakgrund

I huvudavtalen finns regler om förfaranden som syftar till att parterna
inför en konflikt skall ta hänsyn till samhällsskyddets intressen. På exempelvis
det statliga området kan begäras att frågan om en konflikts samhällsfarlighet
skall prövas av statstjänstenämnden.

Till det statliga huvudavtalet är fogat en bilaga med förteckning över
tjänster vars innehavare inte får omfattas av stridsåtgärder. De tillhör
därmed vad som i avtalet kallas undantagskretsen. Till denna krets hör all
personal i regeringskansliet och vid arbetsdomstolen, statens förlikningsmannaexpedition,
statens förhandlingsråd och statens arbetsgivarverk. I
övrigt är det i huvudsak fråga om chefsbefattningar eller personal i motsvarande
ställning samt den personal som behövs för att de särskilt förtecknade
befattningshavarna skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. I riksdagen
har genom ett särskilt avtal inrättats en undantagskrets som omfattar
all personal utom personalen vid upplysningstjänsten och riksdagsbiblioteket.
Liknande undantagskretsar saknas på den kommunala och landstingskommunal
sidan.

Blockad av enmansföretag m. m.

Motionen

Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp) begär i motion 815 förslag som syftar till
förbud mot blockad mot enmansföretag och mot företag med anställda som
inte är fackligt anslutna. Som motiv för blockaden åberopas bl. a. arbetsgivarens
vägran att träffa kollektivavtal oaktat den fackliga organisationen,
som anser arbetsplatsen tillhöra sitt naturliga rekryteringsområde, inte har
någon medlem på arbetsplatsen. På senare tid har dessutom tillkommit
hotet att utestänga företag utan kollektivavtal vid en arbetsgivares förhandlingar
om anlitande av entreprenör.

Stridsåtgärder av detta slag är inte förbjudna enligt svensk rätt. De leder
till ekonomisk skada för arbetsgivaren, i värsta fall till konkurs. Motionärerna
anser att dessa konsekvenser av arbetsstriden inte kan accepteras i
de fall den fackliga organisationen inte har en enda medlem på arbetsplatsen.
De stridsåtgärder de avser bör betecknas som rättsstridigt tvång.

Tidigare riksdagsbehandling

Med anledning av en likartad motion anförde utskottet i betänkandet AU
1979/80:6. s. 27 följande:

I Sverige saknas lagstiftning för arbetsmarknaden i stort om begränsningar
i rätten att gå till facklig strid när kollektivavtal inte gäller. Det finns
inte några allmänna regler i lag som vare sig positivt anger rättsliga förutsättningar
för bruket av ekonomiska stridsåtgärder eller på annat sätt
allmänt begränsar rätten att gå till facklig strid. Införandet av MBL innebär
inte någon förändring av rättsläget. I det sammanhanget prövades enbart

AU 1981/82:4

frågor som hade att göra med fredsplikten och utlösande av konflikter.

Arbetsrättskommittén, vars utredningsarbete ligger till grund för MBL,
behandlade frågan om förbud mot blockader av ensamföretagare med
anledning av en framställning från företrädare för åkeribranschen. Kommittén
ansåg att förhållandena inom denna bransch inte utgjorde skäl för
att föreslå den begärda förbudslagstiftningen.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har motionärernas förslag en
betydande räckvidd och berör hävdvunna principer för konflikter på arbetsmarknaden.
Utskottet har inte av motionen blivit övertygat om att det
finns något skäl att ta ett initiativ i frågan och avstyrker därför motionen.

Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

Motionen

Med hänvisning till arbetsdomstolens växande inflytande inom arbetsrätten
aktualiserar Eric Hägelmark m.fl. (fp, m) i motion 818 två frågor,
nämligen rekryteringen av ämbetsmannaledamöterna och möjligheten att
överklaga domstolens domar.

När det gäller ämbetsmannaledamöterna hävdas i motionen att dessa
ofta rekryteras från arbetsmarknadsdepartementet med följd ”att samma
personer som varit med om att utforma lagar på arbetsrättens område, givit
ut kommentarer till dessa lagar, sedan också dömer efter dem”. Motionärerna
anser rekryteringen i stället kanske borde ske inom domarkåren i
stort. Därigenom skulle ämbetsmannaledamöternas integritet öka och en
klarare åtskillnad uppnås mellan lagstiftande och dömande makt. Mot den
bakgrunden begär motionärerna att det skall göras en översyn av arbetsdomstolens
sammansättning.

Vid den begärda översynen bör enligt motionen även undersökas om
man inte bör öppna möjlighet att överklaga arbetsdomstolens domar hos
högsta domstolen. Som skäl anförs att nuvarande ordning med arbetsdomstolen
som sista instans kan ifrågasättas inte minst med hänsyn till att
betydelsefulla bestämmelser i den arbetsrättsliga lagstiftningen är generellt
hållna och lämnar åt rättstillämpningen att fylla dem med innehåll.

Arbetsdomstolens sammansättning

Arbetsdomstolen har f. n. 22 ordinarie ledamöter. För vaije ledamot
utom ordförandena skall finnas tre ersättare. Fördelningen av ledamöterna
och deras ersättare är följande:

AU 1981/82:4

		Antal ledamöter	Antal ersättare
Ämbetsmanna-	Ordförande	3	-
ledamöter	Vice ordförande	3	9
	”Tredje männen”	3	9
Arbetsgivar- ledamöter	Utsedda på förslag av Svenska arbetsgi-vareföreningen	4	12
	Utsedda på förslag av Svenska kommun-förbundet	1	3
	Utsedda på förslag av Landstingsför-bundet	1	3
	Representant för staten som arbets-givare	1	3
Arbetstagar- ledamöter	Utsedda på förslag av Landsorganisa-tionen i Sverige	4	12
	Utsedda på förslag av Tjänstemännens centralorganisation	2	4
	Utsedda på förslag av Centralorganisa-tionen SACO/SR	-	2

I den dömande verksamheten består arbetsdomstolen i allmänhet av sju
ledamöter - ordförande, vice ordförande, den tredje ämbetsmannaledamoten,
två ledamöter som företräder arbetsgivarintresset och två ledamöter
som företräder arbetstagarintresset. I vissa fall kan målen avgöras
av färre ledamöter.

Av ledamöterna är endast ordförandena heltidsanställda vid domstolen.
För övriga ledamöter liksom för ersättarna är det fråga om arvodesuppdrag.
Samtliga ledamöter inkl. ordförandena samt ersättarna förordnas för
tre år. Förordnandena meddelas av regeringen.

För samtliga ämbetsmannaledamöter (liksom deras 18 ersättare) gäller
att de skall utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivareller
arbetstagarintressen. De förordnas direkt av regeringen utan att förslag
inhämtas i den ordning som gäller för övriga ledamöter.

På ordförandena och vice ordförandena ställs därutöver kravet att de
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Som regel har de tidigare
tjänstgjort i hovrätt och har erfarenhet av lagstiftningsarbetet i riksdagen
eller i regeringskansliet och dess kommittéer. Inte sällan har de tidigare
varit knutna till arbetsdomstolen som sekreterare. Även ersättarna för vice
ordförandena har en motsvarande bakgrund.

De tre återstående ämbetsmannaledamöterna - de s. k. tredje männen
- och deras ersättare behöver inte ha domarkompetens men skall ha
särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. De nuvarande tredje

AU 1981/82:4

männen är eller har varit statliga verkschefer. Två av dem har varit vice
ordförande i domstolen. Ersättarna är utsedda bland befattningshavare i
statsdepartementen eller statsmyndigheter som arbetsmarknadsverket och
arbetarskyddsstyrelsen.

Möjligheten av överklaga arbetsdomstolens domar

Arbetsdomstolen inrättades år 1929 som specialdomstol för tvister om
tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Domstolen gjordes då till första
och enda instans. Domstolen har därefter behållit sin position som sista
instans. När den tidigare lagen om arbetsdomstol år 1974 ersattes med
lagen om rättegången i arbetstvister var det sålunda inte fråga om någon ny
princip när det i den nya lagens 2 kap. 4 § föreskrevs att talan inte får föras
mot arbetsdomstolens dom eller beslut.

Vid arbetstvistlagens tillkomst förespråkades möjligheten att överklaga
arbetsdomstolens ställningstaganden i ett remissyttrande från Sveriges
arbetares centralorganisation (SAC). Denna tanke kommenterades emellertid
inte vare sig i lagpropositionen (1974:77) eller vid riksdagsbehandlingen
(InU 1974:16). I stället framhölls att behovet av en enhetlig rättstilllämpning
bäst kunde tillgodoses genom att den slutliga prövningen av
arbetstvister görs av arbetsdomstolen med dess speciella erfarenhet och
sakkunskap av sådana tvister. Bakgrunden till uttalanden av det slaget var
att man med arbetstvistlagen ville komma till rätta med det tidigare dualistiska
domstolssystemet. Detta innebar att arbetstvister som inte anhöriggjordes
direkt i arbetsdomstolen skulle prövas av de allmänna domstolarna.
Systemet fick till följd att tvister - t.o. m. sådana av likartat slag —
kom att avgöras på ett prejudicerande sätt i vissa fall av arbetsdomstolen
och i andra fall av hovrätterna eller högsta domstolen.

I vissa speciella fall kan ett avgörande av arbetsdomstolen komma under
högsta domstolens prövning. Det gäller om det är fråga om att tillgripa s. k.
extraordinära rättsmedel: resning, besvär över domvilla och återställande
av försutten tid.

Av andra specialdomstolar än arbetsdomstolen har marknadsdomstolen
och bostadsdomstolen en liknande sammansättning som arbetsdomstolen
med både lagfarna ledamöter och ledamöter som företräder särskilda
intressen. Inte heller marknadsdomstolens och bostadsdomstolens avgöranden
kan överklagas.

Förbättrad information om den arbetsrättsliga lagstiftningen

Motionen

Bernt Ekinge (fp) begär i motion 1807 åtgärder för att göra den arbetsrättsliga
lagstiftningen mer lättillgänglig. Han anser bl. a. att det finns
behov av en bättre systematik i lagstiftningen och pekar på att man valt
olika lösningar för likartade problem exempelvis inom ledighetslagarna.
Som en annan aspekt anges att språket i lagarna bör förenklas.

AU 1981/82:4

En ytterligare metod för att förbättra informationen är att arbetsmarknadsdepartementet
låter sammanföra olika regelkomplex till en eller flera
lättillgängliga antologier. Motionären tänker sig att lagantologiema förses
med korta, förklarande texter, hänvisningar till rättsfall samt utförliga
alfabetiska och andra register.

Tidigare riksdagsbehandling

1 betänkandet AU 1978/79:9 behandlades två motioner som syftade till
att den arbetsrättsliga lagstiftningen skulle sammanföras till en arbetsbalk.
Därmed ville motionärerna komma till rätta med brister i systematik och
samordning och tillgodose behovet av att reglerna utformades på ett sätt
som var begripligt och lätt att tillämpa.

Utskottet var inte övertygat om att man borde gå igenom hela det
arbetsrättsliga fältet utan menade att man i mindre skala fick ta sig an de
problem som påtalats. I övrigt instämde utskottet i att det är viktigt att i
lagar men också i avtal använda ett enkelt och lättbegripligt språk. När det
gäller informationen ansåg utskottet att mycket är att vinna genom lämpligt
utformade antologier. Utskottet hänvisade till de sammanställningar som
görs av arbetsmarknadens parter.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlas 21 motioner med anknytning till lagstiftningen
om medbestämmande i arbetslivet. Även annan arbetsrättslig lagstiftning
berörs.

Ett par av motionerna syftar till mer övergripande ändringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. I dessa motioner finns också ett konkret
lagstiftningsyrkande om den s. k. 200-kronorsregeln. En rad motioner behandlar
medbestämmandelagens förhandlingssystem och dess tillämpning
på den offentliga sektorn samt vid chefstillsättningar på den privata sektorn.
En annan fråga som uppmärksammats i motionerna är rätten att
tillgripa stridsåtgärder. Bl. a. berörs arbetsgivarnas lockouträtt. Övriga
motioner tar upp frågor som den fackliga vetorätten vid entreprenadavtal,
arbetsdomstolens sammansättning m. m.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över sju av motionerna, 215,
218, 279, 823, 1430, 1819 och 1832. Yttranden över samtliga dessa motioner
har avgivits av arbetsdomstolen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
SAF, LO, TCO och SACO/SR. Övriga instanser, statens
arbetsgivarverk, Kooperationens förhandlingsorganisation och Statsföretagens
förhandlingsorganisation, har begränsat sina yttranden till vissa av
de frågor som aktualiserats i motionerna.

AU 1981/82:4

Ett nytt arbetsrättsligt system

Vpk ställde sig redan från början starkt kritiskt till utformningen av
medbestämmandelagen och har i konsekvens med denna inställning varje
år efter lagens antagande yrkat på genomgripande förändringar i lagens
konstruktion. Även de förslag som lagts fram i år i motionerna 1439 och
2112 har denna inriktning. Vpk vill att regeringen skall lägga fram förslag
till ändringar i medbestämmandelagen som uppges syfta till att ge de
fackliga organisationerna demokratiska rättigheter. Dessa rättigheter
skall främja organisationernas möjligheter till självständig facklig kamp
och därigenom göra det möjligt för dem att ingå meningsfulla avtal. Härför
erfordras enligt motionärerna ändringar i medbestämmandelagen som i
korthet innebär att förhandlings- och informationsrätten utvidgas väsentligt
och görs undantagslös, att strejkrätten blir fri för fackföreningarna på
både det centrala och lokala planet och skadestånd på grund av strejk
aldrig kan utdömas samt att fackföreningarna får vetorätt vid
företagsnedläggningar, rationaliseringar, avskedanden, omplaceringar,
alla entreprenadfrågor samt i data- och teknikfrågor.

I en annan partimotion, 282, framställer vpk dessutom på nytt en mera
begränsad begäran om ett lagförslag som ger fackliga organisationer och
förtroendemän rätt att utan påföljder eller hinder i lagstiftningen solidarisera
sig med strejkande medlemmar av organisationen. Yrkandet riktar sig
mot reglerna i 42 § medbestämmandelagen om arbetstagar- och arbetsgivarorganisationernas
ansvar för fredsplikten. Reglerna innebär bl. a. att
organisationerna inte får anordna eller medverka vid olovliga stridsåtgärder.
Under avtalstid skall organisationerna dessutom söka hindra att sådana
åtgärder vidtas och verka för att pågående stridsåtgärder upphör.

Utskottet kan lika litet som tidigare biträda de redovisade vpk-förslagen.
Det är en sak att medbestämmandelagen liksom annan arbetsrättslig lagstiftning
behöver ändras eller vidareutvecklas på grund av de erfarenheter
som görs vid tillämpningen av lagstiftningen. En annan sak är att göra de
långtgående ingrepp som vpk föreslår i medbestämmandelagen och därigenom
bryta med det arbetsrättsliga system som fungerat under en lång tid.
Utskottet avstyrker sålunda de båda vpk-motionerna i de nu redovisade
delarna.

Vpk föreslår i motion 1066 att riksdagen skall uttala att reformeringen på
det arbetsrättsliga området skall fortsätta. Utskottet utgår från att vpk med
detta allmänt hållna yrkande avser att reformeringen skall ha den inriktning
som angetts i den nyss behandlade motionen 1439 och avstyrker
motionen. Utskottet återkommer f. ö. i följande avsnitt till konkreta yrkanden
om det fortsatta reformarbetet.

I motion 282 och 1439 återkommer vpk med begäran om ett lagförslag av
innebörd att deltagande i strejk aldrig skall utgöra saklig grund för avskedande.
Frågan berör tillämpningen av anställningsskyddslagen.

3 Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 4

AU 1981/82:4

Enligt de principer som numera gäller får uppsägning eller avskedande
inte tillgripas mot arbetstagare därför att de deltar i en lovlig arbetskonflikt.
Men inte heller deltagande i olovliga stridsåtgärder får leda till att en
arbetstagare skiljs från sin anställning annat än i kvalificerade undantagsfall.
Som exempel angavs i 1976 års proposition om medbestämmandelagen
att den olovliga arbetskonflikten blir långvarig till följd av att de
deltagande arbetstagarna inte kan förmås vika från klart avtalsstridiga krav
och återgå till arbetet. Ett annat exempel är att någon arbetstagare driver
fram en strejk i syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på
arbetsplatsen. Det kan påpekas att arbetsdomstolen sedan år 1974, då
anställningsskyddslagen började tillämpas, i endast två fall haft att ta
ställning till om en arbetsgivare varit berättigad att avskeda arbetstagare
som deltagit i olovliga konflikter. Utskottet vidhåller att man i vissa speciella
situationer inte kan frånhända sig möjligheten att tillgripa skiljande
från anställningen som en sista utväg när andra åtgärder för att bilägga
konflikten visar sig vara verkningslösa. På grund av det anförda avstyrker
utskottet motionerna 282 och 1439 även i dessa delar.

Ny förtroendemannalag, 200-kronorsregeln m. m.

Socialdemokraterna presenterar i motion 1819 av Anna-Greta Leijon
m.fl. (s) initiativ till förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Motionärerna
framhåller som angeläget att förslag läggs fram om en ny lag om
fackliga förtroendemän. Det erinras om att nya arbetsrättskommittén lagt
fram förslag till en sådan lag. När det gäller medbestämmandelagen yrkar
de att den s. k. 200-kronorsregeln återinförs. Ett lagförslag härom redovisas
i motionen. Vidare anser motionärerna att regeringen bör utarbeta
förslag till en del justeringar i lagen. Dessa förändringar bör syfta till att
komma till rätta med att information till de anställda och de primära
förhandlingar som ofta kommer in på ett för sent stadium i företagens
beslutsprocess. Problem föreligger också när det gäller medbestämmandelagens
tillämpning i koncernföretag. Slutligen menar motionärerna att det
bör övervägas om inte fler bestämmelser i lagen bör vara tvingande med
hänsyn till att medbestämmandeavtal saknas på stora delar av den privata
arbetsmarknaden.

Som förut nämnts vill vpk att skadestånden för deltagande i olovliga
stridsåtgärder helt skall avskaffas. Skulle riksdagen inte bifalla detta förslag
yrkar vpk genom motion 1439 i andra hand att 200-kronorsregeln
återinförs.

Därutöver föreslår vpk i motion 1066 en rad förändringar i den gällande
förtroendemannalagen. Enligt vpk bör begreppet facklig verksamhet vidgas,
rätt att hålla fackliga möten på betald arbetstid införas och de fackliga
organisationernas rättigheter vid konflikter regleras. Utomstående fackliga
funktionärer och förtroendevalda liksom anlitade sakkunniga bör få tillträ -

AU 1981/82:4

de till arbetsplatserna. Den fackliga verksamheten skall finansieras av
produktionen, och ersättningarna till fackliga förtroendevalda bör förbättras.
Skadeståndsskyldighet skall inte kunna åläggas en facklig organisation.
Lagen bör även omfatta förtroendevalda som utses av minoritetsorganisationer.
Förslagen byggs ut av vpk i motion 1837 med den med
förtroendemannalagen sammanhängande frågan om rätt för forskare att
oavsett arbetsledningens samtycke få tillträde till arbetsplatserna.

Motion 1819 har remissbehandlats. Som framgår av remissammanställningen
på s. 10 har motionen i sin helhet tillstyrkts av LO och TCO men
samtidigt avstyrkts av SAF. I övrigt är remissopinionen splittrad när det
gäller de olika delfrågorna.

Motionens yrkande om att förslag skall läggas fram om en ny förtroendemannalag
på grundval av nya arbetsrättskommitténs förslag tillstyrks förutom
av LO och TCO av kommun- och landstingsförbunden, dock under
förutsättning att kommunförbundens yttranden över kommittéförslaget
beaktas. SACO/SR ser som mest angeläget att frågan om regionala förtroendemän
kan lösas. SAF avstyrker, som nämnts, förslaget, och övriga
remissinstanser har antingen avstått från att yttra sig över motionen i
denna del eller hänvisat till sina tidigare yttranden över nya arbetsrättskommitténs
förslag.

Ett återinförande av 200-kronorsregeln tillstyrks av majoriteten i kommunförbundens
styrelser samt av LO och TCO. Avstyrkanden görs däremot
av den borgerliga minoriteten i kommunförbundens styrelser samt
statens arbetsgivarverk, arbetsdomstolen, SAF och SACO/SR.

Övriga förslag i motionen om förändringar i medbestämmandelagen
stöds av LO och TCO. Kommunförbunden liksom SACO/SR hänvisar till
den översyn av lagen som pågår inom nya arbetsrättskommittén. SAF
motiverar sin negativa hållning till delförslagen med att frågorna är bäst
ägnade att behandlas och lösas avtalsvägen. Arbetsdomstolens allmänna
inställning till ändringsförslagen i denna liksom i de andra remitterade
motionerna är att det är av vikt att en ny lagstiftning som medbestämmandelagen
får vara orörd tillräckligt lång tid för att de närmare detaljerna skall
utmejslas i praxis.

För egen del vill utskottet anföra följande. I den tidigare kollektivavtalslagen
fanns inskriven en bestämmelse om att en enskild arbetstagare vid
brott mot fredspliktsreglerna aldrig skulle kunna ådömas högre skadestånd
än 200 kr. Denna bestämmelse slopades vid medbestämmandelagens införande.
Riksdagen har därefter vid flerfaldiga tillfällen avvisat yrkanden om
att 200-kronorsregeln skall återinföras.

Utskottet har i det föregående sammanställt skadeståndsbeloppen i de
mål om olovliga strejker som förekommit i arbetsdomstolen sedan de nya
reglerna trädde i kraft. Sammanställningen visar att skadestånd normalt
fortfarande döms ut med 200 kr. eller lägre belopp. Högre skadestånd har
utmätts endast vid ett fåtal tillfällen då en olovlig strejk har varit långvarig

AU 1981/82:4

eller innehållit särskilt allvarliga moment eller om arbetstagarna har vägrat
att återgå i arbete trots att domstolen har förordnat härom. Det höjda
belopp som dömts ut i sådana fall, 300 kr. eller, i enstaka fall, 400 kr.,
måste betraktas som måttliga och väl i linje med de uttalanden riksdagen
gjorde då medbestämmandelagen antogs. Arbetsdomstolens praxis kan
knappast tas till intäkt för ett behov av lagändring. Enligt utskottets mening
bör arbetsdomstolen även i fortsättningen ha möjlighet att på ett
rimligt sätt nyansera skadeståndsbeloppen efter omständigheterna i de
enskilda fallen liksom att ta hänsyn till den fortgående penningvärdeförändringen.
Utskottet avstyrker med det sagda yrkandena i motionerna
1439 och 1819 om att återinföra 200-kronorsregeln.

Nya arbetsrättskommittén avgav år 1977 ett betänkande (Ds A 1977:4)
med förslag till en ny lag om fackliga förtroendemän m. m. På grundval av
betänkandet och däröver avgivna remissyttranden utarbetades inom arbetsmarknadsdepartementet
en lagrådsremiss om ny förtroendemannalag,
daterad den 5 oktober 1978. Lagrådsremissens lagförslag mötte kraftiga
invändningar från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan, och proposition
i ämnet avläts inte till riksdagen. Remissyttrandena över motion 1819 visar
att skilda uppfattningar fortfarande består om en ny förtroendemannalag
baserad på nya arbetsrättskommitténs förslag.

En del av de frågor som visat sig vara kontroversiella har, om än i
begränsad omfattning, kunnat lösas i de centrala medbestämmandeavtal
som finns på vissa avtalsområden. På den ojämförligt största sektorn av
den privata arbetsmarknaden, som faller inom SAF-LO/PTK:s avtalsområde
saknas ännu ett medbestämmandeavtal. Parterna har i höst gemensamt
inlett undersökningar om förutsättningarna för att på nytt ta upp
förhandlingar om ett avtal. Om ett sådant kommer till stånd kan nya
utgångspunkter skapas för en reformering av lagstiftningen om fackliga
förtroendemän.

Utskottet anser alltså att man i det uppkomna läget bör avvakta och inte
nu ta upp frågan om en reform av förtroendemannalagen. Yrkandena
härom i den socialdemokratiska motionen 1819 och vpk-motionen 1066
avstyrks alltså liksom det till denna fråga nära anslutande yrkandet i
motion 1837 från vpk om forskares tillträde till arbetsplatser.

I motion 1819 begär socialdemokraterna dessutom att regeringen skall
lägga fram förslag om vissa justeringar av medbestämmandelagen.

De begärda förändringarna avser förhandlings- och informationsreglema,
koncernproblematiken och fler tvingande bestämmelser i lagen.
Liksom flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över motionen i
denna del vill utskottet hänvisa till att frågor av det slaget övervägs inom
nya arbetsrättskommittén, vars arbete nu är i slutskedet. Kravet på fler
tvingande bestämmelser i medbestämmandelagen motiverar motionärerna
med att ett medbestämmandeavtal fortfarande saknas inom huvuddelen av
den privata arbetsmarknaden. Som nyss sagts pågår förberedelser för att

AU 1981/82:4

återuppta avtalsförhandlingarna. Också av det skälet saknas anledning för
riksdagen att ta det initiativ som begärs i motionen.

Det ovan anförda innebär att utskottet avstyrker motion 1819 i dess
helhet.

Medbestämmande på den offentliga sektorn

Medbestämmandelagens förhandlingsregler är i princip fullt ut tillämpliga
på den offentliga sektorn. Allmänt sett gäller att de offentliganställda
så långt som möjligt skall ha samma rätt till inflytande över sina anställnings-
och arbetsförhållanden som de privatanställda. I lagens förarbeten
har emellertid samtidigt framhållits att en demokratisering av arbetslivet
inte får leda till att den politiska demokratin träds för när.

I detta sammanhang finns anledning att skilja mellan de offentliganställdas
rätt att träffa kollektivavtal och deras förhandlingsrätt enligt 10—12 §§
medbestämmandelagen. Avtal får självfallet inte träffas om avtalet strider
mot regeringsformen, kommunallagen eller annan tvingande lagstiftning.
Myndighetsutövning är självfallet också undantagen. Men därutöver gäller
— av hänsyn till den politiska demokratin — att avtal inte får slutas i frågor
som gäller den offentliga verksamhetens mål, inriktning, omfattning och
kvalitet. Dessa frågor skall i stället beredas och avgöras genom beslut i
offentligrättslig ordning av de politiskt ansvariga organen eller på deras
uppdrag av myndigheterna. Något lagfäst förbud att sluta avtal i frågor av
detta slag finns dock inte. I stället har parterna på den offentliga sektorn i
ett särskilt huvudavtal enats om att i avtalsfrågor, som får anses kränka
den politiska demokratin, sträva efter fredliga förhandlingar samt att undvika
stridsåtgärder. Om tvist uppkommer huruvida ett avtal i ett visst
ämne kränker den politiska demokratin, skall frågan därom hänskjutas till
den genom huvudavtalet inrättade särskilda nämnden, den s.k. SHAnämnden.
Denna skall avge utlåtande om huruvida den anser att ett avtal i
ämnet skulle kränka den politiska demokratin. Stridsåtgärder är inte tilllåtna
så länge en fråga är föremål för prövning hos nämnden.

Förhandlingsrätten är däremot tillämplig på den offentliga sektorn utan
andra inskränkningar än de som gäller på den privata sektorn. Denna rätt
kan visserligen inte åberopas för anspråk på förhandlingar som syftar till
att träffa avtal som strider mot föreskrifter i lag eller författning. Men det
måste i så fall vara fråga om uttryckliga föreskrifter i lag eller författning
som meddelats med stöd av lag. Om en offentlig arbetsgivare finner att ett
avtalsförslag måste avböjas av hänsyn till den politiska demokratins krav
och det kravet inte följer direkt av en bestämmelse i t. ex. regeringsformen,
får arbetsgivaren inte vägra att förhandla. Det bör tilläggas att förhandlingsrätten
på den offentliga liksom på den privata sektorn omfattas av
grundregeln i 1 § medbestämmandelagen, dvs. förhandlingarna skall falla
inom ramen för vad som hör till förhållandet mellan arbetsgivare och

AU 1981/82:4

arbetstagare. Av detta anses följa bl. a. att förhandlingsrätten inte gäller
statlig eller kommunal myndighetsutövning i förhållande till allmänheten.

Förhandlingsrätten på den offentliga sektorn behandlas i tre motioner,
varav den ena gäller det statliga och de två andra det kommunala området.

Knut Wachtmeister m.fl. (m) tar i motion 17 upp regeringskansliets
förhandlingsskyldighet när det gäller propositioner. Motionärerna vill ha
en begränsning av denna skyldighet i syfte att genom en rationellare
handläggningsordning uppnå besparingar. Begränsningen avses komma till
stånd förhandlingsvägen.

Vid de förhandlingar det här gäller företräds regeringen av statens förhandlingsråd.
Förhandlingarna bedrivs enligt avtal träffade med de statsanställdas
huvudorganisationer om viss förhandlingsverksamhet och information
m. m. Med anledning av avtalen gäller vidare en särskild handläggningsordning
i regeringskansliet.

En del av regeringens propositioner kommer inte upp till förhandlingar.
Till förhandlingsrådet skall nämligen endast överlämnas propositioner som
helt eller delvis angår förhållandet mellan staten som arbetsgivare och de
statsanställda som arbetstagare. Det är förhandlingsrådet som i förhållande
till regeringskansliet avgör om en proposition berör förhållandet arbetsgivare-arbetstagare.
Denna gränsdragningsfråga har belysts i arbetsdomstolens
på s. 11 refererade dom 1980 nr 150. Innebörden av domen är att
ramen för de statsanställdas förhandlingsrätt är i viss mån begränsad
jämfört med vad som i allmänhet gäller enligt medbestämmandelagen,
ytterst beroende på de särskilda krav som den politiska demokratin ställer.

Förhandlingsrådets verksamhet, däribland förhandlingarna om propositioner,
har behandlats av konstitutionsutskottet i granskningsbetänkande!
1978/79:30. Konstitutionsutskottet redovisade som sitt intryck att man på
ömse sidor är positiv till det samarbete och de överläggningar om regeringsärendena
som medbestämmandelagstiftningen förutsätter. Konstitutionsutskottet
tilläde att utskottet avsåg att med uppmärksamhet följa den
fortsatta utvecklingen beträffande den berörda förhandlingsverksamheten.

Utskottet kan så till vida hålla med motionärerna att förhandlingsverksamheten
i regeringskansliet i vissa avseenden varit mindre ändamålsenlig
vare sig man betraktar problemet från arbetsgivarens eller de anställdas
organisationers utgångspunkt. Det kan därför finnas anledning att i ett
längre perspektiv ta upp denna fråga till granskning. Som tidigare nämnts
avser konstitutionsutskottet att noga följa utvecklingen på detta område.
Utskottet är därför inte berett att tillstyrka motion 17.

Medbestämmandet i den kommunala verksamheten berörs i motionerna
215 och 1430.1 den senare motionen av Kjell Mattsson m. fl. (c) begärs en
utredning som skall syfta till förslag om en klarare gränsdragning mot den
politiska demokratin i förhandlings- och informationsfrågor. Främst avses
den kommunala sektorn. Förhandlingsapparaten har enligt motionärerna
blivit så omfattande att den kan uppfattas som ett hot mot den politiska

AU 1981/82:4

demokratin. De ser som en rimlig åtgärd att frågor om den offentliga
verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet inte skall omfattas
av primär förhandlingsskyldighet eller ens rätt till förhandlingar. Rätten till
information i sådana frågor bör dock bestå, och de anställdas organisationer
förutsätts ha möjlighet att yttra sig i samband med informationslämnandet.
Ett andra uppslag för den begärda utredningen är att handläggningen
av tvister om förhandlingsrätt och primär förhandlingsskyldighet flyttas
från arbetsdomstolen till SHA-nämnden.

I motion 215 yrkar Allan Ekström (m) på en omedelbar ändring av 11 §
medbestämmandelagen så att en kommunstyrelse inte skall omfattas av
primär förhandlingsskyldighet, i vart fall inte om förhandlingar ägt rum
under ärendets tidigare beredning. Till grund för motionen ligger arbetsdomstolens
dom 1980 nr 34 (Järfällamålet) om kommunal budgetbehandling.
Domen är refererad på s. 12. Motionären menar att utgången i det
målet visar att det fackliga inflytandet utsträckts att bli ett direkt led i
beslutsfattandet hos kommunernas ledande politiska organ.

Remissbehandlingen av ärendet har utfallit så, att arbetsgivarsidan
(kommunförbunden och SAF) tillstyrker och arbetstagarsidan (LO, TCO
och SACO/SR) avstyrker de båda motionerna.

Huvudskälet för kommunförbundens tillstyrkan av en utredning är osäkerheten
om gränsdragningen mot den politiska demokratin. Landstingsförbundet
framhåller sålunda att det saknas direkta anvisningar för hur
avgränsningen av medbestämmandelagens tillämpningsområde skall tolkas
på den offentliga sektorn. Det finns inte heller särskilda regler om förhandlingsrätten
på denna sektor. Denna rätt har i lagens förarbeten belysts med
hänsyn till förhållandena på det statliga området samtidigt som det förutsatts
att förhandlingreglerna kan få en annan utformning i kommun och
landsting. Svenska kommunförbundet tillfogar att arbetsdomstolen i sina
domar intagit ståndpunkten att räckvidden av förhandlingsskyldigheten
enligt 11 § medbestämmandelagen inte bestäms av lagtexten utan av om
frågan typiskt sett är sådan att den fackliga organisationen kan väntas vilja
förhandla om den. Detta har skapat stor oklarhet bland de förtroendevalda
om paragrafens räckvidd och därmed osäkerhet om gränserna för den
politiska demokratin.

Arbetstagarsidan bestrider att förhandlingsrätten kommit att bli ett intrång
i den politiska demokratin. LO konstaterar att den politiska demokratins
krav har tillgodosetts genom att kommunernas politiskt sammansatta
organ efter primärförhandlingarna kan fritt besluta i politiska frågor.
LO är införstådd med att avtalsfriheten får vika för den politiska demokratin,
men de offentliganställda skall inom ramen för de politiska beslut som
fattas ha rätt att påverka arbetsledning och fördelning av arbete samt
sådana frågor som arbets- och produktionsorganisationen.

TCO och SACO/SR vänder sig mot förslaget i motion 1430 att frågor om
den kommunala verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet

AU 1981/82:4

skall vara undandragna förhandlingsrätten. Detta skulle leda till en klar
försämring av de offentliganställdas möjligheter till inflytande jämfört med
de privatanställdas.

För kommuner och landsting har träffats ett centralt medbestämmandeavtal
(MBA-KL 80). Parterna har i yttrandena motstridiga uppfattningar
om effekterna av det nya avtalet. Arbetstagarsidan hävdar att avtalet vid
den lokala anpassningen ger utrymme för en smidig handläggning av medbestämmandefrågorna
och möjligheter att hindra en byråkratisk ordning.
Kommunförbunden invänder att det centrala avtalet är begränsat till frågor
som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett klarläggande
av medbestämmandelagens tillämpningsområde får motsvarande
betydelse för avtalets tillämpningsområde.

Arbetstagarsidan åberopar i sina yttranden att något ärende om ifrågasatt
kränkning av den politiska demokratin hittills inte har förts upp till
SHA-nämnden. Svenska kommunförbundet vill inte utesluta att en prövning
kan aktualiseras vid utformningen av lokala medbestämmandeavtal i
kommunerna med hänsyn till att principerna för gränsdragningen mot den
politiska demokratin är för praktiskt kommunalt bruk otillräckligt klarlagda.

Yttrande över motionerna har också avgivits av arbetsdomstolen. Enligt
domstolens mening hade det varit önskvärt att lagstiftaren gett klarare och
utförligare anvisningar hur hänsynen till den politiska demokratin skall
inverka på tillämpningen av reglerna om förhandlingsskyldighet. I rättstilllämpningen
har dock börjat utbildas ett mönster för hur man bör avväga
arbetstagarsidans anspråk på inflytande genom förhandlingar och hänsynen
till den politiska demokratin. Det är enligt domstolen angeläget att
denna utveckling får fortsätta. En utvärdering av den nya ordningen bör
ske först sedan praxis har stabiliserats och parterna hunnit anpassa sig till
denna. Domstolen tillägger att medbestämmandelagen bygger på grundsynen
att löntagarna på den offentliga sektorn skall ha i princip samma rätt
till medinflytande som löntagarna på den privata sektorn. Med utgångspunkt
från att denna grundsyn skall ligga fast saknas f. n. anledning att se
över medbestämmandelagen i de hänseenden som har behandlats.

Som utskottet inledningsvis konstaterat är det en grundprincip i medbestämmandelagstiftningen
att de offentliganställda skall så långt som möjligt
ha samma rätt till inflytande över sina anställnings- och arbetsförhållanden
som de privatanställda. Enighet råder samtidigt om att arbetstagarinflytandet
skall underordnas den politiska demokratins krav. Motionerna 215 och
1430 syftar till att på olika vägar få en klarare ordning för hur denna
avgränsning skall ske i praktiken.

De aktuella motionerna är främst inriktade på den kommunala verksamheten,
och utskottet tar i det följande endast sikte på den. Arbetstagarorganisationerna
har tagit avstånd från motionsförslagen. De befaras leda till en
begränsning av de inflytandemöjligheter som man anser sig ha uppnått

AU 1981/82:4

genom medbestämmandereformen. Kommun- och landstingsförbunden
har emellertid sett frågan ur en annan synvinkel. Det avgörande för deras
ställningstagande är den osäkerhet de anser föreligga om medbestämmandelagens
tillämpningsområde och därmed om förhandlingsskyldighetens
omfattning för kommuner och landsting i de enskilda fallen. Dessa innebär
att de i de konkreta beslutssituationerna å ena sidan har att tillgodose de
anställdas rätt att via förhandlingar föra fram sina synpunkter och å andra
sidan att bevaka den politiska demokratins krav att de anställda inte skall
ha större inflytande över de kommunala besluten än andra medborgare i
kommunen har. Utskottet delar kommunförbundens uppfattning att det är
otillfredsställande att kommunerna vid dessa avvägningar saknar tillräcklig
vägledning genom att frågan om gränsdragningen mot den politiska demokratin
blivit så dåligt belyst i förarbetena till medbestämmandelagen och
lagen om offentlig anställning. Det är angeläget att denna fråga klaras ut,
och utskottet har därför vid sina överväganden stannat för att frågan
snarast bör utredas. Vid dessa överväganden har utskottet fäst stor vikt
vid att de båda kommunförbundens styrelser enhälligt förordat en sådan
utredning.

I sammanhanget bör uppmärksammas att nya arbetsrättskommittén är i
slutskedet av sitt arbete. Det material och de överväganden i frågan som
kan komma att redovisas av kommittén bör avvaktas innan man tar ställning
till den närmare inriktningen av det utredningsarbete som utskottet nu
förordar.

Utskottet finnér inte anledning att närmare gå in på de olika förslag som
redovisas i motionerna. Dessa får prövas i det kommande utredningsarbetet.
Det bör dock nämnas att arbetsdomstolen i sitt yttrande särskilt berört
ett av uppslagen, nämligen tanken i motion 1430 att låta SHA-nämnden
avgöra tvister om förhandlingsrätt och förhandlingsskyldighet. Domstolen
har riktat avgörande invändningar mot denna tanke och utskottet ansluter
sig till den ståndpunkten.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört med anledning av de
nu aktuella motionerna 215 av Allan Ekström (m) och 1430 av Kjell
Mattsson m. fl. (c).

Chefstillsättningar

Som tidigare redovisats har arbetsdomstolen i några domar fastställt att
tillsättning av chefsbefattningar omfattas av primär förhandlingsskyldighet
enligt 11 § medbestämmandelagen.

Allan Ekström (m) och förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m)
vänder sig i motion 327 mot att förhandlingsskyldighet skall anses föreligga
vid tillsättning av chefsbefattningar. De menar att detta inte har avsetts av
lagstiftaren och yrkar att 11 och 12 §§ medbestämmandelagen förses med
tillägg som gör att chefstillsättningar undantas från lagrummens tillämpningsområde.

AU 1981/82:4

Även Sten Svensson m.fl. (m, c, fp) anser att arbetsgivaren bör kunna
tillsätta chefer utan förhandlingsskyldighet. De begär i motion 830 att
regeringen skall lägga fram förslag om ändringar i medbestämmandelagen
av denna innebörd. Motionärerna anser det vara rimligt att en arbetsgivare
suveränt får utse den som skall företräda honom i förhållande till underställd
personal. De pekar vidare på att sekretessproblem kan uppstå, till
nackdel för dem som söker lediga chefsbefattningar.

Frågan om innebörden av förhandlingsrätten i samband med chefstillsättningar
har varit livligt debatterad alltsedan arbetsdomstolen i ett par
mål slagit fast att arbetsgivaren har skyldighet att ta initiativ och förhandla
innan beslut fattas. Huvudfrågan i diskussionen har varit om arbetsdomstolens
ståndpunkt varit förenlig med det krav på ”viktigare förändring”
som enligt ordalagen i 11 § förutsätts för att primär förhandlingsskyldighet
skall föreligga. Om man intar ståndpunkten att lagens innebörd bör vara att
det inte föreligger primär förhandlingsskyldighet i chefstillsättningsärenden
torde det å andra sidan vara helt klart att frågan faller under förhandlingsreglerna
i 12 §. Det skulle i sin tur innebära att förhandlingsskyldighet
föreligger men först efter initiativ av en arbetstagarorganisation. Slutsatsen
av detta är att chefstillsättningsärenden otvivelaktigt är förhandlingsfrågor
och att den meningsskiljaktighet som återfinns i arbetsdomstolens avgöranden
gäller på vems initiativ en förhandling skall komma till stånd.

De båda i målet aktuella motionerna går emellertid ett steg längre än vad
som återspeglas i den refererade debatten. Motionärerna vill genom en
specialregel helt avskaffa förhandlingsrätten när det gäller tillsättning av
chefer. Ett sådant förslag kan utskottet inte ställa sig bakom. Enligt utskottets
uppfattning bör det vara möjligt att hantera chefstillsättningsfrågor
inom ramen för medbestämmandelagens regelsystem. I motsats till det i
regel öppna ansökningsförfarandet på den offentliga sektorn finns på den
privata krav på konfidentiell behandling av ansökningar. Av tradition
respekteras detta krav, eftersom en person i chefsställning kan försätta sig
i en ömtålig situation om han eller hon önskar lämna sin nuvarande befattning.
Inte minst gäller det om vederbörande tänker övergå till ett konkurrentföretag.
Detta ställer speciella krav på sekretessen när tillsättningsfrågan
genom förhandlingsförfarandet kommer att behandlas i en vidare
krets. Enligt utskottets mening är det angeläget att parterna - såsom också
skett i viss omfattning - genom avtal finner praktiska former för hur
frågorna skall handläggas. I detta sammanhang noterar utskottet att SAF
tillsammans med LO och PTK på nytt tagit upp diskussioner om ett
medbestämmandeavtal. Det finns alltså möjlighet att därvid ta upp frågor
om hur chefstillställningar på ett praktiskt sätt skall behandlas. Frågorna
kan också komma att belysas av nya arbetsrättskommittén.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 327 och
830.

AU 1981/82:4

Facklig vetorätt vid entreprenadavtal

Medbestämmandelagen innehåller i 38-40 §§ bestämmelser som tillförsäkrar
de fackliga organisationerna inflytande om en arbetsgivare avser att
låta utföra ett visst arbete på arbetsplatsen med arbetskraft som inte har
anställning där. I sådana fall föreligger primär förhandlingsskyldighet. Om
man inte kommer överens har en berörd facklig organisation möjlighet att
förbjuda att ett entreprenadavtal eller liknande arrangemang kommer till
stånd. Sådan vetorätt föreligger emellertid endast om den fackliga organisationen
bedömer att avtalet kan antas medföra att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller eljest skulle strida mot vad som är godtaget inom parternas
avtalsområde. Denna vetorätt skall normalt utövas av den centrala arbetstagarorganisationen.
Om den fackliga organisationen använder vetot på ett
obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet. En arbetsgivare som
bryter mot bestämmelserna i 38-40 §§ blir också skadeståndsskyldig.

Sten Svensson (m) och Bengt Wittbom (m) anser att reglerna om den
fackliga vetorätten vid entreprenadavtal skall upphävas. De begär i motion
828 att förslag skall läggas fram härom. Motionärerna erinrar om att
vetoreglerna infördes som ett medel att stoppa s.k. grå arbetskraft. Med
hänsyn till de åtgärder som på senare år har satts in för att komma till rätta
med denna fråga, bl. a. i form av ökad kontroll av uppbörden av skatter
och avgifter, har enligt motionärerna vetorätten i stort sett spelat ut sin
roll. Reglerna har i stället kommit att hindra seriösa entreprenörer att
konkurrera på lika villkor. De försvårar därigenom för näringslivet och
kommunerna att få arbete utfört på det sätt som är mest ekonomiskt och
rationellt.

Medbestämmandelagens bestämmelser om den fackliga vetorätten har,
som motionärerna säger, till uttryckligt syfte att komma åt användningen
av grå arbetskraft och därmed sammanhängande svårbemästrade problem
som t. ex. skattesmitning. Men därmed dras också upp en gräns för användningen
av bestämmelserna. Det är inte avsett att de skall få hindra
seriösa entreprenader. Inte heller får bestämmelserna utnyttjas för att
styra över ett arbete från ett avtalsområde till ett annat. Om en arbetstagarorganisation
använder sin vetorätt på det sättet riskerar den som tidigare
sagts att få betala skadestånd. Till vad nu sagts kan fogas att lagens
bestämmelser kan modifieras genom avtal. Sådana har träffats inom vissa
branscher. Om oklarhet råder bland företagare och anställda om innebörden
av gällande regler är det angeläget att detta rättas till genom den
informationsverksamhet om medbestämmandet som bedrivs på arbetsgivar-
och arbetstagarsidan och som stötts av statliga medel.

Utskottet har även tidigare år behandlat motioner med yrkanden om att
den fackliga vetorätten skall avskaffas. I de sammanhangen har utskottet
hänvisat till reglernas syfte samt till nya arbetsrättskommittén som tagit
upp problemen. Det finns inte anledning att i dag inta en annan ståndpunkt.
Utskottet avstyrker därför motion 828.

AU 1981/82:4

Lockouträtten

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är fastslagen i grundlagen genom
en bestämmelse i 2 kap. 17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt
kan begränsas genom lag eller avtal. I övrigt saknas lagstiftning för arbetsmarknaden
i stort om begränsningar i rätten att gå till facklig strid när
kollektivavtal inte gäller. Det finns inte några allmänna regler i lag som
vare sig positivt anger rättsliga förutsättningar för bruket av ekonomiska
stridsåtgärder eller på annat sätt allmänt begränsar rätten att vidta sådana
åtgärder. Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon förändring
av rättsläget. 1 det sammanhanget prövades enbart frågor som hade att
göra med fredsplikten och utlösande av konflikter.

Socialdemokraterna begär i motion 279 en utredning av konsekvenserna
av den oinskränkta lockouträtten för arbetsgivarparten. De konstaterar att
den oinskränkta lockouträtten är unik för vårt land jämfört med vissa
andra europeiska länder utanför Norden. Detta sägs otillbörligt förstärka
den redan starka arbetsgivarparten som dessutom har möjlighet att föra
över konfliktkostnaderna på konsumenter och skattebetalare. En lockout
måste för att få effekt ha en viss omfattning och motionärerna hänvisar
särskilt till 1980 års storlockout som svar på ”en relativt blygsam stridsåtgärd”
från arbetstagarsidan.

Vpk vill i motionerna 218 och 1439 ha förslag till lagstiftning som innebär
förbud mot lockout. I huvudsak anför vpk samma argument som socialdemokraterna.

Motionerna har remissbehandlats. Vpk-yrkandet om förbudslagstiftning
har inte vunnit anslutning från någon av remissinstanserna. Den socialdemokratiska
motionens utredningsyrkande tillstyrks av LO men avstyrks av
TCO och SACO/SR samt av arbetsdomstolen och SAF. Kommunförbunden
motsätter sig inte en utredning om lockouträtten men anser att även
konsekvenserna av andra stridsåtgärder bör utredas, däribland konsekvenserna
inom den offentliga sektorn. Kooperationens förhandlingsorganisation
och Statsföretagens förhandlingsorganisation har en liknande inställning.
De motsätter sig en isolerad behandling av arbetsgivarsidans stridsrätt
men finner det befogat att utreda den obegränsade stridsrätten på båda
sidor liksom behandlingen av samhäll sfarliga konflikter.

Remissinstansernas synpunkter har utförligare refererats på s. 20-24.

Det är en hävdvunnen grundsats att arbetsmarknadsparterna när fredsplikt
inte gäller har frihet att själva bestämma om de stridsåtgärder som de
anser nödvändiga att vidta. Denna frihet är förenad med ansvar för att de
åtgärder som vidtas är rimliga. Såsom påpekats av flera av remissinstanserna
kan överväganden om ändring i dessa grundläggande principfrågor
inte isoleras till lockouträtten utan måste i så fall omfatta hela den nuvarande
ordningen för arbetsstriden. Utskottet har inte av den socialdemokratiska
motionen övertygats om att man nu bör överväga sådana djupgående
ingrepp i vårt arbetsrättsliga system. Utskottet noterar emellertid att ar -

AU 1981/82:4

betsmarknadsministern aviserat att en kartläggning skall göras av erfarenheterna
av de senaste årens konflikter på arbetsmarknaden. Med hänvisning
till det anförda och till det redovisade remissutfallet avstyrker utskottet
det socialdemokratiska utredningskravet i motion 279.

Av ställningstagandet till motion 279 följer att utskottet inte kan biträda
vpk-yrkandena i motionerna 218 och 1439 om förbud mot lockouter.

Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd m. m.

Av referatet på s. 24 av arbetsdomstolens dom 1980 nr 94 framgår att
domstolen godtagit såsom stridsåtgärd att en arbetsgivare håller inne lön
som har intjänats före en konflikt men förfaller till betalning först under
den pågående konflikten.

Mot denna ordning vänder man sig i tre motioner.

Sålunda begär Anna-Greta Leijon m.fl. (s) i motion 823 att förslag
snarast skall läggas fram om ändring av medbestämmandelagen så att en
arbetsgivare inte har rätt att under en konflikt innehålla intjänad lön eller
annan ersättning som förfaller till betalfting under konflikten. Alternativt
kan föreskrivas att en arbetstagare även under en konflikt har rätt att få ut
lön som har intjänats före konfliktutbrottet. Som motivering för yrkandet
hänvisas till vad som anförts i en av LO och TCO gjord gemensam
framställning i ämnet till arbetsmarknadsministern.

Daniel Tarschys (fp) yrkar i motion 1832 att den arbetsrättsliga lagstiftningen
skall ses över i syfte att befästa rätten till lön som har intjänats före
en arbetskonflikt.

Vidare yrkar vpk i motion 831 att riksdagen skall uttala att innehållande
av lön under en pågående arbetskonflikt inte bör förekomma. Förslag till
lagstiftning härom bör läggas fram av regeringen.

Yttranden har inhämtats över motionerna 823 och 1832. Dessa tillstyrks
av de tre arbetstagarorganisationerna, varvid LO och TCO hänvisar till sin
tidigare avgivna framställning till arbetsmarknadsministern. Motionerna
avstyrks av SAF och av kommunförbunden som hänvisar till att frågan har
tagits upp av nya arbetsrättskommittén. Arbetsdomstolen ställer sig i sak
avvisande. Kooperationens förhandlingsorganisation har samma inställning
som i fråga om lockouträtten, dvs. att arbetsgivarnas rätt till stridsåtgärder
inte bör behandlas isolerat. I övrigt hänvisar utskottet till sammanställningen
av remissyttrandena på s. 26—27.

Som kommunförbunden påpekat övervägs den i motionerna behandlade
frågan av nya arbetsrättskommittén. Resultatet av detta arbete bör avvaktas
innan man tar ställning i sakfrågan. Utskottet avstyrker därför de
föreliggande motionsyrkandena.

I den redan berörda motionen 831 yrkar vpk att lagstiftningen ändras så
att strejkande får rätt att vistas på sin arbetsplats för att under en konflikt
kunna hindra strejkbryteri. Polis bör inte heller kunna sättas in mot strej -

AU 1981/82:4

kande arbetstagare såsom skedde under 1980 års arbetsmarknadskonflikter.

De i motionen begärda åtgärderna syftar till att hindra ingripanden mot
vakthållning vid strejk för att motverka strejkbryteri. Utskottet vill först
påpeka att en strejk ofta möts med en lockout från arbetsgivaren, och i det
begreppet ligger att arbetstagarna utestängs från arbetsplatsen. Att motionärerna
nu aktualiserar frågan om de rättsliga förutsättningar som gäller
vid strejkvakthållning hänger samman med den organisationssplittring som
inträtt på arbetstagarsidan, främst i hamnarna. Detta är emellertid i sig inte
ett skäl för att flytta de gränser för den i princip fria arbetsstriden som dras
upp genom bl. a. bestämmelserna i brottsbalken. Dessa bestämmelser får
till följd att polisen är skyldig att ingripa vid överträdelser som faller under
allmänt åtal. En annan sak är att det kan vara svårt att bedöma om ett
beteende vid en arbetskonflikt är brottsligt. Detta motiverar återhållsamhet
med ingripanden från polisens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet det nu behandlade yrkandet i motion
831. Samtidigt avstyrks det återstående yrkande i samma motion om
att indragning av semester inte skall få utnyttjas som stridsåtgärd. Utskottet
är inte berett att föreslå en detaljreglering av sådant slag i parternas rätt
att tillgripa stridsåtgärder.

Vidgade undantagskretsar

Rune Torwald (c) anser i motion 1438 att allmänhetens skydd mot
samhällsfarliga konflikter är otillräckligt. Han vill därför utöka den s. k.
undantagskretsen, dvs. anställda som inte har rätt att strejka. Regeringen
bör enligt motionären ta initiativ till överläggningar mellan parterna på den
offentliga sektorn i syfte att öka allmänhetens skydd vid konflikter inom
denna sektor.

I huvudavtalen på arbetsmarknaden finns regler som syftar till att parterna
inför en konflikt skall ta hänsyn till samhällsskyddets intressen. I det
statliga huvudavtalet på arbetsgivarverkets avtalsområde finns bestämmelser
om att vissa befattningshavare inte får omfattas av stridsåtgärder.
Reglerna innebär att nämnda befattningshavare inte kan tas ut i strejk eller
utsättas för lockout. De tillhör den s. k. undantagskretsen enligt en förteckning
som är fogad till avtalet. Motsvarande ordning gäller för riksdagens
del. Däremot saknas undantagskretsar på kommunernas och landstingens
avtalsområden. Överläggningar i frågan har tidigare förekommit men har
inte lett till något resultat.

Motionärens förslag skall ses mot bakgrunden av erfarenheterna från
1980 års arbetsmarknadskonflikt på den offentliga sektorn. Som tidigare
sagts har det aviserats en kartläggning av erfarenheterna från bl. a. denna
konflikt. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionen.

AU 1981/82:4

Blockad av enmansföretag m. m.

Som tidigare sagts finns i princip inga inskränkningar i arbetsmarknadsparternas
rätt att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder. Filip Fridolfsson
m. fl. (m, c, fp) vill i motion 815 i ett avseende få till stånd en begränsning
av stridsrätten. De önskar att man inför förbud mot blockad av enmansföretag
och företag med anställda som inte är fackligt anslutna. En blockad
kan få svåra ekonomiska verkningar för arbetsgivaren. Motionärerna anser
att detta får godtas om det finns fackligt anslutna bland de anställda.
Konsekvenserna av stridsåtgärder av detta slag är emellertid oacceptabla
om åtgärderna utnyttjas även i de fall då de fackliga organisationerna inte
har en enda medlem på arbetsplatsen. Sådana åtgärder bör enligt motionärerna
betecknas som rättsstridigt tvång.

En motion av likartat slag behandlades i betänkandet AU 1979/80:6.
Utskottet hänvisade i det sammanhanget till att frågan om förbud mot
blockad av enmansföretag hade övervägts av arbetsrättskommittén (SOU
1975:1 s. 459) som dock inte fann skäl att föreslå en förbudslagstiftning.
Vidare konstaterade utskottet i sitt i denna del enhälliga betänkande att
förslaget om förbud mot blockader i de fall det här gäller hade en betydande
räckvidd och berörde hävdvunna principer för konflikter på arbetsmarknaden.
Förslaget avstyrktes, och motionen avslogs av riksdagen. I
den nu aktuella motionen 815 har inte anförts några nya omständigheter
som motiverar ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför
motionen.

Utskottet vill tillägga att de i motionen aktualiserade frågorna också har
ett visst samband med den s. k. negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå
utanför en förening. Det ingår i nya arbetsrättskommitténs uppdrag att
utreda den frågan.

Arbetsdomstolens sammansättning m. m.

Arbetsdomstolen är i den dömande verksamheten normalt sammansatt
av sju ledamöter. Av dessa är tre s. k. ämbetsmannaledamöter (ordföranden,
vice ordföranden och en tredje ledamot). Övriga fyra ledamöter
företräder arbetsgivar- och arbetstagarintressena. Domstolens domar kan
inte överklagas.

Eric Hägelmark m.fl. (fp, m) föreslår i motion 818 en översyn av
arbetsdomstolens sammansättning. Vad som åsyftas är rekryteringen av
ämbetsmannaledamöterna. Motionärerna påstår att dessa ofta rekryteras
från arbetsmarknadsdepartementet där de varit med om att utforma lagar
på arbetsrättsområdet. Om en rekrytering i stället sker från domarkåren i
stort, skulle ämbetsmannaledamöternas integritet öka och en klarare åtskillnad
uppnås mellan lagstiftande och dömande makt.

Vidare föreslås i motionen att man i samband med den begärda över -

AU 1981/82:4

synen även prövar om man bör införa möjlighet att överklaga arbetsdomstolens
domar hos högsta domstolen. Som skäl härför anförs att nuvarande
ordning med arbetsdomstolen som sista instans kan ifrågasättas, inte minst
med hänsyn till att betydelsefulla bestämmelser i den arbetsrättsliga lagstiftningen
är generellt hållna och lämnar åt rättstillämpningen att fylla dem
med innehåll.

De två spörsmål motionärerna tar upp hänger ihop. Arbetsdomstolen är
en specialdomstol, vars avgöranden är slutgiltiga. Dessa två faktorer påverkar
domstolens sammansättning.

Arbetsdomstolen är som redan nämnts sammansatt av företrädare för
arbetsgivar- och arbetstagarintressena samt av ämbetsmannaledamöter,
som utses av regeringen bland personer som inte kan anses företräda något
av dessa intressen. Av ämbetsmannaledamötema är en domstolens ordförande
och en dess vice ordförande. På dem ställs kravet att de skall vara
lagkunniga och erfarna i domarvärv, vilket innebär att de skall ha tjänstgjort
i hovrätt eller ha motsvarande domarerfarenhet. Den tredje ämbetsmannaledamoten
behöver inte ha domarkompetens men skall ha särskild
insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. På ersättarna för vice ordföranden
och den tredje ämbetsmannaledamoten ställs samma kompetenskrav
som på de ordinarie ledamöterna.

Av domstolens ledamöter är endast ordförandena heltidsanställda vid
domstolen medan övriga ledamöter liksom ersättarna innehar sina poster
som arvodesuppdrag.

Av arbetsdomstolens ställning som specialdomstol följer att dess ledamöter
och ersättare bör besitta förtrogenhet med det rättsområde som
faller under domstolens ansvar. Det bör noteras att domstolen ursprungligen
inrättades för att avgöra tvister om tolkning av kollektivavtal. Fortfarande
utgör sådana tolkningstvister en betydande del av domstolens verksamhet
vid sidan av målen om tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

De kvalifikationskrav som ställs på ämbetsmannaledamötema och deras
ersättare är allmänt hållna. I praktiken ställs höga krav på dem, eftersom
de i domstolen skall spela en balanserande roll i förhållande till partsrepresentanterna
som utgörs av framstående företrädare för arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna.

Med anledning av påståendet i motionen att ämbetsmannaledamötema
ofta rekryteras från arbetsmarknadsdepartementet bör upplysas att av
domstolens sammanlagt nio ämbetsmannaledamöter är det f. n. en ordförande
och en vice ordförande som är eller har varit anställd i departementet.
Bland de sammanlagt 18 ersättarna för dessa ledamöter finns enstaka
personer som är eller varit knutna till departementet. Däremot är det flera
av ledamöterna och deras ersättare som deltagit i lagstiftningsarbetet i
andra departement eller på kommittéstadiet. Det är vanligt att jurister som
ett led i domarkarriären deltar i lagstiftningsarbetet i riksdagen, i regering -

AU 1981/82:4

ens kansli eller inom kommittéväsendet och att de därefter går vidare till
betydelsefulla poster inom domstolsväsendet där deras sakkunskap kan
utnyttjas. Det gäller antingen det är fråga om en specialdomstol som
arbetsdomstolen eller förvaltningsdomstolarna eller de allmänna domstolarna.
Överinstanser som högsta domstolen eller regeringsrätten skall inte
förbises i detta sammanhang. Även till dessa instanser rekryteras i betydande
omfattning jurister som deltagit i lagstiftningsarbete. Det ligger i
sakens natur att rekryteringsunderlaget är begränsat till en domstol inom
en specialdisciplin som arbetsrätten. Den avgörande synpunkten vid domarrekryteringar
är självfallet kvalitetsaspekten i vilken integriteten ingår
som en viktig komponent. De problem som ligger bakom motionen har
enligt utskottets mening snarast sin grund i den omfattande arbetsrättsliga
lagstiftning som tillkommit under 1970-talet. Denna har i betydande omfattning
karaktär av ramar som förutsattes bli kompletterade av parterna
genom kollektivavtal. Sådana avtal har emellertid kommit till stånd endast
i begränsad omfattning, vilket i sin tur inneburit att arbetsdomstolen fått
spela en betydligt större roll för rättsutvecklingen än som varit avsett.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats finnér inte utskottet skäl att
föreslå någon åtgärd på grund av motionen i den nu aktuella delen.

Utskottet övergår härefter till frågan om den i motionen förordade
möjligheten att överklaga arbetsdomstolens domar.

Utskottet avvisar detta förslag. Erfarenheterna av den nuvarande konstruktionen
av processen i arbetstvister är goda. Den nuvarande ordningen
innebär att arbetsdomstolen är andra instans i vissa mål på anställningsskyddslagens
område. I övrigt fungerar arbetsdomstolen - liksom marknadsdomstolen
- som enda instans. Denna ordning har betydande fördelar.
Det är möjligt att få en snabb och säker process bl. a. med hänsyn till
att parterna på arbetsmarknaden genom sin representation tillför domstolen
en betydelsefull sakkunskap.

För en domstol av arbetsdomstolens karaktär är det också av största
vikt att den är väl förankrad hos arbetsmarknadens parter. Om det förtroendet
brister tappar domstolen sin auktoritet. Även från denna utgångspunkt
är parternas representation i domstolen viktig. Genom sin medverkan
i de slutliga avgörandena får de ett direkt ansvar för rättsbildningen
inom området. Det förslag motionärerna för fram med högsta domstolen
som slutlig instans innebär bl. a. att man går miste om den speciella
sakkunskap partsrepresentanterna besitter och att parternas ansvar för ett
fungerande rättsligt system minskar.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 818 i dess helhet.

4 Riksdagen 1981/82. 18 sami. Nr 4

AU 1981/82:4

Förbättrad information om den arbetsrättsliga lagstiftningen

Bernt Ekinge (fp) begär i motion 1807 åtgärder för att göra den arbetsrättsliga
lagstiftningen mer lättillgänglig. Han anvisar tre vägar för att nå
det målet. Lagstiftningen bör systematiseras bättre. Som exempel nämns
ledighetslagstiftningen. Vidare bör språket i lagarna förenklas, och informationen
om lagstiftningen bör förbättras genom lämpligt redigerade lagantologier.
Det bör vara en uppgift för arbetsmarknadsdepartementet att
utforma sådana antologier.

Den numera omfattande arbetsrättsliga lagstiftningen växte fram under
några år på 1970-talet. Det skall medges att det finns detaljer i lagstiftningen
som kan behöva rättas till i systematiskt hänseende. Utskottet kan
också hålla med om att språket i lagtexterna kunde göras mer lättbegripligt.
I en lagstiftning med det omfång som det här gäller får dessa saker
rättas till efter hand som det arbetsrättsliga reformarbetet går vidare. Det
är också vad som sker. I det förslag till en ny lag om anställningsskydd,
som regeringen i dagarna har lagt fram, har lagtexten fått en ny språklig
utformning. Vidare presenteras däri lösningar i några frågor om samordningen
med medbestämmandelagen. Vid sidan härav bör noteras att en
översyn av ledighetslagstiftningen pågår från bl. a. lagteknisk synpunkt.
Frågan om en ny förtroendemannalag har behandlats tidigare i betänkandet.

Vid introduktionen av ny arbetsrättslig lagstiftning har arbetsmarknadsdepartementet
tillhandahållit informationsbroschyrer. Det är meningen att
ett liknande informationsmaterial skall presenteras om den nya lagen om
anställningsskydd — under den givna förutsättningen att lagförslaget antas
av riksdagen. Med dessa åtgärder avses att tillgodose ett mer allmänt
informationsbehov. Det kan emellertid knappast vara departementets uppgift
att därutöver svara för informationsinsatser av den typ motionären
tänker sig. Sådana insatser bör avpassas till läsekretsens behov. Utskottet
vill i sammanhanget peka på det informationsmaterial som ges ut av
arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna och i vilket framställningen
kan anpassas efter vad som är av särskild betydelse från facklig resp. från
företagens synpunkt. Detta material har stor praktisk betydelse. Är det
åter fråga om en framställning för undervisningsbruk, t. ex. vid universitets-
och högskolestudier, får den arbetsrättsliga lagstiftningen behandlas
från delvis andra utgångspunkter. Härutöver vill utskottet hänvisa till att
det finns detaljerad information om de arbetsrättsliga lagarna tillgänglig i
olika lagkommentarer utgivna i bokform.

Med dessa synpunkter får motionen anses besvarad och den bör sålunda
inte föranleda någon åtgärd.

AU 1981/82:4

Utskottets hemställan

Utskottets hemställer
Genomgripande reformering

1. beträffande ett nytt arbetsrättsligt system

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:282, 1980/81:1066 yrkande
1, 1980/81:1439 yrkandena 1 a, 1 b och 1 c, samt 1980/
81:2112 yrkandena 7 och 11,

Förslag om ny lagstiftning

2. beträffande reformering av förtroendemannalagen, 200-kronorsregeln,
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:1066 yrkande 2, 1980/
81:1439 yrkande 2, 1980/81:1819 och 1980/81:1837,
Gränsdragningen mot den politiska demokratin

3. beträffande regeringskansliets förhandlingsskyldighet när det
gäller propositioner

att riksdagen avslår motion 1981/82:17,

4. beträffande en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor på de
landstingskommunala och primärkommunala områdena

att riksdagen med anledning av motionerna 1980/81:215 och
1980/81:1430 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Begränsning i förhandlingsrätten

5. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:327 och 1980/81:830,
Fackligt veto

6. beträffande facklig vetorätt vid entreprenadavtal
att riksdagen avslår motion 1980/81:828,

Lockouträtten

7. beträffande lagstiftning om förbud mot lockouter

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:218 och 1980/81:1439
yrkande I d,

8. beträffande utredning om lockouträtten
att riksdagen avslår motion 1980/81:279,

9. beträffande innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:823, 1980/81:831 yrkande
2 i motsvarande del och 1980/81:1832,

Förhindrande av strejkbryteri

10. beträffande rätten att vistas på arbetsplatsen under konflikt
m. m.

att riksdagen avslår motion 1980/81:831 yrkandena 1 och 2 i
motsvarande del,

Skydd mot samhällsfarliga konflikter

11. beträffande undantagskretsar

att riksdagen avslår motion 1980/81:1438,

AU 1981/82:4

Blockad

12. beträffande blockad av enmansföretag m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:815,

Arbetsdomstolen

13. beträffande arbetsdomstolens sammansättning m.m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:818,

Information

14. beträffande förbättrad information om den arbetsrättsliga lagstiftningen att

riksdagen avslår motion 1980/81:1807.

Stockholm den 1 december 1981

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson
(c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Pär Granstedt
(c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit Odelsparr (c),
Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s), Lahja Exner
(s) och Sonja Rembo (m).

Reservationer

1. Reformering av förtroendemannalagen, 200-kronorsregeln, m. m.

(mom. 2)

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Lars Ulander, Marianne
Stålberg, Sune Johansson och Lahja Exner (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar ”För egen”
och på s. 37 slutar ”dess helhet” bort ha följande lydelse:

Den s. k. 200-kronorsregeln fanns intagen i den tidigare kollektivavtalslagen.
Bestämmelsen innebar att en enskild arbetstagare inte kan ådömas
högre skadestånd än 200 kr. för brott mot fredspliktsreglema. 200-kronorsregeln
slopades vid antagandet av medbestämmandelagen trots att socialdemokraterna
och de stora löntagarorganisationerna bestämt motsatte sig
detta.

Brott mot fredspliktsreglema är skadeståndssanktionerade för att understryka
principen att avtal skall hållas. Det finns emellertid anledning att
tona ned skadeståndets roll i sammanhanget. Det väsentliga är att undersöka
orsakerna till att konflikter uppstår och få dessa undanröjda. Det finns i
det syftet regler i medbestämmandelagen som ålägger parterna att diskute -

AU 1981/82:4

ra och gemensamt verka för att konflikterna upphör. Det finns anledning
att se över och effektivisera dessa regler.

Slutsatsen av det sagda är att utskottet i likhet med de stora löntagarorganisationerna
biträder den socialdemokratiska motionen 1819 i denna del
liksom andrahandsyrkandet i vpk-motionen 1439.

Utskottet ställer sig också bakom övriga förslag i motion 1819. Den
väsentligaste frågan gäller villkoren för den fackliga verksamheten på
arbetsplatserna. Det är fyra år sedan nya arbetsrättskommittén lade fram
förslag till en ny förtroendemannalag. Denna lagstiftning, som är väl förberedd,
måste nu bölja realiseras. Utskottet är införstått me 2 att en del av
förslagen kan behöva genomföras i etapper. Som det är nu råder ofta en
betydande olikhet i de anställdas praktiska möjligheter till inflytande mellan
stora och små arbetsplatser. Detta kan inte accepteras. Genom vad nu
anförts får förslagen i vpk-motionerna 1066 och 1837 anses tillgodosedda i
vissa delar. I övriga delar kan utskottet inte ställa sig bakom dessa motioner
som sålunda bör lämnas utan åtgärd. ‘

Vidare bör utan något större utredningsarbete kunna göras en del justeringar
i medbestämmandelagen för att hindra att information och förhandlingar,
som nu ofta är fallet, kommer på ett för sent stadium i företagens
beslutsprocess. I sammanhanget kan man också peka på informations- och
förhandlingsproblemen i koncerner. Med hänsyn till att medbestämmandeavtal
saknas på huvuddelen av den privata arbetsmarknaden finns skäl att
överväga fler tvingande bestämmelser i medbestämmandelagen för att
därigenom stärka de anställdas möjligheter till inflytande.

Regeringen bör underrättas om vad utskottet anfört med anledning av
motion 1819 i denna del.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande reformering av förtroendemannalagen, 200-kronorsregeln,
m.m.
att riksdagen

A. med bifall till motionerna 1980/81:1439 yrkande 2 och 1980/
81:1819 yrkande 1 antar följande lagförslag:

AU 1981/82:4

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrives att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60§

Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är
skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse
från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

Enskild arbetstagare kan ej i något
fall ådömas skadestånd med
högre belopp än tvåhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1982.

B. med bifall till motion 1980/81:1819 yrkande 2 samt med avslag
på motionerna 1980/81:1066 yrkande 2 och 1980/81:1837 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om reformering
av förtroendemannalagen och vissa ändringar i medbestämmandelagen.

2. Klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor på de kommunala och landstingskommunala
områdena (mom. 4)

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Lars Ulander, Marianne
Stålberg, Sune Johansson och Lahja Exner (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar "Sorn utskottet”
och på s. 41 slutar ”m. fl. (c)” bort ha följande lydelse:

Det är en princip i medbestämmandelagstiftningen att de offentliganställda
skall så långt som möjligt ha samma rätt över sina anställnings- och
arbetsförhållanden som de privatanställda. Den enighet som råder om att
arbetstagarinflytandet måste vara underordnat den politiska demokratins
krav tas i motionerna 215 och 1430 till intäkt för att man skall minska de
offentliganställdas möjligheter till inflytande. Motionärerna vill nämligen
begränsa deras förhandlingsrätt som enligt medbestämmandereformen förutsattes
gälla utan andra inskränkningar än dem som finns på den privata
sektorn.

AU 1981/82:4

Arbetstagarorganisationerna, som samfällt avvisat de båda motionsförslagen,
har i sina yttranden hänvisat till det förra året träffade centrala
medbestämmandeavtalet för kommuner och landsting. Det har också framkommit
att det centrala avtalet ger utrymme för att i de lokala avtalen sörja
för en smidig handläggning av medbestämmandefrågorna. Detta är den väg
man bör gå vidare på för att undanröja oklarheter i den praktiska tillämpningen.

Däremot avvisar utskottet förslag som direkt syftar till att försämra de
offentliganställdas genom medbestämmandereformen tillförsäkrade möjligheter
till medinflytande. Motionerna 215 och 1430 avstyrks sålunda.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor på de
kommunala och landstingskommunala områdena
att riksdagen avslår motionerna 1980/81:215 och 1980/81:1430.

3. Facklig vetorätt vid entreprenadavtal (mom. 6)

Sten Svensson, Anders Högmark och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som böljar ”Medbestämmandelagens
bestämmelser” och slutar ”motion 828” bort ha följande
lydelse:

Medbestämmandelagens bestämmelser om förhandlingsskyldighet och
facklig vetorätt vid entreprenader infördes som ett sätt att komma åt
användningen av s. k. grå arbetskraft och därmed sammanhängande problem
som skattesmitning och undanhållande av sociala avgifter. Detta är
emellertid problem som skall angripas på annat sätt, genom en bättre
kontroll från det allmännas sida vid uppbörden av skatter och avgifter.

I den praktiska tillämpningen har bestämmelserna i medbestämmandelagen
om det fackliga inflytandet vid entreprenadavtal medfört allvarliga
olägenheter. Det är sagt att bestämmelserna inte får hindra seriösa entreprenörer.
I verkligheten är detta vad som sker i många fall. Seriösa entreprenadföretag
får inte möjlighet att konkurrera på lika villkor, till förfång
för dem och för deras anställda. Inte heller skall lagens bestämmelser få
utnyttjas för att styra över ett arbete från ett avtalsområde till ett annat.
Det oaktat visar det sig i praktiken att bestämmelserna utnyttjas för att
söka hindra att företagen via entreprenader får arbeten utförda på ett sätt
som är mest ekonomiskt och rationellt.

I sammanhanget bör också påtalas att varken entreprenadföretagen eller
deras fackliga organisationer har möjlighet att påverka eller ens föra fram
synpunkter vid beställarföretagets förhandlingar med de fackliga företrädarna
vid det egna företaget. Än mindre kan skälen till att ett entreprenadföretag
blir utestängt från ett uppdrag underkastas rättslig prövning.

Det anförda leder till samma slutsats som dras i motion 828, nämligen att

AU 1981/82:4

det är motiverat att avskaffa den fackliga vetorätten vid entreprenadavtal.
Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande facklig vetorätt vid entreprenadavtal

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:828 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Utredning om lockouträtten (mom. 8)

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Lars Ulander, Marianne
Stålberg, Sune Johansson och Lahja Exner (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 böljar ”Det är” och
på s. 45 slutar ”mot lockouter” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen 279 är den i
princip oinskränkta lockouträtten unik för vårt land. Den förstärker den
redan starka arbetsgivarparten och medför en obalans i parternas påtryckningsresurser.
Dessa synpunkter, som utvecklats i motionen, gör det väl
motiverat att närmare utreda konsekvenserna av arbetsgivarpartens oinskränkta
lockouträtt.

Utskottets ställningstagande till motion 279 bör bringas till regeringens
kännedom.

Yrkandena i vpk-motionerna 218 och 1439 om lagstiftning om ett direkt
förbud mot lockout kan utskottet inte biträda.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande utredning om lockouträtten

att riksdagen med bifall till motion 1980/81:279 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd (mom. 9)

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Lars Ulander, Marianne
Stålberg, Sune Johansson och Lahja Exner (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som böljar ”Sorn kommunförbunden”
och slutar ”föreliggande motionsyrkandena” bort ha följande
lydelse:

Utskottet ansluter sig till motionärernas, av arbetstagarorganisationerna
understödda uppfattning, att arbetsgivarna inte bör ha rätt att vid en
konflikt innehålla lön som intjänats före konfliktutbrottet men förfaller till
betalning först sedan konflikten pågått någon tid. Medbestämmandelagen
bör ändras i det hänseendet, och regeringen bör snarast lägga fram förslag
härom.

AU 1981/82:4

Vad utskottet anfört bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd
att riksdagen med bifall till motion 1980/81:823 samt med anledning
av motionerna 1980/81:831 yrkande 2 i motsvarande del och
1980/81:1832 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Särskilt yttrande

Reformarbetet på det arbetsrättsliga området

Sten Svensson, Anders Högmark och Sonja Rembo (alla m) anför:

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning har tillkommit för att stärka löntagarnas
ställning på arbetsmarknaden. En översyn görs av denna lagstiftning
efter hand som erfarenheter vinns av lagstiftningens funktionssätt och
effekter. För medbestämmandelagens del sker översynen inom nya arbetsrättskommittén.

Det är viktigt att det pågående översynsarbetet inriktas på att förbättra
samspelet mellan de olika lagarna och därmed arbetsmarknadens funktionssätt
utan att man för den skull rubbar lagstiftningens grundläggande
inriktning. Det är vidare angeläget att reglerna utformas så klart och
entydigt att parterna på förhand kan avgöra vilken rätt de har och kan
bedöma konsekvenserna av sitt handlande i olika situationer. Som det nu
är har alltför många frågor överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra.

En annan viktig synpunkt är att reformarbetet bedrivs på ett sådant sätt
att byråkratisering och centralstyrning undviks. Den säkraste garantin
härför i inflytandefrågor är att ta sikte på problem som rör de anställda
nära och dagligen och att organisatoriska lösningar får en lokal förankring.
Lika väsentligt är att den enskildes integritet respekteras. Oaktat den
starka organisationsgraden på den svenska arbetsmarknaden är det många
löntagare och arbetsgivare som föredrar att stå utanför de avtalsslutande
organisationerna. Denna valmöjlighet måste finnas, och vi förutsätter att
det blir ett resultat av nya arbetsrättskommitténs arbete.

I detta ärende har särskilt belysts de svårigheter som uppkommer genom
de oklara gränserna för förhandlingsrätten på både den offentliga och
privata sektorn. Meningarna om hur långt förhandlingsskyldigheten går
har varit delade även inom arbetsdomstolen. Det gäller t. ex. om regeringens
förhandlingsskyldighet beträffande propositioner. Vi vill understryka
att det måste göras en bestämd åtskillnad mellan utövningen av den politiska
ledningen i landet och de fall då regeringen framträder i den mer
begränsade rollen som arbetsgivarföreträdare.

Vi instämmer i att förhandlingsrätten kan medverka till att man får ett

AU 1981/82:4

bättre underlag för de beslut som fattas inom näringsliv och offentliga
organ och till att besluten förankras hos de anställda. Denna intäktssida
måste dock vägas mot de kostnader som uppstår för samhälle och företag
genom förhandlingssystemet. Det innebär bl. a. att oklarheten i gränsdragningsfrågoma
inte får leda till att effektiviteten i beslutsfattandet bromsas.
Ingen är betjänt av att förhandlingsarbetet blir ett självändamål.

AU 1981/82:4 59

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionsyrkandena 3

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1981 3

Motion väckt med anledning av proposition 1980/81:126 5

Motion väckt med anledning av proposition 1980/81:30 6

Remissyttranden 6

Ett nytt arbetsrättsligt system 6

Partimotioner från vpk 6

Tidigare riksdagsbehandling 8

200-kronorsregeln m. m 8

Motion 1819 av Anna-Greta Leijon m. fl 8

Skadestånd vid olovliga konflikter 8

Tidigare riksdagsbehandling 10

Remissyttranden över motion 1819 av Anna-Greta Leijon m. fl 10

Medbestämmande på den offentliga sektorn 11

Motionerna 11

Uttalande av konstitutionsutskottet om regeringskansliets förhandlingsskyldighet
11

Rättspraxis 12

Remissyttranden över motionerna 215 av Allan Ekström (m) och 1430
av Kjell Mattsson m.fl. (c) 13

Chefstillsättningar 17

Motionerna 17

Rättspraxis 17

Facklig vetorätt vid entreprenadavtal 18

Gällande rätt 18

Motionen 18

Tidigare riksdagsbehandling 19

Lockouträtten 19

Gällande rätt 19

Motionerna 20

Remissyttranden över motionerna 218 från vpk och 279 från socialdemokraterna
20

AU 1981/82:4 60

Innehållande av intjänad lön sorn stridsåtgärd 24

Arbetsdomstolens dom år 1980 nr 94 24

Motionerna 25

Remissyttranden över motionerna 823 av Anna-Greta Leijon m. fl. (s)
och 1832 av Daniel Tarschys (fp) 26

Ökat skydd mot samhällsfarliga konflikter 27

Motionen 27

Bakgrund 28

Blockad av enmansföretag m. m 28

Motionen 28

Tidigare riksdagsbehandling 28

Arbetsdomstolens sammansättning m. m 29

Motionen 29

Arbetsdomstolens sammansättning 29

Möjligheten att överklaga arbetsdomstolens domar 31

Förbättrad information om den arbetsrättsliga lagstiftningen 31

Motionen 31

Tidigare riksdagsbehandling 32

Utskottet 32

Inledning 32

Ett nytt arbetsrättsligt system 33

Ny förtroendemannalag, 200-kronorsregeln m. m 34

Medbestämmande på den offentliga sektorn 37

Chefstillsättningar 41

Facklig vetorätt vid entreprenadavtal 43

Lockouträtten 44

Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd m. m 45

Vidgade undantagskretsar 46

Blockad av enmansföretag m. m 47

Arbetsdomstolens sammansättning m. m 47

Förbättrad information om den arbetsrättsliga lagstiftningen 50

Utskottets hemställan 51

AU 1981/82:4 61

Reservationer 52

1. Reformering av förtroendemannalagen, 200-kronorsregeln,

m. m. (s) 52

2. Klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor på de kommunala
och landstingskommunala områdena (s) 54

3. Facklig vetorätt vid entreprenadavtal (m) 55

4. Utredning om lockouträtten (s) 56

5. Innehållande av intjänad lön som stridsåtgärd (s) 56

Särskilt yttrande

Reformarbetet på det arbetsrättsliga området (m) 57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981