om leasing
Betänkande 1987/88:LU3
Lagutskottets betänkande
1987/88:3
om leasing
&
LU
1987/88:3
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet två motioner som tar upp frågor om
lagstiftning rörande leasing.
Utskottet ställer sig bakom kraven på utredning. Med hänvisning till det
inom justitiedepartementet pågående arbetet med riktlinjer för en utredning
om långtidsuthyrning som skall omfatta även leasingfrågor avstyrker
utskottet dock bifall till motionerna.
Motionsyrkandena
Motion I986/87.L8II av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär utredning av lagstiftning gällande leasing.
Motion 1986/87:L812av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
att hos regeringen begära en översyn av konsumentskyddet vid avtal om
finansiell leasing.
Vissa uppgifter om leasing
Termen leasing har hämtats från USA och innebär långtidsuthyrning. I
Sverige har leasing kommit till användning framför allt vid upplåtelse av
nyttjanderätt till produktionsutrustning för industri och kontor samt till
fordon.
Leasing introducerades i Sverige år 1963 och har sedan dess expanderat
mycket snabbt både vad gäller antalet leasingbolag och investeringsvolym.
Leasingmarknaden domineras av leasingbolag som är finansbolag och alltså
faller under finansbolagslagen (1980:2). Expansionen kan enligt finansieringsbolagskommittén
(SOU 1977:97) hänföras till några av de allmänna
utvecklingstendenserna i näringslivet, vilka ökat efterfrågan på externt kapital.
År 1984 fanns det omkring 180 finansbolag i Sverige. Ett tjugotal av dessa
var större, bankerna närstående företag. Kreditvolymen uppgick till 40—50
miljarder kronor varav drygt 20 % gällde leasing.
Det finns olika former av leasing. Man brukar framför allt skilja mellan
direkt och indirekt leasing och mellan finansiell och operationell leasing.
1 Riksdagen 1987/88. 8 samt. Nr 3
Även andra indelningsgrunder förekommer. De spörsmål som tas upp i de i LU 1987/88:3
detta ärende aktuella motionerna berör främst finansiell leasing, som därför
kommer att redovisas mer ingående än övriga leasingformer.
Med direkt leasing förstås sådana transaktioner där tillverkare och andra
leverantörer marknadsför sina produkter genom hyresavtal som tecknas
direkt med kunden. Det är alltså i stort sett fråga om vanliga hyresavtal.
Vid indirekt leasing överlåter leverantören av leasingobjektet äganderätten
till detta — mot kontant betalning — till ett leasingbolag som i sin tur
hyr ut objektet till leasingkunden.
Beroende på leasingavtalets utformning skiljer man också mellan operationell
och finansiell leasing.
Operationell leasing kan sägas utgöra en beteckning för det traditionella
hyresavtalet, vanligen kombinerat med underhålls- och garantiåtaganden
av olika slag från uthyrarens sida. Denne äger som regel leasingobjektet,
har sakkunskap angående produkten och har kapacitet att ta hand om löpande
service och reparationer. Leasingavtalet är ofta avsett att förnyas
successivt så att kunden byter till nya objekt med vissa intervaller. Avtalstiden
är ofta ganska kort.
Vid finansiell leasing finns i princip tre parter: leasingkunden, leasingbolaget
— ofta ett finansbolag — och leverantören. Leasingavtalet har en i
första hand finansiell funktion och utgör för kunden ett alternativ till kreditfinansiering.
Leasingtransaktionen
Leasing- < ■> Leverantör
I figuren visas gången i en leasingtransaktion. Denna inleds med kontakter
mellan leasingkunden och leverantören. Utrustningen specificeras och
t. ex. leveranstid och garantivillkor diskuteras. Därefter tas kontakt med
leasingbolaget som ingår avtal med leverantören om köp av den av kunden
anvisade utrustningen. Leasingbolaget hyr därefter i leasingavtalet ut utrustningen
till kunden. Avtalsförhållanden föreligger sålunda mellan leverantören
och leasingbolaget samt mellan leasingbolaget och leasingkunden
men inte mellan leasingkunden och leverantören. Avtalskonstruktionen
medför att det saknas ett naturligt samband mellan ägaren-leasingbolaget
och utrustningen, som för bolaget närmast framstår som säkerhet för en
given kredit.
Finansiell leasing kan också ses i första hand som en alternativ finansieringsform
vid sidan av avbetalningsköp och lånefinansiering. Leasing skiljer
sig emellertid från de övriga finansieringsformerna på det avgörande
sättet att leasingtagaren inte blir ägare till hyresobjektet.
2. Köpeavtal
3. Leasingavtal
Leasing bolag -
Leasingavtalet, vilket som regel är standardiserat, kan ofta sägas ge ut- LU 1987/88:3
tryck för leasingbolagets strävan att i första hand trygga återbetalningen av
bolagets kostnader för inköp av utrustningen. Avtalstiden motsvarar utrustningens
ekonomiska livslängd, ofta mellan tre och sju år, och avtalet kan i
princip inte sägas upp av leasingkunden under löptiden. Inte heller leasingbolaget
kan säga upp avtalet så länge kunden fullgör sina förpliktelser enligt
avtalet. Leasingavgiften sätts så att leasingbolaget får täckning för räntekostnader,
administration, risk och vinst samt utrustningens successiva
värdeminskning. Leasingkunden svarar för t. ex. underhåll, reparationer
och försäkringar, och hans betalningsskyldighet gentemot leasingbolaget är
strikt och alltså oberoende av brukandet av utrustningen.
Gällande rätt
Civilrättsliga bestämmelser gällande leasing
Särskild civilrättslig lagstiftning om leasing saknas. Rättsläget kan därför i
många hänseenden anses oklart, särskilt när det gäller finansiell leasing.
Ofta blir man därför hänvisad till att använda rättsregler som är skrivna för
andra avtalstyper än leasing. Komplikationer i detta sammanhang är det
särskilda trepartsförhållandet vid finansiell leasing och avtalets finansiella
funktion, som medför att i vart fall denna form av leasing inte direkt kan
jämställas med t. ex. hyra av lösa saker.
Vad gäller relationen till tredje man tillämpas dock i princip vanliga
civilrättsliga regler. Äganderätten skyddar sålunda leasingbolaget mot leasingkundens
borgenärer vid utmätning och konkurs, medan leasingkunden
inte är skyddad mot de anspråk leasingbolagets borgenärer kan göra på
utrustningen. Leasingkunden har inte heller något skydd mot en ny ägare
till vilken leasingbolaget överlåtit utrustningen. Däremot kan leasingbolaget
i sådana situationer bli skadeståndsskyldigt gentemot leasingkunden.
Mellan parterna i en leasingtransaktion råder avtalsfrihet. Förhållandet
mellan parterna regleras i stor utsträckning genom allmänna villkor i standardiserade
avtal som upprättats av leasingbolaget eller en sammanslutning
av sådana bolag. Det är vanligt att avtalen innehåller villkor som ger
uthyraren en förmånligare ställning än enligt annars gällande rätt. Om leasingavtalet
är ett standardavtal gäller beträffande korrigerande tolkning och
utfyllning av avtalet de allmänna tolkningsregler som utvecklats för standardavtal.
Det förhållandet att det inte finns någon särskild lagstiftning om leasing
betyder emellertid inte att leasingavtalet är helt undantaget rättslig reglering.
Således gäller såväl avtalsvillkorslagarna [lagen (1971:112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden och lagen (1984:229) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare] som marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
(avtalslagen) också i leasingförhållanden. Avtalsvillkorslagarna och
marknadsföringslagen syftar till att skydda konsumenterna som kollektiv
mot ett fortsatt användande av oskäliga avtalsvillkor och otillbörlig marknadsföring
medan avtalslagen tar sikte på de enskilda parterna i ett avtalsförhållande.
1* Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 3
Prövningen enligt avtalsvillkorslagarna sker i marknadsdomstolen. I LU 1987/88:3
konsumentförhållanden tas initiativ till prövning i första hand av konsumentombudsmannen.
Om det är fråga om avtal mellan näringsidkare ligger
initiativrätten på sammanslutning av näringsidkare och på den enskilda
näringsidkare som drabbats av det ifrågasatta villkoret. Enligt förarbetena
skall dessa båda lagar även gälla leasingavtal. Det bör dock påpekas att
endast ett mindre antal leasingbolags standardvillkor kan prövas i den här
angivna ordningen då avtalsvillkorslagarna inte gäller för verksamhet som
står under bankinspektionens tillsyn. Detta är fallet med leasingverksamhet
som bedrivs av finansbolag. När det gäller avtalsvillkor som tillämpas av
finansbolag åligger det bankinspektionen att granska deras skälighet.
Såsom ovan framgått är marknadsföringslagen tillämplig även vad gäller
leasing. Enligt denna lag är det möjligt att ingripa med vitesförbud mot
otillbörlig marknadsföring och även att ålägga en näringsidkare att vid
marknadsföring lämna information om förhållanden som har särskild betydelse
från konsumentsynpunkt. Marknadsföringslagen gäller också för
verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn.
Bland de bestämmelser i avtalslagen som kan vara av betydelse på leasingområdet
kan särskilt nämnas generalklausulen i 36 §. Generalklausulen
kan användas till att jämka eller helt lämna utan avseende avtalsvillkor som
med hänsyn till omständigheterna är oskäligt betungande för endera parten.
Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor skall anses oskäligt skall hänsyn
tas till hela det avtal där villkoret ingår. Vidare skall beaktas omständigheterna
vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna
i övrigt. Särskild hänsyn skall tas till konsumenternas behov av
skydd, och avtalslagen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagarna.
Jämkningsmöjligheterna gäller emellertid också beträffande avtal
och andra rättshandlingar utanför konsumentområdet.
Civilrättsliga bestämmelser om kreditköp
Ett avtal, som betecknas som leasingavtal, kan till sin karaktär i själva
verket vara ett avtal om kreditköp. Det finansiella leasingavtalet ligger
nämligen mycket nära avbetalningsköpet till innebörd och uppbyggnad.
Båda avtalsvarianterna bygger på samma grundtanke vad gäller kreditgivarens
säkerhet; nämligen ett användande av äganderätten som påtryckningsmedel
på motparten att återbetala krediten och som realsäkerhet i
förhållande till motpartens borgenärer. Den avgörande skillnaden mellan
avtalstyperna är att vid leasing någon övergång av äganderätten till leasingkunden
inte avses ske, medan vid ett kreditköp parternas avsikt är att äganderätten
skall övergå till köparen. T vissa fall kan parternas avsikt i detta
hänseende vara oklar. Det förekommer också att t. ex. ett bilköp ges leasingavtalets
form för att kringgå nedan berörda regler om kontantinsats m. m. i
konsumentkreditlagen.
Frågor om kreditköp regleras i konsumentkreditlagen (1977:981) och lagen
(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Genom en
särskild lag (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
4
betalningsvillkor vid kreditköp har regeringen möjlighet att meddela före- LU 1987/88:3
skrifter om de betalningsvillkor som skall gälla gentemot konsumenter vid
kreditköp. Den sistnämnda lagen har ett konjunkturpolitiskt syfte medan
de båda andra lagarna syftar till att skydda den svagare parten i ett avtalsförhållande.
Detta gäller särskilt konsumentkreditlagen.
Konsumentkreditlagen gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för
enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet. Med kredit förstås såväl lån som anstånd med betalning.
Lagen har sålunda ett ganska vidsträckt tillämpningsområde. Den
omfattar i princip varje kredit som syftar till privat konsumtion, oavsett om
detta syfte skall uppnås genom köp av varor eller tjänster eller på annat sätt
med användande av kredit. Lagen innehåller dels regler om marknadsföring
avsedda att omfatta hela fältet av konsumentkrediter, dels särskilda
bestämmelser om kreditköp och lån. Bl. a. föreskriver lagen att köparen
skall erlägga minst 20% av varans kontantpris i form av kontantinsats.
Vidare har köparen befogenhet att framställa invändningar på grund av
köpet såväl mot kreditgivaren som mot säljaren. Köparen får också göra
penninganspråk på grund av köpet gällande inte endast mot säljaren utan
även mot kreditgivaren. 1 det senare hänseendet är dock kreditgivarens
ansvar begränsat till det belopp som han mottagit av köparen med anledning
av krediten.
Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. reglerar köp mellan
näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller
utanför konsumentkreditlagen. Avbetalningsköplagen gäller till skillnad
från konsumentkreditlagen endast köp av varor. Den innehåller heller inga
regler om marknadsföring, viss minsta kontantinsats eller rätt att rikta invändningar
på grund av köpet mot kreditgivaren. Köparen intar enligt denna
lag även i andra hänseenden en mindre gynnad ställning än enligt konsumentkreditlagen.
Gemensamt för de båda lagarna är dock en tvingande — men ej likalydande
— reglering som syftar till att ge köparen ett skydd mot alltför
stränga påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Båda lagarna begränsar
säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan.
Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till mer
väsentliga kontraktsbrott. Köparen garanteras också en rimlig ekonomisk
uppgörelse med säljaren när varan måste återlämnas. I båda lagarna finns
en bestämmelse som syftar till att under reglerna om kreditköp föra in avtal
som klätts i nyttjanderättsavtalets form men som i själva verket måste anses
utgöra köpeavtal. Avtal som betecknats som uthyrning eller betalning som
betecknats som vederlag för varans nyttjande skall sålunda ändå anses som
köp på kredit, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli
ägare till denna.
Motionsmotiveringar
I motion L81I framhålls att den svenska leasingmarknaden på drygt ett
decennium vuxit till en storindustri. Den kraftiga expansionen kan, enligt
motionären, förväntas fortsätta i takt med att företagen inser att det viktiga
inte är att äga produktionsmedlen utan att ha tillgång till dem. En brist på LU 1987/88:3
leasingmarknaden, som blir alltmer uppenbar, är avsaknaden av lagregler
för förhållandet mellan leasingmarknadens aktörer. Motionären pekar särskilt
på bruket av förtryckta avtal som tillförsäkrar leasingbolaget en stark
ställning gentemot leasingkunden. Bl. a. brukar sådana avtal innehålla villkor
om mycket stora skadestånd vid leasingkundens hävning av avtalet, och
själva avtalskonstruktionen medför att leasingkunden har små möjligheter
att göra sig gällande gentemot leverantören om leasingobjektet är behäftat
med fel eller brist, slutar motionären.
Motionären i motion L812 anser att avtalen om finansiell leasing ofta är
sådana att kundens ställning måste bedömas som svag. Motionären hänför
sig bl. a. till vad konsumentverket framhållit i ett mål vid högsta domstolen,
nämligen att det typiskt sett råder brist på jämlikhet i styrkeförhållandet
mellan avtalsparterna vid leasing både till konsument och till småföretagare.
Med hänsyn till omfattningen av finansiell leasing och vikten av ett
fullgott skydd för konsumenten även i dessa avtalsförhållanden bör riksdagen,
enligt motionären, hos regeringen begära att en översyn företas i syfte
att stärka konsumentskyddet. Det ökade skydd som konsumenterna kan
anses ha behov av bör om möjligt även gälla småföretagare, eftersom dessa
kan anses vara i motsvarande underläge gentemot finansbolag och leverantörer,
slutar motionären.
Tidigare behandling
I sitt betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. lade kreditköpkommittén
fram — förutom förslag till konsumentkreditlag, vilket såsom
ovan framgått lett till lagstiftning — även ett förslag till lag med särskilda
bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag). Bakgrunden härtill
var att kommittén ansåg att ett genomförande av dess förslag till reglering
av konsumentkreditköpen skulle kunna leda till en för konsumenterna negativ
överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande långtidsförhyrning
av varor. För att förhindra en sådan överströmning föreslog kommittén
regler i uthyrningslagen om bl. a. depositionsplikt vid långtidsförhyrning,
motsvarande reglerna om kontantinsats vid kreditköp, samt bestämmelser
om rätt för konsumenten att göra sig fri från hyresavtal och att
förvärva den förhyrda varan efter ett avräkningsförfarande.
Förslaget till uthyrningslag kom inte att leda till lagstiftning. Skälen härför
var flera. I proposition 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag
m. m. påpekade departementschefen bl. a. att de regler om kreditköp m. m.
som lades fram var mindre långtgående än kommitténs förslag. Därmed
minskade riskerna för en mer allmän överströmning från kreditköp till
förhyrning. Inte heller kunde det, enligt departementschefen, bortses från
att vissa former av uthyrning fyllde ett angeläget behov och inte i onödan
fick försvåras. Utvecklingen på området skulle dock följas, och om det
fanns anledning fick frågan om särskilda skyddsregler tas upp på nytt.
Utskottet har behandlat frågor om leasing åren 1978 och 1981 (LU 1977/
78:30 och LU 1981/82:9).
I propositionen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. (prop. LU 1987/88:3
1977/78:142) togs frågan upp om behov av lagstiftning beträffande bl. a.
leasing. Utskottet instämde då i departementschefens bedömning att det
inte fanns underlag för ett ställningstagande. Med hänsyn till den omfattning
och ekonomiska betydelse, som bl. a. leasing hade fått, utgick utskottet
emellertid från att regeringen uppmärksamt skulle följa utvecklingen på
området och på nytt aktualisera frågan om lagstiftning om det visade sig
påkallat.
År 1981 behandlade utskottet två motioner vari framfördes önskemål om
olika lagstiftningsåtgärder beträffande leasing från bl. a. konsumentskyddssynpunkt.
Utskottet inhämtade remissyttranden över motionerna
från bankinspektionen, riksskatteverket, kommerskollegium, konsumentverket,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges industriförbund, Sveriges
advokatsamfund, Finansbolagens förening. Motorbranschens riksförbund
och Motormännens riksförbund. En majoritet av remissinstanserna
fann det då inte erforderligt med åtgärder på leasingområdet. För en närmare
redogörelse över remissyttrandena hänvisas till betänkandet (LU
1981/82:9 s. 15 ff.).
Vad gällde behovet av lagstiftningsåtgärder i allmänhet fann utskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande att några sådana åtgärder inte då
var erforderliga. Utskottet erinrade därefter om att bl. a. avtalsvillkorslagen
och marknadsföringslagen var tillämpliga på leasing. Med hänsyn härtill
och till de förhandlingar, som då pågick mellan konsumentverket och leasingbolagen
angående villkoren vid billeasing, ansåg utskottet att det inte
heller fanns anledning att göra någon undersökning av behovet av en lagreglering
från konsumentskyddssynpunkt. Utskottet förutsatte dock att konsumentverket,
kommerskollegium och riksskatteverket skulle komma att följa
utvecklingen på området och ta de initiativ som kunde bli erforderliga.
Utredningsarbete m. m.
De överläggningar mellan konsumentverket och leasingbolagen vartill utskottet
hänvisade i 1981 års betänkande resulterade i en rapport, Villkor vid
billeasing — en granskning enligt avtalsvillkorslagen (Konsumentverkets
rapport 1984:4—02).
Konsumentverket fann i rapporten att ett antal vanligen förekommande
avtalsvillkor var att anse som oskäliga i den mening som anges i lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Detta gällde bl. a.
leasingkundens undersökningsplikt, leasingkundens skyldighet att underteckna
ett leveransgodkännande i den mån ett sådant villkor var avsett att
inskränka reklamationsmöjligheten, reklamationsfrister som var kortare än
14 dagar, leasingkundens bristande möjlighet att häva avtalet ens vid leasingbolagets
väsentliga kontraktsbrott samt de skadeståndsregler som gällde
vid leasingkundens förtida uppsägning av avtalet.
Konsumentverket tillskrev den 7 februari 1986 bankinspektionen och
anförde då att verkets erfarenhet var att flertalet leasingbolag som hade
verksamhet till konsumenter var finansbolag som därför stod under bankinspektionens
tillsyn. Efter att ha gått igenom de vanligen förekommande
avtalsvillkor i leasingkontrakt som enligt verkets uppfattning var oskäliga LU 1987/88:3
eller eljest oacceptabla framförde verket den uppfattningen att avtalsvillkor
som så allvarligt missgynnar en avtalspart inte kan anses förenliga med en
sund utveckling av finansieringsverksamheten. Verket förutsatte därför att
bankinspektionen skulle granska och där så behövdes ingripa mot de leasingavtalsvillkor
som tillämpades av finansbolag mot enskild konsument.
Skrivelsen bereds nu i bankinspektionen.
Konsumentverket har ytterligare utvecklat sin allmänna syn på leasing
till konsumenter i ett yttrande den 15 maj 1986 till högsta domstolen. Målet
(T266/85, Elbeco Försäljnings AB ./. Lidingö Leasing KB), där prövningstillstånd
beviljats, rör ogiltighet enligt 36 § avtalslagen av en s. k. friskrivningsklausul
i leasingkontrakt. Med en friskrivningsklausul förstås i princip
att leasingbolaget friskriver sig från ansvar för utrustningens skick och
funktion under avtalstiden.
I sitt yttrande anför konsumentverket bl. a. att leasingkonstruktionen är
oförmånlig för enskilda konsumenter och över huvud taget främmande i
konsumentförhållanden. 1 tider av kreditrestriktioner blir konsumentleasing
vanligare än eljest, då avtalsformen erbjuder möjlighet att anskaffa
t. ex. bil utan kontantinsats. Detta innebär att många konsumenter som
ingår leasingavtal är svaga i den meningen att de har små ekonomiska
möjligheter att ta till vara sin rätt och ofta har låg utbildning. Leasingkunden
har vidare, enligt konsumentverkets uppfattning, sällan klart för sig
vad avtalskonstruktionen innebär, och många konsumenter uppfattar leasing
som ett slags avbetalningsköp.
1 samma mål har även Motormännens riksförbund och ett antal näringslivsorganisationer
yttrat sig. Motormännen har samma inställning som
konsumentverket beträffande leasing i konsumentförhållanden och anser, i
likhet med konsumentverket, att en friskrivningsklausul i konsumentförhållanden
måste anses vara oskälig i avtalslagens mening. Motormännens
riksförbund framhåller därutöver att principen bör vara att leasingkunden
alltid bör vara bibehållen rätten att föra talan direkt mot leasingbolaget.
Näringslivsorganisationerna anser för sin del att en friskrivningsklausul
inte kan anses i princip oskälig i avtal mellan näringsidkare. Flera organisationer,
däribland Industriförbundet och Stockholms handelskammare, understryker
att leasingbolagets möjlighet att friskriva sig från ansvar för den
leasade utrustningens skick och funktion är en förutsättning för den finansiella
tjänst som leasingbolagen tillhandahåller.
Bankinspektionen har år 1987 granskat ett förslag till standardleasingkontrakt
som utarbetats av Finansbolagens förening. Bankinspektionen
som inhämtat yttrande över förslaget från bl. a. Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund och Småföretagens riksorganisation fann det s. k.
räntegolvet oförenligt med god finansieringssed. Med uttrycket räntegolv
förstås en ordning där leasingkunden drabbas av en höjning av leasingavgiften
om det allmänna ränteläget stiger. Någon motsvarande sänkning av
avgiften om ränteläget sjunker under det som leasingavtalet baserats på kan
kunden inte tillgodogöra sig.
I yttrandena till bankinspektionen fanns även andra synpunkter på
lämpligheten och skäligheten i olika avtalsvillkor. Bankinspektionen ansåg 8
att det vöre lämpligt om Finansbolagens förening tog kontakt med de berör- LU 1987/88:3
da organisationerna för att diskutera den närmare utformningen av villkoren.
Från Finansbolagens förening har utskottet inhämtat dels att föreningen
kommer att överväga de synpunkter som framförts, dels att ett standardleasingkontrakt
sannolikt kommer att föreligga i slutet av innevarande år.
Kontraktet är avsett att användas vid avtal mellan leasingbolag och näringsidkare.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari framförs önskemål om
lagstiftning rörande leasing.
Termen leasing har hämtats från USA och innebär långtidsuthyrning,
ofta för en tid av tre till fem år. I Sverige har leasing kommit till användning
framför allt vid upplåtelse av nyttjanderätt till produktionsutrustning för
industri och kontor samt till fordon. Leasing har sedan den introducerades
år 1963 expanderat mycket snabbt, och nu görs ca 20 % av investeringarna i
maskiner och inventarier i leasingform.
Det finns som framgår av redogörelsen ovan (s. 2) olika typer av leasing.
De spörsmål som tas upp i de nu aktuella motionerna berör främst finansiell
leasing. Vid denna leasingform finns tre parter, nämligen leverantör,
leasingkund och leasingbolag; det sistnämnda ofta ett finansbolag.
Vid finansiell leasing gör leasingkunden och leverantören i princip upp
om villkoren för köp. Något avtal dem emellan kommer emellertid inte till
stånd. I stället kontaktar kunden ett leasingbolag som köper den aktuella
utrustningen av leverantören och sedan hyr ut den till leasingkunden. Avtalsförhållande
föreligger således mellan leverantören och leasingbolaget
och mellan leasingbolaget och leasingkunden.
Några särskilda civilrättsliga regler — motsvarande exempelvis bestämmelserna
i konsumentkreditlagen (1977:981) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare — finns inte för leasingförhållanden.
Tvister mellan parterna om tolkningen av avtalet och om andra frågor måste
därför lösas med tillämpning av allmänna civilrättsliga principer och
regler som är avsedda för andra rättsområden. Rättstillämpningen kompliceras
av det särskilda trepartsförhållandet vid finansiell leasing och avtalets
finansiella funktion som medför att i vart fall denna form av leasing inte
direkt kan jämställas med t. ex. hyra av lösa saker.
Mot bakgrund av leasingmarknadens snabba tillväxt och leasingkundens
ofta svaga ställning i avtalsförhållandet begärs i motion L811 en utredning
om lagstiftning rörande leasing. I motion L812 framhålls att både omfattningen
av den finansiella leasingen och vikten av ett fullgott skydd för
konsumenterna även i dessa avtalsförhållanden gör att det finns anledning
att begära en översyn i syfte att stärka konsumentskyddet. Ett sådant skydd
bör, enligt motionären, om möjligt gälla även småföretagare som kan anses
vara i motsvarande underläge som konsumenterna gentemot finansbolag
och leverantörer.
Enligt utskottets mening fyller leasing en viktig funktion som en metod
för finansiering av näringslivets investeringar. Även för konsumenterna LU 1987/88:3
kan leasing vara ett finansieringsalternativ när det gäller att få tillgång till
kapitalvaror som bilar m. m. Omfattningen av leasingverksamheten har
också ökat snabbt. Samtidigt måste utskottet konstatera att avsaknaden av
särskilda regler om leasing innebär påtagliga nackdelar för leasingkunden.
Förhållandet mellan parterna i leasingtransaktionen regleras i stor utsträckning
genom standardiserade avtal. I båda motionerna framhålls att
avtalen ofta tillförsäkrar leasingbolaget en stark ställning gentemot kunden.
Att kundens ställning är svag belyses även av att konsumentverket vid
flera tillfällen under senare år har hävdat att vissa vanligen förekommande
villkor i leasingkontrakt både strider mot lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
och är att anse som oskäliga enligt avtalslagen. Bristen
på balans i styrkeförhållandet mellan parterna ter sig enligt utskottets mening
särskilt otillfredsställande när kunden är en konsument eller en företagare
med en mindre rörelse. Det måste vidare beaktas att leasing ofta är ett
alternativ till sedvanligt kreditköp för ekonomiskt svaga konsumenter och
näringsidkare. Genom att välja leasingformen ställs de utanför de skyddsregler
som införts genom konsumentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp
mellan näringsidkare. I sammanhanget vill utskottet också peka
på risken för att konsumenter och näringsidkare ingår leasingavtal utan att
ha klart för sig skillnaden mellan leasing och kreditköp.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det angeläget att frågan om
lagstiftning rörande leasing närmare utreds. Enligt vad utskottet inhämtat
pågår för närvarande inom justitiedepartementet arbete med riktlinjer för
en utredning om långtidsuthyrning som skall omfatta också leasingfrågor.
Med hänsyn till frågans vikt utgår utskottet från att en utredning på området
kommer till stånd utan att riksdagen behöver ta något initiativ i saken.
Utskottet vill vidare framhålla att vissa leasingfrågor kan komma att aktualiseras
i samband med det arbete som pågår inom finansdepartementet med
en proposition om auktorisation av finansbolagen. Eftersom någon åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motionerna således inte är påkallad
avstyrker utskottet bifall till dem.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna I986/87.L8I I och 1986/87.L812.
Stockholm den 27 oktober 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg
Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic
Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Kjell-Arne Welin (fp).
-——™
■
Svenskt Tryck Stockholm 1987