om marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser och tobak, m.m. (Betänkande 1987/88:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om marknadsföring av alkoholdrycker,
snabbvinsatser och tobak, m.m.

1987/88:13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner om reklam för tobaksvaror,
två motioner om reklam för alkoholdrycker, två motioner om marknadsföring
av snabbvinsatser samt en motion om marknadsföring av alkoholdrycker
och snabbvinsatser. Vidare behandlar utskottet en motion om särskilda
regler för satellitreklam.

Med anledning av motionerna om reklam för tobaksvaror har utskottet
hållit en hearing med företrädare för Svenska Tobaks Aktiebolaget. Vid ett
studiebesök hos Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har utskottet inhämtat
upplysningar om bolagets marknadsföring av alkoholdrycker.

Utskottet avstyrker bifall till de motioner som rör reklam och marknadsföring
av alkoholdrycker och snabbvinsatser. Även motionen om regler för
satellitreklam avstyrks av utskottet. Med anledning av de motioner som tar
upp frågor om tobaksreklam föreslår utskottet att regeringen ges i uppdrag
att tillkalla en utredning i syfte att få till stånd ett förbud mot annonsering av
tobaksvaror. Mot sistnämnda ställningstagande reserverar sig ledamöterna
från moderata samlingspartiet.

Motionerna

1986/87:L702 av Börje Stensson och Olle Grahn (båda fp) vari med
hänvisning till vad som anförts i motion 1986/87:Sk803 yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skärpta bestämmelser mot marknadsföring
av alkoholdrycker från sprit- och vinagenter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som förbjuder
marknadsföring av snabbvinsatser.

1986/87:L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1986/87:So215 yrkas att riksdagen begär att regeringen
överväger åtgärder som är ägnade att stävja de problem som är förknippade
med snabbvinsatserna.

1986/87:L706 av Hans Pettersson i Helsingborg och Bengt Silfverstrand
(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om behovet av särskilda regler för satellitreklam.

1986/87:L707 av Barbro Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
en översyn av lagen om förbud mot alkoholreklam.

1 Riksdagen 1987/88. 8sami. Nr 13

1986/87:L709 av Kersti Johansson och Martin Olsson (båda c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till sådan ändring av
lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror att förbud
mot tobaksannonsering införs.

1986/87:L713 av Karin Israelsson (c) och Olle Grahn (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder mot alkoholreklam i hotelltidningar,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utvärdering av
lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker.

1986/87:L715 av Alf Svensson (c) vari med hänvisning till vad som anförts i
motion 1986/87:Sk828 yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förbud mot reklam och marknadsföring av snabbvinsatser.

1986/87:L717 av Margareta Andrén (fp) och Iris Mårtensson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får i uppdrag att i
samarbete med socialstyrelsen kartlägga omfattning, metoder m.m. när det
gäller olika slags smygreklam för tobak samt föreslå åtgärder för att
motverka sådan smygreklam.

Marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser
och tobak m.m.

Gällande lagstiftning

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror.

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker-dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl - och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl är inte tillåten, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannonser
för tobaksvaror skall sådana uppgifter återges som enligt lagen
(1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror skall
finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen
(MD). Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga
mot konsumenterna. Det innebär bl.a. att överträdelser av föreskrifterna
kan beivras med stöd av marknadsföringslagens regler om vitesföreläggande.

LU 1987/88:13

Marknadsföring av snabbvinsatser för hemtillverkning av vin omfattas inte
av alkoholreklamlagen. Något förbud mot annonsering av snabbvinsatser
föreligger således inte. Däremot kan frågan huruvida en viss marknadsföringsåtgärd
beträffande snabbvinsatser är otillbörlig och därför bör förbjudas
prövas med tillämpning av marknadsföringslagen.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket (KOV) utfärdade i maj 1979 riktlinjer för marknadsföring
av dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling
KOVFS 1979/5-7). Riktlinjerna för marknadsföring av tobaksvaror har
därefter ändrats (KOVFS 1986:2). Med öl klass II förstås en maltdryck vars
alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent. I de båda övriga fallen
gäller riktlinjerna tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade
lagarna. En närmare redogörelse för riktlinjerna enligt 1979 års författningar
finns intagen i utskottets betänkande LU 1985/86:13.

Genom de riktlinjer som utfärdades år 1986 har reglerna för marknadsföringen
av tobaksvaror skärpts. Sålunda föreskriver riktlinjerna numera att
annonsering är otillåten i tidning vars läsekrets till mer än en tredjedel består
av ungdomar under 20 år. Annonsering är inte heller tillåten i tidning som
huvudsakligen behandlar hälso- och friskvårdsfrågor eller på fram- eller
baksida i populärpress. Beträffande utformning av annonser anges i de nya
riktlinjerna att socialstyrelsens varningstexter skall uppta minst 20 % av
annonsytan. Vidare anges att annons i dagspress skall vara utformad i svartvit
färgskala med undantag av förpackningen, som får återges i färg och i högst
naturlig storlek. S.k. direktreklam får över huvud taget inte förekomma.

I fråga om säljfrämjande åtgärder föreskrivs att det inte får företas
demonstration eller provutdelning till annan än den som är minst 20 år och är
i färd med att köpa tobaksvara. I sistnämnda avseende utgör riktlinjerna en
anpassning till marknadsdomstolens beslut MD 1980:4. Vidare är numera
enligt riktlinjerna alla kombinerade utbud otillåtna, utom då tilläggsvaran
utgörs av tobakstillbehör av obetydligt värde.

I de nya riktlinjerna anges att dessa, vad gäller marknadsföring i och vid
tobaksbutiker och andra säljställen, kompletteras av en särskild överenskommelse
om egenåtgärder mellan å ena sidan KOV och å andra sidan nio
särskilt angivna detaljhandelsorganisationer. I denna överenskommelse
skall enligt riktlinjerna finnas bl.a. närmare anvisningar om vad som skall
iakttas med avseende på kravet på särskild måttfullhet vid marknadsföringsåtgärd
på säljställe.

De nya riktlinjerna trädde i kraft den 1 januari 1987 med undantag för en
regel om distributionsfordon, vilken trädde i kraft den 1 juli 1987.

Tobaksbranschens egenåtgärder

I samband med de förhandlingar som ledde fram till 1986 års skärpta
riktlinjer för marknadsföring av tobak åtog sig Svenska tobaksbranschföreningen
att inrätta en särskild, i förhållande till föreningen självständigt
arbetande granskningsnämnd. Nämndens uppgift är att övervaka att de till

LU 1987/88:13

föreningen anslutna leverantörsföretagen rättar sig efter riktlinjerna. Nämnden
granskar i efterhand all tobaksreklam som företagen låter publicera eller
distribuera i landet och som riktar sig till konsumenten. Nämnden kan också
göra tolkningsuttalanden. Företagen har förbundit sig att följa nämndens
anvisningar. Om ett företag överträder riktlinjerna kan nämnden förelägga
företaget att utge vad som kan betecknas som ett avtalsrättsligt vite om
10 000 kr. Om rättelse inte kommer till stånd skall nämnden skyndsamt
meddela detta till KOV. Nämnden består av fyra ordinarie ledamöter.
Ordföranden skall vara en jurist med goda kunskaper i marknadsrätt. En
ledamot skall representera allmänintresset och två ledamöter leverantörsintresset.
För ordföranden och var och en av ledamöterna finns ersättare. Till
nämnden är knutet ett sekretariat och en handläggare som skall vara en jurist
med goda insikter i marknadsrätt.

Beträffande nämndens arbetsformer kan upplysas bl.a. följande. Företagen
har förbundit sig att ge nämnden tillgång till annonser och annat
reklammaterial senast andra dagen efter första kampanjdagen. Det inkomna
materialet upptas som ett granskningsärende hos nämnden. Om ärendet är
av enkel beskaffenhet eller om företaget omedelbart vidtar rättelse kan det
prövas av ordföranden ensam. Ett granskningsärende kan aktualiseras hos
nämnden också genom påtalanden från enskild person eller annan som har
ett berättigat intresse i saken. Nämnden kan vidare uppdra åt handläggaren
att ge förhandsråd till leverantörsföretagen.

Nämnden höll sitt första sammanträde den 8 mars 1987. Fram till mitten av
november hade 76 ärenden diarieförts hos nämnden. I flertalet fall hade
nämnden meddelat fällande beslut. Fr.o.m. oktober började nämnden
förena vissa av sina beslut med vitessanktion. I mitten av november 1987
hade vite utdömts i sammanlagt åtta fall.

En utvärdering av nämndens verksamhet kommer i samråd med KO V/KO
att äga rum i februari 1988.

I fråga om sådana leverantörsföretag som inte är anslutna till Svenska
tobaksbranschföreningen har KOV åtagit sig att särskilt övervaka att dessa
företag iakttar samma marknadsuppträdande som de branschanslutna företagen.

Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd m.m.

Genom överenskommelse mellan KOV och nio detaljhandelsorganisationer
har, som ett ytterligare led i tobaksbranschens egenåtgärdsprogram, inrättats
ett ”skyltråd”, Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd. Vidare har detaljhandeln
i samråd med KOV utarbetat en vägledning för märkesvarureklam för
tobaksvaror på och vid säljställen. Denna vägledning har till syfte att
förtydliga och precisera riktlinjernas krav på särskild måttfullhet. Vägledningens
regler trädde i kraft den 1 januari 1987. För viss skyltning finns dock
övergångsbestämmelser. Fr.o.m. den 1 januari 1989 skall all skyltning som
inte är förenlig med vägledningen vara avvecklad.

Skyltrådet består av en ordförande och nio av organisationerna utsedda
ledamöter. För såväl ordföranden som ledamöterna finns suppleanter.
Rådets sekretariat leds av en person med marknadsrättslig sakkunskap.

LU 1987/88:13

Skyltrådet skall med utgångspunkt i KOV:s riktlinjer och ovannämnda
vägledning biträda detaljister och leverantörer med råd och anvisningar när
det gäller tobaksreklam på skyltar och därmed jämförliga reklammedel på
och vid säljställena. Vidare skall rådet medverka till att avveckla sådan
skyltreklam som inte uppfyller vägledningens kriterier på särskild måttfullhet
samt verka för att skyltreklamen i fortsättningen överensstämmer med
riktlinjerna och vägledningen. Som ett led i denna verksamhet har skyltrådet
i juni 1987 givit ut en broschyr med en redogörelse för vägledningens regler
angående tobaksreklamens utformning och placering.

Skyltrådet skall vidare pröva anmärkningar mot skyltreklam på eller vid
säljställe som drivs av företag tillhörande någon av organisationerna. Rådet
skall i första hand handlägga ärenden av mer komplicerad eller principiell
karaktär. Ärenden av enklare beskaffenhet skall i normala fall organisationerna
klara av själva.

Samtliga detaljhandels- och leverantörsföretag har rätt att vända sig till
skyltrådet med förfrågningar och klagomål. Annan person, företag eller
sammanslutning som har ett berättigat intresse av att saken prövas i
skyltrådet har rätt att framföra klagomål. Om ett företag inte följer de beslut
som rådet fattat överlämnas ärendet till KOV/KO för vidare åtgärder.

I överenskommelsen mellan KOV och de nio detaljhandelsorganisationerna
har intagits att skyltrådet tills vidare varje halvår skall redovisa sin
verksamhet inför KOV samt att KOV av konkurrensneutrala skäl särskilt
skall granska den skyltreklam som bedrivs av utanförstående företag.

Överenskommelse angående alkoholreklam i specialtidningar

Mellan KOV/KO å ena sidan och Best Western Inter S Hotels, Förlags AB
Leijon & Liming, Resö Hotels, Sara Hotels och Seandia Media AB har den 6
maj 1986 slutits en överenskommelse angående alkoholreklam i hotelltidningar.
De tidningar som träffas av överenskommelsen utgörs av Etapp,
Piccolo, Gazette, Paus och Entré. Genom överenskommelsen har berörda
företag förbundit sig bl.a. att, beträffande hotelltidningar som delas ut på
hotellrum som inte utgör försäljningsställe för alkoholdrycker, fr.o.m. den
15 maj 1987 inte längre ta in annonser för spritdrycker, vin eller starköl.

Beslut i marknadsdomstolen (MD)

I utskottets betänkande LU 1985/86:13 (s. 4 och 5) har tagits in en översikt
över MD:s beslut efter den 1 juli 1979 i ärenden om marknadsföring av
alkoholdrycker och tobaksvaror. Utskottets betänkande LU 1985/86:24
innehåller en komplettering av denna översikt med två beslut rörande
marknadsföring av öl resp. snabbvinsatser (s. 3).

Motionsmotiveringar

Motionärerna i motion L709 (c) anser att den information och upplysning
som sker om tobakens skadeverkningar motverkas av tobaksreklamen.
Motionärerna hänvisar till att man i Sverige årligen lägger ned ca 30 milj. kr.
på tobaksreklam. Enligt motionärerna är det ingen tvekan om att ändamålet

LU 1987/88:13

1* Riksdagen 1987188. 8sami. Nr 13

med reklamen är att hålla uppe tobakskonsumtionen. Reklamen syftar enligt
motionärerna dels till att de som röker skall fortsätta att röka, dels till att
skaffa nya rökare, främst bland den unga generationen. Att det senare
lyckats visas av att det kommer till mer än 20 000 nya rökare årligen.

Motionärerna hänvisar vidare till att insikten om att tobaksannonseringen
har betydande effekter på tobakskonsumtionen har ökat under senare år.
Inbegripet Norge, Finland och Island har 21 länder förbjudit annonsering av
tobaksvaror medan ytterligare 25 länder har infört mer eller mindre
långtgående begränsningar i rätten att annonsera. WHO (Världshälsoorganisationen)
och andra internationella organisationer har ansett att alla
former av marknadsföring av tobak bör förbjudas. I motionen påpekas också
att allmänhetens uppfattning om tobaksreklamen är negativ samt att
socialstyrelsen klart har tagit ställning för införande av ett annonsförbud.
Vidare påtalas att tobakskonsumtionen innebär betydande hälsorisker, inte
bara för dem som själva röker utan också för de s.k. passiva rökarna.

Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna det vara angeläget med
ett annonsförbud, som kan bidra till att förhindra dels att samhällets
strävanden att minska tobaksbruket motverkas, dels att nya ungdomsgrupper
påverkas att bli rökare.

Enligt motionärerna i motion L717 (fp, s) förekommer en omfattande
smygreklam för tobak i Sverige. Genom bl.a. varumärkessamarbete kan,
anförs det, tobaksproducenter kringgå reklamförbudet. Motionärerna anför
som exempel att det förekommer att ett företag marknadsför ett researrangemang
med samma namn och samma logotyp som ett cigarrettmärke. Genom
att researrangemang inte är underkastade några restriktioner i fråga om
marknadsföringen kan valet av media och utformningen av reklamen ske på
ett sätt som inte är möjligt beträffande tobaksvaror, samtidigt som varumärket
kan kopplas till tobaksvaran.

Motionärerna påtalar också att det genom s.k. sponsring är möjligt att
kringgå tobaksreklamlagen. Enligt motionärerna söker man bl.a. i Storbritannien
stoppa den typen av smygreklam. Sålunda har BBC beslutat minska
TV-bevakningen av sportevenemang som sponsras av tobaksbolag och att
instruera reportrar och kameramän att se till att tobaksbolagens reklamskyltar
kommer med i programmen så litet som möjligt.

Mot bakgrund av det anförda bör enligt motionärerna KOV i samarbete
med socialstyrelsen kartlägga omfattning, metoder m.m. när det gäller olika
slags smygreklam för tobak samt föreslå åtgärder för att motverka sådan
smygreklam.

Motiveringen till motion L702 (fp) finns i motion Sk803 vari behandlas
olika åtgärder mot alkoholkonsumtionen. Motionärerna påtalar att det
ligger en motsättning mellan samhällets strävan att minska alkoholkonsumtionen
och det ekonomiska intresset av att producera och sälja alkohol.
Sålunda har exempelvis sprit- och vinagenter starka ekonomiska intressen av
att marknadsföra och försälja alkohol. Enligt motionärerna är det svårt att
fastställa hur mycket konsumtionen påverkas av detta men konsekvenserna
är säkerligen ökad konsumtion med åtföljande ökning av alkoholskador.
Mot denna bakgrund bör enligt motionärerna agenturverksamheten kontrolleras
genom skärpta bestämmelser mot olika marknadsföringsåtgärder.

LU 1987/88:13

Vidare påpekar motionärerna att tillhandahållandet av snabbvinsatser i
handeln utgör ett hot mot alkoholpolitiken. Motionärerna anser att marknadsföring
av snabbvinsatser bör förbjudas.

I motion L707 (s) anförs att alkoholreklamlagens regler flagrant kringgås,
varför åtgärder måste vidtas. Motionärerna påtalar att en övergripande
målsättning för den svenska alkoholpolitiken är att minska den totala
alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till år 2000. De preliminära
konsumtionsuppgifterna för 1986 pekar på en kraftig ökning av alkoholkonsumtionen
under år 1986. Enligt ett uttalande från Systembolaget får en del
av konsumtionsökningen tillskrivas massmediernas positiva alkoholbild
genom s.k. vinspalter och genom reklam i s.k. fackpress. I motionen
understryks vikten av att erfarenheterna av KOV/KO:s utredning om
marknadsföring i specialtidningar på hotell m.m. beaktas av regeringen.

I motionen framhålls också att extra uppmärksamhet bör ägnas frågan om
definition av öl och vin. Enligt motionärerna utnyttjar bryggerinäringen
möjligheten att göra reklam för starköl genom att skenbart annonsera för
lättöl. Motionärerna anser vidare att begreppet lättvin ger en felaktig bild av
alkoholhalten i dessa viner jämfört med t.ex. starköl, varför begreppet
lättvin bör tas bort ur alkohollagstiftningen.

Med hänvisning till det anförda anser motionärerna att det föreligger ett
behov av en översyn av lagen om förbud mot alkoholreklam.

Även i motion L713 (c, fp) framhålls att alkoholreklamlagen kringgås.
Motionärerna pekar härvid på att exempelvis de stora hotellkedjorna liksom
flygbolag i inrikestrafik fortfarande tillhandahåller specialtidningar med
alkoholreklam även på platser som inte är försäljningsställen i alkoholreklamlagens
mening. Motionärerna, som erinrar om den tidigare riksdagsbehandlingen
av frågan, konstaterar att KOV:s arbete för att komma till rätta
med dessa förhållanden inte har vunnit någon framgång.

I motionen anförs också att lagstiftningen är alltför vagt utformad. Sålunda
anser motionärerna det vara en brist att överträdelser av alkoholreklamlagen
inte är straffbelagda. De gällande reglerna om vitesföreläggande är, framhåller
motionärerna, inte tillräckliga, vilket förekomsten av överträdelser av
alkoholreklamlagen också utvisar. Enligt motionärerna föreligger ett behov
av att utvärdera den aktuella lagstiftningen.

Även i motion L703 (fp), vars motivering återfinns i motion So215
angående åtgärder mot missbruk, anförs att denexpanderande handeln med
snabbviner utgör ett alkoholpolitiskt problem. Enligt motionärerna torde
den totala alkoholmängd som framställs genom hemtillverkat vin vara lika
stor som hembränningen. Motionärerna anser att en tänkbar åtgärd för att
stävja de problem som är förknippade med snabbvinsatser är att införa
reklam- och marknadsföringsförbud.

Motiveringen till motion L715 (c) finns i motion Sk828 om alkoholpolitiken,
vari framhålls att reklam och marknadsföring av snabbvinsatser bör
förbjudas. Motionären hänvisar till att en stor del av dagens alkoholproblem
är effekter av att en ungdomsgeneration drabbats av mellanölet och hävdar
att mellanölets roll övertagits av snabbvinet. Enligt motionären har snabbvinet
blivit populärt bland ungdomar eftersom det är lättillgängligt och billigt.
Motionären kritiserar det förhållandet att inga åtgärder vidtagits för att

LU 1987/88:13

komma till rätta med snabbvinet som genom sin utbredning kraftigt
motverkar målsättningen för alkoholpolitiken.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor som rör marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser och tobak
har tidigare med anledning av motioner behandlats flera gånger av riksdagen,
senast hösten 1985 och våren 1986 (LU 1985/86:13 och LU 1985/86:24).

Då frågorna prövades år 1986 erinrade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande om vad som anförts vid 1985 års riksdagsbehandling.
Efter att ha utförligt övervägt för- och nackdelar med ett annonsförbud hade
utskottet då kommit till den uppfattningen att ett förbud mot tobaksannonsering
borde tillgripas endast om det inte visade sig möjligt att få till stånd en
ytterligare begränsning av annonseringen inom ramen för den nuvarande
lagstiftningen. Med hänvisning till att KOV kallat socialstyrelsen, branschorganisationerna
m.fl. till ett sammanträde för att påbörja en revidering av
riktlinjerna i syfte att ytterligare skärpa kraven på marknadsföringen samt att
åstadkomma ökad klarhet och en enklare praktisk tillämpning av reglerna
hade utskottet ansett att riksdagen inte borde begära något förslag till förbud
mot annonsering av tobaksvaror utan att i stället KOV:s riktlinjearbete
borde avvaktas. I 1986 års betänkande påpekade utskottet att KOV:s
riktlinjearbete påbörjats och att det beräknades vara avslutat i juni 1986.
Någon anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande fanns
därför inte enligt utskottet. Med hänsyn till frågans vikt ville utskottet stryka
under att - om riktlinjearbetet inte gav något resultat - KOV borde
underrätta regeringen härom och att regeringen då borde överväga om det
fanns behov av en ändring av tobaksreklamlagen.

I fråga om marknadsföring av alkohol i de specialtidningar som är avsedda
att tillhandahållas enbart på försäljningsställe hänvisade utskottet år 1986 till
att det pågick förhandlingar mellan KOV/KO och berörda parter om vad som
borde uppfattas som försäljningsställe i alkoholreklamlagens mening och hur
specialtidningar skulle tillhandahållas inom hotellutrymmen. Vidare framhölls
att KO hade för avsikt att föra upp frågan om tillhandahållandet av
specialtidningar till prövning i MD om ett klarläggande av saken inte kunde
uppnås vid förhandlingarna. Utskottet ansåg att resultatet av KO:s åtgärder
borde avvaktas innan slutlig ställning togs till frågan om en undersökning
eller utvärdering av alkoholreklamlagen. Beträffande sådan reklam som sker
i form av vinkrönikor m.m. framhöll utskottet att det rättsliga skyddet för
tryckfriheten inte medgav en begränsning av reklamen.

När det gällde marknadsföring av snabbvinsatser ansåg utskottet att det,
med hänsyn till att alkoholhandelsutredningen behandlade denna fråga och
inom kort beräknades slutföra sitt arbete, inte var påkallat med något
uttalande från riksdagens sida. På anförda skäl avstyrkte utskottet bifall till
de aktuella motionerna.

För en närmare redogörelse av motiveringarna hänvisas till utskottets
betänkande LU 1985/86:24.

Skatteutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande
(SkU 1987/88:5) behandlat flera motioner med anknytning till frågor om

LU 1987/88:13

marknadsföring av alkoholdrycker och snabbvinsatser.

I två motioner togs upp frågor om statliga företags marknadsföringsåtgärder
i fråga om alkohol och öl. Skatteutskottet, som förklarade sig instämma i
syftet med motionerna, erinrade om att marknadsföringen av alkoholdrycker
är reglerad i alkoholreklamlagen och om att KOV utfärdat riktlinjer för
marknadsföringen. Utskottet hänvisade till att frågan om bryggeribranschens
sätt att marknadsföra sina produkter för närvarande utreds inom
konsumentverket. Enligt vad skatteutskottet hade inhämtat kommer man
inom bryggerinäringen att i fortsättningen inrikta sin marknadsföring på de
alkoholfria dryckerna och även på andra sätt medverka till att skapa
alkoholfria alternativ, särskilt för ungdomen. Utskottet framhöll vidare att
den i motionerna kritiserade reklamen tills vidare hade upphört samt att det
är nödvändigt att Vin- & Spritcentralens och Systembolagets marknadsföring
ligger inom ramen för gällande regler och för de alkoholpolitiska
målsättningarna. Med hänvisning till att marknadsföringsfrågorna och
alkoholreklamen inte ligger inom skatteutskottets ämnesområde utan prövas
av lagutskottet med anledning av andra motioner senare i höst avstod
skatteutskottet från att gå in på en närmare bedömning härav.

På bl.a. anförda skäl avstyrkte skatteutskottet båda motionerna.

I sitt ovannämnda betänkande behandlade skatteutskottet vidare tre
motioner, vari bl.a. hade yrkats förbud eller andra åtgärder mot snabbvinsatser.
Socialutskottet avgav yttrande (SoU 1987/88:1 y) i ärendet och anförde
därvid följande.

När frågan tidigare behandlats i riksdagen har konstaterats att svårigheter
föreligger att med bibehållen rätt till hemtillverkning av vin förbjuda
saluförandet av vinsatser. Problemen sammanhänger bl.a. med att de
ingredienser som ingår i snabbvin kan köpas separat. Man har inte heller
ansett det som en framkomlig väg att försöka genomföra en beskattning av
snabbvinerna. Samtidigt råder allmän enighet om att hemtillverkning av vin i
många fall innebär avsevärda problem från alkoholpolitisk synpunkt och om
att saluföringen av snabbvinsatser ter sig stötande i flera hänseenden.
Skatteutskottet erinrade emellertid förra året om att det inte är tillåtet att
rikta marknadsföringen av vinsatser till ungdomar under 20 år och om att
alkoholhandelsutredningen föreslagit att man genom frivilliga överenskommelser
söker få till stånd en ytterligare begränsning eller nedtoning av
marknadsföringen (SkU 1986/87:4 s. 12). Man ansåg att kommande ställningstaganden
till utredningsförslaget borde avvaktas och utgick också från
att förhållandena på detta område skulle komma att uppmärksammas i
arbetet inom Rådet för alkohol- och narkotikafrågor (AN-rådet). Socialutskottet
ansluter sig till skatteutskottets bedömning och anser sålunda inte att
det för närvarande finns skäl för åtgärder från riksdagens sida i frågan.

I betänkandet avstyrkte skatteutskottet motionerna i aktuella delar med
hänvisning till bl.a. att kommande ställningstagande till alkoholhandelsutredningens
förslag borde avvaktas. Skatteutskottet förklarade sig också utgå
från att förhållandena på området skulle komma att uppmärksammas i
arbetet inom AN-rådet.

Under innevarande riksmöte har socialminister Gertrud Sigurdsen besvarat
två frågor och en interpellation rörande Svenska Tobaks Aktiebolagets
lansering av en särskild cigarrett för kvinnor (prot. 1987/88:15). I svaret

LU 1987/88:13

erinrade socialministern om att tobaksmarknaden i vårt land i princip är fri
och att Svenska Tobaks Aktiebolaget arbetar i konkurrens med andra bolag.
Socialministern framhöll att marknadsföring av en tobaksvara som en nyhet
inte strider mot tobaksreklamlagen eller KOV:s riktlinjer, under förutsättning
att marknadsföringen är måttfull och inte kan uppfattas som påträngande.
Frågan om en rättslig prövning av reklamens tillåtlighet i det aktuella
fallet var emellertid enligt socialministern för tidigt väckt, eftersom någon till
konsumenter riktad marknadsföring av cigarrettmärket såsom särskilt anpassat
för kvinnor ännu inte har skett. Om så skulle bli fallet, vilket
socialministern för sin del skulle anse olämpligt, ej minst från hälsosynpunkt,
utgick socialministern från att KOV noga granskade marknadsföringen.
Socialministern tilläde att alla tänkbara åtgärder måste vidtas för att minska
tobaksrökningen samt att åtgärderna måste intensifieras och utformas så att
de på ett bättre sätt än tidigare når kvinnor.

Pågående arbete

Alkoholhandelsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1986:35) Handel
med teknisk sprit m.m. övervägt frågan om en begränsning av marknadsföringen
av snabbvinsatser och tillbehör för vintillverkning. I betänkandet
anförs bl.a. att det från vissa håll gjorts gällande att denna marknadsföring är
utmanande och påträngande. Utredningen har emellertid vid sina kontakter
med bl.a. företrädare för konsumentverket inte kunnat få belägg för att
marknadsföringen skulle vara särskilt omfattande. Utredningen framhåller
dock att det av alkoholpolitiska skäl är angeläget att den begränsas så långt
det är möjligt. För att konsumentmyndigheterna skall få större möjligheter
att ingripa kan det enligt utredningen övervägas att utvidga tillämpningsområdet
för alkoholreklamlagen. Utredningen påtalar att den för närvarande
normalt inte torde kunna tillämpas på den aktuella marknadsföringen,
eftersom lagen bara gäller ”färdiga” alkoholdrycker. Enligt utredningen är
det emellertid tänkbart att låta åtminstone en del av lagens bestämmelser
omfatta även marknadsföring av snabbvinsatser och tillbehör för vintillverkning.
I betänkandet anförs häremot att företrädare för konsumentverket
uppgivit att en sådan lagändring inte skulle få någon nämnvärd praktisk
betydelse och att de möjligheter som marknadsföringslagen redan ger är
tillräckliga för att komma till rätta med de missförhållanden som finns. Mot
den bakgrunden avstår utredningen från att föreslå någon ändring i
alkoholreklamlagen.

Utredningen framhåller dock att oavsett om det sker någon lagändring
eller ej det är angeläget att myndigheter och andra organisationer som är
verksamma på alkoholområdet försöker träffa frivilliga överenskommelser
med företrädare för såväl detaljhandels- som postorderföretag om en
begränsning eller nedtoning av marknadsföringen av snabbvinsatser. Enligt
utredningen har sådana överenskommelser visat sig effektiva på en rad
områden, och de bör kunna medföra en förbättring av förhållandena även på
detta område.

Alkoholhandelsutredningens betänkande har remissbehandlats och är för
närvarande under övervägande i socialdepartementet.

LU 1987/88:13

Frågor om alkoholreklam på flygplatser och på flygplan i inrikes trafik har
nyligen varit föremål för rättslig utredning inom KOV/KO. KO V har kommit
fram till att tillhandahållandet på dessa platser av tidningar med alkoholreklam
inte är förenligt med alkoholreklamlagen. KOV har nu uppmanat
berört flygbolag, SAS, att inte längre tillhandahålla sådana tidningar i sin
inrikes flygverksamhet.

Beträffande den i motion L717 aktualiserade frågan om varumärkessamarbete
mellan ett tobaksföretag och en researrangör har KOV/KO beslutat att
av principiella skäl föra upp saken i MD, trots att den berörda researrangören
upphört med samarbetet i fråga.

Ytterligare kan nämnas att KOV/KO under hösten 1987 haft kontakter
med Svenska bryggareföreningen om att inleda ett egenåtgärdsprogram
beträffande ölreklam i linje med den verksamhet som igångsatts på
tobaksområdet. Enligt uppgift har föreningen förklarat sig vara i princip
positiv härtill.

Till Social- och miljöutskottet vid Nordiska rådet har hänvisats ett
medlemsförslag om rökfria miljöer m.m. I förslaget hemställs att Nordiska
rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att verka för att enhetliga
regler införs i Norden beträffande bl.a. rökfria miljöer och förbud mot
tobaksreklam. Förslaget har remitterats till ett stort antal instanser, av vilka
flertalet ställt sig positiva till införandet av enhetliga regler om förbud mot
tobaksreklam. Social- och miljöutskottet har beslutat att en rekommendation
skall utarbetas med anledning av förslaget. Utformningen av rekommendationen
beräknas bli fastställd i februari 1988.

Europarådets ministerkommitté har antagit en rekommendation om
utarbetandet av en strategi för att i samarbete med opinionsbildare och
massmedier bekämpa rökning, alkoholmissbruk och drogberoende. De
närmaste åren planeras en mängd åtgärder i syfte att minska tobaksrökningen
i EG-länderna. Som eftersträvansvärda mål har angivits bl.a. att
medlemsländerna senast den 1 januari 1993 skall ha förbjudit tobaksreklam,
försäljning av tobaksvaror på flygplatser och färjor samt rökning i offentliga
lokaler. Inom ramen för ett ”Europa mot cancer”-program har en omfattande
antirök-kampanj inletts. I förbindelse härmed har en särskild kommitté
inrättats, som består av ledande cancerforskare. Sverige är sedan januari
1987 representerat i kommittén genom en observatör. Ett moment i
kampanjen utgörs av TV-program riktade till allmänheten. Ett annat inslag
är proklamerandet av år 1989 som ”cancerår”.

Marknadsföringsregler för satellitreklam
Utvecklingen på satellitområdet

Satelliter kan användas för att överföra TV-program till allmänheten på två i
princip olika sätt. Den äldsta och hittills dominerande satellittypen utgörs av
satelliter i fast trafik eller kommunikationssatelliter. De började användas
reguljärt under 1960-talets senare hälft, bl.a. för överföring av TV-bilder
mellan Amerika och Europa. Under 1980-talet har flera privatfinansierade
TV-bolag tagit kommunikationssatelliter i tjänst för programsändningar

LU 1987/88:13

över stora delar av Västeuropa. De använda satelliterna har emellertid låg
sändareffekt. I praktiken har programmen därför nästan enbart kunnat tas
emot av sådana hushåll som är anslutna till centralantennanläggningar eller
särskilda kabelnät. I september 1987 beräknades omkring 300 000 hushåll ha
möjlighet att via kabel ta emot TV-program förmedlade av kommunikationssatelliter.
För närvarande kan ett tiotal programkanaler, av vilka flera
innehåller reklam, tas emot.

En annan typ av satelliter är direktsändande satelliter. Sändningar från
sådana satelliter kan tas emot direkt av en enskild TV-innehavare utan någon
avancerad apparatur. Mottagning kan naturligtvis också ske via centralantenn
eller kabel. Någon europeisk direktsändande satellit av kommersiell
betydelse finns ännu inte i drift. I flera länder har man emellertid planer på
att inom de närmaste åren ta i bruk sådana satelliter. Sålunda har en västtysk
direktsändande satellit skjutits upp i november 1987. När den tas i bruk
kommer sändningarna att kunna tas emot direkt i stora delar av Sverige.
Satelliten kommer att sända fyra programkanaler, varav två kommer att
disponeras av privata konsortier.

Gällande lagstiftning

Regler med tillämpning på mottagning och vidaresändning av TV-program
från satelliter finns i radiolagen (1966:755) och i lagen (1985:677) om lokala
kabelsändningar (kabellagen).

I 3 § radiolagen stadgas att var och en har rätt att inneha och använda
radiomottagare. Det innebär att individuell mottagning av sändningar från
satelliter - såväl från kommunikationssatelliter som från direktsändande
satelliter - inte är underkastad några lagliga inskränkningar. Inte heller finns
det några begränsningar i fråga om vad en mottagen sändning får innehålla.
Satellitsändningar med reklaminslag får därför fritt tas emot av den enskilde
oberoende av reklaminslagens karaktär.

Som framgått är det bara undantagsvis som en enskild person innehar den
tekniska apparatur som fordras för mottagning från en kommunikationssatellit.
Vidaresändning av program från sådana satelliter sker därför i regel i
lokala kabel-TV-nät. Huvudregeln är därvid att tillstånd krävs för lokal
kabelsändning till bostäder om fler än 100 bostäder nås av sändningen. Det är
alltså fritt dels att vidaresända till andra lokaler än bostäder, dels att
vidaresända till högst 100 bostäder.

I ytterligare ett avseende råder fri vidaresändningsrätt. Av 5 a § radiolagen
följer nämligen att det är fritt att i alla slag av kabelnät, från vanliga
centralantennanläggningar till stora kabelnätsystem, vidaresända program
som ingår i en rundradiosändning. Med rundradiosändning menas i radiolagen
- med visst undantag - en radiosändning som är avsedd att tas emot
direkt av allmänheten. En sändning från en direktsändande satellit utgör
med radiolagens begreppsbestämning en rundradiosändning. Program från
direktsändande satelliter får alltså fritt vidaresändas i lokala kabelnät.

För vidaresändning i lokala kabelnät, som inte enligt vad ovan sagts får ske
fritt, krävs tillstånd av kabelnämnden. Tillstånd skall ges om vissa allmänna
förutsättningar är uppfyllda. Förekomsten av reklaminslag i en programka -

LU 1987/88:13

nal från kommunikationssatellit begränsar inte generellt rätten till vidaresändning.
Kabelnämnden kan emellertid meddela förbud mot vidaresändning
av en programkanal om det i kanalen under en längre tid och i betydande
omfattning har förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses
riktad särskilt mot svenska konsumenter. Ett förbud får dock meddelas
endast om det med hänsyn till sändningarnas art och programkanalens
karaktär och inriktning bedöms att ett förbud för programkanalen är
godtagbart från yttrandefrihets- och informationsfrihetssynpunkt.

Marknadsföringslagen (1975:1418) innehåller bestämmelser bl.a. om
påföljder för näringsidkare vid marknadsföring som är otillbörlig mot
konsumenter. Lagen är i princip tillämplig på alla marknadsföringsåtgärder
som riktas mot en svensk publik. Detta gäller också för det fall att åtgärderna
företas utom landet, t.ex. från en TV-station. I praktiken kan det naturligtvis
ofta vara svårt att med hjälp av marknadsföringslagen komma till rätta med
en näringsidkare om denne inte är svensk och inte heller finns i landet.

Beslut i kabelnämnden

Kabelnämnden har i ett beslut den 30 maj 1986 prövat ett fall med
reklaminslag i satellitprogram. Det rörde sig om reklam för ICA, sänt i
satellitkanalen Sky Channel under en tid av tre veckor i maj 1986. Inslaget
hade svenskt tal och fick enligt kabelnämndens bedömning anses vara riktat
särskilt till svenska konsumenter. Nämnden fann emellertid att reklaminsatsen
ännu inte var av sådan omfattning att det fanns grund för ett ingripande.

Kabelnämnden har den 18 augusti 1987 avgjort ytterligare ett fall med
reklaminslag i kanalen Sky Channel. Det gällde reklam för Löfbergs Lila
under tiden den 23 februari till den 15 mars 1987. Även i det fallet fann
nämnden att reklaminslagen måste anses riktade särskilt till svenska
konsumenter. Med hänvisning till att sådana reklaminslag hade förekommit i
kanalen endast under en tidigare period ansåg nämnden att något förbud mot
vidaresändning av programkanalen inte borde meddelas.

Motionsmotivering

I motionen anförs att TV-reklamen innebär att konsumenterna får
bild- och ljudreklam in i sina vardagsrum och att detta ställer krav på nya
normer och nya övervakningsmetoder. Högre anspråk bör enligt motionärerna
ställas på TV-reklam än på övrig reklam. Mot bakgrund härav
framhålls i motionen att det behövs särskilda regler för satellitburen reklam
och att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att betydligt
hårdare krav än för närvarande ställs på satellitreklamen. Särskilt bör
uppmärksammas sådan TV-reklam via satellit som vänder sig direkt till barn.
Möjligen behövs här ett direkt förbud.

Motionärerna hänvisar vidare till att enligt kabellagen fortsatt sändning
från en satellitkanal kan förbjudas om det under en längre tid i betydande

LU 1987/88:13

omfattning förekommit reklam som är särskilt riktad till svenska konsumenter.
Enligt motionen har denna bestämmelse vid prövning i kabelnämnden
visat sig verkningslös. I anslutning härtill framhålls att kabellagen behöver
skärpas samt att formerna för övervakning av satellitburen reklam bör
utredas liksom påföljdssystemet vid överträdelse av reklamreglerna.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande
(KU 1987/88:21) om vissa TV- och radiofrågor behandlat bl.a. en motion
vari begärdes att kabellagen i olika avseenden borde skärpas. Sedan
konstitutionsutskottet berett kulturutskottet tillfälle att yttra sig över, jämte
annat, förenämnda motion erinrade kulturutskottet i sitt yttrande (KrU
1987/88:1 y) inledningsvis om att kabellagen varit i kraft i mindre än två år
och att den redan vid sin tillkomst hade karaktär av provisorium i avvaktan på
ett mera definitivt ställningstagande till vissa övergripande yttrandefrihetsfrågor.
Kulturutskottet framhöll vidare att utvecklingen går mot starkare
satelliter vilket gör att enskild mottagning blir mycket lättare och billigare
och att det därmed finns en risk för att en alltför hård reglering av kabelnäten
får den effekten att satellitmottagningen alltmer styrs över till de enskilda
hushållen eller i vart fall till icke reglerade mindre enheter. Den omständigheten
att även icke kabelanslutna hushåll i framtiden betydligt lättare än för
närvarande kommer att kunna ta emot satellitsända program innebär, enligt
vad kulturutskottet uttalade, att möjligheterna att reglera gränsöverskridande
TV-sändningar i betydande utsträckning måste bygga på internationella
överenskommelser, varvid det land från vilket sändningen sker måste åta sig
ansvaret för att reglerna följs. På anförda skäl ansåg kulturutskottet att
yrkandena om en skärpning av kabellagen borde avslås. Konstitutionsutskottet
instämmer i sitt betänkande i kulturutskottets bedömning.

Pågående arbete

Inom Europarådet har i år påbörjats ett arbete som syftar till att få till stånd
en europeisk konvention om gränsöverskridande TV-sändningar. Arbetet
utförs av rådets s.k. massmediekommitté, som för ändamålet tillsatt en
särskild redaktionsgrupp. I den är Sverige representerat. Sverige har också
inbjudit Europarådet att i november 1988 i vårt land hålla en ministerkonferens
om europeisk massmediepolitik. Till grund för det pågående konventionsarbetet
ligger bl.a. ett antal rekommendationer av Europarådets
ministerkommitté. En av rekommendationerna, R(84)3, behandlar vissa
principer för TV-reklam med särskilt avseende på sändningar från satelliter.

I rekommendationen slås fast att reklamen skall vara sanningsenlig, hederlig
och korrekt och att hänsyn skall tas till lagarna i de länder där publiken finns.
Vidare heter det att i särskilt hög grad skall uppmärksammas de skadeverkningar
som kan bli följden av tobaks-, alkohol- och läkemedelsreklam samt
de möjligheter som finns att begränsa eller förhindra reklam på dessa
områden.

En annan rekommendation, R(84)22, om användning av satellitkapacitet
för ljudradio och TV innehåller vissa regler för programverksamheten. I

LU 1987/88:13

rekommendationen sägs bl.a. att nyhetsrapporteringen skall vara korrekt
och opartisk, att programmen inte får vara pornografiska, rasistiska eller
alltför våldsbetonade samt att programmen skall vara utformade med hänsyn
till barns känslighet och fysiska och mentala utveckling, särskilt när ett stort
antal barn kan förmodas följa programmen.

Radiolagsutredningen har i ett delbetänkande (SOU 1987:63) helt nyligen
lagt fram förslag till vissa ändringar i radiolagen och i kabellagen. Förslagen
innebär bl.a. att kabellagstiftningen kommer att gälla vidaresändning av
program från alla slags satelliter, alltså även direktsändande sådana. Endast
om sändningen från satelliten gjorts av ett programföretag inom Sveriges
Radio-koncernen eller av vissa särskilt angivna företag i de nordiska
grannländerna kommer vidaresändningen att falla utanför tillståndsreglerna
i kabellagen. Vidare kan nämnas att reklamskatteutredningen har i uppdrag
att behandla frågan om reklamskatt för bl.a. satellitförmedlad TV-reklam
(dir. 1986:11).

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner om alkohol- och tobaksreklam
samt om marknadsföring av snabbvinsatser. Vidare behandlas en
motion om särskilda regler för satellitreklam.

Marknadsföring av alkoholdrycker, tobak m.m.

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom två
lagar, en med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
(alkoholreklamlagen) och en med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror (tobaksreklamlagen). De båda lagarna har som grundregel att
särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av alkoholdrycker
och tobaksvaror. Reklamåtgärder och andra marknadsföringsåtgärder får
inte vara påträngande eller uppsökande och får inte uppmana till bruk av
varorna. Tidningsannonsering för spritdrycker, vin och starköl är otillåten.
Från annonsförbudet undantas dock skrifter som tillhandahålls endast på
försäljningsställen. I tidningsannonser för tobaksvaror skall sådan varningstext
och innehållsdeklaration återges som enligt en särskild lag från 1975 skall
finnas på tobaksförpackningarna.

Marknadsföring som strider mot de båda reklamlagarna skall bedömas
som otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen. Det ankommer således
ytterst på marknadsdomstolen (MD) att avgöra var gränserna går för tillåtlig
reklam.

Som närmare redovisats ovan (s. 3) har konsumentverket (KOV) efter
överläggningar med berörda branschorganisationer utfärdat riktlinjer för
marknadsföringen av dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II, dels
ock tobaksvaror.

Marknadsföring av snabbvinsatser för hemtillverkning av vin omfattas inte
av alkoholreklamlagen. Något förbud mot eller någon inskränkning av
annonseringen av snabbvinsatser föreligger således inte. Liksom när det
gäller andra varor som tillhandahålls konsumenter kan emellertid marknads -

LU 1987/88:13

föringsåtgärder beträffande snabbvinsatser prövas enligt marknadsföringslagens
bestämmelser och därvid förbjudas.

I motionerna L709 (c) och L717 (fp, s) tas upp frågor om tobaksreklamen.
Motionärerna i motion L709 hävdar att den information och upplysning som
sker om tobakens skadeverkningar motverkas av tobaksreklamen. Motionärerna
hänvisar till att man i Sverige årligen lägger ned ca 30 milj. kr. på
tobaksreklam. Enligt motionärerna är det inget tvivel om att ändamålet med
reklamen är att tobakskonsumtionen skall hållas uppe. Motionärerna
framhåller att insikten om att tobaksannonseringen har betydande effekter
på tobakskonsumtionen har ökat under senare år. Inbegripet Norge, Finland
och Island har 21 länder förbjudit annonsering av tobaksvaror medan
ytterligare 25 länder har infört mer eller mindre långtgående begränsningar i
rätten att annonsera. WHO och andra internationella organisationer har
ansett att alla former av marknadsföring av tobak bör förbjudas. I motionen
påpekas också att allmänhetens uppfattning om tobaksreklamen är negativ
samt att socialstyrelsen klart har tagit ställning för annonsförbud. Mot
bakgrund av det anförda anser motionärerna det vara angeläget med ett
annonsförbud, som kan bidra till att förhindra dels att samhällets strävanden
att minska tobaksbruket motverkas, dels att nya ungdomsgrupper påverkas
att bli rökare.

Motionärerna i motion L717gör gällande att det förekommer en omfattande
smygreklam för tobak i Sverige och att reklamförbudet kan kringgås
genom bl.a. varumärkessamarbete och s.k. sponsring. Mot bakgrund härav
yrkas att KOV ges i uppdrag att i samarbete med socialstyrelsen kartlägga
omfattning, metoder m.m. när det gäller olika slags smygreklam för tobak
samt föreslå åtgärder för att motverka sådan smygreklam.

Utskottet vill för sin del understryka att det i dag torde råda allmän enighet
om att bruket av tobak medför betydande skadeverkningar. De negativa
effekterna av tobakskonsumtionen är inte inskränkta till dem som själva
använder tobak i olika former utan drabbar även dem som vistas i miljöer där
rökning förekommer, de s.k. passiva rökarna. Det är följaktligen en viktig
uppgift för samhället att verka för en generell minskning av tobakskonsumtionen
och att förhindra att bruket av tobak sprids till nya grupper, särskilt till
barn och ungdom. Under senare år har också statsmakterna vidtagit en rad
olika åtgärder i syfte att minska konsumtionen av tobak. Bl.a. har brett
upplagda informationskampanjer om tobakens skadeverkningar genomförts
och omfattande utbildningsinsatser gjorts inom arbetslivet och på skolans
område, allt i syfte att bl.a. förändra allmänhetens attityd till tobaksbruket.

Som ett led i kampen mot tobakskonsumtionen har även frågan om
tobaksreklamen uppmärksammats. Såväl i samband med införandet av
tobaksreklamlagen som under de år den varit i kraft har riksdagen med
anledning av motioner ingående övervägt spörsmålet om ett förbud mot
tobaksreklam. Senast prövades frågan våren 1986 (LU 1985/86:24). Med
hänsyn till osäkerheten om verkningarna av ett förbud och de problem och
risker av skilda slag som ett förbud kan föra med sig har riksdagen tidigare
valt att inte förorda någon skärpning av tobaksreklamlagen. I stället har det
ansetts att man inom ramen för gällande regler bör få till stånd en ytterligare
begränsning av tobaksannonseringen.

LU 1987/88:13

Sedan riksdagen senast prövade frågan om förbud mot tobaksreklam harsom
närmare redovisats ovan (s. 3) - konsumentverkets riktlinjer för
marknadsföringen av tobaksvaror setts över och skärpts. Vidare har genom
verkets förmedling tobaksbranschföreningen inrättat en självständigt arbetande
granskningsnämnd, som har att tillse att riktlinjerna efterföljs. Efter en
överenskommelse mellan konsumentverket och detaljhandeln har också
inrättats ett s.k. tobaksskyltningsråd.

Då frågan om förbud mot tobaksannonser nu åter aktualiserats motionsvägen
vill utskottet understryka att de insatser som hittills gjorts både när det
gäller informationen till allmänheten och begränsningen av marknadsföringen
har haft positiva effekter på konsumtionen av röktobak. Samtidigt måste
det dock konstateras att den totala bilden när det gäller bruket av tobak
fortfarande är oroande. Enligt utskottets mening får därför arbetet med att
minska tobakskonsumtionen inte nu avstanna. Ytterligare insatser från
samhällets sida är tvärtom nödvändiga. En väsentlig förutsättning för att den
fortsatta kampen mot tobaksbruket skall bli framgångsrik är att arbetet
bedrivs på bred front. Av stor vikt är vidare att åtgärderna har stöd och
förankring hos allmänheten.

Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas huruvida det går att få till
stånd en allmän uppslutning kring strävandena att minska tobaksbruket så
länge det inte är förbjudet att göra reklam för tobaksvaror. För många
människor måste det framstå som svårförståeligt och motsägelsefullt att
samhället med olika medel försöker motverka tobaksbruket samtidigt som
det - låt vara inom snäva ramar - tillåter marknadsföring av tobaksvaror.
Förhållandet kan lätt uppfattas som om samhällets inställning till tobaksfrågan
är kluven och som uttryck för en dubbelmoral. Utskottet seren uppenbar
fara i att detta i sin tur leder till att allmänhetens engagemang och vilja att ge
stöd åt statsmakternas strävanden beträffande tobakskonsumtionen avtar
eller helt upphör. Risken med ett bibehållande av annonseringsfriheten är
nämligen att organisationer och enskilda upplever det som föga meningsfullt
att exempelvis delta i en kampanj mot rökning på arbetsplatsen samtidigt
som det på samma arbetsplats finns tidningar med annonser om köp av olika
cigarrettmärken.

Det av utskottet påtalade förhållandet utgör ett tungt vägande argument
för att hela frågan om tobaksreklamens tillåtlighet bör tas upp till omprövning.
Härtill kommer att det inom Nordiska rådet finns långt framskridna
planer på en rekommendation om enhetliga regler om förbud mot tobaksreklam
samt att det i EG-länderna igångsatts en intensiv verksamhet i syfte att
minska tobakskonsumtionen, varvid reklamfrågan utgör en av huvudpunkterna.
Enligt utskottets mening skulle det vara olyckligt om Sverige i dessa
sammanhang skulle komma att framstå som en nation som motsätter sig ett
reklamförbud.

Det finns således starka skäl som talar för att ett förbud mot reklam för
tobaksvaror bör införas efter mönster av vad som gäller beträffande
alkoholdrycker. Utskottet vill understryka att bedömningen inte grundas på
tron att ett reklamförbud automatiskt leder till minskad tobakskonsumtion.
Erfarenheterna från länder där förbud införts tyder på att så inte är fallet.
Ställningstagandet beror heller inte på att det svenska tobaksbolaget, som

LU 1987/88:13

har en dominerande ställning på tobaksmarknaden i Sverige, skulle ha
bedrivit sin marknadsföring på ett lagstridigt eller eljest klandervärt sätt.

Som utskottet utförligt redovisade vid 1985 års riksdagsbehandling av
reklamfrågan (se LU 1985/86:13 s. 13) är emellertid införandet av ett
reklamförbud förenat med åtskilliga problem och risker. Utskottet vill
särskilt peka på faran för att reklamen söker sig nya vägar och att den s.k.
smygreklam som redan i dag förekommer kan komma att öka kraftigt.
Marknadsföringsåtgärder i form av smygreklam är svårkontrollerade och
torde i vissa fall - särskilt när det gäller den typ som består i att exempelvis
kläder och andra produkter saluförs under ett välkänt varumärke för ett
tobaksföretag-vara omöjliga att ingripa mot. Det måste också beaktas att en
ökad marknadsföring kan komma till stånd via satellit- och kabel-TV. En
annan svårighet är att ett reklamförbud inte är konkurrensneutralt och att de
internationella tobaksföretagens marknadsandelar kan komma att öka på
det svenska tobaksbolagets bekostnad, en utveckling som inte är önskvärd
med hänsyn till att tobaksbolagets produkter i många fall inte är lika
hälsofarliga som konkurrenternas. Av anförda skäl anser utskottet att förbud
mot annonsering för tobaksvaror bör införas först sedan konsekvenserna av
ett sådant förbud närmare utretts. En utredning med denna inriktning bör
därför komma till stånd snarast möjligt. Det bör ankomma på regeringen att
bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande. Utskottet vill dock
framhålla att i utredningens uppgifter bör ingå inte blott att framlägga förslag
till erforderlig lagstiftning och belysa konsekvenserna av förslaget utan också
att överväga behovet av och möjligheten till särskilda lagstiftningsåtgärder
beträffande s.k. smygreklam.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L709 och L717
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I motionerna L702 (fp), L707 (s) och L713 (c, fp) tas upp frågor om
marknadsföring av alkoholdrycker.

I motiveringen till motion L702 påtalas att det finns en motsättning mellan
samhällets strävan att minska alkoholkonsumtionen och det ekonomiska
intresset av att producera och sälja alkohol. Särskilt framhålls att sprit- och
vinagenter har starka ekonomiska intressen av att marknadsföra och försälja
alkohol, något som leder till ökad konsumtion med åtföljande ökning av
alkoholskador. Mot denna bakgrund bör enligt motionärerna agenturverksamheten
kontrolleras genom skärpta bestämmelser mot olika marknadsföringsåtgärder
(yrkande 1). I motion L707 anförs att alkoholreklamlagens
regler kringgås och att alkoholkonsumtionen tycks ha ökat under år 1986.
Motionärerna återger ett uttalande från Systembolaget, enligt vilket en del
av konsumtionsökningen får tillskrivas den positiva alkoholbild massmedierna
ger genom vinspalter och genom reklam i fackpress. I motionen
understryks vikten av att erfarenheterna av KOV/KO:s utredning om
marknadsföring i specialtidningar på hotell m.m. beaktas av regeringen.
Vidare framhålls att bryggerinäringen utnyttjar möjligheten att göra reklam
för starköl genom att skenbart annonsera för lättöl. Med hänvisning till det
anförda anser motionärerna att det behövs en översyn av alkoholreklamlagen.
Också i motion L713 framhålls att alkoholreklamlagen kringgås.

LU 1987/88:13

Motionärerna pekar på att exempelvis de stora hotellkedjorna liksom
flygbolag i inrikes trafik fortfarande tillhandahåller specialtidningar med
alkoholreklam även på platser som inte är försäljningsställen i alkoholreklamlagens
mening. Motionärerna gör gällande att KOV:s arbete för att
komma till rätta med dessa förhållanden inte har haft någon framgång. I
motionen anförs också att alkoholreklamlagstiftningen är allför vagt utformad.
Enligt motionärerna behöver den aktuella lagstiftningen utvärderas.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet erinra om att
marknadsföring av alkoholdrycker som riktas till konsumenter omfattas av
alkoholreklamlagen, vilket bl.a. innebär att tidningsannonsering inte får
förekomma. I fråga om facktidskrifter, som sprids till näringsidkare i deras
egenskap av tillverkare eller distributörer av alkoholhaltiga drycker, råder
däremot inget annonsförbud eller några särskilda krav på måttfull annonsering.
Enligt utskottets mening kan det inte anses orimligt att vin- och
spritagenter genom annonsering i sådana facktidskrifter får marknadsföra
sina produkter. Några negativa effekter av denna annonsering har, såvitt
utskottet har sig bekant, inte påvisats. Utskottet kan därför inte dela
motionärernas uppfattning att förekomsten av alkoholreklam i facktidskrifter
bör föranleda några åtgärder från riksdagens sida. I fråga om den påtalade
reklamen i form av vinspalter kan utskottet vidare endast konstatera att det
tryckfrihetsrättsliga skyddet förhindrar en begränsning av reklamen.

Vad härefter gäller den kritik i övrigt mot nuvarande ordning som framförs
i motionerna vill utskottet understryka att den nämnda typen av specialtidningar
omfattas av alkoholreklamlagens bestämmelser och därmed av kravet
på särskild måttfullhet. Annonseringsförbudet gäller dock inte specialtidningarna.
Undantaget från detta förbud, som gjordes i första hand med tanke
på Systembolagets prislistor och kataloger, gäller endast sådana skrifter som
enbart tillhandahålls på försäljnings- och utskänkningsställen. Dit hör t.ex.
Systembolagets affärer, restauranger, hotellmatsalar, SAS utrikeslinjer m.fl.
På flygets inrikeslinjer försäljs inga alkoholhaltiga drycker, varför tidningar
innehållande alkoholreklam inte får delas ut på flygplan i inrikes trafik.

Som närmare redovisats ovan (s. 5 och 11) har under senare tid vidtagits
flera åtgärder från KOV/KO i syfte att undanröja de av motionärerna
påtalade missförhållandena. Sålunda har KOV/KO och ett antal hotellföretag
träffat en överenskommelse som innebär att alkoholreklam inte längre
skall förekomma i specialtidningar som delas ut på hotellrum. En särskild
specialtidning, som tillhandahålls av flygbolaget SAS, omfattas dock inte av
överenskommelsen. Beträffande den tidningen har KOV/KO nyligen kommit
fram till att det sätt varpå tidningen tillhandahållits inte varit förenligt
med alkoholreklamlagen. KOV har därför riktat en uppmaning till SAS att
inte vidare tillhandahålla tidningen på ett lagstridigt sätt. Såvitt avser den i
motion L707 kritiserade ölreklamen noterar utskottet att den reklamen tills
vidare upphört och att KOV/KO har inlett kontakter med Svenska bryggareföreningen
angående ett s.k. egenåtgärdsprogram.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motionerna inte är påkallat. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L702 yrkande 1, L707 och L713.

I motiveringen till motion L703 (fp) anförs att handeln med snabbviner

LU 1987/88:13

utgör ett alkoholpolitiskt problem och att förbud för reklam och marknadsföring
av snabb vinsatser är en tänkbar åtgärd. Motionärerna yrkar att
riksdagen begär att regeringen överväger åtgärder som är ägnade att stävja
de problem som är förknippade med snabbvinsatser. Aven i motion L702 (fp)
framhålls att handeln med snabbvinsatser utgör ett hot mot alkoholpolitiken
och motionärerna yrkar (yrkande 2) att marknadsföringen förbjuds. Liknande
yrkande framställs i motion L715 (c).

Frågan om en utvidgning av alkoholreklamlagens tillämpningsområde till
att gälla snabbvinsatser har övervägts av alkoholhandelsutredningen i
slutbetänkandet (SOU 1986:35) Handel med teknisk sprit m.m. På närmare
anförda skäl har utredningen avstått från att föreslå någon lagändring.
Samtidigt har utredningen understrukit vikten av att frivilliga överenskommelser
träffas om en begränsning eller nedtoning av marknadsföringen av
snabbvinsatser.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom
socialdepartementet. I likhet med vad skatteutskottet uttalat vid behandlingen
av frågor om bl.a. förbud mot snabbvinsatser (se SkU 1987/88:5) anser
lagutskottet att regeringens ställningstagande till betänkandet inte bör
föregripas, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L702 yrkande
2, L703 och L715.

Marknadsföringsregler för satellitreklam

I motion L706 (s) framhålls att den svenska lagstiftningen inte är utformad
med sikte på frågor som är specifika för TV-reklam som sänds direkt via
satellit eller vidarebefordras genom kabel. Vidare anförs att lagstiftningen
har begränsad räckvidd vad gäller marknadsföring som görs från utlandet. I
motionen görs gällande att det behövs särskilda regler för satellitburen
reklam och att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att
betydligt hårdare krav än för närvarande ställs på satellitreklamen. Särskilt
bör uppmärksammas sådan TV-reklam via satellit som vänder sig direkt till
barn.

Utskottet erinrar om att satellitsända TV-program i princip inte får
vidaresändas till allmänheten genom kabel om inte särskilt tillstånd lämnats.
Närmare bestämmelser om kabelsändningar finns i radiolagen (1966:755)
och i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Fortsatt vidaresändning
av en programkanal från en satellit kan under vissa förutsättningar förbjudas
om det i kanalen under längre tid och i betydande omfattning har förekommit
kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter.
Kravet på särskilt tillstånd till kabelsändningar gäller inte sådana
vidaresändningar som inte når fler än 100 bostäder. Vidare undantas
kabelöverföring av satellitsändningar som är att anse som rundradiosändningar,
dvs. sändningar som är avsedda att tas emot direkt av allmänheten.

Som framhålls av motionären finns det - med undantag för ovannämnda
bestämmelse om förbud mot fortsatt vidaresändning - inte några särskilda
regler om marknadsföringsåtgärder i form av TV-reklam. För kommersiell
reklam i satellitsändningar vilka kan tas emot i Sverige gäller i princip de
allmänna bestämmelserna i marknadsföringslagen. I praktiken torde det i

LU 1987/88:13

allmänhet vara omöjligt att ingripa mot TV-reklam med stöd av marknadsföringslagen
när - som fallet ofta är med satellitburen reklam - den ansvarige
näringsidkaren inte finns här i landet.

Oavsett vilken inställning man än har till den allmänna frågan om
önskvärdheten av TV-reklam måste det konstateras att reklam i satellitsända
TV-program i dag förekommer och når åtskilliga människor i vårt land. I
framtiden måste man räkna med en ökad spridning av sådana program. Mot
den bakgrunden är det enligt utskottets mening otillfredsställande att det för
närvarande saknas praktiska möjligheter att ingripa mot denna typ av
marknadsföring när den sker i otillbörliga eller eljest olämpliga former. Både
från konsumentskyddssynpunkt och med hänsyn till vikten av konkurrensneutralitet
är det angeläget att det tillskapas marknadsföringsregler för den
satellitsända reklamen. Utskottet måste emellertid konstatera att våra
möjligheter att lagstiftningsvägen komma till rätta med det problem som den
satellitsända reklamen innebär är begränsade av olika orsaker. En anledning
är att en effektiv kontroll över efterlevnaden av regler för TV-reklam bara
kan upprätthållas i fråga om tillståndspliktiga kabelsändningar. I många fall
föreligger emellertid inte något krav på särskilt tillstånd. Varje enskilt
hushåll som har tillgång till erforderlig mottagningsutrustning har sålunda
rätt att fritt ta emot satellitsända TV-program. Sådana program får också fritt
vidaresändas genom centralantennanläggningar i exempelvis hyreshus och i
mindre kabelnät. Som ovan nämnts föreligger det inte heller tillståndsplikt
för vidaresändning av satellitsändningar som är rundradiosändningar. I
sammanhanget vill utskottet dock påpeka att radiolagsutredningen i ett
nyligen avlämnat delbetänkande, (SOU 1987:63) Vidaresändning av satellitprogram
i kabelnät, föreslagit att sådan vidaresändning med vissa undantag
skall omfattas av kabellagens regelsystem.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att problemet med
reklam i satellitsända TV-program i första hand måste lösas på det
internationella planet, något som motionärerna själva också förordar.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att det inom Europarådet nu pågår
ett arbete med en europeisk konvention om gränsöverskridande TVsändningar.
För ändamålet har en särskild redaktionsgrupp tillsatts i vilken
Sverige är representerat. Till grund för arbetet ligger bl.a. två rekommendationer
från Europarådets ministerkommitté rörande principer för satellitreklam
resp. för programverksamheten i övrigt. Enligt vad utskottet inhämtat
har Sverige inbjudit ministerkommittén till en konferens i Stockholm i slutet
av år 1988 rörande europeisk massmediepolitik. Med hänsyn till att man från
svensk sida redan tar aktiv del i arbetet med en konvention på området utgår
utskottet från att man då också verkar för att reklamfrågan får en från våra
utgångspunkter tillfredsställande lösning. Utskottet vill även understryka
vikten av att Sverige i övrigt tar till vara de möjligheter som kan finnas till en
internationell reglering av satellitreklamen. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion L706.

LU 1987/88:13

Hemställan

LU 1987/88:13

Utskottet hemställer

1. beträffande tobaksreklam

att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:L709 och 1986/
87:L717 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande alkoholreklam

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L702 yrkande 1, 1986/
87:L707 och 1986/87:L713,

3. beträffande marknadsföring av snabbvinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L702 yrkande 2, 1986/
87:L703 och 1986/87:L715,

4. beträffande satellitreklam

att riksdagen avslår motion 1986/87:L706.

Stockholm den 17 december 1987
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m). Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit
Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen (s).

Reservation
Tobaksreklam (morn. 1)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Sorn utskottet” och som
slutar med ”s.k. smygreklam” bort ha följande lydelse:

hälsofarliga som konkurrenternas. Av nu anförda skäl anser utskottet att
konsekvenserna av ett förbud noga måste genomlysas innan slutlig ställning
kan tas till frågan om införandet av ett annonsförbud för tobaksvaror. En
utredning bör därför tillkallas med uppgift att allsidigt och förutsättningslöst
åskådliggöra de samlade effekterna av ett reklamförbud och att mot
bakgrund härav överväga behovet av lagstiftningsåtgärder. Det bör ankomma
på regeringen att bestämma de närmare formerna för utredningsarbetets
bedrivande.

Särskilt yttrande
Tobaksreklam (mom. 1)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Utskottet framhåller att det inte kan förväntas att ett reklamförbud för
tobaksvaror automatiskt leder till minskad tobakskonsumtion.

Vi vill emellertid för vår del tillägga att ett sådant förbud på sikt kan leda
till minskad konsumtion. Dessutom vill vi understryka att ett reklamförbud
kan medverka till att nya grupper av befolkningen avstår från att börja
använda tobaksprodukter. Det vore naturligtvis en synnerligen positiv effekt
om tobaksvanor ej grundläggs hos våra nya generationer av barn och
ungdomar.

Detta är effekter som särskilt bör beaktas i den föreslagna utredningen.

LU 1987/88:13