om lagregleringen av ytjordvärmeanläggningar m.m. (Betänkande 1981/82:LU7 Lagutskottet)

LU 1981/82:7

Lagutskottets betänkande
1981/82:7

om lagregleringen av ytjordvärmeanläggningar m. m.

Ärendet

I detta ärende behandlas motion 1980/81:373 vari framförs krav på
lagreglering av ytjordvärmeanläggningar m. m.

Civilutskottet har avgivit yttrande i ärendet. Yttrandet (CU 1981/82:2 y)
har fogats till detta betänkande som bilaga 1.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från Svea hovrätt,
statens lantmäteriverk, statens naturvårdsverk, statens planverk, statens råd
för byggnadsforskning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Sveriges
industriförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund har beretts tillfälle
att yttra sig över motionen men har avstått från att avge yttrande. En
skrivelse i ärendet har inkommit från Skadekonsult AB.

Motionen

I motion 1980/81:373 av Per Olof Håkansson (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
ytjordssystem och en översyn av gällande författningar m. m.

Motionären framhåller inledningsvis att ytjordvärmesystemen kommer att
bli vanliga i framtiden och att det är viktigt att systemen får en utformning
som förebygger allvarliga skador vid olyckstillbud. Även lagstiftningen och
försäkringsbestämmelserna måste anpassas till den kommande utvecklingen.

I motionen konstateras att gällande författningar är skrivna utan tanke på
ytjordvärmesystem och andra liknande arrangemang för att tillvarata energi.
I princip krävs inte byggnadslov. Vattenlagen är inte tillämplig såvida det inte
föreligger sannolika skäl att anläggningen orsakar någon störning. Ytjordvärmesystem
faller normalt inte under begreppet miljöfarlig verksamhet och
därmed, anför motionären, föreligger varken skyldighet eller möjlighet att
erhålla tillstånd från koncessionsnämnden. Igångsättningstillstånd fordras
ej. Lägger man ned systemet i egen mark har man inga direkta normer eller
förordningar som styr arbetet. Nyttjar man annans mark kan den framtida
användningen av systemet regleras på privaträttslig väg, genom servitut eller
andra överenskommelser. Den som orsakar skada eller olägenhet genom en
ytjordvärmeanläggning kan eventuellt bli skadeståndsskyldig, varvid skyldigheten
dock bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Frågor om ytjordvärmeanläggningar behandlas, enligt vad motionären
erfarit, inte heller särskilt inom ramen för pågående lagstiftningsprojekt

1 Riksdagen 1981182. 8 sami. Nr 7

LU 1981/82:7

rörande vattenlagen, den fysiska riksplaneringen, plan- och bygglagen och
miljöskyddslagen.

Enligt motionärens uppfattning borde det bli en ökad medvetenhet om de
risker som är förbundna med användningen av främst ytjordvärmesystem
med frostskyddsmedel. Systemen bör göras säkrare så att risken för utsläpp
av miljöfarliga ämnen reduceras. Det kan, anför motionären, inte vara
rimligt att tillåta ett system som kontinuerligt kan pumpa ut vätskan i
marklagren efter det att brott inträffat på ledningarna. Det bör vara ett
absolut villkor att systemet förses med en automatisk avstängningsanordning
som förhindrar utpumpning vid läckage. Alternativa tillsatser till vätskan för
att förhindra frysning bör prövas. Glykolen är giftig och förbrukar syre i stor
omfattning när den kommer ut i marklagren eller vattenlagren. - En annan
fråga som bör undersökas närmare är omfattningen av försäkringsskyddet
vid nu berörd typ av skada. Det är otillfredsställande att sanering på egen
mark ej täcks av försäkring. Det är också tveksamt om immissionsskador på
annans mark är täckta. Nuvarande försäkringsvillkor har som förutsättning
att skadan skall ha skett genom en olyckshändelse. Om skadan sker
successivt till följd av läckage föreligger normalt ej försäkringsskydd. Vidare
är det oklart hur försäkringsskyddet fungerar om ledningssystemet ligger på
annans mark. Större ytjordvärmesystem ägs ofta av gemensamhetsanläggningar
med begränsade ekonomiska resurser och det borde därför vara ett
krav att försäkringen gäller i sådana fall.

Ytjordvärmesystem, en allmän beskrivning

Ytjordvärmesystem utnyttjar den värme som lagras i jordens ytskikt
genom solinstrålning och nederbörd under sommarhalvåret. Denna energi
tas ut under vintern med hjälp av en värmepump kopplad till jordslingor.
Förhållandevis stora markarealer behöver tas i anspråk. För en installation
som avser uppvärmning av ett modernt småhus med ett effektbehov på ca 5
kW krävs 300-400 m slang. Slangsystemet täcker en yta på 500-600
kvadratmeter. Detta innebär att användningen av ytjordvärmesystem i
praktiken är begränsad till småhusbebyggelse med tillgång till stora
markytor.

Även sjöar, vattendrag, hav och grundvatten är användbara värmekällor
för ytjordvärmesystem, liksom bergvärme och geoteknisk (vulkanisk)
värme.

De vanligaste ytjordvärmesystemen innebär att plastslangar grävs ned
horisontellt på 0,8-2,0 meters djup i marken och på ett avstånd av ungefär 1,5
m från varandra. I slangarna cirkulerar en köldbärare, vanligtvis en lösning
av 25-30 % etylenglykol i vatten. Volymen av köldblandningen utgör ca
0,6 %c av hela den omslutande jordvolymen. Med användning av en
30-procentig inblandning av glykol i systemet utgör glykolhalten maximalt
0,2 %c av jordvolymen. Detta anses som en mycket kraftig utspädning.

LU 1981/82:7

Vätskan tar upp värme ur marken och levererar den till värmepumpens
förångare. Effektuttaget är 10-30 W/m slang beroende på geologiska
förutsättningar såsom jordart, snötäckning, vattenhalt och klimat. En del av
den värmemängd som är tillgänglig erhålls genom frysning av det vatten som
finns i marken, varvid det s. k. isbildningsvärmet frigörs och värmeledningsförmågan
ökar. Användning av ytjordvärmesystem medför därför en ökad
tjälning och förlängning av tjälperioden i marken. Förändringarna anses vara
marginella men kan dock ge upphov till en något försenad vegetation.
Marktemperaturen återställs automatiskt sommartid genom nedträngande
värme från markytan.

Ett antal olika värmeväxlarkonstruktioner har utvecklats för att överföra
värme från ytvatten och bottensediment i sjöar, vattendrag och grundvatten
till värmepumpar. Från teknisk synpunkt skiljer man ofta mellan öppna
system där vattnet utnyttjas som värmebärare och slutna system motsvarande
ytjordvärmesystem. Den värme som utnyttjas i båda fallen är dock
densamma och utgör en del av den naturliga energiomsättningen i sjön eller
grundvattnet.

I ett slutet system förankras kylslangarna på bottnen eller grävs ner i
bottensedimentet. Möjliga effektuttag är 20-40 W/m slang, alltså högre än
vid värmeöverföring från jord. Slangsystemets längd kan därmed minskas.
Genom frysning kring slangarna kan isbildningsvärmet tillgodogöras men
frysningen på bottnen bör av såväl tekniska som ekologiska skäl inte drivas
för långt. Slangsystemet måste förankras i bottnen för att inte flyta upp till
ytan som en följd av den lyftkraft som fastfrusen is åstadkommer.

Florisontella ytjordvärmesystem finns i dag kommersiellt tillgängliga i
Sverige. F. n. finns ca 5 000 installationer i landet, av vilka de äldsta varit i
bruk i snart tio år.

Investeringskostnaderna för ett ytjordvärmesystem i ett småhus är f. n. i
allmänhet 40 000-50 000 kr. Enligt beräkningar av statens råd för byggnadsforskning
(byggforskningsrådet) kan den årliga energibesparingen i ett
sådant hus, jämfört med om direktverkande el hade använts, uppskattas till
15 000 kWh. (Byggforskningsrådet, Värme i jord, berg och vatten. Utvinning
och lagring. Sthlm 1981.)

Byggforskningsrådet stöder - delvis i samråd med naturvårdsverket -genom lån och bidrag ett stort antal projekt där ytjordvärmesystem
utvärderas med avseende på drift, ekologisk påverkan och geotekniska
konsekvenser. Andra projekt understöds av nämnden för energiproduktionsforskning
och styrelsen för teknisk utveckling (STU).

På uppdrag av byggforskningsrådet har naturvårdsverket nyligen genomfört
en utredning med syfte att definiera behovet av forskning om
miljökonsekvenser vid markvärmeutvinning och värmelagring i mark och
vatten. Ett förslag till program för forskningsinsatser har lagts fram.
Programmet omfattar perioden 1981-1984.

LU 1981/82:7

Gällande ordning m. m.

Inledning

Med undantag för ett par bestämmelser i miljöskyddsförordningen
(1981:574) om anmälningsplikt till länsstyrelsen i vissa fall vid uppförande av
anläggning för utvinning av värme ur mark eller vatten (se nedan), saknas i
svensk rätt särskilda lagbestämmelser om värmeuttag ur mark. Det finns
exempelvis inte någon lagstadgad rätt för fastighetsägare att utvinna värme
ur jord, berg eller vatten på den egna fastigheten. En rätt för markägaren att
utnyttja marken för sådant ändamål torde ändå anses föreligga, i varje fall
t. v. Däremot behandlas i en rad författningar frågor av grannelags- och
miljörättslig natur om utförande och användning av anläggningar i jord, berg
och vatten. I det följande lämnas en redogörelse för i vilken utsträckning
sådana lagstadganden kan vara tillämpliga i samband med förekomsten av
ytjordvärmeanläggningar.

Tillståndsgivning

Anläggandet av ett ytj ord värmesystem är inte att anse som nybyggnad i
byggnadsstadgans (1959:612) mening och omfattas inte heller av någon av de
övriga i 54 § byggnadsstadgan uppräknade åtgärder för vilka byggnadslov
erfordras. Detta innebär dock inte att valet av uppvärmningssystem i ett
nybyggt hus saknar intresse vid byggnadslovsprövningen. Byggnadsnämnden
skall enligt 56 § 1 mom. vid prövningen av byggnadslov för nybyggnad
tillse att det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mot bl. a. byggnadslagens
och byggnadsstadgans bestämmelser. Av särskild betydelse härvidlag
är 44 och 46 §§ byggnadsstadgan. Enligt 44 § 7 mom. skall bl. a. eldstäder
och andra anordningar för uppvärmning anordnas så att brandfara, risk för
olycksfall eller sanitär olägenhet inte uppkommer. Av 46 § 2 st. 2 p. framgår
att byggnaden skall uppvärmas och ventileras på ett tillfredsställande sätt.

En utredning inom bostadsdepartementet (PBL-utredningen) har i ett
betänkande med förslag till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65-66)
föreslagit, att byggnadslovsplikt införs för bl. a. ”ändring av byggnads
bärande delar eller av dess uppvärmnings- eller ventilationsanordningar”
(13 kap. 1 §) samt för ”utförande av en tunnel eller ett bergrum” (3 §).
Ytjordvärmeanläggningar omfattas alltså inte av någon direkt byggnadslovsskyldighet
enligt detta förslag. Betänkandet har ännu inte lett till lagstiftning.

Utläggande av ett ledningssystem i vatten torde vara att anse som
byggande i vatten, enligt 2 kap. 1§ vattenlagen (1918:523), varvid dock
skyldighet att låta vattendomstolen pröva anläggningen endast erfordras om
det är sannolikt att ”allmän eller enskild rätt förnärmas” (20 §). Motsvarande
ordning torde gälla i fråga om bortledande av vatten för uppvärmningsändamål
från vattenområde.

LU 1981/82:7

I regeringens i januari 1981 beslutade lagrådsremiss med förslag till ny
vattenlag m. m. föreslås en allmän förprövningsskyldighet vid byggande i
vatten, såvida det inte är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse
skadas (4 kap. 2 §). Även vid uttag av yt- eller grundvatten förstärks kraven.
Obligatorisk anmälan till länsstyrelse föreskrivs oavsett den uttagna vattenmängden,
såvida det inte rör sig om förbrukning för enskilt hushåll.

Större ytjordvärmeanläggningar kan vara att bedöma som miljöfarlig
verksamhet enligt 1 § miljöskyddslagen {1969:387). Lagen är tillämplig på (1)
utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller
anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, (2) användning av
mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen ej utgör
byggande i vatten, och (3) användning av mark, byggnad eller anläggning på
sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.
Ändring av temperaturförhållanden vid bl. a. kylvattenutsläpp betraktas
som ”termisk förorening”, varför lagen torde kunna tillämpas på anläggningar
för värmeutvinning ur eller värmelagring i mark eller vatten under
vissa förhållanden.

Vad särskilt angår punkten (2) är att märka att åtminstone större
ytjordvärmeanläggningar kan medföra risk för förorening av grundvattnet,
om det skulle uppstå läckage i slangsystemet. Vid utförande av sådana
anläggningar måste därför vissa regler i vattenlagen om skydd för grundvatten
beaktas.

Av 16 § miljöskyddsförordningen {1981:574) framgår att bl. a. den som
anlägger ett system för utvinning av värme ur mark, vattendrag, sjö eller
annat vattenområde eller ur grundvatten för en uttagen effekt överstigande 1
MW i god tid dessförinnan skall underrätta länsstyrelsen genom en skriftlig
anmälan. Har tillstånd till anläggningen sökts hos koncessionsnämnden för
miljöskydd eller hos länsstyrelsen - vilket alltså i allmänhet inte är
erforderligt för anläggningar som skall betjäna enskilda småhus - behöver
anmälan inte göras. Den uttagna effekten i ett enskilt småhus är 5 - 20 kW,
varför anmälningsskyldighet endast torde föreligga i fråga om större grupper
av småhus. Efter att ha erhållit anmälan om en anläggning av detta slag har
länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen möjlighet att meddela de råd om
lämpliga skyddsåtgärder, förelägganden om försiktighetsmått och förbud
som behövs för undvikande av miljöstörningar. I detta sammanhang bör
beaktas att om en anläggning i mark skulle komma att väsentligt ändra
naturmiljön skall - enligt 20 § naturvårdslagen {1964:822) - den som utför
anläggningen först samråda med länsstyrelsen. Länsstyrelsen har också
möjlighet att kräva anmälningsplikt för vissa åtgärder inom ett visst område.
En motsvarande anmälningsskyldighet åvilar den som avser att bygga en
anläggning för lagring av värme i mark, vattendrag, sjö eller annat

LU 1981/82:7

vattenområde eller i grundvatten för en tillförd energimängd överstigande
3 000 MWh.

I hälsovårdsstadgan (1958:663) och i lokala hälsovårdsordningar behandlas
särskilda åtgärder mot vatten- och luftföroreningar. Lagen torde kunna
vara aktuell för vissa typer av slutna system med giftig antifrysvätska i
cirkulationssystemet, t. ex. glykol, när fara finns för förorening av dricksvatten
vid läckage. Hälsovårdsnämnden har möjlighet att under vissa förutsättningar
lämna lokala föreskrifter, som exempelvis kan innebära att tillstånd
eller anmälan krävs för en viss åtgärd inom ett visst område.

Enligt 56 § byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden även pröva att
anläggningen är förenlig med bestämmelserna i lagen (1973:329) om hälsooch
miljöfarliga varor. Annan värmebärarvätska än rent vatten - exempelvis
blandningen glykol/vatten - torde som regel utgöra hälso- och miljöfarlig
vara enligt denna lag. Härav följer att den som använder sådan vätska har att
iaktta lagens s. k. allmänna aktsamhetsregel (5 §). Han har således ett ansvar
för att användandet av vätskan inte medför skada på människor eller i miljön.
Ett åsidosättande av aktsamhetskravet kan medföra straffansvar.

Utnyttjande av annans mark

Ar fastighetsägarna överens kan en anläggning för värmeuttag läggas i
annans mark, men ett avtal om nyttjanderätt, (lägenhets)arrende eller
servitut bör då träffas. Ett servitutsavtal, som skrivits in i fastighetsbok,
gäller utan vidare även mot ny ägare av den fastighet i vilken slangsystemet
nedlagts.

Det har i praxis ansetts möjligt att bilda servitut enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) förytjordvärmeanläggning. Av allmänna bestämmelser för
fastighetsbildningsservitut (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen) följer att en
förutsättning för att servitut skall beviljas är att det är av väsentlig betydelse
för fastighets ändamålsenliga användning. Servitutet får inte bildas för viss
tid eller göras beroende av villkor. Det får dock bestämmas att servitutet
skall gälla endast så länge ändamålet inte tillgodosetts på annat sätt.

Ett avtal om jordvärmeservitut kan även ingås mellan ägarna till redan
bestående fastigheter, varvid bestämmelserna i 14 kap. jordabalken är
tillämpliga. Ett jordabalksservitut får avse endast ändamål som är av
stadigvarande betydelse för en härskande fastigheten.

Det ligger ofta nära till hands att lägga ned slangsystemet i ett grönområde,
som gränsar till den egna fastigheten. Dessa områden ägs ofta av kommunen
och marken utgör allmän plats. Gällande lag innebär inget hinder mot att
sådan mark används för ändamålet och Svenska kommunförbundet har
utarbetat ett förslag till tidsbegränsade servitutsavtal för ytjordvärmesystem.
Lämpliga upplåtelsetider anges vara 10, 15 eller 20 år. Kommunen friskrivs
från ansvar för alla skador som inte uppkommit på grund av kommunens
egen vårdslöshet.

LU 1981/82:7

Motsätter sig en fastighetsägare att en anläggning placeras på hans område
måste ett expropriationsrättsligt förfarande ske för att anläggningen ändå
skall kunna utföras. Följande lagar reglerar dessa möjligheter att utnyttja
mark mot en fastighetsägares vilja.

Ledningsrättslagen (1973:1144) ålägger fastighetsägaren att tåla att en
ledning dras fram om dragningen inte orsakar ”synnerligt men” för
fastigheten. Lagen kan åberopas för ledningar mellan t. ex. värmekälla och
värmelager till den egna fastigheten, men gäller inte för själva värmelagret
eller det värmeupptagande systemet. Andra villkor för att lagen skall vara
tillämplig är att ledningssystemet skall tillgodose allmänt behov, gagna
näringsverksamhet eller större kommunikationsanläggning samt medföra
endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Lagen synes alltså inte vara
tillämplig i fråga om ytjordvärmeanläggningar som betjänar enskilt hus.
Frågor rörande ledningsrätt handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.

Ytjordvärmeanläggning kan inrättas som gemensamhetsanläggning för
flera fastigheter enligt anläggningslagen (1973:1149). I lagen anges en rad
villkor som skall vara uppfyllda för att en sådan anläggning skall kunna
komma till stånd. Bl. a. gäller att mark får tas i anspråk för en gemensamhetsanläggning
om det inte orsakar ”synnerligt men”, även om ett allmänt
behov av anläggningen inte föreligger. - Om gemensamhetsanläggningen
behövs för ett större antal fastigheter kan mark tas i anspråk även om
synnerligt men uppkommer. Anläggningslagen omfattar både transportledningar
och erforderliga installationer för värmeuttag och värmelagring. Även
frågor rörande anläggningslagen handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.

Expropriationslagen (1972:719) kan tillämpas för att tillgodose ett allmänt
behov av bl. a. värme, varvid mark tvångsvis kan tas i anspråk med
äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Tillståndsgivning enligt expropriationslagen
beslutas av regeringen eller i vissa fall av länsstyrelsen.

Skadestånd och försäkring

Uppkommer skada på en fastighet har fastighetsägaren rätt att erhålla
ersättning på närmare i skilda författningar angivna villkor. Generellt gäller
att skadeståndets storlek bestäms enligt allmänna skadeståndsregler.

I den mån skadan eller olägenheten anses uppkommen genom miljöfarlig
verksamhet är miljöskyddslagen tillämplig. Enligt 30 § skall ersättning utges
av den som bedrivit den miljöfarliga verksamheten. Har olägenheten inte
orsakats genom försumlighet, skall dock ersättning utgå endast om
olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den ej skäligen bör
tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst
under jämförliga förhållanden. Även obetydliga olägenheter kan alltså
föranleda skadestånd om de uppkommit genom slarv. Medför den miljöfar -

LU 1981/82:7

liga verksamheten att fastigheten helt eller delvis blir onyttig för ägaren eller
att synnerliga men uppkommer vid begagnandet kan fastighetens ägare
begära att den onyttiga delen inlöses, varvid bestämmelserna i expropriationslagen
om inlösen gäller i tillämpliga delar. - Kan skadan eller
olägenheten inte betraktas som ett utflöde av sådan miljöfarlig verksamhet
som avses i miljöskyddslagen torde jordabalkens bestämmelser om rättsförhållanden
mellan grannar (3 kap.) bli tillämpliga. I princip gäller att den som
utför anläggningsarbeten på sin mark ansvarar för egen och andras
vårdslöshet vid arbetets utförande. Är grävningen (eller liknande arbete)
särskilt ingripande eller medför arbetet av annan anledning särskild risk för
omgivningen, skall skadan ersättas oberoende av försumlighet (strikt
ansvar). Även bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) torde kunna
tillämpas i en del fall. Prövningen enligt jordabalken och skadeståndslagen
görs av allmän domstol.

Skada orsakad av vattenuttag eller förändrad vattenbeskaffenhet på grund
av ändrade temperaturförnållanden faller under vattenlagens bestämmelser
och prövas av vattendomstol.

I försäkringsrättsligt hänseende torde numera (från 1981) gälla att den s. k.
villahemförsäkringen täcker skador som uppkommit i samband med
användande av ytjordvärmeanläggningar, åtminstone i den mån skadorna
uppkommit på mark som tillhör försäkringstagaren själv eller sådan tredje
man, vars mark inte utnyttjats för nedläggande av ett slangsystem. Har
anläggningens ägare utnyttjat annans mark för ändamålet anses det vara i viss
mån oklart hur långt försäkringstagarens ansvar sträcker sig.

Remis ;yi randen

Av .emissinstanserna tillstyrker endast länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län reservationslöst motionsförslaget om en bred översyn av
lagstiftningen på området. Lantmäteriverket anser att det uppenbarligen
finns skäl att se till att lagstiftningen tillhandahåller behövliga medel för att
lösa uppkommande problem i samband med ytjordvärmeanläggningar, om
det finns anledning tro att denna uppvärmningsmetod blir bestående. Statens
planverk och Svea hovrätt föreslår att bestämmelser om viss registreringsskyldighet
avseende ytjordvärmeanläggningar införs. Statens naturvårdsverk
ifrågasätter om man inte redan nu bör kräva byggnadslov för denna typ av
värmeanläggning. Sveriges industriförbund understryker behovet av att
forskningsarbetet på området fullföljs. Statens råd för byggnadsforskning
(byggforskningsrådet) konstaterar, med hänvisning till att alla former av
utvinning och lagring av markvärme under åren 1981-1984 kommer att
studeras ingående, att det om några år torde finnas ett bredare underlag för
ett beslut om eventuell separat lagstiftning på området.

Remissyttrandena innehåller sammanfattningsvis följande.

LU 1981/82:7

Statens naturvårdsverk:

Värmeutvinning ur och värmelagring i mark och vatten utgör ett område
där kunskaperna i dag är relativt begränsade. En mycket snabb utveckling
pågår. Gränserna för denna utveckling kan till viss del komma att bestämmas
av de miljöeffekter som är förknippade med de aktuella förfarandena. Vissa
kunskaper om dessa effekter finns redan, men ytterligare forskning behövs.
Efter kontakter mellan byggforskningsrådet och statens naturvårdsverk har
ett särskilt forskningsprogram på området utarbetats.

Med hänsyn till de effekter som de ifrågavarande värmeutvinnings- och
värmelagringssystemen kan medföra i olika avseenden bör de på lämpligt sätt
vara underkastade kontroll från samhällets sida. Vid sidan av allmänna regler
i byggnadsstadgan och blivande plan- och bygglag om byggnadslov torde
flera särskilda författningar redan f. n. vara tillämpbara på de aktuella
anläggningarna. I yttrande över betänkandet Ny plan- och bygglag (SOU
1979:66) har naturvårdsverket förordat att behovet av tillståndsprövning
enligt den föreslagna nya plan- och bygglagen uppmärksammas såvitt avser
ytjordvärmesystemen. För större anläggningar bör viss prövning enligt
miljöskyddslagen ske. Men även för mindre anläggningar förefaller det
motiverat att utan dröjsmål införa viss kontroll från samhällets sida, vilket
lämpligen kan ske genom att anläggningarna görs byggnadslovsskyldiga.

Sammanfattningsvis konstaterar naturvårdsverket att de i motionen
berörda frågorna redan i betydande utsträckning har uppmärksammats av
samhället.

Statens råd för byggnadsforskning:

Frågor kring miljökonsekvenser vid alla former av markvärmeutvinning
och lagring är och blir föremål för ingående studier under åren 1981-1984.
Detta sker i separata forskningsprojekt kring miljöaspekterna men också vid
de mera tekniska fullskaleförsök som är en viktig del av rådets energiforskningsprogram.

Inom Huvudprogram Energiforskning utvecklas inom ramen för rådets
programansvar bl. a. skilda system för energilagring, främst med målsättningen
att lagra solenergi från sommar till vinter. En av de enklaste formerna
av sådan passiv lagringsteknik är att med värmepumpsystem utnyttja den
solenergi som naturligt lagras i mark och vatten vid förhållandevis låg
temperatur. I flertalet av dessa system fordras att det värmebärande mediet
innehåller ett frysskydd.

Rådet driver därför forskningsprojekt som syftar till att klarlägga bl. a.
miljörisker i samband med utnyttjande av olika typer av värmeutvinning och
lagring i jord, berg och vatten. Sådana studier är i regel kopplade till
experimentanläggningar där tekniken provas och den befinner sig f. n. i ett
inledningsskede. Resultat väntas föreligga först mot mitten av 1980-talet då

LU 1981/82:7

rådet enligt det s. k. Sol-85 programmet skall presentera en bred utvärdering
av solvärmeområdet.

Separata studier av miljöpåverkan från olika typer av värmesystem i mark
har påbörjats och planeras fortgå under en treårsperiod genom eller i samråd
med naturvårdsverket.

Forskning pågår med olika former av frysnedsättande vätskor i jordvärmesystemen,
nämligen etylenglykol, propylenglykol och kalciumklorid.
Etylenglykol är den vanligast använda glykoltypen. Den inblandas till en
koncentration av ca 25 %. Glykolen är en typ av oxalsyra och måttligt giftig.
Uppgifter finns om att ca 2 dl glykol (dvs. 8 dl frostskyddsvätska) kan vara en
dödlig dos för en människa. Vid utspädning i vatten märks mycket väl redan
en 5-procentig blandning. Etylenglykol används också i bilarnas kylsystem.

Propylenglykol kan användas i jordvärmesystemen men har sämre
tekniska egenskaper (viskositet, värmekapacitet etc.) och är dyrare. Den är
inte giftig och används vanligen i samband med frysning av livsmedel.

Kalciumklorid (vanligt vägsalt) jämte vätska betraktas som relativt ofarlig.
Vätskan orsakar dock svåra korrosionsproblem i jordvärmesystemen. S. k.
inhibitorer kan blandas in föf att motverka rostning men dessa krombaserade
skydd är mycket giftiga. Materialutveckling pågår så att denna billiga och
lämpliga köldblandning skall kunna användas.

Läckage i slangsystemet kan uppstå genom direkt åverkan (schakt,
borrning etc.). Ett slangbrott torde då uppmärksammas omedelbart och
lämpliga åtgärder kan lätt vidtas.

Ett .Recessivt och mera dolt fel (ett litet hål i slangen eller otätheter i
skarvar) kan uppkomma med tiden. För att vätska skall rinna ut ur det slutna
systemd,, måste luft komma in i slangarna. Värmepumpen för då oljud
(brummar) och levererar inte tillräcklig värme. Redan på ett tidigt stadium,
när bara några liter vätska runnit ut, torde felet upptäckas av husägaren. När
ca 10 liter av de totalt 400 i systemet runnit ut stannar cirkulationspumpen
och trycket i slangarna sjunker varför läckaget minskar och upptäcks.

Vid större ytjordvärmesystem delas markkollektorn vanligen upp i
sektioner just med tanke på service och felsökning. Utvecklingen går också
mot mycket få skarvningar av plaströren. Genom att värmepumpens
funktion är helt beroende av att rörsystemet är tätt kan konstateras att
ytjordvärmesystemen i sig själva har en form av inbyggt larm. Rådet
bedömer slangsystemen som mycket tillförlitliga. Inga skador eller miljöstörningar
är rapporterade från de 5 000 anläggningar som är i drift.
Eventuella mindre läckage av glykol bryts ned av bakterier till ofarliga
ämnen som koldioxid och vatten.

I anslutning till grundvattenbrunnar bör slangsystemet lokaliseras med
samma krav som vid avloppsinfiltration (dvs. nedströms om vattentäkten och
på ett avstånd av 50-100 m). Bergborrade brunnar är dock skyddade genom

LU 1981/82:7

att en speciell tätning alltid görs vid övergången mellan jordlagret och
berget.

Rådet anser det rimligt och lämpligt att byggnadslovsplikt införs för större
anläggningar av ytjordvärme. Gränsen bör ligga kring storleksordningen
20-40 anslutna småhus, dvs. anläggningar med en systemeffekt på 0,2-0,4
MW.

Vid större anläggningar kommer slangsystemet sannolikt att förläggas på
allmän mark (grönområden, parkeringar, idrottsplaner etc.). Det måste då
anses viktigt att ledningarnas läge noggrant anges på ritningar i samma
omfattning som t. ex. el- och telekablar, vilka skyddas och dokumenteras av
kommunala instanser.

Statens planverk:

När det gäller lokala energikällor, till vilka ytjordvärme räknas, pågår f. n.
ett omfattande forskningsarbete inom ramen för ett av byggforskningsrådet
uppgjort program. Inom planverket utreds f. n. de planmässiga konsekvenserna
av bl. a. ytjordvärmesystem. Ett förberedelsearbete pågår avseende
frågan om typgodkännande av värmepumpar. Arbetet med värmepumpar
gäller vilka specificerade krav man skall kunna ställa och sker i samråd med
andra myndigheter och företrädare för branschen.

I dagsläget är dock kunskaperna otillräckliga för en sådan teknikvärdering
som måste ligga till grund för regler om anläggning, drift och underhåll av
ytjordvärmesystem. När tillräcklig kunskap vunnits får man överväga i vilken
omfattning kontroll är nödvändig och i vilken lagstiftning den i så fall
lämpligen bör regleras. Detta har inte avseende enbart på ytjordvärmesystem
utan gäller även andra värmekällor för värmepumpsystem, t. ex. yt- och
grundvattenvärme, samt lagring av värme som kan innebära ingrepp och
förändringar i den naturliga miljön.

När det gäller ytjordvärme finner planverket det dock angeläget att någon
form av registrering av jordslingornas läge kan komma till stånd redan nu,
förslagsvis genom att en anmälningsskyldighet införs i miljöskyddsförordningen.
På så sätt skulle länsstyrelsen och kommunen genom dess
hälsovårdsnämnd få kännedom om anläggningen. En annan möjlighet skulle
vara att utvidga tillämpningsområdet för förordningen (1961:568) om
brandfarliga varor till att omfatta även denna typ av anläggningar.

En angelägen sak är också att på något sätt få bestämmelser om
säkerhetsåtgärder som hindrar eller begränsar riskerna för läckage av
vätskan (värmemediet) i slingorna till marken. Vätskan är i allmänhet giftig
och blandar sig lätt med vatten.

LU 1981/82:7

Lantmäteriverket (LMV):

Med hänsyn till de risker för immissionsskador som med nuvarande
frostskyddsvätskor kan föreligga vid ledningsbrott synes det finnas anledning
att i vissa fall uppmärksamma ytj ord värmefrågor i den fysiska planeringen.
Det kan t. ex. finnas anledning att i detaljplan ta upp särskilda planbestämmelser
i ämnet. Hittills gällande föreskrifter och anvisningar om planläggning
synes inte innehålla någonting som direkt tar sikte på dessa frågor.

I några fall har frågor om ytjordvärmeanläggningar aktualiserats vid
tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen. Det har därvid visat sig att
de uppkomna frågorna har kunnat lösas. Detta förhållande hänger samman
med att både reglerna om fastighetsbildning och reglerna om gemensamhetsanläggningar
är ganska allmänt hållna. Det kan emellertid uppstå
problem med kopplingen av fastighetsbildning till föregående planläggning
till följd av att frågor om ytjordvärmeanläggningar inte kunnat regleras i
planen.

I de fall anläggningen utförs som gemensamhetsanläggning kan den
samfällighetsförening som bildas för den gemensamma skötseln komma att
bli ansvarig för skador vid läckage. I detta avseende kan nämnas att
samfällighetsföreningar i dag vanligen inte lägger upp större fondmedel än
vad som behövs för normala omkostnader. Vid oförutsedda händelser kan
därför uppstå problem för samfällighetsförening. Genom den förmånsrätt
för bidragsfordringar i de delägande fastigheterna som samfällighetsförening
åtnjuter och det solidariska ansvar som åvilar fastighetsägarna för sådana
fordringar föreligger å andra sidan en grundläggande ekonomisk stabilitet,
som utan tvivel har intresse när man bedömer samfällighetsförenings
möjligheter att ersätta skada som föreningen kan ha att svara för.

Även om lagstiftningen angående fastighetsbildning och gemensamhetsanläggningar
såsom framgår av det anförda ger goda förutsättningar att
hantera frågor om ytjordvärmeanläggningar bör framhållas att LMV ännu
inte haft direkt beröring med något konkret tillämpningsfall och därför inte
heller haft anledning att för egen del försöka bedöma om ytjordvärmeanläggningar
är godtagbara som gemensamhetsanläggningar med hänsyn till
bl. a. kostnader och eventuella olägenheter och risker. De tillämpningsfall
som förekommit och där sådana anläggningar godtagits har såvitt LMV
känner till stannat i första instans. När det gäller en ny typ av anläggningar
kan det ta en viss tid innan tillämpningen hinner stabilisera sig så att man kan
dra helt säkra slutsatser.

De anläggningar som inrättas enligt fastighetsbildningslagstiftningen
registreras regelmässigt genom att uppgifter om såväl gemensamhetsanläggningar
som servitut införs i fastighetsregistret varvid redovisning också sker
på registerkarta.

När ytjordvärmeanläggning inrättas som ett enskilt företag på fastighetsägarens
egen mark, vilket torde vara det vanligaste, blir det dock inte aktuellt

LU 1981/82:7

med vare sig prövning enligt fastighetsbildnings- eller anläggningslagstiftningen
eller införande i fastighetsregistret. En registrering i någon form av
ytjordvärmesystem kan eventuellt vara önskvärd också i dessa fall t. ex. med
hänsyn till behovet av att vid planering av förändring av markanvändningen
ha kännedom om befintliga ytjordvärmesystem.

Om ytjordvärmeanläggningarna bedöms innefatta betydande risker för
skador kan det eventuellt finnas skäl att också överväga införande av något
slag av generell tillståndsprövning. Den form av prövning som därvid synes
ligga närmast till hands är byggnadslovsprövning bl. a. med hänsyn till att en
sådan lösning synes ge de bästa möjligheterna för en lämplig samordning i
förekommande fall med tillämpningen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Svea hovrätt:

Den översiktliga redogörelsen i motionen över berörda lagar är i stort sett
korrekt och belyser också konstaterandet att varken energiuttag eller
energilagring särskilt beaktas i den nuvarande lagstiftningen. Gällande regler
om ansvar och skadestånd för immissioner, som torde vara tillämpliga även
här, ger emellertid anvisningar om normer och försiktighetsmått som måste
iakttas. Här vill hovrätten särskilt anmärka att, oaktat skyldighet icke
föreligger att söka tillstånd enligt miljöskyddslagen, anläggaren alltid har
möjlighet att påkalla koncessionsnämndens prövning. Påståendet i motionen
om motsatsen är sålunda felaktigt.

Förutom vissa synpunkter och förslag rörande den tekniska utvecklingen
finns i motionen inget uttryckligt förslag om komplettering eller revidering av
berörda författningar. Underförstådd är möjligen en önskan om utredning
och eventuell komplettering av dessa. Innan ytterligare erfarenhet vunnits
inom hithörande områden saknas enligt hovrättens mening skäl att särskilt
utreda behovet av speciell lagstiftning om rätten till energi och om tvångsoch
lösensrättigheter därvidlag, i vart fall inom den snäva ram som motionen
ger.

En avvägning måste göras mellan samhällets ansvar att, åena sidan, utöva
sådan tillsyn och kontroll att mer påtagliga skador i görligaste mån förhindras
och, å den andra, inte låsa utvecklingen eller stoppa önskvärda innovationer.
Det är enligt hovrättens mening naturligt att vunna kunskaper inom
energiområdet hålls i åtanke vid revision av berörda författningar och att
statliga myndigheter fortsätter att följa utvecklingen.

Hovrätten vill för sin del föreslå att man redan nu inför en enkel
anmälnings- eller rapporteringsskyldighet för anläggande av energisystem av
olika slag. Till mottagare av sådana uppgifter bör något kommunalt organ
utses, förslagsvis byggnadsnämnden. Inkomna uppgifter bör vidare införas i
register, t. ex. fastighetsregistret, i enlighet med centralt utfärdade råd och
anvisningar.

LU 1981/82:7

Sveriges industriförbund:

En korrekt utformning och dimensionering av ett ytjordvärmesystem är
viktig för att undvika störningar i den naturliga balansen av någon
betydelse.

Klara och rimliga riktlinjer för utformningen av ytjordvärmeanläggningar
kan därför vara motiverade. Som underlag för sådana krävs dock klarläggande
utredningar och eventuellt forskningsarbeten. Detta förslag i motionen
tillstyrks sålunda av Industriförbundet.

Beträffande eventuella risker med frostskyddsvätskor som särskilt tas upp
i motionen vill Industriförbundet blott påpeka att det hos ledande tillverkare
finns en medvetenhet om riskerna vid eventuellt läckage av frostskyddsvätska.
I motsats till vad som antyds i motionen kan normalt endast en begränsad
volym vätska läcka ut innan systemet slås ifrån och indikerar fel. Vad gäller
försäkringsfrågan finns vidare i dag försäkringsbolag som tar skadefall av
denna art orsakade av läckage.

Den största risken för skador genom utströmmande frostskyddsvätska är
den som orsakas av ovarsam grävning vid en befintlig, färdig anläggning. För
att minska denna risk bör en tillräcklig dokumentation av slangförläggningen
finnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen delar motionärens uppfattning att gällande författningar
m. m. bör ses över i syfte att förebygga olägenheter av ytjordvärmesystem
och andra liknande system för uppvärmning. Det ligger nära till hands att det
införs en tillståndsprövning inom ramen för byggnadslagstiftningen. En
sådan prövning skulle ligga väl i linje med byggnadsnämndernas nuvarande
uppgifter. I likhet med vad som sker i frågor rörande vatten och avlopp bör
naturligtvis byggnadsnämnden inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter på
det tilltänkta värmesystemet. Därmed kommer miljöskyddssynpunkter att
tillgodoses.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande en motion beträffande den
rättsliga regleringen av s. k. ytjordvärmesystem.

I ytjordvärmesystemen utnyttjar man den värmeenergi som genom
solstrålning och nederbörd sommartid passivt tillförs markens ytlager till
några meters djup. Energi tas ut ur marken med hjälp av en värmepump som
är kopplad till en värmeväxlare. Denna utgörs av på ca en meters djup
nedgrävda slangar eller rör innehållande en vätska, vanligtvis en 25-procentig lösning av etylenglykol i vatten. Vätskan transporterar värme -

LU 1981/82:7

energi från marken till värmepumpen. Vid värmeuttaget sjunker temperaturen
i marken och markvattnet fryser. Den övervägande delen av den
uttagna värmeenergin utgörs av vattnets frysvärme. Systemet kräver att
förhållandevis stora markarealer tas i anspråk, vilket gör det mest lämpat för
användning inom småhussektorn. Sjöar, vattendrag och grundvatten utgör
andra värmekällor för ytjordvärmesystem.

Bortsett från vissa bestämmelser i miljöskyddsförordningen (1981:574) om
anmälningsplikt till länsstyrelsen vid uppförande av mycket stora ytjordvärmeanläggningar
saknar svensk rätt särskilda regler om värmeuttag ur mark
och vatten. Under vissa förhållanden kan dock allmänna lagbestämmelser av
grannelags- och miljörättslig natur bli tillämpliga. I samband med prövningen
av byggnadslov för en nybyggnad har byggnadsnämnden att förvissa sig
om att byggnadens uppvärmningssystem inte anordnas i strid med bestämmelserna
i byggnadsstadgan (1959:612). Inom ramen för en sådan prövning
torde byggnadsnämnden eventuellt kunna bedöma en ytjordvärmeanläggnings
lämplighet. Vidare kan vattenlagens (1918:523) bestämmelser om
byggande i vatten undantagsvis vara tillämpliga.

I motionen framhålls att ytj ord värmesystem kommer att bli vanliga i
framtiden och motionären föreslår att en översyn görs av gällande
författningar och försäkringsbestämmelser för att anpassa dem till utvecklingen
på ytjordvärmeområdet. Motionären anser vidare att det är viktigt att
systemen görs säkrare så att risken för utsläpp i marken av giftiga
frostskyddsmedel minskar.

Utskottet vill framhålla att det mot bakgrund av utvecklingen på
energiområdet är av stor betydelse att det utvecklas nya uppvärmningssystem
som för sin funktion inte är beroende av olja, kol eller andra fasta
bränslen. Exempel på sådana system utgör de i detta betänkande aktuella
formerna för utvinning av värme ur jord, vatten eller berg. Som framgår av
remissvaren pågår det f. n. en livlig forsknings- och utvecklingsverksamhet
på ytjordvärmeområdet. Det aktuella forskningsprogrammet sträcker sig
över en treårsperiod. Enligt utskottets mening finns skäl att avvakta
resultatet av forskningsarbetet innan man företar en mera genomgripande
översyn av gällande författningar i syfte att anpassa dem till utvecklingen på
ytjordvärmeområdet.

På vissa områden kan det dock finnas anledning att dessförinnan överväga
vissa åtgärder. I flera remissvar har sålunda framförts önskemål om
införande av bestämmelser om byggnadslovsskyldighet för ytjordvärmeanläggningar.
Med anledning härav vill lagutskottet, i likhet med civilutskottet,
erinra om att arbete f. n. pågår inom bostadsdepartementet med förslag till
ny plan- och byggnadslagstiftning. Lagutskottet utgår från att under detta
arbete även övervägs frågan huruvida en byggnadslovsskyldighet bör införas
när det gäller ytjordvärmesystem och att resultatet av övervägandena
redovisas i den kommande propositionen på området.

När det gäller utläggande av slangsystem i vatten är vidare att observera att

LU 1981/82:7

regeringen nyligen beslutat lagrådsremiss av förslag till ny vattenlag. Som
framgår av redogörelsen härför (se s. 5) föreslås bl. a. en allmän förprövningsskyldighet
vid byggande i vatten, såvida det inte är uppenbart att varken
allmänt eller enskilt intresse skadas.

Utskottet vill avslutningsvis stryka under vikten av att skadestånds- och
försäkringsfrågorna beaktas under det fortsatta utredningsarbetet. Man får
enligt utskottets mening inte bortse från risken att skador kan uppkomma vid
användandet av ytjordvärmesystem t. ex. genom utsläpp av frostskyddsvätska.
Rättsläget i skadestånds- och försäkringshänseende kan f. n. anses vara i
viss mån oklart. Med anledning härav vill utskottet hänvisa till att ett av de av
byggforskningsrådet understödda utredningsprojekten avser just skadestånds-
och försäkringsrättsliga frågor.

Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår finner utskottet
inte att det nu föreligger något behov av särskilt initiativ från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:373.

Stockholm den 12 november 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c)*, Ingemar Konradsson (s), Olle Aulin (m),
Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot
Håkansson (fp), Margareta Gard (m)*, Stina Andersson (c), Ingrid
Segerström (s), Per Stenmarck (m)* och Susann Torgersson (fp).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1981/82:7

Civilutskottets yttrande Bilagal

1981/82:2 y

över motion om lagregleringen av ytjordvärmeanläggningar, m. m.

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett civilutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1980181:373 av Per Olof Håkansson (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om ytjordssystem
och en översyn av gällande författningar, m. m.

Civilutskottet yttrar sig över motionen i de delar som berör dess
beredningsområde.

Enligt vad utskottet inhämtat ingår i arbetet på ett förslag till ny plan- och
byggnadslagstiftning bl. a. överväganden om byggnadslovsplikt för ytjordvärmesystem.
Motionärens syfte kan därvid i väsentliga delar bli tillgodosett.

Mot angiven bakgrund anser civilutskottet att något särskilt initiativ från
riksdagens sida nu inte är påkallat.

Det finns enligt civilutskottets mening t. v. och i avvaktan på den nämnda
beredningen inte tillräcklig anledning att överväga nya riktlinjer i den fysiska
riksplaneringen för detta ämne.

Civilutskottet har inte särskilt övervägt de skadeståndsrättsliga frågorna.

Från de synpunkter civilutskottet har att företräda finns sålunda inte
tillräcklig anledning att tillstyrka motionen.

Stockholm den 15 oktober 1981

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c). Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s),
Kerstin Ekman (fp). Lars Henrikson (s). Knut Billing (m). Sven Eric
Åkerfeldt (c), Maj-Lis Landberg (s). Bertil Danielsson (m). Birgitta Dahl
(s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c). Ingvar Eriksson (m). Per Olof
Håkansson (s), Margareta Palmqvist (s) och Erik Börjesson (fp).

GOTAB 69615 Stockholm 1981