om lotterilag (prop. 1981/82:170) (Betänkande 1982/83:NU7 Näringsutskottet)

NU 1982/83:7

Näringsutskottet betänkande
1982/83:7

om lotterilag (prop. 1981/82:170)

Ärendet

I proposition 1981/82:170 (handelsdepartementet) har regeringen föreslagit
riksdagen bl. a. att

dels anta (1) ett av lagrådet granskat förslag till lotterilag,

dels godkänna de riktlinjer för organisation och tillsyn på lotteriområdet
som föredragande statsrådet - handelsminister Björn Molin - har förordat.

I nu angivna delar behandlas propositionen av näringsutskottet i detta
betänkande. Den innehåller vidare förslag till lag om ändring i brottsbalken
(avseende dobbleri och grovt dobbleri) och till lagar om ändring i lagen
(1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, stämpelskattelagen
(1964:308) och lagen (1972:820) om skatt på spel. I dessa delar behandlas
propositionen av justitieutskottet (JuU 1982/83:7) resp. skatteutskottet
(SkU 1982/83:6).

Med anledning av propositionen har väckts en motion. Denna samt tre
motioner från allmänna motionstiden år 1981 behandlas i detta betänkande.
Motionerna redovisas i det följande (s. 2).

En skrivelse i ärendet har inkommit från Stivéns Konsult- och Föreningsservice
AB och Fortuna Föreningsservice AB. Vidare har från handelsdepartementet
överlämnats skrivelser från Riksidrottsförbundet och från
jur. kand. Åke Fors, Växjö.

Propositionen

Propositionen innehåller i här aktuell del huvudsakligen följande.

En ny lotterilag föreslås införd. Den bygger i väsentliga delar på
bestämmelserna i den nu gällande lotteriförordningen (1939:207). Sålunda
skall traditionella lotterier, automatspel, roulettspel och bingospel m. m. i
princip få anordnas endast efter tillstånd. Huvudregeln skall alltjämt vara att
behållningen skall tillfalla ideella ändamål eller gå till det allmänna. I den nya
lagen skrivs på olika punkter in den praxis som har utbildats vid
tillståndsgivning enligt de nuvarande reglerna.

En nyhet är att kedjebrevsspel och liknande spel inte skall få anordnas om
de är av den karaktären att de kan ge vinst i pengar eller pengars värde och
vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på antalet deltagare som inträder i
spelet. För lokala ideella föreningar föreslås vissa förenklingar som innebär
att tillstånd inte skall krävas för varje särskilt lotteri med mindre insatser och

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 7

NU 1982/83:7

vinster (s. k. frisektorlotterier). Ett av villkoren är att insatsernas sammanlagda
belopp under en tolvmånadersperiod uppgår till högst 50 000 kr. Inte
heller i fortsättningen skall det behövas tillstånd för lotterier som anordnas i
samband med offentliga nöjestillställningar m. m. Kravet på att dessa
lotterier skall anmälas i förväg slopas.

Lotterinämnden får en central ställning i fråga om tillståndsgivning enligt
lotterilagen och skall bl. a. pröva frågor om tillstånd till rikslotterier. Den
nuvarande försöksverksamheten vid lotterinämnden föreslås få en stadigvarande
karaktär.

De nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1983.

Förslaget till lotterilag finns på s. 2-8 i propositionen.

Motionerna

Yrkanden

Den motion som har väckts med anledning av propositionen är

1982/83:16 av Ivar Nordberg (s), vari hemställs att riksdagen beslutar ge
lotterilagens 14 § [första stycket] 7 p. följande lydelse:

att insatsernas sammanlagda belopp i de lotterier som sammanslutning
med stöd av denna paragraf anordnar under en tolvmånadersperiod uppgår
till högst 20 000 kr.

[—]

De motioner från allmänna motionstiden år 1981 som behandlas här är

1980/81:274 av Bengt Silfverstrand m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av lotteriförordningen
att kooperativa konsumentgillen i fortsättningen kan erhålla lotteritillstånd,

1980/81:1404 av Karl-Erik Norrby (c), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om de ideella
föreningarnas möjligheter att finansiera sin verksamhet genom lotterier och
spel,

1980/81:1782 av Britta Hammarbacken (c), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring i lotteriförordningen av innebörd att
utbildningsändamål innefattas i begreppet ”allmännyttigt ändamål”.

Motivering

I motion 1982/83:16 erinras om att förslaget i propositionen om införande
av en s. k. fri sektor för mindre lotterier i stort sett ansluter sig till
lotteriutredningens förslag. Motionären kan acceptera de avvikelser som har
gjorts från utredningsförslaget, utom i ett avseende. Undantaget avser

NU 1982/83:7

förslaget att omsättningsgränsen för lotterier i den fria sektorn sätts till 50 000
kr., trots att flertalet remissinstanser har ansett att den av utredningen
föreslagna gränsen 20 000 kr. borde gälla. Enligt motionären skulle de lokala
föreningarna vara mer betjänta av att få tillstånd till ett lotteri på 20 000 kr.
per år, vars lotter kan säljas och som kan ge en direkt behållning på
7 000-8 000 kr., än att få tillstånd till ett lotteri på 50 000 kr., vars lotter
beroende på en överetablerad lokal marknad inte kan säljas i den omfattning
som planerats. Avslutningsvis säger sig motionären förutsätta att lotterinämnden
uppmärksamt följer lotterimarknadens utveckling inom den fria
sektorn och, om så befinns nödvändigt, vidtar lämpliga åtgärder.

En fråga rörande s. k. kooperativa konsumentgillens möjligheter att
anordna lotterier tas upp i motion 1980/81:274. Motionärerna anför att
sådana föreningar inte längre erhåller lotteritillstånd och att anledningen
härtill tycks vara att de tillståndsgivande myndigheterna anser att föreningarna
inte bedriver sådan verksamhet som avses i 3 § lotteriförordningen. I
motionen erinras också om att lotteriutredningen har ansett att konsumentgillena
inte heller enligt den föreslagna lotterilagen borde få sådant tillstånd
och att motiveringen härför varit att gillena har till syfte att främja
medlemmarnas ekonomiska eller därmed jämförbara intressen. Motionärerna
vänder sig mot detta sätt att beskriva konsumentgillenas verksamhet. De
framhåller att de ca 250 konsumentgillena i landet är ideella föreningar med
en verksamhet som är inriktad på konsumentfrågor i vidaste bemärkelse.
Verksamheten sker utifrån en kooperativ grundsyn men helt utan kommersiella
intressen. Varje gille är en självständig förening, som står öppen för alla
som accepterar gillets ändamål och medel. Den konsumentkooperativa
verksamhet som syftar till att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
bedrivs av konsumentföreningar, påpekar motionärerna. De förmodar att
utredningens och de tillståndsgivande myndigheternas uppfattning om
konsumentgillenas verksamhet bygger på ett missförstånd. Detta, säger de,
kan möjligen bero på en oklarhet i tidigare stadgar. Stadgarna ändrades
emellertid vid Konsumentgilleförbundets kongress år 1979. Motionärerna
anför till sist att lotterimedel tidigare har haft stor betydelse för gillenas
möjligheter att bedriva en meningsfull utåtriktad verksamhet.

Att föreningsutbildningsändamål inte har hänförts till sådant allmännyttigt
ändamål som avses i 3 § lotteriförordningen är otillfredsställande, heter det i
motion 1980/81:1782. Motionären anser därför att en ny lagstiftning på
området bör utformas så, att utbildningsändamål innefattas i begreppet
allmännyttigt ändamål.

I motion 1980/81:1404 refereras inledningsvis vissa av lotteriutredningens
uttalanden angående spelverksamhetens betydelse för de ideella föreningarna.
Utredningen konstaterade bl. a. att lotteri- och spelverksamheten år
1978 omsatte ca 5,8 miljarder kronor. Eftersom den totala marknaden för
lotterier och spel kunde antas vara tämligen stabil skulle, hävdade
1* Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 7

NU 1982/83:7

utredningen, tillkomsten av nya statliga lotterier komma att medföra ett
minskat utrymme för de ideella organisationernas lotteriverksamhet. Det
statliga spelet och totalisatorspelet borde enligt utredningen inte få breda ut
sig ytterligare på det ideella spelets bekostnad. Enligt motionären kan
tillkomsten av lotto med en omsättning av 1 miljard kronor per år befaras
innebära försämrade betingelser för ideella organisationer. I avvaktan på
[den nu aktuella] lotteripropositionen borde enligt motionären regeringen
uppmanas att uppmärksamt följa utvecklingen på lotteriområdet och
föreningarnas ekonomiska situation och vid behov vidta åtgärder, ägnade att
underlätta finansieringen av föreningarnas verksamhet.

Utskottet

Inledning

Sedan länge har det funnits en särskild reglering av lotterier och spel. De
nuvarande bestämmelserna finns i allt väsentligt i lotteriförordningen
(1939:207). Reglerna har under årens lopp ändrats vid flera tillfällen.
Sålunda har bestämmelser införts om tillståndstvång för automat-, bingooch
roulettspel (1973). Lotterinämnden har inrättats, låt vara provisoriskt
(1974). Spel på och innehav av s. k. enarmade banditer har förbjudits (1979).
Den 1 juli i år trädde lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel i
kraft. Enligt lagen får flipperspel och liknande spel som inte ger vinst eller
som ger vinst endast i form av frispel på automaten i regel inte anordnas utan
tillstånd av socialnämnd (prop. 1981/82:203, NU 1981/82:54).

Den nuvarande regleringen innebär i korthet följande.

Lotterier om pengar eller pengars värde får inte utan tillstånd av
regeringen anordnas för allmänheten i andra fall eller i annan ordning än som
anges i förordningen. Detsamma gäller i fråga om automat-, roulett- eller
bingospel som inte anordnas för allmänheten, om spelet anordnas i
förvärvssyfte. Kort- och tärningsspel jämställs med roulettspel.

För att det skall vara fråga om ett lotteri krävs i huvudsak att
vinstmöjligheterna helt eller delvis beror på slumpen till följd av lottning,
gissning, vadhållning eller liknande förfarande.

S. k. marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar
och skjutbanor, skall enligt lotteriförordningen
betraktas som lotterier även om vinstmöjligheterna inte till någon del beror
på slumpen utan i stället på deltagarnas skicklighet.

De traditionella lotterierna kan indelas i anmälningslotterier och tillståndslotterier.
Lotterier av den förra typen får anordnas efter anmälan hos
polismyndigheten viss tid i förväg. Hit hör lotterier som anordnas i samband
med marknader och tivolin och där vinsterna endast utgörs av varor
(ringkastning, bollkastning, skjutbanor etc.). Till denna kategori hänförs
vidare lotterier som anordnas i samband med exempelvis tillställningar för

NU 1982/83:7

välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål, under förutsättning bl. a.
att insatsernas värde vid en och samma tillställning inte överstiger 3 000 kr.
Övriga former av lotterier - utom s. k. massmedielotterier - får anordnas
först efter tillstånd av polismyndigheten, av länsstyrelsen eller av regeringen.
De närmare förutsättningarna för tillstånd ges i lotteriförordningen. Bl. a.
gäller att polismyndighet inte får bevilja tillstånd om insatserna, avseende
samtliga de tillstånd som har meddelats lotterianordnaren under ett
kalenderår, överstiger 30 000 kr. För länsstyrelsernas tillståndsgivning gäller
en gräns om 400 000 kr. Överstiger omslutningen 400 000 kr., utgörs någon
vinst i lotteriet av pengar eller värdepapper, säljs lotteriet i mer än ett län
eller anordnas lotteriet för annat ändamål eller på annat sätt än vad som
anges i förordningen krävs tillstånd av regeringen. Bland lotterier som f. n.
anordnas efter tillstånd av regeringen kan nämnas penninglotteriet, tipsverksamheten,
lotto och totalisatorvadhållningen. - Lotteriförordningen innehåller
vidare särskilda bestämmelser om tillstånd rörande automatspel,
roulettspel och bingospel. - Polismyndighetens beslut enligt förordningen får
överklagas hos länsstyrelsen och dennas beslut hos lotterinämnden. Mot
nämndens beslut i sådant fall får talan inte föras. Nämnden får dock
hänskjuta ärendet till regeringen, om det är av större vikt.

Lotteriregleringen har länge ansetts föråldrad. Lotteriutredningen, som
tillkallades år 1972, avlämnade våren 1979 slutbetänkandet (SOU
1979:29-30) Lotterier och spel. Detta har remissbehandlats. Betänkandet
och de synpunkter som har framförts vid remissbehandlingen ligger till grund
för den förevarande propositionen.

Förslaget till lotterilag bygger, som har framgått av redogörelsen för
propositionens huvudsakliga innehåll, i väsentliga delar på vad som nu gäller.
På skilda punkter har man skrivit in den praxis som har utbildats vid
tillståndsgivning enligt de nuvarande reglerna. I vissa avseenden innehåller
lagen nyheter av principiell betydelse. Kedjebrevsspel och liknande spel -andeisspel, pyramidspel m. m. - förbjuds. Anmälningsskyldigheten beträffande
mindre lotterier tas bort. Sådana lotterier med mycket små insatser och
vinster som har karaktären av marknads- och tivolinöjen skall hädanefter få
anordnas utan vare sig anmälan eller tillstånd. I fråga om de tillståndspliktiga
lotterierna inrättas en s. k. frisektor. Innebörden härav är att tillstånd inte
skall krävas för varje särskilt lotteri med mindre insatser och vinster.
Tillstånd skall i sådana fall i stället ges lotterianordnaren generellt för en viss
tidsperiod, i regel tre år.

Utskottet vill till en början erinra om att den nuvarande regleringen av
lotterifrågor i sina huvuddrag är mer än fyrtio år gammal. Huvudprinciperna
i lotteriförordningen har inte varit föremål för prövning efter förordningens
tillkomst. Sedan dess har utvecklingen på lotteriområdet gått snabbt. Nya
former av lotterier och lotteriliknande spel har introducerats. De nya spelen
är ofta automatiserade, vilket har medfört särskilda juridiska problem.
Staten har ökat sitt engagemang på lotteriområdet, bl. a. genom introduk -

NU 1982/83:7

tionen av lotto. För många ideella organisationer har anordnandet av spel
fått en avgörande betydelse för deras möjligheter att bedriva verksamhet.
Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det finns anledning
att nu ta ställning bl. a. till frågan om vilka ändamål som bör prioriteras i en
ny lotterilagstiftning.

Enligt utskottets mening innebär det nu framlagda lagförslaget en
välbehövlig anpassning av lagstiftningen till förhållandena på lotterimarknaden.
Förslaget synes väl uppfylla de krav som kan ställas på en modern
reglering av lotteriverksamheten. Utskottet noterar att regeringen vid
utformningen av förslaget har tagit fasta på åtskilliga av de synpunkter som
framförts under remissbehandlingen av utredningens betänkande. Utskottet
vill särskilt peka på att ett syfte med den nya regleringen är att minska
byråkratin kring tillståndsgivningen i samband med lotterier. Detta syfte
tillgodoses bl. a. genom att en s. k. fri sektor för vissa tillståndslotterier
inrättas och genom att vissa lotterier får bedrivas utan tillstånd eller
anmälningsskyldighet.

Kedjebrevsspel

En väsentlig nyhet i den nya regleringen är att kedjebrevsspel och liknande
spel förbjuds. Med liknande spel torde närmast avses s. k. andeisspel eller
pyramidspel (prop. s. 34). Ett gemensamt drag för dessa spel är att
vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på antalet deltagare som inträder i
spelet. Lagtekniskt är förbudet utformat som ett förbud för regeringen att
medge tillstånd till sådant spel (4 § andra stycket). Om det straffbara
området enligt 16 kap. 14 § brottsbalken utvidgas i enlighet med tankegångarna
i propositionen kommer kedjebrevsspel i fortsättningen att kunna
bestraffas som dobbleri.

Utskottet vill understryka att lagstiftaren inte har någon anledning att
uppmuntra de nu nämnda spelformerna och vill erinra om att det år 1976 med
anledning av ett motionsyrkande enhälligt uttalade att den kritik som
motionären hade riktat mot dessa typer av spel och mot bristen på offentlig
tillsyn och kontroll var befogad (NU 1975/76:24). Under utskottets
behandling av det nu aktuella ärendet har det ifrågasatts om en förbudslagstiftning
är rätt sätt att angripa dessa spelformer på. Ett annat sätt kunde vara
att man genom seriös opinionsbildning bl. a. i massmedia och i hemmen
rycker undan grunden för kedjebrevsspelen som företeelse. Utskottet anser
att lagstiftning om förbud mot en viss verksamhet är en möjlighet som bör
tillgripas restriktivt och i princip endast om andra åtgärder, exempelvis av
förebyggande natur, har visat sig inte få tillräcklig effekt. Utskottet vill
emellertid understryka att kedjebrevsspel genom sin konstruktion inbjuder
till missbruk. Det är enligt utskottets mening därför nödvändigt att spelen
regleras, lämpligen inom ramen för lotterilagstiftningen. Lotteriutredningen
har kommit till slutsatsen (SOU 1979:29 s. 414) att det är mycket tvivelaktigt

NU 1982/83:7

om det med rimliga insatser från samhällets sida går att åstadkomma en sådan
kontroll av kedjebrevsspel och liknande spel att missbruk förhindras.
Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker därför förslaget i propositionen
om förbud mot dessa spelformer.

Begreppet ”allmännyttigt ändamål”

I två motioner från allmänna motionstiden år 1981 aktualiseras frågan om
innebörden av ändamålsbestämmelserna i lotterilagstiftningen. I motion
1980/81:274 (s) föreslås en ändring av lotteriförordningen så att kooperativa
konsumentgillen i fortsättningen skall kunna erhålla lotteritillstånd. Enligt
yrkandet i motion 1980/81:1782 (c) bör en ändring av samma förordning ta
sikte på att utbildningsändamål skall kunna innefattas i begreppet ”allmännyttigt
ändamål”.

Enligt lotteriförordningen gäller som en av förutsättningarna för att
tillstånd skall medges att lotterier anordnas i samband med ”tillställning till
förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål” (2 och 3 §§).
Enligt förslaget till lotterilag skall tillståndspliktiga lotterier efter tillstånd få
anordnas av svensk juridisk person som är ideell förening och som (1) har till
huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål inom landet, (2) i sin
verksamhet huvudsakligen tillgodoser sådant ändamål samt (3) inte vägrar
någon inträde som medlem om det inte finns särskilda skäl till detta. I
särskilda fall skall även annan juridisk person än en ideell förening kunna
erhålla lotteritillstånd.

Föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 44) att en grundtanke
bakom den nuvarande lotteriregleringen är att behållningen av lotterier bör
tillfalla ideella ändamål eller gå till det allmänna samt att denna grundtanke
bör gälla även i fortsättningen. Föreningar som har till huvudsakligt ändamål
att tillgodose exempelvis medlemmarnas ekonomiska eller därmed jämförbara
intressen bör, liksom hittills varit praxis, uteslutas från möjligheten att
anordna lotterier. Statsrådet anför vidare att någon närmare precisering
knappast är möjlig såvitt gäller kravet på att det skall vara fråga om ett
allmännyttigt ändamål. Man torde, säger han, allmänt kunna säga att i
begreppet allmännyttigt ändamål kan inrymmas ändamål som enligt en
utbredd uppfattning är värda att stödja. Med anledning av den av flera
remissinstanser aktualiserade frågan huruvida lotterier bör få anordnas av
kooperativa konsumentgillen, hemslöjdsföreningar, hantverksföreningar
och konstnärsgillen uttalar föredragande statsrådet att han anser att den inte
kan besvaras generellt utan i stället måste lösas från fall till fall med
beaktande bl. a. av verksamhetens karaktär. Han menar dock att sammanslutningar
av denna art många gånger har en sådan allmännyttig inriktning att
de bör komma i fråga som lotterianordnare.

Utskottet, som delar denna uppfattning, vill till det anförda lägga att det
får ankomma på tillståndsmyndigheten att i det enskilda fallet avgöra om en

NU 1982/83:7

förening är av den karaktären att den bör erhålla lotteritillstånd. Genom det
nyssnämnda uttalandet i propositionen, vilket utskottet alltså ställt sig
bakom, har dock syftet med yrkandet i motion 1980/81:274 (s) i allt väsentligt
tillgodosetts. På grundval av det anförda finns det enligt utskottets mening
inte anledning för riksdagen att begära ett sådant lagförslag som föreslås i
motionen. Denna avstyrks därför av utskottet.

När det gäller yrkandet i motion 1980/81:1782 (c) vill utskottet understryka
att det, vid ett ställningstagande till frågan huruvida en viss förening har till
huvudsakligt syfte att främja ett allmännyttigt ändamål, är föreningens
verksamhet i sin helhet som skall bedömas. Den omständigheten att
föreningen ägnar sig åt utbildningsverksamhet har därvid i sig ingen
avgörande betydelse för bedömningen. Det väsentliga är i stället om denna
aktivitet ingår i en föreningsverksamhet vars syfte totalt sett framstår som i
huvudsak allmännyttigt. Som utskottet redan har anfört får det ankomma på
tillståndsmyndigheten att göra sådana bedömningar. Utskottet avstyrker
med det anförda motion 1980/81:1782 (c).

Frisektorlotterier

I motion 1982/83:16 (s), som har väckts med anledning av propositionen,
föreslås en ändring av 14 § första stycket förslaget till lotterilag. Enligt detta
stadgande, som rör de s. k. frisektorlotterierna, gäller som en förutsättning
för tillstånd att insatsernas sammanlagda belopp i de lotterier som under en
tolvmånadersperiod anordnas av föreningen med stöd av 14 § uppgår till
högst 50 000 kr. I motionen föreslås att beloppet sänks till 20 000 kr.
Motionären anför att de lokala föreningarna torde vara mer betjänta av ett
lotteritillstånd på 20 000 kr. per år som gör det möjligt att sälja lotter med en
behållning av 7 000-8 000 kr. än av ett tillstånd på 50 000 kr. I det senare
fallet finns enligt motionären risk för att lotterna inte går att sälja i den
omfattning som planerats beroende på att den lokala lotterimarknaden är
mättad.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande rätt
kan polismyndigheten med stöd av 3 b § lotteriförordningen ge tillstånd till
lotterier med sammanlagda insatser på upp till 30 000 kr. per år. Tillståndet
skall avse varje lotteri för sig. Det torde, enligt vad utskottet har inhämtat,
inte förekomma att en lotterianordnare får avslag på en ansökan därför att
lotterimarknaden skulle vara mättad. Som påpekas i motionen föreslog
utredningen att beloppsgränsen såvitt avser frisektorlotterier skulle sättas till
20 000 kr. Förslaget stöddes av de flesta remissinstanserna. Några remissorgan
ville dock sätta gränsen ännu lägre.

Utskottet har i det föregående anslutit sig till tanken att en fri sektor skall
inrättas för traditionella lotterier. En begränsning av lotteriernas omfattning
inom den fria sektorn är självfallet nödvändig. Begränsningen bör, som har
föreslagits av lotteriutredningen och i propositionen, ske genom att en viss

NU 1982/83:7

årlig kvot uppställs. Inom ramen för den bestämda kvoten kan ytterligare
begränsningar göras, exempelvis genom att insatsernas eller vinsternas
storlek maximeras. Lotteriutredningen har inte föreslagit en sådan begränsning
men har satt en förhållandevis låg omsättningsgräns, 20 000 kr. I
propositionen, där gränsen har satts till 50 000 kr., har såväl insatsernas som
vinsternas storlek begränsats.

Utskottet delar uppfattningen att insatsernas och vinsternas storlek bör
begränsas i frisektorlotterier och har ingen invändning mot förslaget i
propositionen i den delen. När det gäller omsättningsgränsen vill utskottet
erinra om att inrättandet av en frisektor har motiverats bl. a. med att
förekomsten av en sådan sektor skulle innebära en avlastning för tillståndsmyndigheterna.
Denna effekt skulle emellertid enligt utskottets mening
knappast kunna uppnås om omsättningsgränsen sätts så lågt som utredningen
och motionären har föreslagit.

Invändningar kan emellertid även riktas mot förslaget att gränsen skall
sättas vid 50 000 kr. I motsats till vad som gäller i fråga om andra
tillståndspliktiga lotterier förutsätts enligt propositionen att myndigheten
inte skall gå in i någon prövning av om utrymmet på marknaden tillåter
ytterligare lotteritillstånd. Vad som skall prövas är endast om lotterianordnaren
och lotteriet i sig fyller de i 14 § uppställda kraven. Det bör vidare
beaktas att tillståndet från polismyndigheten omfattar en rätt för föreningen
att anordna lotterier upp till den i lagen angivna gränsen, dvs. 50 000 kr. Mot
bakgrund härav kan man enligt utskottets mening inte bortse från
möjligheten att en viss övermättnad på lotterier kan komma att inträda på de
lokala marknader som det är fråga om. Det kan också befaras att de ideella
föreningarnas möjligheter att själva anordna lotterierna minskar om antalet
lotter får vara mycket stort och anordnandet av lotteriet följaktligen mer
resurskrävande. Föreningarna blir därigenom i än större utsträckning
hänvisade till att anlita professionella lotterianordnare, vilket är ägnat att
reducera föreningarnas inkomster av lotterierna. Vid övervägande av frågan
har utskottet stannat för att föreslå att omsättningsgränsen för frisektorlotterier
sätts vid 30 000 kr. Om så sker tillgodoses yrkandet i motion 1982/83:16
i viss utsträckning.

Eftersom länsstyrelserna är tillståndsmyndighet för de traditionella
lotterier som inte är frisektorlotterier kan en konsekvens av utskottets
ställningstagande i denna del komma att bli en högre arbetsbelastning på
länsstyrelserna än vad som förutsatts i propositionen (s. 315). Redan i dag har
länsstyrelserna vissa resurser för tillsyn och kontroll av lotterier (jfr SOU
1979:29 s. 454). I vad mån dessa resurser kan behöva förstärkas är enligt
utskottets mening svårbedömbart. Det får ankomma på regeringen att pröva
om den nya lagstiftningen ger anledning till sådana åtgärder och ta de initiativ
som kan visa sig erforderliga.

NU 1982/83:7

Konkurrensen mellan olika slags lotterier

Mot bakgrund av de ökade statliga insatserna på lotteriområdet, främst
manifesterade genom tillkomsten av lotto, uttrycks i motion 1980/81:1404 (c)
farhågor för att betingelserna för de ideella föreningarnas lotteriverksamhet
försämras.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att tillkomsten av nya
spelformer naturligtvis har ökat valmöjligheterna för den som vill spela på
lotterier. Det synes dock inte kunna beläggas att lotterier med penningvinster
generellt skulle ha tagit marknadsandelar från lotterier av traditionellt
slag. I propositionen understryks (s. 19) att de senare lotteriernas marknadsandel
i allt väsentligt torde ha varit oförändrad under åren 1975-1981. Till
detta bör läggas att regeringen i den nu aktuella propositionen har lagt fram
flera förslag som är ägnade att underlätta för de ideella organisationerna att
finansiera sin verksamhet genom lotterier. Något uttalande av den innebörd
som motionären föreslår är alltså inte motiverat, och motionen avstyrks
följaktligen av utskottet.

Serviceverksamhet

Utskottet tar härefter upp en fråga som rör förekomsten av s. k.
serviceföretag på lotterimarknaden. Serviceföretagen tillhandahåller olika
konsulttjänster i samband med lotteriverksamheten, exempelvis genom att
svara för lottförsäljningsplatser samt materiel och personal för lottförsäljningen.
Det är också vanligt att de upprättar ansöknings- och redovisningshandlingar
samt administrerar lotteriet (se vidare prop. s. 85).

Under remissbehandlingen av lotteriutredningens betänkande aktualiserades
frågan om bildande av särskilda folkrörelseägda företag, vilka skulle
ges ensamrätt på en stor del av servicemarknaden. Riksidrottsförbundet har
under utskottets behandling av ärendet i en skrivelse återigen framfört
önskemål i denna riktning. I likhet med föredragande statsrådet anser
utskottet att det inte finns skäl för en så långtgående åtgärd som en
monopolisering skulle innebära. Utskottet har dock ingen invändning mot
att de ideella föreningarna i större utsträckning engagerar sig i servicemarknaden,
exempelvis genom att bilda organisationsägda serviceföretag eller
genom att finna andra former för samarbete. Detta skulle öka konkurrensen
inom serviceverksamheten, vilket kommer lotterianordnarna och i sista hand
också lottköparna till godo.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande begreppet ”allmännyttigt ändamål”
att riksdagen

a) avslår motion 1980/81:274,

NU 1982/83:7

b) avslår motion 1980/81:1782,

2. beträffande lagförslaget

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:16 antar det i
proposition 1981/82:170 framlagda förslaget till lotterilag, med
ändrad lydelse av 14 § enligt utskottets förslag i det följande:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

14 §

Lotteri, vilket inte är kedjebrevspel
eller liknande spel eller automatspel,
roulettspel, tärningsspel,
kortspel eller bingospel enligt 1 §
tredje stycket eller 7—11 §§, får efter
tillstånd anordnas av en sådan sammanslutning
som avses i 11 § och
som är verksam huvudsakligen inom
endast en kommun, under förutsättning 1.

att antalet insatser och vinster
samt värdet av dessa är bestämda
enligt uppgjord plan,

2. att vinsterna inte utgörs av
pengar eller värdepapper,

3. att värdet av varje insats uppgår
till högst två kronor,

4. att värdet av högsta vinsten
uppgår till högst 500 kronor,

5. att det sammanlagda värdet av
vinsterna motsvarar minst hälften av
insatsernas värde,

6. att lotteriet bedrivs endast inom
den kommun där sammanslutningen
huvudsakligen är verksam, om inte
tillståndsmyndigheten av särskilda
skäl medger annat, samt

7. att insatsernas sammanlagda
belopp i de lotterier som sammanslutningen
med stöd av denna paragraf
anordnar under en tolvmånadersperiod
uppgår till högst 50 000
kronor.

Om det skälig

Lotteri, vilket inte är kedjebrevsspel
eller liknande spel eller automatspel,
roulettspel, tärningsspel,
kortspel eller bingospel enligt 1 §
tredje stycket eller 7—11 §§, får efter
tillstånd anordnas av en sådan sammanslutning
som avses i 11 § och
som är verksam huvudsakligen inom
endast en kommun, under förutsättning 1.

att antalet insatser och vinster
samt värdet av dessa är bestämda
enligt uppgjord plan,

2. att vinsterna inte utgörs av
pengar eller värdepapper,

3. att värdet av varje insats uppgår
till högst två kronor,

4. att värdet av högsta vinsten
uppgår till högst 500 kronor,

5. att det sammanlagda värdet av
vinsterna motsvarar minst hälften av
insatsernas värde,

6. att lotteriet bedrivs endast inom
den kommun där sammanslutningen
huvudsakligen är verksam, om inte
tillståndsmyndigheten av särskilda
skäl medger annat, samt

7. att insatsernas sammanlagda
belopp i de lotterier som sammanslutningen
med stöd av denna paragraf
anordnar under en tolvmånadersperiod
uppgår till högst 30 000
kronor.

avkastning.

3. beträffande organisation och tillsyn pä lotteriområdet

att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:170 i ifrågavarande
del godkänner i propositionen angivna riktlinjer,

4. beträffande konkurrensen mellan olika slags lotterier
att riksdagen avslår motion 1980/81:1404.

NU 1982/83:7

Stockholm den 9 november 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lilly Hansson (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Per-Richard Molén (m), Sivert
Andersson (s) och Ivar Franzén (c).

Reservation

Lagförslaget (mom. 2)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar
Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 9 som börjar med
”Invändningar kan” och slutar med ”sig erforderliga” bort ha följande
lydelse:

En sänkning av omsättningsgränsen till 20 000 kr. i enlighet med
motionsförslaget skulle enligt utskottets uppfattning bl. a. få till följd att
länsstyrelserna kommer att behöva större resurser för tillsyn och kontroll av
lotteriverksamheten än vad som skulle bli fallet om regeringens förslag antas.
Redan av detta skäl finner utskottet att invändningar kan resas mot
motionärens förslag. Motionärens huvudsakliga invändning mot förslaget i
propositionen i denna del är att det skulle medföra en risk för övermättnad på
lotterimarknaden. Utskottet vill emellertid framhålla att det i första hand får
ankomma på lotterianordnarna att bedöma om det finns utrymme på
marknaden för fler lotterier. Härtill bör läggas att det givetvis står fritt för en
sammanslutning att anordna frisektorlotterier som under en tolvmånadersperiod
uppgår till lägre sammanlagt belopp än 50 000 kr. per år. Med hänsyn
till det anförda och till att den nuvarande omsättningsgränsen för lotterier
enligt 3 b § lotteriförordningen varit oförändrad sedan 1971 anser utskottet
att den i propositionen föreslagna omsättningsgränsen är väl avvägd.
Utskottet tillstyrker alltså propositionen i denna del och avstyrker följaktligen
motion 1982/83:16 (s).

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande lagförslaget

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:16 antar det i
proposition 1981/82:170 framlagda förslaget till lotterilag.

GOT AB 72939 Stockholm 1982