om lagstiftning rörande leasing (Betänkande 1987/88:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

om lagstiftning rörande leasing

1987/88:30

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en motion som tar upp frågan om
lagstiftning angående leasing.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1987/88:L902 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om lagstiftning gällande leasing.

Allmän bakgrund

Termen leasing har hämtats från USA och innebär långtidsuthyrning, ofta
för en tid av tre till sju år. I Sverige har leasing kommit till användning
framför allt vid upplåtelse av nyttjanderätt till produktionsutrustning för
industri och kontor samt till fordon. Leasing har sedan den introducerades i
vårt land, år 1963, expanderat mycket snabbt, och i dag finansieras ca
15-20 % av näringslivets investeringar i maskiner och andra inventarier
genom leasing.

Det finns olika typer av leasing. Den nu aktuella motionen berör främst
finansiell leasing. Vid denna leasingform finns tre parter, nämligen leverantör,
leasingkund och leasingbolag; det sistnämnda ofta ett finansbolag.

Vid finansiell leasing är det leasingkunden och leverantören som i princip
gör upp villkoren för ett köp. Något avtal dem emellan kommer emellertid
inte till stånd. I stället tas kontakt med ett leasingbolag som köper den
aktuella utrustningen av leverantören och sedan hyr ut den till leasingkunden.
Avtalsförhållande föreligger således mellan leverantören och leasingbolaget
och mellan leasingbolaget och leasingkunden.

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om leasing finns inte. Rättsläget
kan därför i många hänseenden anses oklart, särskilt när det gäller finansiell
leasing. Ofta hänvisas man till att använda rättsregler som är skrivna för
andra avtalstyper än leasing. Komplikationer i detta sammanhang är det
särskilda trepartsförhållandet vid finansiell leasing och avtalets finansiella
funktion, som medför att i vart fall denna form av leasing inte direkt kan
jämställas med t.ex. hyra av lösa saker.

Vad gäller relationen till tredje man tillämpas dock i princip vanliga

1 Riksdagen 1987/88. 8sami. Nr 30

civilrättsliga regler. Äganderätten skyddar sålunda leasingbolaget mot
leasingkundens borgenärer vid utmätning och konkurs. I vad mån leasingkunden
är skyddad mot de anspråk leasingbolagets borgenärer kan göra på
utrustningen är inte helt klart. Leasingkunden har inte något skydd mot en ny
ägare till vilken leasingbolaget överlåtit utrustningen. Däremot kan leasingbolaget
i sådana situationer bli skadeståndsskyldigt gentemot leasingkunden.

Mellan parterna i en leasingtransaktion råder avtalsfrihet. Förhållandet
mellan parterna regleras i stor utsträckning genom allmänna villkor i
standardiserade avtal som upprättats av leasingbolaget eller en sammanslutning
av sådana bolag. Det är vanligt att avtalen innehåller villkor som ger
uthyraren en förmånligare ställning än enligt annars gällande rätt. Om
leasingavtalet är ett standardavtal gäller beträffande korrigerande tolkning
och utfyllning av avtalet de allmänna tolkningsregler som utvecklats för
standardavtal.

Det förhållandet att det inte finns någon särskild lagstiftning om leasing
betyder emellertid inte att leasingavtalet är helt undantaget rättslig reglering.
Således gäller såväl avtalsvillkorslagarna [lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare]
som marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen)
också i leasingförhållanden. Avtalsvillkorslagarna och marknadsföringslagen
syftar till att skydda konsumenterna som kollektiv mot ett fortsatt
användande av oskäliga avtalsvillkor och otillbörlig marknadsföring medan
avtalslagen tar sikte på de enskilda parterna i ett avtalsförhållande.

Ett avtal, som betecknas som leasingavtal, kan till sin karaktär i själva
verket vara ett avtal om kreditköp. Det finansiella leasingavtalet ligger
nämligen mycket nära avbetalningsköpet till innebörd och uppbyggnad.
Båda avtalsvarianterna bygger på samma grundtanke vad gäller kreditgivarens
säkerhet; nämligen ett användande av äganderätten som påtryckningsmedel
på motparten att återbetala krediten och som realsäkerhet i förhållande
till motpartens borgenärer. Den avgörande skillnaden mellan avtalstyperna
är att vid leasing någon övergång av äganderätten till leasingkunden inte
avses ske, medan vid ett kreditköp parternas avsikt är att äganderätten skall
övergå till köparen. I vissa fall kan parternas avsikt i detta hänseende vara
oklar. Det förekommer också att t.ex. ett bilköp ges leasingavtalets form för
att man vill kringgå reglerna om kontantinsats m.m. i konsumentkreditlagen
(1977:981).

Frågor om kreditköp regleras i konsumentkreditlagen och lagen
(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Genom en
särskild lag (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp har regeringen möjlighet att meddela föreskrifter
om de betalningsvillkor som skall gälla gentemot konsumenter vid
kreditköp. Den sistnämnda lagen har ett konjunkturpolitiskt syfte medan de
båda andra lagarna syftar till att skydda den svagare parten i ett avtalsförhållande.
Detta gäller särskilt konsumentkreditlagen.

För en närmare redogörelse av frågor i samband med leasingtransaktioner
hänvisas till utskottets betänkande LU 1987/88:3.

LU 1987/88:30

Motionsmotivering

LU 1987/88:30

I motion L902 framhålls att den svenska leasingmarknaden på drygt ett
decennium vuxit till en storindustri. Den kraftiga expansionen kan, enligt
motionären, förväntas fortsätta i takt med att företagen inser att det viktiga
inte är att äga produktionsmedlen utan att ha tillgång till dem. En brist på
leasingmarknaden, som blir alltmer uppenbar, är avsaknaden av lagregler för
förhållandet mellan leasingmarknadens aktörer. Motionären pekar särskilt
på bruket av förtryckta avtal som tillförsäkrar leasingbolaget en stark
ställning gentemot leasingkunden. Bl.a. brukar sådana avtal innehålla villkor
om mycket stora skadestånd vid leasingkundens hävning av avtalet, och
själva avtalskonstruktionen medför att leasingkunden har små möjligheter
att göra sig gällande gentemot leverantören om leasingobjektet är behäftat
med fel eller brist, slutar motionären.

Tidigare behandling

Frågan om lagstiftning rörande leasing behandlades av riksdagen under
hösten 1987 med anledning av två motioner, varav den ena var likalydande
med motion L902. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet
(LU 1987/88:3) konstaterade utskottet att avsaknaden av särskilda regler om
leasing innebär påtagliga nackdelar för leasingkunden. Utskottet ansåg det
därför angeläget att frågan om lagstiftning rörande leasing närmare utreddes.
Enligt vad utskottet hade inhämtat pågick inom justitiedepartementet arbete
med riktlinjer för en utredning om långtidsuthyrning som skulle omfatta
också leasingfrågor. Med hänsyn till frågans vikt utgick utskottet från att en
utredning på området skulle komma till stånd utan att riksdagen behövde ta
något initiativ i saken. Vidare framhöll utskottet att vissa leasingfrågor kunde
komma att aktualiseras i samband med det arbete som pågick inom
finansdepartementet med en proposition om auktorisation av finansbolagen.
Mot bakgrund av det anförda ansåg utskottet någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionerna inte vara påkallad och avstyrkte bifall till
dem.

Utredningsarbete

Regeringen har nyligen tillkallat en särskild utredare med uppgift att företa
en översyn av leasing beträffande fast och lös egendom (dir. 1988:15). Enligt
dessa direktiv skall utredaren bl.a. analysera de rättsliga förutsättningarna
för leasing samt belysa de samhällsekonomiska, statsfinansiella, företagsekonomiska
och privatekonomiska fördelar och nackdelar som leasing för med
sig. Vidare skall utredaren ta ställning till om och i vilken utsträckning
lagstiftningsåtgärder behövs och lämna förslag till sådan lagstiftning.

När det gäller frågan om leasing av lös egendom skall utredaren enligt
direktiven huvudsakligen behandla den finansiella leasingen och därvid
särskilt inrikta sig på att undersöka hur kundernas skydd skall kunna ökas.
Enligt direktiven bör därvid övervägas i vilken utsträckning tvingande regler
behövs för att uppnå ett tillräckligt skydd för kunden när denne intar en

underlägsen ställning i förhållande till sin motpart. Särskilt i konsumentförhållanden
anges behovet av skyddsregler vara påtagligt.

Utskottet

Mot bakgrund av leasingmarknadens snabba tillväxt och leasingkundens ofta
svaga ställning i avtalsförhållandet begärs i motion L902 (fp) en utredning om
lagstiftning gällande leasing.

Utskottet vill erinra om att två motioner angående lagstiftning om leasing -varav den ena var likalydande med motion L902 och väckt av samme
motionär - behandlades ingående av riksdagen hösten 1987. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:3) framhöll utskottet att det
var angeläget att frågan om lagstiftning rörande leasing närmare utreddes.
Utskottet hänvisade till att det inom justitiedepartementet pågick arbete
med riktlinjer för en utredning om långtidsuthyrning som skulle omfatta
också leasingfrågor. Med hänsyn till frågans vikt utgick utskottet från att en
utredning på området skulle komma till stånd utan något riksdagsinitiativ i
saken och avstyrkte därför bifall till motionerna.

Såsom närmare redovisats ovan (s. 3) har regeringen numera tillkallat en
utredare som skall företa en översyn av leasingsystemet. Denne skall särskilt
ta ställning till om och i vilken utsträckning lagstiftningsåtgärder bedöms
erforderliga samt lämna förslag till lagstiftning. Någon riksdagens åtgärd i
saken är därför inte nu påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till
motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:L902.

Stockholm den 21 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s). Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s). Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson
(c), Berit Löfstedt (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

LU 1987/88:30

gotab Stockholm 1988 15155