om langning m.m. (Betänkande 1983/84:JuU3 Justitieutskottet)

JuU 1983/84:3

Justitieutskottets betänkande
1983/84:3

om langning m. m.

Motioner

I motion 1982/83:889 av Martin Segerstedt (s) och Lilly Bergander (s)
begärs att riksdagen hos regeringen hemställer om kartläggning av rättstilllämpningen
i fråga om langning av alkohol samt om sådana förslag till skärpt
lagstiftning som kartläggningen kan motivera.

Motionärerna anför att regeln om straffrihet för ringa fall i 78 § lagen
(1977:293) om handel med drycker i praktiken leder till att ingripanden mot
langning inte sker om den som misstänks har endast en liten flaska sprit.
Enligt motionärerna synes det inom rättsväsendet ha utformats en praxis som
inte tar hänsyn till om en enkel överlåtelse utgör ett led i en pågående illegal
hantering av alkohol; i stället ser man enbart till det aktuella innehavet.

I motion 1982/83:1755 av Martin Olsson (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående dels
förverkandebestämmelse avseende sprit m. m. som anträffas hos underårig
(yrkande 1), dels kriminalisering av anstiftan till langning (yrkande 2).

Motionären anför att polisen och övriga rättsvårdande myndigheter anses i
viss utsträckning sakna riktiga instrument i form av raka och lättillgängliga
lagregler vad gäller bl. a. bekämpande av langning och förhindrande av att
ungdom kommer åt alkoholhaltiga drycker; det skulle vara ägnat att
underlätta om det fanns en klar förverkandebestämmelse som avsåg sprit, vin
och starköl som anträffas hos den som är under 20 år och öl som anträffas hos
den som är under 18 år. Enligt motionären förekommer det hos polisen i
Sundsvall en rutin som innebär att polisen - om någon under 20 år anträffas
med sprit, vin eller starköl eller någon under 18 år anträffas med öl och
hävdar att dryckerna är hans egna - presumerar att innehavet föregåtts av
brottslig langning eller olovlig dryckeshantering. Alkoholdryckerna tas då i
beslag och hälls ut i avloppet på polisstationen. Detta förfaringssätt har enligt
motionären tillämpats med gott resultat alltsedan våren 1980.

Vad gäller önskemålet om att straffbelägga anstiftan till langning anför
motionären att en sådan kriminalisering torde vara väl förankrad i det
allmänna rättsmedvetandet och dessutom få en betydande allmänpreventiv
effekt.

1 Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr 3

JuU 1983/84:3

Allmänt om gällande rätt

Den huvudsakliga lagregleringen av de förhållanden som tas upp i
motionerna finns i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Lagen
gäller försäljning och införsel av såväl alkoholdrycker som alkoholfria
drycker (1 §). I enlighet med en hänvisning till definitioner i lagen (1977:292)
om tillverkning av drycker, m. m. avses med alkoholdrycker spritdrycker,
vin, starköl och annat öl vars alkoholhalt överstiger 1,8 viktprocent. Med
försäljning avses varje form av tillhandahållande av dryck mot ersättning
(2 §)•

Det är förbjudet att sälja alkoholdrycker om rätt därtill inte föreligger
enligt LHD (3 §). Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får
varor inte säljas eller lämnas ut till den som kan antas ej ha fyllt 20 år.
Motsvarande gäller vid detaljhandel med öl och vid servering av alkoholdrycker
i fråga om den som kan antas ej ha fyllt 18 år. Alkoholdrycker får
heller inte säljas eller lämnas ut till den som är märkbart påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel. Vidare skall utlämning av alkoholdrycker
vägras om det finns särskild anledning att anta att varan är avsedd att
olovligen tillhandahållas någon (11 §). Det är förbjudet att som ombud eller
på därmed jämförligt sätt skaffa alkoholdrycker till den som enligt 11 § inte
har rätt att få sådana varor utlämnade till sig. Spritdrycker, vin eller starköl
får heller inte överlämnas som gåva eller lån till den som kan antas inte ha
fyllt 20 år. Detsamma gäller i fråga om öl beträffande den som kan antas inte
ha fyllt 18 år. Från det nyss sagda om gåvor eller lån är undantaget det fall att
någon bjuder av en alkoholdryck för förtäring på stället (12 §).

Det centrala brottet i LHD är olovlig försäljning av alkoholdrycker.
Ansvar härför kommer i fråga för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om det inte behövs tillstånd, utan
rätt enligt LHD, samt för den som serverar spritdrycker, vin eller starköl som
har anskaffats på annat sätt än genom köp hos det statliga detaljhandelsbolaget,
Systembolaget Aktiebolag. Straffet är böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år (72 §).

Brottet olovligt anskaffande av alkoholdrycker innebär att någon i strid
mot 12 § uppsåtligen eller av oaktsamhet skaffar alkoholdrycker åt annan.
Straffet är detsamma som vid brott mot 72 § (74 §).

Den som innehar alkoholdrycker i uppenbart syfte att olovligen sälja dem
döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst ett
år (75 §).

Brottet olovlig dryckeshantering innebär i sin huvudform att någon
uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller lämnar ut alkoholdrycker i strid
mot 11 § till någon som kan antas inte ha uppnått föreskriven ålder eller som
är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, eller vid
partihandel underlåter att förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja
varan. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader (76 §).

JuU 1983/84:3

I ringa fall skall straff inte dömas ut för de gärningar som avses i 72 och
74-76 §§.

För försök till brott som avses i 72 och 74 §§ gäller reglerna i 23 kap.
brottsbalken (BrB).

Om flera har medverkat till en sådan gärning som avses i 72 och 74-76 §§
eller vid försök till brott som avses i 72 och 74 §§ skall bestämmelserna om
medverkansansvar i 23 kap. 4 och 5 §8 BrB tillämpas. Dock skall den vara fri
från ansvar till vilken alkoholdrycker har sålts eller annars har anskaffats för
personligt bruk (78 §).

I fråga om förverkande gäller bl. a. att drycker som har varit föremål för
brott enligt LHD eller värdet av dryckerna samt utbyte av sådant brott skall
förklaras förverkade om det inte är uppenbart obilligt. Detsamma gäller
drycker hos den som enligt 78 § är fri från ansvar för brottet, dvs. hos den
person som köpt eller annars skaffat alkoholdrycker för personligt bruk
(79 §).

Ringa fall av langning

Bakgrund

Med uttrycket langning avses vanligen olovlig försäljning av alkoholdrycker
(72 § LHD). Även olovligt anskaffande av alkoholdrycker (74 §) kallas
ofta för langning. Den fråga om ansvar för langning i ringa fall som behandlas
i motion 889 tar sikte på olovlig försäljning av alkoholdrycker.

Som nyss har redovisats är enligt 78 § LHD ringa fall av bl. a. olovlig
försäljning av alkoholdrycker straffria. Regeln härom flyttades över till LHD
vid dess tillkomst år 1977 från rusdrycksförsäljningslagen (1954:521), som
samtidigt upphävdes.

I fråga om regelns närmare ursprung kan följande sägas. Det utredningsförslag
som låg till grund för rusdrycksförsäljningslagen - upptaget i ett
betänkande av nykterhetskommittén (SOU 1952:54) - innehöll inte något
undantag om straffrihet för ringa fall av överträdelser av förbudet mot olovlig
försäljning av rusdrycker. I propositionen med förslag till 1954 års lag
uttalade departementschefen i denna fråga (prop. 1954:151 s. 613):

Självfallet är det, såsom ock framhållits av kommittén, viktigast att
straffbestämmelserna möjliggör inskridande mot yrkesmässiga langare och
mot dem som överlåter rusdrycker till underåriga eller avstängda. Kriminaliseringen
kan emellertid icke avgränsas till dessa fall. Många andra fall av
överlåtelser kan icke godtagas ur allmän synpunkt. Att på tillfredsställande
sätt angiva dessa överlåtelser i en lagtext torde vara praktiskt ogörligt. Jag
tillstyrker därför kommitténs förslag att kriminalisera all försäljning av
rusdrycker, vartill rätt ej föreligger enligt den föreslagna förordningen.

Det är emellertid också klart att många fall av överlåtelser icke står
nämnvärt i strid med de intressen som uppbäres av försäljningslagstiftningen.
En ovillkorlig bestämmelse om straff skulle i sådana fall kunna te sig
stötande. Jag föreslår därför en regel av innebörd att domstolarna skall äga

JuU 1983/84:3

befogenhet att fria från straff i vissa ringa fall. Då straffskalan för
normalfallen icke bör uppta annat än böter, har åklagarna möjlighet att, när
eftergift av påföljd enligt den nyssnämnda regeln synes motiverad, meddela
åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I särskilda utskottets utlåtande med anledning av propositionen uttalades
att bestämmelsen torde medföra att bagatellartade fall av olovlig överlåtelse
inte kommer att föranleda åtal (SäU 1954:1 s. 195, rskr 310).

I lagstiftningsärendet vid LHD:s tillkomst berördes inte frågan.

I ett lagstiftningsärende år 1981 har bestämmelserna om straffrihet för
ringa fall av langning berörts i samband med en ändring i 12 § LHD. Då
infördes en särskild straffsanktionerad regel om förbud mot att som gåva
eller lån överlåta alkoholdrycker till ungdomar, dock med undantag för att
bjuda av en sådan dryck på stället. Syftet med bestämmelsen var att förhindra
att ungdomar, som inte själva får köpa alkoholdrycker, tillhandahålls sådana
genom gåva eller lån. Chefen för socialdepartementet anförde dock att
reglerna inte borde gå så långt att den som endast låter den unge smaka av en
alkoholdryck drabbas av straffansvar, exempelvis en förälder som vid något
tillfälle bjuder sitt underåriga barn på en alkoholdryck. Vad gällde den
lagtekniska svårigheten att avgränsa området för en straffsanktionerad regel
som förbjuder gåva eller lån men tillåter att man bjuder av drycken uttalade
departementschefen att gränsdragningssvårigheterna i praktiken torde kunna
undvikas genom att ringa brott blev straffria (prop. 1980/81:179 s. 40). Vid
riksdagsbehandlingen framställdes inga erinringar häremot (SkU 1980/
81:54, rskr 330). - Här bör även nämnas att i samma lagstiftningsärende
straffmaximum för bl. a. olovlig försäljning av alkoholdrycker höjdes från
böter eller fängelse i högst ett år till böter eller fängelse i högst två år samt för
grovt brott från fängelse i högst två år till fängelse i högst fyra år. Därvid
framhöll departementschefen att syftet med höjningen av straffmaximum för
normalbrotten var att markera att man bör se med större allvar på
brottsligheten; från alkoholpolitisk synpunkt skulle det vara betänkligt om
den uppfattningen skulle bli rådande att olovlig alkoholhantering var ett
bagatellartat brott. Vidare borde höjningen leda till, förutom en skärpt
tillämpning i domstolarna, även en högre prioritering hos polis- och
åklagarmyndigheter (prop. s. 38).

Remissyttranden

Remissyttranden över motionen har avgetts av riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen (RPS), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Övre Norrland, socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Sveriges
domareförbund. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig avstå från att
avge yttrande.

De flesta remissinstanserna är avvisande till motionsönskemålet att
kriminalisera ringa fall av langning.

JuU 1983/84:3

RÅ har avstyrkt bifall till motionen och anfört följande.

Straffbestämmelserna i 72 § LHD möjliggör inskridande mot yrkesmässiga
langare och mot dem som överlåter rusdrycker till bl. a. underåriga. Att
ge möjlighet till straffrättsligt ingripande mot sådant handlande är stadgandets
huvuduppgift. Bestämmelsen är emellertid så generellt avfattad att
under den ryms även andra fall; utöver den egentliga yrkesmässiga langningen
förekommer nämligen i många andra fall överlåtelser som från allmän
synpunkt inte kan godtas. Men det står också klart att många fall av
överlåtelser inte står i nämnvärd strid med de intressen som uppbärs av
lagstiftningen. Med anledning härav skulle det te sig stötande med en
ovillkorlig bestämmelse om straff för all överlåtelse. LHD, liksom dess
föregångare rusdrycksförsäljningslagen, innefattar därför en bestämmelse
om undantag från kriminalisering av ringa fall. Sistnämnda bestämmelse får
främst betydelse på det sätt att åtal inte anhängiggörs i de bagatellartade
fallen. Vid bedömningen om ett visst fall är att anse som ringa är inte
mängden ensamt avgörande. Denna är ett av flera kriterier som får vägas in
vid bedömningen av om ringa fall föreligger. I motsats till vad som görs
gällande i motionen kan således redan enligt gällande lagstiftning ingripanden
mot langning ske även om överlåtelsen avsett endast en enstaka flaska
alkoholhaltiga drycker.

RPS har avstyrkt bifall till motionen och därvid anfört att de fall av
langning där gärningsmannen kontaktar för honom okända personer i syfte
att sälja en liten flaska sprit till betydande överpris enligt RPS uppfattning
inte är att betrakta som ringa fall. Dessutom tillämpas regelmässigt
förverkandereglerna även i de fall gärningen går fri från straff. Styrelsen har
inte heller fått några underrättelser från polisdistrikten om att allvarliga
langningsbrott skulle undandras bestraffning genom det av motionären
beskrivna tillvägagångssättet. Anledning saknas därför enligt RPS att nu
kriminalisera försäljningar som under lång tid accepterats som straffria.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har i sitt remissyttrande anfört
följande.

Det centrala brottet i LHD är olovlig försäljning av alkoholdrycker.
Samma objekt har brotten olovligt anskaffande av alkoholdrycker och
olovligt innehav av alkoholdrycker. Den fjärde gärningstypen i LHD med
särskild brottsbenämning - olovlig dryckeshantering - har som objekt såväl
alkoholdrycker som alkoholfria drycker. Straff stadgas i LHD också för
försök till olovlig försäljning av alkoholdrycker och försök till olovligt
anskaffande av sådana drycker. Vidare är medverkan till brott i viss
utsträckning straffbelagd. Med försäljning avses i LHD varje form av
tillhandahållande av drycker mot ersättning, alltså inte bara parti- och
detaljhandel utan också servering. Begreppet försäljning har således en
mycket vidsträckt innebörd. Iproposition 1980/81:179s. 34 heter det härom:

Det omfattar all överlåtelse mot ersättning av något slag: pengar, varor,
tjänster eller andra motprestationer. Byte av en dryck mot annan dryck eller
vara räknas också som försäljning. Av rättspraxis synes framgå att ersättningens
storlek saknar betydelse. Även om ersättningen är ringa och endast
motsvarar en liten del av dryckens värde, föreligger alltså försäljning.

1* Riksdagen 1983/84. 7sami. Nr3

JuU 1983/84:3

Det bör också påpekas att straffansvar enligt 72 §, 74 § och 76 § LHD
inträder redan vid oaktsamhet. LHD:s straffbud har således ett mycket
vidsträckt tillämpningsområde. Även helt bagatellartade förfaranden ryms
därför under bestämmelserna, exempelvis olovlig försäljning av en burk
starköl eller gåva av motsvarande slag till en nittonåring. Med hänsyn härtill
är det enligt hovrättens mening klart befogat att det beträffande samtliga
ovan nämnda gärningstyper föreskrivs, att straff inte skall dömas ut i ringa
fall. Annars skulle kriminaliseringen drivas in absurdum. En begränsning av
det straffbara området stadgas också i 29 § lagen (1977:292) om tillverkning
av drycker, m. m. i fråga om brott mot 27 och 28 §§ denna lag, dvs. främst
olovlig tillverkning av sprit, vin, starköl och folköl. Vad beträffar straffrihet
för ringa fall råder härigenom överensstämmelse mellan tillverkningsbrott
och bl. a. försäljningsbrott i LHD. Önskvärdheten att straffbestämmelserna
i den alkoholpolitiska lagstiftningen så långt möjligt är likformiga finner
hovrätten självfallet också tala för att LHD:s regel om straffrihet för ringa fall
av brott mot lagen bibehålls. Motionärerna synes för övrigt ha gjort sig en
överdriven föreställning om bestämmelsens räckvidd. Denna torde i princip
inte lägga hinder i vägen för att fälla den till ansvar som olovligen sålt eller
utbjudit till försäljning en obruten halvflaska sprit (jfr NJA 1981 s. 835). -Som exempel härpå kan anföras två mål, avgjorda av denna hovrätt genom
dom den 18 mars 1980, DB 4070, respektive den 26 januari 1983, DB 2019.-I det första målet (B 72/80) dömdes en 61-årig man för att han på
Möllevångstorget i Malmö - ett känt tillhåll för langare - sålt en halvbutelj
vodka till en annan person. Påföljden bestämdes till 20 dagsböter. Det andra
målet (B 882/82) gällde en 43-årig man som på samma plats försökt att sälja
en halvflaska vodka. Han dömdes till 25 dagsböter. - Vad motionärerna
anfört som skäl för den av dem begärda kartläggningen av rättstillämpningen
i fråga om langning av alkoholdrycker övertygar följaktligen inte hovrätten
om behovet av åtgärden. - På grund av det anförda avstyrker hovrätten bifall
till motionen.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört att hovrätten inte känner till något
mål där en allmän domstol har ogillat ett åtal för langning i sådana fall som
nämns i motionen. Hovrätten anser dock att den beskrivna ordningen, om
den existerar, väcker vissa betänkligheter och hovrätten har därför intet att
erinra mot att den föreslagna kartläggningen kommer till stånd. Hovrätten
påpekar emellertid att redan nuvarande lagstiftning i och för sig inte hindrar
att en person kan åtalas och dömas för en gärning, som avses i 72 och
74—76 §§ LHD även om han har anträffats med endast en liten flaska sprit.
Någon skärpning av lagen för detta ändamål är således inte nödvändig enligt
hovrättens mening.

Socialstyrelsen har förklarat sig kunna varken bekräfta eller dementera
påståendet om en allmän praxis. Socialstyrelsen har därvid anfört bl. a.
följande.

Ett flertal domar är dock kända där den olovliga försäljningen vid varje
enskilt tillfälle rört endast små mängder alkoholdrycker. Påföljd har ändå
utdömts eftersom man i utredningen kunnat visa att den aktuella överlåtelsen
varit ett led i en mer omfattande olovlig verksamhet. Socialstyrelsen känner
även till ett fall där en person dömts för försäljning av en 75-cl flaska sprit
utan att försäljningen har varit ett led i en mer omfattande verksamhet. -

JuU 1983/84:3

Socialstyrelsen anser att den nuvarande utformningen av LHD, trots
förekomsten av regeln om straffrihet i ringa fall, ger ett tillfredsställande stöd
för ingripande mot t. ex. ett innehav som är ett led i en pågående illegal
hantering. Socialstyrelsen vill också betona att frågan om ringa fall inte
endast är kvantitetsfråga. Påföljd skall utdömas även om kvantiteten är liten
om köparen/mottagaren är t. ex. en minderårig, som ju lagstiftningen vill
skydda. - Någon ändring av 78 § första stycket om ringa fall är således enligt
styrelsens mening inte nödvändig för att påföljd skall kunna utdömas för de
fall motionärerna efterlyser. Ett borttagande av detta stadgande skulle
dessutom få konsekvenser på andra områden, t. ex. olovlig försäljning i fall
då medgiven försäljningsrätt överskrids (72 §) eller olovlig dryckeshantering
(76 §). Det rör sig här främst om Systembolagets och restaurangernas
personal samt livsmedelshandlare som säljer öl.

Vad gäller frågan om en kartläggning av rättstillämpningen har socialstyrelsen
uttalat att en sådan skulle vara av värde.

Sveriges domareförbund har i sitt yttrande avstyrkt bifall till motionen och
ifrågasatt riktigheten i motionärernas påstående om innebörden av rådande
praxis beträffande vad som anses utgöra ringa langning. Enligt förbundets
uppfattning innefattar i många fall även omfattande langningsbrott överlåtelse
av endast små kvantiteter vid varje försäljningstillfälle. Det kan därför
enligt förbundet inte utan vidare sägas att sådana överlåtelser lämnas utan
påföljd. Förbundet anser att det av resursskäl inte är rimligt att ingripa med
lagföring mot varje enstaka överlåtelse av en liten kvantitet; i de flesta sådana
fall kan det i stället förmodas att enbart polisingripande med förhör har en
tillräckligt avhållande effekt.

Svenska kommunförbundet har understrukit vikten av att samhället med
alla medel tar avstånd från langning, särskilt den som riktar sig till ungdomar.
Förbundet, som anser att riksdagen bör pröva om de åtgärder som föreslås i
motionen kan bidra till att förhindra langning, har tillstyrkt bifall till
motionen.

Förverkande av alkoholdrycker hos ungdomar

Bakgrund

Önskemålet i motion 1755 om strängare förverkanderegler synes vara att
förstå så att förverkande av alkoholdrycker från unga personer borde få ske
utan att man behöver utreda om brott verkligen har ägt rum.

Tillämpningen av förverkanderegeln i 79 § LHD förutsätter att de aktuella
dryckerna har varit föremål för brott. Genom en uttrycklig bestämmelse som
infördes år 1981 gäller att förverkande får ske även hos den som är fri från
ansvar för brottet enligt 78 § om dryckerna har anskaffats för personligt bruk
(prop. 1980/81:179 s. 40, SkU 54, rskr 330).

Förverkande utan samband med brottslig gärning förekommer i mycket
begränsad omfattning i svensk rätt. I 36 § kap. 3 BrB ges möjlighet att
förklara förverkade dels föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet

JuU 1983/84:3

och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,
dels ock andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot
liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav
anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. I specialstraffrätten
finns också några exempel på förverkandebestämmelser som i
princip överensstämmer med 36 kap. 3 § BrB. Sålunda gäller enligt förordningen
(1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. bl. a. att
om en springstilett eller en springkniv av det slag som avses i förordningen
innehas av den som inte har fyllt 21 år, stiletten eller kniven skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart obilligt. Ytterligare ett exempel finns i
40 § vapenlagen (1973:1176), som bl. a. stadgar att om någon innehar ett
skjutvapen utan att vara berättigad därtijl vapnet kan förklaras förverkat, om
det inte är uppenbart obilligt.

I detta sammanhang bör även erinras om den lagändring i 30 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) som trätt i kraft den 1 januari 1983 och som
innebär att spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos den som förtär
sådana drycker i strid mot ett förbud i lokal ordningsstadga skall förklaras
förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Förverkandet kan ske
oavsett vem dryckerna tillhör. Vidare kan förverkande under viss förutsättning
ske också av drycker hos någon som var i sällskap med den som överträtt
förtäringsförbudet (prop. 1982/83:9, JuU 6, rskr 58).

Det kan finnas anledning att härjämte nämna vissa lagregleringar som har
släktskap med den reglering som berörs av det ifrågavarande motionsspörsmålet.
Sålunda gäller enligt 8 § lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. att alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den
som omhändertagits enligt lagen skall fråntas denne, om inte särskilda skäl
talar däremot. Dryckerna skall därefter förstöras eller försäljas enligt regler i
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.Vidare
föreskrivs i 16 § andra stycket allmänna ordningsstadgan att sprit, vin eller
starköl inte får drickas vid offentlig tillställning som äger rum inomhus eller
utomhus inom inhägnat område annat än i samband med tillåten servering av
sådana drycker. Det stadgas också att sprit, vin eller starköl som inte får
drickas inte heller får förvaras i lokalen eller på platsen. Och i 1 § tredje
stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. föreskrivs att
om någon i strid mot gällande bestämmelser medför sådana drycker vid
offentlig tillställning, dryckerna skall förklaras förverkade. Slutligen kan
anmärkas att det i den sociala vårdlagstiftningen finns liknande regler; se 14
och 25 §§ lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och
17 och 32 §§ lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

Remissyttranden

Remissyttranden över motion 1755, såvitt gäller frågan om förverkande,
har lämnats av samma remissinstanser som angetts i föregående avsnitt.

JuU 1983/84:3

Remissutfallet är negativt.

RÅ, som erinrat om den återhållsamhet som hittills iakttagits i fråga om
förverkande utan samband med brott, har avstyrkt bifall till motionen.
Därvid har han bl. a. uttalat att syftet bakom att skapa en bestämmelse som
den motionären förordar förvisso är vällovligt. Emellertid har RÅ vidare
anfört följande.

Att tillgodose det på sätt som föreslagits harmonierar emellertid inte bara
illa med den restriktivitet som lagstiftaren ansett nödvändig vid tillskapande
av ”fristående” förverkandebestämmelser, utan införandet av den föreslagna
förverkandemöjligheten skulle också allvarligt kunna inskränka medborgarnas
krav på frihet och rättssäkerhet. Jag avstyrker därför förslaget.
Samtidigt vill jag erinra om, att det ej är ovanligt att lokala ordningsstadgor
förbjuder förtäring av alkoholdrycker på allmän plats där förtäringen ej sker i
samband med tillåten utskänkning. Spritdrycker, vin eller starköl kan efter
lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 förklaras förverkade om de
påträffas hos den som bryter mot sådan lokal ordningsbestämmelse, se 30 §
tredje st. lagen (1982:1171) om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617). Därigenom har tillskapats förverkanderegler som torde till icke
ringa del tillgodose det syfte som ligger bakom det i motionen framlagda
förslaget.

Även RPS har avstyrkt bifall till motionsyrkandet och därvid anfört
följande.

Det av motionären beskrivna tillvägagångssättet i Sundsvall där polisen
beslagtar sprit- och ölkassar i ungdomars besittning har laga stöd i 79 § LHD.
I de allra flesta fall kan polisen utgå från att någon har begått ett brott i och
med att alkoholdryck överlämnats till den som inte får köpa själv. Ett
införande av ett förbud för ungdomar att inneha alkohol av samma karaktär
som innehavsförbudet beträffande narkotika skulle föra alldeles för långt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser inte att det finns behov av en så
vidsträckt förverkandebestämmelse som den motionären efterlyser. Enligt
hovrättens mening ger redan gällande rätt möjlighet att förklara förverkade
alkoholdrycker som påträffas hos den som kan antas vara för ung för att ha
rätt att få sådana drycker utlämnade till sig eftersom det straffbelagda
området omfattar inte bara olovlig försäljning (72 § och 76 §) - varmed
menas även byte - utan också annat olovligt anskaffande, gåva och lån av
alkoholdrycker till ungdomar inräknat (74 § jämförd med 12 §).

Hovrätten har vidare anfört.

Man måste emellertid ha klart för sig att LHD:s regler om åldersgränser
(11 och 12 §§), till vilka straffbestämmelserna i 74 och 76 §§ delvis anknyter,
går ut på att den unge ”kan antas inte ha fyllt” 18 eller 20 år. För den som
inom kort gör detta, saknas det givetvis ofta anledning till ett dylikt
antagande. I fråga om en sjuttonåring som anträffas med en kasse folköl eller
en nittonåring som bär på en systempåse, kan det sålunda inte tas för givet att
dryckerna varit föremål för brott enligt LHD. I så fall kan inte heller
förverkande ske. För att verkställa beslag fordras emellertid inte full
bevisning om att förverkande kan ske, utan det räcker att föremål - i detta fall

JuU 1983/84:3

dryckerna-skäligen kan antas vara på grund av brott förverkade (27 kap. 1 §
rättegångsbalken). Kravet på bevisning för beslag är således ganska lågt.

Hovrätten har slutligen gjort den invändningen att det från principiell
synpunkt förefaller mindre lämpligt att ingripa med förverkande i fall där
brott inte kan styrkas; därvid har hovrätten framhållit att inom såväl
specialstraffrätten i övrigt som i BrB förverkande praktiskt taget genomgående
är knutet till att en straffbelagd gärning har begåtts. Att på ett
specialområde införa en förverkandereglering som i detta hänseende avviker
från vad som annars gäller bör enligt hovrättens mening inte komma i fråga.

Hovrätten för Övre Norrland har i sitt remissyttrande anfört att motionären
inte synes avse att helt frikoppla förverkandepåföljden från ett föregående
brott utan att avsikten i stället torde vara att i fall, där alkoholhaltiga
drycker anträffas hos yngre personer och man kan presumera att dryckerna
varit föremål för brott, förverkande skulle få ske utan att man närmare
behöver utreda om brott verkligen har ägt rum.

Hovrätten har därefter utvecklat sin mening enligt följande.

Denna ordning är enligt hovrättens mening inte invändningsfri. Den
innebär nämligen att den som riskerar ett förverkande måste styrka att
förutsättningar för ett sådant ingripande inte föreligger, således en omkastad
bevisbörda mot vad som annars gäller vid talan om förverkande. Att detta är
ägnat att väcka betänkligheter illustreras inte minst av vad som anförs i
motionen om att någon domstolsprövning rörande det beskrivna förfarandet
i Sundsvall inte har förekommit på grund av rädsla hos dem från vilka beslag
görs. Det kan inte uteslutas att härigenom kan uppstå risker för godtycke och
ojämnhet i tillämpningen. Hovrätten avstyrker av anförda skäl motionen i
denna del.

Socialstyrelsen har pekat på att förverkande av alkoholhaltiga drycker skall
ske även hos den som är fri från ansvar enligt 78 § tredje stycket LHD, t. ex.
hos en minderårig som köpt av en langare eller anlitat ett ombud.
Socialstyrelsen har vidare anfört.

Möjlighet att förverka drycker som påträffas hos t. ex. ungdomar föreligger
alltså om man kan presumera att de varit föremål för brott. Detta
stadgande torde sålunda ha gett bl. a. Sundsvallspolisen ett direkt lagstöd för
sitt handlande. - För att ytterligare förstärka möjligheterna till förverkande
ändrades LHD år 1981 på ytterligare en punkt. Då kriminaliserades gåva och
lån av alkoholdrycker till ungdomar (12 §). Före denna tidpunkt hävdade
underåriga som påträffades med alkoholdrycker ofta att de fått dem som
gåva eller lån. Eftersom detta var förfaranden som inte var förbjudna i LHD
kunde polisen alltså i dessa fall inte förverka dryckerna. Genom lagändringen
är det nu möjligt för polisen att beslagta och förverka alkoholdrycker hos
ungdomar även när det rör sig om gåva eller lån. - Sammantaget torde enligt
socialstyrelsens mening förverkandebestämmelserna i 79 § om bl. a. olovlig
försäljning och olovligt anskaffande och den kompletterande specialbestämmelsen
i 12 § om gåva och lån ge det lagstöd som krävs för förverkande i de
aktuella fallen. Att alltid presumera att alkoholdrycker som ungdomar
innehar har varit föremål för brott och alltså kan förverkas torde inte vara

JuU 1983/84:3

möjligt. En underårig person har möjlighet att t. ex. transportera sådana
drycker för sina föräldrars räkning från en plats till en annan. Om
motionärernas önskemål om en undantagslös förverkanderegel skulle tillgodoses
skulle även dessa drycker förverkas. Socialstyrelsen vill också peka på
de svårigheter en sådan generell förverkanderegel skulle innebära när det
gäller hemtillverkade alkoholdrycker t. ex. hemtillverkat vin. Inga åldersgränser
gäller för denna tillverkning. Förverkande skulle alltså inte kunna
ske av alla alkoholdrycker hos en underårig även om motionärens önskemål
skulle genomföras.

Sveriges domareförbund har avstyrkt bifall till motionsyrkandet och anfört
att en förutsättning för förverkande i de avsedda fallen måste vara att den
underårige hävdar att alkoholdrycken är hans, såsom också är fallet vid det
av motionären åberopade förfarandet i Sundsvall. Förbundet, som framhåller
att innehavet inte behöver ha föregåtts av en brottslig handling - även om
så ofta torde ha skett - ifrågasätter den föreslagna regeln av principiella skäl;
innehav av alkoholdrycker är ju inte straffbart i sig. Vidare anser förbundet
att det kan befaras att innehavaren kommer att hävda att alkoholdrycken inte
tillhör honom och att en förverkanderegel därigenom skulle kunna förlora
mycket av värde.

Svenska kommunförbundet har i denna fråga samma inställning som
redovisats i föregående avsnitt.

Anstiftan till langning

Bakgrund

Inom straffrätten finns regler om ansvar inte bara för den som utfört
gärningen utan också för den som främjat gärningen med råd eller dåd
(medverkansansvar). Anstiftan är en form av medverkan till brott. Anstiftan
föreligger enligt 23 kap. 4 § BrB när någon förmått annan att utföra brottet.
Härmed avses att anstiftaren lämnat avgörande psykisk medverkan till
brottet. Medhjälp till brott, som är en annan medverkansform, kan vara
såväl psykisk som fysisk.

Enligt 78 § tredje stycket LHD förekommer medverkansansvar vid
samtliga fullbordade brott enligt lagen med särskild brottsbenämning, dvs.
olovlig försäljning av alkoholdrycker (72 §), olovligt anskaffande av alkoholdrycker
(74 §), olovligt innehav av alkoholdrycker (75 §) och olovlig
dryckeshantering (76 §). Vidare förekommer medverkansansvar vid försök
till olovlig försäljning och försök till olovligt anskaffande av alkoholdrycker.
Det vanligaste slaget av medverkan vid brott mot alkohollagstiftningen torde
vara att uppträda som köpare eller på annat sätt låta alkoholdrycker
anskaffas åt sig. Såsom tidigare anförts undantas emellertid enligt 78 § tredje
stycket sista meningen från ansvar den till vilken alkoholdrycken har sålts
eller annars har anskaffats för personligt bruk.

I förordningen (1937:436) angående försäljning av rusdrycker, som år 1955

Juli 1983/84:3

ersattes av rusdrycksförsäljningslagen (1954:521), fanns en regel om frihet
från delaktighetsansvar för den som olovligen köpt rusdrycker eller eljest fått
sådana anskaffade åt sig (7 kap. 15 §). Vid rusdrycksförsäljningslagens
tillkomst uttalades (SOU 1952:54 s. 350) att det måste anses synnerligen
stötande att köparen inte skulle kunna straffas ens i det fall att han själv
förmått den andre till den olovliga åtgärden. I rusdrycksförsäljningslagen
intogs därför en bestämmelse om att den till vilken rusdrycker sålts eller
eljest anskaffats var förfallen till ansvar för medverkan i form av anstiftan
(89 § 2 morn.).

En utläggning om innebörden av regeln om ansvar för anstiftan har gjorts i
den av Walberg m. fl. utgivna kommentaren till rusdrycksförsäljningslagen
(Handel med drycker, 2 uppl. 1957, s. 183 f). Där anförs bl. a.:

I enlighet härmed bör t. ex. en berusad person, som förmått annan att
köpa sprit åt sig i en systembutik, kunna dömas för anstiftan till olovligt
tillhandagående. När det gäller försäljning från langare, torde man däremot
- som påpekats av riksåklagarämbetet i yttrande över 1956 års rusdrycksförsäljningsutrednings
förslag - i regel inte böra räkna med att anstiftan
föreligger enbart därför att det varit köparen som tagit kontakt med langaren
och inte tvärtom. För langarens villighet att sälja torde det nämligen inte
spela någon roll om han eller köparen tagit det omedelbara initiativet.
Langaren är ju beredd att sälja till vem som helst.

Rusdrycksförsäljningslagen reglerade handeln med rusdrycker, dvs.
spritdrycker, vin och starköl. Handeln med annat öl reglerades i ölförsäljningslagen
(1961:159). Den innehöll inga bestämmelser om ansvar för
medverkan, och analogisk tillämpning av BrB:s medverkansregler torde inte
ha varit aktuell annat än vid fall av grov brottslighet. Även annan medverkan
till brott mot ölförsäljningslagen än att uppträda som köpare var alltså
normalt straffri.

Vid LHD:s tillkomst togs medverkansansvaret bort för de aktuella brotten
såvitt gäller den till vilken alkoholdrycker har sålts eller annars har anskaffats
för personligt bruk. Departementschefen anförde därvid:

F. n. gäller att den till vilken alkoholdrycker olovligen försålts eller
anskaffats kan straffas för anstiftan. Bestämmelsen har visat sig svårtillämplig.
Jag föreslår att straffansvar ej skall förekomma för den till vilken
alkoholdrycken olovligen försålts eller anskaffats (prop. 1976/77:108 s. 93).

Vad departementschefen anfört föranledde inte något uttalande från
riksdagens sida (SkU 1976/77:40, rskr 231).

Sammanfattningsvis kan sägas att jämfört med rusdrycksförsäljningslagen
och ölförsäljningslagen innebär LHD:s reglering av medverkansansvaret att
det straffbelagda området både utvidgats och inskränkts. Utvidgning har
skett bl. a. genom att medverkansansvar införts också vid brottet olovlig
dryckeshantering och genom att straffriheten för köpare och andra förvärvare
begränsats till alkoholdrycker som anskaffats för personligt bruk. Inskränkningen
åter består i att köpare och andra förvärvare inte längre kan
straffas för anstiftan av överlåtarens brott.

JuU 1983/84:3

Remissyttranden

Remissyttranden har avgetts av samma remissinstanser som räknats upp i
det föregående.

Samtliga remissinstanser utom en är avvisande till förslaget.

RÅ , som anfört att frågan huruvida anstiftan föreligger eller ej ofta torde
innebära avsevärda bevissvårigheter för åklagaren, anser inte att det
föreligger vägande skäl att frångå den gällande regleringen.

RPS har avstyrkt bifall till motionen i den aktuella delen och har därvid
anfört följande.

I rusdrycksförsäljningslagen 89 § 1 mom. första stycket och 2 mom. var
anstiftan till olovlig försäljning och olovligt anskaffande av rusdrycker
kriminaliserad. Erfarenheterna visade emellertid att bestämmelserna var
svårtillämpade. Tiden närmast före LHD:s tillkomst torde mycket få
personer ha straffats för ifrågavarande anstiftan. Ett återinförande av ett
anstiftansbrott torde mot bakgrund av nämnda erfarenheter få en mycket
ringa effekt. Kampanjer mot langning är enligt RPS uppfattning en
effektivare satsning för att få bort benägenheten att hjälpa ungdomar att få
tag i alkoholdrycker.

Hovrätten över Skäne och Blekinge ifrågasätter inte bedömningen att den
tidigare regleringen varit svårtillämpad. Hovrätten anser vidare att anstiftansansvaret
för köpare enligt rusdrycksförsäljningslagen var av ringa
praktisk betydelse, varför ett återinförande av detta ansvar vore en föga
meningsfull åtgärd. Hovrätten biträder därför inte förslaget. Däremot anser
hovrätten att det kan finnas anledning att överväga om inte ett självständigt
ansvar för den som köper langarsprit bör utredas.

Hovrätten för Övre Norrland har erinrat om departementschefens yttrande
i prop. 1976/77:108 (s. 93) om att den dittillsvarande bestämmelsen om
anstiftan varit svår att tillämpa och har med avstyrkande av motionsyrkandet
vidare anfört.

Något närmare sägs dock inte om i vilket hänseende bestämmelsen visat sig
vara svårtillämpad. Man kan emellertid peka på svårigheterna att avgöra i
vilka fall den, för vars räkning alkoholdrycker har anskaffats, verkligen har
förmått annan, dvs. langaren till brott, och i vilka fall langaren mera av eget
initiativ har begått brottet (se härom militieombudsmannens ämbetsberättelse
1965 s. 165 ff).

Dessa svårigheter gör sig måhända inte gällande med samma styrka vid
olovligt anskaffande av alkoholdrycker som vid olovlig försäljning av sådana
drycker. Eftersom motionen huvudsakligen behandlar langning som ger
ungdom tillgång till alkohol, torde det dock i främsta rummet vara i fråga om
det förstnämnda brottet som motionären vill se en kriminalisering av
anstiftan. Såsom framgår av militieombudsmannens nyssnämnda beslut
synes det också ha varit i dessa fall som man tidigare ansåg anstiftan föreligga.
Detta skulle innebära att en kriminalisering av anstiftan till langning -varmed torde få förstås såväl olovlig försäljning som olovligt anskaffande av
alkoholdrycker - i första hand leder till att handlingar som företas av
ungdomar beläggs med straff. Detta anser hovrätten vara olyckligt av olika

JuU 1983/84:3

skäl. I stället vill hovrätten förorda att ytterligare satsningar görs på
information, som riktas dels till ungdomar, dels till personer som kan tänkas
olovligen anskaffa alkoholdrycker åt ungdomar, och på kampanjer, som kan
motivera ungdomar att avstå från bruk av alkoholdrycker. Vidare bör vid
behov de polisiära åtgärderna mot langare och langning intensifieras, så som
bl. a. har skett i Umeå under senare år.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande hävdat att en regel om ansvar för
anstiftan skulle vara svårtillämpad om den återinfördes. Styrelsen, som
avstyrkt bifall till förslaget, har vidare anfört.

Vill man, vid olika former av olovlig överlåtelse av alkoholdrycker,
kriminalisera köparen/mottagaren torde enligt styrelsens mening ett stadgande
om straff för anstiftan inte vara effektivt. En generell regel att alla som
köper av en person som gör sig skyldig till olovlig försäljning eller olovligt
anskaffande skulle behövas för att tillgodose motionärens önskemål.

Den lagtekniska utformningen av en sådan regel kräver ytterligare
överväganden.

Sammanfattningsvis anser styrelsen det vara en viktig uppgift att förhindra
olovlig överlåtelse av alkoholdrycker, särskilt till ungdomar. De förslag till
ändringar som förts fram i motionerna kan dock enligt styrelsens mening inte
bidra till att underlätta dessa strävanden.

Sveriges domareförbund har anfört följande.

Beivrandet av langning bygger i de flesta fall på uppgifter lämnade av
köpare under polisutredningen och i åtskilliga fall i vittnesmål inför domstol.
Köparnas benägenhet att avslöja langaren skulle enligt domareförbundet
säkerligen minska om de själva riskerar ansvar för anstiftan. Med hänsyn
härtill och till att den föreslagna utökningen av straffansvaret skulle splittra
myndigheternas resurser avstyrker domareförbundet det framlagda förslaget.

I fråga om Svenska kommunförbundets remissyttrande hänvisas till vad
som anförts i det föregående.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande två motioner som gäller tre skilda
frågor om langning av alkoholdrycker, m. m.

I motion 889 begärs att rättstillämpningen beträffande langningsbrott
kartläggs och att i förekommande fall förslag till skärpt lagstiftning läggs
fram. Det framhålls i motionen att den rådande straffriheten för ringa fall av
langning i praktiken leder till att ingripanden mot langning inte sker om den
misstänkte bär med sig endast en liten flaska sprit.

I motion 1755 förespråkas dels strängare förverkanderegler vad gäller
alkoholdrycker som innehas av ungdomar, dels införande av straffansvar för
anstiftan till langning. Motionären gör gällande att det skulle bli lättare att
bekämpa langning till ungdomar om det införs en bestämmelse som medger

JuU 1983/84:3

att förverkande får ske utan att man behöver utreda om brott verkligen har
ägt rum. En kriminalisering av anstiftan till langning torde enligt motionären
vara väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet och få betydande
allmänpreventiv effekt.

Beträffande den lagstiftning som reglerar de frågor som tas upp i
motionerna kan följande huvuddrag nämnas.

I lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) finns regler om bl. a.
försäljning av alkoholdrycker. Därmed avses spritdrycker, vin, starköl och
annat öl vars alkoholhalt överstiger 1,8 viktprocent.

Det är förbjudet att sälja alkoholdrycker om rätt därtill inte föreligger
enligt LHD (3 §). Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får
varor inte säljas till den som kan antas ej ha fyllt 20 år. Motsvarande gäller vid
detaljhandel med öl och vid servering av alkoholdrycker i fråga om den som
kan antas ej ha fyllt 18 år. Alkoholdrycker får heller inte säljas eller lämnas ut
till den som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Vidare skall utlämning av alkoholdrycker vägras om det finns särskild
anledning att anta att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon
(11 §). Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt skaffa
alkoholdrycker till bl. a. den som inte har rätt att få sådana varor utlämnade
till sig. Spritdrycker, vin eller starköl får heller inte överlämnas som gåva
eller lån till den som kan antas inte ha fyllt 20 år. Detsamma gäller i fråga om
öl beträffande den som kan antas inte ha fyllt 18 år. Från det nyss sagda om
gåvor eller lån är undantaget det fall att någon bjuder av en alkoholdryck för
förtäring på stället (12 §).

Brottet olovlig försäljning av alkoholdrycker begår den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet säljer alkoholdrycker utan tillstånd eller, om det inte
behövs tillstånd, utan rätt enligt LHD, samt den som serverar spritdrycker,
vin eller starköl som har anskaffats på annat sätt än genom köp hos det
statliga detaljhandelsbolaget. Straffet är böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år (72 §).

Den som innehar alkoholdrycker i uppenbart syfte att olovligen sälja dem
döms för olovligt innehav av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst ett
år (75 §).

Brottet olovlig dryckeshantering innebär i sin huvudform att någon
uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller lämnar ut alkoholdrycker till
någon som kan antas inte ha uppnått föreskriven ålder eller som är märkbart
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, eller vid partihandel
underlåter att förvissa sig om att köparen har rätt att återförsälja varan.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader (76 §).

Ringa fall av bl. a. olovlig försäljning av alkoholdrycker är straffritt. I
fråga om försök till brottet gäller ansvarsreglerna i 23 kap. brottsbalken

JulJ 1983/84:3

(BrB). Beträffande medverkansansvar tillämpas reglerna därom i 23 kap. 4
och 5 §§ BrB. Dock föreskrivs att den skall vara fri från ansvar till vilken
alkoholdrycker har sålts eller annars har anskaffats för personligt bruk
(78 §).

I fråga om förverkande gäller enligt 79 § bl. a. att drycker som har varit
föremål för brott enligt LHD eller värdet av dryckerna samt utbyte av sådant
brott skall förklaras förverkade om det inte är uppenbart obilligt. Förverkande
av drycker får ske även hos den som enligt 78 § är fri från ansvar för
brottet, dvs. hos den person som köpt eller annars skaffat alkoholdrycker för
personligt bruk.

Utskottets överväganden
Allmänt

Missbruk av alkohol är ett av våra största sociala problem. Alkoholens
skadeverkningar träffar inte bara de enskilda missbrukarna och deras
närstående; de berör också de flesta av samhällets sektorer. Det finns ett
starkt samband mellan alkoholberusning och kriminalitet. Det är vidare utan
tvivel så att en stor del av de samlade social- och sjukvårdsresurserna tas i
anspråk av alkoholmissbrukare och av personer med alkoholbetingade
sjukdomar och skador. Härtill kommer att alkoholmissbruk är en viktig
orsak till många typer av olyckshändelser, t. ex. i trafiken, och till betydande
ekonomiska skador för samhället genom produktionsbortfall m. m.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet delar den grundläggande
syn beträffande överträdelser av alkohollagstiftningen som kommer till
uttryck i motionerna. Det är sålunda enligt utskottets mening en mycket
angelägen uppgift att bekämpa den olovliga hanteringen av alkoholdrycker;
särskilt gäller detta naturligtvis när det är ungdomen som är utsatt. Utskottet
instämmer därför i uppfattningen att det är viktigt att i största möjliga
utsträckning förhindra langningsbrott och även i övrigt skapa en alkohollagstiftning
som effektivt verkar i samma riktning.

I sammanhanget finner utskottet anledning framhålla att LHD år 1981 har
skärpts i flera avseenden och att avgörande därvid har varit synpunkter av
sådant slag som ligger bakom de nu aktuella motionsyrkandena. Här kan som
exempel nämnas att straffmaximum då höjdes för bl. a. olovlig försäljning av
alkoholdrycker från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år samt för
grovt brott från fängelse i högst två år till fängelse i högst fyra år (72 §). I
lagstiftningsärendet betonade chefen för socialdepartementet att syftet med
höjningen av straffmaximum för normalbrotten var att markera att man bör
se med större allvar på brottsligheten; från alkoholpolitisk synpunkt skulle
det vara betänkligt om den uppfattningen skulle bli rådande att olovlig
alkoholhantering var ett bagatellartat brott. Hon framhöll vidare att
höjningen borde leda till, förutom en skärpt tillämpning i domstolarna, även

JuU 1983/84:3

en högre prioritet för dessa brott hos polis- och åklagarmyndigheter (prop.
1980/81:179 s. 38). Nämnas bör vidare att i samma lagstiftningsärende en
särskild straffsanktionerad regel infördes om förbud mot att som gåva eller
lån överlåta alkoholdrycker till ungdomar, dock med undantag för att bjuda
av en sådan dryck för förtäring på stället (12 §). Syftet med bestämmelsen var
att förhindra att ungdomar, som inte själva får köpa alkoholdrycker,
tillhandahålls sådana drycker som gåva eller lån. Chefen för socialdepartementet
anförde dock att reglerna inte borde vara så långtgående att de
medför straffansvar för den som låter den unge smaka av en alkoholdryck,
exempelvis en förälder som vid något tillfälle bjuder sitt underåriga barn av
en alkoholdryck. Beträffande svårigheten att i lagtext avgränsa området för
en straffsanktionerad regel som förbjuder gåva eller lån men som gör det
tillåtet att bjuda av drycken uttalade departementschefen att gränsdragningssvårigheterna
i praktiken torde kunna undvikas genom att ringa brott blev
straffria (prop. s. 40). Vid riksdagsbehandlingen riktades inga erinringar
häremot (SkU 1980/81:54, rskr 330).

Utskottet övergår nu till att var för sig behandla de skilda motionsönskemålen.

Ringa fall av langning

I motion 889 anför motionärerna att regeln om straffrihet för ringa
langning i praktiken har lett till att man inte ingriper mot den som bär med sig
endast en liten flaska; enligt motionärerna har det utformats en praxis som
inte tar hänsyn till om en enkel överlåtelse utgör ett led i en pågående illegal
hantering av alkohol. I stället ser man enbart till det aktuella innehavet.

Bestämmelsen om att ringa fall av bl. a. langning inte skall medföra straff
infördes år 1954 när rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) kom till. Den
överfördes år 1977 till dess efterföljare, LHD. Som motiv för att skapa detta
undantag från kriminaliseringen av olovlig försäljning av rusdrycker framhöll
departementschefen i propositionen till rusdrycksförsäljningslagen att
många fall av överlåtelser inte står nämnvärt i strid med de intressen som
uppbärs av försäljningslagstiftningen och att en ovillkorlig bestämmelse om
straff i sådana fall skulle kunna te sig stötande (prop. 1954:151 s. 613). Någon
gensaga häremot förekom ej vid riksdagsbehandlingen (SäU 1954:1 s. 195,
rskr 310).

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen. De flesta remissinstanser
avstyrker bifall till den. Remissinstanserna ifrågasätter genomgående
riktigheten i motionärernas påstående om praxis beträffande langning av
enstaka flaskor sprit. Det påpekas i åtskilliga remissyttranden att redan enligt
nuvarande lagstiftning ingripande kan ske mot langning även vid små
mängder alkoholdrycker; bl. a. riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har
betonat att mängden inte är ensamt avgörande utan är endast ett av flera

JuU 1983/84:3

kriterier som vägs in vid bedömningen av om fallet är ringa eller inte. Flera
remissinstanser har redogjort för domar där personer dömts för olovlig
försäljning av endast helt små kvantiteter alkoholdrycker.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Straffbestämmelserna i fråga om langning, dvs. i första hand olovlig
försäljning av alkoholdrycker, har som sitt viktigaste syfte att möjliggöra
ingripanden mot yrkesmässiga langare och mot dem som säljer alkoholdrycker
till ungdom. Som nyss framhållits ser utskottet allvarligt på dessa typer av
brottslighet, framför allt när den riktar sig mot unga människor.

Enligt utskottets mening ger den genom remissbehandlingen förebragta
utredningen rörande tillämpningen av straffrihetsregeln inte anledning att
befara att praxis skulle ha utvecklats i den riktning som motionärerna gör
gällande. Straffrihetsregeln synes i stället användas med den försiktighet som
var avsedd vid dess tillkomst.

Det är vidare enligt utskottets bedömning påkallat att det finns en regel om
frihet från straff i fråga om de överträdelser av LHD som inte ter sig
straffvärda. Härvidlag förtjänar det att betonas att enligt lagen inte bara
uppsåtliga handlingar är straffbelagda utan att även oaktsamma överträdelser
omfattas av LHD. Inte minst inom den senare gruppen torde det kunna
förekomma fall när en tillämpning av straffrihetsregeln kan vara motiverad.
Utskottet vill också hänvisa till det nyss återgivna uttalandet i 1981 års
lagstiftningsärende om att vissa gränsdragningssvårigheter torde kunna
undvikas genom tillämpning av en sådan regel (prop. 1980/81:179 s. 40).

Vad nu sagts innebär att utskottet inte anser att det finns något behov av en
sådan kartläggning av rättstillämpningen och sådana lagändringar som
efterlyses i motion 889. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Förverkande av alkoholdrycker hos ungdomar

Förverkanderegeln i 79 § LHD förutsätter för sin tillämpning att dryckerna
har varit föremål för brott. Önskemålet i fråga om förverkande i motion
1755 torde vara att uppfatta så att förverkande av alkoholdrycker från
ungdomar borde få ske utan att det behöver utredas om brott verkligen har
ägt rum.

Förverkande utan samband med brottslig gärning förekommer i mycket
begränsad omfattning i svensk rätt. 1 36 § kap. 3 BrB ges möjlighet att
förklara förverkade dels föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,
dels andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv
eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning
att befara att de skulle komma till sådan användning. I specialstraffrätten
finns också några exempel på förverkandebestämmelser som inte förutsätter
brott och som i princip överensstämmer med 36 kap. 3 § BrB (se t. ex. 3 §
förordningen [1959:312] om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. och

JuU 1983/84:3

40 § vapenlagen [1973:1176]). Nämnas bör även 30 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) som innebär att spritdrycker, vin eller starköl som påträffas
hos den som förtär sådana drycker i strid mot ett förbud i lokal ordningsstadga
skall förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare bör
nämnas att det i 8 § lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer finns en regel om att alkoholhaltiga drycker som påträffas hos den
som omhändertagits enligt lagen skall fråntas denne, om inte särskilda skäl
talar däremot. Dryckerna skall därefter förstöras eller försäljas enligt regler i
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Också i
den sociala vårdlagstiftningen finns liknande regler; se 14 och 25 §§ lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och 17 och 32 §§
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

De av utskottet inhämtade remissyttrandena över förverkandefrågan är
allmänt avvisande till motionsförslaget. Remissinstanserna vänder sig särskilt
mot tanken att det, i strid mot den restriktivitet i detta avseende som
hittills gällt, skulle skapas en möjlighet till förverkande utan anknytning till
ett föregående brott. Både principella skäl och rättssäkerhetsskäl åberopas
därvid. Samtidigt framhålls det att redan nuvarande reglering ger tillfredsställande
möjligheter att förklara alkoholdrycker förverkade såsom motionärerna
avser.

Enligt utskottets mening är den nuvarande regleringen av möjligheterna
till förverkande i LHD - såsom också framhållits under remissbehandlingen -tillfredsställande. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom motionärens
önskemål, särskilt som ett tillgodoseende därav skulle bryta mot huvudprincipen
om att en förverkandeförklaring förutsätter att ett brott har begåtts.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1755 i denna del.

Anstiftan till langning

Inte bara den som utfört en gärning såsom gärningsman utan även den som
främjat gärningen med råd eller dåd kan i många fall komma i fråga för
straffrättsligt ansvar (medverkansansvar). En form av medverkan till brott är
anstiftan. Anstiftan föreligger enligt 23 kap. 4 § BrB när någon genom
psykisk medverkan förmått annan att utföra brottet. Medhjälp till brott, som
är en annan form av medverkan till en brottslig handling, kan vara av såväl
psykisk som fysisk art.

I 78 § tredje stycket LHD föreskrivs ansvar för medverkan vid bl. a.
olovlig försäljning av alkoholdrycker, dvs. langning. Den vanligaste formen
av medverkan vid brott mot alkohollagstiftningen torde bestå i att man
uppträder som köpare eller på annat sätt låter alkoholdrycker anskaffas åt
sig. Emellertid undantas enligt 78 § tredje stycket sista meningen LHD från
ansvar den till vilken alkoholdrycken har sålts eller annars har anskaffats för
personligt bruk. Det är denna regel som kritiseras i motion 1755; motionären
för fram önskemålet om att anstiftan till langning bör kriminaliseras.

JuU 1983/84:3

Bestämmelsen i LHD om frihet från anstiftansansvar för den som för sitt
personliga bruk köpt sprit av en langare hade en motsvarighet i förordningen
(1937:436) angående försäljning av rusdrycker. När denna förordning
ersattes av rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) avskaffades emellertid
straffriheten och det föreskrevs i stället att den till vilken rusdrycker sålts
eller eljest anskaffats var förfallen till ansvar för medverkan i form av
anstiftan (89 § 2 morn.). I det utredningsbetänkande (SOU 1952:54) som låg
till grund i lagstiftningsärendet hade uttalats att det måste anses synnerligen
stötande att köparen inte skulle kunna straffas ens i det fall att han själv
förmått den andre till den olovliga åtgärden (s. 350).

Som nyss nämnts finns det aktuella anstiftansvaret inte i LHD. Vid lagens
tillkomst uttalade departementschefen att bestämmelsen i 89 § 2 mom.
rusdrycksförsäljningslagen hade visat sig svårtillämplig, varför den borde tas
bort (prop. 1976/77:108 s. 93). Något uttalande från riksdagens sida gjordes
ej i saken (SkU 1976/77:40, rskr 231).

Även i denna del är utfallet av utskottets remissbehandling negativt. Alla
remissinstanser utom en avstyrker förslaget att återinföra anstiftansansvar
för langningsbrott.

I remissyttrandena anförs genomgående att den tidigare regleringen varit
svårtillämpad och haft ringa praktisk betydelse. Riksåklagaren understryker
att frågan huruvida anstiftan föreligger eller ej ofta torde innebära avsevärda
bevissvårigheter för åklagaren. En hovrätt framhåller svårigheten att avgöra
i vilka fall den, för vars räkning alkoholdrycken anskaffats, verkligen har
förmått langaren till brott och i vilka fall langaren mera av eget initiativ har
begått brottet. Domareförbundet pekar i sitt yttrande på att köparens
benägenhet att avslöja langaren skulle kunna minska om köparen själv
riskerade ansvar för anstiftan.

När det gäller det i motion 1755 framställda önskemålet om att återinföra
straffansvar för den som är anstiftare till langningsbrott vill utskottet uttala
sin principiella förståelse för ett sådant synsätt som motionären för fram.
Såsom framhölls när den gällande regleringen infördes år 1977 och såsom nu
har hävdats av remissinstanserna i detta ärende är emellertid svårigheter
förenade med tillämpningen av en regel som den efterlysta. Under den tid
som en regel motsvarande den som motionären efterfrågar gällde i rusdrycksförsäljningslagen
hade den också ringa praktisk betydelse. Utskottet finner
också att en bestämmelse om ansvar för köparen skulle kunna inrymma
negativa alkoholpolitiska effekter.

Utskottet, som med hänvisning till det sagda inte anser skäl föreligga för en
ändring i LHD i det aktuella avseendet, avstyrker bifall till motionen även i
denna del.

JuU 1983/84:3

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ringa fall av langning

att riksdagen avslår motion 1982/83:889,

2. beträffande förverkande av alkoholdrycker hos ungdomar
att riksdagen avslår motion 1982/83:1755 i denna del (yrkande

3. beträffande anstiftan till langning

att riksdagen avslår motion 1982/83:1755 i denna del (yrkande
2).

Stockholm den 27 oktober 1983

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m), Birthe
Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

mlnmb/gotmb Stockholm 1983 75945