om marknadsföring av alkoholdrycker, snabbvinsatser och tobak (Betänkande 1985/86:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

1985/86:24

om marknadsföring av alkoholdrycker,
snabbvinsatser och tobak

1985/86:24

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels en fempartimotion och två motioner
(fp resp. c) om förbud mot tobaksreklam, dels två motioner (s resp. fp) vari
begärs en översyn av effekterna av gällande lagstiftning om marknadsföring
av alkoholdrycker, dels en motion (c) i vilken begärs en utredning av frågan
om begränsning av marknadsföring av snabbvinsatser.

Utskottet avstyrker motionerna. I en c-reservation tillstyrks motionerna
om förbud mot tobaksreklam.

Motionsyrkanden

Motion 1985/86:L217 av Margareta Andrén och Börje Stensson (båda fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utvärdering av
lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker genomförs.

Motion 1985/86:L226 av Kersti Johansson och Martin Olsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen
med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror att förbud mot
tobaksannonsering införs.

Motion 1985/86:L243 av Barbro Nilsson och Georg Andersson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om behovet av en översyn av effekterna av förbudet mot reklam
för alkoholhaltiga drycker.

Motion 1985/86:L256 av Margareta Winberg m. fl. (s, m, fp, c och vpk) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag bör
föreläggas riksdagen om lagändring innebärande att tobaksreklamen jämställs
med alkoholreklamen.

Motion 1985/86:L258 av Karin Israelsson och Gunhild Bolander (båda c) vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om begränsning
för marknadsföring av snabbvinsatser.

Motion 1985/86: L262 av Börje Stensson och Elver Jonsson (båda fp) vari
yrkas att riksdagen uttalar att tobaksreklam när det gäller reglerna för
marknadsföring bör jämställas med alkoholreklam.

1 Riksdagen 1985/86. 8sami. Nr 24

Gällande ordning m. m.

LU 1985/86:24

Lagstiftning

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror.

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker-dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl - och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl förbjuds, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannonser
för tobaksvaror skall sådan varningstext och innehållsdeklaration återges
som enligt lag (1975:1154) skall finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen
(MD). Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga
mot konsumenterna.

Marknadsföring av snabbvinsatser för hemtillverkning av vin omfattas inte
av alkoholreklamlagen. Något förbud mot eller inskränkning av annonseringen
av snabbvinsatser föreligger således inte. Däremot kan frågan
huruvida en viss marknadsföringsåtgärd beträffande snabbvinsatser är
otillbörlig och därför bör förbjudas prövas med tillämpning av marknadsföringslagen.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket (KOV) har i maj 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring
av dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling,
KOVFS, 1979/5-7). Med öl klass II förstås en maltdryck vars
alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent. I de båda övriga fallen
gäller riktlinjerna tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade
lagarna. En närmare redogörelse för riktlinjerna finns intagen i utskottets
betänkande LU 1985/86:13.

Beslut i marknadsdomstolen (MD)

I utskottets betänkande LU 1985/86:13 (s. 4-5) har tagits in en översikt över
MD:s beslut i ärenden om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror.
Till komplettering av denna översikt lämnas nedan en redogörelse för ett
beslut i februari 1986 av MD som rör marknadsföring av öl. Dessutom
redovisas ett beslut som avser marknadsföring av snabbvinsatser.

MD har i beslut MD 1986:3 förbjudit Pripps AB att i en annons för ölet
Dart (klass II) använda dels formuleringen ”Vågar du prova?”, dels en bild
föreställande en fylld ölsejdel som hålls av en hand och sträcks fram mot
läsaren. Bolaget har vidare förbjudits att i en annons för ölet Carlsberg (klass
II) använda en layout bestående nästan helt av en stor bild av fyra fyllda
ölglas med en ölflaska och en ölburk framför samt däröver rubriken ”Skål för
Danmark .. . och Carlsberg!” i mycket stor stil. Beträffande det sistnämnda
fallet gjorde MD bedömningen att det regelmässigt inte är godtagbart att i en
annons avbilda mer än ett fyllt ölglas. Slutligen har MD förbjudit bolaget att
vid marknadsföring av starköl till konsumenter använda kommersiell annons
i sådan periodisk skrift som ej tillhandahålls endast på försäljningsställen för
spritdrycker, vin eller starköl.

MD:s utslag rörande marknadsföring av snabbvinsatser (MD 1983:25)
hade följande bakgrund och innebörd. Ett företag som marknadsförde
snabbvinsatser, bl. a. genom direktreklam, hade på begäran av KOV gått
med på att inte sända ut sådan reklam till ungdomar under 20 år. Sedan
bolaget fortsatt som tidigare och KO därför fört frågan till MD slog
domstolen fast att det inte är tillåtet att marknadsföra snabbviner genom
direktreklam till ungdomar under 20 år.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor som rör alkohol- och tobaksreklam har tidigare med anledning av
motioner behandlats flera gånger av riksdagen. I lagutskottets betänkande
LU 1985/86:13 (s. 6-8) finns en redogörelse härför.

Senast riksdagen prövade sådana frågor var i december 1985. I det
ovannämnda av riksdagen godkända betänkandet konstaterade utskottet
beträffande tobaksreklamen att det inte torde råda några delade meningar
om att bruket av tobak medför betydande skadeverkningar och att det
följaktligen är angeläget att få till stånd en minskad konsumtion av tobak.
Statsmakterna hade också vidtagit olika informationsåtgärder vilka visat sig
ge icke obetydliga positiva effekter. Utskottet hänvisade vidare till att
riksdagen hade beslutat om ytterligare insatser på grundval av förslag i
proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården.
Enligt riksdagsbeslutet skulle bl. a. en intensifierad informationsverksamhet
genomföras åtföljt av särskilda uppföljningsåtgärder inriktade på att bedöma
effekten på rökvanor m. m. Det var enligt utskottets mening viktigt att de av
riksdagen sålunda beslutade åtgärderna snarast kom till stånd. I likhet med
vad utskottet tidigare uttalat framhöll utskottet särskilt vikten av en effektiv
information och utbildning inom skolans område.

Efter att ha diskuterat för- och nackdelar med ett annonsförbud konstaterade
utskottet sammanfattningsvis att ett sådant förbud skulle kunna få till
följd att den nuvarande måttfulla och kontrollerbara samt med varningstexter
och innehållsdeklaration försedda annonseringen ersattes av en ohämmad
och svårkontrollerbar marknadsföring i andra former. Samtidigt skulle
ett förbud kunna medföra nackdelar för den svenska industrin utan att
samtidigt en minskning av den totala tobakskonsumtionen uppnåddes. Med

LU 1985/86:24

hänsyn till de problem och risker som sålunda var förenade med ett
annonsförbud borde enligt utskottets uppfattning ett förbud tillgripas endast
om det inte visade sig möjligt att få till stånd en ytterligare begränsning av
annonseringen inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.

Utskottet hänvisade därefter till att KOV kallat socialstyrelsen, branschorganisationerna
m. fl. till ett sammanträde för att påbörja en revidering av
riktlinjerna i syfte att ytterligare skärpa kraven på marknadsföringen samt att
åstadkomma ökad klarhet och en enklare praktisk tillämpning av reglerna.
Även om utskottet hade förståelse för motionärens önskemål ansåg utskottet
mot bakgrund av det anförda att riksdagen inte då borde begära något förslag
till förbud mot annonsering av tobaksvaror utan att i stället KOV:s
riktlinjearbete borde avvaktas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena.
Utskottet förutsatte att KOV, om det skulle visa sig att
riktlinjearbetet inte gav något resultat, underrättade regeringen härom och
att regeringen i sådant fall på nytt övervägde om det fanns behov av en
ändring av tobaksreklamlagen.

När det gäller alkoholreklamen erinrade utskottet om att förbudet mot
tidningsannonsering för alkoholhaltiga drycker inte omfattade skrifter som
enbart tillhandahölls på försäljnings- eller utskänkningsställen. Utskottet
konstaterade emellertid att det inte var ovanligt att sådana specialtidningar
fanns utlagda på hotellrum eller andra hotellokaler, där försäljning av
alkoholdrycker inte förekom, eller på flygplan i inrikes trafik. Det var inte
heller ovanligt, påpekade utskottet vidare, att annonserna i tidningarna var
så utformade att de kunde antas strida mot kravet på särskild måttfullhet.

Med hänvisning till att KO hade för avsikt att påbörja en närmare
granskning av de aktuella tidningarna och deras spridning och att ingripa mot
marknadsföring som stred mot alkoholreklamlagen fanns det enligt utskottets
mening inte någon anledning att då göra någon sådan undersökning eller
utvärdering av alkoholreklamlagen som motionären begärt. Utskottet tilläde
i sammanhanget att det tryckfrihetsrättsliga skyddet syntes förhindra en
begränsning av den av motionärerna påtalade reklamen i form av vinkrönikor
m. m. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet bifall till
motionsyrkandet.

Två ledamöter (båda c) tillstyrkte i två reservationer bifall till motionsyrkandena
om förbud mot tobaksreklam samt om utvärdering av effekterna av
alkoholreklamlagen.

Frågan om en begränsning av marknadsföringen av snabbvinsatser har
också prövats av riksdagen hösten 1985 och då av skatteutskottet i samband
med behandlingen av motioner om bl. a. förbud mot försäljning av snabbvinsatser.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (SkU 1985/86:1 s. 17-18)
pekade skatteutskottet på att det efter MD:s ovannämnda avgörande (se s. 3
ovan) fanns möjligheter att ingripa mot olämplig marknadsföring när det
gäller direktreklam till ungdomar under 20 år. Utskottet ville också nämna
det från alkoholpolitisk synpunkt diskutabla förhållandet att reklam- och
marknadsföringsförbudet på alkoholområdet inte tillämpades i fråga om
snabbvinsatser m. m. Utskottet utgick från att problemen med snabbvinsatser
skulle komma att uppmärksammas, förutom av alkoholhandelsutredningen
(S 1984:02), också inom socialstyrelsen, KOV och det alkohol- och

LU 1985/86:24

narkotikapolitiska rådet. Med hänvisning till det anförda avstyrkte skatteutskottet
motionerna.

Motionsmotiveringar
Marknadsföring av tobaksvaror

Motionärerna i motion L226 (c) anser att den information och upplysning
som sker om tobakens skadeverkningar motverkas av reklamen för tobak.
Motionärerna hänvisar till att man i vårt land årligen lägger ned ca 30 milj. kr.
på tobaksreklam, och motionärerna konstaterar att syftet med reklamen
självfallet är att hålla uppe tobakskonsumtionen. Reklamen syftar enligt
motionärerna till dels att de som röker skall fortsätta att röka, dels att få nya
rökare, främst bland den unga generationen. Att det senare lyckats visas av
att det kommer till mer än 20 000 nya rökare årligen.

Motionärerna hänvisar vidare till att insikten om att tobaksannonseringen
har betydande effekter på tobakskonsumtionen har ökat under senare år.
Inbegripet Norge, Finland och Island har 21 länder förbjudit annonsering
medan ytterligare 25 länder har infört mer eller mindre långtgående
begränsningar i rätten att annonsera. Vissa internationella organisationer,
som WHO (Världshälsoorganisationen), har ansett att alla former av
marknadsföring av tobak bör förbjudas. I motionen påpekas också att
socialstyrelsen har klart tagit ställning för införande av ett annonsförbud.

Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna det vara angeläget med
ett annonsförbud, som kan bidra till att förhindra dels att samhällets
strävanden att minska tobaksbruket motverkas, dels att nya ungdomsgrupper
påverkas att bli rökare.

I motion L256 (s, m, fp, c, vpk) hävdas att reklamen för tobak främst riktar
sig till ungdomen. I reklamen framställs ofta cigarettrökningen som något
spännande och njutbart. I motionen framhålls att företrädare för tobaksbranschen
försöker få beslutsfattare att tro att reklamens syfte enbart är att ta
marknadsandelar ifrån andra företag inom branschen. Enligt motionärerna
syftar reklamen emellertid till att öka efterfrågan och skapa nya grupper av
rökare. Motionärerna framhåller att reklamfrågan inte handlar om friheten
för konsumenterna att välja bland flera tobaksvaror utan om den kommersiella
friheten för tobaksindustrin att tjäna pengar på att få människor att
köpa hälsovådliga produkter under falska förespeglingar. Motionärerna
hänvisar vidare till att tobaksreklamen är förbjuden i ett tjugotal länder och
att det, bortsett från tobaksbranschens inställning i saken, inte finns några
motiv för att tobaksreklamen skall vara tillåten i Sverige.

Motiveringen till yrkandet i motion L262 (fp) återfinns i motion 1985/
86:So459. I sistnämnda motion anförs att det mot bakgrund av de allvarliga
skadeeffekter som tobaksrökningen medför för den enskilde, för samhället i
stort och för vårdsektorn synes stötande för en bred opinion med förankring i
fackorgan och folkrörelser att tobaksreklam får förekomma så ogenerat som
den gör. Enligt motionärerna har inga väsentliga framsteg skett sedan 1979
då de nuvarande reglerna trädde i kraft. Motionärerna påpekar att en
majoritet av väljarna inom samtliga partier enligt Stiftelsen för opinionsun -

LU 1985/86:24

dersökningar är motståndare till tobaksreklam. I motionen förordas därför
att samma regler skall gälla för tobaksreklam som i dag gäller för alkoholreklam
i tidningar, på affischpelare och i form av annan utereklam.

Marknadsföring av alkoholdrycker

I motion L217 (fp) framhålls att det sedan 1979 gällande förbudet mot reklam
för alkohol kringgås på flera sätt. De ekonomiska intressenterna i alkoholhanteringen
har sökt sig nya vägar för att marknadsföra sina produkter.
Metoderna för marknadsföringen har också blivit alltmer sofistikerade.
Motionärerna pekar på att hotellkedjor, restauranger, flygbolag och andra
intressenter tillhandahåller specialtidningar med alkoholreklam även på
platser som inte utgör försäljningsställen i alkoholreklamlagens mening.
Motionärerna kritiserar också att det på en del tidningars textsidor i form av
vinkrönikor görs reklam för ett ökat vindrickande.

Motionärerna anser att det nu med flera års erfarenhet av effekterna av
lagstiftningen om alkoholreklam är angeläget med en utvärdering av
reklamförbudet för alkohol. Den av KO aviserade granskningen av facktidningar
som innehåller alkoholreklam är enligt motionärernas mening inte
tillräcklig. Motionärerna anser att en mer omfattande utvärdering bör göras
av hela marknadsföringen av alkoholdrycker. Vid utvärderingen bör t. ex.
uppmärksammas vilka positiva resultat alkoholreklamlagen har medfört,
vilka brister den innehåller och vilka åtgärder som bör vidtas för att
upprätthålla syftet med lagen, dvs. en begränsning av alkoholreklamen.

Även i motion L243 (s) framhålls att alkoholreklamlagens förbud mot
reklam för alkohol kringgås på flera sätt, bl. a. genom illustrationer med
alkoholreklam på t. ex. hotellmarkers, glas, askkoppar och tändsticksaskar.
Den fackpress som riksdagen undantog från reglerna för alkoholreklam har
enligt motionärerna utvecklats till att bli ett reklamorgan för alkohol.
Motionärerna konstaterar vidare att massmedia ökat textreklamen om
alkohol. Vinkrönikorna i dagspressen har enligt motionärerna uppenbart
inget annat syfte än att lära folk dricka och tycka om vin. Motionärerna anser
att flera års erfarenhet av tillämpningen av alkoholreklamlagen visat att
lagen i uppenbara fall inte följs och att därför åtgärder måste vidtas. Den
närmare granskning av marknadsföring av alkoholdrycker som KO skall göra
måste enligt motionärerna syfta till att reklamen för alkohol begränsas.

Marknadsföring av snabbvinsatser

Motiveringen till yrkandet i motion L258 (c) finns i motion 1985/86: Sk808.1
den sistnämnda motionen hävdas att hembränningen av alkohol ökar och att
detta är en logisk utveckling orsakad av marknadsföringen av s. k. snabbvinsatser,
essenser och aktivt kol. Enligt motionärerna visar beräkningar att ca
30 miljoner liter snabbvin tillverkas årligen i Sverige. Motionärerna påpekar
att snabbvinet är billigt, lättillgängligt och ger berusning och därför är
attraktivt för ungdomar. De kriterier för alkoholpolitiken som gäller i fråga
om öl, vin och sprit måste, framhåller motionärerna, också gälla beträffande
snabbvinerna.

LU 1985/86:24

Pågående arbete

Det tidigare aviserade arbetet med revidering av KOV:s riktlinjer för
marknadsföring av tobaksvaror har numera påbörjats. KOV räknar med att
riktlinjearbetet kan avslutas i juni 1986.

När det gäller marknadsföring av alkoholdrycker i de specialtidningar som
enbart får tillhandahållas på försäljningsställen har frågan om vad som avses
med försäljningsställe i alkoholreklamlagens mening utretts och övervägts
hos KO V/KO under hösten 1985. I en skrivelse den 19 december 1985 till
berörda parter har verkets uppfattning i frågan preciserats. Enligt verket får
specialtidningarna inte läggas ut i sådana hotellrum eller andra utrymmen
som inte omfattas av länsstyrelsens serveringstillstånd för alkoholdrycker.
Vidare måste de tidningar som hotellgäster tar med sig till rummen avlägsnas
innan rummen upplåts på nytt. Verket överlägger för närvarande med
berörda parter för att få klarlagt om de nya rutinerna kommer att följas. Kan
ej något sådant klarläggande uppnås, har KO för avsikt att väcka talan i
saken vid MD.

År 1984 tillkallades alkoholhandelsutredningen (S 1984:02) för att göra en
översyn av vissa regler inom alkohollagstiftningen. Till utredningen har av
socialministern för beaktande i utredningsarbetet överlämnats vissa från
enskilda organisationer inkomna skrivelser i vilka tas upp frågor som rör
bl. a. förbud mot försäljning av snabbvinsatser. I utredningens slutbetänkande
som väntas till sommaren 1986 kommer enligt vad utskottet inhämtat
marknadsföringen av snabbvinsatser o. d. att behandlas.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner om alkohol- och tobaksreklam
samt en motion om marknadsföring av snabbvinsatser.

Annonsering och annan reklam, som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter, regleras sedan den 1 juli 1979 genom
två lagar, en med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
(alkoholreklamlagen) och en med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror (tobaksreklamlagen). De båda lagarna har som grundregel att
särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av alkoholdrycker
och tobaksvaror. Reklamåtgärder och andra marknadsföringsåtgärder får
inte vara påträngande eller uppsökande och får inte uppmana till bruk av
varorna. Tidningsannonsering för spritdrycker, vin och starköl förbjuds
utom i fråga om skrifter som tillhandahålls bara på försäljningsställen. I
tidningsannonser för tobaksvaror skall sådan varningstext och innehållsdeklaration
återges som enligt en särskild lag från 1975 skall finnas på
tobaksförpackningarna.

Marknadsföring som strider mot de båda reklamlagarna skall bedömas
som otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen. Det ankommer således
ytterst på marknadsdomstolen (MD) att avgöra var gränserna går för tillåtlig
reklam.

Som närmare redovisats ovan (s. 2) har konsumentverket (KOV) efter
överläggningar med berörda branschorganisationer utfärdat riktlinjer för

LU 1985/86:24

marknadsföringen av dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II, dels LU 1985/86:24
ock tobaksvaror.

Marknadsföring av snabbvinsatser för hemtillverkning av vin omfattas inte
av alkoholreklamlagen. Något förbud mot eller inskränkning av annonseringen
av snabbvinsatser föreligger således inte. Liksom när det gäller andra
varor som tillhandahålls konsumenter kan emellertid marknadsföringsåtgärder
beträffande snabbvinsatser prövas enligt marknadsföringslagens bestämmelser
och därvid förbjudas. MD har sålunda också i ett fall beslutat att
marknadsföring av snabbvinsatser inte får ske genom direktreklam till
personer under 20 år.

Marknadsföring av tobaksvaror

I motion L226 (c) anförs att den information och upplysning som sker om
tobakens skadeverkningar motverkas av tobaksreklamen. Motionärerna
hävdar att tobaksreklamen syftar till dels att de som röker skall fortsätta att
röka, dels att nya rökare skall komma till främst bland den unga generationen.
Mot bakgrund härav anser motionärerna det angeläget att förbud införs
mot tobaksreklam. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till bestämmelser om förbud mot tobaksreklam. Även i motion L256
(s, m, fp, c, vpk) framhålls att tobaksreklamen syftar till att öka efterfrågan
och skapa nya grupper av rökare. Motionärerna hänvisar till att tobaksreklamen
är förbjuden i ett tjugotal länder och anser att det inte finns några motiv
för att tobaksreklamen skall vara tillåten i Sverige. I motionen yrkas med
stöd av det anförda att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring
innebärande att tobaksreklam jämställs med alkoholreklam. Ett yrkande
med samma syfte framställs i motion L262 (fp). Motionärerna i den motionen
anser det stötande att tobaksreklam får förekomma så ogenerat som den gör
med tanke på tobaksrökningens allvarliga skadeeffekter för den enskilde, för
vårdsektorn och för samhället i stort. Motionärerna pekar också på att enligt
en företagen opinionsundersökning är en majoritet av väljarna inom samtliga
riksdagspartier motståndare till tobaksreklam.

Utskottet erinrar om att frågan om förbud mot annonsering av tobaksvaror
under senare år prövats av riksdagen vid flera tillfällen med anledning av
motionsyrkanden om införande av ett annonsförbud (se s. 3 ovan). Senast
prövades frågan i december 1985 (se LU 1985/86:13). Utskottet ansåg då,
efter att ha utförligt övervägt för- och nackdelarna med ett annonsförbud, att
ett förbud mot tobaksannonsering borde tillgripas endast om det inte visade
sig möjligt att få till stånd en ytterligare begränsning av annonseringen inom
ramen för den nuvarande lagstiftningen. Utskottet hänvisade därefter till att
KOV kallat socialstyrelsen, branschorganisationerna m.fl. till ett sammanträde
för att påbörja en revidering av riktlinjerna i syfte att ytterligare skärpa
kraven på marknadsföringen samt att åstadkomma ökad klarhet och en
enklare praktisk tillämpning av reglerna. Även om utskottet hade förståelse
för motionärernas önskemål ansåg utskottet mot bakgrund av det anförda att
riksdagen inte då borde begära något förslag till förbud mot annonsering av
tobaksvaror utan att i stället KOV:s riktlinjearbete borde avvaktas. Utskottet
avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena. Utskottet förutsatte att

KOV, om det skulle visa sig att riktlinjearbetet inte gav något resultat,
underrättade regeringen härom och att regeringen i sådana fall på nytt
övervägde om det fanns behov av en ändring av tobaksreklamlagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har KOV:s riktlinjearbete påbörjats och det
beräknas vara avslutat i juni 1986. Någon anledning för riksdagen att nu
frångå sitt tidigare ställningstagande i saken finns därför inte. Med hänsyn till
frågans vikt vill utskottet än en gång stryka under att - om riktlinjearbetet
inte ger något resultat - KOV bör underrätta regeringen härom och att
regeringen då bör överväga om det finns behov av en ändring av tobaksreklamlagen.

På grund av det anförda anser utskottet att motionerna L226, L256 och
L262 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Marknadsföring av alkoholdrycker

I motion L217 (fp) framhålls att förbudet mot alkoholreklam i tidningsannonser
kringgås på flera sätt bl. a. genom att de som har ekonomiska
intressen i alkoholhanteringen söker sig nya vägar för att marknadsföra sina
produkter. Metoderna för marknadsföringen har också blivit alltmer sofistikerade.
Motionärerna pekar härvidlag på dels att specialtidningar med
alkoholreklam tillhandahålls även på platser som inte utgör försäljningsställen
i alkoholreklamlagens mening, dels att vissa tidningars textsidor i form av
vinkrönikor innebär reklam för ett ökat vindrickande. Motionärerna anser
att den av konsumentombudsmannen (KO) nyligen påbörjade granskningen
av specialtidningar som innehåller alkoholreklam inte är tillräcklig. Enligt
motionärernas mening bör en mer omfattande utvärdering göras av hela
marknadsföringen av alkoholdrycker, och motionärerna yrkar att riksdagen
hos regeringen begär att en sådan utvärdering genomförs. Även i motion
L243 (s) hävdas att alkoholreklamlagens förbud mot reklam för alkohol
kringgås på flera sätt och att massmedia ökat textreklamen om alkohol i form
av bl. a. vinkrönikor. Mot bakgrund härav anser motionärerna att en översyn
bör ske av effekterna av förbudet mot tidningsannonsering för spritdrycker,
vin och starköl. Syftet med översynen skall vara att reklamen för alkohol
begränsas. Motionärerna yrkar att det anförda skall ges regeringen till
känna.

I linje med vad utskottet uttalade i december 1985 (LU 1985/86:13) vid
behandling av motioner med samma syfte som de nu aktuella anser utskottet
att det är en rimlig ordning att annonsering för alkoholdrycker får ske på
ställen där sådana drycker försäljs vare sig det gäller Systembolagets affärer
eller restauranger. En förutsättning härför är dock att marknadsföringen är
måttlig. I vilken mån man vid spridandet av de av motionärerna påtalade
specialtidningarna följer gällande bestämmelser är emellertid tveksamt.
Hösten 1985 konstaterade utskottet sålunda att det inte var ovanligt att
sådana tidningar fanns utlagda på hotellrum eller andra hotellokaler, där
försäljning av alkoholdrycker inte förekom eller på flygplan i inrikes trafik.
Inte heller var det ovanligt att annonserna i tidningarna var så utformade att
de kunde antas strida mot kravet på särskild måttfullhet.

Mot denna bakgrund har utskottet nu liksom då frågan senast prövades

LU 1985/86:24

förståelse för motionärernas yrkande. När det gäller sådan reklam som sker
i form av vinkrönikor m. m. vill utskottet emellertid framhålla att det rättsliga
skyddet för tryckfriheten inte medger en begränsning av reklamen.

I fråga om annonseringen i specialtidningar hänvisade utskottet vid
riksdagsbehandlingen 1985 till att KO enligt inhämtade uppgifter hade för
avsikt att påbörja en närmare granskning av dessa tidningar och deras
spridning samt att ingripa mot marknadsföring som strider mot alkoholreklamlagen.
Med hänsyn härtill fanns det enligt utskottet då inte någon
anledning att göra någon sådan undersökning eller utvärdering av alkoholreklamlagen
som begärdes i motionerna.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 7) har KO:s granskningsarbete
numera avslutats. I en skrivelse till berörda parter har KOV/KO preciserat
sin uppfattning i fråga om vad som avses med försäljningsställe i alkoholreklamlagens
mening och framfört sina åsikter om hur specialtidningar bör
tillhandahållas inom hotellutrymmen. Enligt vad utskottet inhämtat är det
ännu inte klarlagt huruvida KOV:s uppfattning kommer att accepteras av
parterna. Förhandlingar i frågan pågår dock för närvarande. Kan något
klarläggande ej erhållas har KO för avsikt att föra upp frågan om
tillhandahållandet av specialtidningar till prövning i MD. Enligt utskottets
mening bör resultatet av KO:s åtgärder avvaktas innan slutlig ställning tas till
frågan om en undersökning eller utvärdering av alkoholreklamlagen bör
göras.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L217 och L243.

Marknadsföring av snabbvinsatser

I motion L258 (c) framhålls att hembränning av alkohol ökar och att detta är
en logisk utveckling orsakad av marknadsföringen av bl. a. snabbvinsatser.
Motionärerna påpekar att snabbvinet är billigt, lättillgängligt och ger
berusning och därför är attraktivt för ungdomar. Enligt motionärerna måste
de kriterier för alkoholpolitiken som gäller i fråga om öl, vin och sprit också
gälla beträffande snabbvinerna. I motionen yrkas med hänvisning till det
anförda att frågan om begränsning av marknadsföring av snabbvinsatser
utreds.

Utskottet erinrar om att skatteutskottet hösten 1985 behandlade motioner
vari framfördes önskemål om bl. a. en begränsning av marknadsföringen av
snabbvinsatser. I sitt av riksdagen godkända betänkande (SkU 1985/86:1)
avstyrkte skatteutskottet motionerna och pekade därvid bl. a. på den ovan
redovisade (se s. 3) möjligheten att ingripa mot otillbörlig marknadsföring
när det gällde direktreklam till ungdomar under 20 år. Utskottet nämnde
också det från alkoholpolitisk synpunkt diskutabla förhållandet att reklamoch
marknadsföringsförbudet på alkoholområdet inte tillämpas i fråga om
snabbvinsatser m.m. Skatteutskottet utgick från att problemen skulle
komma att uppmärksammas, förutom av alkoholhandelsutredningen
(S 1984:02), också inom socialstyrelsen, KOV och det alkohol- och narkotikapolitiska
rådet.

Enligt vad lagutskottet nu inhämtat kommer alkoholhandelsutredningen

LU 1985/86:24

att ta upp frågan om marknadsföring av snabbvinsatser. Utredningen
beräknas slutföra sitt arbete vid halvårsskiftet 1986. Med hänsyn härtill anser
utskottet att något uttalande från riksdagens sida inte är påkallat, och
utskottet avstyrker alltså bifall till motion L258.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L226, 1985/86:L256 och
1985/86 :L262,

2. beträffande marknadsföring av alkoholdrycker

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L217 och 1985/86:L243,

3. beträffande marknadsföring av snabbvinsatser
att riksdagen avslår motion 1985/86:L258.

Stockholm den 3 april 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic
Grönvall (m). Gunnar Thollander (s), Berit Löfstedt (s), Hans Rosengren
(s), Ewy Möller (m) och Kersti Johansson (c).

Reservation

Marknadsföring av tobaksvaror (mom. 1)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Utskottet
erinrar” och slutar på s. 9 med ”vidare åtgärd” bort ha följande lydelse:

Enligt riksdagsbeslut år 1985 (se SoU 1984/85:28) skall en intensifierad
informationsverksamhet genomföras i syfte att få till stånd en minskad
konsumtion av tobak. De närmare formerna för denna verksamhet skall
övervägas av regeringen.

Enligt utskottets mening ter det sig något besynnerligt att man å ena sidan
skall göra en betydande ekonomisk satsning på bl. a. upplysning och
information i syfte att begränsa tobakskonsumtionen medan man å andra
sidan tillåter en annonsering av tobaksvaror, som inte kan ha annat ändamål
än att öka tobakskonsumtionen. Som framhålls i motion L226 är det
betydande belopp som satsas på reklamen, för närvarande ca 30 milj. kr.
årligen. Självfallet skulle tobaksproducenterna inte lägga ned sådana kostnader
på reklam om man inte räknade med att härigenom kunna öka sin

LU 1985/86:24

omsättning. Årligen tillkommer också mer än 20 000 rökare tillhörande
främst den unga generationen. Enligt utskottets uppfattning urholkar en
fortsatt tobaksannonsering trovärdigheten i de informationsinsatser som
görs mot rökningen. En fortsatt tobaksannonsering främjar enligt utskottets
mening också hos de unga en uppfattning av att rökning är accepterat och
t. o. m. ”riktigt”.

Insikten om att tobaksannonseringen har betydande effekter på tobakskonsumtionen
har ökat under senare år. Inbegripet Norge, Finland och
Island har 21 nationer helt och hållet förbjudit annonsering medan ytterligare
25 länder infört mer eller mindre långtgående begränsningar i rätten att
annonsera. Internationella organisationer som WHO (Världshälsoorganisationen),
Internationella cancerunionen och Konsumentorganisationernas
internationella förbund har ansett att alla former av marknadsföring av tobak
bör förbjudas. Brittiska läkarsällskapet inledde år 1984 en kampanj för att få
stopp på tobaksreklamen i Storbritannien. I en detaljerad broschyr har
läkarsällskapet gett ut en faktasammanställning om cigarettreklamen och
dess inverkan på tobaksrökningen.

Utskottet vill vidare peka på att det svenska folkets uppfattning om
tobaksreklamen är klart negativ. Vid en av Stiftelsen för opinionsanalyser år
1983 gjord undersökning om tobaksreklamen visade det sig att på frågan
”Instämmer Ni eller instämmer Ni inte i att man bör förbjuda tobaksreklam
så som man förbjudit spritreklamen” svarade en klar majoritet av sympatisörer
hos samtliga riksdagspartier ”instämmer”. Vid en indelning av de
svarande i grupper med olika tobaksvanor framkom att även en majoritet av
dem som uppgav sig använda tobak mer än genomsnittet svarade ”instämmer”.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av tobakskonsumtionens
betydande hälsorisker och då inte endast för de rökande utan även för andra
personer (s. k. passiva rökare) anser utskottet att starka skäl talar för ett
införande av ett annonsförbud i fråga om tobaksvaror, motsvarande det
förbud som finns mot annonsering av alkoholdrycker.

Även om ett annonsförbud när det gäller tobak kan föra med sig vissa
problem jämfört med motsvarande förbud i fråga om alkoholdrycker, anser
utskottet mot bakgrund av det anförda att skälen för ett annonsförbud klart
överväger skälen emot, varför riksdagen nu bör hos regeringen begära
förslag till ett annonsförbud. Det förhållandet att KOV påbörjat en
revidering av riktlinjerna i fråga om tobaksreklamen föranleder inte
utskottet till annat bedömande. Även om en sådan översyn av riktlinjerna
leder till en skärpning av tobaksreklamen, kvarstår likväl annonseringen som
sådan.

På anförda skäl förordar utskottet att riksdagen med bifall till motionerna
L226, L256 och L262 begär att regeringen lägger fram ett förslag till
bestämmelser om förbud mot annonsering av tobak.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:L226, 1985/86:L256
och 1985/86:L262 hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

LU 1985/86:24

lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror
(tobaksreklamlagen) att förbud mot tobaksannonsering införs.

Särskilt yttrande

Marknadsföring av alkoholdrycker (mom. 2)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c). Bengt Harding Olson (fp) och Kersti
Johansson (c) anför:

Som utskottet redovisar är det ännu inte klarlagt huruvida KOV:s uppfattning
när det gäller vissa marknadsföringsåtgärder beträffande specialtidningar
kommer att godtas av berörda näringslivsföreträdare. Kan något klarläggande
ej erhållas, avser KO att föra upp frågan om tillhandahållandet av
specialtidningar till prövning i MD. Vi anser i likhet med utskottsmajoriteten
att resultatet av KO:s åtgärder bör avvaktas innan slutlig ställning tas till
frågan om en undersökning eller utvärdering av alkoholreklamlagen bör
göras. Vi önskar dock tillägga följande. Skulle det visa sig att det inte är
möjligt för KO att med stöd av alkoholreklamlagen ingripa mot de här
aktuella marknadsföringsåtgärderna beträffande specialtidningar förutsätter
vi att KOV uppmärksammar regeringen på förhållandet.

LU 1985/86:24



' i~.v	'■"i.

jL&

. ■ :

gotab Stockholm 1986 10558