om leasing (Betänkande 1981/82:LU9 Lagutskottet)

LU 1981/82:9

Lagutskottets betänkande
1981/82:9

om leasing
Ärendet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner, nämligen

1980181.7195 av Bengt Silfverstrand (s) och Hans Pettersson i Helsingborg
(s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning
i syfte att förhindra att icke avsedda förmåner kan uppnås genom
användande av leasing.

1980/81.1582 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
hemställer om en kartläggning av förekommande leasingformer och en
undersökning av behovet av en lagreglering från konsumentsynpunkt.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna frän bankinspektionen,
riksskatteverket. kommerskollegium, konsumentverket, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Sveriges industriförbund. Sveriges advokatsamfund,
Finansbolagens förening. Motorbranschens riksförbund och Motormännens
riksförbund.

Vissa uppgifter om leasing

Termen leasing har hämtats frän USA. Med leasing brukar avses uthyrning
av lös egendom för viss bestämd tid som regel ej understigande ett år.l
England och USA används leasing om upplåtelse av nyttjanderätt till all
möjlig slags egendom som t. ex. fastigheter, byggnader, bostäder, lokaler,
maskiner, fartyg och flygplan. I Sverige har leasing kommit till användning
framför allt vid upplåtelse av nyttjanderätt (långtidsuthyrning) till fordon
samt till produktionsutrustning för industri och kontor.

Modern leasing av fordon, maskiner och produktionsutrustning har
uppstått och utvecklats i USA. Bell Telephone Company, grundat 1877,
beslöt redan vid starten att inte säl ja sina telefonapparater utan i stället hyra
ut dem. Principen övertogs av många andra telefonbolag världen över. För
många företag stod dock denna möjlighet inte till buds. Ett litet antal
uthyrningar innebar förhållandevis stora omkostnader och en rimlig riskfördelning
kunde inte göras på enstaka kontrakt. Härtill kom ofta finansieringssvårigheter.
Utvecklingen ledde därför fram till bildandet av särskilda
finansieringsföretag (leasingbolag) som påtog sig dessa problem och
risker.

I Sverige introducerades leasing i mitten av 1960-talet. F. n. finns här i
landet ett tjugotal större finansbolag av vilka de flesta är bankerna
närstående företag.

1 Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 9

LU 1981/82:9

Det finns olika typer av leasing. Man brukar framför allt skilja mellan
direkt och indirekt leasing samt mellan finansiell och operationell leasing. En
mängd andra indelningsgrunder förekommer också och utbudet av olika
leasingformer utvecklas snabbt.

Med direkt leasing förstås sådana transaktioner där tillverkare och andra
leverantörer marknadsför sina produkter genom hyresavtal som tecknas
direkt med kunderna. Det är alltså i stort sett fråga om vanliga hyresavtal.
Ofta diskonteras avtalen hos en bank eller ett finansbolag.

Vid indirekt leasing överlåter leverantören äganderätten till produkten -mot kontant betalning - till ett leasingbolag med vilket kunden tecknar
hyresavtal. Efter att tidigare ha kommit till användning huvudsakligen i fråga
om lastbilar har den indirekta leasingen på senare år kommit att bli allt
vanligare även vad gäller personbilar.

Beroende på leasingavtalets utformning skiljer man också mellan finansiell
leasing och operationell leasing eller fullserviceleasing. 1 takt med att
leasinginstitutet under senare år ökat mer och mer har dock skillnaden
mellan dessa båda leasingformer blivit allt mindre.

Finansiell leasing innebär att ett finansbolag (leasingbolag) köper in
utrustning efter anvisning av leasingkunden. Utrustningen ägs av leasingbolaget
medan nyttjanderätten till denna genom ett leasingavtal upplåts till
leasingkunden. Utmärkande för finansiell leasing är att vederlaget för
uthyrningen skall ge leasegivaren ersättning för räntekostnader, administration,
risk och vinst samt hyresobjektets successiva värdeminskning. Avtalet
har med andra ord en finansiell funktion. Detta kan åstadkommas genom att
hyresavtalet är ouppsägbart under så lång tid att de samlade hyresbetalningarna
överstiger hyresobjektets anskaffningskostnad. Hyresbetalningarna
fördelas jämnt under denna tid, vanligen två eller tre år. På senare tid har det
emellertid blivit allt vanligare att leasingkontrakten utsträcks till att gälla i
fem år samt att de innehåller en klausul om rätt för hyresmannen att säga upp
avtalet. Kontraktet brukar dock i sådant fall även uppta bestämmelser om
avräkning vid avtalets upphörande. Avtalets utpräglade finansiella karaktär
framgår av den omständigheten att det vid denna form av leasing är
hyresmannen som skall svara för reparationer, underhåll, försäkringar
m. m.

Till operationell leasing eller fullserviceleasing hänförs de avtal som inte
kan inordnas under finansiell leasing. Det är alltså fråga om mera
traditionella hyresavtal. Avtalstiden är ofta kortare än vid finansiell leasing.
En ytterligare skillnad är att uthyraren vid fullserviceleasing praktiskt taget
alltid svarar för underhåll och reparationer. Fr. o. m. den 1 januari 1979
gäller att den som långtidsförhyr ett fordon - på samma sätt som en
avbetalningsköpare - betraktas som ägare i trafiklagstiftningens och
vägtrafikskattelagstiftningens mening. Detta har medfört att hyresmannen
även vid fullserviceleasing svarar för skatt och försäkring. Operationell
leasing bedrivs framför allt av leverantörer. Av särskild betydelse är

LU 1981/82:9

billeasing. Vidare förekommer operationell leasing av städutrustning,
kaffeautomater m. m. Operationell leasing erbjuds ej av finansbolagen.
Däremot förekommer det att kontrakt som gäller sådan leasing belånas hos
finansbolag.

En särskild form av leasing som blivit vanlig under den senaste tiden och
som föranlett de båda motionerna är den s. k. depositionsleasittgen (även
benämnd dyrleasing eller privatleasing). Den innebär att leasetagaren
deponerar ett belopp som motsvarar hela eller en del av bilens fulla
marknadspris hos leasegivaren. Depositionsbeloppet ställs räntefritt till
leasegivarens disposition. Leasegivaren åtar sig ofta även att medverka vid
anskaffande av lån motsvarande depositionsbeloppet. Efter leasingperiodens
slut löses lånet med det deponerade beloppet. Leasetagaren betalar
förutom leasingavgift - vilken erläggs med lika stora belopp under hela
perioden-skatt, försäkring, driftkostnader, service och reparationer. Under
avtalsperioden kan hyresmannen när som helst säga upp avtalet men han
riskerar då att fä betala skillnaden mellan bilens kalkylmässiga värde och dess
försäljningsvärde.

Den mest avancerade formen av depositionsleasing är konstruerad som ett
trepartsförhållande mellan leasegivare, leasetagare och ett finansbolag eller
annan kreditgivare. Principen är den att leasetagaren efter förmedling av
leasegivaren får ett amorteringsfritt län hos finansbolaget. För räntan på
lånet gör leasetagaren på vanligt sätt avdrag i sin deklaration. Det lånade
beloppet jämte en grundavgift på 6 å 7 % av bilens värde deponeras hos
leasegivaren. För dessa pengar köper leasegivaren den bil som leasetagaren
önskar nyttja. De månatliga leasingavgifterna lånar leasegivaren ut på nytt
och uppbär därigenom ränteinkomster. Varje månad avsätter leasegivaren
vidare pengar till ett värde som motsvarar leasingavgifterna till en fond för
leasetagarens räkning.

Under leasingperioden skrivs bilens värde ned successivt så att dess
bokförda värde vid periodens slut = 0. Därefter säljs bilén till rådande
marknadspris. Av den vinst som uppkommer vid försäljningen tar leasegivaren
25 % medan leasetagaren behåller resten. Leasetagaren får vidare
tillbaka den grundavgift som han deponerat hos leasegivaren. Skulden till
finansbolaget betalar leasetagaren med de pengar som fonderats hos
leasegivaren. Leasetagaren har även möjlighet att själv köpa bilen.

Idén med depositionsleasing bygger på att leasegivaren inte behöver
vidkännas några kapitalkostnader och därför kan hålla nere leasingavgifterna
och att leasetagaren åtnjuter avdrag vid beskattningen för de räntor han
erlägger på det lån som används för att finansiera inköpet av bilen. De
ekonomiska fördelarna är dock flera. Leasegivaren erhåller till att börja med
kassarabatt när bilen betalas kontant. Den ränta sorn leasetagaren betalar på
lånet - ett belopp som är högre än vad leasegivaren sålunda betalat för bilen -går delvis tillbaka till leasegivaren som på grund därav kan erbjuda

1* Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 9

LU 1981/82:9

leasetagaren låga leasingavgifter. Eftersom mervärdeskatt utgår som viss
procent på leasingavgifter innebär konstruktionen vidare att full mervärdeskatt
inte erläggs. För leasetagaren gäller således vidare att han kan göra
avdrag för räntekostnader trots att dessa kostnader tillgodoräknas honom
när leasingavgifterna bestäms. Dessutom gäller att avdragen för bilens
värdeminskning tillgodogörs snabbare än vid ägande och att leasetagaren
erhåller en skattefri vinst vid försäljningen av bilen efter leasingperiodens
utgång eller - om han köper den själv - förvärvar bilen till ett pris som ligger
långt under marknadspriset.

Gällande rätt

Civilrättsliga bestämmelser som berör leasing

Särskild civilrättslig lagstiftning om leasing saknas. Rättsläget är därför i
många avseenden oklart. Ofta är man hänvisad till att använda rättsregler
som är skrivna för andra avtalstyper än leasing.

Eftersom det i princip råder avtalsfrihet vid leasing regleras rättsförhållandet
mellan parterna ofta ganska utförligt genom s. k. allmänna kontraktsvillkor.
Bestämmelserna i sådana standardvillkor brukar författas av
uthyraren eller organisationer och innehåller vanligen klausuler som i flera
avseenden ger uthyraren en förmånligare ställning än enligt annars gällande
rätt. De flesta kontraktsvillkor skärper t. ex. hyresmannens ersättningsskyldighet
för skada å hyresobjektet. Ofta friskriver sig uthyraren helt eller delvis
från ansvar för fel i godset och för dröjsmål med dess avlämnande. Det
förekommer också klausuler som ger uthyraren rätt att häva kontraktet så
fort leasingtagaren åsidosätter någon bestämmelse i leasingkontraktet.

När det gäller uthyrarens säkerhet och återtagningsrätt är rättsreglerna
klarare. Äganderätten skyddar alltid uthyraren mot hyresmannens borgenärer
vid utmätning och konkurs. Skulle uthyraren gå i konkurs är hyresmannen
skyldig att utge hyresobjektet till konkursboet fastän hyrestiden inte gått
till ända. Hyresmannen får här nöja sig med att i konkursen bevaka eventuell
fordran för annan skada som han kan ha lidit. Hyresrätten är således en
”svagare" rätt än äganderätt och panträtt. Hyresmannen är inte skyddad mot
de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra på varan. Han har inte heller
något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren överlåtit varan.

Det förhållandet att det inte finns någon särskild lagstiftning om leasing
betyder emellertid inte att leasingavtalet är helt undantaget från rättslig
reglering. Således är t. ex. avtalslagens (1915:218) regler tillämpliga på
leasing. Därvid bör särskilt observeras generalklausulen i 36 § som är
tillämplig inte bara på förhållandet näringsidkare-konsument utan även
t. ex. i de fall då en näringsidkare är leasetagare. Generalklausulen kan
användas till att jämka eller helt lämna utan avseende klausuler som med
hänsyn till omständigheterna är oskäligt betungande för endera parten.

LU 1981/82:9

Härutöver bör man också observera att marknadsföringslagen (1975:1418)
och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen)
är tillämpliga även vad gäller leasing. Generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen
ger möjlighet att ingripa mot näringsidkare som vid marknadsföring
av vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan
handling som, genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt, är
otillbörlig mot konsumenten eller näringsidkaren. Enligt 3 § samma lag är
näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet
skyldig att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Är villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet
använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument
för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga
omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen
med stöd av 1 § avtalsvillkorslagen, om det är påkallat från allmän
synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall
använda samma eller väsentligen samma villkor.

Civilrättsliga bestämmelser om kreditköp

Ett avtal, som betecknas som leasingavtal, kan till sin karaktär i själva
verket vara ett avtal om kreditköp. En översikt lämnas därför över vissa
regler om kreditköp.

En ny lagstiftning om kreditköp trädde i kraft den 1 januari 1979. Lagen
om avbetalningsköp ersattes då av konsumentkreditlagen (1977:981) och
lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Syftet med konsumentkreditlagen är att stärka konsumenternas ställning i
kreditköpsammanhang. Lagen gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för
enskilt bruk och som lämnas till konsument av näringsidkare i dennes
yrkesmässiga verksamhet. Med kredit förstås såväl anstånd med betalning
som lån. Lagen har sålunda ett ganska vidsträckt tillämpningsområde. Den
omfattar i princip varje kredit som syftar till privat konsumtion, oavsett om
detta syfte skulle uppnås genom köp av varor eller t jänster eller på annat sätt
med användande av kredit. Lagen innehåller dels regler om marknadsföring,
avsedda att omfatta hela fältet av konsumentkrediter, dels särskilda
bestämmelser om kreditköp och lån. Bl. a. föreskriver lagen att köparen
skall erlägga minst 20 % av varans kontantpris i form av kontant insats.
Bestämmelsen har tillkommit för att skydda konsumenten mot alltför
betungande åtaganden.

I lagen har tagits in en regel som syftar till att inom lagens bestämmelser om
kreditköp föra in avtal som klätts i nyttjanderättsavtalets form men som i
själva verket måste anses utgöra köpeavtal. Enligt 3 § skall sålunda avtal som
betecknats som uthyrning eller betalning som betecknats som vederlag för
varans nyttjande ändå anses som kreditköp om det är avsett att den till vilken
varan utlämnas skall bli ägare till denna.

LU 1981/82:9

1 praktiken möter det ibland svårigheter att avgöra om ett avtal är ett avtal
om avbetalningsköp eller ett avtal om leasing. Gemensamt för båda
avtalstyperna är dels att betalning sker i särskilda poster, av vilka minst en
skall erläggas sedan bilen lämnats ut till köparen/leasetagaren. dels att
säljaren/leasegivaren har rätt att återta bilen om köparen/leasetagaren inte
fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Tolkningsproblem uppkommer då
man skall avgöra om det vid ingåendet av leasingavtaiet varit åsyftat att den
som fått bilen utlämnad till sig skall bli ägare till denna vid hyrestidens
utgång.

Frågan har för några år sedan prövats av Stockholms tingsrätt (avd. 19,
DB 413/1976) i ett mål om brott mot bilkreditförordningen (se nedan under
kreditpolitisk lagstiftning). Bakgrunden var i korthet att åtal - efter anmälan
av kommerskollegiet - väcktes mot ägare av ett företag som bedrev
långtidsuthyrning av bilar. Enligt kollegiets och åklagarens uppfattning var
uthyrningen i själva verket förtäckt avbetalningsförsäljning. Det hade varit
åsyftat att den såsom hyresman betecknade avtalsparten skulle bli ägare till
bilen vid hyrestidens utgång genom dels ett i samband med kontraktskrivandet
utgivet skriftligt tillägg (enligt tillägget kunde hyresmannen om han så
önskade efter hyrestidens utgång köpa den förhyrda bilen), dels att
hyresbeloppen varit så avservärt högre än de av andra uthyrningsföretag
tillämpade. Tingsrätten fann inte att den förebragta utredningen gav stöd till
antagandet att avtalsparterna gemensamt sökt förkläda sin verkliga avsikt
eller att meningen varit att redan från början åstadkomma ett köpeavtal. I
detta mål kunde således åklagaren, mot parternas bestridande, inte göra
gällande att fråga var om förtäckt avbetalningsköp. Domen har vunnit laga
kraft.

Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. reglerar köp som
avtalats mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eiler som
annars faller utanför konsumentkreditlagen. Den nya avbetalningsköplagen
bygger i stor utsträckning på den gamla. Den innehåller en tvingande
reglering som främst syftar till att ge avbetalningsköparen ett skydd mot
alltför stränga påföljder om han får svårt att fullfölja köpet. Lagen begränsar
säljarens möjligheter att kräva ut betalning i förtid eller att återta varan.
Sådana åtgärder får vidtas endast om köparen har gjort sig skyldig till mera
väsentliga kontraktsbrott. Köparen garanteras en rimlig ekonomisk uppgörelse
med säljaren när varan måste återlämnas. I lagen har intagits en regel
motsvarande den i 3 § konsumentkreditlagen om sådan uthyrning som i
själva verket utgör kreditköp.

Kreditpolitisk lagstiftning

Kreditvillkoren vid bilköp är reglerade av kon junkturpolitiska skäl. Redan
i början av 1950-talet träffade staten överenskommelser med bilbranschen
om kontantinsatsens storlek och kredittidens längd vid avbetalningsköp av

LU 1981/82:9

bil. Med hänsyn till att de frivilliga överenskommelserna inte kom att
tillämpas av den oorganiserade bilhandeln infördes fr. o. m. den 1 april 1960
en särskild reglering av bilhandeln, nämligen förordningen (1959:575) med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
(bilkreditförordningen).

Bilkreditförordningen, som ändrats senast 1979, äger tillämpning på
yrkesmässig försäljning av bussar och lastbilar med en total vikt av högst
1 800 kilogram samt personbilar. Enligt förordningen får säljaren inte lämna
ut försåld bil till köparen med mindre denne erlagt en viss kontant insats samt
förbundit sig att betala resten inom en viss angiven tid.

Regleringen har som angetts till främsta syfte att tjäna som konjunkturpolitiskt
instrument genom vilket konsumtionen på detta område kan
påverkas i olika riktningar. Under senare år har - i detta syfte - kredittidens
längd ändrats flera gånger. F. n. gäller att kontantinsatsen skall uppgå till
minst 40 % av köpeskillingen och att kredittiden inte får överstiga 18
månader. I kontantinsatsen får inräknas värdet av inbytesbil. Däremot får
kontantinsatsen inte utgöra medel som köparen lånat av säljaren eller någon
med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Tillsynen över efterlevnaden av förordningen handhas av kommerskollegium.
Kollegiet äger därvid företa granskning hos säljaren och vid vite
förelägga denne att lämna de uppgifter som behövs för kontrollen. Någon
misstanke om att säljaren överträtt förordningens bestämmelser behöver
inte föreligga för att granskning skall få äga rum. Vid revisionen - som sker
direkt hos bilförsäljaren - får kollegiet anlita auktoriserad revisor eller annan
lämplig person. Överträdelser av förordningens föreskrifter om kontantinsats
och kredittid anmäls hos åklagare till åtal. Målen handläggs vid allmän
domstol. Påföljden för överträdelse av föreskrifterna är s. k. normerade
böter. Bötesbeloppen skall motsvara en tiondel av bilens värde, dock lägst
1 000 och högst 5 000 kr.

Som framgår av en av kommerskollegium upprättad promemoria Förslag
till ändringar i regleringen om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar - till vilken promemoria utskottet återkommer i ett senare avsnitt -har det i praktiken uppstått vissa svårigheter i samband med tillsynsverksamheten.
Bestämmelserna ger sålunda inte kollegiet något uttryckligt stöd
för att utöva en allmän tillsyn över att biluthyrningsföretag eller andra
företag inte bedriver verksamhet som är att anse som försäljning. Bl. a. har
ett leasingföretag med hänvisning just till att det ej sysslar med försäljning
utan uthyrning vid flera tillfällen vägrat att lämna ut erforderliga handlingar
om sin verksamhet till kollegiet. Till stöd för sin vägran har företaget
åberopat den i föregående avsnitt refererade domen av Stockholms tingsrätt i
vilken företagets verksamhet bedömts som uthyrning.

1** Riksdagen 1981/82. 8 sami. Nr 9

LU 1981/82:9

Skatteregler

När det gäller inkomstskatten är det för företag vid anskaffande av bil i
princip inte någon skillnad mellan leasing och ägande beträffande vad som
totalt sett kan vara avdragsgillt.

För privatpersoner gäller däremot att leasingavgift inte är avdragsgill.
Detta gäller även den räntekostnad som ingår i leasingavgiften. Syftet med
depositionsleasing är att personer som sålunda inte har avdragsmöjlighet för
leasingavgifter i praktiken erlägger en stor del av leasingavgiften i form av
räntor på erhållet lån, vilka blir avdragsgilla vid beskattningen (39 §kommunalskattelagen).

Riksskatteverket (RSV) har den 23 april 1981 gjort vissa uttalanden om de
inkomstskatterättsliga konsekvenserna av depositionsleasing. Uttalandena
har intagits i riksskatteverkets författningssamling (RSFS 1981:29, RSV Dt
1981:13).

RSV, som granskat de på marknaden förekommande avtalskonstruktionerna,
uttalar inledningsvis att de skatterättsliga konsekvenserna är delvis
beroende av om avtalskonstruktionerna civilrättsligt sett är att bedöma som
avbetalningsköp eller leasingavtal. RSV:s ställningstagande bygger på att det
är fråga om leasing och inte avbetalningsköp och RSV har vidare i sina
uttalanden inte tagit ställning till om generalklausulen i lagen mot skatteflykt
är tillämplig.

RSV framhåller att enligt de allmänna grunderna för inkomstbeskattningen
enligt kommunalskattelagen gäller att skattskyldighet föreligger för
inkomster som kan hänföras till något av inkomstslagen jordbruksfastighet,
annan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet eller kapital.
Därvid gäller att någon skillnad inte föreligger beroende på om ersättningen
erhålls i pengar eller in natura. Om sålunda en person får ersättning för t. ex.
utlånat kapital in natura på det sättet att han i stället för ränta i vanlig mening
erhåller en tillgång - materiell eller immateriell - eller slipper utföra en
prestation, t. ex. en betalning, föreligger skatteplikt för ersättningen. Om
kostnaden för nämnda prestation inte är avdragsgill - därför att den utgör
privat levnadskostnad - uppkommer ett skattepliktigt överskott hos långivaren.

Enligt RSV får det i fråga om depositionsleasing anses klarlagt att
leasetagaren erhåller kompensation för utebliven ränta på det deponerade
beloppet i form av reduktion av leasingkostnaden. Leasetagaren skall alltså
beskattas för den räntelösa depositionen (inkomst av kapital). Denna
principiella bedömning kan enligt RSV inte ändras av den omständigheten
att flera kontrahenter än långivaren och låntagaren är inblandade. Om t. ex.
en långivare (A) inte erhåller ränta på sitt till B utlånade (deponerade)
kapital men - under förutsättning att lånet lämnats - vid affärer med C
erhåller särskilda favörer genom prisreduktioner, hyresnedsättningar osv.
måste det nämligen antas att C betingat sig ersättning i en eller annan form

LU 1981/82:9

från B för sitt inkomstbortfall. Om således förutsättningen för att kompensation
in natura skall lämnas är att den räntelösa utlåningen (depositionen)
kommit till stånd är det utan betydelse hur avtalskonstruktionen i övrigt
byggts upp.

Eftersom depositionsleasing från avkastningssynpunkt skall jämföras med
övrig billeasing och inte exempelvis med avbetalningsköp är det enligt RSV
skillnaden i leasingkostnad mellan depositionsleasing och övrig billeasing
som skall beskattas. Att i varje enskilt fall beräkna hur stor denna skillnad är
låter sig inte göra. 1 stället bör enligt RSV följande schabloniserade
beräkningssätt tillämpas.

Den räntesats som resp. finansieringsbolag tillämpar vid beräkning av
ränta på lånet till depositionen justeras nedåt med tre procentenheter. Den
sålunda erhållna räntesatsen skall därefter ligga till grund för beräkning av
ränteintäkten på såväl den kontant erlagda depositionen som den belånade,
oavsett hur finansieringen av depositionen skett.

Motiveringen till att den räntesats som resp. finansieringsbolag tillämpar
skall justeras nedåt med tre procentenheter är följande.

Vid depositionsleasing skall leasetagaren lämna en kontantdeposition vid
sidan om den belånade depositionen. Någon ränta tillgodoförs inte
leasetagaren vare sig på den kontanta depositionen eller på den del av
depositionen som finansierats med lån. Leasetagaren kompenseras i stället
med en lägre leasingavgift. Att exakt fastställa värdet av denna kompensation
är svårt. Leasetagarens alternativkostnad för kontantdepositionen
motsvaras av den bankränta (10-12 %) som tillämpas. Alternativkostnaden
för den belånade depositionen bör motsvaras av upplåningskostnaden (i nu
förekommande fall motsvaras den av finansieringsbolagens räntesats, som
varierar mellan 22 och 30 %). Att i varje enskilt fall strikt tillämpa en
ränteberäkning som skiljer mellan belånad och kontant erlagd deposition är
för omständligt. I stället bör en enhetlig räntesats tillämpas. Denna måste
dock ta hänsyn till skiljaktigheterna i räntesatsernas storlek för kontant och
deponerat belopp. En justering av finansieringsbolagens räntesats med tre
procentenheter har ansetts beakta denna skillnad.

Avslutningsvis hänvisar RSV till att RSV:s styrelse har beslutat göra
följande tillägg till 1979 års föreskrifter och anvisningar om skattetillägg.
”Skattetillägg skall inte vid 1981 års taxering påföras den som underlåtit att
deklarera beräknad ränta på sådan räntefri deposition som lämnats i
samband med billeasing.”

Beträffande mervärdeskatt gäller bl. a. att skattskyldig som yrkesmässigt
driver handel med eller uthyrning av bilar har full avdragsrätt för skatten på
de bilar som förvärvas för verksamheten. Den som driver annan verksamhet
än yrkesmässig försäljning eller uthyrning av personbil har inte rätt till avdrag
för ingående skatt vid förvärv av personbil. Om någon avlyftningsrätt för
mervärdeskatt sålunda ej föreligger för t. ex. inköp av personbil skall

LU 1981/82:9

däremot mervärdeskatten inräknas i avskrivningsunderlaget.

På förfallna hyresavgifter (leasingavgifter) erlägger hyresmannen mervärdeskatt.
Denna utgår som viss procent av hyresbeloppet. I sådana fall där
leasingavgiften kunnat hållas låg på grund av stor depositionsavgift har
leasetagaren således erlagt för litet mervärdeskatt. Som ovan nämnts har
leasegivaren avdragsrätt för ingående mervärdeskatt. Systemet med depositionsleasing
kan följaktligen leda till att full mervärdeskatt ej erläggs.

När det gäller de mervärdeskatterättsliga konsekvenserna av depositionsleasing
har RSV ännu inte gjort några särskilda uttalanden.

I sammanhanget kan anmärkas att ansökan om bindande förhandsbesked
beträffande beskattningen vid depositionsleasing inlämnats till RSV:s
nämnd för rättsärenden. Ansökningen, som omfattar både inkomst- och
mervärdebeskattningen, har ännu inte slutligt avgjorts.

Motionerna

Motion 1195

I motionen anförs att leasingsystemet har utvecklats till en mångmiljonrörelse
under 1970-talet. Enligt motionärerna fanns år 1971 ca 20 000
personbilar för yrkesmässig långtidsuthyrning. År 1976 hade siffran stigit till
66 000 för att bara ett år senare ha ökat till hela 87 000. Kommerskollegium
har under senare år fått allt flera anmälningar i vilka ifrågasatts om de många
förgreningarna av leasingsystemet verkligen håller sig inom lagens ram resp.
står i överensstämmelse med dess anda. Det är t. ex. möjligt att konstruera
ett leasingavtal så, att en stor del av hyreskostnaden består av räntor som är
avdragsgilla. Motionärerna hänvisar också till att kommerskollegium har
beräknat att samhället skulle, om alla som tänker köpa bil år 1981 i stället går
över till depositionsleasing, förlora 1,5 miljarder kronor/år.

I motionen anförs vidare att den mest avancerade formen av depositionsleasing
är konstruerad som ett trepartsförhållande mellan leasegivare,
leasetagare och ett finansbolag eller annan kreditgivare. Syftet är uppenbarligen
att privatpersoner som inte har avskrivningsmöjligheter i praktiken
erlägger en stor del av leasingavgifterna i form av räntor. Dessa räntor blir till
skillnad från traditionella leasingavgifter avdragsgilla vid beskattningen.
Eftersom mervärdeskatt utgår som viss procent på leasingavgifter, innebär
konstruktionen vidare att full mervärdeskatt inte erläggs. Enligt motionärernas
uppfattning torde det stå helt klart att den här typen av konstruktioner,
avsedda att uppnå särskilda fördelar vid beskattningen, inte står i
samklang med lagstiftningens intentioner. Över huvud taget är reglerna
beträffande leasing synnerligen oklara. Avsaknaden av en särskild lagstiftning
gör att man är hänvisad till att använda rättsregler som är skrivna för

LU 1981/82:9

andra avtalstyper. Motionärerna anser det vara ytterst angeläget att
omgående genom lagstiftning förhindra missbruk av leasingsystemet. Det
bör ankomma på regeringen att utforma lagförslag.

Motion 1582

I motionen hänvisas inledningsvis till den snabba utvecklingen av olika
leasingformer och särskilt till uppbyggnaden av depositionsleasing. Enligt
motionären bygger idén med depositionsleasing på att leasegivaren inte
behöver vidkännas några kapitalkostnader och därför kan hålla nere
leasingavgifterna och att leasetagaren, som i egenskap av privatperson inte
har avskrivningsmöjligheter, åtnjuter avdrag vid beskattningen för de räntor
han erlägger på de lån som används för att finansiera inköpet av bilen. Detta
system innebär dessutom att full mervärdeskatt ej erläggs. Understundom
torde leasingavtalen ha karaktären av förtäckta köp tillkomna för att kringgå
konsumentkreditlagens och bilkreditförordningens bestämmelser om kontantinsatser
och kredittider. Visserligen finns i konsumentkreditlagen en
bestämmelse (3 §) som innebär att avtalets rubricering inte är avgörande för
om avtalet har karaktären av köp eller av hyra utan att man får se till
parternas verkliga avsikt med avtalet. Av de rättsfall som förekommit
framgår emellertid att det i praktiken möter stora svårigheter att enbart av
utformningen av ett leasingkontrakt kunna utröna om parternas verkliga
avsikt vid ingående av avtalet varit att leasetagaren skall bli ägare till bilen vid
leasingtidens utgång.

Motionären anser att avsaknaden av lagstiftning på området inte har
inneburit några särskilda nackdelar så länge leasing var en avtalsform som
enbart användes näringsidkare emellan. Enligt motionären ställer det sig
annorlunda när privatleasing blivit allt vanligare. En enskild konsument
torde ha små möjligheter att sätta sig in i de olika system av leasing som
förekommer och de konsekvenser som ett leasingavtal kan föra med sig. 1
den allmänna debatten har ofta gjorts gällande att depositionsleasing är
mycket förmånligt för leasingtagaren. Som framhållits från konsumenthåll är
dock detta slag av leasing inte alltid någon billig leasingform. Leasetagaren
lockas ofta med särskilt förmånliga erbjudanden som t. ex. att för depositionsbeloppet
skall inköpas premieobligationer på vilka vinst kan tillfalla
leasetagaren.

Motionären vill inte göra gällande att den nuvarande avtalsfriheten lett till
några mer anmärkningsvärda missförhållanden. Avsaknaden av lagstiftning
på området och skyddsregler för konsumenter innebär dock risker för
konsumenten. Motionären anser därför att en kartläggning bör göras av
förekommande leasingformer och att behovet av lagreglering, framför allt
när det gäller privatleasing, bör prövas.

LU 1981/82:9

Vissa utredningar på området

I sitt betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. lade kreditköpkommittén
fram - förutom bl. a. ett förslag till konsumentkreditlag - ett
förslag till lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara (uthyrningslag).
Bakgrunden härtill var att kommittén ansåg att ett genomförande av
dess förslag till reglering beträffande konsumentkreditköpen skulle kunna
leda till en överströmning på marknaden mot kreditköpsliknande långtidsförhyrning
av varor. För att hindra en sådan överströmning, som enligt
kommitténs mening skulle innebära nackdelar för konsumenterna, föreslog
kommittén regler om bl. a. depositionsplikt vid långtidsförhyrning, motsvarande
reglerna om kontantinsats vid kreditköp, samt bestämmelser om rätt
för konsumenten att göra sig fri från hyresavtal och att förvärva den förhyrda
varan efter ett avräkningsförfarande. Kommittén föreslog också bestämmelserom
skyldighet för uthyrare att lämna konsumenten vissa upplysningar om
avtalets innebörd.

Förslaget till uthyrningslag fick ett blandat mottagande hos remissinstanserna.
Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig syntes visserligen mena
att en mer allmän övergång från kreditköp till långtidsförhyrning knappast
var önskvärd. Åtskilliga remissinstanser framhöll emellertid att motiven för
den föreslagna uthyrningslagen sannolikt skulle bortfalla, om lagstiftningen
rörande kreditköp gavs en mindre långtgående utformning än kommittén
hade föreslagit.

I proposition 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m.
påpekade departementschefen att de regler om kreditköp m. m. som lades
fram innebar en mindre långtgående reglering än som skulle följa av
kommitténs förslag. Därmed bortföll till stor del riskerna för en mera allmän
överströmning från kreditköp till uthyrning. Även i övrigt ansåg departementschefen
att kommitténs farhågor för en sådan övrströmning var
överdrivna. Det kunde inte heller bortses från att vissa former av
uthyrningsverksamhet fyllde ett angeläget behov och att sådan verksamhet
självfallet inte i onödan fick försvåras. Samtidigt ville departementschefen
framhålla att kommitténs förslag till uthyrningslag innehöll flera värdefulla
detaljer, infe minst när det gällde uthyrarens upplysningsplikt. Departementschefen
ansåg emellertid att man kunde åstadkomma den konsumentinformation
som behövdes på området även utan en särskild uthyrningslag.

Sammanfattningsvis ansåg departementschefen att man åtminstone vid
dåvarande tidpunkt borde avstå från att införa en särskild lagstiftning om
uthyrning av varor till konsumenter. Det fanns emellertid anledning att följa
utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle det visa sig att
särskilda skyddsregler behövdes fick frågan tas upp på nytt.

Mot bakgrund av den snabba utvecklingen i fråga om billeasing och de små
möjligheterna att ha en allmän tillsyn över biluthyrningsföretag gav

LU 1981/82:9

regeringen i december 1979 kommerskollegium i uppdrag att utreda de frågor
som hänger samman med tillämpningen av bilkreditförordningens bestämmelser
och gränsdragningen mellan bilförsäljning och biluthyrning. Med
ledning av vad som framkom vid utredningen skulle kommerskollegium
föreslå åtgärder i fråga om regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter
vid yrkesmässig försäljning av bilar och övriga bestämmelser i syfte att
klarlägga lagstiftningens tillämpningsområde och att tillgodose kravet på en
effektiv tillsyn på området. I regeringens beslut angavs vidare att uppdraget
skulle utföras skyndsamt och att det skulle redovisas för regeringen.

I en den 5 juni 1980 avlämnad promemoria Förslag till ändringar i
regleringen om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
redovisade kollegiet sitt uppdrag. Under rubriken allmänna överväganden
anför kollegiet bl. a. följande.

Bestämmelserna i bilkreditförordningen om betalningsvillkor har till
främsta uppgift att tjäna som konjunkturpolitiskt instrument. Genom att
föreskriva om minsta kontantinsats och längsta kredittid vid yrkesmässig
försäljning av bilar kan statsmakterna påverka efterfrågan i önskvärd
riktning. Under senare år har också konsumentskyddsaspekter betonats.
Regler om minsta kontantinsats och längsta kredittid anses ägnade att
avhålla konsumenterna från oöverlagda bilköp.

Från motorbranschens sida har man vid upprepade tillfällen under de
senaste åren hävdat att det skett en betydande överströmning från
avbetalningsköp till olika former av leasing av bilar - inte minst leasingformer
som i själva verket får anses vara att jämställa med köp - och att denna
utveckling medfört svårigheter för de traditionella bilföretagen att konkurrera
med den oorganiserade bilhandeln och leasingföretagen om kunderna.

Bestämmelserna i bilkreditförordningen tar i praktiken sikte endast på
avbetalningsköp. Avbetalningsköpet var vid tiden för förordningens tillkomst
den dominerande kreditformen. Sedan dess har emellertid genom
samhällsutvecklingen och den ekonomiska utvecklingen nya och förändrade
kreditformer uppstått. Främst banklån och låneköp men också olika former
av leasing har i allt större utsträckning börjat komma till användning för att
finansiera privatpersoners och företags anskaffande av bilar.

Den rena avbetalningshandeln med bilar har därför minskat betydligt
under senare år. Andelen avbetalningsköp torde vid bilkreditförordningens
tillkomst ha uppgått till ca 75 %.

Därefter har frekvensen avbetalningsköp sjunkit och uppgår f. n. till
mindre än 15 %. Avbetalningsköpen avser till övervägande del begagnade
bilar.

Den kraftiga nedgången i avbetalningshandeln torde emellertid endast i
begränsad utsträckning kunna förklaras med leasinginstitutets utbredning.
En annan och troligare förklaring är att konsumenterna ökat sitt kostnadsmedvetande
och i allt större utsträckning själva söker lösa sina bilfinansieringsproblem
genom t. ex. olika former av banklån.

Vad beträffar leasingens expansion framgår av tillgängliga uppgifter att det
fram till år 1977 skedde en kraftig ökning av dels det totala antalet
registrerade leasingbilar, dels antalet nyregistrerade personbilar för leasing.
Under de två senaste åren har dock antalet leasingbilar sjunkit betydligt och

LU 1981/82:9

det finns en tendens till stabilisering på denna lägre nivå.

Den kvantitativa utvecklingen ger sålunda enligt kollegiets mening
knappast skäl att föreslå att all form av leasing skall omfattas av
bestämmelserna om betalningsvillkor. Samtidigt står det klart att det finns
former av leasing som till sin ekonomiska innebörd står avbetalningsköpet så
nära att de bör omfattas av regleringen i bilkreditförordningen.

När det gäller bilkreditförordningens tillämpningsområde konstaterar
kommerskollegium att många avtal om depositionsleasing starkt påminner
om avbetalningsköp. I de fall då hyresavtalet inte utan vidare kan anses
utgöra avbetalningsköp, trots att det i allt väsentligt fyller samma ekonomiska
funktion som ett sådant, uppkommer enligt kollegiet frågan om
bestämmelserna om kreditköp kan tillämpas analogt på sådant avtal.
Kollegiet anser det tveksamt om en analogisk tillämpning bör komma till
stånd.

Kollegiet förslår därför att förordningen kompletteras med en bestämmelse
av innebörd att överlåtelse i förordningens mening - utan hinder av att
någon äganderättsövergång ej är åsyftad - jämväl skall anses föreligga om
avtalet med hänsyn till sin ekonomiska innebörd måste anses likvärdigt med
ett köp.

Bestämmelsen innebär sålunda bl. a. att leasingavtal som medger att
leasetagaren antingen efter uppsägning under löpande avtalsperiod eller
efter periodens utgång själv eller genom ombud kan förvärva bilen mot en
ersättning som inte obetydligt understiger det pris som motsvarande bil
betingar på den vanliga försäljningsmarknaden eller erhåller en återbäring
med motsvarande ekonomiska innehåll kommer att jämställas med avbetalningsköp
och därmed omfattas av bilkreditförordningens bestämmelser.

Kommerskollegiums promemoria är alltjämt föremål för överväganden
inom regeringens kansli.

I mars 1980 tillkallade regeringen en kommitté för att göra en översyn av
kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen (E 1980:02). Enligt
direktiven (Dir. 1980:35) bör kommittén, när det gäller kreditpolitiken,
bl. a. ange två huvudalternativ. I det ena förutsätts att detaljreglering kan
undvaras och att kreditpolitiken bedrivs med generellt verkande, marknadsanpassade
medel. Kommittén bör sålunda noggrant pröva förutsättningarna
för att kreditpolitiken normalt skall förlita sig på generella medel, såsom
diskontopolitik, marknadsoperationer, statsskuldspolitik och kassakvoter. I
det andra huvudalternativet förutsätts att en kreditpolitisk reglering måste
bevaras. Kommittén bör då undersöka vilka förändringar som bör göras i det
gällande regleringssystemet.

Den lagstiftning som berörs av utredningsuppdraget är i första hand lagen
om kreditpolitiska medel. I direktiven erinras om att det vid sidan av denna
lag finns även annan lagstiftning som har kreditpolitiskt syfte, t. ex.
bilkreditförordningen. I direktiven hänvisas till kommerskollegiums då

LU 1981/82:9

pågående utredning av tillämpningen av denna förordning.

Frågan om en översyn av bilkreditförordningen prövades av riksdagen
våren 1981 med anledning av en motion (1980/81:405) vari begärdes en
översyn av kredittiderna för bilar, husvagnar och fritidsbåtar. Motionärerna
ansåg det befogat med längre avbetalningstider för bilar än nuvarande högst
18 månader samtidigt som man menade att kreditreglerna för husvagnar och
fritidsbåtar borde skärpas.

Finansutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (FiU
1980/81:20 s. 23) följande.

Enligt utskottets mening pekar motionärerna på ett problem. Det kan te
sig inkonsekvent att man i särskild lagstiftning infört regler som medger en
begränsning av avbetalningstiderna för handeln med bilar - ett bemyndigande
som f. n. utnyttjas - samtidigt som någon motsvarande begränsning inte
finns för t. ex. husvagnar och fritidsbåtar, ting som lättare kan undvaras än
bil. De särskilda bestämmelserna rörande kredittiden vid avbetalningshandel
med bilar får emellertid ses i sitt sammanhang, det är här fråga om
bestämmelser som funnits sedan relativt lång tid tillbaka och som syftar till att
i särskild ordning kunna påverka en mycket betydande kreditsektor.
Utskottet berörde dessa frågeställningar i samband med att riksdagen vid
föregående riksmöte gjorde lagen om kreditpolitiska medel tillämplig också
på finansbolag samt antog en lag som bemyndigar regeringen att meddela
särskilda föreskrifter vid kontoköp (FiU 1979/80:39). Utskottet konstaterar
att de i motionen berörda problemen täcks in i de direktiv som lämnats den
särskilda utredning som skall se över kreditpolitiken och den kreditpolitiska
lagstiftningen (dir 1980:35). Något särskilt tillkännagivande från riksdagens
sida erfordras därför inte.

Remissyttrandena

Bankinspektionen anför att några särskilda åtgärder inte bör vidtas i
anledning av motionerna. Riksskatteverket anser det inte f. n. motiverat med
vare sig en övergripande lagstiftning om leasing eller en särskild lagstiftning
om depositionsleasing. Konsumentverket framhåller att det mot bakgrund av
riksskatteverkets ställningstagande synes tveksamt om det numera finns
behov av sådan lagstiftning som förordas i motion 1195. Däremot tillstyrker
verket att den i motion 1582 föreslagna kartläggningen görs och att behovet
av konsumentskyddslagstiftning undersöks. Hovrätten över Skåne och
Blekinge avstår från att yttra sig över motion 1195 och anser att något behov
av den i motion 1582 förslagna kartläggningen eller undersökningen inte
föreligger. Sveriges industriförbund och Finansbolagens förening avstyrker
bifall till motionerna. Sveriges advokatsamfund och Motorbranschens
riksförbund avstyrker bifall till motion 1195 men har ingen erinran mot
yrkandet i motion 1582. Motormännens riksförbund anser det tveksamt om
lagstiftning mot missbruk av leasingsystemet är erforderlig. Förbundet anser
det däremot angeläget med ett tillfredsställande konsumentskydd.

LU 1981/82:9

Bankinspektionen hänvisar till sitt remissyttrande över kommerskollegiums
ovan redovisade promemoria. I remissyttrandet har bankinspektionen
bl. a. anfört att det ur allmän synpunkt kan "finnas anledning att försvåra
tillkomsten av avtal som konstruerats i syfte att bereda kontrahenterna
förmåner genom ett kringgående av beskattningsreglerna. Bl. a. av detta
skäl vill inspektionen inte motsätta sig att leasingavtal, som till sin
ekonomiska innebörd kan jämställas med köp, blir underkastade föreskrifterna
om kontantinsats och kredittid i bilkreditförordningen”. Bankinspektionen
erinrar vidare om riksskatteverkets skrivelse med information om
beskattningen av denna leasingform. Informationen är enligt bankinspektionen
f. n. inte fullständig på grund av att ansökan har inlämnats till
riksskatteverkets nämnd för rättsärenden om bindande förhandsbesked
avseende dels en speciell avtalskonstruktion, dels mervärdesbeskattningen.
När ansökningarna färdigbehandlats torde enligt inspektionens mening
skattefrågorna rörande depositionsleasing vara lösta.

Bankinspektionen har sedan den 1 juli 1981 tillsyn över de finansbolag som
ombesörjer finansieringen av den form av leasingverksamhet varom här är
fråga och vars verksamhet är av viss omfattning. Avtalsvillkorslagen är
tillämplig på leasingkontraktens allmänna avtalsvillkor. F. n. ankommer det
på konsumentverket att granska att avtalsvillkoren står i överenskommelse
med sagda lag. Inom konsumentverket pågår en genomgång av dessa
avtalsvillkor, framhåller bankinspektionen. Frågan om vilken myndighet
som i framtiden skall utöva denna tillsynsfunktion är under utredning.

Med hänsyn till det anförda anser bankinspektionen att några särskilda
åtgärder inte bör vidtas i anledning av motionerna.

Riksskatteverket (RSV) anför att enligt RSV:s bedömning består både
leasing- och finansieringsbolagens verksamhet så gott som uteslutande av
traditionell leasing (företagsfinansiell och operationell). Beträffande sådan
traditionell leasing framhåller RSV att det från inkomstskattemässig
synpunkt hittills inte riktats några generella anmärkningar mot den. Några
påtagliga problem att vid beskattningen tolka avtalskonstruktionerna och de
ekonomiska effekter som följer av dem synes inte heller ha uppstått. RSV:s
allmänna intryck är att de eventuella skattetekniskt oacceptabla följderna av
leasing hittills justerats genom självrättelse, dvs. att berörda branschföretag
anpassat sig till beskattningsmyndigheternas önskemål och krav. I detta
sammanhang bortser RSV från problemet att i vissa fall tolka leasingavtalens
reella innebörd, dvs. om avtalet avsett köp eller hyra (leasing). RSV
framhåller att detta tolkningsproblem, som i grunden får anses vara av
civilrättslig karaktär, tidigare har behandlats bl. a. i förarbetena till såväl
konsumentkreditlagen som lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare.
RSV menar att viss vägledning kan hämtas från dessa förarbeten även för
beskattningen. Dessutom, framhåller RSV, har gränsdragningsproblemet
mellan köp och hyra, köp med optionsklausul och hyra, m. m. skatterättsligt

LU 1981/82:9

prövats i domstol (RN 1953 4:5, RN 1965 5:4, RN 1967 6:3 och RÅ 1967 Fi
41). Enligt RSV:s uppfattning får gränsdragningsproblemet därmed anses
löst.

RSV menar att samma resonemang som ovan kan anföras från mervärdeskatterättslig
synpunkt. Det bör dock beaktas, framhåller RSV, att vissa
fördelningsproblem beträffande avdrag för ingående mervärdeskatt när bil
använts såväl privat som i tjänsten tidigare förekommit. Genom ändring i
mervärdeskattelagen (SFS 1979:304) har emellertid dessa problem lösts på så
sätt att ett schablonmässigt beräknat avdrag för ingående mervärdeskatt
infördes.

Sammanfattningsvis framhåller RSV att endast om det framöver skulle
visa sig att de traditionella leasingformerna omkonstrueras så att de utnyttjas
i skatteundandragande syfte blir lagstiftning om leasing motiverad. F. n.
anser RSV det inte berättigat att överväga eventuella lagstiftningsåtgärder.

RSV understryker att de avarter av traditionell leasing, bl. a. depositionsleasing,
som under senare år tillämpats främst inom bilbranschen, bör
stävjas. Detta bör enligt RSV:s mening i första hand ske med redan
existerande lagstiftning. RSV hänvisar till sitt den 23 april 1981 lämnade
uttalande om beskattningskonsekvenserna av depositionsleasing. Av uttalandet
framgår, förutom att beskattning skall ske av den räntelösa
depositionen, även att en ansökan om bindande förhandsbesked inlämnats
till RSV:s nämnd för rättsärenden. Ansökan omfattar både inkomst- och
mervärdebeskattningen av depositionsleasing. RSV menar att frågan om
depositionsleasing på detta sätt kommer att bli rättsligt prövad. Frågan om
lagstiftningsåtgärder erfordras bör därför enligt RSV anstå till dess att praxis
fastslagits. RSV avser att bevaka denna fråga liksom att följa utvecklingen av
depositionsleasing, dvs. hur och i vilken mån redan existerande kontrakt
omkonstrueras i syfte att undgå de beskattningsåtgärder som redan
vidtagits.

När det gäller frågan om en kartläggning av förekommande avtalskonstruktioner
framhåller RSV att en sådan kartläggning redan vidtagits vad
avser depositionsleasing av bilar. Kartläggningen utgjorde en del av
förarbetet till beslutsunderlaget om beskattningskonsekvenserna av depositionsleasing.
F. n. avser RSV inte att göra ytterligare en kartläggning.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande när det gäller den s. k.
depositionsleasingen att inte minst de skattemässiga konsekvenserna av
denna leasingform har varit mycket osäkra och angelägna att klarlägga. Då
riksskatteverket nyligen uttalat sig i frågan, vilken också är föremål för
förhandsprövning, anser kommerskollegium att det finns anledning att
avvakta utvecklingen något innan ställning tas till frågan om en utredning på
detta område. Enligt vad kollegiet erfarit har dessutom depositionsleasingförfarandet
praktiskt taget upphört efter riksskatteverkets uttalande.

LU 1981/82:9

Även om det kan finnas skäl att avvakta med åtgärder på billeasingområdet
anser kollegiet att det är lämpligt, inte minst mot bakgrund av den
ökade användning leasing i allmänhet har fått och kan förväntas få i
framtiden för både företag och enskilda, att rättsområdet i stort görs till
föremål för en genomgång för att härigenom klarhet skall skapas om vilka
olika former av leasing som förekommer, hur utbredd användningen av
leasing är och vilket behov av rättslig reglering som kan anses föreligga.

Konsumentverket har i sin verksamhet uppmärksammat de förhållanden
som råder beträffande depositionsleasing av personbilar. Mot bakgrund av
att riksskatteverket nu tagit principiell ställning till hur depositionsleasing
skall behandlas vid leasingtagarnas inkomsttaxering finner konsumentverket
det tveksamt om det numera finns behov av sådan lagstiftning som förordas i
motion 1195.

Konsumentverket instämmer i motionärernas påpekande beträffande
marknadsföringen av privatleasing, att denna leasingform ofta i reklamen
framställs som mycket förmånlig. Konsumentverket framhåller att verket
har ingripit mot vissa typer av annonsering och också uttalat vissa minimikrav
beträffande de uppgifter som bör lämnas i annonser. Konsumentverket anser
att sådana ingripanden, liksom åtgärder mot vissa kombinationserbjudanden
i samband med privatleasing, mycket väl kan företas inom ramen för gällande
marknadsföringslag.

När det gäller motion 1582 tillstyrker konsumentverket den föreslagna
kartläggningen av leasingformer och att behovet av konsumentskyddslagstiftning
undersöks. Det förefaller enligt konsumentverket mindre välbetänkt
att införa särlagstiftning för enbart leasing av visst slags vara. Det torde
ligga närmare till hands att överväga lagstiftning för leasing av varor i
allmänhet och till att reglera hela institutet saklega. Visst behov av moderna
regler på sistnämnda område föreligger enligt konsumentverkets mening. I
detta sammanhang erinrar konsumentverket om att kreditköpskommittén i
sitt förslag till konsumentkreditlag m. m. (SOU 1975:63) framlade ett förslag
till uthyrningslag, till vilket verket i sitt remissvar ställde sig positivt när det
gällde den föreslagna regleringen av uthvrningsmarknaden. De farhågor
man hyste att skärpta regler om kreditköp skulle medföra en överströmning
mot långtidsförhyrning har enligt konsumentverket till stor del besannats vad
gäller bilköpen. Konsumentverket menar att förslaget kan behöva kompletteras
och moderniseras.

Konsumentverket bedömer att privatleasingens utveckling kommer att
ske enligt följande linjer. Beträffande de redan ingångna avtalen kan
leasinggivarna förväntas - antingen generellt mot resp. kundkollektiv eller
separat efter enskild förfrågan - söka erbjuda olika möjligheter att avlösa
leasingavtalen genom att omvandla dem till t. ex. kredit- eller kontantköp.
Problemet med detta torde enligt konsumentverket vara att åtskilliga
leasingtagare inte har råd att fullgöra bilkreditförordningens krav på

LU 1981/82:9

kontantinsats och avbetalningstid. Ett annat sätt att motverka att leasingtagare
drabbas av oskäligheter i redan tecknade leasingavtal är. framhåller
konsumentverket, att villkor enligt 36 § avtalslagen jämkas av allmän
domstol. Verket anser det sannolikt att sådan prövning kommer att ske sedan
nu viss klarhet nåtts i inkomstskattefrågan. Vidare kan väntas en viss
återgång till tidigare typer av operationell leasing utan depositionsinslag.

Konsumentverket kommer att inom en nära framtid inleda förhandlingar
med leasinggivare enligt avtalsvillkorslagen angående vissa använda villkor
vid leasing av bil. Konsumentverket framhåller att det i detta sammanhang är
naturligt att undersöka leasingföretagens benägenhet att jämka redan
ingångna avtal om depositionsleasing. Däremot torde motsvarande förhandlingar
med finansieringsföretagen angående lånevillkoren för depositionen
lämpligen få anstå något i avvaktan på förhandlingar angående dessa företags
generella lånevillkor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till att det inom riksskatteverket
övervägts vissa av de frågor som motionärerna berört i motion 1195.
Med hänsyn härtill avstår hovrätten från vidare yttrande i anledning av denna
motion.

Beträffande motion 1582 instämmer hovrätten i motionärernas påpekande
att reglerna om leasing är oklara och att man är hänvisad till att analogivis
tillämpa rättsregler som tillkommit för andra slag av avtalstyper. Detta
förhållande kan enligt hovrätten självfallet i och för sig sägas utgöra ett skäl
för att en lagreglering bör komma till stånd. I hovrättens verksamhet har
några olägenheter med nuvarande system emellertid inte kommit till synes.
Bristen på lagregler har lett till att rättsförhållandet mellan parterna ofta
utförligt regleras genom s. k. allmänna kontraktsvillkor. Dessa avfattas
vanligen av uthyraren eller dennes organisation. Det är tänkbart, framhåller
hovrätten, att bl. a. dessa förhållanden fått till följd att den enskilde
konsumentens ställning är något mera utsatt i leasingförhållanden än när det
gäller andra avtalstyper. Hovrätten har emellertid för sin del inte kunnat
konstatera några ogynnsamma effekter härvidlag. Hovrätten framhåller att
åtskilliga lagregler, som utgör skydd för konsumentens ställning i olika
hänseenden, är tillämpliga även på leasing. Hit hör avtalslagens regler, t. ex.
den s. k. generalklausulen i 36 §, marknadsföringslagen och lagen om
oskäliga avtalsvillkor.

Hovrätten anser att gränsdragningen mellan avbetalningsköp och leasing
onekligen kan erbjuda vissa svårigheter. Då leasing som avtalstyp i många
hänseenden ligger nära avbetalningsköp torde emellertid problem av denna
art knappast undgås, anser hovrätten, även om en lagreglering av leasing
kommer till stånd. Hovrätten ställer sig tveksam till om man genom
lagstiftning kan komma mycket längre än att uppställa en tolkningsregel. En
sådan finns redan i konsumentkreditlagen, såsom motionären också påpekat.

LU 1981/82:9

Sammanfattningsvis anser hovrätten att något behov av kartläggning eller
undersökning i enlighet med motionärens hemställan f. n. inte föreligger.

Sveriges industriförbund hänvisar till att riksskatteverket uttalat sin syn på
beskattningsfrågorna vid privatleasing och att en rättslig prövning inom kort
kommer att ske med anledning av ansökan om förhandsbesked. Mot denna
bakgrund saknas enligt förbundets mening anledning att under åberopande
av skatteaspekter vidta i motionerna föreslagna åtgärder.

Inte heller från konsumentsynpunkt i övrigt har det enligt förbundet visats
något behov av att utreda frågan om en lagreglering av leasing. Förbundet
erinrar om att en del av den befintliga konsumentlagstiftningen även är
tillämplig vid leasing. Exempelvis kan avtalsvillkorslagen användas mot
eventuella oskäliga klausuler.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrker förbundet motionärernas
förslag.

Sveriges advokatsamfund anför att det i vart fall än så länge inte visats att
ett behov av lagstiftning om leasing föreligger. Det i motion 1195 angivna
syftet är enligt samfundet så allmänt hållet att det kan ifrågasättas om det inte
redan är tillgodosett genom generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Samfundet anser att en kartläggning av förekommande leasingformer och
att en undersökning av behovet av en lagreglering från konsumentsynpunkt
kan tänkas vara av värde. Samfundet har således ingen erinran mot förslaget
därom.

Finansbolagens förening framhåller att finansbolagen endast bedriver
finansiell leasing, som är en tjänst som finansbolagen tillhandahåller
näringsidkare. Finansbolagens verksamhet är sedan den 1 juli 1980 föremål
för bankinspektionens tillsyn.

Under 1980 har finansbolagen genom leasing, avbetalningsfinansiering
och refinansiering av sådana krediter investerat för ca 4 miljarder kronor.
Detta belopp bör enligt föreningen ställas mot industrins, handelns och
samfärdselns investeringar inkl. leasing på ca 20 miljarder kronor i maskiner,
inventarier och motorfordon som till ca 50 % självfinansieras. Finansiell
leasing, som främst utnyttjas av mindre och medelstora företag, har således
en stor betydelse för landets investeringar.

Föreningen framhåller vidare i sitt yttrande att finansiell leasing
till näringslivet är en sedan länge etablerad och en väl kartlagd verksamhet.
Vid undersökningar som gjorts har konstaterats att verksamheten bedrivs i
former mot vilka ej kan riktas några anmärkningar. Avtalsförhållandet
mellan finansbolaget och kunder har sedan mitten av 1960-talet utvecklats i
praxis och avtal, vars grundläggande civilrättsliga bestämmelser i huvudsak
är desamma i de olika finansbolagens standardavtal. Avtalsvillkoren i övrigt
kan, framhåller föreningen, emellertid skifta mellan de olika finansbolagen.
I den produktutveckling och anpassning till de mindre och medelstora

LU 1981/82:9

företagens olika behov sker här en fortlöpande förändring.

Föreningen kan således inte finna att det föreligger något behov av
lagstiftning eller kartläggning av finansiell leasing.

När det gäller operationell leasing av bilar avser endast en
mindre del av den finansiella leasingen personbilar enligt föreningen. Av de
87 000 bilar som 1977 var föremål för leasing, som nämns i motion 1195, avser
praktiskt taget samtliga operationell och resterande i huvudsak finansiell
leasing. Operationell leasing av bilar bedrivs av bilföretagen. Båda
leasingformerna riktar sig till företag för vilka leasingavgifterna är avdragsgilla
under inkomstslaget rörelse om bilen utnyttjas i och för rörelsen.
Föreningen framhåller att antalet leasingbilar är lågt i jämförelse med antalet
registrerade bilar. Billeasingsutredningens år 1975 avgivna betänkande
Billeasing konstaterade att billeasing praktiskt taget uteslutande utgjordes av
operationell leasing till företag. Under senare år, jämfört med mitten av
1960-talet, har en minskning av billeasing skett. Detta förhållande och
billeasingens utveckling och former har senast beskrivits i kommerskollegiums
promemoria.

Föreningen anför vidare att bilföretagens billeasing övervakas av kommerskollegium
vid dess tillsyn av bilkreditförordningen och av bilbranschens
organisationer.

Ej heller när det gäller den operationella leasingen, i vilken ingår service,
föreligger det enligt föreningens mening något behov av kartläggning eller
lagstiftningsåtgärder. Den fortsatta utvecklingen av billeasing kan följas
genom bilregistret, vari anges om bil är föremål för leasing.

Depositionsleasingär enligt föreningen i huvudsak en leasingform
för privatpersoner med möjlighet att låna ett depositionsbelopp av bilföretaget
eller ett med bilföretaget närstående bolag eller från ett finansbolag
eller en bank. Privatpersonen erhåller avdrag för räntorna på detta lån.
Privatpersonen och bilföretaget ingår även ett leasingavtal med en leasingavgift,
som blir låg enär privatpersonen deponerat ett belopp. Vid
leasingtidens utgång sker en avräkning med privatpersonen, och lånet
regleras. Avräkningens resultat för kunden är beroende av hur bilen
skötts.

Föreningen menar att det i allt väsentligt inte är någon egentlig skillnad på
denna lösning än om privatpersonen först hade tagit ett vanligt lån i bank och
därefter betalat bilen kontant. Däremot, hävdar föreningen, har privatleasing
underlättat anskaffandet av lånet genom att depositionsleasingen
medfört att kreditgivaren fått säkerhet för lånet. På en punkt föreligger dock
en väsentlig skillnad. Vid privatleasing, som är en hyresform, är det icke
meningen att privatpersonen skall kunna förvärva den hyrda bilen.
Föreningen anför att det på marknaden funnits konstruktioner som medfört
att privatpersonen vid leasingtidens utgång har förvärvat bilen. Det har
således varit fråga om köp och inte depositionsleasing. Det är just denna
form av privatleasing som uppmärksammats av kommerskollegium vid dess

LU 1981/82:9

tillsyn av bilkreditförordningen. Kommerskollegium har således menat att
detta slag av köp innebär att bilkreditförordningens krav på 40 % kontantinsats
har kringgåtts. Detta förhållande har resulterat i en reaktion, som
oreflekterat kommit att omfatta även diskussioner om det berättigade i att
privatpersoner skall kunna erhålla avdrag för räntor på lån vid depositionsleasing.

Reaktionen i lånedelen har lett till riksskatteverkets ställningstagande som
i huvudsak innebär att privatpersoner anses erhålla kompensation för
utebliven ränta på det deponerade beloppet i form av reduktion av
leasingavgiften. Föreningen menar att genom riksskatteverkets ståndpunkt
är i praktiken samtliga former av depositionsleasing icke aktuella.

I den mån finansbolagen medverkat vid depositionsleasing har alltid krävts
att privatpersoner ej skulle erhålla möjligheter att förvärva bilen vid
leasingtidens utgång. Finansbolagens roll när det gällt att bevilja lån och att
motta säkerheter för dessa lån har varit av mycket blygsam omfattning och
har numera helt upphört.

Föreningen finner det angeläget att betona att i den mån finansbolagen har
tagit del i privatleasing på i föregående stycke nämnt sätt har underhandskontakter
dessförinnan tagits med såväl skattekontoren på länsstyrelserna
som riksskatteverket. Såväl länsstyrelserna som riksskatteverket har därvid
meddelat att en avdragssituation för privatpersoner förelegat beträffande
skuldräntor och att några anmärkningar mot eller beskattningskonsekvenser
av konstruktionen i övrigt ej har förelegat. Riksskatteverkets dåvarande
uppfattning kom till uttryck i verkets remissvar över kommerskollegiums
tidigare nämnda promemoria beträffande bilkreditförordningen. I verkets
skrivelse konstateras att depositionsleasing i alla dess former, alltså således
även i det fallet privatpersoner förvärvar bilen, använde gällande skattelagstiftning
i tillåten omfattning. Riksskatteverkets nu gjorda ställningstagande
är således en förändrad ståndpunkt.

Föreningen anser att motionärernas olika hemställanden tillgodosetts
genom riksskatteverkets nya ställningstagande. Föreningen avstyrker därför
bifall till motionerna.

Motorbranschens riksförbund (MRF) framhåller i sitt yttrande att några
nya avtal om depositionsleasing knappast torde ha tecknats sedan RSV
offentliggjort sin preliminära bedömning i skattefrågan. MRF har f. ö. avrått
sina medlemsföretag från att ingå nya avtal med konsumenter i avvaktan på
skattefrågans lösning. MRF menar att depositionsleasing kommer att
försvinna från marknaden om den skatterättsliga prövningen skulle ge vid
handen att RSV:s tolkning är korrekt.

MRF anser att utbredningen av depositionsleasing under senare år inte har
sin huvudsakliga grund i skattemässiga skäl. Avgörande torde i stället ha
varit att den s. k. bilkreditförordningen inte är tillämplig vid leasing. Genom
leasing kan nämligen enligt MRF kravet på minsta kontantinsats och längsta

LU 1981/82:9

tillåtna kredittid "kringgås”. En förlängning av avbetalningstiden vid köp av
bil torde enligt MRF sannolikt leda till att leasing av bilar till konsument
kommer att minska.

Enligt förbundet synes motionärernas syfte i motion 1195 vara att
förhindra vissa skatteförmåner vid depositionsleasing. Förbundet finner det
lämpligt att avvakta med ett ställningstagande till dess skattefrågan blivit
avgjord genom förhandsbesked och eventuell dom av regeringsrätten.

Beträffande yrkandet i motion 1582 har förbundet i och för sig ingenting att
erinra mot en sådan kartläggning och undersökning. Förbundet ifrågasätter
emellertid om det finns ett verkligt konsumentbehov av en sådan åtgärd. Den
skatterättsliga prövningen av depositionsleasing kan ju, framhåller förbundet,
få till följd att depositionsleasing upphör helt. Övrig på marknaden
förekommande leasing till konsumenter är inte av sådan omfattning att det
motiverar särskilda konsumentskyddsåtgärder.

MRF anför vidare i sitt yttrande att det borde ligga i statsmakternas
intresse att underlätta för konsumenten att köpa och äga en bil i stället för att
behöva leasa den. Ett avskaffande av bilkreditförordningen eller en rejäl
förlängning av nuvarande längsta tillåtna kredittid är härvidlag ett sätt att
underlätta köp av bil, framhåller MRF. Om så sker torde frågan om
eventuella konsumentskyddsåtgärder vid leasing vara praktiskt ointressant.

Motormännens riksförbund har i och för sig intet att erinra mot att ett
direkt missbruk av leasingsystemet förhindras. Huruvida en lagstiftning är av
behovet påkallat synes dock med hänsyn till innehållet i det beslut som
riksskatteverkets styrelse nyligen fattat något tveksamt. Förbundet anser det
däremot vara angeläget att ett tillfredsställande konsumentskydd vid
privatleasing snarast tillskapas.

Utskottet

1 betänkandet behandlar utskottet två motioner vari tas upp frågor om
leasing.

Med leasing brukar avses långtidsuthyrning av lös egendom för viss
bestämd tid, som regel ej understigande ett år. Termen leasing har hämtats
från USA och introducerades i Sverige i mitten av 1960-talet. Särskild
civilrättslig lagstiftning om leasing saknas.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 2-3) för leasinginstitutet förekommer
det flera olika former av leasing. En form som under de senaste åren
blivit vanlig inom bilhandeln och som föranlett de båda motionerna är den
s. k. depositionsleasingen. Den innebär att leasetagaren deponerar ett
belopp som motsvarar hela eller en del av bilens fulla marknadspris hos
leasegivaren. Depositionsbeloppet ställs räntefritt till leasegivarens disposition.
Leasegivaren åtar sig ofta även att medverka vid anskaffande av lån

LU 1981/82:9

motsvarande depositionsbeloppet. Efter leasingperiodens slut löses lånet
med det deponerade beloppet. Leasetagaren betalar - förutom leaseavgift -skatt, försäkring, driftkostnader, service och reparationer.

Den mest avancerade formen av depositionsleasing är konstruerad som ett
trepartsförhåilande mellan leasegivare, leasetagare och ett finansbolag eller
annan kreditgivare. Principen är den att leasetagaren efter förmedling av
leasegivaren får ett amorteringsfritt lån hos finansbolaget. För räntan på
lånet gör leasetagaren på vanligt sätt avdrag i sin deklaration. Det lånade
beloppet jämte en grundavgift på 6 å 7 % av bilens värde deponeras räntefritt
hos leasegivaren. För dessa pengar köper leasegivaren den bil som
leasetagaren önskar nyttja. Varje månad avsätter leasegivaren pengar till ett
värde som motsvarar leasingavgifterna till en fond för leasetagarens räkning.
Under leasingperioden skrivs bilens värde ned successivt så att dess bokförda
värde vid periodens slut är lika med noll. Därefter säljs bilen till rådande
marknadspris. Av den vinst som uppkommer vid försäljningen tar leasegivaren
viss mindre del medan leasetagaren behåller resten. Leasetagaren får
vidare tillbaka den grundavgift som han deponerat hos leasegivaren. Skulden
till finansbolaget betalar leasetagaren med de pengar som fonderats hos
leasegivaren. Leasetagaren har även möjlighet att själv köpa bilen och då till
ett pris som ligger långt under marknadsvärdet.

I motion 1980/81:1195 framhålls att syftet med depositionsleasing av bilar
uppenbarligen är att privatpersoner, som inte har möjlighet att vid
inkomstbeskattningen göra avdrag för leasingavgifter, i praktiken erlägger
en stor del av avgifterna för leasingen i form av räntor på det lån, varigenom
medel till depositionsbeloppet framskaffats. Systemet med depositionsleasing
innebär vidare att full mervärdeskatt inte betalas. Motionärerna anser
att denna typ av avtalskonstruktion, som är avsedd för att uppnå särskilda
fördelar vid beskattningen, inte bör tillåtas. Motionärerna hänvisar också till
att bestämmelserna om leasing över huvud taget är synnerligen oklara. Med
stöd av det anförda yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag till lagstiftning som förhindrar att inte avsedda förmåner kan
uppnås genom användande av leasing.

Även i motion 1980/81:1582 anförs att systemet med depositionsleasing
leder till för låg skatt. Vidare påpekas att depositionsleasingavtal understundom
har karaktären av förtäckta köp tillkomna för att kringgå
konsumentkreditlagen och bilkreditförordningens bestämmelser om kontantinsatser
och kredittider. Motionären anser att avsaknaden av lagstiftning
om leasing inte innebar några nackdelar så länge leasing var en avtalsform
som enbart användes näringsidkare emellan. Enligt motionären ställer det
sig annorlunda när privatleasing blivit allt vanligare. En enskild konsument
torde ha små möjligheter att sätta sig in i de olika former av leasing som
förekommer. Ofta lockas konsumenterna med förmånliga kombinationserbjudanden.
Motionären vill inte göra gällande att den nuvarande avtalsfriheten
lett till några mer anmärkningsvärda missförhållanden. Avsaknaden

LU 1981/82:9

av lagstiftning på området innebär dock risker för konsumenterna. Motionären
yrkar därför att riksdagen hos regeringen skall hemställa om en
kartläggning av förekommande leasingformer och en undersökning av
behovet av lagreglering från konsumentsynpunkt.

Utskottet konstaterar för sin del att det under senare år skett en snabb
utveckling när det gäller leasing av såväl nya som begagnade bilar till
privatpersoner. Som framhålls av Motorbranschens riksförbund i dess
remissyttrande över motionerna torde den ökade användningen av leasing ha
sin grund i bilkreditförordningens regler om minsta kontantinsats och längsta
tillåtna kredittid. Genom ett leasingavtal kan parterna uppnå i huvudsak
samma ekonomiska mål som med ett avbetalningsköp samtidigt som de
kommer i från bilkreditförordningens bestämmelser som endast tar sikte på
kreditköp. En överströmning inom bilhandeln från kreditköp till billeasing
innebär emellertid att de kreditpolitiska syften som ligger bakom bilkreditförordningens
regler inte längre kan tillgodoses.

Traditionell leasing av bilar har framför allt utnyttjats näringsidkare
emellan. Med hänsyn till att privatpersoner i motsats till näringsidkare inte
kan vid inkomstbeskattningen göra avdrag för leasingavgifterna har traditionell
leasing nämligen varit ett dyrt och således ej attraktivt finansieringsalternativ
för privatpersoner.

Vid depositionsleasing ställer det sig emellertid annorlunda. Idén med
depositionsleasing bygger på att leasegivaren på grund av det hos honom
deponerade beloppet inte behöver vidkännas några kapitalkostnader för
bilen och därför kan erbjuda leasetagaren låga leasingavgifter. De räntor
leasetagaren erlägger på det lån som används för att finansiera köpet av bilen
blir avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Leasetagarens sammanlagda
kostnad för leasingen blir därför lägre vid depositionsleasing än vid
traditionell leasing.

Skattemässiga fördelar med depositionsleasing uppkommer även i fråga
om mervärdeskatten. Enligt gällande regler äger leasegivaren rätt att göra
avdrag för mervärdeskatt på de bilar som förvärvas för leasingen. Mervärdeskatt
betalas i stället av leasetagaren på leasingavgifterna. Eftersom
skatten utgår som viss procent på leasingbeloppet och detta har kunnat hållas
lågt på grund av det stora depositionsbeloppet innebär systemet med
depositionsleasing att full mervärdeskatt inte erläggs.

En expanderande depositionsleasing medför således nackdelar för samhället
från kreditpolitiska och skattemässiga synpunkter. Såsom framhålls i
motion 1582 kan en överströmning på marknaden från kreditköp till
depositionsleasing också innebära risker för konsumenterna. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om att kreditköpkommittén 1975 lade fram förslag
förutom till en konsumentkreditlag även till en särskild uthyrningslag.
Departementschefen uttalade, när propositionen med förslag till konsumentkreditlag
framlades, att man vid dåvarande tidpunkt borde avstå från att
införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenterna. Det

LU 1981/82:9

fanns emellertid enligt departementschefens mening anledning att följa
utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle det visa sig att
särskilda skyddsregler behövdes fick frågan tas upp på nytt.

Sedan motionerna väcktes har riksskatteverket i april 1981 gjort vissa
uttalanden om de inkomstskatterättsliga konsekvenserna av depositionsleasing.
Som framgår av den i det föregående (s. 8) intagna redogörelsen härför
anser riksskatteverket det klarlagt att leasetagaren erhåller kompensation
för utebliven ränta på det hos leasegivaren deponerade beloppet i form av
reduktion av leasingkostnaderna och att det föreligger skatteplikt för denna
reduktion av kostnaderna. Riksskatteverkets uttalande har enligt vad som
framhålls i flera remissyttranden lett till att förfarandet med depositionsleasing
i praktiken upphört.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet det inte f. n. erforderligt med
sådan lagstiftning som yrkas i motion 1195. Utskottet vill dock tillägga att
frågan om hur depositionsleasing skall behandlas i inkomstskattehänseende
ännu inte blivit slutligt rättsligt prövad. Riksskatteverkets nämnd för
rättsärenden har i dagarna meddelat beslut med anledning av en ansökan om
bindande förhandsbesked i frågan. Beslutet har inte offentliggjorts men av
vissa tidningsuttalanden från sökandens sida synes framgå att nämnden
biträtt riksskatteverkets tolkning. Nämndens besked kan dock komma att
överklagas hos regeringsrätten. Riksskatteverket har i sitt remissyttrande
förklarat att man avser att bevaka frågan. Utskottet utgår därför ifrån att
riksskatteverket kommer-för den händelse regeringsrätten skulle meddela
förhandsbesked av annat innehåll än nämnden gjort - att vidta erforderliga
åtgärder för att förhindra att särskilda skatteförmåner uppnås.

När det därefter gäller yrkandet i motion 1582 finner utskottet det inte
erforderligt med någon kartläggning av de traditionella leasingformer som i
huvudsak används näringsidkare emellan. Beträffande leasing och uthyrning
till enskilda konsumenter vill utskottet erinra om att konsumenterna inte helt
saknar skydd av lagregler när det gäller leasingavtal. Bl. a. är marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen tillämpliga även när det gäller leasing.
Med stöd av marknadsföringslagen kan sålunda åtgärder vidtas mot t. ex. de
kombinationserbjudanden som påtalas i motionen. Vidare kan enligt
avtalsvillkorslagen leasegivarna meddelas förbud att använda vissa slag av
villkor i leasingavtalen.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. förhandlingar mellan konsumentverket
och leasegivarna angående vissa använda villkor vid leasing av bil.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda och med beaktande av att
leasingformen depositionsleasing synes ha försvunnit från marknaden att det
i varje fall inte f. n. föreligger något behov av en sådan kartläggning och
undersökning som yrkas i motion 1582. Utskottet har vid sitt ställningstagande
till motionsyrkandet utgått från att riksskatteverket. kommerskollegium
och konsumentverket, med hänsyn till de olika intressen vederbörande

LU 1981/82:9

ämbetsverk har att bevaka, kommer att följa utvecklingen på området och ta
de initiativ som kan bli erforderliga.

På anförda skäl finner utskottet att motionerna inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1980/81:1195 och 1980/81:1582.

Stockholm den 12 november 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Ivan Svanström (c). Elvy Nilsson (s),
Arne Andersson i Gamleby (s), Martin Olsson (c)*, Ingemar Konradsson
(s). Olle Aulin (m). Owe Andréasson (s). Marianne Karlsson (c). Bengt
Silfverstrand (s). Margot Håkansson (fp). Margareta Gard (m). Ingrid
Segerström (s). Per Stenmarck (m)* och Susann Torgerson (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 69684 Stockholm 1981