om marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser och tobak (Betänkande 1987/88:LU16 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om marknadsföring av alkoholdrycker,
snabbvinsatser och tobak

1987/88:16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner som rör olika frågor om
reklam och marknadsföring av tobaksvaror, alkoholdrycker och snabbvinsatser.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Mot utskottets ställningstagande till frågorna om reklam och marknadsföring
av alkoholdrycker och snabbvinsatser reserverar sig ledamöterna från
folkpartiet och centern.

Motionerna

1987/88:L703 av Inga Lantz m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot
tobaksreklam.

1987/88:L714 av Karin Israelsson och Martin Olsson (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
försäljning av öl.

1987/88:L716 av Börje Stensson och Olle Grahn (båda fp) vari, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1987/88:Sk816, yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skärpta bestämmelser mot marknadsföring
av alkoholdrycker från sprit- och vinagenter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som förbjuder
marknadsföring av snabbvinsatser.

1987/88:L720 av Margareta Andrén och Elver Jonsson (båda fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att en utvärdering av lagstiftningen om
reklamförbud mot alkoholdrycker skall genomföras.

1987/88:L725 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om förbud mot reklam och marknadsföring av snabbvinsatser.

Gällande lagstiftning

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av

tobaksvaror. 1

1 Riksdagen 1987188. 8sami. Nr 16

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker - dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl - och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl är inte tillåten, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannonser
för tobaksvaror skall sådana uppgifter återges som enligt lagen
(1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall
finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen
(MD). Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpningen av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga
mot konsumenterna. Det innebär bl.a. att överträdelser av föreskrifterna
kan beivras med stöd av marknadsföringslagens regler om vitesförelägganden.

Marknadsföring av snabbvinsatser för hemtillverkning av vin omfattas inte
av alkoholreklamlagen. Något förbud mot annonsering av snabbvinsatser
föreligger således inte. Däremot kan frågan huruvida en viss marknadsföringsåtgärd
beträffande snabbvinsatser är otillbörlig och därför bör förbjudas
prövas med tillämpning av marknadsföringslagen.

111 § lagen (1977:293) om handel med drycker stadgas att vid detaljhandel
öl ej får säljas till den som kan antas ej ha fyllt 18 år.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket (KOV) utfärdade år 1979 riktlinjer för marknadsföring av
dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling
KOVFS 1979/5-7). Riktlinjerna för marknadsföring av tobaksvaror har
därefter ändrats år 1986 (KOVFS 1986:2). Med öl klass II förstås en
maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent.

Närmare redogörelser för riktlinjerna finns intagna i utskottets betänkanden
LU 1985/86:13 och LU 1987/88:13.

Överenskommelse beträffande alkoholreklam i
specialtidningar

Mellan KOV/KO å ena sidan och Best Western Inter S Hotels, Förlags AB
Leijon & Liming, Resö Hotels, Sara Hotels och Seandia Media AB har den 6
maj 1986 slutits en överenskommelse angående alkoholreklam i hotelltidningar.
De tidningar som träffas av överenskommelsen utgörs av Etapp,
Piccolo, Gazette, Paus och Entré. Genom överenskommelsen har berörda
företag förbundit sig bl.a. att i hotelltidningar, som delas ut på hotellrum som
inte utgör försäljningsställe för alkoholdrycker, fr.o.m. den 15 maj 1987 inte
längre ta in annonser för spritdrycker, vin eller starköl.

LU 1987/88:16

Beslut i marknadsdomstolen

LU 1987/88:16

I utskottets betänkande LU 1985/86:13 (s. 4 och 5) har tagits in en översikt
över MD:s beslut efter den 1 juli 1979 i ärenden om marknadsföring av
alkoholdrycker och tobaksvaror. Utskottets betänkande LU 1985/86:24
innehåller en komplettering av denna översikt med två beslut rörande
marknadsföringen av öl resp. snabbvinsatser (s. 3).

Motionsmotiveringar

Motionärerna i motion L703 (vpk) framhåller att rökningen är en av våra
vanligaste sjukdoms- och dödsorsaker och att det finns ett nära samband
mellan tobaksrökning och bl.a. lungcancer. I motionen anförs att en första
åtgärd för att minska rökningen bör vara införandet av ett förbud mot reklam
för tobak. Regeringen bör därför ges i uppdrag att utarbeta ett lagförslag med
sådant innehåll.

Enligt motionärerna i motion L720 (fp) är den nuvarande lagstiftningen
mot alkoholreklam alltför vagt utformad. Ett bevis härpå är enligt motionärerna
att lagen tillåter alkoholreklam i s.k. specialtidningar, dvs. tidningar
som får tillhandahållas enbart på försäljnings- eller utskänkningsställe. Detta
har bl.a. lett till att SAS kunnat hävda att dess tidning Scanorama, som
innehåller en mängd annonser för vin och sprit, inte omfattas av alkoholreklamlagen.
Lagstiftningen mot alkoholreklam kringgås också på andra sätt,
t.ex. genom smygreklam på förpackningar och i tidningar och genom att
företag i andra branscher gör reklam som gynnar alkoholindustrin. En annan
brist i lagstiftningen är avsaknaden av straffrättsligt ansvar vid överträdelse
av reklamreglerna. På angivna skäl anser motionärerna att en utvärdering av
alkoholreklamlagen bör göras.Därvid bör uppmärksammas vilka positiva
resultat lagen medfört, vilka brister den innehåller och vilka åtgärder som
bör vidtas för att reklamförbudet skall få den effekt som är åsyftad.

I motion L714 (c) anförs att alkoholkonsumtionen bland ungdomar måste
motverkas och att som ett led i detta arbete försäljningen av öl klass II till
ungdomar måste begränsas. Med hänsyftning på det sist nämnda önskemålet
påtalar motionärerna att det i stor omfattning förekommer att 18-årsgränsen
för inköp av öl klass II inte respekteras. Motionärerna vänder sig vidare mot
bruket att sälja öl till extrapris, något som sägs ha starkt bidragit till en ökad
alkoholförtäring bland ungdomen. En tredje orsak till att ungdomens
ölkonsumtion ökat uppges vara att ölreklamen fått en alltmera aggressiv
utformning samt att bryggerierna utnyttjat möjligheten att - på ett icke
måttfullt sätt - annonsera för lättöl så att reklamen ger intryck av att avse
starkare ölsorter. Sammanfattningsvis anser motionärerna att åtgärder bör
vidtas för att upprätthålla 18-årsgränsen för inköp av öl i allmänna handeln,
att öl som lockvara med nedsatta priser inte skall få förekomma samt att
bryggerierna skall åläggas att utforma förpackningar och beteckningar av öl
så att förväxling inte kan uppstå.

Motiveringen till motion L716 (fp) finns i motion Sk803 vari behandlas
olika åtgärder mot alkoholkonsumtionen. Motionärerna påtalar att det
ligger en motsättning mellan samhällets strävan att minska alkoholkonsum -

1 * Riksdagen 1987188. 8sami. Nr 16

tionen och det ekonomiska intresset av att producera och sälja alkohol.
Sålunda har exempelvis sprit- och vinagenter starka ekonomiska intressen av
att marknadsföra och försälja alkohol. Enligt motionärerna är det svårt att
fastställa hur mycket konsumtionen påverkas av detta men konsekvenserna
är säkerligen ökad konsumtion med åtföljande ökning av alkoholskador.
Mot denna bakgrund bör enligt motionärerna agenturverksamheten kontrolleras
genom skärpta bestämmelser mot olika marknadsföringsåtgärder.
Vidare påpekar motionärerna att tillhandahållandet av snabbvinsatser i
handeln utgör ett hot mot alkoholpolitiken. Motionärerna anser att marknadsföringen
av snabbvinsatser bör förbjudas.

Motiveringen till motion L725 (c) finns i motion Sk549 om alkoholpolitiken,
vari framhålls att reklam för och marknadsföring av snabbvinsatser bör
förbjudas. Motionären hänvisar till att en stor del av av dagens alkoholproblem
är effekter av att en ungdomsgeneration drabbats av mellanölet och
hävdar att mellanölets roll övertagits av snabbvinet. Enligt motionären har
snabbvinet blivit populärt bland ungdomar eftersom det är lättillgängligt och
billigt.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har under senare år åtskilliga gånger prövat frågor som rör
marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser och tobak. Senast prövades
frågorna i februari 1988 (LU 1987/88:13). Beträffande riksdagens
ställningstaganden till spörsmålen före 1988 hänvisas till nämnda betänkande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:13 konstaterade
utskottet att starka skäl talar för att ett förbud mot tobaksreklam bör införas
efter mönster av vad som gäller beträffande alkoholdrycker. Eftersom
införandet av ett reklamförbud är förenat med åtskilliga problem och risker
borde emellertid en sådan åtgärd vidtas först efter det att konsekvenserna av
ett förbud närmare utretts. En utredning med denna inriktning borde därför
komma till stånd snarast möjligt. Det borde ankomma på regeringen att
bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. I utredningens
uppgifter borde ingå inte blott att framlägga förslag till erforderlig lagstiftning
utan också att överväga behovet och möjlighetenav särskilda lagstiftningsåtgärder
beträffande s.k. smygreklam.

Vad utskottet sålunda anfört om behovet av en utredning i syfte att få till
stånd ett reklamförbud för tobaksvaror beslöt riksdagen att som sin mening
ge regeringen till känna.

I fråga om marknadsföringen av alkohol i de specialtidningar som är
avsedda att tillhandahållas enbart på försäljningsställe underströk utskottet i
betänkandet (s. 19) att denna typ av tidningar omfattas av alkoholreklamlagens
bestämmelser och därmed av kravet på särskild måttfullhet. Utskottet
noterade i det sammanhanget att KOV/KO på senare tid vidtagit flera
åtgärder i syfte att undanröja de missförhållanden som förekommit på detta
område. Sålunda hade KOV/KO och ett antal hotellföretag träffat en
överenskommelse som innebär att alkoholreklam inte längre skall förekomma
i specialtidningar som delas ut på hotellrum. En särskild specialtidning -

LU 1987/88:16

den av flygbolaget SAS tillhandahållna tidningen Scanorama - omfattades
dock inte av överenskommelsen. Beträffande den tidningen hade KO V/KO
kommit fram till att tidningen tillhandahölls på ett sätt som inte var förenligt
med alkohotreklamlagen. KOV/KO hade därför, enligt vad utskottet
inhämtat, uppmanat SAS att inte vidare tillhandahålla tidningen på ett
lagstridigt sätt.

Vad gällde den marknadsföring som bedrivs av vin- och spritagenter
framhöll utskottet att sådana facktidskrifter, som sprids till näringsidkare i
deras egenskap av tillverkare eller distributörer av alkoholhaltiga drycker,
inte omfattas av annonsförbudet eller av några särskilda krav på måttfull
annonsering. Enligt utskottets mening kunde det inte anses orimligt att vinoch
spritagenter genom annonsering i sådana facktidskrifter får marknadsföra
sina produkter. Några negativa effekter av denna annonsering hade, såvitt
utskottet kände till, heller inte påvisats.

I betänkandet tog utskottet också upp frågan om åtgärder med anledning
av den annonsering för lättöl som skett på ett sätt som ger intryck av att den
annonserade varan utgörs av starköl. Utskottet konstaterade därvid att den
reklamen tills vidare upphört och att KOV/KO hade inlett kontakter med
Svenska bryggareföreningen angående ett s.k. egenåtgärdsprogram.

På nu anförda skäl fann utskottet att något initiativ från riksdagens sida
med anledning av de motioner som avsåg alkoholreklamen inte var påkallat.

Beträffande marknadsföringen av snabbvinsatser erinrade utskottet i
samma betänkande (s. 20) om att frågan om en utvidgning av alkoholreklamlagens
tillämpningsområde övervägts av alkoholhandelsutredningen i betänkandet
(SOU 1986:35) Handel med teknisk sprit m.m. Med hänvisning till att
utredningens betänkande var föremål för överväganden inom socialdepartementet
och att regeringens ställningstagande inte borde föregripas avstyrkte
utskottet bifall till de motionsyrkanden vari hade begärts åtgärder mot
marknadsföringen av snabbvinsatser.

Frågor om snabbvinsatser har med anledning av motionsönskemål om
förbud eller andra åtgärder mot snabbvinsatser under innevarande riksmöte
prövats också av skatteutskottet. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(SkU 1987/88:5) avstyrkte skatteutskottet motionerna i aktuella delar. I
ärendet hade socialutskottet avgivit yttrande (SoU 1987/88:1 y) och därvid
anfört följande.

När frågan tidigare behandlats i riksdagen har konstaterats att svårigheter
föreligger att med bibehållen rätt till hemtillverkning av vin förbjuda
saluförandet av vinsatser. Problemet sammanhänger bl.a. med att de
ingredienser som ingår i snabbvin kan köpas separat. Man har inte heller
ansett det som en framkomlig väg att försöka genomföra en beskattning av
snabbvinerna. Samtidigt råder stor enighet om att hemtillverkningen av vin i
många fall innebär avsevärda problem från alkoholpolitisk synpunkt och om
att saluföringen av snabbvinsatser ter sig stötande i flera hänseenden.
Skatteutskottet erinrade emellertid förra året om att det inte är tillåtet att
rikta marknadsföringen av vinsatser till ungdomar under 20 år och om att
alkoholhandelsutredningen föreslagit att man genom frivilliga överenskommelser
söker få till stånd en ytterligare begränsning eller nedtoning av
marknadsföringen (SkU 1986/87:4 s. 12). Man ansåg att kommande ställningstaganden
till utredningsförslaget borde avvaktas och utgick också från

LU 1987/88:16

att förhållandena på detta område skulle komma att uppmärksammas i
arbetet inom Rådet för alkohol- och narkotikafrågor (AN-rådet). Socialutskottet
ansluter sig till skatteutskottets bedömning och anser sålunda inte att
det för närvarande finns skäl för åtgärder från riksdagens sida i frågan.

Pågående arbete

Nordiska rådets social- och miljöutskott har i februari 1988 utarbetat en
rekommendation om rökfria miljöer m.m. I rekommendationen hemställs
att Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att verka för att
enhetliga regler införs i Norden beträffande bl.a. förbud mot tobaksreklam.

Frågor om alkoholreklam på flygplatser och på flygplan har nyligen varit
föremål för utredning inom KOV/KO. KOV har kommit fram till att
tillhandahållandet på dessa platser av tidningar med alkoholreklam inte är
förenligt med alkoholreklamlagen. I december 1987 ingav KO en framställning
till MD med yrkande om förbud vid vite för SAS att medverka vid
marknadsföring av vin och sprit genom att publicera annonser för dessa varor
i tidningen Scanorama.

Beträffande den i motion L714 aktualiserade frågan om ölreklam kan
nämnas att KOV/KO under hösten 1987 haft kontakter med Svenska
bryggareföreningen om att inleda ett egenåtgärdsprogram för ölreklam.
Föreningen, som förklarat sig ha en i princip positiv inställning härtill, lade
som ett led i ett sådant egenåtgärdsprogram i december 1987 fram ett utkast
till regler för ölreklamen med speciell inriktning på förväxlingsrisken
beträffande de olika ölklasserna. Föreningen har vidare beslutat att tills
vidare upphöra med den nu aktualiserade formen av ölreklam.

Alkoholhandelsutredningen framlade år 1986 slutbetänkandet (SOU
1986:35) Handel med teknisk sprit m.m. Utredningen hade enligt sina
direktiv haft i uppdrag att se över lagstiftningen på alkoholområdet och att
söka åstadkomma förenklingar i regelsystemet. I betänkandet kom utredningen
på närmare angivna skäl fram till att någon ändring i alkoholreklamlagen
med särskilt avseende på försäljningen av snabbvinsatser inte var
påkallad och att de möjligheter som marknadsföringslagen redan ger var
tillräckliga för att komma till rätta med de missförhållanden som finns på
detta område. Utredningen framhöll dock att oavsett om det sker någon
lagändring eller ej det är angeläget att myndigheter och andra organisationer
som är verksamma på alkoholområdet försöker träffa frivilliga överenskommelser
med företrädare för såväl detaljhandels- som postorderföretag om en
begränsning eller nedtoning av marknadsföringen av snabbvinsatser. Enligt
utredningen hade sådana överenskommelser visat sig vara effektiva på en rad
områden, och de borde kunna medföra en förbättring av förhållandena även
på detta område.

Alkoholhandelsutredningens betänkanden har remissbehandlats och därefter
varit föremål för överväganden inom socialdepartementet. I proposition
1987/88:100, bil. 7, uttalas (s. 137) att flera av utredningens centrala
förslag har kritiserats och att det har visat sig svårt att väga samman förslagen
till mer genomgripande förändringar med kravet att regelsystemet skall fylla
sin alkoholpolitiska funktion. Vissa oroande tendenser i fråga om konsum -

LU 1987/88:16

tionens utveckling talar även för stor försiktighet vad gäller större förändringar
inom alkoholpolitikens område. Mot denna bakgrund förklarar sig
socialministern för närvarande inte vara beredd att lägga fram någon
proposition med anledning av utredningens förslag.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner om alkohol- och tobaksreklam
samt om marknadsföring av snabbvinsatser.

I motionerna L716 (fp) och L720 (fp) tas upp frågor om marknadsföringen
av alkoholdrycker. Motionärerna i motion L716 yrkar (yrkande 1) att
riksdagen hos regeringen begär skärpta bestämmelser mot den marknadsföring
som utövas av sprit- och vinagenter. I motion L720 anförs att
lagstiftningen mot alkoholreklam är alltför vagt utformad. Motionärerna
hänvisar härvidlag till alkoholreklamen i s.k. specialtidningar och den
omfattande smygreklamen för alkoholvaror. Kritik riktas också mot att
överträdelser av alkoholreklamlagen inte är straffsanktionerade. Motionärerna
yrkar att en utvärdering av alkoholreklamlagen skall göras.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 4) behandlade riksdagen nyligen
motioner angående marknadsföringen av alkoholdrycker, vilka väckts under
allmänna motionstiden vid 1986/87 års riksmöte. Bl.a. prövades därvid ett
yrkande som var likalydande med det i den nu aktuella motionen L716.1 sitt
av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1987/88:13) förklarade sig
utskottet inte kunna dela uppfattningen att förekomsten av alkoholreklam
från sprit- och vinagenter i facktidskrifter borde föranleda några åtgärder
från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrktes därför. Enligt utskottets
mening saknas anledning att nu frångå riksdagens ställningstagande i frågan.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L716 yrkande 1.

I det redovisade ärendet behandlades även en motion med samma syfte
som motion L720. Inte heller den motionen ansåg utskottet böra föranleda
något initiativ från riksdagens sida. Utskottet hänvisade härvid bl.a. till de
åtgärder och överenskommelser beträffande specialtidningarna som kommit
till stånd genom KOV/KO och som medfört att de kritiserade förhållandena
upphört utom i ett avseende, nämligen tillhandahållandet av tidningen
Scanorama på SAS inrikeslinjer. Beträffande nämnda tidning har KO sedan
utskottet avgav sitt betänkande väckt talan mot SAS vid marknadsdomstolen
och yrkat vitesförbud för företaget att i tidningen annonsera om alkoholdrycker.
Någon anledning för riksdagen att nu ändra inställning till frågan om
en utvärdering av alkoholreklamlagen kan utskottet inte finna. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L720.

I motion L714 (c) framhålls att alkoholkonsumtionen bland ungdom måste
motverkas och att som ett led i detta arbete försäljningen av öl klass II till
ungdomar måste begränsas. Motionärerna framhåller att gällande 18-årsgräns för inköp av öl i den allmänna handeln ofta inte iakttas och anser att
åtgärder bör vidtas som syftar till att upprätthålla åldersgränsen och
förhindra att öl till nedsatta priser används som lockvara. Vidare förordar
motionärerna att bryggerierna åläggs att utforma förpackningarna för och
beteckningarna på öl på ett sådant sätt att förväxling mellan lättöl och

LU 1987/88:16

starkare ölsorter inte kan ske. Motionärerna yrkar att det anförda ges
regeringen till känna.

Enligt utskottets mening bör det självfallet inte få förekomma att öl klass II
i strid med gällande regler säljs till ungdomar under 18 år. Ansvaret för att
bestämmelserna efterlevs vilar i första hand på detaljhandlarna, och
utskottet förutsätter att handeln vidtar de åtgärder som krävs för att
18-årsgränsen i fortsättningen skall respekteras. Med hänsyn till frågans vikt
är det enligt utskottets mening angeläget att regeringen följer utvecklingen
på området. Skulle det visa sig att problemet inte kan lösas genom
detaljhandelns egna åtgärder bör regeringen ta de initiativ som kan visa sig
erforderliga för att spörsmålet skall få en tillfredsställande lösning.

När det gäller försäljningen av öl till extrapris och andra marknadsföringsåtgärder
vill utskottet erinra om att alkoholreklamlagen även gäller vid
marknadsföring av öl klass II. I den mån annonseringen för öl inte uppfyller
det i alkoholreklamlagen uppställda kravet på särskild måttfullhet kan
således KOV/KO ingripa mot marknadsföringen med stöd av marknadsföringslagen.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 6) har också
KOV/KO engagerat sig i frågan och förhandlingar har förts med Svenska
bryggareföreningen vilka resulterat i att Bryggareföreningen framlagt ett
förslag till egenåtgärdsprogram för bryggerinäringen. Programmet tar sikte
på att den i motionen kritiserade förväxlingsrisken skall motverkas. Den typ
av reklam för lättöl som motionärerna synes vända sig särskilt mot har
numera upphört efter ett beslut av Bryggareföreningen. Med anledning av
vad som anförs i motionen om extrapriser vill utskottet vidare hänvisa till att
utskottet med anledning av motioner i ämnet i annat sammanhang kommer
att ta upp spörsmålet om extraprisers allmänna lämplighet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L714.

I motiveringen till motion L716 (fp) anförs att handeln med snabbvinsatser
utgör ett hot mot alkoholpolitiken, och motionärerna yrkar (yrkande 2) att
marknadsföringen förbjuds. Liknande yrkande framställs i motion L725 (c).

I likhet med motionärerna anser utskottet att handeln med snabbvinsatser
utgör ett problem i alkoholpolitiskt hänseende. Det finns därför starka skäl
för att man i görlig mån bör försöka begränsa marknadsföringen av
snabbvinsatser. Spörsmålet har också övervägts såväl vid flera tillfällen i
riksdagen med anledning av motioner (se ovan s. 5) som av alkoholhandelsutredningen
i samband med dess uppdrag att se över lagstiftningen på
alkoholområdet.

Alkoholhandelsutredningen övervägde i sitt slutbetänkande (SOU
1986:35) Handel med teknisk sprit m.m. huruvida alkoholreklamlagens
tillämpningsområde borde utvidgas till att omfatta snabbvinsatserna. Utredningen
ansåg sig inte ha fått belägg för att marknadsföringen av snabbvinsatser
var särskilt omfattande men framhöll att det av alkoholpolitiska skäl var
angeläget att den begränsades så mycket som möjligt. Företrädare för KOV
hade emellertid inför utredningen uppgivit att en utvidgning av tillämpningsområdet
för alkoholreklamlagen inte skulle få nämnvärd praktisk betydelse
och att de möjligheter som marknadsföringslagen redan ger är tillräckliga för
att komma till rätta med de missförhållanden som finns. Mot bakgrund härav
avstod utredningen från att föreslå någon lagändring. Samtidigt underströk

LU 1987/88:16

utredningen vikten av att frivilliga överenskommelser träffas om en begränsning
eller nedtoning av marknadsföringen av snabbvinsatser. Som framgår av
redogörelsen ovan (s. 6 f) har socialministern förklarat sig inte för närvarande
vara beredd att lägga fram någon proposition med anledning av
utredningens förslag till lagändringar på alkoholområdet.

Senast prövades frågan om åtgärder mot handeln med snabbvinsatser i
riksdagen hösten 1987 (se ovan s. 5). Därvid konstaterade socialutskottet
med instämmande av skatteutskottet att spörsmålet var förenat med
åtskilliga problem och att det då inte fanns skäl för några åtgärder från
riksdagens sida.

Enligt lagutskottets mening kvarstår de invändningar mot ett förbud mot
marknadsföringen av snabbvinsatser som framkommit under alkoholhandelsutredningens
arbete och vid riksdagsbehandlingen av frågan. I sammanhanget
vill utskottet peka på att det i enlighet med ett utslag i marknadsdomstolen
(MD 1983:25) är möjligt att ingripa mot olämplig marknadsföring när
det gäller direktreklam till ungdomar under 20 år. Utskottet är därför inte
berett att nu tillmötesgå önskemålet i de aktuella motionerna om ett
marknadsföringsförbud. Problemet med snabbvinsatserna får i stället lösas
genom frivilliga överenskommelser om en begränsning och dämpning av
reklamen. Utskottet vill understryka vikten av att sådana överenskommelser
också kommer till stånd.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L716 yrkande 2 och L725.

I motion L703 (vpk) begärs att reklam för tobaksvaror skall förbjudas.

Som redovisats ovan (s. 4) har riksdagen nyligen på hemställan av
lagutskottet (LU1987/88:13) som sin mening givit regeringen till känna att en
utredning snarast möjligt bör tillkallas med uppdrag att överväga frågan om
förbud mot annonsering av tobaksvaror. Någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av den nu aktuella motionen är därför inte erforderlig.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L703.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tobaksreklam

att riksdagen avslår motion 1987/88:L703,

2. beträffande utvärdering av alkoholreklamlagen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L714, 1987/88:L716, 1987/

88:L720 och 1987/88:L725.

Stockholm den 1 mars 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

LU 1987/88:16

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m). Lennart Andersson (s). Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s). Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m). Gunnar Thollander
(s), Marianne Karlsson (c) och Berit Löfstedt (s).

Reservation

Utvärdering av alkoholreklamlagen m.m. (mom. 2)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c). Bengt Harding Olson (fp) och Marianne
Karlsson (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande som börjar på s. 7 med ”Sorn
framgår” och slutar på s. 9 med ”och L725” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början erinra om att en enig riksdag år 1977 som ett mål
för alkoholpolitiken angav att den totala alkoholkonsumtionen skulle
minskas och alkoholens skadeverkningar på så sätt trängas tillbaka. Införandet
år 1979 av alkoholreklamlagen utgjorde ett led i strävandet att uppnå
denna målsättning. Med tiden har det emellertid visat sig att, såsom anförs i
motion L720, den nuvarande lagstiftningen om alkoholreklamen är otillräcklig
i vissa avseenden. Sålunda har det visat sig möjligt att på olika sätt kringgå
lagstiftningen, bl.a. genom en omfattande smygreklam och genom annonsering
av alkoholvaror i s.k. specialtidningar. Även på ölreklamens område
förekommer missförhållanden i betydande omfattning. Som motionärerna i
motion L716 framhåller vänder sig ölreklamen ofta till ungdomar som med
hjälp av olika marknadsföringsåtgärder förmås till ökad ölkonsumtion.
Missförhållandena möjliggörs till dels genom att öl klass II är undantaget från
aikoholreklamlagens annonseringsförbud och genom att annonsering för
lättöl kunnat ske på ett sätt som i realiteten utgjort reklam för starkare
ölsorter. Betänkligt är också att handeln i stor omfattning säljer öl klass II till
extrapris och därigenom stimulerar inte minst ungdomen till en ökad
alkoholkonsumtion. Lika oroande är det att den för inköp av öl klass II
gällande 18-årsgränsen i stor utsträckning inte respekteras. Med hänsyn till
frågans vikt är det enligt utskottets mening angeläget att regeringen följer

LU 1987/88:16

utvecklingen på området. Skulle det visa sig att problemet inte kan lösas
genom detaljhandelns egna åtgärder bör regeringen ta de initiativ som kan
visa sig erforderliga för att spörsmålet skall få en tillfredsställande lösning.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av alkoholens hälsorisker
anser utskottet att en översyn och utvärdering av alkoholreklamlagen, som
tillkom för över åtta år sedan, bör komma till stånd. Det bör ankomma på
regeringen att bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande.

Marknadsföringen av snabbvinsatser omfattas inte av alkoholreklamlagen.
Försäljningen av och reklamen för snabbvinsatser är alltså i princip fri.
Genom att snabbvinsatserna är lättåtkomliga och billiga i inköp svarar de för
en förhållandevis stor andel av den totala mängd alkohol som konsumeras.
Från alkoholpolitisk synpunkt är den höga konsumtionen av snabbvin
oroande eftersom det till stor del är ungdomar som köper, tillverkar och
konsumerar snabbvin. Alkoholhandelsutredningen redovisade i sitt slutbetänkande
Fländel med teknisk sprit m.m. (SOU 1986:35) vissa överväganden
rörande bl.a. handeln med snabbvinsatser. Enligt vad socialministern
numera uttalat är emellertid något regeringsförslag beträffande snabbvinsatserna
inte aktuellt. Det anförda leder utskottet till uppfattningen att
riksdagen nu måste initiera åtgärder syftande till att komma till rätta med de
betydande skadeverkningar som försäljningen av snabbvin för med sig. Det
är enligt utskottets mening lämpligt att frågan blir föremål för överväganden i
direkt anslutning till den av utskottet ovan förordade utvärderingen av
alkoholreklamlagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande utvärdering av alkoholreklamlagen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:L714, 1987/
88:L716,1987/88:L720 och 1987/88:L725 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i betänkandet.

Särskilda yttranden

1. Tobaksreklam (mom.l)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anför:

Utskottet avstyrker motionsyrkandet om förbud mot tobaksreklam med
hänvisning till att riksdagen nyligen på utskottets hemställan givit regeringen
till känna att en utredning bör tillkallas med uppdrag att överväga frågan om
ett sådant förbud. Vi instämmer i utskottets slutsats att motionsyrkandet
skall avstyrkas. Syftet med den av riksdagen begärda utredningen skall
emellertid, enligt vad utskottet uttalade i betänkande LU 1987/88:13, vara att
få till stånd ett förbud mot tobaksannonsering. Vi vill erinra om att
ledamöterna från moderata samlingspartiet inte ställde sig bakom utskottets
begäran om att utredningen skulle ha denna förutbestämda inriktning. I en
reservation anförde de att en utredning om tobaksreklamen borde allsidigt
och förutsättningslöst åskådliggöra de samlade effekterna av ett reklamförbud
och mot bakgrund härav överväga behovet av lagstiftningsåtgärder. Vi

LU 1987/88:16

finner det angeläget att framhålla att vi har samma syn på tobaksreklamfrågan
som reservanterna i det då aktuella ärendet.

2. Utvärdering av alkoholreklamlagen m.m. (mom. 2)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anför:

I fråga om de motioner som rör utvärdering av alkoholreklamlagen m.m.
delar vi utskottets slutsats att motionerna bör avslås. I skälen för sitt
ställningstagande har utskottet emellertid i flera fall givit uttryck för en
positiv grundinställning till motionärernas önskemål om ökade restriktioner
och strängare kontroll på alkoholområdet. Självfallet delar vi uppfattningen
om alkoholens skadliga verkningar. Vi tvivlar dock på att det rätta sättet att
stävja missbruket är att foga ytterligare förbud och restriktioner till alla
inskränkningar som redan finns.

LU 1987/88:16

gotab Stockholm 1988 14810