om mänskliga rättigheter, rätten till självbestämmande m. m. (Afghanistan, Östra Timor, Iran, Eritrea, sovjetiska judar, kurder) (Betänkande 1985/86:UU2 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1985/86:2

om mänskliga rättigheter, rätten till
självbestämmande m. m. (Afghanistan, Östra
Timor, Iran, Eritrea, sovjetiska judar, kurder)

Nedanstående motioner behandlar förhållanden i vissa länder, där förekommande
konflikter och motsättningar har det gemensamt att grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter kränks. I några fall berörs även andra,
närliggande frågor såsom t. ex. rätten till självbestämmande.

Utskottet har valt att behandla dessa motioner i ett gemensamt betänkande.

I ett första avsnitt (A) lämnas en inledande, allmän redogörelse beträffande
de mänskliga rättigheterna, varefter behandlas läget i Iran, judarna i
Sovjetunionen samt kurdernas situation.

I ett andra avsnitt (B) behandlas Afghanistan, Östra Timor och Eritrea.
Därvid redovisas såväl kampen för nationellt oberoende som situationen
beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna.

Motionerna

I motion 1984/85:420 av Karin Ahrland (fp) m. fl. (c, m, s och vpk) yrkande 1
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Sveriges agerande för Afghanistan i olika FN-organ.

I motion 1984/85:697 av Sture Korpås m. fl. (c) yrkande 2 hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att Sverige aktivt bör verka för internationella åtgärder som garanterar
Afghanistan dess oberoende.

I motion 1984/85:698 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkandena 3 och 6 hemställs
3. att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen offentligt bör
framföra en protest mot den indonesiska regeringens militära övergrepp och
kränkningar av mänskliga rättigheter i Östtimor, Västpapua och Indonesien,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ställningstagande och arbete i FN för Östtimors rätt till
självbestämmande.

I motion 1984/85:976 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att Sveriges ekonomiska förbindelser med Iran och dess
regering bryts och att aktioner i syfte att främja de mänskliga rättigheterna
för Irans folk initieras i FN och andra internationella fora.

1985/86:2

1 Riksdagen 1985186. 9 sami. Nr 2

I motion 1984/85:1263 av Rune Ångström (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande fred
och frihet för det eritreanska folket.

I motion 1984/85:1687 av Bertil Måbrink m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att Sverige på alla sätt bör stödja motståndet mot
Khomeinis regim i Iran,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till att handel med
varor och tjänster samt industriellt samarbete med Iran begränsas.

I motion 1984/85:1693 av Rune Torwald (c) m. fl. (s, fp och m) hemställs att
riksdagen med instämmande i motionens sammanfattning begär att regeringen
till Sovjetunionens regering såsom den svenska riksdagens och regeringens
gemensamma uppfattning framför redovisade farhågor och synpunkter.

I motion 1984/85:2228 av Oswald Söderqvist m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att minska
handel och annat utbyte med Khomeiniregimen i Iran, så länge den fortsätter
sitt förtryck mot kurderna och det egna folket,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder mot den form av
påtryckningar som turkiska ambassaden gjort när det gäller hemspråksundervisningen
i Sverige.

A. Mänskliga rättigheter

Allmänt

Bakgrund

Föreställningen om vissa, individen tillhörande, ”oförytterliga rättigheter”
kan spåras långt tillbaka i tiden. Då gällde det närmast att gentemot ett
enväldigt statsstyre och mot staten själv säkra vad man betecknade som
individens naturliga och okränkbara rättigheter: de s. k. mänskliga rättigheterna.
I dag betraktas det som självklart i varje demokrati att medborgarna
har sådana grundläggande rättigheter som t. ex. yttrandefrihet, åsiktsfrihet,
informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och
religionsfrihet. Det är också statsmaktens skyldighet att garantera medborgarna
dessa rättigheter. Som ett uttryck härför har åtskilliga länder,
däribland Sverige, inkluderat specifika rättighetskataloger i sina författningar.

Med tillkomsten av organisationer som FN och Europarådet kom skyddet
av dylika, grundläggande rättigheter att på allvar regleras även i relationerna
mellan staterna. Utgångspunkten var därvid en strävan att etablera internationell
samverkan för att skapa och utveckla respekt inom alla rättsordningar
för vissa allmänna satser som kommit att betraktas som fundamentala i en
demokrati eller rättsstat. Numera föreligger ett stort antal internationella
deklarationer och konventioner inriktade på skydd och främjande av
mänskliga rättigheter i hela världen. En fyllig redovisning av existerande

UU 1985/86:2

folkrättsliga instrument på detta område har lämnats i utskottets betänkanden
UU 1982/83:loch UU 1982/83:21.1 dessa behandlas bl. a. FN:sallmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1966 års konventioner om
medborgerliga och politiska rättigheter resp. om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter samt den granskningsfunktion som utövas av FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna. På det europeiska planet
redovisas Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, jämte tilläggsprotokoll,
liksom det maskineri som skall övervaka efterlevnaden i medlemsstaterna av
denna konvention: kommissionen resp. den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna.

För Sveriges del har det traditionellt varit en angelägen uppgift att söka
främja respekten för och medverka till ett stärkt internationellt skydd av
dessa rättigheter. Det ingår som en central del i vår utrikespolitik med starkt
stöd av en bred och engagerad opinion.

I FN:s stadga beskrivs skyddet av de mänskliga rättigheterna som en
gemensam angelägenhet för medlemsstaterna, och det kan därför inte vara
en stats ensak hur den behandlar sina medborgare eller andra människor som
befinner sig på dess territorium. Att kritisera andra stater för brott mot eller
bristande respekt för mänskliga rättigheter kan sålunda enligt svensk
uppfattning aldrig betraktas som otillåten inblandning i ländernas inre
angelägenheter.

Utskottet

Arbetet för de mänskliga rättigheterna är ett led i arbetet för internationell
fred. Det är också ett uttryck för staternas skyldigheter mot individen och
individens rättigheter gentemot statsmakten.

Det är därför en positiv utveckling att detta problemkomplex tagit en
alltmer central plats i den internationella verksamheten. Samtidigt måste
dock konstateras att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna dessvärre
fortsätter i en förfärande omfattning världen över. I den senaste årsrapporten
från Amnesty International upptas inte mindre än 123 stater där kränkningar
mot grundläggande fri- och rättigheter förekommit. Även om det i flera av
dessa länder rör sig om enstaka och ibland måhända juridiskt oklara fall är
det uppenbart att det i ett stort antal stater förekommer omfattande och svåra
brott mot människans rättigheter. Inte sällan rör det sig om förtryck som
bedrivs eller uppmuntras av de egna myndigheterna eller utan motåtgärder
tolereras av dem. I några stater har förföljelse, diskriminering och omänsklig
behandling t. o. m. upphöjts till allmän lag.

Det ankommer naturligtvis i första hand på varje regering och varje stat att
själv tillse att de mänskliga rättigheterna respekteras på dess eget territorium.
Men som framgått fullgör många stater inte denna uppgift, beroende på
bristande förmåga eller bristande vilja. I vissa länder kränks de mänskliga
rättigheterna systematiskt.

Utskottet anser att den internationella opinionsbildningen i dessa fall är
särskilt betydelsefull och delar sålunda den principiella uppfattning som
kommer till uttryck i motionerna.

UU 1985/86:2

1* Riksdagen 1985/86. 9sami. Nr2

Genom medlemskap i FN och anslutning till FN:s förklaring om de
mänskliga rättigheterna eller till internationella konventioner har alla stater
en skyldighet att respektera och främja mänskliga rättigheter. Inom FNsystemet
intar härvid kommissionen för de mänskliga rättigheterna en
central roll, även om politiska hänsyn och gruppsolidaritet från tid till annan
kunnat innebära svårigheter - eller t. o. m. totalt blockerat möjligheterna -att ta upp konkreta fall. Kommissionen sammanträder under sex veckor i
början av varje år. Sverige är för närvarande inte medlem av kommissionen
men deltar aktivt som observatör. Senare under våren diskuteras frågor om
mänskliga rättigheter även i ECOSOC och under hösten i FN:s generalförsamling
och dess tredje utskott. Sverige deltar regelmässigt i dessa debatter.
Regeringen har därvid ofta tagit upp missförhållanden i enskilda länder
såsom, t. ex. Chile, El Salvador, Iran, Afghanistan och Sydafrika. Sverige
spelar därtill en pådrivande roll vad gäller normsystemet för de mänskliga
rättigheterna. Som exempel kan nämnas den nyligen antagna tortyrkonventionen,
vilken bygger på ett svenskt initiativ.

Inget tvivel kan således råda om Sveriges engagemang och aktiva arbete till
skydd för och främjandet av de mänskliga rättigheterna i internationella
sammanhang.

Utskottet har för sin del vid upprepade tillfällen understrukit att det
framstår både som en rätt och en plikt att reagera när de mänskliga
rättigheterna kränks och att sådana brott skall granskas och uppmärksammas
varhelst de förekommer. Dessa rättigheter är en internationell angelägenhet.
Regeringarna har sålunda att stå till svars, inte bara inför de egna folken utan
inför hela världsopinionen.

Iran

Bakgrund

Med hänsyn till situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran krävs i
motion 976 att Sverige bryter de ekonomiska förbindelserna med detta land
och initierar aktioner i bl. a. FN så att läget för det iranska folket förbättras. I
motion 1687 yrkas att Sverige på alla sätt stöder motståndet mot Khomeinis
regim och att handeln liksom det industriella samarbetet med Iran begränsas.

I motion 2228, slutligen, hemställs i yrkande 2 om åtgärder för att minska
handel och och annat utbyte med Iran så länge förtrycket mot kurderna och
det egna folket fortsätter.

Sveriges handel med Iran har minskat kraftigt under senare år. Siffrorna
för den svenska exporten första halvåret 1985 visar på en nedgång med 70 %
jämfört med motsvarande period närmast föregående år. Även importen har
sjunkit, främst beroende på att svensk införsel av råolja från Iran numera
nästan upphört.

Vad gäller de mänskliga rättigheterna i Iran har rapporter från bl. a. FN
och Amnesty International visat på fortsatt förekomst av massavrättningar,
ofta efter summariska rättegångar. Under förra året fick Amnesty kännedom
om drygt 650 verkställda dödsdomar, vilket skulle innebära att mera än 6 000
personer avrättats sedan revolutionen 1979. Det verkliga antalet torde dock

UU 1985/86:2

ligga avsevärt högre. Rapporterna vittnar också om tortyr, frihetsberövanden
på godtyckliga grunder samt över huvud taget grym, omänsklig och
förnedrande behandling av fängslade personer. Förföljelserna av religiöst
oliktänkande fortsätter.

Ordföranden i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna utsåg i
slutet av 1984 en särskild representant, venezolanen Andrés Aguilar, med
uppgift att granska situationen i Iran. Denne har, delvis på grund av
bristande samarbetsvilja från de iranska myndigheternas sida, hittills endast
kunnat lägga fram en preliminär rapport. Sverige har i sina inlägg inför
kommissionen och i ECOSOC beklagat detta och förordat att en ny, mer
omfattande rapport framläggs när ärendet behandlas vid FN:s generalförsamlings
session i höst.

Utskottet

Den bristande respekten i Iran för grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter inger fortsatt djup oro. Det finns därför anledning att mycket
noga följa utvecklingen; i detta sammanhang är den granskning som sker i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna av stort intresse.

Sverige har välkomnat beslutet att utse en särskild rapportör om Iran, vars
mandat för övrigt nyligen förlängts. Sverige har också understrukit det
angelägna i att Irans regering fullt ut samarbetar med denne. Utskottet
konstaterar vidare att situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran inom
kort för första gången kommer att diskuteras även i FN:s generalförsamling.

Utskottet har anledning utgå från att den svenska regeringen liksom
hittills, med kraft hävdar den i tidigare nämnda konventioner fastlagda synen
på mänskliga rättigheter såväl bilateralt som i internationella fora och på sätt
som i övrigt befinnes lämpliga.

Vad gäller de ekonomiska förbindelserna med Iran har frågan om ensidiga
bojkottåtgärder på handelsområdet behandlats av utskottet vid flera tillfällen.
Det har då erinrats om den principiella svenska inställningen att inte
införa sanktioner med mindre sådana beslutats av FN:s säkerhetsråd - fallet
Sydafrika utgör härvid ett undantag på grund av sin unika karaktär.

Endast beslut av säkerhetsrådet kan upphäva de åtaganden om en fri
handel som Sverige och andra länder iklätt sig genom sin anslutning till
GATT. Därtill kommer att bara sådana åtgärder som vunnit stor anslutning
har utsikter att bli verkningsfulla.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna 976, 1687 samt
yrkande 2 i motion 2228.

Judarna i Sovjetunionen

Bakgrund

I motion 1693 beskrivs situationen för de sovjetiska judarna; bl. a. berörs
svårigheterna för dem som önskar emigrera. Motionärerna uppger att det
antal som årligen tillåts utvandra numera sjunkit till endast ca 1 000 från en
högsta siffra 1979 på 51 000 personer, detta trots att det är dokumenterat att

UU 1985/86:2

minst ytterligare 380 000 önskar lämna landet. Motionärerna lämnar därtill
en rad exempel på diskriminerande åtgärder mot de sovjetiska judarna och
varnar för passivitet hos omvärlden i ett läge då antisemitiska aktiviteter på
nytt tolereras och sanktioneras i Sovjetunionen. Mot bakgrund av innehållet
i bl. a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och
Helsingforsdokumentet samt Sveriges traditionella inställning som försvarare
av grundläggande fri- och rättigheter bör regeringen, anser motionärerna,
till Sovjetunionens regering framföra uppfattningen att gränserna bör
öppnas för de judar som önskar blir repatrierade till sitt eget land Israel. För
dem som önskar kvarstanna i Sovjetunionen bör all diskriminering undanröjas
och utövandet av den judiska kulturen och religionen där underlättas.

På sovjetisk sida förnekas all förekomst av diskriminering. Den mer
detaljerade information som står till buds härrör från internationella judiska
organisationer och emigranter från Sovjetunionen men också från andra
källor. Enligt dessa har utvandringen starkt försvårats under senare år genom
bl. a. byråkratiska hinder, trakasserier och ibland även rättsliga åtgärder. I
Sovjetunionen finns inga judiska skolor; böcker om judisk kultur eller
historia saknas praktiskt taget helt. Endast ett sextiotal synagogor finns
numera i landet, varav ett litet fåtal har verksamma rabbiner. Judar förvägras
möjlighet till religiös utbildning liksom publicering av religiösa böcker eller
tidskrifter. Studier i hebreiska är i praktiken stängda för judar, och tillträde
över huvud taget till högre utbildning försvåras för denna kategori.

Europarådets parlamentariska församling har nyligen presenterat en
rapport, där de sovjetiska myndigheternas behandling av den judiska
minoriteten i Sovjetunionen uppmärksammas och kritiseras. Rapporten
bekräftar i stor utsträckning ovan relaterade uppgifter om diskriminering.
Vidare fastslås att emigrationen starkt försvårats och att åtskilliga som
försökt eller velat lämna landet trakasserats på olika sätt.

Den svenska regeringen har under senare tid i flera anföranden tagit upp
de sovjetiska judarnas situation, senast i Helsingfors vid 10-årsjubileet av
ESK-dokumentets undertecknande och i det svenska inlägget vid ESK-mötet
om mänskliga rättigheter i Ottawa i början av sommaren. Frågan om
utvandring berördes därvid speciellt liksom den bristande respekten för
slutdokumentets stadganden om trosfrihet. Regeringens syn på förhållandena
för de sovjetiska judarna har också framgått av utrikesministerns svar på
riksdagsfrågor som rört enskilda fall.

Utskottet

Rätten till personlig rörelsefrihet finns klart definierad i FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna. I dess artikel 13 p. 2 stadgas
sålunda, att ”envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att
återvända till sitt eget land”. I 1966 års konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, vilken utarbetas inom FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna, återfinns motsvarande bestämmelse i artikel 12.

I slutdokumentet 1975 från Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa förbinder sig de deltagande staterna bl. a. att respektera mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter, däri inbegripet tanke-, samvets-,

UU 1985/86:2

religions- och trosfrihet, för alla utan åtskillnad med hänsyn till ras, kön,
språk eller religion. Staterna förbinder sig även att uppfylla sina förpliktelser
enligt internationella deklarationer och överenskommelser på detta område,
däribland ovannämnda konvention.

Icke desto mindre förvägras alltjämt i vissa anslutna länder medborgarna
dylika grundläggande fri- och rättigheter. Ett exempel härpå är just de
restriktioner som tillämpas beträffande judisk utvandring. Som påpekats i
det svenska inlägget vid ESK-mötet i Ottawa, är det därvid inte bara så, att
utresetillstånd vägras, utan många av de sökande avskedas från sina arbeten
eller utestängs från akademiska institutioner.

Sådana för den enskilda individen diskriminerande och förnedrande
förhållanden är enligt utskottets mening givetvis helt oacceptabla. Stater som
anslutit sig till överenskommelser rörande bl. a. praktisk tillämpning av de
mänskliga rättigheterna har självfallet ett ansvar att också leva upp till gjorda
åtaganden. Försummelser bör med kraft påtalas oavsett var och av vem de
skett. Detta är i linje med den svenska huvudprincip om skydd och respekt
för mänskliga rättigheter som tidigare relaterats.

Utskottet delar uppfattningen att sovjetiska myndigheter på olika sätt
försvårar eller ibland t. o. m. omöjliggör för den judiska minoriteten att
utöva sitt religiösa och kulturella liv och begränsar dess möjligheter att
utvandra. Utskottet utgår från att regeringen också fortsättningsvis i lämpligt
sammanhang ger uttryck för den djupa oro häröver som finns i Sverige och
påtalar avsteg från internationellt överenskomna principer.

Motion 1693 får därmed anses besvarad.

Kurdernas situation
Bakgrund

I yrkande 1 i motion 2228 begärs att riksdagen hos regeringen hemställer om
initiativ till att ta upp den kurdiska frågan i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna. I yrkande 3 i samma motion hemställs om åtgärder
mot den form av påtryckningar som turkiska ambassaden gjort vad gäller
hemspråksundervisningen i Sverige.

Kurdernas traditionella hemland är geografiskt fördelat mellan fem stater:
Turkiet, Iran, Irak, Syrien och Sovjetunionen. Därutöver finns i området en
kurdisk befolkningsminoritet i Libanon. Någon egentlig samlad kurdisk
självständighetsrörelse har aldrig funnits. I stället förekommer ett stort antal
organisationer och grupperingar med olika politisk grundsyn och skiftande
politiska och/eller kulturella krav på sina program. Kurderna har vidare i stor
utsträckning assimilerats i de länder där de bor.

Kurdernas situation har under senare år många gånger varit föremål för
riksdagens behandling i form av bl. a. frågor, interpellationer och motioner.
Utskottet har för sin del de senaste fyra riksmötena haft anledning behandla
detta ämne, varvid relativt utförligt redogjorts för kurdernas förhållanden i
de länder där de i dag huvudsakligen bor (jfr UU 1980/81:11, UU 1981/82:7,
UU 1982/83:4 och UU 1983/84:12). Även yrkandet att den kurdiska frågan
skall drivas i FN har därvid övervägts av utskottet.

UU 1985/86:2

Motionärerna tar också upp frågan om hemspråksundervisning för kurdiska
barn. Genom den s. k. hemspråksreformen 1977 (prop. 1975/76:118) blev
kommunen skyldig anordna hemspråksundervisning för invandrarbarn i
grundskolan och gymnasieskolan om föräldrarna så önskar. För förskolans
del finns ingen lagstadgad skyldighet utan hemspråksträning beslutas självständigt
av varje kommun, som också väljer själv i vilka former denna skall
ske. I femton kommuner ges för närvarande möjlighet till hemspråksträning i
kurdiska i förskolan.

Utskottet

Även om förhållandena för den kurdiska minoriteten har växlat från tid till
annan och situationen är långtifrån densamma i de olika länderna torde ändå
allmänt kunna konstateras att de ofta förnekats rätten att ge uttryck åt sin
nationella särart. I några länder har förekommit direkta förföljelser och
diskriminerande behandling av kurderna som etnisk minoritet.

Vad gäller spörsmålet huruvida FN skulle kunna engageras, måste
understrykas att avgörande härvidlag alltid är det stöd som kan uppbådas
från medlemsländerna. Inte minst mot bakgrund av de förhållanden som
ovan relaterats har det varit svårt att väcka en bredare internationell opinion
till stöd för kurdernas sak.

Förutsättningen av stöd från medlemsländerna gäller också möjligheten
att få upp ärendet till behandling i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna.

Det rådande politiska läget i regionen försämrar givetvis ytterligare
betingelserna för att den kurdiska frågan skulle komma att behandlas i
FN-sammanhang. Utskottet delar emellertid uppfattningen att det kan
finnas anledning påminna den internationella opinionen om de förföljelser
som äger rum mot kurder och andra etniska eller kulturella minoriteter. Som
framgått av detta betänkande är det också utskottets ståndpunkt att den
internationella uppmärksamheten bör inriktas på att främja respekten
generellt för grundläggande mänskliga rättigheter i de enskilda länder där
förtryck pågår. Vilka kanaler eller fora på det internationella planet som
därvid bäst lämpar sig att utnyttja bör dock avgöras av regeringen i varje
särskilt fall.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet yrkande 1 i
motion 2228.

Frågan om hemspråksträning i kurdiska i svenska förskolor och den
turkiska ambassadens agerande har närmare behandlats i ett frågesvar av
utrikesministern den 15 februari 1985. Av detta framgår att gällande
bestämmelser redovisats av utrikesdepartementet för den turkiska ambassaden,
varmed diskussionen för svensk del varit avslutad. Utskottet finner
ingen anledning att därutöver kommentera saken.

Yrkande 3 i motion 2228 avstyrks härmed.

UU 1985/86:2

B. Rätten till sj älvbestämmande m. m.

Med frågan om de mänskliga rättigheterna sammanhänger en annan av de
viktigaste principerna i FN:s stadga, nämligen rätten till självbestämmande.

I 1970 års förklaring om folkrättsliga principer rörande vänskapliga
förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN:s stadga
definieras denna rätt sålunda, att varje folk har rätt att fritt och utan yttre
inblandning bestämma över sina politiska förhållanden och fullfölja sin
ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

Detta förutsätter nationellt självbestämmande i enlighet med folkrättens
stadganden.

Principen om självbestämmande åberopas ofta även i samband med
skyddet för de mänskliga rättigheterna eller såsom tillhörande problemkomplexet
kring kolonialsystemets avskaffande.

De motioner som behandlas nedan ger exempel på sådana olika fall. Vad
gäller Afghanistan rör det sig om ett klart folkrättsstridigt handlande mot
landets rätt till oberoende, självbestämmande och självstyre. I fråga om
Östra Timor och Eritrea handlar det om situationer som uppkommit i
samband med avkolonisering och därför har andra utgångspunkter.

Afghanistan

Bakgrund

I motion 420 framhålls bl. a svårigheterna att erhålla och sammanställa
information om förhållandena i Afghanistan vad gäller befolkningens
situation och den interna flyktingsituationen där. Motionärerna förespråkar
svenska initiativ i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och i FN:s
olika fackorgan för att påyrka grundläggande information från dessas sida
samt för att uttrycka svensk oro inför situationen i Afghanistan. Som
exempel på sådana fackorgan m. m. nämns UNICEF, WHO, FAO och
UNESCO. Genom att driva Afghanistanfrågan inte bara i tal i FN:s
generalförsamling utan också i berörda FN-organ skulle Sverige kunna bidra
till den internationella opinionsbildning som är oundgängligen nödvändig för
att Afghanistan åter skall bli ett fritt land, anser motionärerna.

Läget i Afghanistan står sedan flera år på FN:s generalförsamlings
dagordning. I första hand har diskussionen gällt det afghanska folkets rätt till
självbestämmande. Sverige har aktivt deltagit i denna debatt och stött de
resolutioner som med växande majoritet antagits varje år. Resolutionerna
har haft som huvudkrav att de utländska trupperna skall dras bort och det
afghanska folket självt få tillfälle att bestämma sitt styrelseskick utan
inblandning utifrån.

Förutom frågan om självbestämmande har numera också situationen för
de mänskliga rättigheterna i Afghanistan uppmärksammats i FN. Kommissionen
för de mänskliga rättigheterna har tillsatt en särskild rapportör om
Afghanistan med uppgift att, bl. a. i samarbete med fackorganen, insamla
fakta och redovisa dessa till kommissionens årliga möte. Rapportören,
österrikaren Felix Ermacora, framlade i mars ett sådant dokument, vari bl. a.

UU 1985/86:2

pekades på urskillningslös bombning av civilbefolkningen och svåra effekter
på infrastrukturen. Rapportören konstaterade vidare att ca 4 miljoner
afghaner - eller motsvarande en tredjedel av landets befolkning - flytt till
grannländerna huvudsakligen till följd av situationen för de mänskliga
rättigheterna efter statskuppen i slutet av 1970-talet och de fortgående
striderna sedan dess. Rapporten och den resolution som kommissionen
antagit kommer upp till behandling i FN:s generalförsamling i höst, vilket blir
första gången som även de mänskliga rättigheterna i Afghanistan diskuteras
där.

Vad gäller fackorganens verksamhet i Afghanistan kan först konstateras,
att denna för närvarande ligger nästan helt nere, främst beroende på
säkerhetssituationen i landet. Den lilla aktivitet som förekommer är
koncentrerad till huvudstaden och dess närmaste omgivningar.

Vidare må nämnas, att det inom FN:s fackorgan m. m. på många håll finns
en strävan att så långt som möjligt söka undvika att utrikespolitiska
konfliktfrågor förhindrar arbete inom organens egentliga verksamhetsområde.
Detta gäller bl. a. de i motionen nämnda UNICEF, FAO, WHO och
UNESCO, där hittills mera ingående politiska diskussioner om Afghanistanfrågan
kunnat undvikas. Annorlunda är förhållandet med UNDP, där
Afghanistan-debatten vid UNDP:s organisatoriska möte i februari ledde till
att dagordningen inte kunde godkännas och hela mötet så småningom måste
ajourneras.

Själva situationen i Afghanistan synes knappast ha undergått några
avgörande förändringar under det senaste året vare sig militärt eller politiskt.
Stridsaktiviteten rapporteras ha följt mönstret från tidigare år och sålunda
varit högre under våren och sommaren, särskilt kring de större städerna.
Enligt västliga källor skall de sovjetiska styrkorna numera uppgå till ca
120 000 man. Kabulregeringens stridskrafter har enligt samma källor fortsatt
att förlora i styrka och effektivitet; de uppskattas nu till ca 30 000 man. I
början av sommaren genomfördes en större offensiv av huvudsakligen
sovjetisk militär i Kunardalen i östra Afghanistan och därefter har förekommit
omfattande strider med stora förluster på bägge sidor framförallt i
Paktiaprovinsen sydöst om Kabul. FN:s generalsekreterares särskilde representant,
Diego Cordovez, har fortsatt att föra samtal med Afghanistan och
Pakistan om bl. a. de rekommendationer som framförts i FN:s resolutioner;
senaste samtalsomgången ägde rum i juni. Sovjetunionen hålls informerad
om dessa samtal, motståndsrörelserna har inte rätt att delta.

Civilbefolkningen har kommit att alltmer drabbas av striderna och i krigets
spår har även följt omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.
Amnesty International har fortlöpande erhållit rapporter om bl. a. tortyr och
misshandel av fångar. Kabulregeringens fortsatta vägran att tillåta internationella
observatörer och att samarbeta med FN gör det dock svårt att få en
helt säker bild av situationen. Inte heller Internationella rödakors-kommittén
har tillträde till Afghanistan på de villkor som kommittén regelmässigt
ställer upp för sitt arbete.

Sverige stöder den verksamhet som bedrivs av FN:s flyktingkommissarie
och olika frivilligorganisationer, däribland Svenska Afghanistankommittén,

UU 1985/86:2

för att hjälpa flyktingarna och de för kriget mest utsatta grupperna. De
svenska bidragen har hittills uppgått till 80 milj. kr. Regeringen har
därutöver nyligen fattat beslut om bidrag med ytterligare 10 milj. kr.

Utskottet

Den sovjetiska ockupationen av Afghanistan innebär ett övergrepp på ett
litet, alliansfritt lands suveränitet. Den väpnade aggressionen utgör ett
allvarligt brott mot de grundläggande reglerna för internationella förbindelser
och måste enligt utskottets mening följaktligen skarpt fördömas. En
fortsatt engagerad internationell opinion vad gäller utvecklingen i Afghanistan
är givetvis av största betydelse.

Vad gäller olika frågors behandling inom FN-systemet är det emellertid
sedan många år en svensk huvudlinje att så långt möjligt söka vidmakthålla
arbetsfördelningen mellan FN:s olika organ och undvika att politiska
konfliktfrågor försvårar arbetet inom deras egentliga ansvarsområde. Om
FN-organ i ökande utsträckning ägnar sig åt att samla in och vidarebefordra
information i opinionsskapande syfte beträffande Afghanistan skulle detta
säkerligen möta betydande motstånd från bl. a. Kabulregeringen. Ytterst
kunde detta leda till att FN:s humanitära verksamhet i Afghanistan
försvårades eller helt omöjliggjordes. Bortsett från detta torde det också vara
svårt att införskaffa och sprida information som inte godkänns av värdlandet,
dvs. regeringen i Kabul. Allmänt gäller som bekant i FN-systemet att endast
verksamhet som godkänns av värdlandet kan bedrivas i medlemsstaterna.

Denna begränsning gäller dock inte generalförsamlingen som forum för
internationell opinionsbildning och inte heller FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna.

I detta sammanhang vill utskottet understryka, att den opinionsbildande
effekten hos en årligen återkommande debatt i generalförsamlingen och där,
med ökande majoritet, antagna resolutioner i Afghanistanfrågan inte bör
underskattas. Varje år har ett allt större antal länder, även från tredje
världen, varit medförslagsställare till resolutionerna, i vilka bl. a. upprepats
kraven på tillbakadragande av utländska trupper och understrukits vikten av
en politisk lösning.

Den svenska regeringens inställning har klart redovisats i dessa debatter.
Sverige har starkt fördömt den sovjetiska militära invasionen och erinrat om
att de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet anförtrotts ett särskilt ansvar
för att upprätthålla stadgans principer om internationell fred och säkerhet.
Den sovjetiska militära taktiken med urskillningslös bombning innebärande
oerhört lidande för civilbefolkningen har påtalats.

Sveriges inställning redovisades åter den 24 september i år i FN:s
generaldebatt. Utrikesministern berörde därvid även den rapport till FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna som uppmärksammat kränkningarna
av dessa rättigheter i Afghanistan och erinrat om det afghanska folkets
mångåriga umbäranden. Sverige hade redan tidigare vid kommissionens
möte i januari och i ECOSOC i våras kommenterat rapporten och bl. a.
beklagat den bristande samarbetsviljan hos Kabulregeringen. Sverige har
också välkomnat den resolution som kommissionen antagit. I denna

UU 1985/86:2

anmanas de afghanska myndigheterna att upphöra med de allvarliga och
utbredda brotten mot grundläggande mänskliga rättigheter och i synnerhet
det militära förtrycket mot civilbefolkningen.

Sverige har upprepade gånger klart och otvetydigt givit uttryck åt sin
uppfattning, såväl i fråga om rätten till självbestämmande för det afghanska
folket som beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna. Utskottet
finner det angeläget att regeringen också fortsättningsvis kraftfullt framför
dessa åsikter.

Utskottet, som delar den ovan framförda principiella uppfattningen om
arbetsfördelningen inom FN och det önskvärda i att FN:s olika organ så långt
möjligt kan fortsätta sin verksamhet oberoende av politiska konfliktfrågor,
anser vidare att det svenska agerandet inom FN i Afghanistanfrågan liksom
hittills huvudsakligen bör ske i generalförsamlingen och FN: s kommission för
de mänskliga rättigheterna. Yrkande 1 i motion 420 och yrkande 2 i motion
697 får därmed anses besvarade.

Östra Timor m. m.

Bakgrund

I motion 698 skildras bl. a. Indonesiens politiska och ekonomiska utveckling,
den indonesiska invasionen av Östra Timor 1975 och den därpå följande
händelseutvecklingen, samt lämnas en kort beskrivning av förhållandena i
Irian Jaya (Västpapua). Motionärerna yrkar på svenska protester mot den
indonesiska regeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och
kräver ett ändrat svenskt ställningstagande i FN beträffande Östra Timor.

Situationen i Östra Timor med sina många olika aspekter har vid flera
tillfällen varit föremål för utskottets behandling. Omständigheterna kring
den indonesiska ockupationen 1975 och utvecklingen därefter har sålunda
tämligen ingående beskrivits i betänkandena UU 1981/82:19 och UU
1982/83:8, varvid även den svenska principiella inställningen till Östra Timor
relaterats. Sveriges möjligheter att lämna humanitärt bistånd till den
nödlidande befolkningen på ön har senast redovisats i betänkandet UU
1984/85:12. Frågan om utförsel av krigsmateriel till Indonesien har behandlats
i betänkandet UU 1984/85:13.

Trots att väpnat motstånd fortfarande förekommer är den tidigare
portugisiska kolonin Östra Timor numera i realiteten fast anknuten till
Indonesien. Motståndsrörelsen FRETILIN:s militära styrka är föremål för
varierande uppskattningar men brukar anges till mellan 500 och 700 man.
Allt fler länder - däribland de större västmakterna och länderna i regionen -har erkänt Indonesiens överhöghet över området.

I FN:s generalförsamling var Östra Timor senast föremål för behandling
hösten 1982. Stödet för de årligen återkommande resolutionerna i ämnet
hade då gradvis urholkats till endast fyra rösters övervikt.

I den 1982 antagna resolutionen uppdrogs åt FN:s generalsekreterare att
inleda konsultationer med alla direkt berörda parter i syfte att söka nå en
lösning. Sverige lade ned sin röst vid voteringen om denna resolution; skälen
härför har närmare redovisats i ovannämnda betänkande UU 1982/83:8.

UU 1985/86:2

Sedan generalsekreteraren erhöll sitt uppdrag har ärendet inte funnits med
på generalförsamlingens dagordning av hänsyn till de pågående konsultationerna;
detta är också fallet i höst.

Generalsekreteraren framlade i september 1985 en lägesrapport. Av
denna framgår att Indonesien och Portugal, som ett resultat av generalsekreterarens
kontakter, enats om att inleda vissa substanssamtal i frågan. I ett
senare skede avses samtalen mer beröra frågan i dess helhet i syfte att
underlätta en internationellt acceptabel lösning.

I rapporten understryker generalsekreteraren i övrigt den humanitära
situationen som sin för närvarande mest angelägna uppgift och informerar
om sina kontakter med de indonesiska myndigheterna beträffande tillträde
till området i ökad utsträckning för att bedöma och verifiera situationen. I
rapporten redogörs också för vissa projekt som UNICEF bedriver i Östra
Timor i samarbete med indonesiska röda korset, samt för Internationella
röda korsets verksamhet där. Den senare inkluderar besök på ett antal
platser där östtimoreser hålls i fängsligt förvar.

Amnesty International har under flera år ägnat förhållandena i Östra
Timor särskild uppmärksamhet. Skildringar av tortyr, försvinnanden och
andra övergrepp mot civilbefolkningen har redovisats. Större delen av dessa
övergrepp förefaller ha ägt rum under tiden före 1980, främst åren
1976-1977. Även därefter har emellertid rapporterats fall av allvarliga
kränkningar.

Motionen berör i korthet också situationen i Irian Jaya som är den västra
delen av ön Nya Guinea. Detta område har en yta av ungefär Sveriges storlek
och ca 1,2 miljoner invånare. Irian Jaya betraktas som en integrerad del av
Indonesien; inga territoriella anspråk föreligger exempelvis från grannlandet
Papua Nya Guinea, som omfattar öns östra del. Mot bakgrund av problemen
med överbefolkning i vissa delar av landet (främst Java, Bali och Madura)
har den indonesiska regeringen omfattande planer på folkflyttningar till Irian
Jaya. För den löpande 5-årsplanen är målet inemot 700 000 personer. Hittills
skall ca 60 000 ha omplacerats till ön.

Den lokala motståndsrörelsens - Organisationen för ett fritt Papua (OPM)
- styrka och verksamhet är svårt att få någon säker uppfattning om. Enligt
vissa uppgifter skulle det röra sig om en kärntrupp av ca 200 aktiva personer,
vilka utför mycket begränsade aktioner. I samband med oroligheter i januari
1984 och rykten om förestående sammandrabbningar mellan OPM och
indonesisk militär flydde inemot 11 000 människor till Papua Nya Guinea.
Några tusen av dessa har sedermera återvänt.

Utskottet

Såsom åtskilliga gånger redovisats - senast i ett frågesvar i riksdagen den 11
januari 1985 av utrikeshandelsministern - har den svenska regeringen aldrig
godtagit Indonesiens annektering av Östra Timor. Sverige har i FN och i
andra sammanhang fördömt den indonesiska invasionen och krävt självbestämmanderätt
för Östra Timors folk, som i fria val skall få avgöra områdets
ställning och styrelseskick. Detta har också framförts direkt till den
indonesiska regeringen. Utskottet utgår från att regeringen även i fortsätt -

UU 1985/86:2

ningen, i FN och i andra sammanhang, följer utvecklingen i Östra Timor
liksom i fråga om övergrepp mot mänskliga rättigheter i Indonesien.

Mot bakgrund härav avstyrks yrkande 3 i motion 698.

Vad gäller Sveriges ställningstagande i FN beträffande Östra Timor
konstaterar utskottet endast att eftersom ärendet inte heller i år blir föremål
för någon behandling i generalförsamlingen, utskottet för närvarande saknar
anledning att uttala sig i frågan om omröstning.

Yrkande 6 i motion 698 avstyrks därmed.

Eritrea

Bakgrund

Motion 1263 behandlar kriget i Eritrea, vilket pågått i två decennier och
vållat befolkningen stort lidande. Det är därför av stor betydelse, anser
motionären, att kriget bringas att upphöra och det eritreanska folket får
möjlighet att ta ställning till sin egen framtid. Sverige bör i FN och andra
internationella organ aktivt verka för detta.

Konflikten om Eritrea är av gammalt datum. Fram till andra världskriget
var området en italiensk koloni. Vid världskrigets slut kunde segrarmakterna
inte enas om vilken ställning Eritrea skulle få utan frågan hänsköts till FN.
Generalförsamlingen beslöt 1950 att Eritrea skulle ingå som en självstyrande
enhet i en federation med Etiopien. Frågan har sedan 1952 inte ytterligare
behandlats i FN.

Under tiden fram till 1962 ökade Etiopien gradvis sitt inflytande i Eritrea.
Sistnämnda år integrerades området helt med Etiopien som dess fjortonde
provins.

Befrielserörelser har varit aktiva i Eritrea sedan början av 1960-talet, dvs.
som en följd av den etiopiska centraliseringspolitiken. Strider mellan å ena
sidan befrielserörelserna, som önskar självständighet för området, och
regeringsstyrkorna å den andra har sålunda pågått i drygt tjugo år. Ingendera
parten förefaller ha tillräcklig styrka för att vinna kriget militärt. En stor del
av landsbygden står enligt uppgift under kontroll av befrielserörelserna
medan de större städerna behärskas av regeringstrupperna.

Utskottet

Kriget i Eritrea har under lång tid orsakat befolkningen stort lidande. Sverige
har vid flera tillfällen framfört sin oro över läget och uppmanat den etiopiska
regeringen att göra allt för att finna en fredlig lösning på konflikten.

Samtidigt måste konstateras, att frågan inte behandlats i FN på över trettio
år och inte heller varit föremål för direkt ställningstagande i den regionala
afrikanska organisationen O AU. Den etiopiska regeringen betraktar Eritreakonflikten
som en rent intern angelägenhet.

Mot denna bakgrund torde det vara utomordentligt svårt för ett utomstående
land som Sverige att driva ärendet i FN eller ens få stöd för inskrivning
därav på generalförsamlingens dagordning. Initiativ i FN:s generalförsamling
utan utsikter till framgång kan härvid, enligt utskottets mening, snarast

UU 1985/86:2

riskera att skada den sak man velat gagna.

Utskottet delar i stor utsträckning den oro som kommer till uttryck i
motionen beträffande läget i Eritrea, detta inte minst med hänsyn till
möjligheterna för biståndsverksamheten att nå fram till den svårt nödlidande
befolkningen. Utskottet finnér det därför angeläget att situationen i Eritrea
följs mycket noga. Frågan om en fredlig utveckling och därmed skyddet för
de mänskliga rättigheterna bör - trots de svårigheter som föreligger - på olika
sätt aktualiseras i internationella sammanhang när så befinns möjligt och
lämpligt.

Motion 1263 får därmed anses besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sveriges ekonomiska förbindelser med Iran m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:976, motion 1984/85:1687 yrkandena
1 och 2 samt motion 1984/85:2228 yrkande 2,

2. beträffande de sovjetiska judarna

att riksdagen förklarar motion 1984/85:1693 besvarad med vad
utskottet anfört,

3. beträffande kurdernas situation

att riksdagen avslår motion 1984/85:2228 yrkande 1,

4. beträffande hemspråksundervisning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2228 yrkande 3,

5. beträffande Sveriges agerande för Afghanistan i olika FN-organ
m. m.

att riksdagen förklarar motion 1984/85:420 yrkande 1 och motion
1984/85:697 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

6. beträffande situationen i Ostra Timor m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:698 yrkande 3,

7. beträffande Sveriges ställningstagande i FN avseende Östra Timor
att riksdagen avslår motion 1984/85:698 yrkande 6,

8. beträffande situationen i Eritrea

att riksdagen förklarar motion 1984/85:1263 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 14 november 1985

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Karin Söder (c), Sture Ericson (s), Axel
Andersson (s), Bengt Silfverstrand (s), Rune Ångström (fp), Sten Sture
Paterson (m), Gunnel Jonäng (c), Bertil Måbrink (vpk), Anita Bråkenhielm
(m), Viola Furubjelke (s), Maria Leissner (fp), Gunnar Hökmark (m),
Birger Rosqvist (s) och Melker Strand (s).

UU 1985/86:2

Reservationer

1. Kurdernas situation
Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Vilka kanaler”
och slutar med ”i motion 2228” bort ha följande lydelse:

Som ett led i detta arbete anser utskottet att den svenska regeringen aktivt
bör arbeta för att övervinna de svårigheter som finns för att aktualisera
kurdernas rättigheter. Det kan göras genom kontakter inom FN-systemet
och på andra sätt som regeringen finner lämpligt.

Yrkande 1 i motion 2228 tillstyrks därmed.

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kurdernas situation
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2228 yrkande 1 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Östra Timor

Bertil Måbrink (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar: ”Vad gäller” och
slutar ”avstyrks därmed” bort ha följande lydelse:

Eftersom Sverige aldrig godtagit Indonesiens annektering av Ostra Timor
bör den svenska regeringen i linje med detta inom FN arbeta för att frågan på
nytt tas upp till behandling. Vid förnyade omröstningar bör Sverige återgå till
att stödja Östra Timor i stället för att lägga ned sin röst på det sätt som skett
vid de senaste omröstningarna.

Yrkande 6 i motion 698 tillstyrks därmed.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande Sveriges ställningstagande i FN avseende Östra Timor
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:698 yrkande 6 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande
Betänkandets utformning

Sten Sture Paterson, Anita Bråkenhielm och Gunnar Hökmark (alla m)
anför:

Den sovjetiska invasionen av och fortgående krigföringen i Afghanistan är
ett övergrepp mot folkrättens krav på respekt för nationers självbestämmande
och för gränsers okränkbarhet.

Utskottet har valt att behandla denna fråga tillsammans med dels
diktaturers förtryck av etniska minoriteter och egna medborgares fri- och
rättigheter, dels kränkningar av mänskliga rättigheter och frihetskrav, som i
vissa länder följt i avkoloniseringens spår.

UU 1985/86:2

Vi finner detta olyckligt. Större klarhet och överskådlighet hade kunnat
uppnås om frågan om kränkning av de mänskliga rättigheterna och den
kränkning av det nationella oberoendet, som kriget mot Afghanistan
innebär, hade behandlats var för sig.

UU 1985/86:2