om lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser (Betänkande 1985/86:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1985/86:21

om lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser

1985/86:21

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner (alla s) i vilka framförs önskemål om
lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser. Motionerna avstyrks av utskottet
med hänvisning till att lagstiftningsarbete pågår inom justitiedepartementet.
Utskottet utgår från att motionärernas synpunkter beaktas vid detta arbete.

Motionsyrkanden

Motion 1985I86:L207av Bengt Silfverstrand m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att en heltäckande civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet
tillskapas.

Motion 1985186:L232 av Erik Janson och Magnus Persson (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utvärdering av permutationslagens
tillämpning,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att se hur
utdelningarna från skattebefriade fonder och stiftelser kan ökas.

Motion 1985/86:L238 av Stig Gustafsson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen skyndsamt låter utreda frågan om en av skattelättnader
initierad gemensam förvaltning av stiftelser.

Allmän bakgrund

Man brukar skilja mellan självständiga och osjälvständiga stiftelser. En
självständig stiftelse anses komma till genom att egendom ställs under
särskild förvaltning för att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna
visst ändamål. Sedan förvaltare för stiftelsen, vanligen en styrelse, har
utsetts, anses stiftelsen vara en juridisk person som kan förvärva rättigheter
och ikläda sig skyldigheter. Något erkännande av myndighet eller registrering
behövs inte. En osjälvständig stiftelse uppkommer genom att ett
existerande rättssubjekt - ofta en statlig eller kommunal myndighet - tillförs
medel som skall bilda en fond och användas för visst av stiftaren angivet
ändamål. En osjälvständig stiftelse är inte juridisk person.

Stiftelser kan tjäna många olika ändamål. Till stiftelserna hör i första hand
den stora grupp av stiftelser, tidigare kallade ”fromma stiftelser”, som

1 Riksdagen 1985/86. 8sami. Nr21

uppkommit främst genom donationer av enskilda för allmännyttiga ändamål
såsom understöd av fattiga, barnavård och sjukvård, undervisning och
vetenskaplig forskning m. m. Många av dessa stiftelser har mycket begränsade
tillgångar medan ett mindre antal har betydande förmögenheter. Förvaltningen
är ibland fristående och i andra fall anförtrodd kommuner, sjukvårdsinrättningar,
utbildningsanstalter eller liknande. Vidare finns ett stort antal
pensions- och personalstiftelser. Stiftelseformen har även kommit till
användning för ekonomisk verksamhet av olika slag. Ett exempel härpå är
företagsgruppen Samhällsföretag, vars moderföretag är Stiftelsen Samhällsföretag.

Det finns ett stort antal huvudsakligen kommunala stiftelser, som har till
ändamål att förvärva fastigheter och tomträtter för uppförande och förvaltning
av bostadshus m. m. Även annan verksamhet bedrivs av kommunala
och andra allmänna stiftelser. Stiftelseformen används också för verksamhet
som staten bedriver i samarbete med enskilda, t. ex. Stiftelsen Norrlandsfonden
för att tillgodose forskningsändamål och behov av ekonomiskt stöd till
näringslivet i de nordligaste länen. Inom regionalpolitiken bedrivs statlig
stödverksamhet dessutom genom Stiftelsen Industricentra och de regionala
utvecklingsfonderna. Inom försvars- och utbildningsområdena samt på det
fackliga området förekommer likaledes i inte obetydlig omfattning statlig och
kommunal verksamhet resp. i enskild regi anordnad allmännyttig verksamhet
i stiftelseform. Slutligen finns ett antal stiftelser som på olika sätt är
knutna till företag inom det enskilda näringslivet och vars förmögenheter
stundom uppgår till betydande belopp.

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om stiftelser finns inte. Stiftelsernas
förhållanden är emellertid i vissa avseenden reglerade i lagstiftningen. Enligt
lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser (tillsynslagen) skall stiftelser i
princip anmälas till länsstyrelsen. Undantagna från anmälningsskyldighet -och därmed från tillsyn - är stiftelser som genom anknytning till staten eller
särskilda institutioner antas vara förvaltade på ett betryggande sätt. Undantagna
är även stiftelser som har av regeringen fastställda stadgar och enligt
dem står under särskilt anordad tillsyn, stiftelser som är anförtrodda åt
ideella föreningar och andra samfund samt stipendiestiftelser vid enskilda
undervisningsanstalter. Vidare undantas s. k. familjestiftelser, dvs. stiftelser
till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter, samt stiftelser vars
förmögenhet inte överstiger 20 000 kr. Slutligen undantas stiftelser som
enligt regeringens förordnande eller stiftarens föreskrift inte skall vara
underkastade tillsyn enligt tillsynslagen.

Alla anmälningsskyldiga stiftelser omfattas inte av tillsyn enligt tillsynslagen.
Tillsyn är föreskriven endast för sådana stiftelser som främjar ett
allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen kan besluta att allmännyttig stiftelse
inte skall stå under tillsyn.

Tillsynen innebär en övervakning av att stiftelsens förvaltning sköts i
enlighet med lagen och de föreskrifter som gäller för vederbörande stiftelse.

Som underlag för länsstyrelsens granskning skall stiftelsens styrelse årligen
till länsstyrelsen insända ekonomisk redovisning.

Om stiftelsens styrelse har fattat beslut som strider mot lag eller för
styrelsen gällande föreskrifter, får länsstyrelsen förbjuda verkställighet av

LU 1985/86:21

beslutet eller, om verkställighet redan har skett, förelägga styrelsen att vidta
rättelse. Även i övrigt får länsstyrelsen förelägga styrelsen att fullgöra sina
åligganden. Föreläggande och förbud kan i vissa fall förenas med vite.
Länsstyrelsen får vidare förordna om skadeståndstalan mot styrelseledamot
eller, vid vanvård av stiftelsens angelägenheter, om anordnande av annan
förvaltning.

Stiftelser är i princip skattskyldiga för både inkomst och fömögenhet.
Stiftelse som har till huvudsaklig uppgift att främja vård och uppfostran av
barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning
eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig
forskning är dock skattskyldig endast för inkomst och förmögenhet som avser
fastighet och rörelse enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen
(1928:370), 7 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 6 § lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. En förutsättning för skattebefrielse
är att stiftelsen inte har till ändamål att gynna en viss eller vissa familjer eller
bestämda personer. Vidare krävs att i genomsnitt 80 % eller mer av
stiftelsens inkomster räknat under en period av minst fem år används för
ändamålet.

Ändamålet med en stiftelse bestäms av stiftelseurkunden, dvs. den
handling varigenom stiftelsen eller fonden inrättats. Om bestämmelserna i
stiftelseurkunden inte längre kan uppfyllas därför att förhållandena ändrats
eller bestämmelserna blivit uppenbart onyttiga eller uppenbart stridande
mot utfärdarens avsikter eller om det annars föreligger särskilda skäl kan
bestämmelserna ändras eller upphävas enligt permutationslagen (1972:205).
Avser permutation ändring av ändamålet med en stiftelse eller fond skall det
nya ändamålet motsvara det ursprungliga så nära som möjligt. Ärenden om
permutation handläggs av fideikommissnämnden när det gäller fideikommiss
och i övrigt av kammarkollegiet. När det är fråga om stiftelser med
betydande tillgångar eller ärenden av särskild vikt från allmän synpunkt
prövas dock frågan av regeringen. Från permutationslagen är undantagna
vissa personal- och pensionsstiftelser.

Motionsmotiveringar

I motion 207 framhålls inledningsvis att det finns ett mycket stort antal
stiftelser i Sverige som tillsammans förvaltar stora värden. Stiftelserna är ofta
undandragna från all offentlig insyn och befriade från skattskyldighet.
Motionärerna anför flera exempel på stiftelser som har betydande tillgångar
och stort inflytande över näringslivet. Enligt motionärerna är dagens
lagstiftning på området otidsenlig och inrymmer stora orättvisor. En total
översyn av hela lagstiftningen måste därför utan ytterligare dröjsmål komma
till stånd.

I motion 232 framhålls att samhällsutvecklingen har medfört att ändamålet
med många allmännyttiga stiftelser och fonder förlorat sin aktualitet och att
utdelningar därför inte sker i den omfattning som förutsätts för skattebefrielse.
Vidare påpekas att merparten av sådana fonder och stiftelser
förvaltas av kommunala organ. Anledningarna till det låga utnyttjandet av

LU 1985/86:21

stiftelsernas och fondernas avkastning är enligt motionärerna flera. I många
fall har sålunda huvudmännen dröjt eller avstått från att ansöka om
permutation. Motionärerna anser det viktigt att donatorernas vilja respekteras
men att denna respekt inte bör få leda till att fondernas avkastning inte
kan utnyttjas. Motionärerna framhåller att det finns många olika ändamål
inom handikappomsorg, äldrevård och ungdomsfostran till vilka fonderna
bör kunna användas. En utvärdering av permutationslagen bör därför ske i
syfte att avkastningarna från fonder och stiftelser skall komma till användning.
Vidare bör det utredas om utdelning verkligen sker i den utsträckning
som är en förutsättning för skattebefrielse samt om man genom en villkorad
skattebefrielse kan öka användningen av fonderna och stiftelserna.

I motion 238 framhålls att skattemyndigheternas möjligheter att kontrollera
stiftelserna och utdelningen från dem är begränsade i dag. Enligt
motionärerna skulle en utökad revision av stiftelser på kort sikt kunna leda
till ett betydande tillskott till statskassan och på längre sikt till att mera medel
skulle delas ut till olika allmännyttiga ändamål såsom utbildning och
forskning.

Motionärerna framhåller att fömögenhetsförvaltningen är basen för
stiftelsens verksamhet och att olika synpunkter måste beaktas vid bedömningen
av hur förmögenheten skall placeras. Någon för alla situationer
enhetlig lösning finns inte. För att vissa placeringsformer i praktiken skall
vara aktuella krävs enligt motionärerna att stiftelseförmögenheten är av en
viss minsta storlek. Med en stor förmögenhet följer större möjligheter att
planera placeringarna på både kort och lång sikt. Vidare kräver hänsynen till
kravet på låga förvaltningskostnader att förmögenheterna förvaltas så
rationellt som möjligt. I fråga om mindre förmögenheter är det mest
ändamålsenligt att möjligheterna till en samförvaltning av stiftelserna tas till
vara. Samförvaltning kan ske genom att ett flertal mindre stiftelser sammanläggs
till en enda fond och att de ingående stiftelserna formellt upplöses.

Samförvaltning kan enligt motionärerna också ske utan att stiftelserna
upplöses. En tänkbar lösning är därvid att en stiftelse med ett betydande
kapital och tillgång till sakkunskap ger basservice åt andra stiftelser, dvs.
fungerar som en ”moderstiftelse”. Kapitalet kan då placeras gemensamt men
bokslut måste dock upprättas för varje stiftelse. De särskilda stiftelserna tar
del i kostnaderna för den gemensamma medelsförvaltningen efter storlek
och får sin andel av den gemensamma avkastningen i proportion till sitt
andelstal i den gemensamma medelsförvaltningen.

Motionärerna hänvisar till att en förebild för gemensam förvaltning av
stiftelser finns bl. a. i Förbundsrepubliken Tyskland. En stiftelse, Stifterverband
fur die Deutsche Wissenschaft (Stifterverband), är en paraplyorganisation
för ca 5 000 olika stiftelser. Stifterverband har hela Förbundsrepubliken
som sitt arbetsområde men i varje delstat finns en dotterstiftelse som är
anknuten till moderstiftelsen. Dessa dotterstiftelser har sina egna styrelser,
som är i princip sammansatta på samma sätt som moderstiftelsens med
representanter för det ekonomiska livet och vetenskapssamhället. Genom
Stifterverbands förmedling har ett stort antal mindre stiftelser i Västtyskland
erhållit en möjlighet att få sitt kapital förvaltat på ett effektivare sätt och
dessutom haft tillgång till den expertis som Stifterverband förfogar över när

LU 1985/86:21

det gäller investeringar och att avgöra hur pengarna skall användas, dvs.
vilka personer och institutioner som skall få forskningsbidrag.

Om ett system med en gemensam förvaltning av stiftelser skall kunna
införas i Sverige, anser motionärerna att det kan behöva övervägas, om en
ändring möjligen bör göras av de bestämmelser som ibland begränsar den
enskilda stiftelsens placeringsfrihet eller föreskriver viss angiven kapitalisering.
Den mest praktiska lösningen torde därvid vara att en generellt
verkande ändring sker av de bestämmelser som kan tänkas lägga hinder i
vägen för en rationellt bedriven gemensam förvaltning av stiftelser.

Motionärerna framhåller att ett sätt att få till stånd en ökad samförvaltning
under ledning av en stiftelse kan vara att medge vissa skattelättnader. Skall
sådana skattelättnader ges anser motionärerna att moderstiftelsen bör ha en
offentligrättslig prägel och pekar på att Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond
har en sådan prägel. Jubileumsfonden har till ändamål att främja
forskning, dvs. samma ändamål som många privata stiftelser, och förfogar
över både betydande kapital och erforderlig sakkunskap när det gäller
förmögenhetsförvaltning. Den synes därför enligt motionärerna ha goda
förutsättningar att spela en samordnande roll.

Utredningsarbete

Stiftelseutredningen (Ju 1975:01) tillkallades år 1975 på riksdagens begäran
med uppdrag att företa en översyn av lagstiftningen om stiftelser. En viktig
fråga som utredningen enligt direktiven skulle ta ställning till var om stiftelse i
framtiden skall tillåtas för varjehanda ändamål. Om stiftelseinstitutet
begränsas borde utredningen pröva om samhället kan delta i vissa stiftelsers
förvaltning. I samband härmed skulle också prövas hur förvaltningen skall
vara ordnad och om nuvarande regler beträffande minimikrav om stadgarnas
innehåll är tillfredsställande. Andra frågor som skulle behandlas av utredningen
var bokföringsplikt och revision, möjligheter till skadeståndstalan
mot styrelseledamot i stiftelse samt behovet av bestämmelser om likvidation
eller fusion.

Efter beslut av regeringen den 30 juni 1983 upphörde utredningen med sitt
arbete i månadsskiftet september-oktober 1983 och överlämnade därvid som
resultat av arbetet ett antal promemorior.

Som svar på en fråga av Per-Olof Strindberg om översyn av lagstiftningen
om stiftelser framhöll justitieministern den 6 december 1983 (rd 1983/84:40
s. 27) att det inom justitiedepartementet arbetades med en departementspromemoria
om stiftelser samt att det då var för tidigt att uttala sig om när det
är möjligt att förelägga riksdagen ett förslag till en ny lagstiftning. Enligt
justitieministern visade det material som överlämnats på ganska klara brister
i den lagstiftning som vi i dag har om stiftelser. Bristerna gäller framför allt
det allmännas möjligheter till insyn i och kontroll över stiftelseväsendet. Han
upplyste vidare att beredningsarbetet i departementet redan lett till vissa
hypoteser om tänkbara åtgärder på lagstiftningsområdet. Sålunda är det
tveksamt om nuvarande möjlighet för stiftaren att undandra stiftelsen från
länsstyrelsens tillsyn bör bestå. En annan fråga är om inte stiftelser utan

LU 1985/86:21

tillsyn bör bli bokföringsskyldiga. Också frågan om skyldighet för stiftelser
att ha revisor övervägs liksom spörsmålet om skyldighet för stiftelser att ha
stadgar.

Spörsmålet återkom vid 1984/85 års riksmöte då Per-Olof Strindberg
ställde en fråga till justitieministern om när ett lagförslag kunde förväntas
angående stiftelser och på vad sätt parlamentariskt inslag i utredningsarbetet
tillgodosetts. Justitieministern besvarade frågan den 11 mars 1985 (rd
1984/85:94 s. 90) och anförde då att arbete pågick med stiftelselagstiftningen
inom justitiedepartementet. Han framhöll vidare att det då var för tidigt att
närmare ange när ett lagförslag i ärendet kunde ligga på riksdagens bord.
Arbetet hade emellertid då fortskridit så långt att han räknade med att en
departementspromemoria skulle kunna sändas ut på remiss under år 1985.
När denna remissbehandling var avslutad ämnade justitieministern ta upp
frågan om en lämplig form för ett parlamentariskt inslag i det fortsatta
beredningsarbetet.

Den förvaltning av stiftelser som omhänderhas av staten har nyligen setts
över av utredningen angående den statliga fondförvaltningen. Utredningen
har i betänkandena (SOU 1982:12) Statlig fondförvaltning m. m. och (SOU
1982:62) Avveckling av statliga fonder föreslagit att vissa statligt förvaltade
fonder skall avvecklas. Vidare har utredningen i betänkandet (SOU 1984:60)
Generell permutation av donationsbestämmelser föreslagit bl. a. att statligt
förvaltad fond eller stiftelse, vars bokförda förmögenhet inte överstiger
20 000 kr., får förbrukas för sitt ändamål. Utredningen avlämnade i
november 1985 sitt slutbetänkande (SOU 1985:60) Statens förvaltningsfond.

I slutbetänkandet föreslås att de statliga fonder som inte enligt de tidigare
betänkandena skall avvecklas eller förbrukas skall bli föremål för samförvaltning
av en särskilt tillskapad statlig central förvaltningsfond. Enligt utredningen
har en grundtanke under arbetet varit att fonder i största möjliga
utsträckning bör samförvaltas, eftersom härigenom kan åstadkommas en
önskvärd rationalisering av den statliga fondadministrationen. En fond med
ett litet kapital har svårt att till följd av de begränsade placeringsmöjligheterna
erhålla godtagbar förräntning av det förvaltade kapitalet. Dessutom
föreligger enligt utredningen alltid vissa initialkostnader i fråga om värdepappershanteringen
och möjligheterna att utnyttja erforderlig placeringsexpertis.
Genom samförvaltning av kapital, som är spritt i mindre poster,
erhålls möjlighet att få till stånd kapitaltillväxt och skälig direktavkastning.
Förvaltningskostnaderna för varje särskild fond kan samtidigt nedbringas.

En samförvaltning av fonder förutsätter enligt utredningen ändring av de
bestämmelser som i vissa fall begränsar den enskilda fondens placeringsfrihet
och/eller föreskriver viss angiven kapitalisering. Den mest praktiska lösningen
är härvid att möjlighet skapas till en generellt verkande ändring av de
bestämmelser som kan tänkas lägga hinder i vägen för en rationellt bedriven
fondförvaltning. Utredningen lägger fram förslag med denna inriktning.

Tidigare riksdagsbehandling

LU 1985/86:21

Frågan om översyn av lagstiftningen av stiftelser har behandlats av riksdagen
vid 1983/84 och 1984/85 års riksmöten med anledning av motioner (LU

1983/84:14 och 1984/85:19). Motionerna har avslagits av riksdagen på
hemställan av utskottet. I betänkandet LU 1984/85:19 framhöll utskottet att
det var angeläget att en tidsenlig lagstiftning på området kom till stånd.
Utskottet hänvisade till det arbete som pågick inom justitiedepartementet
och underströk vikten av att arbetet bedrevs skyndsamt. Något särskilt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida ansåg utskottet inte då vara
erforderligt.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner om lagstiftningsåtgärder
beträffande stiftelser. Några särskilda civilrättsliga lagregler om stiftelser
finns inte. Genom permutationslagen (1972:205) har öppnats möjlighet att
ändra eller upphäva sådana villkor i stiftelseurkunden som inte längre kan
uppfyllas. Vidare finns en viss offentlig kontroll över stiftelser enligt lagen
(1929:116) om tillsyn över stiftelser. Sålunda skall stiftelser med vissa
undantag anmälas till länsstyrelsen, och anmälningsskyldiga stiftelser är
underkastade länsstyrelsens tillsyn om de främjar ett allmännyttigt ändamål.
Allmännyttiga stiftelser är under vissa förutsättningar befriade från inkomstoch
förmögenhetsskatt.

I motion 1985/86:L207 framhålls att det finns ett mycket stort antal
stiftelser i Sverige som tillsammans förvaltar stora värden. Motionärerna
anser att dagens lagstiftning på området är otidsenlig och att en total översyn
av hela lagstiftningen bör komma till stånd utan dröjsmål. I motionen yrkas
att riksdagen hos regeringen skall begära att en heltäckande civilrättslig
reglering av stiftelseinstitutet tillskapas.

Motionärerna i motion 1985/86:L232 anför att ändamålet med många
stiftelser förlorat sin aktualitet och att utdelning därför inte sker i den
omfattning som förutsätts för skattebefrielse. Enligt motionärerna är det
viktigt att donatorernas vilja respekteras. Samtidigt är det emellertid
betydelsefullt att stiftelsernas avkastning kan utnyttjas för olika angelägna
ändamål. Motionärerna anser att en utvärdering av permutationslagen bör
ske i syfte att avkastningarna från fonder och stiftelser skall komma till
användning. Vidare bör det utredas om utdelning verkligen sker i den
utsträckning som är en förutsättning för skattebefrielse samt om man genom
en villkorad skattebefrielse kan öka användningen av fonderna och stiftelserna.
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära dels en
sådan utvärdering (yrkande 1), dels en utredning om möjligheterna att öka
utdelningen från skattebefriade stiftelser och fonder (yrkande 2).

Även i motion 1985/86:L238 ifrågasätts huruvida utdelning från stiftelser
sker i den omfattning som förutsätts för skattebefrielse. Motionärerna anser
det angeläget att stiftelseväsendet effektiviseras både när det gäller förvaltningen
av tillgångarna och utdelningen och pekar på att ett medel härvidlag
kan vara samförvaltning, antingen genom att flera stiftelser läggs samman till
en eller att en större stiftelse, ”moderstiftelse”, sköter förvaltningen åt
andra, mindre stiftelser. Enligt motionärerna kan ett sätt att få till stånd en
ökad samförvaltning vara att medge vissa skattelättnader. Skall sådana

LU 1985/86:21

skattelättnader införas bör krävas att moderstiftelsen har en offentligrättslig
prägel. Motionärerna pekar på att Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond har
en sådan prägel och bör ha goda förutsättningar att spela en samordnande
roll. I motionen yrkas att riksdagen skall begära en skyndsam utredning av
frågan om en genom skattelättnader initierad gemensam förvaltning av
stiftelser.

Som framhålls i motionerna finns det i Sverige ett stort antal stiftelser vars
sammanlagda tillgångar är betydande. Otvivelaktigt förhåller det sig så att
det ursprungliga ändamålet med många stiftelser med tiden förlorat sin
aktualitet och att avkastningen från tillgångarna därför kanske inte kan delas
ut. Utskottet kan vidare dela uppfattningen att de lagregler som i dag gäller
för stiftelserna är bristfälliga i flera avseenden. Bl. a. är möjligheterna till
insyn i stiftelserna begränsade. I linje med vad utskottet uttalat då frågan om
lagstiftning beträffande stiftelser tidigare varit aktuell (se senast LU 1984/
85:19) vill utskottet därför understryka vikten av att en tidsenlig lagreglering
på området kommer till stånd. Vid en lagstiftning är det angeläget att man tar
till vara de möjligheter som kan finnas att effektivisera stiftelseväsendet
särskilt när det gäller förvaltningen av tillgångarna och användningen av
deras avkastning. En möjlighet som härvidlag förtjänar att närmare prövas är
det förslag som läggs fram i motion 238 om samförvaltning hos en
moderstiftelse.

Som redovisats ovan (s. 5 och 6) pågår inom justitiedepartementet arbete
med en lagstiftning om stiftelser. Enligt vad utskottet inhämtat bedrivs
arbetet med sikte på att en departementspromemoria skall framläggas före
halvårsskiftet 1986. Utskottet vill understryka vikten av att denna tidsplan
följs och utgår från att vad utskottet ovan anfört beaktas under det fortsatta
beredningsarbetet. Något särskilt tillkännagivande i saken från riksdagens
sida är därför inte erforderligt. Motionerna bör i enlighet härmed inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:L207, 1985/86:L232 och
1985/86:L238.

Stockholm den 11 mars 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s). Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewy Möller (m) och Kjell-Arne Welin (fp).

LU 1985/86:21

gotab Stockholm 1986 10409