om mänskliga rättigheter och rätten till självbestämmande (Betänkande 1987/88:UU4 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1987/88:4

om mänskliga rättigheter och rätten till
självbestämmande

Nedanstående motioner behandlar olika aspekter på mänskliga rättigheter
och rätten till självbestämmande och hur dessa frågor bör drivas inom de
multilaterala organ som är ansvariga för det internationella främjandet av
mänskliga rättigheter och självbestämmande; FN och Europarådet samt
Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa ESK. Utskottet har valt
att behandla dessa motioner i ett gemensamt betänkande.

I ett första avsnitt (A) lämnas en allmän redogörelse för de internationella
instrument som finns till främjandet av de mänskliga rättigheterna samt
arbetet på att få dessa instrument respekterade. Kortfattad redogörelse
lämnas även för det svenska arbetet internationellt på att främja mänskliga
rättigheter.

I ett andra avsnitt (B) behandlas de olika specifika frågor rörande
mänskliga rättigheter och rätten till självbestämmande som tagits upp i
motionerna enligt följande uppställning:

1. Inrättandet av särskild kommissarie för mänskliga rättigheter (MR).
(U531 yrkande 4)

2a) Förstärkta resurser till FN:s arbete för MR. (U531 yrkande 1)

2b) Stöd till länder där folkrätten hotas (U531 yrkande 5)

2c) Initiativ till ett FN-universitet för demokrati och MR. (U531 yrkande 7)

3. Turkiets ratifikation av Europakonventionens art- 25 om individuell
klagorätt. (U531 yrkande 8)

4. Frågor om barns rättigheter och barnarbete. (U531 yrkande 9 och 10,
U535 och U536 yrkande 1)

5. Kvinnor - Rapportör för att undersöka förtryck och våld mot kvinnor.
(U516)

6. Konvention om tvångsförsvinnanden. (U533, U537 och U538)

7. Avskaffande av dödsstraff. (U531 yrkande 2 och 3)

8. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen. (U520 och U521)

9. Mänskliga rättigheter i Rumänien. (U519)

10. Stöd till det kurdiska folket. (U514 yrkande 1, 2 och 4)

1987/88:4

1 Riksdagen 1987/88. 9sami. Nr 4

Motionerna

I motion 1986/87:U514 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkandena 1, 2 och 4
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i FN eller i andra sammanhang enligt utrikesutskottets
uttalande förra året, som citerats i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om svenska initiativ mot
regimerna i Irak och Iran för att förbättra förhållandena för de kurdiska
minoriteterna i dessa länder,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer att kurdiska flyktingars situation
måste beaktas särskilt med hänsyn till den förföljelse de utsätts för i sina resp.
länder.

I motion 1986/87:U516 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda
m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att en särskild
FN-rapportör utses för att undersöka och årligen till FN rapportera om
förtryck och våld mot kvinnor i olika länder.

I motion 1986/87:U519 av Anita Bråkenhielm (m) hemställs att riksdagen
begär att regeringen undersöker möjligheterna att i FN aktualisera en
särskild rapport om efterlevnaden i Rumänien av FN:s konventioner och
deklaration om de mänskliga rättigheterna.

I motion 1986/87:U520 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, s, fp, c, vpk)
hemställs att riksdagen begär att regeringen på lämpligt sätt för Sovjetunionens
statsledning understryker

1. att den som ett led i sitt lovvärda arbete för världsfred måste visa respekt
för de mänskliga rättigheterna så som de stadfästs i olika internationella
överenskommelser,

2. att den i humanitär anda och såsom ett första steg måste förhindra
framtida rättegångar mot oliktänkande, frige samvetsfångar och låta dem
och f.d. samvetsfångar utvandra, när de så önskar.

I motion 1986/87:U521 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om de sovjetiska
judarnas situation.

I motion 1986/87:U531 av Gunnar Björk i Gävle m.fl. (c) yrkandena 1-5 och
7-10 hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen verkar för förstärkta resurser till FN:s
arbete för skydd av mänskliga fri- och rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att som ett första steg verka för ett Europa fritt från
dödsstraff,

3. att riksdagen hos regeringen begär förnyade initiativ för att få till stånd
en internationell överenskommelse om avskaffande av dödsstraff,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande fortsatta svenska insatser för inrättande av en
särskild kommissarie för mänskliga rättigheter,

UU 1987/88:4

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till länder där folkrätten hotas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nordiskt initiativ till ett FN-universitet för demokrati
och mänskliga rättigheter,

8. att riksdagen begär att regeringen verkar för att Turkiet skal' ratificera
artikel 25 om individuell klagorätt i Europakonventionen,

9. att riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder i syfte att ge ett skydd
för barn i krig i enlighet med motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om åtgärder mot barnarbete.

I motion 1986/87:U533 av Maria Leissner m.fl. (fp, c, vpk) hemställs att
riksdagen begär att regeringen undersöker förutsättningar att få till stånd en
särskild FN-konvention om tvångsförsvinnanden.

I motion 1986/87:U535 av Gunnel Jonäng och Marianne Andersson (c)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att arbetet med en konvention för
barn ges hög prioritet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en konvention
om barns rättigheter måste skärpas jämfört med den nuvarande Genévekonventionen.

I motion 1986/87:U536 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkande 1 hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen i årets GATT-runda tar initiativ för att
bekämpa barnarbetet som en form av dumping.

I motion 1986/87:U537 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att bekämpa systemet
med ”försvinnanden” som används av allt fler stater,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ i FN för att en konvention
mot sådana försvinnanden upprättas,

I motion 1986/87:U538 av Margareta Persson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av en FN-konvention om tvångsförsvinnanden.

Allmän bakgrund

I tidigare betänkanden från utrikesutskottet (senast UU1985/86:23) har
gjorts en genomgång av de internationella konventioner och instrument som
i dag finns och vars syfte är att öka respekten för mänskliga rättigheter.

Det folkrättsliga instrument som är grundläggande för det internationella
samfundets skyldigheter vad gäller respekten för människors rättigheter är
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som
sedermera kompletterades med de två bindande konventionerna av år 1966
om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. Under årens lopp har sedan utvecklats ett regelverk av
olika konventioner och deklarationer som är ägnade åt att skydda vissa
speciella grupper eller intressen. För Europa är här av särskild betydelse den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

UU 1987/88:4

1* Riksdagen 1987188. 9 sami. Nr 4

de grundläggande friheterna som framlades 1950. Även slutdokumentet 1975
från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har, trots att
det inte är juridiskt bindande, fått stor betydelse i praktiken.

De konventioner som är särskilt aktuella för de motionsyrkanden som
utskottet nu har att behandla är 1966 års konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering, 1979 års konvention om avskaffande av allt
slags diskriminering av kvinnor, 1951 års likalönskonvention, 1973 års
konvention om barnarbete, 1984 års konvention mot tortyr och Genévekonventionen
om krigets lagar (tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter).
Under utarbetande är en konvention om barns rättigheter. Det finns ingen
konvention om förbud mot dödsstraff. Liksom folkrätten i övrigt har de
nämnda konventionerna begränsningar i sin räckvidd. De är endast bindande
för de länder som undertecknat dem. Även gentemot de stater som
undertecknat dem är det svårt att genomdriva en effektiv tillämpning
eftersom många av konventionerna saknar effektiva kontrollbestämmelser.

Den europeiska konventionen har däremot försetts med en kontrollmekanism
genom den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna,
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt genom
Europarådets ministerkommitté. Samtliga medlemmar i Europarådet är
anslutna till Europakonventionen. Två typer av mål kan anhängiggöras inför
kommissionen; mellanstatliga mål och enskilda klagomål. Det sistnämnda
kan endast föras mot konventionsstater som erkänner kommissionens
behörighet att pröva enskilda klagomål. Yttersta sanktionsmöjlighet vid
mellanstatliga mål är uteslutning från Europarådet.

Det organ som inom FN-systemet har den centrala rollen för att främja
respekten för de mänskliga rättigheterna är Kommissionen för de mänskliga
rättigheterna som utses av FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). Det
finns även en kommission för kvinnofrågor och en kommission för narkotikafrågor
som tillsätts på samma sätt.

Svårigheterna att på ett effektivt sätt tillämpa de konventioner rörande
mänskliga rättigheter som antagits, gäller i ännu högre grad alla de
resolutioner och förklaringar som under årens lopp antagits inom FNsystemet
eftersom de inte är bindande. Exempel på förklaringar och
resolutioner som har relevans för de motioner som utskottet nu har att
behandla är Förklaringen om avskaffande av alla former av religiös
ofördragsamhet (1981) och resolutioner om avskaffande av dödsstraff.
Under utarbetande är en deklaration om rätten att främja och försvara de
mänskliga rättigheterna.Den arbetsgrupp som 1985 fick i uppdrag att
utarbeta en deklaration, sammanträdde för första gången i januari 1986.

Möjligheterna för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att
övervaka att konventionsbestämmelserna om mänskliga rättigheter respekteras
är begränsade till en granskningsfunktion, som består av en procedur
för behandling av klagomål (den s.k. 1503-proceduren) och ett antal
rapportörer som på uppdrag av Kommissionen för mänskliga rättigheter kan
undersöka hur olika stater uppfyller sina åtaganden inom vissa områden.
Dessa s.k. ”tema”-undersökningar av situationer i vilka upprepade och
grova brott mot mänskliga rättigheter konstaterats har hittills utförts på
följande områden; Tortyr, försvinnanden, oegentliga rättegångsförfaran -

UU 1987/88:4

den, minoritetsfrågor, religiös ofördragsamhet. Härtill har tillsatts rapportörer
som skall undersöka förhållanden i enskilda länder där brott mot de
mänskliga rättigheterna bevisligen är vanligt förekommande (El Salvador,
Guatemala, Chile, Iran och Afghanistan). Dessa rapportörer redovisar till
Kommissionen. Själva offentliggörandet av förhållanden som strider mot
mänskliga rättigheter samt frågornas behandling inom Kommissionen och
eventuellt vidare inom FN-systemet är dock den enda formen av sanktion
som finns. Kommissionen kan knappast framtvinga någon form av rättelse
mot den berörda statens vilja.

Samma svårigheter har de olika organ som har upprättats för att granska
tillämpningen av 1966 års mänskliga rättighetskonventioner. Detta gäller
såväl Kommittén för de mänskliga rättigheterna som upprättats enligt
konventionen om de politiska och medborgerliga rättigheterna som den
kommitté som skall granska genomförandet och efterlevandet av konventionen
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Denna kommitté
hade sitt första möte i år. Dessa kommittéers mandat har försvagats
ytterligare genom att kommittén för de mänskliga rättigheterna endast kan
pröva klagomål mot en konventionsstat som genom anslutning till ett
frivilligt protokoll har godtagit kommitténs kompetens att pröva klagomålet.
Hittills har endast 39 stater anslutit sig. Motsvarande frivilligt protokoll har
inte tillförts konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Andra särskilda kommittéer har upprättats för att granska efterlevnaden
av konventionerna mot rasdiskriminering resp. diskriminering av kvinnor.
En motsvarande kommitté förutses skapas för att granska tillämpningen av
konventionen mot tortyr som trädde i kraft i år.

Genom att granskningskommittéer tillsätts finns det ett kontrollsystem
men, såsom ovan påpekas, dessa system är ofullständiga genom sin oförmåga
dels i vissa fall att ens pröva en fråga, dels i andra fall att kunna vidta
sanktioner.

Utskottet

Konventionsbestämmelser om skydd för de mänskliga rättigheterna kan inte
bli effektiva utan ett kontrollsystem som övervakar efterlevnaden av dessa
bestämmelser. Just häri ligger det stora problemet för FN i dess arbete att
förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna runt om i världen. Med de
ofullständiga verkställighetsbestämmelser som finns och med den otillfredsställande
anslutning till de internationella instrument som redan skapats blir
FN:s möjligheter att ingripa mot de regeringar som kränker mycket små.
Som exempel på den låga anslutningsgraden till konventionerna om mänskliga
rättigheter kan nämnas att hittills har endast ca hälften av FN:s
medlemsstater undertecknat de två konventionerna om mänskliga rättigheter
från 1966 och endast 39 stater anslutit sig till det fakultativa protokollet
vari kommittén för mänskliga rättigheter ges kompetens att granska klagomål
från enskilda att deras rättigheter kränkts av konventionsstaten i fråga.

Vidare har hittills endast 24 stater anslutit sig till 1984 års konvention mot
tortyr, 123 stater har anslutit sig till 1966 års konvention mot rasdiskriminering
och 33 till 1973 års konvention om barnarbete.

UU 1987/88:4

Till detta hinder för ett effektivt främjande av de mänskliga rättigheterna
får läggas motvilligheten hos olika berörda stater att låta FN-systemet
granska hur de uppfyller de åtaganden som de gjort. Motståndet mot
tillsättandet av en kommissarie för mänskliga rättigheter - en fråga som
Sverige sedan länge drivit inom FN - hänför sig just till vad dessa länder ser
som en inblandning i deras inre angelägenheter. Utskottet återkommer till
frågan om en kommissarie längre fram i betänkandet.

Denna motvilja mot att schavottera inför det internationella samfundet
har under de senaste åren gjort det allt svårare för Kommissionen för
mänskliga rättigheter eller för FN:s generalförsamling att ta upp hur enskilda
länder respekterar sina förpliktelser på mänskliga rättighetsområdet. Det
blir allt svårare att få kommissionen enig om att tillsätta nya rapportörer för
att undersöka förhållanden rörande mänskliga rättigheter i ett särskilt land.
Orsaken härtill synes vara en ökad regional sammanhållning mot vad som ses
som yttre inblandning i inre angelägenheter. Liknande orsaker hämmar
kommissionens övriga möjligheter att granska situationer som utmärks av
grova och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter, t.ex. tillsättande
av en särskild undersökningskommitté.

En väg att granska brott mot mänskliga rättigheter i olika länder som
däremot fortfarande anses som framkomlig och förhållandevis effektiv är att
ta upp teman för undersökningar och där se till att de länder där kränkningar
äger rum noggrant studeras. Exempel på sådana teman är tortyr och
tvångsförsvinnanden.

Det implementeringssätt som utnyttjas inom FN-systemet och som
huvudsakligen går ut på att länderna rapporterar till Kommissionen för
mänskliga rättigheter eller Generalförsamlingen och redogör för hur de
följer upp de olika konventioner som antagits befinner sig just nu i kris.
Länder rapporterar inte i tid. Inte heller granskas de inkomna rapporterna i
tid. Detta har lett till en kraftig försening i granskningen av hur ett antal
konventioner tillämpas.

Till dessa problem som begränsar FN-systemets möjligheter att effektivt
och snabbt verka för mänskliga rättigheter kommer även att det är alltför
många ämnen som tas upp vid de olika kommittéernas och kommissionernas
möten, och det är alltför många studier som begärs. Ett särskilt och
tilltagande problem är de begränsade finansiella resurser som FN som helhet
nu har att röra sig med.

Trots alla tillkortakommanden går dock arbetet inom FN ut på att utveckla
och tillämpa normsystemet för de mänskliga rättigheterna sakta framåt och
det har, och kommer fortsatt att ha, Sveriges starka stöd.

Sverige har i olika internationella sammanhang arbetat för ett utökat
skydd för individernas rättigheter baserat på uppfattningen att de mänskliga
rättigheterna endast kan hävdas och försvaras på ett meningsfullt sätt, och
kränkningar påtalas om det definitionsmässigt är den enskilde som är bärare
av rättigheterna.

Med detta följer den svenska uppfattningen att det aldrig kan vara en stats
ensak hur den behandlar sina medborgare eller andra människor som
befinner sig på dess territorium. I stället är skyddet av mänskliga rättigheter
en angelägenhet för det internationella samfundet, och det kan aldrig

UU 1987/88:4

betraktas som otillåten inblandning i en stats inre angelägenheter att påtala
kränkningar av mänskliga rättigheter var de än sker.

Stärkandet av skyddet för de mänskliga rättigheterna ingår som en central
del i svensk utrikes-och biståndspolitik. Det är också en politik som har starkt
stöd av den svenska opinionen.

Från svensk sida anser vi dock att lika viktigt som att förstärka och utvidga
normsystemet inom FN avseende mänskliga rättigheter, är att tillse att de
normer som redan finns verkligen respekteras i praktiken. Det är därför,
enligt utskottet, viktigt att regeringen fortsätter att arbeta för att allt fler
stater godtar de befintliga procedurerna för prövning av klagomål över
kränkning av mänskliga rättigheter.

Vidare bör arbetet på att effektivisera rapporterings- och uppföljningsprocesserna
inom ramen för Generalförsamlingen och Kommissionen för de
mänskliga rättigheterna fortsätta.

I syfte att bistå de länder som i ökad grad önskar främja mänskliga
rättigheter och demokrati utan att därför ha tillräckliga medel eller kunskap,
har Kommissionen för mänskliga rättigheter upprättat ett program för
tekniskt bistånd. Biståndet skall bl.a. användas till utbildning av personal och
rådgivning i frågor om mänskliga rättigheter. Sverige stöder detta program
sedan dess tillkomst.

Frågan om främjandet av mänskliga rättigheter inom ramen för svenskt
utvecklingsbistånd har givits särskild betoning under senare år. En arbetsgrupp
skall tillsättas inom utrikesförvaltningen (UD) med syfte att primärt i
ett FN-perspektiv, se över den svenska politiken vad avser mänskliga
rättigheter. Arbetsgruppen kommer också att få till uppdrag att se över
möjligheterna att inom FN:s ram bistå utvecklingsländerna i främjandet av
demokratisk utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vad
gäller det bilaterala svenska biståndet, pågår gemensamt inom UD:s
avdelning för internationellt utvecklingssamarbete och på SIDA en översyn
av hur demokrati och mänskliga rättigheter bättre skall kunna främjas såväl i
de allmänna länderprogrammen som i anslagsposten Särskilda program.

Genom det humanitära biståndet till Latinamerika och Södra Afrika går
redan en stor del av det svenska biståndet till att främja respekten för de
mänskliga rättigheterna och till en demokratisk samhällsutveckling.

1. Inrättandet av en särskild kommissarie för de mänskliga
rättigheterna

Bakgrund

Frågan om en kommmissarie för mänskliga rättigheter som väcks i motion
U531 yrkande 4 har tidigare behandlats i utskottet, senast i betänkandet UU
1985/86:23.

Redan 1964 tog Costa Rica och Sverige i FN:s generalförsamling upp
behovet av att inrätta en post som kommissarie för att ge ytterligare tyngd åt
främjandet av de mänskliga rättigheterna. Förslaget fick dock inte stöd av
Generalförsamlingen. Frågan har sedan tagits upp regelbundet i FN utan
framgång. Det är framför allt u-länderna och öststaterna som är motståndare
till en kommissarie eftersom de befarar inblandning i vad de anser vara inre
angelägenheter.

1** Riksdagen 1987/88. 9sami. Nr4

UU 1987/88:4

Utskottet

UU 1987/88:4

Utskottet står fast vid sin tidigare uppfattning att en kommissarie för
mänskliga rättigheter skulle kunna förstärka de instrument som finns inom
FN för främjandet av de mänskliga rättigheterna och ge ytterligare tyngd åt
den viktiga uppgift som bl. a. ligger i att tillse att de bestämmelser som
regeringarna själva enats om verkligen respekteras i praktiken.Det är
beklagligt att det fortfarande inte finns tillräckligt stöd bland FN:s medlemsländer
för en dylik befattning.

Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter att undersöka möjligheterna
att inrätta en befattning som kommissarie för mänskliga rättigheter. Det är
dock angeläget att befattningen får auktoritet och stöd av en stor majoritet.
Yrkande 4 i motion U531 får därmed anses besvarat.

2a) Förstärkta resurser till FN.s arbete för skydd av mänskliga
fri-och rättigheter
2b) Stöd till länder där folkrätten hotas
2c) Initiativ till ett FN-universitet för demokrati och mänskliga
rättigheter

Bakgrund

I innevarande års biståndsproposition betonas särskilt främjandet av demokrati
och mänskliga rättigheter. I det utskottsbetänkande som låg till grund
för riksdagens beslut UU1986/87:10 konstateras att ”just dessa frågor var
huvudteman i samtliga partimotioner samt att betoningen av demokratifrågorna
i vid mening ligger väl i linje med de intentioner regeringen redovisar i
propositionen”.

Sverige arbetar aktivt för att inom bl. a. FN:s ramar förstärka och utvidga
skyddet för mänskliga rättigheter och främja demokratins utbredning.
Svensk utrikespolitik har sedan länge varit inriktad på att stödja folkrättens
grundtankar. Detta är en av tankarna som framförs i motion U531: ”Sverige
har tillsammans med de nordiska länderna en lång tradition av demokrati. Vi
har också rätten och skyldigheten att föra vidare demokratins idé och
praktiska utformning”.

I det bilaterala biståndet visas det svenska engagemanget för främjande av
demokrati och mänskliga rättigheter genom bl. a. det humanitära stödet till
Södra Afrika och till Latinamerika. Härtill har i det bilaterala utvecklingsanslaget
avsatts medel ägnade åt främjandet av demokrati och mänskliga
rättigheter under anslagsposten Särskilda program.

Exempel på åtgärder som stötts har varit anordnandet av seminarium
rörande legala rättigheter för fattig landsbygdsbefolkning i u-länderna, en
serie seminarier rörande jurister och domares oberoende i u-länder samt stöd
till utbildning av s.k. ”barfotajurister”.

Inom ramen för FN finns två universitet; FN-universitetet i Tokyo (UNU)
samt fredsuniversitetet i Costa Rica. FN-universitetet i Tokyo började 1975
sin verksamhet. Denna har inriktats på tre prioritetsområden; världssvälten,

social utveckling och användandet av naturresurser. Universitetet finansieras
med frivilliga bidrag. Under FN-universitetet skapades 1986 ett
världsinstitut för utvecklingsforskning i Helsingfors. Detta finansieras huvudsaklingen
av finska regeringen. Ett fredsuniversitet upprättades i Costa
Rica 1980 på initiativ av landets dåvarande president. Costa Ricas regering
finansierar universitetet.

Utskottet

Som redan nämnts i det allmänna bakgrundsavsnittet till detta betänkande
kommer arbete att igångsättas inom utrikesförvaltningen med en översyn av
Sveriges politik rörande främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter
primärt i ett FN-perspektiv. Samtidigt pågår redan arbete inom UD:s
avdelning för internationellt utvecklingssamarbete och SIDA med syfte att se
hur demokrati och mänskliga rättigheter bättre skall kunna tillgodoses i det
bilaterala biståndet.

I SIDA:s anslagsframställning föreslås en utvidgning av delposten för
demokrati och mänskliga rättigheter under anslagsposten Särskilda program.
Utskottet får anledning återkomma till denna fråga vid nästa års
betänkande rörande det svenska utvecklingsbiståndet.

Förutom översyner för att på längre sikt öka effektiviteten och räckvidden
i det internationella arbetet på det här området strävar Sverige efter att
stärka det existerande normsystemet genom att främja efterlevnaden.
Exempel på detta arbete är återkommande resolutionsförslag i FN:s
generalförsamling, vilka syftar till att göra efterlevnaden av konventionerna
bättre. Vid förra årets generalförsamling framlades med svenskt stöd t. ex.
resolutionsförslag som krävde att staterna uppfyller sina skyldigheter vad
avser rapportering om mänskliga rättigheter i det egna landet, att FN:s
mänskliga rättighetsarbete får ökad publicitet samt påtryckningar för att få
fler stater att tillträda de folkrättsliga instrument som finns.

Detta arbete ingår även som ett led i strävandena att i alla sammanhang slå
vakt om folkens rätt till oberoende och självbestämmande. Folkrätten är,
som framförs i motion U531, en betydelsefull sida av de mänskliga
rättigheterna.

I yrkande 7 i motion U531 föreslås ett nordiskt initiativ för att FN skall
inrätta ett universitet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Ett initiativ i denna fråga skulle ligga väl i linje med det allmänna starka
stödet som vi från svensk sida givit FN:s arbete på att främja demokrati och
mänskliga rättigheter. Det skulle även kunna bli ytterligare ett sätt att stödja
den demokratiska utvecklingen i tidigare diktaturländer och ett sätt att på
lång sikt sprida en demokratisk och humanitär grundsyn till människor i de
länder där detta inte är en självklarhet, såväl som kunskap om människors
demokratiska coh mänskliga rättigheter.

Det behövs praktisk kunskap om institutionsbyggande, system för rättssäkerhet,
inflytandefrågor, allmänna val m.m. Här spelar utbildning och
information en stor roll.

Utskottet instämmer även i det allmänna syftet bakom yrkandena 1 och 7 i
motion 531 vad gäller utökade resurser till FN:s arbete för skydd av

UU 1987/88:4

mänskliga rättigheter och behovet av stimulans och resurser till de stater som
själva visar intresse för att stärka folkrätten och de mänskliga rättigheternas
ställning.

Det får dock konstateras att FN:s reguljära program idag tvärtemot att
erhålla ökade resurser i stället befinner sig i finansiell kris. Sverige verkar
tillsammans med de andra nordiska länderna för reformer som stärker FN:s
effektivitet, auktoritet och finanser.

Som utskottet nyligen redovisat i betänkandet UU1986/87:1 bör en
varaktig lösning av FN:s finanskris bygga på en rättvis fördelning av
finansieringsbördan och inte i första hand på att enskilda länder tar på sig ett
ökat finansieringsansvar.

På motsvarande sätt har utskottet tidigare yttrat vad gäller de frivilliga
bidragen till FN:s biståndsverksamhet (UU 1986/87:10) att ”En strävan bör
vara att förmå andra länder att öka sina anslag till FN:s biståndsverksamhet,
snarare än att ytterligare öka Sveriges andel”.

Innan FN:s finansiella kris har kunnat botas, torde det inte finnas några
förutsättningar för att bilda ett nytt FN-organ. Detta var även slutsatsen när
utskottet senast behandlade frågan (UU1985/86:23). Såväl FN-universitetet
och fredsuniversitetet finansieras utanför FN:s reguljära budget. Ett universitet
för demokrati och mänskliga rättigheter torde få bekostas på samma vis.
Utskottet anser det av ovan angivna skäl inte meningsfullt att nu väcka
förslag om inrättande av ett FN-universitet för demokrati och mänskliga
rättigheter.

Utskottet anser yrkandena 1, 5 och 7 i motion U531 besvarade med det
anförda.

3. Individuell klagorätt

Bakgrund

Enskild klagorätt utgör inte ett obligatoriskt institut för konventionsstaterna
vare sig enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
eller enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Europakonventionens 25 artikel innehåller stadganden om individuell
klagorätt men endast som ett fakultativt element. Endast de konventionsstater
som genom särskild förklaring erkänner kommissionens behörighet att
motta enskilda personers och organisationers klagomål blir bundna av de
regler som gäller i detta avseende. I motion 531 yrkande 8 begärs att
regeringen verkar för att Turkiet skall ratificera denna artikel.

Utskottet

Turkiet avgav i januari i år en deklaration varigenom den turkiska regeringen
erkänner Europarådets kommissions för mänskliga rättigheter behörighet
att pröva individuella fall.

Enda land som därmed inte erkänt kommissionens behörighet att pröva
individuella klagomål är Cypern. Yrkande 8 i motion 531 får därmed anses
besvarad.

UU 1987/88:4

4.Barn; en konvention för barn, skydd för barn i krig

UU 1987/88:4

Bakgrund

Frågan om internationella åtgärder för skydd av barn behandlades i
betänkandet UU 1985/86:22. Där gjordes en genomgång av vad som hittills
åstadkommits inom folkrätten för att skydda barn mot faror och exploatering.

1959 antog FN:s generalförsamling en deklaration om barns rättigheter.

Ännu finns inte någon allomfattande internationell konvention om barns
rättigheter. Arbetet på en dylik konvention, som pågått sedan 1979 under
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, håller dock på att närma sig
sitt slut. Flittills har ett tjugotal artiklar utarbetats för att ingå i konventionen.
Sverige deltar aktivt i gruppens arbete tillsammans med de övriga nordiska
länderna.

Det är arbetsgruppens förhoppning att ett utkast för en första läsning skall
kunna föreligga efter gruppens nästa möte som troligtvis äger rum i januari
1988. Målsättningen är att en konvention skall ligga klar 1989, dvs. tio år efter
det internationella barnaåret.

Ännu återstår frågan om hur konventionen skall tillämpas, dvs. hur
rapporteringsskyldigheten skall utformas och vem som skall granska rapporterna
från konventionsstaterna.

En av konventionens mer kontroversiella artiklar är den preliminärt
antagna artikel 20 som rör barn i väpnade konflikter. Arbetsgruppen har här
preliminärt antagit en nedre gräns på 15 år för individers deltagande i
väpnade konflikter. Denna gräns sammanfaller med den gräns som stadgats i
1977 års tilläggsprotokoll till Genévekonventionen om krigets lagar för
rekrytering av barn till väpnade styrkor.

Sverige, som även var tillskyndare till att en artikel om barns rättigheter i
krig medtogs, arbetar för att den nedre åldersgränsen skall höjas till 18 år.

Frågan om skydd för barn i krig har även diskuterats inom arbetsgruppen
och lett till generella stadganden i den preliminära konventionens artikel 20.
Tilläggsprotokollet till Genévekonventionen innehåller även stadganden till
skydd för barn i krig.

UNICEF har sedan en längre tid ägnat uppmärksamhet åt frågan om barn
som är utsatta för särskilt svåra förhållanden såsom krig. Detta har lett till
program för hjälp till barn inom krigsområden som Libanon och El Salvador.
UNICEF beslöt även vid sitt styrelsemöte 1986 att undersöka hur organisationen
skulle kunna bidra till att arbetet på barnkonventionen påskyndades.

Frågan som väcks i motion U531 om hur FN och andra internationella
hjälporganisationer kan garanteras att få komma in i krigförande länder för
att ge barn humanitär hjälp är ständigt aktuell för UNICEF samt de frivilliga
organisationer som ägnar sig åt humanitär hjälpverksamhet, t.ex. Röda
korset och Rädda barnen.

Arbetet på att förbättra barnens situation pågår såväl inom Europarådet
som inom Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens underkommission
för hinder mot diskriminering och skydd för minoriteter arbetar
för närvarande på åtgärder för att förhindra barnprostitution och handel med
barn.

Europarådets parlamentariska församling har nyligen antagit en rekommendation
rörande handel med och utnyttjande av barn.

Barnarbete

I motion U531 och motion U536 omnämns att det i dag kan finnas så mycket
som 150-200 miljoner barnarbetare i världen. Detta trots att det finns
konventioner och nationell lagstiftning mot barnarbete. Främsta orsaken till
barnarbete är fattigdom, och det behövs ekonomiska och sociala förändringar
för att komma till rätta med denna exploatering av barn.

Det krävs också, som påpekas i motion U536, att attityderna förändras,
framför allt hos föräldrarna, så att de inser värdet av att barnen går i skola.

Den nu aktuella barnkonventionen innehåller stadgandet mot barnarbete
(den preliminärt antagna artikel 18) vilken är ägnad att komplettera och
förstärka redan existerande folkrättsliga dokument på området. Dessa
inkluderar 1921 års konvention om undertryckande av handeln med kvinnor
och barn, FN:s deklaration från 1959 om barns rättigheter samt ILO:s
konvention nr 138 från 1973 enligt vilken minimiåldern för yrkesarbete sattes
till 15 år. Efterlevnaden av dessa folkrättsliga instrument är dock dålig.
Detsamma gäller nationell lagstiftning i olika länder avseende barnarbete.

UNICEF har inom FN-systemet ett övergripande ansvar för barnens
situation vilket också inkluderar barnarbete. Vid förra årets styrelsemötes
(april 1986) behandling av ”barn i särskilt svåra omständigheter” togs
exploaterade barn och barnarbete upp. UNICEF samarbetar med ILO i
denna fråga och strävar efter att genom en allmän förbättring av barnens och
deras föräldrars situation och genom information och upplysning om
barnarbetets skadliga effekter minska dess omfattning.

Inom ILO utarbetas och behandlas för närvarande tre studier rörande
barnarbete, bl.a. ett ”aktionsprogram mot barnarbete”.

Den svenska regeringen arbetar inom ramen för olika FN-organ aktivt på
att bekämpa barnarbete och de socio-ekonomiska orsaker som ligger bakom.

Inom det bilaterala svenska biståndet har åtgärder för att komma till rätta
med bl.a. barnarbete fått ökad betoning genom stödet till ekonomisk
utjämning och till fattiga och eftersatta grupper särskilt på landsbygden.

I motion U536 hemställs att regeringen i årets GATT-runda tar initiativ för
att bekämpa barnarbetet som en form av dumping. I GATT:s dumpingkods
inledning fastställs att ”antidumpingtullar får tillämpas mot dumping endast
om sådan dumping förorsakar eller hotar förorsaka väsentlig skada (i
importlandet)”.

Artikel 2:1 i koden fastställer att dumping föreligger om exporterad vara
säljs till lägre pris i mottagarlandet än vad varan i normalfallet kostar i
exportlandet. Det är alltså mot förhållanden i importlandet, ej producentlandet
som GATT:s regler generellt riktar sig. Dessutom är låglönearbete inte
lagstridigt enligt GATT:s regler.

I syfte att komma till rätta med miljömässiga och sociala missförhållanden,
som t.ex. barnarbete, har sedan 1970-talet ansträngningar gjorts inom
GATT bl.a. från svensk och amerikansk sida att få till stånd en socialklausul.
En dylik klausul skulle innebära en koppling av handelspolitiska sanktioner

UU 1987/88:4

till minimikrav rörande olika arbetsmiljöförhållanden. Frågan väcktes
återigen förra året av USA med starkt svenskt stöd. Hittills har motståndet
från u-länderna mot en socialklausul varit starkt med motiveringen att en
dylik klausul skulle användas av i-länderna i protektionistiskt syfte.

Utskottet

I yrkande 1 i motion 535 hemställs att arbete med en konvention för barn ges
hög prioritet. Detta kan utskottet helt instämma i. Det är av stor vikt att
arbetet på en konvention för barn avslutas senast 1989. Regeringen bör,
tillsammans med berörda frivilliga organisationer som Röda korset och
Rädda barnen m.fl. göra alla ansträngningar för att arbetet skall kunna
slutföras och att en effektiv konvention med bred internationell uppslutning
blir resultatet.

Det svenska förslaget som lagts fram i arbetsgruppen om att inrätta en
kommitté för genomförande av konventionen och om att konventionsstaterna
skall rapportera vart fjärde år kan synas väl försiktigt. Det är dock viktigt
att en tillämpning av barnkonventionen görs rationell och att det ges en
realistisk möjlighet för konventionsstaterna att leva upp till sina åtaganden.
Den kris som i dag finns inom FN-systemet och som förorsakats av alltför
ambitiösa rapporteringskrav som varken medlemsländerna eller sekretariaten
kunnat leva upp till måste överkommas. Härtill får läggas FN:s
finansiella svårigheter som även hindrat effektiv tillämpning. Det gäller att i
framtiden finna rationella och realistiska vägar att genomföra FN:s folkrättsliga
instrument. Utskottet är dock av den uppfattningen att en första rapport
inte bör vänta till fyra år efter konventionens ikraftträdande utan inkrävas
tidigare.

Barn drabbas hårt i krigssituationer och det är, som framförs i motionerna
U535 och U531, viktigt att freds- och nedrustningsarbetet i högre grad ägnas
barnens situation.

Artikel 20 i det preliminära utkastet till en barnkonvention innehåller
skydd för barn i väpnade konflikter. Enligt artikeln skulle den nedre
åldersgränsen för barns deltagande i väpnade konflikter sättas till 15 år.
Denna gräns sammanfaller med den nedre gräns för rekrytering av barn till
väpnade styrkor som antagits i 1977 års första tilläggsprotokoll till Genévekonventionen
om krigets lagar.

Som framgår av bakgrundsredovisningen har de svenska representanterna
i arbetsgruppen arbetat för höjning av den lägre åldersgränsen till 18 år. Det
är en uppfattning som har starkt stöd av svenska frivilliga organisationer som
även deltar i arbetsgruppens arbete.

Det är utskottets uppfattning att regeringen bör fortsätta att driva frågan
om en lägsta åldersgräns på 18 år för barns deltagande i väpnade konflikter.

Motion U531 yrkande 9 samt motion 535 torde anses besvarad med det
ovan anförda.

Barnarbete

UU 1987/88:4

Då frågan om barnarbete förra gången behandlades framförde utskottet i sitt
betänkande (UU 1985/86:22) betydelsen av att Sverige och andra likasinnade

länder, när tillfälle bjuds, i internationella sammanhang aktualiserar frågan
om missbruket av barnarbetskraft. Det är viktigt att regeringen i arbetet på
den ovannämnda barnkonventionen arbetar för ett starkt skydd mot barns
exploatering och för att konventionens regler efterlevs.

Med beklagande får utskottet konstatera, att fattigdomen i u-länderna och
de traditionella värderingarna gör att det på kort sikt finns små möjligheter
att få exploateringen av barn som arbetskraft att upphöra. Det bör dock vara
möjligt att göra en åtskillnad mellan ett rimligt deltagande av barn i familjens
försörjning, något som är en del i det ekonomiska mönstret i många länder,
och det uppenbara missbruket av barnarbetskraft. Särskilda ansträngningar
bör göras för att förhindra barnarbete som är skadligt för den psykiska och
fysiska hälsan.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar att stärka
opinionen mot barnarbete och med att främja den sociala och ekonomiska
utvecklingen i u-länderna för att på så sätt minska incitamenten till
barnarbete. Yrkande 10 i motion U531 torde härmed anses besvarat.

Förslaget i motion U536 om att regeringen i årets GATT-runda tar initiativ
för att bekämpa barnarbete som en form av dumping finner utskottet inte
vara en framkomlig väg. Som redovisats ovan är GATT:s dumpingregler
ägnade åt att rätta till missförhållanden i importlandet varför förhållanden i
exportlandet som exempelvis exploatering av barn som arbetskraft inte
berörs.

Däremot anser utskottet att arbetet i GATT på en socialklausul bör
understödjas och att regeringen härvidlag bör fortsätta sitt arbete på att få de
u-länder som av rädsla för protektionism är motståndare till en klausul att
inse de humanitära skäl som ligger bakom förslaget. Utskottet avstyrker
härmed yrkande 1 i motion U536.

5. Särskild rapportör i FN för att undersöka och rapportera
förtryck och våld mot kvinnor

Bakgrund

Utskottet har tidigare vid ett antal tillfällen behandlat frågan om förtryck och
diskriminering av kvinnor. I ett tidigare betänkande från utrikesutskottet
(UU 1985/86:6) gavs en utförlig redovisning för de konventioner och övriga
instrument som utarbetats med syfte att främja kvinnors och mäns lika
rättigheter och på olika sätt förbättra kvinnornas situation. Det viktigaste
folkrättsliga instrumentet är 1979 års konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor. Konventionen har redan ratificerats av 93 stater.
Sverige har en plats i den kommitté som tillsattes för att övervaka
konventionens efterlevnad. Konventionens medlemsstater har åtagit sig att
rapportera vart fjärde år om den nationella tillämpningen av konventionen.

Vid den kvinnokonferens som hölls i Nairobi 1985 för att utvärdera
resultatet av FN:s kvinnoårtionde antogs ett handlingsprogram för ökad
jämställdhet och förbättrad situation för kvinnorna fram till år 2000 (de s.k.
Nairobi-strategierna). I detta handlingsprogram målas en mörk framtidsbild
upp med ökad fattigdom på landsbygden och i städerna, torka, naturkata -

UU 1987/88:4

strofer och miljöförstöring. Antalet misshandlade, arresterade och fängslade
kvinnor ökar. Därtill ökar antalet kvinnor som är ensamma familjeförsörjare.
Handlingsprogrammet innehåller fem huvudavsnitt med rubrikerna:
Jämställdhet, Utveckling, Fred, Olika kategorier av särskilt utsatta kvinnor
och Internationellt samarbete. Från svensk sida har betonats att FN:s
kvinnokommissions arbete särskilt måste inrikta sig på u-landskvinnornas
situation.

Vid kvinnokommissionens extra möte 1987 antogs resolutioner om hur
riktlinjerna inom handlingsprogrammet som rör kvinnors deltagande i
utvecklingsprocessen skall kunna överföras till FN:s övergripande planer.

Frågan om våld, förtryck och diskriminering av kvinnor kan i Nairobistrategierna
hänföras till det avsnitt som behandlar ”särskilt utsatta kvinnor”.
Åtgärder under detta avsnitt behandlas just nu av kvinnokommissionen.
Bl.a. har frågan om våld mot kvinnor som är i fängsligt förvar tagits upp.

Andra frågor som är under behandling i kvinnokommissionen rör fysiskt
våld inom familjen och situationen för kvinnor under apartheid samt på de
ockuperade palestinska områdena.

Det svenska bilaterala biståndet har, såsom redan tidigare redovisats i
utskottets betänkande, sedan länge i hög grad inriktats på u-landskvinnornas
behov. Biståndet via enskilda organisationer och över anslagsposten för
ämnesinriktad verksamhet har ofta gått till speciella kvinnoprojekt. Sverige
stöder även FN:s kvinnofond via det multilaterala biståndet. Inom det
svenska biståndsorganet SIDA har kvinnorådet för internationellt bistånd
medverkat till att utarbeta ett handlingsprogram för ett kvinnoinriktat
bistånd.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter riktar sig, som redovisats i den
inledande bakgrundsbeskrivningen till detta betänkande, i lika hög grad till
män som till kvinnor i sitt arbete på att främja mänskliga rättigheter.

Utskottet

I motion U516 påpekas att övergrepp, våld och annan diskriminering av
kvinnor är alltför vanligt på många håll i världen och att antalet utsatta
kvinnor fortsätter att öka.

För att de konventioner som antagits av FN:s medlemsstater skall
respekteras, krävs förstärkta och förbättrade uppföljningsmekanismer. Det
krävs också att fler stater ansluter sig till konventionerna. Behovet av
effektiva kontrollmekanismer minskar inte inom FN-systemet utan ökar.
Orsaken är å ena sidan att brotten mot den mänskliga rättigheterna fortsätter
i oförminskad omfattning, å andra sidan - och detta är en utveckling som
utskottet finner glädjande - att medvetenheten om mänskliga rättigheter och
opinionen mot brotten mot dessa rättigheter ökar.

Sedan länge har Sverige verkat för en särskild post som kommissarie för de
mänskliga rättigheterna. Tanken har varit att en sådan kommissarie ska
kunna bevaka att såväl mäns som kvinnors mänskliga rättigheter skyddas och
främjas. Som utskottet har konstaterat ovan finns det i dag inget brett stöd
bland FN:s medlemsstater för en sådan kommissarie.

Vid de svenska sonderingar som senast gjordes i FN rörande en kommissarie
för mänskliga rättigheter framkom, att det mandat en sådan kommissarie
kunde förväntas få i dag skulle bli svagt.

UU 1987/88:4

Avsaknaden av en särskild kommissarie kan dock uppvägas av förekomsten
av rapportörer för olika frågor om mänskliga rättigheter. Vad gäller en
särskild rapportör för våld och förtryck mot kvinnor ansåg utskottet i sitt
betänkande UU 1985/86:23 att en sådan ”kan inte sällan utföra ett effektivt
och värdefullt arbete och innebära en påtryckning på de länder som blir
utsatta för granskning”.

Det faktum att rapportörerna ofta har blivit ett effektivt kontroll-och
påtryckningsmedel har lett till att det blivit allt svårare att få medlemmarna i
kommissionen för mänskliga rättigheter att acceptera inrättandet av nya
rapportörstjänster.

I likhet med förra året anser utskottet att en särskild rapportör för våld och
förtryck mot kvinnor skulle kunna spela en viktig roll.

I handlingsplanen från Nairobi föreslogs inte inrättandet av en sådan
rapportörsbefattning, vilket enligt utskottets mening dock inte hindrar att
ämnet bör kunna diskuteras under det uppföljningsarbete som igångsatts i år
och som går ut på att överföra Nairobistrategierna till FN:s övergripande
program. Det är i sammanhanget av betydelse till vilket organ en särskild
rapportör funktionellt skall vara knuten. Utskottet är av den uppfattningen
att kvinnofrågor för att kunna behandlas effektivt inte kan ses isolerat utan
måste ses inom ramen för en total syn på jämställdhetsproblematiken. Detta
har även sedan länge varit den officiella svenska ståndpunkten som framförts
internationellt. Det vore därmed mest effektivt om en rapportör för
kvinnofrågor underställdes kommissionen för mänskliga rättigheter i stället
för kvinnokommissionen.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att undersöka vilka möjligheter
som finns inom ramen för uppföljningen av Nairobistrategierna att skapa
en särskild rapportör i FN för att undersöka och rapportera förtryck och våld
mot kvinnor.

Med det anförda torde motion U516 få anses besvarad.

6. Tvångsförsvinnanden
Bakgrund

Tvångsförsvinnanden som terrormetod började uppmärksammas i Latinamerika
i mitten på 1970-talet. Det beräknas att över 100000 människor har
”försvunnit” under de senaste åren.

Enligt den rapport som arbetsgruppen rörande tvångsförsvinnanden vart
år presenterar inför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
förekommer i dag denna kränkning av mänskliga rättigheter i en större
omfattning i 39 länder.

En anledning till att tvångsförsvinnanden blivit allt vanligare anses vara att
det givit regimerna i de länder där denna form av terror förekommer, en
möjlighet att göra sig av med motståndare utan att regimen kan anklagas eller
ställas till ansvar. Det ger regimerna en möjlighet att utåt bevara en fernissa
av demokrati och respektabilitet. Det som inte kan bevisas kan inte påtalas.

Tvångsförsvinnanden har inte specifikt förutsetts eller reglerats i internationella
instrument för mänskliga rättigheter. Denna form av terror är dock

UU 1987/88:4

ett brott mot FN:s grundläggande konventioner om skydd av mänskliga
rättigheter samt den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De stadganden i
dessa konventioner som tvångsförsvinnanden bryter emot är rätten till liv,
rätten till frihet och personlig säkerhet, rätten att inte utsättas för godtyckligt
frihetsberövande, rätten till likhet inför lagen samt rätten att inte utsättas för
tortyr eller för grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

FN:s generalförsamling behandlade frågan om tvångsförsvinnande för
första gången 1978. Frågan gällde då försvinnanden i Chile och på Cypern.
Frågan remitterades till Kommissionen för mänskliga rättigheter som år 1980
skapade en arbetsgrupp för tvångsförsvinnanden. Gruppen består av fem
medlemmar. Dessa är även medlemmar i Kommissionen för mänskliga
rättigheter men handlar i personlig kapacitet. Gruppens arbetsmetoder går
bl.a. ut på att, så snart den fått kännedom om ett försvinnande, sända
telegram till den berörda regeringen och begära klargörande om vad som
hänt. Metoden är unik inom FN-systemet. Därtill tar medlemmarna i
gruppen direkt kontakt med familjer till försvunna personer, frivilliga
organisationer som åtagit sig fallet eller med regeringen i det aktuella landet.

Arbetsgruppen rapporterar årligen till Kommissionen för mänskliga
rättigheter. Under 1986 erhöll arbetsgruppen 3200 anmälningar om tvångsförsvinnanden
som efter undersökningar ledde till att 1962 fall rapporterades
till regeringarna. Övriga rapporter återfördes till källorna eftersom de inte
innehöll tillräckligt detaljerad information.

Andra FN-organ som tagit upp frågan om tvångsförsvinnanden är ILO och
UNESCO.

ILO har antagit ett antal instrument som är ägnade att skydda mänskliga
rättigheter, bl.a. anslutningsfrihet, skydd från tvångsarbete och icke-diskriminering.
Även om ingen av de konventioner rörande skyddet av mänskliga
rättigheter ILO antagit direkt berör tvångsförsvinnanden så kan ILO
engagera sig så snart en fackföreningsansluten eller rätten att tillhöra en
fackförening berörs. ILO:s kommitté för föreningsfrihet har under åren
erhållit anmälningar om försvunna fackföreningsanslutna. ILO har då
möjlighet att intervenera även om landet i fråga inte har antagit ILO:s
konvention om föreningsfrihet.

ILO:s generaldirektör kan kräva information om försvinnandet direkt från
den berörda regeringen. Ärendet kan även tas upp med prioritet på ILO:s
mötesagenda. Vidare kan generaldirektören efter samråd med kommitténs
ordförande sända en ILO-representant till det berörda landet för att
undersöka försvinnandet och skapa tryck på regeringen.

UNESCO, vars konventioner bl.a. skyddar rätten till yttrandefrihet och
tankefrihet, har etablerat en procedur varvid enskilda eller organisationer
kan komma in med klagomål då dessa rättigheter kränks, t.ex. vid
tvångsförsvinnande. UNESCO.s kommitté för konventioner och rekommendationer
kan anordna ”hearings” där försvinnandet tas upp vid närvaro
av företrädare för det berörda landet. Kommittén publicerar en rapport från
mötet. Denna rapport och den kritik den innehåller är den sanktion som står
till buds. UNESCOrs generaldirektör kan även sätta press på en regering och
tvångsförsvinnande kan tas upp för behandling vid UNESCOis generalkon -

UU 1987/88:4

ferens för ytterligare publicitet och fördömande. UNESCO:s arbete rörande
tvångsförsvinnanden är dock begränsat till sitt omfång. Kommittén erhåller
endast ett hundratal klagomål per år vilket får tas som ett tecken på att det är
litet känt.

Europarådet antog 1979 en rekommendation rörande tvångsförsvinnanden
där medlemsstaterna uppmanades samarbeta i sökandet efter försvunna
personer och genom utbyte av information. 1984 antog Europarådets
parlamentariska församling en resolution vari tvångsförsvinnanden fördömdes
såsom varande ett brott mot mänskligheten. Hittills har Europarådet
ännu inte behövt ta upp någon individuell anmälan om tvångsförsvinnande.
Europarådets kommission för mänskliga rättigheter har emellertid undersökt
fall av försvunna personer på Cypern och fann då skäl att slå fast att
Turkiet hade brutit mot vissa delar av den konvention rörande mänskliga
rättigheter som landet ratificerat.

Andra regionala organisationer som också har antagit konventioner
rörande mänskliga rättigheter under vilka tvångsförsvinnanden kan anses
höra är Organisation of American States (OAS) och Organisation of African
Unity (OAU). OAU:s konvention rörande mänskliga rättigheter: The
African Charter on Human rights and the Rights of Peoples har hittills
ratificerats av 31 stater. OAS interamerikanska kommission för mänskliga
rättigheter kan undersöka brott mot mänskliga rättigheter inkl. tvångsförsvinnanden.
Organisationens sanktionsmöjligheter är dock små eftersom en
sanktion anses vara ett politiskt beslut som måste tas av OAS generalförsamling.

Många frivilliga organisationer är aktiva i arbetet med att motverka
tvångsförsvinnanden och hjälpa de försvunna och deras familjer; FEDEFAM
(Federacion latinoamericana de associasiones de familiares de detenidos
desparecidos) är en latinamerikansk paraplyorganisation för olika
nationella föreningar som arbetar med frågor om försvunna eller fängslade
personer. 1986 bildades en svensk stödförening för FEDEFAM; Initiativgruppen
mot tvångsförsvinnanden i Latinamerika.

Andra organisationer som sedan länge inom ramen för sitt arbete på
mänskliga rättighetsområdet arbetar mot tvångsförsvinnanden är bl.a.
Amnesty International, Internationella juristkommissionen, Internationella
federationen för mänskliga rättigheter, Internationella röda korset (ICRC)
och sammanslutningen av demokratiska advokater (IADL).

Den oberoende kommissionen för internationella humanitära frågor som
tillkom som en följd av Generalförsamlingens antagande år 1981 av en ny
internationell humanitär ordning presenterade år 1986 en rapport om
tvångsförsvinnanden.

Vid ett möte som hölls i Paris år 1981 och som hade organiserats av ett antal
internationella folkrättsorganisationer lades förslag fram till en internationell
konvention mot tvångsförsvinnanden. Detta ledde fram till att FEDEFAM
år 1986 presenterade ett konventionsförslag till FN:s arbetsgrupp för
tvångsförsvinnanden.

Det arbete som utförs av arbetsgruppen för tvångsförsvinnanden stöds till
fullo av den svenska regeringen. Med de begränsade resurser som gruppen
har, utför den ett värdefullt arbete. Sverige stöder, såsom redan redovisats i

UU 1987/88:4

den inledande bakgrunden till detta betänkande, genom sitt humanitära stöd
till Latinamerika och Södra Afrika de organisationer som arbetar för
mänskliga rättigheter. Häri ingår även stöd till de som drabbats av
tvångsförsvinnanden, såväl de försvunnas familjer som de organisationer
som arbetar på att återfinna de försvunna.

FEDEFAM har via Världskyrkorådet och Diakonia erhållit bidrag från
SIDA.

Den ökade satsning som regeringen i sitt biståndsprogram kommer att
lägga vid demokrati och främjande av mänskliga rättigheter kommer även att
innebära ett ökat stöd till det arbete som nedläggs på att förhindra och
avhjälpa tvångsförsvinnanden.

Utskottet

Det föreligger ingen tvekan om att de regimer som satt försvinnandet av
oppositionella i system gör sig skyldiga till mycket allvarliga brott som
innebär kränkningar av existerande folkrättsliga regler.

Utskottet delar den djupa oro som framförs i motionerna U533, U537 och
U538 för en terrormetod som får allt vidare utbredning och som fört in en ny
dimension i brotten mot mänskliga rättigheter i och med att de sker utanför
det civila och offentliga samhället och dess normala rättssystem. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att ökade ansträngningar måste göras
internationellt för att förhindra tvångsförsvinnanden och ställa de regimer
där denna form av terror förekommer till ansvar. Därmed anser inte
utskottet det vara säkert, att en konvention mot tvångsförsvinnanden just nu
är det mest effektiva sättet att angripa frågan.

Erfarenheterna från FN:s konventionsarbete visar, att det för närvarande
är bättre att försöka förstärka de instrument som redan finns. Detta sker
genom att fler stater ansluter sig till instrumenten. En förstärkning sker även
genom att uppföljnings-och sanktionsmöjligheterna ökar.

Det är en mängd risker förknippade med arbetet på nya konventioner
rörande mänskliga rättigheter. En överhängande risk är att de stater som
motsätter sig en konvention ser till att konventionstexten försvagas även om
de själva inte har för avsikt att ansluta sig till densamma. En ytterligare risk
med konventionsarbete är att det praktiska arbetet på området riskerar
avstanna eller förlorar betydelse till dess att en konventionstext ligger klar.

Som framgår av bakgrundsredovisningen av denna fråga täcks redan
tvångsförsvinnanden av ett antal internationella folkrättsliga instrument och
mekanismer har redan utarbetats för att främja efterlevnaden av dessa
instrument.

Utskottet anser av de olika skäl som angivits ovan att regeringen i första
hand bör fortsätta verka för en förstärkning av de existerande konventionerna
som inbegriper tvångsförsvinnanden.

Det är även utskottets uppfattning att regeringen bör ge ökat stöd till
arbetsgruppen för tvångsförsvinnanden. Svårigheterna för arbetsgruppen att
utföra sitt arbete är stora framför allt på grund av regeringarnas motstånd
mot att samarbeta och genom att gruppen inte har möjligheter till andra
sanktioner än opinionsbildning. Den metod som arbetsgruppen utvecklat att

UU 1987/88:4

direkt informera en berörd regering om ett tvångsförsvinnande har visat sig
vara effektiv och kan skydda familjer och vittnen till tvångsförsvinnandet
samt i viss mån förhindra andra försvinnanden. Eftersom en del av
arbetsgruppens effektivitet kommer sig av att den kan agera snabbt bör
regeringen verka för att arbetsgruppens och andra mellanstatliga och
frivilliga organisationers arbete mot tvångsförsvinnanden underlättas och
samordnas. Med detta får utskottet anse motionerna U533, U537 och U538
besvarade.

7. Avskaffande av dödsstraff

Bakgrund

Utrikesutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om dödsstraffets
avskaffande, senast i betänkande UU 1985/86:23.

Det finns i dag ingen konvention om förbud mot dödsstraff. I FN:s
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter stadgas inte dödsstraffets
avskaffande utan endast begränsningar i dess användande, t.ex. att
straffet endast får utmätas för de allvarligaste brotten och inte för brott som
begåtts av minderåriga.

Sverige har sedan länge aktivt verkat för dödsstraffets avskaffande. Bl.a.
har vi under starkt motstånd arbetat för att frågan skall stå kvar på
dagordningen för FN:s generalförsamling. År 1980 lade Sverige fram ett
resolutionsförslag i FN om dödsstraffets avskaffande. En klar majoritet
röstade för att frågan inte skulle behandlas.

Ett förslag om frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter i vilket tillträdande stater skulle åta sig att
avskaffa och inte återinföra dödsstraffet lades likaså fram i FN år 1980 av
Sverige tillsammans med Västtyskland. Förslaget stötte på stort motstånd.
Förslaget om ett frivilligt tilläggsprotokoll remitterades till Kommissionen
för de mänskliga rättigheterna varefter Kommissionen i sin tur remitterade
frågan till sin underkommission för hinder mot diskriminering och skydd av
minoriteter.

År 1985 gav FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) underkommissionens
särskilde rapportör i uppdrag att genomföra en analys av förslaget.
Den färdiga analysen som baserats på de synpunkter som medlemsländerna
framfört i olika FN-forum framlades inför underkommissionen i augusti i år
men torde inte kunna behandlas förrän vid nästa års möte.

Arbetet på att avskaffa dödsstraffet inom Europa går däremot framåt.
Över hälften av Europarådets medlemsländer har nu undertecknat ett
tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen angående avskaffandet av
dödsstraffet i fredstid. Nio av dessa länder har ratificerat protokollet.

Ansträngningar för att avskaffa dödsstraffet fortsätter även i andra forum
eftersom Sverige m.fl. länder söker nya vägar och nya angreppssätt för att
kunna vända utvecklingen i en positiv riktning. Frågan har sålunda tagits upp
på mötet i Wien om säkerhet och samarbete i Europa. Enligt ett förslag
anmodas staterna rapportera om framstegen i arbetet i resp. land på att
avskaffa dödsstraffet. En positiv utveckling har i detta sammanhang varit att
Östtyskland i år som första öststat avskaffat dödsstraffet i fredstid.

UU 1987/88:4

Utskottet

UU 1987/88:4

Enligt Amnesty Internationals årsrapport för 1986 utdömde 67 länder
dödsstraff till 1272 personer. Därav verkställdes dödsstraff i 743 fall
fördelade på 39 länder. Detta innebär en nedgång jämfört med de två
föregående åren. Även om antalet avrättade och dödsdömda minskat är det
att märka att dödsstraffet utdömts i fler länder år 1986 än de två föregående
åren. Det är även allt fler länder som belägger narkotikabrott med dödsstraff
även om det som Amnesty International påpekar ”inte finns klara belägg för
att dödsstraffet haft någon märkbar brottsförebyggande effekt i fråga om
droghandel och missbruk”.

Det är enligt utskottets uppfattning positivt att notera att antalet avrättningar
och dödsdomar minskar. I den analys av förslaget om ett frivilligt
tilläggsprotokoll om avskaffande av dödsstraffet som framlades inför underkommissionen
för hinder mot diskriminering och skydd av minoriteter
konstaterar även den särskilde rapportören att det märks en svag rörelse mot
ett avskaffande av dödsstraffet, men att motståndet samtidigt fortsätter att
vara stort i många länder.

Det är utskottets uppfattning att de svenska ansträngningarna måste
fortsätta i oförminskad styrka på att få bort denna den yttersta kränkningen
av människans rättigheter.

Det är av vikt att det arbete som sedan länge pågått inom ramen för
Europarådet och som 1» ngsamt kröns med framgång sprids till Europas östra
delar så att dödsstraffet slutligen avskaffas i Europa. Utskottet stöder därför
ansträngningarna på att föra upp frågan om dödsstraffets avskaffande i ESK.

Med det anförda torde yrkandena 2 och 3 i motion U531 få anses
besvarade.

8. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen
Bakgrund

I motionerna U520 och U521 beskrivs de sovjetiska judarnas situation.

Motionerna tar även upp svåra situationer som medborgarrättskämparna i
Sovjetunionen befinner sig i samt de mer eller mindre påfrestande förhållanden
som de judar lever i, som ansökt om att få utvandra.

I motion U520 som väckts av företrädare för samtliga fem riksdagspartier
återfinns i bilaga en förteckning från december 1986 över 12 fängslade
samvetsfångar och 24 f.d. samvetsfångar som visserligen släppts ur fängelse
eller straffläger, men som förvägrats utresevisum.

Det är från judiska internationella organisationer och från emigranter från
Sovjetunionen som den övriga världen erhåller information om den svåra
situation som sovjetmedborgare, som ansökt om att få utvandra, befinner sig
i och detta gäller då särskilt de judiska sovjetmedborgarna.

Från sovjetisk officiell sida förnekas all form av diskriminering. Efter en
period av öppenhet i slutet av 1970-talet som kulminerade 1979 då de
sovjetiska myndigheterna tillät 50000 judar att utvandra, blev det fram till
slutet av förra året åter nästan omöjligt för de sovjetiska medborgare som så

önskade att lämna landet. Under åren 1980-1986 uppges antalet utresevise- 21

ringar för judiska sovjetmedborgare ha understigit 1000 per år.

Antalet samvetsfångar i Sovjetunionen är okänt. Metoden att åtala
oliktänkande och medborgarrättskämpar för fiktiva brott sorn ”ligistfasoner”,
”antisovjetisk verksamhet” etc. strider enligt motionärerna mot de
mänskliga rättigheterna.

Sedan årsskiftet 1986/87 har dock ett ökat antal utreseviseringar givits och
ett betydande antal samvetsfångar har frigivits. Många av dessa har även
givits möjlighet att emigrera. Några av dessa återfinns på den förteckning
som bifogats motion U520.

Fortsätter denna utveckling förväntas det att antalet utreseviseringar för
judiska sovjetmedborgare för innevarande år kan komma att uppgå till
10 000. Den nya öppenheten som karakteriserar dagens Sovjetsamhälle har
även lett till ett något friare kulturklimat för den judiska befolkningen.

Sovjetunionen har anslutit sig till 1966 års FN-konventioner om mänskliga
rättigheter. Sovjetunionen har därtill undertecknat slutakten från konferensen
om samarbete och säkerhet i Europa.

Den svenska regeringen har tagit varje tillfälle i akt att påtala de sovjetiska
judarnas och samvetsfångarnas situation. Regeringen har i olika internationella
sammanhang som t.ex. FN, ESK och Europarådet kritiserat Sovjetunionen
för brotten mot de mänskliga rättigheterna, för förföljelsen och
fängslandet av oliktänkande samt för att människor förvägrats rätten att
emigrera.

Utskottet

Även om det under året inträtt vissa lättnader i Sovjetunionen vad gäller
oliktänkandes situation samt att antalet personer som tillåtits utvandra har
ökat, så är det ännu långt kvar innan Sovjetunionen har uppfyllt de
förpliktelser som åvilar alla de stater som undertecknat FN:s konventioner
om de mänskliga rättigheterna och som dessutom ligger i linje med
slutdokumentet från 1975 års konferens om säkerhet och samarbete i
Europa.

Rätten till personlig rörelsefrihet finns klart definierad såväl i konventionen
från år 1966 (artikel 12) som i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna som Sovjetunionen antagit.

Utskottet anser därför att regeringen även i fortsättningen bör upprätthålla
trycket på den sovjetiska ledningen att visa respekt för de mänskliga
rättigheterna enligt överenskomna internationella principer samt att såväl
judar som andra sovjetmedborgare ges sina grundläggande rättigheter vari
inkluderas rätten att utvandra.

Motionerna U520 och U521 får därmed anses besvarade.

9. Mänskliga rättigheter i Rumänien

Bakgrund

Motion U519 behandlar de brott mot de mänskliga rättigheterna som enligt
motionären begås av den rumänska regimen. Trots att Rumänien anslutit sig
såväl till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som

UU 1987/88:4

konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt
undertecknat Helsingforsdokumentet är efterlevnaden dålig. Amnesty International
beskriver i sin årsrapport 1987 att organisationen under det
gångna året fått kännedom om ett antal samvetsfångar som fällts för
propaganda mot den socialistiska staten, vilket ger fängelse mellan fem och
15 år. Som påpekas i motion U519 har Amnesty International även
rapporterat om långvariga fängelsestraff för människor som delat ut biblar
och hållit andakter med sina arbetskamrater. Rätten att utvandra från
Rumänien är strängt begränsad, och den som anhåller om att få utvandra
riskerar enligt Amnesty International att trakasseras, förlora sitt arbete och i
vissa fall att bli fängslad. Försök att ta sig utanför landets gräns kan ge
fängelse till mellan sex månader och tre år. Människor fängslas för att de på
ett fredligt sätt försökt hävda sina mänskliga rättigheter eller sin rätt att yttra
sig fritt. Religiösa samfunds möjligheter att utöva sin religion är enligt
motionären kringskurna. Enligt uppgifter till Amnesty International misshandlas
politiska fångar. Rumänsk lag innehåller bestämmelser om dödsstraff.
Inget dödsstraff har uppenbarligen utmätts under 1986.

Sverige kritiserar närhelst tillfälle ges i olika internationella sammanhang
brott mot de mänskliga rättigheterna.

Utskottet

Utskottet delar den kritik som kommer till uttryck i motion U519 rörande
Rumäniens brott mot de mänskliga rättigheterna. Rumänien har anslutit sig
till FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna och förbundit sig till
FN-stadgan. Därtill har Rumänien undertecknat slutakten från konferensen
om säkerhet och samarbete i Europa (Helsingforsdokumentet) och därmed
förklarat sig berett att tillämpa och genomföra slutaktens principer och
bestämmelser, bl.a. på det humanitära området.

Det skulle säkerligen vara betydelsefullt för efterlevnaden av mänskliga
rättigheter om FN hade möjlighet att i högre grad än vad som nu är fallet
studera förhållandena i enskilda länder på det sätt som motionärerna föreslår
i fråga om Rumänien.

Som beskrivits tidigare i detta betänkande är det emellertid svårt att få
enighet om beslut om rapporter och undersökningskommissioner. Detta
gäller oavsett om rapporten skall behandlas konfidentiellt av Kommissionen
för mänskliga rättigheter enligt den s.k. 1503-proceduren eller om det gäller
att tillsätta en ny rapportör som skall rapportera regelbundet till Kommissionen
om situationen i de länder där brott mot de mänskliga rättigheterna är
ofta och systematiskt förekommande. För närvarande finns rapportörer för
situationerna i El Salvador, Guatemala, Chile, Iran och Afghanistan.
Förutom svårigheterna att ta upp nya länder till behandling inom FNsystemet
kommer det som utskottet redan tidigare i detta betänkande
diskuterat, nämligen de existerande instrumentens svagheter och avsaknaden
av effektiva sanktionsmöjligheter.

I denna situation är det enligt utskottets mening angeläget att regeringen
utnyttjar de möjligheter som redan finns för att fästa uppmärksamheten på
systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter inte minst från de länders

UU 1987/88:4

sida som anslutit sig till internationella avtal och konventioner på området.
Sådana möjligheter finns även i fråga om förhållandena i Rumänien, bl.a.
inom ramen för ESK och genom tematiska undersökningar som Kommissionen
för mänskliga rättigheter kan utföra. Undersökningar görs bl.a. beträffande
religiös ofördragsamhet, minoriteter och tortyr.

Därutöver är det av största vikt att regeringen strävar efter att ytterligare
effektivisera existerande system för tillämpning och kontroll av det internationella
regelverket på området för mänskliga rättigheter.

Motion U519 får med hänvisning till det anförda anses besvarad.

10. Kurder

I yrkande nr 1 i motion U514 begärs att regeringen tar upp den kurdiska
frågan i FN eller i andra sammanhang enligt utskottets uttalande förra året.

Utskottet sade då i sitt betänkande att ”det finner det motiverat att
regeringen, eventuellt tillsammans med övriga nordiska regeringar, överväger
vilka möjligheter det kan finnas att i någon form få det kurdiska folkets
situation anhängiggjord i internationella fora, såsom ett steg mot ökad
internationell uppmärksamhet av detta folk” (UU 1985/86:21).

Kurdernas situation har varit föremål för utskottets behandling under en
följd av år. En utförlig beskrivning av det kurdiska folkets situation och
geografiska belägenhet har givits under tidigare behandlingar av frågan och
utskottet får hänvisa till dessa (UU 1982/83:4, UU 1983/84:123 och UU 1985/
86:2.

Den kurdiska identiteten går 2000 år tillbaka i tiden. Under denna
tidsperiod har det kurdiska folket hållit hårt på sin egenart och sitt oberoende
och så långt möjligt vägrat att assimilera sig i de länder, i vilka de utgör en
minoritet (Turkiet, Syrien, Iran, Irak, Sovjetunionen och Libanon).

Ett nationellt oberoende eller någon form av autonomistatus har sedan en
lång tid tillbaka varit ett hägrande mål för den kurdiska frihetskampen. Man
får nämligen tala om ett flertalmer eller mindre organiserade befrielserörelser
eftersom det i dag inte finns en enad nationell rörelse. Såväl det kurdiska
samhällets traditionella stamkaraktär, som den heterogena grupp som
kurderna utgör, skapar ett avsevärt hinder för att en enad nationell rörelse
skall kunna växa fram. En större vilja till samarbete och kompromisser
mellan olika kurdiska grupperingar har dock kunnat skönjas under det sista
året, vilket även kan tas som ett tecken på en växande kurdisk nationell
medvetenhet.

Iran och Irak befinner sig sedan sju år tillbaka i krig med varandra. Kriget
har inneburit svåra lidanden för den kurdiska befolkningen liksom för
befolkningen i övrigt. Vissa tecken tyder på att Iran och Irak på grund av det
rådande kriget har minskat på repressionen mot kurderna. Denna temporära
lättnad i repressionen kan ha bidragit till en ökad sammanhållning och en
dialog mellan de olika kurdiska befrielserörelserna. Kriget har även inneburit
att de irakiska kurderna med iransk hjälp kunnat öka kontrollen över
traditionella kurdiska områden i Irak. Samtidigt har den kurdiska kontrollen
över kurdiska områden i Iran kunnat behållas.

UU 1987/88:4

Utskottet

UU 1987/88:4

Så länge kriget mellan Iran och Irak pågår och så länge som Turkiet inte
erkänner att det finns en stor kurdisk minoritet i landet samt innan någon
stabilt enad kurdisk front har kunnat skapas, så fortsätter förutsättningarna
för att få gehör för kurdernas situation inom FN att vara små.

Utrikesutskottet får med beklagande och i likhet med tidigare år konstatera
att det fortfarande är svårt att väcka en bred internationell opinion för
kurdernas sak. Det kan heller inte bedömas som meningsfullt att ta upp en
fråga i FN där man på förhand vet att otillräckligt stöd finns från
medlemsländerna.

Såsom utskottet redan tidigare yttrat (UU 1985/86:21) är Europarådet inte
primärt forum för frågor rörande kurdernas situation och rättigheter
eftersom Turkiet endast är ett av de länder som har en kurdisk minoritet. Det
borde trots detta vara möjligt att behandla frågan om kurdernas situation i
Europarådet.

Utskottet har dock med tillfredsställelse noterat Turkiets förklaring från
januari i år om att landet nu erkänner kommissionens behörighet att pröva
enskilda klagomål enligt Europakonventionens artikel 25. Härmed öppnas
eventuellt även möjligheter för kurder att få sina klagomål behandlade av
europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter.

Såsom ovan påpekats så befinner sig Iran och Irak sedan sju år i krig med
varandra. Det fortsatta krigstillståndet torde avsevärt minska de eventuella
möjligheter som ett svenskt initiativ för närvarande skulle ha att påverka
Irans och Iraks behandling av de kurdiska minoriteterna i resp. land.

Utskottet anser dock att regeringen bör fortsätta att bevaka det kurdiska
folkets situation för att, så snart tillfälle ges, undersöka möjligheterna att ta
upp frågan i lämpligt forum.

Med det anförda torde yrkandena 1, 2 och 4 i motion U514 få anses
besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommissarie för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1986/87:U531 besvarat med
vad utskottet anfört,

2. beträffande förstärkning av FN:s resurser till mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1986/87:U531 besvarat med
vad utskottet anfört,

3. beträffande stöd till länder där folkrätten hotas

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1986/87:U531 besvarat med
vad utskottet anfört,

4. beträffande FN-universitet för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1986/87:U531 besvarat med
vad utskottet anfört,

5. beträffande Turkiets ratifikation av Europakonventionens art. 25
om Individuell klagorätt

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1986/87:U53I besvarat med
vad utskottet anfört,

6. beträffande frågor om barns rättigheter och barnarbete

att riksdagen förklarar yrkandena 9 och 10 i motion 1986/87:U531
samt motion 1986/87:U535 besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande barnarbete

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1986/87:U536,

8. beträffande särskild rapportör för att undersöka förtryck och våld
mot kvinnor

att riksdagen förklarar motion 1986/87:11516 besvarad med vad
utskottet anfört,

9. beträffande tvångsförsvinnande

att riksdagen förklarar motionerna 1986/87:11533, 1986/87:11537 och
1986/87:11538 besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande avskaffande av dödsstraff

att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion 1986/87:11531
besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

att riksdagen förklarar motionerna 1986/87:11520 och 1986/87:11521
besvarade med vad utskottet anfört,

12. beträffande mänskliga rättigheter i Rumänien

att riksdagen förklarar motion 1986/87:11519 besvarad med vad
utskottet anfört,

13. beträffande stöd till det kurdiska folket

att riksdagen förklarar yrkandena 1, 2 och 4 i motion 1986/87:11514
besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 oktober 1987
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Axel Andersson (s), Maj-Lis Lööw (s), Anita
Bråkenhielm (m), Bengt Silfverstrand (s), Karl-Erik Svartberg (s), Gunnar
Hökmark (m), Nils T Svensson (s), Britta Hammarbacken (c), Maria
Leissner (fp), Oswald Söderqvist (vpk) och Jan-Erik Wikström (fp).

UU 1987/88:4

gotab Stockholm 1987 1