om marknadsföring av alkoholdrycker och tobak (Betänkande 1985/86:LU13 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1985/86:13

om marknadsföring av alkoholdrycker och tobak

LU
1985/86:13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en fempartimotion och en c-motion om
förbud mot tobaksreklam och en fempartimotion vari begärs en översyn av
effekterna av gällande lagstiftning om marknadsföring av alkoholdrycker och
tobak.

Utskottet har inhämtat synpunkter på frågan om förbud mot tobaksreklam
från företrädare för finansdepartementet, socialstyrelsen, konsumentverket,
Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar (NTS),
Svenska Tobaksbranschföreningen, Svenska Tobaks AB och föreningen
Visir (Vi som inte röker). Vidare har utskottet vid besök på Systembolaget
fått upplysningar om alkoholreklamen. Till utskottet har inkommit en
skrivelse från Stiftelsen Håll Sverige rent.

Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena om förbud mot tobaksreklam
under hänvisning till att konsumentverket i januari 1986 skall påbörja
en revidering av de nuvarande riktlinjerna om tobaksreklam. Utskottet
avstyrker också motionen om alkoholreklam.

Utskottets c-ledamöter tillstyrker i två reservationer bifall till motionsyrkandena.

Motionerna

Motion 1984/85:1252 av Tyra Johansson m. fl. (s, c, fp, m, vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om behovet av en översyn av effekterna av förbudet mot reklam
för alkohol och tobak.

Motion 1984/85:1667 av Kersti Johansson och Martin Olsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till bestämmelser om
annonsförbud för tobaksvaror enligt samma grunder som gäller för alkoholdrycker.

Motion 1984/85:3148 av Margareta Winberg m. fl. (s, c, fp, m, vpk) vari såvitt
nu är i fråga yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande tobaksreklam.

Yrkandena 1-3 i motionen har behandlats av socialutskottet i betänkandet
SoU 1984/85:28.

1 Riksdagen 1985/86.8sami. Nr 13

Gällande ordning m. m.

LU 1985/86:13

Lagstiftning

Annonsering och annan reklam som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom
lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror.

De båda lagarna har som grundregel att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av alkoholdrycker - dvs. spritdrycker, vin, starköl och
öl - och tobaksvaror. Detta krav motiveras med hänvisning till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av alkohol och tobak. Reklamåtgärder och
andra marknadsföringsåtgärder får inte vara påträngande eller uppsökande
och får inte uppmana till bruk av varorna. Tidningsannonsering för
spritdrycker, vin och starköl förbjuds, utom i fråga om skrifter som
tillhandahålls bara på försäljnings- och utskänkningsställen. I tidningsannonser
för tobaksvaror skall sådan varningstext och innehållsdeklaration återges
som enligt lag (1975:1154) skall finnas på varuförpackningarna.

De två lagarna anknyter till marknadsföringslagen (1975:1418). Tillämpningen
skall alltså handhas av konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen
(MD). Handlingar som strider mot de nyss berörda föreskrifterna
skall vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörliga
mot konsumenterna.

Flera länder bl. a. Finland, Norge och Island har som led i arbetet för en
minskning av tobaksbruket infört bestämmelser som innebär förbud mot
tobaksannonsering.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket (KOV) har i maj 1979 utfärdat riktlinjer för marknadsföring
av dels spritdrycker, vin och starköl, dels öl klass II (med viss regel också
beträffande lättöl), dels tobaksvaror (Konsumentverkets författningssamling,
KOVFS, 1979/5-7). Med öl klass II förstås en maltdryck vars
alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8 viktprocent. I de båda övriga fallen
gäller riktlinjerna tillämpning av de två i föregående avsnitt redovisade
lagarna.

Riktlinjerna beträffande spritdrycker, vin och starköl omfattar inte reklam
som anger endast säljställes namn, adress eller öppettider eller, utan att
nämna varumärke, anger vilket slag av alkoholdryck som saluhålls (t. ex.
”vinrättigheter”). De omfattar inte heller sådan marknadsföring av restaurangtjänster
som endast i obetydlig omfattning innehåller uppgift om
alkoholdryck. Riktlinjerna beträffande tobaksvaror innehåller motsvarande
undantag för uppgifter om säljstället. Med tobaksvara förstås enligt dessa
riktlinjer en produkt som till någon del innehåller tobak, såsom cigaretter,
cigarrer, piptobak, snus eller tuggtobak.

I anslutning till lagarnas föreskrift om särskild måttfullhet vid marknadsföring
av de berörda produkterna anges i riktlinjerna att övertalande eller
särskilt aktiv marknadsföring inte får förekomma. Särskild måttfullhet skall

anses iakttagen när reglerna i riktlinjerna följs. Kravet på måttfullhet gäller
all marknadsföring i val av reklammedel (reklambärare) reklamens innehåll
och utformning samt särskilda marknadsföringsmetoder (säljfrämjande
åtgärder). Kravet gäller således bl. a. presentation av pris samt utformning av
bild och text på förpackning.

Utöver grundregeln om måttfullhet anger riktlinjerna restriktioner i fråga
om annonser och övriga reklambärare, i fråga om lokaler för reklamåtgärder
och i fråga om marknadsföringens innehåll och utformning.

De båda lagarnas bestämmelser om annonsering gäller inte, påpekas det,
annons i sådan facktidskrift som vänder sig huvudsakligen till näringsidkare i
deras egenskap av tillverkare eller distributörer av de berörda varorna.
Annons för öl klass II eller tobaksvaror får inte förekomma i veckotidning
eller annan publikation som riktar sig främst till ungdom under 20 år och inte
heller på idrottssida i dagspress eller i idrotts- eller sporttidning. Annons i
periodisk skrift eller annan jämförbar skrift får inte överstiga en yta av
sammanlagt en halv sida i dagspress av normalt morgontidningsformat eller
en hel sida i dagspress av normalt kvällstidningsformat eller en hel sida i
populärpress och andra publikationer. I fråga om öl klass II skall vid
bedömning av om särskild måttfullhet iakttagits hänsyn tas inte bara till
annonsformatet utan även till antalet annonsinföranden.

När det gäller övriga reklambärare föreskriver riktlinjerna att vid marknadsföring
inte får användas

a) direktreklam (t. ex. brevlådereklam) eller annan reklambärare som
bygger på direkt hänvändelse till konsument,

b) utomhusreklam, exempelvis reklam på eller vid allmän plats, i eller på
allmänt trafikmedel, i vänthall eller liknande, vid allmän idrottsplats eller
annan allmän arena, inbegripet reklam vid sportevenemang som är öppet för
allmänheten,

c) reklamfilm, högtalarreklam, stillbildsreklam på biografer och teatrar,
videogram eller reklam i liknande former.

Sedvanlig brevlådereklam från detaljhandel omfattande ett flertal varor
får dock på vissa villkor innehålla uppgifter om öl klass II. På distributionsfordon
för sådana varor som regleringen gäller får finnas firma eller
varunamn, på transportmedel för öl klass II dessutom varumärke och
avbildning av förpackning. I anslutning till säljställe för öl klass II får man
anbringa utomhusreklam, under förutsättning att den är särskilt måttfull.

Reklam får enligt riktlinjerna inte förekomma inom sjukhus eller annan
vårdinrättning, inom ^bildningsanstalt eller i lokal som huvudsakligen är
avsedd för eller besökt av ungdom under 20 år.

Om text och bild i reklam för öl klass II föreskrivs att framställningen skall
vara saklig och att tyngdpunkten i framställningen skall ligga på själva varan.
Som saklig uppgift anses inte personligt uttalande (intygsreklam) eller
påtagligt värdeomdöme. Framställningen får inte göras sådan att den kan
antas vädja till ungdom. Framställning i bild får inte omfatta annat än enstaka
flaskor eller burkar samt varumärke eller därmed jämförligt kännetecken.
Bild av människa eller sport- eller naturmiljö får inte användas. Det skall
tydligt framgå att reklamen avser öl klass II, så att den inte felaktigt kan
uppfattas som reklam för starköl. På samma sätt skall vid marknadsföring av

LU 1985/86:13

1 * Riksdagen 1985186.8sami. Nr 13

lättöl till konsumenter klart och tydligt framgå att marknadsföringen avser
lättöl, så att den inte felaktigt kan uppfattas som marknadsföring av öl klass II
eller starköl.

I lokal där spritdrycker, vin eller starköl resp. öl klass II får säljas (t. ex.
butik, restaurang eller säljställe på terminal för internationell trafik) eller i
direkt anslutning till sådan lokal (t. ex. skyltfönster) får reklam finnas under
förutsättning att den inte strider mot reglerna i riktlinjerna.

I fråga om säljfrämjande åtgärder föreskrivs att marknadsföring inte får
ske med hjälp av

a) utdelning av varuprov eller avsmakning,

b) utdelning av present, t. ex. glas, bricka eller liknande vara (beträffande
spritdrycker etc. ytterligare exemplifierad med korkskruv och droppkork)
vars värde inte är helt obetydligt.

c) pristävling,

d) rabattmärkeserbjudande eller därmed jämförligt erbjudande.

När det gäller spritdrycker etc. förbjuds också kombinationserbjudande,
dvs. erbjudande att vid köp av en vara förvärva även en annan vara.
Kombinationserbjudande med alkoholdryck får dock förekomma, om
drycken utgör del av måltid och alkoholfritt alternativ samtidigt erbjuds.

Beslut i marknadsdomstolen (MD) efter den 1 juli 1979

Om tobaksreklam

1980:4 MD förbjöd Philip Morris AB

att gratis dela ut varuprov till
annan än den som köper tobaksvaror.

1980:7 MD fällde en tobaksannons

som inte innehöll föreskriven
varningstext och innehållsdeklaration.

1980:23 MD förbjöd Philip Morris AB

att använda vissa värdeomdömen
i tobaksannons, avbilda
mer än ett cigarettpaket
och använda rubriken ”Det
stora smaklyftet” med framträdande
och slående layout.

1983:9 MD tillät tobaksreklam på

plastkassar och uttalade att
sådana kassar inte var att betrakta
som otillåten utomhusreklam.

1984:23 MD förbjöd Svenska Tobaks

AB att vid lansering av cigaretten
Denver erbjuda deltagande
i en ”marknadsunder -

Anm.

Strängare krav än
KOVFS riktlinjer.

Precisering av riktlinjerna.

LU 1985/86:13

sökning”. Ett i annonsen intaget
erbjudande om ett extra
paket cigaretter ansågs utgöra
en del av reklambudskapet.

1985:29 MD förbjöd Svenska Tobaks Precisering av riktlin AB

att i annonser för tobaks- jerna,
varor använda viss rubriklayout,
avbilda mer än en förpackning
samt använda texterna
”Damma av dina pipor
och prova” (piptobak),

”Mums för män” (cigaretter),

”Nu blåser det nya vindar”

(snus) m. fl.

Om sprit, vin och starköl

1980:18 MD förbjöd en vinagent att

göra reklam för Grants
Whisky i annons för bl. a.
dricksglas.

1982:4 MD förbjöd ett danskt före tag

resp. Skåneposten att göra
reklam i periodisk skrift för
alkoholdrycker resp. medverka
till sådan reklam.

1983:6 MD utfärdade förbud mot en

tidning att göra reklam för
danska butiker som säljer vin
och därvid framhäva butikens
namn där ordet ”vin” ingick.

2/85 Prövning pågår av annons av Beslut väntas i början

Pripps AB för starköl i perio- av 1986.

disk skrift (jämför öl klass II
nedan, 2/85).

Om öl klass II

1981:1 MD förbjöd Pripps AB att i

annons för öl klass II använda
formuleringen ”Sätt lite guldkant
på tillvaron”.

2/85 Prövning pågår av annonser Beslut väntas i början

av Pripps AB för ölet Dart av 1986.

resp. Carlsberg (jämför starköl
ovan, 2/85).

LU 1985/86:13

Tidigare riksdagsbehandling

LU1985/86:13

Med anledning av propositionen med förslag till de båda marknadsföringslagarna
rörande alkoholdrycker och tobak väcktes motioner med yrkanden om
att även annonsering för öl och för tobaksvaror skulle förbjudas.

Näringsutskottet ansåg i sitt av riksdagen godkända betänkande (NU
1978/79:1) att av maltdryckerna endast starköl borde omfattas av annonsförbudet.
Riksdagen borde dock vara beredd att utan dröjsmål ompröva sitt
ställningstagande i fall den grundläggande regeln om måttfullhet vid
ölannonsering inte skulle visa sig vara tillräcklig för att åstadkomma en
önskvärd begränsning av marknadsföringen av öl.

När det gällde frågan om ett förbud mot annonsering för tobaksvaror
anförde näringsutskottet följande:

Den föreslagna bestämmelsen om särskild måttfullhet vid marknadsföring av
tobaksvaror innebär en välmotiverad skärpning jämfört med de i och för sig
restriktiva regler som finns redan nu, i branschöverenskommelsen om
tobaksreklam. Utskottet vill inte bestrida att de argument som anförs mot att
man tar steget till ett fullständigt förbud mot tobaksreklam delvis har
begränsad räckvidd. Vid en samlad bedömning finnér utskottet emellertid att
övervägande skäl talar för att regleringen av marknadsföringen inom
tobaksbranschen inte görs hårdare än vad som förslås i propositionen.
Berörda myndigheter bör givetvis följa utvecklingen och efter hand söka
utvärdera den nya ordningen.

År 1979 väcktes åter motioner om annonsförbud för öl och tobaksvaror. De
avstyrktes av näringsutskottet (NU 1978/79:19), som - i februari 1979 -anförde att riksdagen borde stå fast vid det beslut beträffande ölannonsering
och tobaksannonsering som den med stor majoritet hade fattat ett par
månader tidigare. Utskottet upprepade sitt uttalande vid behandlingen av
propositionen att kommande erfarenheter av den nya lagstiftningens verkningar
fick ge vid handen om det fanns skäl att ompröva lagstiftningen och
skärpa marknadsföringsbestämmelsema än mer. Utskottet var denna gång
enhälligt. I ett särskilt yttrande uttalade två ledamöter (s, fp) sympatier för
att annonsering för öl skulle förbjudas. Ett motsvarande yttrande beträffande
reklam för tobaksvaror avgavs av dessa båda och ytterligare två ledamöter
(s, c).

Hösten 1980 avslog riksdagen en motion enligt vilken annonsförbud borde
gälla även för öl och tobaksvaror samt en motion enligt vilken alla former av
alkoholreklam borde bli förbjudna. Näringsutskottet (NU 1980/81:7) hänvisade
enhälligt till sina uttalanden åren 1978 och 1979 att kommande
erfarenheter av den nya lagstiftningens verkan fick ge vid handen om det
fanns skäl att ompröva lagstiftningen och skärpa marknadsföringsbestämmelserna
än mer. Detta omdöme ter sig befogat även nu, sade utskottet och
tilläde:

De nya lagarna och de därtill anslutna riktlinjerna har, såvitt utskottet kan
bedöma, haft en avsevärd sanerande effekt på reklamen för alkoholdrycker
och tobaksvaror. Liksom hittills bör det få ankomma på berörda myndigheter
att följa utvecklingen och, om de finner det erforderligt, ta initiativ till
ytterligare åtgärder. Vad här sagts gäller både annonsering och övriga
reklamformer.

I mars 1983 prövade riksdagen (NU 1982/83:23) ånyo frågan om alkohol- och
tobaksreklam med anledning av motionsyrkanden om utvärdering av
lagstiftningen om förbud mot reklam för alkoholdrycker, om skärpta
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker samt om förbud mot
reklam för tobaksvaror. När det gällde frågan om alkoholreklamen hänvisade
näringsutskottet till sitt ovan redovisade uttalande hösten 1980 samt
tilläde att den gällande regleringen alltjämt var tämligen ny. Att den fått
påtaglig verkan fann utskottet bestyrkt av marknadsdomstolens och KO:s
praxis. Mot bakgrund härav föreslog utskottet ingen särskild åtgärd från
riksdagens sida utan hemställde att motionsyrkandena om marknadsföring
av alkoholdrycker skulle avslås.

I fråga om förbud mot tobaksreklam hänvisade näringsutskottet till att
tobakskommittén år 1981 lagt fram ett förslag till förbud mot tobaksannonsering
men att regeringen i juni 1982 lagt kommitténs förslag i denna del till
handlingarna. Vidare hänvisade näringsutskottet till att socialutskottet i ett
infordrat yttrande enhälligt avstyrkte motionen. Socialutskottet erinrade om
att riksdagen då nyligen hade gjort en framställning till regeringen om ett
åtgärdsprogram mot tobaksbruket. I det ansvar för utvecklingen på området
som riksdagen hade lagt på regeringen ingick, menade socialutskottet, att
bevaka i vad mån en skärpt lagstiftning om marknadsföringen av tobaksvaror
är påkallad. Något ytterligare initiativ på området fann socialutskottet därför
inte erforderligt. Näringsutskottet instämde i vad socialutskottet hade anfört
och upprepade sitt uttalande från år 1980 om att berörda myndigheter bör
följa hur marknadsföringen av tobaksvaror utvecklas och om de så finner
erforderligt ta initiativ till ytterligare åtgärder från statens sida. Med det
anförda avstyrkte näringsutskottet motionen. Riksdagen biföll utskottets
hemställan både när det gällde marknadsföringen av alkoholdrycker och
marknadsföringen av tobaksvaror.

En ledamot (vpk) ansåg att riksdagen med anledning av motionen borde
uttala att regeringen snarast skulle lägga fram förslag till sådan skärpning av
reglerna för marknadsföring av tobaksvaror att reglerna blir desamma som
gäller för marknadsföring av alkoholdrycker.

Frågan om ett förbud mot annonsering av öl och tobaksvaror prövades med
anledning av motioner ånyo våren 1984 och denna gång av lagutskottet (LU
1983/84:27).

När det gällde tobaksreklamen konstaterade utskottet till en början att
tobakskonsumtionen under senare år sjunkit avsevärt och att andelen rökare
i befolkningen minskat kraftigt. De åtgärder som statsmakterna vidtagit hade
således haft en betydande positiv effekt. Enligt utskottets mening var det
viktigt att det förebyggande arbetet fortsatte med bl. a. olika informationsåtgärder
rörande tobakens skadeverkningar. Särskilt angeläget tedde sig
ansträngningarna att få till stånd en effektiv information och utbildning inom
skolans område. En betydelsefull insats borde vidare enligt utskottets
mening kunna göras av den samordningsgrupp för tobaksfrågor som
socialstyrelsen hade tillsatt hösten 1983 i syfte att få till stånd ett förbättrat
samarbete mellan olika berörda myndigheter och organisationer när det
gäller tobaksfrågorna.

LU 1985/86:13

Utskottet hänvisade vidare till tidigare riksdagsuttalanden och erinrade
om att socialstyrelsen i en skrivelse till regeringen i januari 1984 efter samråd
med företrädare för ett antal berörda myndigheter och organisationer, bl. a.
konsumentverket, hemställt att förbud infördes mot tobaksannonsering.
Socialstyrelsen ansåg i skrivelsen att omfattningen och utformningen av
tobaksreklamen blivit sådan att en skärpning av lagstiftningen var nödvändig.
Socialstyrelsen konstaterade vidare att 1978 års lagstiftning inte inneburit
någon egentlig förbättring av KO:s möjligheter att ingripa mot tobaksreklamen.
Den främsta effekten av lagstiftningen var att varningstexten och
innehållsdeklaration blivit obligatoriska i annonserna. Men på det kommersiella
budskapet, färg-, bild- och texturval i annonserna hade lagen enligt
socialstyrelsen inte haft något inflytande.

Lagutskottet ansåg att regeringens ställningstagande till socialstyrelsens
skrivelse inte borde föregripas genom uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena. Utskottet avstyrkte
också bifall till motionsyrkandet om förbud mot ölreklam, enär något behov
av en skärpning av lagstiftningen om ölreklam inte hade påvisats. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

Tre ledamöter (två c och en vpk) ansåg i en reservation till betänkandet att
regeringen snarast borde förelägga riksdagen ett förslag till förbud mot
tobaksannonsering.

Proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer för
hälso- och sjukvården

I propositionen behandlas bl. a. olika åtgärder mot tobaksbruket. Föredragande
statsrådet Sigurdsen tar i samband därmed även upp frågan om
marknadsföringen av tobaksvaror. Hon hänvisar inledningsvis till gällande
ordning och till socialstyrelsens i det föregående omnämnda skrivelse. Hon
erinrar vidare om att till grund för 1978 års lag om marknadsföring av
tobaksvaror ligger två huvudprinciper. Den ena är att de stora grupper av
befolkningen som använder tobak måste i ändamålsenliga former få tillgång
till relevant produktinformation. Den andra är att man med hänsyn till
hälsoriskerna bör kräva stark begränsning och stark återhållsamhet. Ställningstagandet
år 1978 innebar att reklam måste i viss omfattning få
förekomma på förpackningar samt i butiksmiljö och i annonser.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet och efter hänvisning till
KOV:s riktlinjer och MD:s ovan redovisade avgöranden framhåller statsrådet
Sigurdsen att regeln om särskild måttfullhet inte fått sitt innehåll statiskt
låst. Tvärtom uttalades i förarbetena till 1978 års lag att vid bedömningen av
vad som är särskilt måttfullt nya kunskaper om hälsorisker och ändrade
värderingar i samhället alltid kan beaktas. Motsvarande gäller även beträffande
kunskaper om marknadsföringens verkningar.

Statsrådet anför vidare följande.

Av det anförda framgår att lagens möjligheter alls inte kan anses uttömda.
Tvärtom är den uppbyggd för att inom sina yttersta ramar medge en sakligt
grundad restriktivare inställning. Den är alltså anpassbar till utvecklingen.

LU1985/86:13

Detta bekräftas av att konsumentverket under hand upplyst att verket, i
överläggningar med berörda intressenter, kommer att arbeta för skärpta
riktlinjer. Jag anser detta vara ett angeläget initiativ som bör kunna leda till
att annonseringen får ändrad karaktär. Jag vill också erinra om att det är
påtagliga problem förenade med ett annonsförbud beträffande en vara som
produceras och distribueras fritt. Eftersom man alltså bör kunna nå längre
med 1978 års lag och då konsumentverket nu tar upp arbete med en
skärpning av riktlinjerna, finner jag inte anledning att i detta läge gå in
närmare på frågan om förbud mot tobaksannonser.

Jag förordar alltså att tobaksreklamen så långt som möjligt begränsas med
stöd av nuvarande lagstiftning. Jag erinrar om att denna, av hänsyn till
hälsoriskerna, ställer krav på stark begränsning och stark återhållsamhet vid
marknadsföringen.

Propositionen har behandlats av socialutskottet i betänkandet SoU
1984/85:28. Statsrådets ovannämnda uttalanden om marknadsföringen av
tobaksvaror har inte kommenterats i betänkandet.

Motionsmotiveringar
Motion 1252

I motionen framhålls att de ekonomiska intressenterna i alkoholhanteringen
sedan 1979 sökt sig nya vägar för att marknadsföra sina produkter. Den
fackpress som riksdagen undantog från reglerna för alkoholreklam har enligt
motionärerna utvecklats till att bli populärpress. Hotellkedjor, restauranger,
flygbolag och andra intressenter har satsat kraftigt på att ge dessa tidningar
en ökad spridning. Motionärerna konstaterar vidare att massmedia och i
synnerhet dagspressen ökat textreklamen om alkohol. Mest iögonfallande är
alla vinkrönikörer som medverkar i tidningar och TV. Motionärerna anser
det också uppenbart att de s. k. vin- och spritagentema intensifierat sin
marknadsföring genom demonstrationer, vinprovningar och andra säljfrämjande
aktiviteter. Även statliga Vin- & Spritcentralen har enligt motionärerna
aktiverat sin marknadsföring bl. a. genom annonser i hotellens gratistidningar.

Motionärerna anser att det nu med sex års erfarenhet av effekterna av
lagstiftningen om alkohol- och tobaksreklam är angeläget med en översyn.
Den bör omfatta kringgående av lagstiftningen genom annonsering i
branschtidningar. Vin- & Spritcentralen bör vidare ges klara direktiv som
reglerar monopolföretagets säljfrämj ande verksamhet. Slutligen bör vin- och
spritagentemas verksamhet klarläggas. Syftet med en översyn måste enligt
motionärerna vara att reklamen för alkohol begränsas.

Motion 1667

Motionärerna anser att den information och upplysning som sker om
tobakens skadeverkningar motverkas av reklamen för tobak. Motionärerna
hänvisar till att man i vårt land årligen lägger ned ca 30 milj. kr. på
tobaksreklam, och motionärerna konstaterar att syftet med reklamen
självfallet är att hålla uppe tobakskonsumtionen. Reklamen syftar enligt

LU 1985/86:13

motionärerna till dels att de som röker skall fortsätta att röka, dels att få nya
rökare, främst bland den unga generationen. Att det senare lyckas visas av
att det kommer till mer än 20 000 nya rökare årligen. Mot bakgrund av det
anförda anser motionärerna det vara angeläget med ett annonsförbud, som
kan bidra till att förhindra dels att samhällets strävanden att minska
tobaksbruket motverkas, dels att nya ungdomsgrupper påverkas att bli
rökare.

I motionen hänvisas också till socialstyrelsens skrivelse och till att
regeringen inte avser att lägga fram något förslag om förbud mot tobaksannonsering.
Motionärerna anser för sin del att ett sådant förslag snarast bör
föreläggas riksdagen.

Motion 3148 yrkande 4

Motionen har väckts med anledning av ovannämnda proposition, 1984/
85:181, och har av socialutskottet såvitt avser yrkande 4 överlämnats till
lagutskottet. I motionen anförs att det mot bakgrund av de allvarliga
skadeeffekter som tobaksrökningen medför för den enskilde, för samhället i
stort och för vårdsektorn synes stötande för en bred opinion med förankring i
fackorgan och folkrörelser att tobaksreklam får förekomma så ogenerat som
den gör. Enligt motionärerna har inga väsentliga framsteg skett sedan 1979
då de nuvarande reglerna trädde i kraft. Motionärerna påpekar att en
majoritet av väljarna inom samtliga partier enligt Stiftelsen för opinionsundersökningar
är motståndare till tobaksreklam. Motionärerna förordar
därför att samma regler skall gälla för tobaksreklam som i dag gäller för
alkoholreklam i tidningar, på affischpelare och i form av annan utereklam.

Hearing

Utskottet har vid en hearing berett företrädare för socialstyrelsen, konsumentverket
(KOV), Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar
(NTS), Svenska Tobaksbranschföreningen, Svenska Tobaks AB
och föreningen Visir (Vi som inte röker) tillfälle att lämna synpunkter på
frågan om införande av förbud mot annonsering av tobaksvaror.

Socialstyrelsen, NTS och Visir har förordat införandet av ett annonsförbud
medan Tobaksbranschföreningen och Tobaksbolaget motsatt sig ett sådant
förbud.

KOV har upplyst att man kallat socialstyrelsen, branschorganisationerna
m. fl. till ett sammanträde den 21 januari 1986 i syfte att påbörja en revision
av riktlinjerna för tobaksreklam. KOV har till utskottet överlämnat en PM
angående inriktningen på revideringsarbetet. Enligt promemorian bör
diskuteras en skärpning av dels reglerna om reklambärare samt reklammeddelandets
innehåll och utformning, dels kravet på varningstextens storlek
och innehåll.

Tobaksbranschföreningen och Tobaksbolaget har förklarat att man kommer
att delta i översynsarbetet och att man har en positiv inställning till
framtagandet av nya riktlinjer.

LU 1985/86:13

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner om alkohol- och tobaksreklam.

Annonsering och annan reklam, som avser alkoholdrycker och tobaksvaror
och som vänder sig till konsumenter regleras sedan den 1 juli 1979 genom
två lagar, en med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
(alkoholreklamlagen) och en med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror (tobaksreklamlagen). De båda lagarna har som grundregel att
särskild måttfullhet skall iakttas vid marknadsföringen av alkoholdrycker
och tobaksvaror. Reklamåtgärder och andra marknadsföringsåtgärder får
inte vara påträngande eller uppsökande och får inte uppmana till bruk av
varorna. Tidningsannonsering för spritdrycker, vin och starköl förbjuds
utom i fråga om skrifter som tillhandahålls bara på försäljnings- och
utskänkningsställen. I tidningsannonser för tobaksvaror skall sådan varningstext
och innehållsdeklaration återges som enligt en särskild lag från
1975 skall finnas på tobaksförpackningarna.

Marknadsföring som strider mot de båda reklamlagarna skall bedömas
som otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen. Det ankommer således
ytterst på marknadsdomstolen (MD) att avgöra var gränserna går för tillåtlig
reklam.

Konsumentverket (KOV) har i maj 1979 efter överläggningar med berörda
branschorganisationer utfärdat tre olika riktlinjer, en för marknadsföring av
spritdrycker, vin och starköl, en för marknadsföring av öl klass II och en för
marknadsföring av tobaksvaror. I riktlinjerna preciseras begreppet särskild
måttfullhet i fråga om såväl val av reklambärare som reklammeddelandets
innehåll och utformning. En redovisning för riktlinjerna finns intagen ovan
på s. 2-4.

Marknadsföring av tobaksvaror

I motion 1667 anför motionärerna att den information och upplysning som
sker om tobakens skadeverkningar motverkas av tobaksreklamen. Motionärerna
hävdar att tobaksreklamen syftar till dels att de som röker skall
fortsätta att röka, dels att nya rökare skall komma till främst bland den unga
generationen. Mot bakgrund härav anser motionärerna det angeläget att
förbud införs mot tobaksreklam, och motionärerna yrkar att riksdagen hos
regeringen begär förslag till bestämmelser härom. Även i motion 3148
förordas ett reklamförbud när det gäller tobaksvaror. Motionärerna i den
motionen anser det stötande att tobaksreklam får förekomma så ogenerat
som den gör med tanke på tobaksrökningens allvarliga skadeeffekter för den
enskilde, för vårdsektorn och för samhället i stort. Motionärerna pekar också
på att enligt en företagen opinionsundersökning är en majoritet av väljarna
inom samtliga riksdagspartier motståndare till tobaksreklam. Motionärerna i
motion 1252 yrkar en översyn av effekterna av nuvarande bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror i syfte att få till stånd en begränsning av
tobaksreklamen.

Utskottet vill till en början erinra om att frågan om förbud mot

LU 1985/86:13

annonsering av tobaksvaror prövades ingående av riksdagen i samband med
antagandet av tobaksreklamlagen. Frågan har därefter prövats av riksdagen
vid flera tillfällen, senast våren 1984 med anledning av motionsyrkanden om
införandet av ett annonsförbud (se s. 7 ovan). Vid sistnämnda tillfälle
hänvisade utskottet (LU 1983/84:27) till att socialstyrelsen efter samråd med
ett flertal myndigheter och organisationer, bl. a. konsumentverket och
Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar (NTS), i
en skrivelse till regeringen i januari 1984 hemställt att förbud infördes mot
tobaksannonsering. I skrivelsen anfördes att omfattningen och utformningen
av tobaksreklamen blivit sådan att en skärpning av lagstiftningen var
nödvändig. Utskottet ansåg att regeringens ställningstagande inte borde
föregripas genom uttalanden från riksdagens sida och avstyrkte därför bifall
till motionsyrkandena.

I den proposition om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop.
1984/85:181) som i april 1985 förelädes riksdagen föreslogs bl. a. vissa
åtgärder mot tobaksbruket. I samband därmed tog regeringen ställning till
den ovannämnda skrivelsen från socialstyrelsen och fann att något förslag om
förbud mot tobaksannonser inte borde föreläggas riksdagen. I stället
förordades en ytterligare begränsning av tobaksreklamen med stöd av
nuvarande lagstiftning.

Regeringens ställningstagande har föranlett yrkande 4 i motion 3148. Med
anledning av motionsyrkandet och de två övriga i ärendet aktuella motionerna
har utskottet vid en hearing med företrädare för berörda myndigheter och
organisationer inhämtat synpunkter på motionsförslagen. Företrädare för
finansdepartementet har närmare redogjort för bakgrunden till regeringens
ställningstagande i den ovannämnda propositionen.

Utskottet gör för sin del följande överväganden.

Det torde inte råda några delade meningar om att bruket av tobak medför
betydande skadeverkningar och att det följaktligen är angeläget att få till
stånd en minskad konsumtion av tobak och att framför allt en rökdebut hos
barn och ungdom hindras. I sådant syfte har statsmakterna också vidtagit
olika informationsåtgärder vilka visat sig ge icke obetydliga positiva effekter.
Ytterligare insatser har, som ovan nämnts, föreslagits i proposition 1984/
85:181 och har även godtagits av riksdagen (SoU 1984/85:28). Enligt
riksdagsbeslutet skall en intensifierad informationsverksamhet genomföras.
De närmare formerna för denna verksamhet skall övervägas av regeringen.
Vidare bör statsmakterna tillse att priset på tobaksvaror följer i vart fall den
allmänna prisutvecklingen. Vidtagna åtgärder skall åtföljas av särskilda
uppföljningsåtgärder inriktade på att bedöma effekten på rökvanor m. m.
Riksdagen har vidare ansett att det åvilar socialstyrelsen att kontinuerligt
följa förändringar i rökvanorna. Riksdagen har också förutsatt att regeringen
överväger om insatserna mot tobaksbruket bör finansieras genom en
hälsovårdsavgift. Enligt socialutskottets mening kan vidare antas att på sikt
hälsopolitiska program rörande tobaksbruket kommer att tas fram.

Det är enligt lagutskottets mening viktigt att de av riksdagen sålunda
beslutade åtgärderna snarast kommer till stånd. I likhet med vad utskottet
uttalade 1984 vill utskottet särskilt framhålla vikten av en effektiv information
och utbildning inom skolans område.

LU 1985/86:13

Frågan är nu om man vid sidan av dessa åtgärder även bör införa ett
annonseringsförbud. Med hänsyn till att det redan finns ett förbud mot
annonsering av alkoholdrycker, vilket motiverats av alkoholens hälsorisker,
ter det sig i förstone naturligt att som motionärerna föreslår införa ett
motsvarande förbud i fråga om tobaksvaror. Förhållandena är emellertid
helt olika när det gäller saluhållandet av alkoholdrycker och saluhållandet av
tobaksvaror. I fråga om alkoholdrycker gäller ett statligt monopol. Det
ankommer sålunda på Vin- & Spritcentralen AB att handha import och
tillverkning av vin- och spritdrycker medan försäljningen ombesörjs av
Systembolaget. Med ett statligt monopol är det förhållandevis okomplicerat
att övervaka och kontrollera marknadsföringen. Tobaksvaror däremot
produceras och distribueras fritt. Ett annonsförbud i fråga om sådana varor
är förenat med påtagliga problem. Sålunda skulle ett annonsförbud kunna
leda till en vildvuxen och svårkontrollerad marknadsföring i anslutning till
tobaksaffärer och andra försäljningsställen. Enligt utskottets mening kan
man även befara att den smygreklam som i viss mån redan förekommer i dag
skulle öka kraftigt. Utskottet syftar då på saluförandet av kläder och andra
produkter med åsatt varumärke för tobaksfabrikant och annan reklam,
exempelvis s. k. sponsring av idrottstävlingar, konstutställningar m. m. I ett
inte alltför långt tidsperspektiv kan också emotses en ökad marknadsföring
via satellit- och kabel-TV. Den nu beskrivna smygreklamen är svårkontrollerad
och torde i vissa fall vara helt omöjlig att ingripa mot. Beaktas i
sammanhanget bör också att KOV har mycket begränsade resurser när det
gäller att övervaka alkohol- och tobaksreklamlagarna.

Utskottet vill vidare peka på att till grund för tobaksreklamlagen ligger två
huvudprinciper. Den ena är att de stora grupper av befolkningen som
använder tobak måste i ändamålsenliga former få tillgång till relevant
produktinformation. Den andra är att man med hänsyn till hälsoriskerna bör
kräva stark begränsning och stark återhållsamhet. Ställningstagandet innebar
att reklam måste i viss omfattning få förekomma på förpackningar samt i
butiksmiljö och i annonser. Därvid skall dock de kommersiella budskapen
begränsas till relevanta fakta rörande varan och dess egenskaper presenteras
i så saklig form som möjligt. Ett viktigt inslag utgörs av varningstext och
innehållsdeklaration på varuförpackningar och i annonser. Enligt utskottets
mening är risken stor att ett annonsförbud leder till att tillgången till relevant
produktinformation minskar betydligt.

Enligt utskottets mening bör också beaktas att ett annonsförbud inte kan
bli konkurrensneutralt. För närvarande domineras tobaksmarknaden av det
svenska tobaksbolaget. Som utskottet anfört ovan skulle ett annonsförbud
kunna medföra att marknadsföringen söker sig andra vägar. Erfarenheterna
visar att de internationella tobaksföretagen lägger ned avsevärda kostnader
på olika former av smygreklam något som Tobaksbolaget inte har möjlighet
att göra. Ett annonsförbud skulle därför främst drabba den svenska
tobaksindustrin.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att ett annonsförbud - även
om det kan ha fördelar - skulle kunna få till följd att den nuvarande måttfulla
och kontrollerbara samt med varningstexter och innehållsdeklaration försedda
annonseringen ersätts av en ohämmad och svårkontrollerbar marknadsfö -

LU 1985/86:13

ring i andra former. Samtidigt skulle ett förbud kunna medföra nackdelar för
den svenska industrin utan att samtidigt en minskning av den totala
tobakskonsumtionen uppnås. Med hänsyn till de problem och risker som
sålunda är förenade med ett annonsförbud bör enligt utskottets uppfattning
ett förbud tillgripas endast om det inte visar sig möjligt att få till stånd en
ytterligare begränsning av annonseringen inom ramen för den nuvarande
lagstiftningen.

I den ovannämnda propositionen underströk föredragande statsrådet att
regeln om särskild måttfullhet inte hade fått sitt innehåll statiskt löst och
hänvisade till att i förarbetena till lagen uttalats att vid bedömningen av vad
som är särskilt måttfullt nya kunskaper om hälsorisker och ändrade
värderingar i samhället alltid kunde beaktas och att detsamma även gällde
marknadsföringens verkningar. Lagen var således anpassbar till utvecklingen.
Enligt statsrådets mening kunde lagens möjligheter därför inte anses
uttömda.

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning. Med hänsyn till att
det nu gått drygt sex år sedan KO V:s riktlinjer utfärdades synes det angeläget
att de blir föremål för en översyn. Som framgår av redogörelsen ovan (s. 4
och 5) för MD:s beslut har MD prövat sex ärenden om marknadsföring av
tobak. I ett fall har MD ställt strängare krav på annonsören än riktlinjerna
gör. I övriga fall har MD:s avgörande inneburit preciseringar av riktlinjerna.
Det senaste avgörandet, som meddelades så sent som den 13 november 1985,
tar ställning till frågor om rubriklayout, avbildning av mer än en förpackning
samt vissa texter. MD har därvid förbjudit användandet av texter som
”Damma av Dina pipor och prova”, ”Mums för män”, ”Nu blåser det nya
vindar”, ”Den lätta karaktären gör att Gripsholm inte bits, den smeker”
m. fl. Mot bakgrund av dessa avgöranden och utvecklingen i övrigt synes
möjligheterna goda att skärpa riktlinjerna och göra dem mer lättolkade.

Vid utskottets hearing har KOV upplyst att verket kallat socialstyrelsen,
branschorganisationerna m. fl. till ett sammanträde den 21 januari 1986 för
att påbörja en revidering av riktlinjerna. I en till kallelsen fogad PM anges att
syftet med revideringen bör vara att ytterligare skärpa kraven på marknadsföringen
samt att åstadkomma ökad klarhet och en enklare praktisk
tillämpning av reglerna. Enligt promemorian bör man diskutera en skärpning
av de regler som rör reklambärare samt reklammeddelandets innehåll och
utformning. Vidare bör man diskutera att generellt skärpa kraven på
varningstexter i annonser, bl. a. bör det annonsutrymme som anslås till
varningstext vara större än för närvarande. KOV:s företrädare har uppgett
att riktlinjearbetet kommer att drivas med kraft och att avsikten är att det
inte skall pågå någon längre tid.

Tobaksbolagets företrädare och företrädarna för branschen i övrigt har
upplyst att man kommer att delta i arbetet och att man har en positiv
inställning till framtagandet av nya riktlinjer.

Även om utskottet har förståelse för motionärernas önskemål anser
utskottet mot bakgrund av det anförda att riksdagen inte nu bör begära något
förslag till förbud mot annonsering av tobaksvaror. I stället bör KOV:s
riktlinjearbete avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
1667 och 3148 yrkande 4. Inte heller anser utskottet att någon sådan översyn

LU 1985/86:13

av effekterna av tobaksreklamlagen, som begärs i motion 1252, bör komma
till stånd. Utskottet avstyrker således bifall också till motion 1252, såvitt nu är
i fråga. Utskottet vill tillägga att utskottet förutsätter att KOV, om det skulle
visa sig att riktlinjearbetet inte ger något resultat, underrättar regeringen
härom. Det får ankomma på regeringen att i sådant fall på nytt överväga om
det finns behov av en ändring av tobaksreklamlagen.

Marknadsföring av alkoholdrycker

De direkta överträdelserna av alkoholreklamlagen har inte varit många. Som
framgår av redogörelsen ovan (s. 5) för MD:s avgöranden, har MD avgjort
fyra ärenden. I samtliga fall fälldes annonsören. Härtill kommer några fall
där konsumentombudsmannen (KO) ingripit mot alkoholreklam och där
annonsören följt KO:s påpekande.

I motion 1252 framhålls att alkoholreklamen sökt sig nya vägar efter
införandet av förbudet mot tidningsannonsering. Motionärerna hänvisar till
den fackpress som hotell, restauranger och flygbolag satsar på och som
innehåller alkoholreklam. Vidare pekar motionärerna på den alltmer ökade
textreklamen i form av vinkrönikor m. m. i tidningar och TV. Mot bakgrund
härav begär motionärerna en översyn av effekterna av gällande lagstiftning
om alkoholreklam. Syftet med översynen skall vara att reklamen för alkohol
begränsas.

Utskottet erinrar om att alkoholreklamlagen endast gäller marknadsföring
av alkoholdrycker till konsumenter. För facktidskrifter, som sprids till
näringsidkare i deras egenskap av tillverkare eller distributörer av alkoholhaltiga
drycker, råder således inget annonsförbud eller några särskilda krav
på måttfull annonsering. Till sådan fackpress räknas tidskrifter som Restauratören
och Apéritif.

Det slag av specialtidningar som motionärerna åsyftar, dvs. tidningar som
Etapp, Paus, Scanorama m. fl., är däremot underkastade alkoholreklamlagens
bestämmelser. De omfattas emellertid inte av annonseringsförbudet.
Undantaget från detta förbud, som gjordes i första hand med tanke på
Systembolagets prislistor och kataloger, gäller, som ovan nämnts, endast
sådana skrifter som enbart tillhandahålls på försäljnings- eller utskänkningsställen.
Dit hör t. ex. Systembolagets affärer, restauranger, hotellmatsalar,
SAS utrikeslinjer m. fl. På flygets inrikeslinjer försäljs inga alkoholhaltiga
drycker, varför tidningar innehållande alkoholreklam inte får delas ut på
flygplan i inrikes trafik. Det bör understrykas att annonser som införs i de nu
aktuella tidningarna omfattas av kravet på särskild måttfullhet. Annonserna
får således inte ha en sådan layout eller ett sådant innehåll att de är
övertalande och uppmanar till bruk av alkoholhaltiga drycker.

Enligt utskottets mening är det en rimlig ordning att marknadsföring av
alkoholdrycker i form av annonsering får ske på ställen där sådana drycker
försäljs eller utskänks under förutsättning att marknadsföringen är måttfull. I
vilken mån spridandet av de av motionärerna påtalade specialtidningarna
följer gällande bestämmelser är emellertid tveksamt. Det är sålunda inte
ovanligt att sådana tidningar finns utlagda på hotellrum eller andra hotelllokaler,
där försäljning av alkoholdrycker inte förekommer, eller på flygplan

LU 1985/86:13

i inrikes trafik. Inte heller är det ovanligt att annonserna i tidningarna är så
utformade att de kan antas strida mot kravet på särskild måttfullhet.

Mot bakgrund härav har utskottet förståelse för motionärernas yrkande.
Enligt vad utskottet har erfarit har KO emellertid för avsikt att påbörja en
närmare granskning av de aktuella tidningarna och deras spridning och att
ingripa mot marknadsföring som strider mot alkoholreklamlagen. När det
gäller den av motionärerna påtalade reklamen i form av vinkrönikor m. m.
synes det tryckfrihetsrättsliga skyddet förhindra en begränsning av reklamen.

Med hänsyn till det anförda finns det enligt utskottets mening inte någon
anledning att för närvarande göra någon sådan undersökning eller utvärdering
av alkoholreklamlagen som motionärerna begär. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 1252 även i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1252 i denna del, 1984/
85:1667 och 1984/85:3148 yrkande 4,

2. beträffande marknadsföring av alkoholdrycker
att riksdagen avslår motion 1984/85:1252 i denna del.

Stockholm den 5 december 1985

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Berit Löfstedt (s),
Ewa Hedkvist Petersen (s) och Kersti Johansson (c).

Reservationer

1. Marknadsföring av tobaksvaror (mom. 1)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Frågan är”
och slutar på s. 15 med ”av tobaksreklamlagen” bort ha följande lydelse:
Även om propositionen och det därpå följande riksdagsbeslutet således
innebär att betydande insatser mot tobaksbruket skall göras var propositionen
i ett hänseende en besvikelse, nämligen därigenom att den saknade ett
förslag om förbud mot annonsering av tobaksvaror. Mot bakgrund av
socialstyrelsens ovannämnda skrivelse till regeringen om ett annonsförbud

LU 1985/86:13

och den debatt som varit bl. a. i riksdagen om tobaksfrågorna och med
beaktande av att tre av de övriga nordiska länderna redan har ett annonsförbud
fanns det anledning att förvänta att regeringen skulle förelägga
riksdagen ett förslag om annonsförbud.

Enligt utskottets mening ter det sig något besynnerligt att man å ena sidan
skall göra en betydande ekonomisk satsning på bl. a. upplysning och
information i syfte att begränsa tobakskonsumtionen medan man å andra
sidan tillåter en annonsering av tobaksvaror, som inte kan ha annat ändamål
än att öka tobakskonsumtionen. Som framhålls i motion 1667 är det
betydande belopp som satsas på reklamen, för närvarande ca 30 milj. kr.
årligen. Självfallet skulle tobaksproducenterna inte lägga ned sådana kostnader
på reklam om man inte räknade med att härigenom kunna öka sin
omsättning. Årligen tillkommer också mer än 20 000 rökare tillhörande
främst den unga generationen. Enligt utskottets uppfattning urholkar en
fortsatt tobaksannonsering trovärdigheten i de informationsinsatser som
görs mot rökningen. En fortsatt tobaksannonsering främjar enligt utskottets
mening också hos de unga en uppfattning av att rökning är accepterat och
t. o.m. ”riktigt”.

Insikten om att tobaksannonseringen har betydande effekter på tobakskonsumtionen
har ökat under senare år. Inbegripet Norge, Finland och
Island har 21 nationer helt och hållet förbjudet annonsering medan
ytterligare 25 länder infört mer eller mindre långt gående begränsningar i
rätten att annonsera. Internationella organisationer som WHO (Världshälsoorganisationen),
Internationella cancerunionen och Konsumentorganisationernas
internationella förbund har ansett att alla former av marknadsföring
av tobak bör förbjudas. Vid utskottets hearing har vidare upplysts att det
brittiska läkarsällskapet år 1984 inledde en kampanj för att få stopp på
tobaksreklamen i Storbritannien. I en detaljerad broschyr som av NTS
överlämnats till utskottet har läkarsällskapet gett ut en faktasammanställning
om cigarettreklamen och dess inverkan på tobaksrökningen.

Utskottet vill vidare peka på att det svenska folkets uppfattning om
tobaksreklamen är klart negativ. Vid en av Stiftelsen för opinionsanalyser år
1983 gjord undersökning om tobaksreklamen visade det sig att på frågan
”Instämmer Ni eller instämmer Ni inte i att man bör förbjuda tobaksreklam
så som man förbjudit spritreklamen” svarade en klar majoritet av sympatisörer
hos samtliga riksdagspartier ”instämmer”. Vid en indelning av de
svarande i grupper med olika tobaksvanor framkom att även en majoritet av
dem som uppgav sig använda tobak mer än genomsnittet svarade ”instämmer”.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av tobakskonsumtionens
betydande hälsorisker och då inte endast för de rökande utan även för andra
personer (s. k. passiva rökare) anser utskottet att starka skäl talar för ett
införande av ett annonsförbud i fråga om tobaksvaror, motsvarande det
förbud som finns mot annonsering av alkoholdrycker.

Vid utskottets hearing har tobaksbranschens representanter framhållit att
det inte går att jämföra marknadsföring av tobak och alkohol med hänsyn till
att det i fråga om alkoholdrycker råder en monopolsituation medan
tobaksvaror får fabriceras och distribueras fritt. Enligt Tobaksbolaget skulle

LU 1985/86:13

marknadsföringen av tobak vid ett annonsförbud söka sig andra, svårkontrollerbara
vägar, något som i första hand skulle drabba den inhemska
tobaksproduktionen med dess begränsade resurser när det gäller marknadsföringsåtgärder.

Med anledning av det anförda vill utskottet framhålla att det självfallet
föreligger en viss risk för att smygreklamen skulle öka vid ett annonsförbud.
Tobaksbolagets farhågor finner utskottet emellertid betydligt överdrivna.
Erfarenheterna i Finland och Norge efter införandet av annonsförbudet ger
inga belägg för att det skulle behöva uppkomma någon mer betydande
övergång till andra marknadsföringsåtgärder.

Utskottet vill inte heller utesluta att ett annonsförbud kan leda till en
minskad omsättning hos det svenska Tobaksbolaget. Med hänsyn till att
syftet med de förebyggande åtgärderna mot tobaksbruket är att minska
tobakskonsumtionen ter sig en sådan utveckling inte i sig som något negativt.

Även om ett annonsförbud när det gäller tobak kan föra med sig vissa
problem jämfört med motsvarande förbud i fråga om alkoholdrycker, anser
utskottet mot bakgrund av det anförda att skälen för ett annonsförbud klart
överväger skälen emot varför riksdagen nu bör hos regeringen begära förslag
till ett annonsförbud. Det förhållandet att KOV nu i enlighet med uttalandena
i propositionen avser att påbörja en revidering av riktlinjerna i fråga om
tobaksreklamen föranleder inte utskottet till annat bedömande. Även om en
sådan översyn av riktlinjerna leder till en skärpning av tobaksreklamen
kvarstår likväl annonseringen som sådan.

På anförda skäl förordar utskottet att riksdagen med bifall till motionerna
1667 och 3148 yrkande 4 och med anledning av motion 1252 i denna del begär
att regeringen lägger fram ett förslag till bestämmelser om förbud mot
annonsering av tobak.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande marknadsföring av tobaksvaror
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1667 och 1984/85:3148
yrkande 4 samt med anledning av motion 1984/85:1252 i denna del hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen)
att förbud mot tobaksannonsering införs.

2. Marknadsföring av alkoholdrycker (morn. 2)

Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det angeläget att effekterna
av alkoholreklamlagen blir föremål för undersökning. Utskottet erinrar
vidare om att alkoholreklamlagen nu är drygt sex år gammal. Även med
hänsyn härtill och med beaktande av alkoholens hälsorisker bör nu en
översyn och utvärdering av alkoholreklamlagen komma till stånd. Det får
ankomma på regeringen att närmare bestämma formerna för utredningen.

LU 1985/86:13

Vad utskottet anfört bör med bifall till motion 1252 i denna del ges regeringen
till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande marknadsföring av alkoholdrycker
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1252 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
(alkoholreklamlagen).

Särskilt yttrande

Marknadsföring av tobaksvaror (morn. 1)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Som utskottet redovisar skall enligt tobaksreklamlagen särskild måttfullhet
iakttas vid marknadsföring av tobaksvaror. Begreppet måttfullhet har
preciserats i KOV:s år 1979 utfärdade riktlinjer. Under senare tid har det
förekommit en annonsering som blivit alltmer påträngande. Detta förhållande
framgår inte minst av MD:s senaste beslut som redovisas i betänkandet.
Enligt vår uppfattning bör en revidering av riktlinjerna prövas innan man
vidtar åtgärden med ett annonsförbud. Vi har därför anslutit oss till
utskottsmajoritetens ståndpunkt att det av KOV aviserade riktlinjearbetet
bör avvaktas och att ett förbud bör tillgripas endast om det inte visar sig
möjligt att få till stånd en ytterligare begränsning av annonseringen inom
ramen för den nuvarande lagstiftningen. Vi förutsätter att översynsarbetet
bedrivs skyndsamt.

De hälsorisker som är förbundna med tobaksbruket måste mötas med en
offentlig hälsoupplysning. Som utskottet framhåller är det viktigt att den av
riksdagen beslutade intensifierade informationsverksamheten snarast kommer
till stånd. Vi vill för vår del understryka att ansvaret härför åvilar
regeringen som således har att tillse att åtgärderna inte fördröjs.

LU 1985/86:13

gotab Stockholm 1985 83654