om marknadsföring av tobak och öl (Betänkande 1983/84:LU27 Lagutskottet)

LU 1983/84:27

Lagutskottets betänkande
1983/84:27

om marknadsföring av tobak och öl
Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en fempartimotion med yrkande om att
tobaksannonsering skall förbjudas och en motion (c) vari yrkas förbud mot
annonsering av öl och tobaksvaror. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Utskottets ställningstagande motiveras beträffande frågan om tobaksreklam
med att socialstyrelsen nyligen i en skrivelse bl. a. hemställt om införandet av
ett förbud mot tobaksannonsering och att regeringens behandling av
skrivelsen inte bör föregripas. När det gäller frågan om ölreklam hänvisar
utskottet till tidigare riksdagsuttalanden om att det får ankomma på
vederbörande myndigheter att följa utvecklingen på området och ta initiativ
till erforderliga åtgärder.

Ledamöterna från centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna har
reserverat sig för en hemställan till regeringen om förslag till förbud mot
annonsering av tobaksvaror.

Motionsyrkanden

I motion 1983184:610 av Margareta Winberg m. fl. (s, c, fp, m, vpk) yrkas
att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om sådan
ändring i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
att även marknadsföringen av tobak inkluderas.

I motion 1983184:762 av Marianne Karlsson (c) yrkas att annonsförbudet
för sprit, vin och starköl utsträcks att gälla även öl och tobak.

Gällande ordning m. m.

Lagstiftning

Annonsering och annan reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror
regleras sedan den 1 juli 1979 genom lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker- dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl- och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl förbjuds, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannon 1

Riksdagen 1983184. 8sami. Nr27

LU 1983/84:27

ser för tobaksvaror skall sådan varningstext och innehållsdeklaration återges
som enligt lag (1975:1154) skall finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen.
Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga mot
konsumenterna.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket har i maj 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring av
dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling
1979/5-7). Med öl klass II förstås en maltdryck vars alkoholhalt
överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent. I de båda övriga fallen gäller
riktlinjerna tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade lagarna.

Riktlinjerna beträffande spritdrycker, vin och starköl omfattar inte reklam
som anger endast säljställes namn, adress eller öppettider eller, utan att
nämna varumärke, anger vilket slag av alkoholdryck som saluhålls (t. ex.
”vinrättigheter”). De omfattar inte heller sådan marknadsföring av restaurangtjänster
som endast i obetydlig omfattning innehåller uppgift om
alkoholdryck. Riktlinjerna beträffande tobaksvaror innehåller motsvarande
undantag för uppgifter om säljstället. Med tobaksvara förstås enligt dessa
riktlinjer en produkt som till någon del innehåller tobak, såsom cigaretter,
cigarrer, piptobak, snus eller tuggtobak.

I anslutning till lagarnas föreskrift om särskild måttfullhet vid marknadsföring
av de berörda produkterna anges i riktlinjerna att övertalande eller
särskilt aktiv marknadsföring inte får förekomma. Särskild måttfullhet skall
anses iakttagen när reglerna i riktlinjerna följs. Kravet på måttfullhet gäller
all marknadsföring i val av reklammedel (reklambärare), reklamens innehåll
och utformning samt särskilda marknadsföringsmetoder (säljfrämjande
åtgärder). Kravet gäller således bl. a. presentation av pris samt utformning
av bild och text på förpackning.

Utöver grundregeln om måttfullhet anger riktlinjerna restriktioner i fråga
om annonser och övriga reklambärare, i fråga om lokaler för reklamåtgärder
och i fråga om marknadsföringens innehåll och utformning.

De båda lagarnas bestämmelser om annonsering gäller inte, påpekas det,
annons i sådan facktidskrift som vänder sig huvudsakligen till näringsidkare i
deras egenskap av tillverkare eller distributörer av de berörda varorna.
Annons för öl klass II eller tobaksvaror får inte förekomma i veckotidning
eller annan publikation som riktar sig främst till ungdom under 20 år och inte
heller på idrottssida i dagspress eller i idrotts- eller sporttidning. Annons i
periodisk skrift eller annan jämförbar skrift får inte överstiga en yta av
sammanlagt 1/2 sida i dagspress av normalt morgontidningsformat eller en
hel sida i dagspress av normalt kvällstidningsformat eller en hel sida i

LU 1983/84:27

populärpress och andra publikationer. I fråga om öl klass II skall vid
bedömning av om särskild måttfullhet iakttagits hänsyn tas inte bara till
annonsformatet utan även till antalet annonsinföranden.

När det gäller övriga reklambärare föreskriver riktlinjerna att vid
marknadsföring inte får användas

a) direktreklam (t. ex. brevlådereklam) eller annan reklambärare som
bygger på direkt hänvändelse till konsument,

b) utomhusreklam, exempelvis reklam på eller vid allmän plats, i eller på
allmänt trafikmedel, i vänthall eller liknande, vid allmän idrottsplats eller
annan allmän arena, inbegripet reklam vid sportevenemang som är öppet för
allmänheten,

c) reklamfilm, högtalarreklam, stillbildsreklam på biografer och teatrar,
videogram eller reklam i liknande former.

Sedvanlig brevlådereklam från detaljhandel omfattande ett flertal varor
får dock på vissa villkor innehålla uppgifter om öl klass II. På distributionsfordon
för sådana varor som regleringen gäller får finnas firma eller
varunamn, på transportmedel för öl klass II dessutom varumärke och
avbildning av förpackning. I anslutning till säljställe för öl klass II får man
anbringa utomhusreklam, under förutsättning att den är särskilt måttfull.

Reklam får enligt riktlinjerna inte förekomma inom sjukhus eller annan
vårdinrättning, inom utbildningsanstalt eller i lokal som huvudsakligen är
avsedd för eller besökt av ungdom under 20 år.

Om text och bild i reklam för öl klass II föreskrivs att framställningen skall
vara saklig och att tyngdpunkten i framställningen skall ligga på själva varan.
Som saklig uppgift anses inte personligt uttalande (intygsreklam) eller
påtagligt värdeomdöme. Framställningen får inte göras sådan att den kan
antas vädja till ungdom. Framställning i bild får inte omfatta annat än enstaka
flaskor eller burkar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken.
Bild av människa eller sport- eller naturmiljö får inte användas. Det skall
tydligt framgå att reklamen avser öl klass II, så att den inte felaktigt kan
uppfattas som reklam för starköl. På samma sätt skall vid marknadsföring av
lättöl till konsumenter klart och tydligt framgå att marknadsföringen avser
lättöl, så att den inte felaktigt kan uppfattas som marknadsföring av öl klass II
eller starköl.

I lokal där spritdrycker, vin eiler starköl resp. öl klass II får säljas (t. ex.
butik, restaurang eller säljställe pä terminal för internationell trafik) eller i
direkt anslutning till sådan lokal (t. ex. skyltfönster) får reklam finnas under
förutsättning att den inte strider mot reglerna i riktlinjerna.

I fråga om säljfrämj ande åtgärder föreskrivs att marknadsföring inte får
ske med hjälp av

a) utdelning av varuprov eller avsmakning,

b) utdelning av present, t. ex. glas, bricka eller liknande vara (beträffande
spritdrycker etc. ytterligare exemplifierad med korkskruv och droppkork)
vars värde inte är helt obetydligt,

c) pristävling,

1* Riksdagen 1983/84. 8sami Nr27

LU 1983/84:27

d) rabattmärkeserbjudande eller därmed jämförligt erbjudande.

När det gäller spritdrycker etc. förbjuds också kombinationserbjudande,
dvs. erbjudande att vid köp av en vara förvärva även en annan vara.
Kombinationserbjudande med alkoholdryck får dock förekomma, om
drycken utgör del av måltid och alkoholfritt alternativ samtidigt erbjuds.

Beslut av marknadsdomstolen och åtgärder av KO

Marknadsdomstolen har i ett antal fall fattat beslut på grundval av den nya
lagstiftning om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror som
trädde i kraft år 1979. I andra fall har konsumentombudsmannen (KO)
genom påpekande, förhandlingar eller förbudsföreläggande uppnått önskat
resultat utan att behöva hänskjuta saken till marknadsdomstolen.

En översikt över sådana beslut och åtgärder fram t. o. m. år 1982 finns
intagen i näringsutskottets betänkande NU 1982/83:23 s. 7-8. Till komplettering
av denna översikt lämnas nedan en redogörelse för vissa ärenden i
marknadsdomstolen år 1983. Uppgifterna har hämtats från konsumentverkets
tidskrift Konsumenträtt och ekonomi till vilken hänvisningar ges.
Därjämte anges numret på marknadsdomstolens beslut (MD).

Marknadsdomstolen har fällt en skånsk dagstidning sorn infört annonser
för en vinhandlare i Helsingör. Annonserna talade visserligen inte direkt om
vin, men butikens namn - Vinhuset - framhävdes så att annonserna gav ett
klart intryck av att vara reklam för vin. Tidningen förbjöds att vidare
medverka till sådan annonsering (1983:3, MD 1983:6).

Enligt marknadsdomstolen kan tobaksaffärer och kiosker fortsätta med att
dela ut plastkassar med tobaksreklam till kunderna. Det finns nämligen inget
lagligt stöd för att sådan utdelning är otillåten. Inte heller kan enligt
marknadsdomstolen plastkassarna, när de bärs ute, bedömas som i sig
otillåten utomhusreklam (1983:4, MD 1983:9).

Ett företag som marknadsför snabbvinsatser, bl. a. genom direktreklam,
hade på begäran av konsumentverket gått med på att inte sända ut sådan
reklam till barn under 20 år (se NU 1982/83:23 s. 8). Sedan bolaget fortsatt
som tidigare och KO därför fört frågan till marknadsdomstolen slog
domstolen fast att det inte är tillåtet att marknadsföra snabbviner genom
direktreklam till ungdomar under 20år (1984:1, MD 1983:25).

Tidigare riksdagsbehandling

Med anledning av propositionen med förslag till de i det föregående (s. 3)
nämnda lagarna framfördes motionsyrkanden om att även annonsering för öl
och för tobaksvaror skulle förbjudas. Näringsutskottets betänkande i
ärendet (NU 1978/79:1) innehöll yttranden från skatteutskottet och socialutskottet.

När det gällde ölannonsering erinrade skatteutskottet om att mellanölet

LU 1983/84:27

hade avskaffats. Skatteutskottet pekade på att konsumtionen av maltdrycker
hade minskat, att ungdomens missbruk av öl hade avtagit och att staten hade
skaffat sig ett dominerande inflytande över maltdryckshanteringen. De
föreslagna reglerna om särskild måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker
borde under dessa förutsättningar skapa tillräckliga garantier för att
de kritiserade former av reklam som förekom vid mellanölets introduktion
inte skulle komma att upprepas. Den statliga dominansen på området
motiverade också, sade skatteutskottet, att de enskilda bryggerierna borde
ha möjligheter att göra sina produkter kända genom annonsering, om man
ville tillgodose rimliga näringspolitiska intressen.

Socialutskottet hänvisade till ett uttalande i propositionen om att ett
annonsförbud beträffande öl, en förhållandevis alkoholsvag dryck, skulle i
viss mån kunna inverka negativt på samhällets strävanden att främja
övergången till svagare drycker. Utskottet ansåg att detta skäl inte kunde
lämnas obeaktat. Med hänsyn härtill och till den grundläggande regeln om
särskild måttfullhet även vid ölannonsering ansåg utskottet att riksdagen
borde biträda regeringens förslag. Riksdagen borde dock vara beredd att
utan dröjsmål ompröva sitt ställningstagande ifall sistnämnda regel skulle
visa sig inte vara tillräcklig för att åstadkomma önskvärd begränsning av
marknadsföringen av öl.

Även näringsutskottet ansåg att av maltdryckerna endast starköl borde
omfattas av annonsförbudet. Utöver de skäl för denna linje som skatteutskottet
och socialutskottet angav i sina yttranden nämnde näringsutskottet
som en beaktansvärd omständighet att, som föredragande statsrådet hade
påpekat, ett annonsförbud för öl kunde leda till en svårkontrollerad ökning
av marknadsföringsaktiviteten i detaljhandeln. Öl såldes enligt uppgift i
propositionen från 12 000 försäljningsställen. Näringsutskottet instämde i
vad socialutskottet hade sagt om en eventuell omprövning av frågan om ett
förbud mot ölannonsering.

Ett förbud mot annonsering för tobaksvaror avstyrktes av socialutskottet
med hänvisning till argument i propositionen.

Näringsutskottet anförde i detta ämne:

Den föreslagna bestämmelsen om särskild måttfullhet vid marknadsföring
av tobaksvaror innebär en välmotiverad skärpning jämfört med de i och för
sig restriktiva regler som finns redan nu, i branschöverenskommelsen om
tobaksreklam. Utskottet vill inte bestrida att de argument som anförs mot att
man tar steget till ett fullständigt förbud mot tobaksreklam delvis har
begränsad räckvidd. Vid en samlad bedömning finner utskottet emellertid att
övervägande skäl talar för att regleringen av marknadsföringen inom
tobaksbranschen inte görs hårdare än vad som föreslås i propositionen.
Berörda myndigheter bör givetvis följa utvecklingen och efter hand söka
utvärdera den nya ordningen.

Alla de nu återgivna ställningstagandena beträffande öl- och tobaksreklam
föranledde inom resp. utskott reservationer till förmån för motionsyrkandena.

LU 1983/84:27

År 1979 väcktes åter motioner om annonsförbud för öl och tobaksvaror.
De avstyrktes av näringsutskottet (NU 1978/79:19), som - i februari 1979 -anförde att riksdagen borde stå fast vid det beslut beträffande ölannonsering
och tobaksannonsering som den med stor majoritet hade fattat ett par
månader tidigare. Utskottet upprepade sitt uttalande vid behandlingen av
propositionen att kommande erfarenheter av den nya lagstiftningens
verkningar fick ge vid handen om det fanns skäl att ompröva lagstiftningen
och skärpa marknadsföringsbestämmelserna än mer. Utskottet var denna
gång enhälligt. I ett särskilt yttrande uttalade två ledamöter (s, fp) sympatier
för att annonsering för öl skulle förbjudas. Ett motsvarande yttrande
beträffande reklam för tobaksvaror avgavs av dessa båda och ytterligare två
ledamöter (s, c).

Hösten 1980 avslog riksdagen en motion enligt vilken annonsförbud borde
gälla även för öl och tobaksvaror samt en motion enligt vilken alla former av
alkoholreklam borde bli förbjudna. Näringsutskottet (NU 1980/81:7)
hänvisade enhälligt till sina uttalanden åren 1978 och 1979 att kommande
erfarenheter av den nya lagstiftningens verkan fick ge vid handen om det
fanns skäl att ompröva lagstiftningen och skärpa marknadsföringsbestämmelserna
än mer. Detta omdöme ter sig befogat även nu, sade utskottet och
tilläde:

De nya lagarna och de därtill anslutna riktlinjerna har, såvitt utskottet kan
bedöma, haft en avsevärd sanerande effekt på reklamen för alkoholdrycker
och tobaksvaror. Liksom hittills bör det få ankomma på berörda myndigheter
att följa utvecklingen och, om de finner det erforderligt, ta initiativ till
ytterligare åtgärder. Vad här sagts gäller både annonsering och övriga
reklamformer.

I mars 1983 prövade riksdagen (NU 1982/83:23) ånyo frågan om alkoholoch
tobaksreklam med anledning av motionsyrkanden om utvärdering av
lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker, om skärpta
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker samt om förbud mot
reklam för tobaksvaror. När det gällde frågan om alkoholreklamen hänvisade
näringsutskottet till sitt ovan redovisade uttalande hösten 1980 samt
tilläde att den gällande regleringen alltjämt var tämligen ny. Att den fått
påtaglig verkan fann utskottet bestyrkt av marknadsdomstolens och KO:s
praxis. Mot bakgrund härav föreslog utskottet ingen särskild åtgärd från
riksdagens sida utan hemställde att motionsyrkandena om marknadsföring
av alkoholdrycker skulle avslås.

I fråga om förbud mot tobaksreklam hänvisade näringsutskottet till att
tobakskommittén år 1981 lagt fram ett förslag till förbud mot tobaksannonsering
men att regeringen i juni 1982 lagt kommitténs förslag i denna del till
handlingarna. Vidare hänvisade näringsutskottet till att socialutskottet i ett
infordrat yttrande enhälligt avstyrkte motionen. Socialutskottet erinrade om
att riksdagen då nyligen hade gjort en framställning till regeringen om ett
åtgärdsprogram mot tobaksbruket. I det ansvar för utvecklingen på området

LU 1983/84:27

som riksdagen hade lagt på regeringen ingick, menade socialutskottet, att
bevaka i vad mån en skärpt lagstiftning om marknadsföringen av tobaksvaror
är påkallad. Något ytterligare initiativ på området fann socialutskottet därför
inte erforderligt. Näringsutskottet instämde i vad socialutskottet hade anfört
och upprepade sitt uttalande från år 1980 om att berörda myndigheter bör
följa hur marknadsföringen av tobaksvaror utvecklas och om de så finner
erforderligt ta initiativ till ytterligare åtgärder från statens sida. Med det
anförda avstyrkte näringsutskottet motionen. Riksdagen biföll utskottets
hemställan både när det gällde marknadsföringen av alkoholdrycker och
marknadsföringen av tobaksvaror.

En ledamot (vpk) ansåg att riksdagen med anledning av motionen borde
uttala att regeringen snarast skulle lägga fram förslag till sådan skärpning av
reglerna för marknadsföring av tobaksvaror att reglerna blir desamma som
gäller för marknadsföring av alkoholdrycker.

Motionsmotiveringar

I motion 610 (s, c, fp, m, vpk) framhålls inledningsvis att det finns ett klart
och vetenskapligt belagt samband mellan tobaksbruk och olika typer av
ohälsa. Antalet dödsfall i Sverige där rökning är en starkt bidragande orsak
har enligt motionärerna beräknats till mellan 7 000 och 13 000 per år. Minst
hälften av dessa är hjärtinfarkter. Sannolikt dör var tredje rökare av en
tobaksbetingad sjukdom. Minskad rökning kan alltså enligt motionärernas
uppfattning ge stora hälsovinster. Det synes motionärerna som om den
minskade rökningen bland männen under senare år har gett resultat i form av
en minskad förekomst av lungcancer.

Motionärerna hänvisar vidare till tobakskommitténs förslag till åtgärdsprogram
för att nedbringa tobakskonsumtionen och erinrar om att regeringen
med anledning därav i juni 1982 dels uppdrog åt arbetarskyddsstyrelsen
och socialstyrelsen att utarbeta rekommendationer om begränsning av
tobaksrökning i lokaler av gemensamhetskaraktär, dels uppdrog åt socialstyrelsen
att svara för vissa informationsinsatser och att bevaka att tobaksfrågan
på ett mera aktivt sätt förs in i utbildningen av all hälso- och sjukvårdspersonal.
Motionärerna påpekar att den upplysnings- och informationskampanj
som drivits under slutet av 1970-talet har givit resultat genom att antalet
rökare särskilt bland män minskat. Enligt motionärernas uppfattning kan
man dock befara att en uppgång av konsumtionen är på väg. Vissa siffror
tyder på det.

I motionen hänvisas också till att det under hösten 1982 på socialstyrelsens
initiativ bildats en samordningsgrupp för tobaksfrågor med syfte att framför
allt förbättra samarbetet mellan olika berörda myndigheter och organisationer
i dessa frågor. Motionärerna upplyser vidare att socialstyrelsen i skrivelse
till regeringen bl. a. påtalat behovet av en skärpning av tobaksreklamen, och

LU 1983/84:27

motionärerna redovisar vissa av de argument som socialstyrelsen anfört för
en lagändring.

Att tobaksreklamen är en del av den process som gör att drygt 20 000
tonåringar varje år blir rökare hävdas i motion 762 (c). Enligt motionären
visar allt fler rapporter att flickorna är de som har svårast att stå emot reklam
och grupptryck för tobaken. Bakgrunden till att motionären kräver att
marknadsföringsreglerna för tobak blir desamma som för alkoholdrycker är
de mycket allvarliga hälsorisker som är förbundna med bruket av dessa
varor. Enligt motionärens uppfattning bör vidare annonseringsförbudet för
sprit, vin och starköl utsträckas till att också gälla övriga ölsorter.

Socialstyrelsens skrivelse

Socialstyrelsen har i skrivelse till regeringen den 12 januari 1984 förklarat
sig hysa oro för den rådande situationen på tobaksområdet. Socialstyrelsen
anser det angeläget att fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av
åtgärder i hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande syfte. Vissa åtgärder
bör enligt socialstyrelsen snarast genomföras. Sålunda bör dels lagen med
vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skärpas i enlighet
med tobakskommitténs förslag, så att motsvarande regler som gäller för
alkoholreklam blir tillämpliga också för tobaksreklam, dels tobaksbeskattningen
användas mer aktivt i konsumtionsdämpande syfte och dels en
särskild hälsovårdsavgift införas på tobaksvaror för att finansiera det centrala
arbetet mot tobaksskadorna.

När det gäller tobaksreklamen hänvisar socialstyrelsen till att riksdagen
(NU 1982/83:23) uttalat ”att det ankommer på berörda myndigheter att följa
utvecklingen på området och om de finner det erforderligt ta initiativ till
ytterligare åtgärder från statens sida”. Socialstyrelsen anser att omfattningen
och utformningen av tobaksreklamen är sådan att en skärpning av lagstiftningen
på området är nödvändig. Enligt styrelsens uppfattning bör motsvarande
regler som gäller för marknadsföring av alkoholdrycker införas även
för tobak. Socialstyrelsen upplyser avslutningsvis att konsumentverket/KO
granskat det avsnitt av skrivelsen som behandlar skärpning av lagstiftningen
om tobaksreklam och därvid förklarat sig stödja förslaget.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari tas upp frågor om
skärpning av reglerna om tobaks- och ölreklam.

Annonsering och annan reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror
regleras i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror. De båda lagarna trädde i kraft den 1 juli 1979. Den
förstnämnda lagen förbjuder annonsering för spritdrycker, vin och starköl.

LU 1983/84:27

Beträffande marknadsföringen i övrigt av dessa drycker liksom för marknadsföringen
av öl - dvs. maltdrycker med en alkoholhalt överstigande 1,8
men ej 2,8 viktprocent - och av tobaksvaror gäller enligt de båda lagarna att
särskild måttfullhet skall iakttas. Detta krav motiveras med hänvisning till de
hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. I anslutning till
de båda lagarna har konsumentverket utfärdat detaljerade riktlinjer för
marknadsföringen av de olika produkterna.

I motion 610 (s, m, c, fp, vpk) framhålls att tobaksrökning innebär en
avsevärd hälsorisk och att åtgärder för att nedbringa tobakskonsumtionen
måste komma till stånd. Motionärerna hänvisar till dels att tobakskommittén
år 1981 lade fram förslag om förbud mot tobaksreklam, dels att socialstyrelsen
nyligen i skrivelse till regeringen bl. a. hemställt att marknadsföringsreglema
skärps så att tobaksannonsering förbjuds. Motionärerna yrkar med stöd
av det anförda att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring
innebärande att annonseringsförbudet i lagen om marknadsföring av alkoholdrycker
skall omfatta även tobaksvaror. Också i motion 762 (c) yrkas att
med hänsyn till tobakens skadeverkningar ett förbud mot tobaksannonsering
införs.

Utskottet konstaterar till en början att tobakskonsumtionen under senare
år sjunkit avsevärt och att andelen rökare i befolkningen minskat kraftigt. De
åtgärder som statsmakterna vidtagit har således haft en betydande positiv
effekt. Enligt utskottets mening är det viktigt att det förebyggande arbetet
fortsätter med bl. a. olika informationsåtgärder rörande tobakens skadeverkningar.
Särskilt angeläget ter sig ansträngningarna att få till stånd en
effektiv information och utbildning inom skolans område. En betydelsefull
insats bör vidare kunna göras av den samordningsgrupp för tobaksfrågor som
socialstyrelsen tillsatt hösten 1983 i syfte att få till stånd ett förbättrat
samarbete mellan olika berörda myndigheter och organisationer när det
gäller tobaksfrågorna.

Som utskottet anfört i det föregående skall enligt lagen om marknadsföring
av tobaksvaror tobaksannonsering vara måttfull. Vad som avses med
måttfull reklam har närmare preciserats i konsumentverkets anvisningar
samt genom beslut av marknadsdomstolen och påpekanden eller förbudsförelägganden
av konsumentombudsmannen (KO). Såvitt utskottet kan
bedöma har 1979 års reform haft en avsevärt sanerande effekt på reklamen
för tobaksvaror.

Frågan om marknadsföringsreglerna bör skärpas så att direkt förbud mot
annonsering för tobaksvaror införs har som framgår av redogörelsen ovan (s.
4-7) prövats av riksdagen med anledning av motionsyrkandena vid ett flertal
tillfällen, senast våren 1983, varvid motionerna avslagits. Vid det sistnämnda
tillfället uttalade näringsutskottet (NU 1982/83:23) bl. a. att det får ankomma
på berörda myndigheter att följa hur marknadsföringen av tobaksvaror
utvecklas och, om de så finner erforderligt, ta initiativ till ytterligare åtgärder
från statens sida.

LU 1983/84:27

Som påpekas i motion 610 har socialstyrelsen i januari 1984 under
åberopande av bl. a. riksdagens uttalande hemställt i en skrivelse till
regeringen att vissa åtgärder snarast vidtas däribland införande av ett förbud
mot tobaksannonsering. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande
till skrivelsen inte föregripas genom uttalanden från riksdagens sida.
Motionsyrkandena bör därför inte föranleda någon åtgärd. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motion 610 och motion 762 i denna del.

I motion 762 yrkas också att förbud införs mot ölreklam. Någon närmare
motivering till yrkandet finns inte i motionen. Utskottet konstaterar för sin
del att kravet på måttfullhet gäller även vid marknadsföring av öl. Genom
åtgärder av KO och avgöranden av marknadsdomstolen har utbildats en fast
praxis hur ölreklamen bör utformas för att den skall uppfylla måttfullhetskravet.
Något behov av en skärpning av lagstiftningen har inte påvisats.
Utskottet erinrar om att riksdagens ovannämnda uttalande om att det får
ankomma på berörda myndigheter att följa utvecklingen och ta erforderliga
initiativ gäller även i fråga om marknadsföring av öl. Motion 762 bör således
inte heller i denna del föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:610 och 1983/84:762 i
denna del,

2. beträffande marknadsföring av öl

att riksdagen avslår motion 1983/84:762 i denna del.

Stockholm den 3 april 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s)*, Martin
Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne
Karlsson (c), Owe Andréasson (s), Nic Grönvall (m), Per Israelsson (vpk),
Inga-Britt Johansson (s)*, Kersti Johansson (c)* och Berit Löfstedt (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1983/84:27

Reservation

Marknadsföring av tobaksvaror (mom. 1)

Martin Olsson (c), Marianne Karlsson (c), Per Israelsson (vpk) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 sorn börjar med ”Sorn
påpekas” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Socialstyrelsen har, som påpekas i motion 610, i en skrivelse den 12 januari
1984 till regeringen hemställt att vissa nödvändiga åtgärder snarast vidtas,
däribland införande av ett förbud mot tobaksannonsering. I skrivelsen
hänvisar socialstyrelsen till riksdagens ovannämnda uttalande och till att
flera länder, bl. a. Finland, Norge och Island, har som ett led i arbetet mot
tobaksbruket infört bestämmelser som förbjuder tobaksreklam. Socialstyrelsen
pekar vidare på att 1978 års lag om marknadsföring av tobaksvaror inte
inneburit någon egentlig förbättring av KO:s möjligheter att ingripa mot
tobaksreklamen. Socialstyrelsen erinrar också om att styrelsen i sitt remissvar
över tobakskommitténs betänkande framhållit att det är önskvärt att
tobak likställs med vin och sprit när det gäller restriktioner mot marknadsföring.
I skrivelsen förklarar sig socialstyrelsen anse att omfattningen och
utformningen av tobaksreklamen är sådan att en skärpning av lagstiftningen
på området är nödvändig.

Företrädare för konsumentverket/KO har inför utskottet förklarat sig
stödja socialstyrelsens förslag.

Utskottet delar de nämnda myndigheternas och motionärernas uppfattning
om behovet av ett förbud mot tobaksreklam. Någon anledning att
ytterligare överväga frågan finns enligt utskottets mening inte. Regeringen
bör därför snarast förelägga riksdagen förslag till ändring av lagen om
marknadsföring av tobaksvaror innebärande att tobaksannonsering förbjuds.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 610 och
motion 762 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror
att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:610 och 1983/
84:762 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om förslag till införande av ett förbud mot
annonsering av tobaksvaror.

mlnab/gotab 78294 Stockholm 1984