om kurdernas situation (Betänkande 1980/81:UU11 Utrikesutskottet)

UU 1980/81:11

Utrikesutskottets betänkande
1980/81:11

om kurdernas situation
Motionen

I motion 1979/80:1624 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att regeringen i samarbete med andra stater,
t. ex. de neutrala eller de skandinaviska, tar initiativet till att föra fram den
kurdiska frågan till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och
andra internationella organ, som arbetar med politiskt och kulturellt förtryck
och diskriminering av människor utifrån nation eller ras,

2. att riksdagen uttalar sig för att regeringen skall erkänna att det existerar
ett förtryck av den kurdiska befolkningen i ovan nämnda länder och att detta
förtryck och den assimileringspolitik som dessa länder utövar mot kurderna
skall fördömas samt att regeringen också fördömer de avrättningar som sker
av kurder i dessa länder.

Bakgrund

Kurderna är en avgränsad etnisk grupp som räknar sitt ursprung från
antikens meder. De talar ett indoeuropeiskt språk som är nära besläktat med
persiskan. Kurderna bebor ett sammanhängande område som är upp till
500 000 km2. Kärnan av detta område betecknas geografiskt och historiskt
som Kurdistan men det är ett geografiskt begrepp som aldrig utgjort någon
egen nation. Kurdistan sträcker sig in i fem länder: Turkiet, Irak, Iran, Syrien
och Sovjetunionen. En administrativ provins i Iran heter Kordestan.

Det finns uppskattningsvis 10 miljoner kurder - uppgifterna varierar
mellan 6 och 16 miljoner - varav omkring hälften bor i Turkiet, ca 3 miljoner
i Iran, 2 miljoner i Irak, 500 000 i Syrien, kanske 200 000 i Sovjetunionen och
ett mindre antal i Libanon. Huvuddelen är sunni-muslimer.

När det ottomanska imperiet föll samman under första världskriget
väntade sig kurderna liksom andra folk under det turkiska väldet att bli
självständiga. I fördraget i Sévres år 1920, som undertecknades av de
allierade och sultanen, förutsattes att en kurdisk stat skulle upprättas
omfattande huvudsakligen de kurdiska delarna av nuvarande Turkiet. Detta
fördrag ratificerades emellertid aldrig och erkändes inte heller av den nya
turkiska republiken utan ersattes i stället av fördraget i Lausanne år 1923 i
vilket inget nämns om ett självständigt Kurdistan. Kemal Ataturks modernisering
och sekularisering av Turkiet medförde konflikter med kurderna.
Flera väpnade kurdiska självständighetsrörelser slogs under mellankrigstiden
ned av den turkiska regeringen med stor brutalitet. Kurderna i Turkiet

1 Riksdagen 1980181. 9 sami. Nr 11

UU 1980/81:11

har även efter andra världskriget på det hela taget förmenats rättigheten att
uttrycka någon kulturell särart. Tidvis har svåra förföljelser pågått. Turkiska
myndigheter har förnekat existensen av en kurdisk minoritet, vilken i stället
benämns bergsturkar. Det kurdiska språket får enligt en förordning från 1925
ej tryckas eller användas i skolorna.

Inte heller i Irak har kurderna fått gehör för sina krav på autonomi. Det
huvudsakligen av kurder bebodda gränsområdet Mosul införlivades år 1925
av Nationernas förbund i det brittiska mandatet Irak. Som ett villkor härför
föreskrev NF emellertid att särskild hänsyn skulle tas till kurdernas
önskemål. När Irak år 1931 blev medlem av NF preciserades detta förbehåll,
varigenom den kurdiska frågan i Irak blev en internationell angelägenhet och
inte bara en intern irakisk.

Kurderna i Irak ansåg sig emellertid inte ha fått sina rättigheter erkända,
och en upprorsrörelse kom till stånd. Ledare för kurdernas kamp mot
regeringen i Bagdad blev Mustafa Barzani. Sedan en kurdisk revolt
undertryckts 1945 tvingades Barzani tills vidare gå under jorden.

Efter den irakiska monarkins fall 1958 förespeglades kurderna viss
autonomi av den nya regimen. Rättigheterna stannade emellertid huvudsakligen
på papperet, och under hela 1960-talet pågick mer eller mindre intensivt
ett inbördeskrig i Irak mellan kurderna och regeringen i Bagdad.

I mars 1970 slöts ett fredsfördrag mellan baath-regimen och kurderna, i
vilket kurderna erkändes som likaberättigad folkgrupp vid sidan av
araberna. Fyra år senare tillerkändes kurderna i Irak viss autonomi.
Autonomiuppgörelsen accepterades inte av Barzani men godtogs av en
kurdisk majoritet. Avsikten är att kurderna senare innevarande år skall få
välja ett eget lagstiftande råd.

En minoritet av kurderna i Irak fortsätter motståndet mot regeringen men
striderna har betydligt mindre omfattning än tidigare.

De kurdiska självständighetssträvandena i Iran är av senare datum. Efter
den allierade invasionen i Iran upprättades i den sovjetiska zonen ett kurdiskt
område med relativt utvecklat självstyre. Det omvandlades 1945 till den
kurdiska republiken Mahabad. Denna republik existerade emellertid bara i
ett år. När de allierade efter krigsslutet drog tillbaka sina trupper från Iran
tågade iranska styrkor in i kurdrepubliken och krossade den. Schahen
motsatte sig därefter alla kurdiska självständighetssträvanden även om vissa
kulturella yttringar av folkgruppens särart tilläts.

Situationen för kurderna i Iran har inte blivit väsentligt annorlunda efter
revolutionen där. Efter misslyckade försök att slå ner den kurdiska
frihetsrörelsen slöts visserligen en vapenvila, och förhandlingar om kurdernas
ställning inleddes men regimens attityd har därefter åter hårdnat.

Den kurdiska minoriteten i Syrien utgör inte på samma sätt som kurderna i
Turkiet, Irak och Iran en självständig politisk faktor. Autonomisträvanden

UU 1980/81:11

har inte bedrivits med samma intensitet som i de nämnda länderna, och
kurder uppges numera medverka i samhällsarbetet på lika villkor som andra
medborgare.

Mycket litet är känt om levnadsförhållandena för den kurdiska befolkningsminoriteten
i Sovjetunionen. Kurderna där bor inte i omedelbar
anslutning till de kurdiska områdena i Turkiet och Iran och har föga kontakt
med övriga kurder. Den kurdiska kulturen erkänns emellertid som ett inslag i
sovjetsamhället, och kurdiska skolor och radioprogram förekommer.

Även i Libanon tycks kurdernas identitet respekteras, och myndigheterna
lägger inga hinder i vägen för politisk verksamhet.

Utskottet

Kurdernas traditionella hemland är fördelat mellan fem nationer. Det har
aldrig funnits någon kurdisk stat omfattande hela eller ens större delen av
detta område men under 1900-talet har det kurdiska folket på olika sätt
strävat efter nationell självständighet. Självständighetsrörelsen har emellertid
knappast vid något tillfälle på en gång samlat hela det kurdiska folket. Det
har i stället rört sig om frihetsrörelser i enskilda länder där kurder utgjort en
minoritet. Kurdernas kamp har riktats mot regimer som själva oftast varit
utpräglat nationalistiska och som inte tvekat att med hårda metoder tvinga
kurderna till underkastelse. Endast i Irak har kurdernas strävanden lett till en
grad av självstyre.

I motionens första yrkande hemställs att regeringen i samarbete med andra
stater tar initiativet till att föra fram den kurdiska frågan till FN:s kommission
förde mänskliga rättigheterna och andra internationella organ, som arbetar
med politiskt och kulturellt förtryck och diskriminering utifrån nation eller
ras.

Sveriges inställning när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter är
emellertid alldeles klar. Vi fördömer varje form av förföljelse av människor
på grund av deras politiska eller religiösa övertygelse, deras ras eller etniska
tillhörighet, varhelst sådan förföljelse förekommer. Även det drabbade
kurdiska folket omfattas självfallet av denna ofta deklarerade inställning.

En interpellation av samma innebörd som motionens första yrkande
besvarades den 18 januari 1980 i riksdagen av utrikesminister Ola Ullsten.
Utrikesministern framhöll då att det varit svårt att väcka en bredare
internationell opinion till stöd för kurdfrågan och att det politiska läget i
regionen inte heller gjorde det sannolikt att den kurdiska frågan skulle
komma att behandlas i FN-sammanhang.

Enligt utskottets mening är utsikterna f. n. små att ta upp kurdernas
situation i FN eller dess kommission för de mänskliga rättigheterna.

Möjligheterna att behandla frågan inom ramen för FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter begränsas av att Turkiet över huvud

UU 1980/81:11

taget inte anslutit sig till konventionen och av att övriga berörda länder
visserligen anslutit sig till konventionens allmänna del men inte till den
särskilda artikel eller det fakultativa tilläggsprotokoll som ger möjlighet att
påtala konkreta fall av brott mot konventionen.

Utskottet avstyrker därför yrkande 1 i motion 1624.

I det andra yrkandet i motionen hemställs att regeringen skall erkänna att
det existerar ett förtryck av den kurdiska befolkningen i ovan nämnda länder,
att detta förtryck skall fördömas och att regeringen fördömer de avrättningar
som sker av kurder i dessa länder. Också ett sådant förslag behandlades i den
ovannämnda interpellationen.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen har den kurdiska befolkningen
ofta varit utsatt för förtryck och förföljelser i flera av de länder där den är
bosatt. Det saknas inte heller nutida exempel på övervåld och diskriminerande
behandling av kurder. Enligt utskottets mening finns anledning att slå
fast detta. Utskottet anser det emellertid inte möjligt att ge en allmängiltig
bild av kurdernas situation. Den kurdiska rörelsen är inte enhetlig, den har
olika ambitioner i olika länder och den har av de berörda regeringarna
behandlats på skilda sätt.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:1624.

Stockholm den 18 november 1980

På utrikesutskottets vägnar
GERTRUD SIGURDSEN

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Gertrud Sigurdsen (s), Torsten
Bengtson (c), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Olle Göransson (s), Ingrid
Sundberg (m), Mats Hellström (s), Gunnel Jonäng (c), Per-Olof Strindberg
(m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Carl Lidbom (s). Björn Molin (fp),
Maj-Lis Lööw (s) och Sten Sture Paterson (m).

GOTAB 65942 Stockholm 1980