om krigsmaterielexport (prop. 1981/82:196) (Betänkande 1981/82:UU26 Utrikesutskottet)

UU 1981/82:26

Utrikesutskottets betänkande
1981/82:26

om krigsmaterielexport (prop. 1981/82:196)

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1981/82:196 med förslag
till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Propositionen

Gällande riktlinjer

Gällande riktlinjer för prövning av tillstånd till export av krigsmateriel
beslutades av riksdagen i december 1971 (prop. 1971:146, UU 1971:21, rskr
343). I föreliggande proposition beskrivs dessa riktlinjer sammanfattningsvis
på följande sätt:

Huvudregeln är generellt förbud mot att exportera krigsmateriel utan
tillstånd.

I vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport. Detta
kan vara fallet på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd
eller folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. I dessa fall
skall självfallet exporttillstånd vägras.

Utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknar betydelse i fråga om
krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till de neutrala staterna i
Europa. Därför bör i fredstid tillstånd beviljas för export till dessa stater. I
fråga om andra stater måste från fall till fall bedömas om de utrikes- och
neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att export bör tillåtas. De
principiella överväganden som här har redovisats leder till att tillstånd inte
bör beviljas för export till

stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om
krigsförklaring har avgetts eller ej,

stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt, eller

stat som har inre väpnade oroligheter.

Vid tillämpningen av dessa regler bör man dock skilja mellan materiel av
utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. De allmänna
utrikespolitika skälen mot krigsmaterielexport har inte samma tyngd i fråga
om defensiva vapen. Visserligen bör inte ens defensiv materiel kunna
exporteras till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. Men i
de övriga fall som här avses bör export av sådan materiel, som inte kan
utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen, kunna tillåtas.

Starka utrikespolitiska skäl talar vidare mot att Sverige exporterar
krigsmateriel, som kan bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter.
Regeln bör uttryckas så, att tillstånd inte skall ges för export av
krigsmateriel till stat, som på grund av deklarerade avsikter eller rådande
politiska förhållanden kan antas använda materielen för att undertrycka
mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan.

1 Riksdagen 1981/82. 9 sami. Nr 26

UU 1981/82:26

Endast statlig myndighet eller av staten auktoriserad vapenimportör bör
godtas som köpare. Detta medför att risken för att krigsmateriel hamnar hos
icke avsedd stat är kraftigt reducerad. För att ytterligare minska denna risk
bör utländska köpare av svensk krigsmateriel, om det inte av särskilda skäl
kan underlåtas, skriftligen förklara att materielen under de närmaste fem
åren från köptillfället är avsedd för köparens eget behov.

I fråga om export av krigsmateriel till befrielserörelser gäller den
grundläggande principen, vilken bl.a. fastslagits i ett av riksdagen godkänt
utlåtande från statsutskottet (SU 1969:82), att ingen stat har rätt att ingripa i
en annan stats inre angelägenheter. Principen att endast etablerade stater
och av vårt land erkända regeringar eller deras ombud skall kunna uppträda
som köpare bör alltså gälla generellt.

Propositionens förslag

På uppmaning av riksdagen (UU 1978/79:25, rskr 226) tillsatte regeringen i
juli 1979 en kommitté (Krigsmaterielexportkommittén) med uppgift att se
över reglerna för svensk export av krigsmateriel. Kommittén avlämnade sitt
betänkande i juni 1981 (SOU 1981:39).

Krigsmaterielexportkommittén fann inte anledning ifrågasätta de grundläggande
motiven för krigsmaterielexporten och ansluter sig till utrikesutskottets
bedömning från år 1979 att riktlinjerna på det hela taget fyllt sin
funktion väl. Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till denna
uppfattning.

Regeringen finner kommitténs bedömning väl motiverad och anser att
gällande riktlinjer bör ligga till grund för tillståndsprövningen även i
fortsättningen.

Vid sin genomgång fann kommittén att det under senare år ägt rum en inte
obetydlig ökning av exporten av krigsmateriel men att denna inte skett
genom att tillstånd lämnats i strid mot 1971 års riktlinjer eller genom en
extensiv tolkning av dessa. Ökningen berodde enligt kommitténs uppfattning
huvudsakligen på större och dyrare försäljningar till traditionella köparländer.
Regeringen bekräftar detta förhållande. Samtidigt vill regeringen
framhålla att exporten för enstaka år inte bör tillmätas särskild betydelse.
Exportsiffrorna visar starka variationer år från år och bör därför studeras för
längre tidsavsnitt.

Frågan om till vilka länder krigsmaterielexport kan tillåtas enligt
riktlinjernas anvisningar har varit föremål för diskussion vid flera tillfällen
under den gångna tioårsperioden. Inte minst på grund av denna diskussion
har tanken på en parlamentarisk nämnd som rådgivande organ till regeringen
i krigsmaterielfrågor funnit uttryck i riksdagen och annorstädes. Den väcktes
redan av 1969 års krigsmaterielexportutredning men avvisades i 1971 års
proposition och följande riksdagsbeslut. Riksdagen fastslog år 1979 - liksom
år 1971 - att utrikesnämnden bör kunna fylla funktionen av samrådsorgan i
krigsmaterielexportfrågor av mera betydande utrikespolitisk räckvidd.

Kommittén föreslog att regeringen fortlöpande inhämtar utrikesnämn -

UU 1981/82:26

dens råd i fråga om länderval och större ärenden av principiell innebörd.

Regeringen anser inte att en särskild parlamentarisk nämnd skulle ha
bättre förutsättningar att följa tillämpningen av riktlinjerna än utrikesnämnden
och finner i likhet med kommittén, att utrikesnämnden bör fylla
funktionen som samrådsorgan. Regeringen är också ense med kommittén
om att regeringen fortlöpande bör inhämta nämndens råd i frågor om
länderval, samarbetsavtal avseende gemensam utveckling och produktion av
krigsmateriel samt även i övrigt i ärenden av principiell innebörd, dit också
skall räknas frågor som rör export i större omfattning.

Kommittén påpekade att endast statlig myndighet eller av staten
auktoriserad vapenimportör godtas som köpare av svensk krigsmateriel och
att denna regel avser att minska risken för att materielen hamnar hos icke
avsedd stat. För att ytterligare minska denna risk kan i samband med
tillståndsgivningen också krävas intyg om att materielen skall användas av
den köpande statens egna försvarsstyrkor. Kommittén ansåg att detta
förfarande om inte särskilda skäl föranleder annat, bör tillämpas regelmässigt.
I riktlinjerna anges att intygets giltighetstid bör vara fem år. Eftersom
den effektiva användningstiden för ett stort antal vapen och vapensystem är
betydligt längre och då de flesta intygen som utfärdats inte haft någon
tidsbegränsning finns det enligt kommitténs mening inte någon anledning att
behålla femårsbegränsningen.

Regeringen instämmer i kommitténs rekommendationer i detta avseende.
Ett effektivare system med slutförbrukningsintyg är redan under utarbetande
inom handelsdepartementet.

Beträffande krigsmaterielbegreppet och gränsdragningen mellan civil och
militär materiel pekade såväl kommittén som flera av remissinstanserna på
svårigheterna att ge exakta definitioner. Den snabba tekniska utvecklingen
inte minst på elektronikområdet vållar allt oftare problem i fråga om
gränsdragningen.

Det nuvarande systemet med mera allmänt hållna definitioner av
krigsmateriel i den förteckning som är bilagd utförselkungörelsen bedömdes
redan av 1969 års krigsmaterielexportutredning som lämpligt. Den senaste
utredningen framhåller att förteckningen ger relativt klara definitioner av de
varor eller varuslag som principiellt hänför sig till begreppet krigsmateriel.

Regeringen anser att denna ordning så långt det är möjligt bör bibehållas.
Den har redan under lång tid gett stadga åt krigsmaterielbegreppet och
underlättat ställningstaganden och besked i klassificeringsfrågor.

Mot bakgrund av svårigheter som kan uppkomma rörande gränsdragningen
mellan civil och militär materiel finner regeringen kommitténs tanke på att
utse ett antal fristående sakkunniga experter för att avge råd vid bedömningen
av sådana ärenden, väl motiverad. Den har också fått ett övervägande
positivt mottagande av remissinstanserna. En rådgivande instans med
företrädare för flera olika institutioner som äger kunskap om teknologins

1* Riksdagen 1981/82. 9 sami. Nr 26

UU 1981/82:26

tillämpning på civila resp. militära områden bör tillförsäkra bedömningen
opartiskhet och allsidighet. Regeringen anser i likhet med kommittén att en
sådan instans skulle kunna underlätta krigsmaterielinspektörens utredande
verksamhet och kommer därför att utse sådana rådgivare.

Gällande riktlinjer för export av krigsmateriel skiljer mellan materiel av
utpräglad defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska
skälen mot krigsmaterielexport har inte samma tyngd i fråga om
defensiva vapen, t.ex. kustartilleri- och luftvämsmateriel. Visserligen bör
inte ens defensiv materiel kunna exporteras till stat som befinner sig i väpnad
konflikt med annan stat. Men i de övriga fall som här avses bör export av
sådan materiel som inte kan utnyttjas för att påverka den föreliggande
krissituationen kunna tillåtas, heter det i propositionen.

Regeringen anser att nuvarande riktlinjer också på denna punkt kan ligga
till grund för tillståndsprövningen även i fortsättningen.

Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt (licens) kan betraktas som en
form av export och som ett alternativ till etablering av tillverkningsföretag.
Eftersom licensförsäljning i regel innebär att tillverkning skall ske lokalt,
skapas genom en sådan försäljning möjlighet att med en begränsad
resursinsats kringgå eller undvika handelshinder som försvårar eller omöjliggör
direktexport.

Kommittén fann emellertid inte stöd för bl.a. i den allmänna debatten
framförda påståenden att exportföretag utnyttjat försäljning av tillverkningsrättigheter
till att kringgå eller undvika gällande bestämmelser för krigsmaterielexport.
Tvärtom har kommittén fått bekräftat att de olika företagen i
regel haft samråd med krigsmaterielinspektionen - såvitt avser frågan om
köpande land - och att företagen följt de råd inspektionen lämnat. Det finns
således alltjämt fog för påståendet att den nuvarande ordningen fungerar
tillfredsställande från kontrollsynpunkt såvitt avser ländervalet. Emellertid
omfattar inte detta förfarande alltid uppgifter om vilken rätt till vidareexport
som det köpande landet får genom licensavtalet. Detta var enligt kommitténs
mening en uppenbar brist i den nuvarande ordningen.

Av uppgifter företagen lämnat fann kommittén att det i något fall
förekommit avtalsbestämmelser vilka knappast skulle ha godkänts om de
hade varit underkastade myndighetsprövning. Kommittén ansåg med hänsyn
härtill och med beaktande av den brist i nuvarande ordning som kommittén
påtalar att det föreligger tillräckliga skäl för en obligatorisk prövning även av
försäljning av tillverkningsrättigheter avseende krigsmateriel.

Tillståndsprövningen bör enligt kommitténs mening omfatta sådana
omständigheter som köparland, möjlighet till vidareexport och giltighetstid.
Kommittén utgick ifrån att handlägningen i dessa frågor också skall kunna
ske utan tidsutdräkt och på ett likartat sätt som det som gäller utförseltillstånd.

Mot bakgrund av den allmänna restriktivitet som kommittén förordade
beträffande exporten av krigsmateriel finner regeringen förslaget väl ansluta

UU 1981/82:26

sig till kommitténs övriga slutsatser och rekommendationer.

Förslaget innebär enligt regeringens bedömning framför allt ett viktigt
kompletterande bidrag till ansträngningarna att förhindra att krigsmateriel -tillverkad eller framtagen i Sverige - vidareförs till länder till vilka vi inte
skulle tillåta direktexport.

Kommitténs förslag till reglering omfattar sådan upplåtelse eller överlåtelse
som sker från den som här i riket tillverkar krigsmateriel. Några
remissinstanser, bland dem patent- och registreringsverket, menar att en
sådan begränsning av tillståndsprövningen knappast förefaller motiverad.
Härigenom skulle den som utan att själv tillverka materiel, men likväl
innehar en tillverkningsrätt, inte komma att omfattas av regleringen. Samma
förhållande skulle bli fallet i fråga om den rättsinnehavare som visserligen
tillverkar materiel men har denna tillverkning förlagd till utlandet.

Regeringen har förståelse för dessa synpunkter men anser inte att det finns
något behov av att knyta den obligatoriska tillståndsprövningen till andra
företag än de som har rätt att tillverka krigsmateriel.

Kommittén prövade också frågan om militärt inriktad utbildning i Sverige
av utländska medborgare.

I sina överväganden framhöll kommittén att i de fall export av krigsmateriel
medges säljs i många fall inte endast viss materiel utan ett helt paket i
vilket bl.a. utbildning i handhavandet av denna materiel ingår. Denna
utbildning eller instruktion är, beroende av hur tekniskt invecklad materielen
är, av mer eller mindre kvalificerad art. Utbildningen är i de flesta fall helt
nödvändig för att köparen skall kunna använda materielen med förväntat
resultat. I detta sammanhang bör erinras om att en noggrann prövning
föregår ett tillstånd till försäljning av krigsmateriel. Det kunde därför enligt
kommitténs uppfattning inte anses stötande eller olämpligt att en köpare av
krigsmateriel erhåller den utbildning som erfordras för materielens användning.
Ej heller bör hinder föreligga för sådan utbildning av en presumtiv
köpare som behövs för bedömning av materielen.

I andra fall, när det är fråga om utbildning med militär inriktning här i riket
utan samband med försäljning av krigsmateriel, är det inte lika säkert att
sådan utbildning bör tillåtas. Kommittén ansåg därför - inte minst med
hänsyn till den restriktiva hållning som förekommer vid bedömningen av
export av krigsmateriel - att utbildning med militär inriktning av utländska
medborgare bör regleras.

Med hänsyn till de svårigheter, som kan föreligga att bedöma om en viss
utbildning faller in under regleringen eller ej, bör undantas vissa verksamhetsområden,
där antingen tillräckliga möjligheter redan finns för statsmakterna
att förhindra icke önskvärd utbildning eller där fullt legitima skäl för
utbildning föreligger.

Regeringen biträder kommitténs förslag i detta hänseende.

Enligt gällande kungörelse fattas beslut i ärenden rörande dispens från
utförselförbudet av regeringen om ärendet avser utförsel i större omfattning

UU 1981/82:26

eller eljest är av större vikt. Chefen för handelsdepartementet får meddela
exporttillstånd i ärenden av mer rutinmässig karaktär.

Regeringen biträder kommitténs förslag att denna beslutsfördelning bör
bibehållas.

Beslut i fråga om tillstånd till bedrivande av militärt inriktad utbildning och
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt bör uteslutande fattas av
regeringen.

Statistiska uppgifter om den svenska exporten av krigsmateriel publiceras
av statistiska centralbyrån enligt principer som byrån redogör för i sitt
remissvar. Statistik förs också av krigsmaterielinspektionen. Den baseras på
uppgifter från de exporterande företagen. I kommitténs betänkande
redovisas den totala svenska krigsmaterielexporten och dess fördelning på
varuslag under 1970-talet enligt krigsmaterielinspektörens statistik.

Enligt gällande föreskrifter om deklaration av tillverkad och försåld
krigsmateriel kan någon fullständig redovisning inte lämnas annat än årsvis
av krigsmaterielinspektionen. Sammanställningen av inkomna exportuppgifter
föreligger klar tre till fyra månader efter årsskiftet. En preliminär
redovisning över exportutvecklingen indikeras dock av de utförseltillstånd
som meddelats under året. Det sammantagna värdet av dessa tillstånd
redovisas i budgetpropositionen. Det är självfallet önskvärt att informationen
om krigsmaterielexportens omfattning och fördelning ges offentlighet
så långt det är möjligt med hänsyn till utrikespolitiska och kommersiella
sekretesskäl.

Lagrådet har granskat lagförslaget och lämnat det utan erinran. Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Motioner

I motion 1981/82:1585 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att ökningen av den svenska vapenexporten snarast
måste hejdas,

2. att riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att inrätta en
parlamentariskt sammansatt nämnd med representanter från samtliga
riksdagspartier med uppgift att följa och kontrollera den svenska exporten av
vapen- och krigsmateriel.

I motion 1981/82:1716 av Pär Granstedt m. fl. (c) hemställs

att riksdagen uttalar att krigsmaterielexporten till Indonesien inte bör
tillåtas under nuvarande omständigheter.

I motion 1981/82:2445 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen uttalar att en första förutsättning för en minskad svensk
vapenexport är en förändring av det svenska, militära försvarets organisation
och utrustning,

2. att riksdagen uttalar att den sista punkten i de nu föreslagna riktlinjerna,
den om staters politiska förhållanden och respekterande av mänskliga

UU 1981/82:26

rättigheter, i första hand skall vara avgörande för om staten ifråga skall få
köpa svenska vapen eller inte,

3. att riksdagen med ändring av proposition 1981/82:196 beslutar att
riktlinjerna kompletteras på det sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen beslutar att uppdelningen i defensiva vapen och
krigsmateriel i övrigt tas bort ur riktlinjerna,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att kravet på slutförbrukningsintyg
också skall gälla vid licenstillverkning,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förändring av
redovisningen av vapenexporten enligt SCB:s förslag.

I motion 1981/82:2490 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
lagstiftningen om vapenexport samt tillämpningen härav,

2. begär hos regeringen en förnyad utredning om handläggningen av
ärenden om krigsmaterielexportärenden m. m. i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
information om den svenska krigsmaterielexporten.

Vad beträffar yrkande 1 i (s)-motion 2490 framgår av motionstexten
följande:

Krigsmaterielexportkommittén uttalar i sitt betänkande att det förhållandet
att ett vapen bedöms som defensivt inte innebär någon garanti för att
exporttillstånd beviljas. Propositionen har enligt motionärerna inte uttryckligen
anslutit sig till denna ståndpunkt, vilket de föreslår att riksdagen i
gengäld gör. Därmed skulle enligt motionärerna den grundläggande
principen markeras att vapnen skall användas till försvar för det egna
landet.

Vidare konstaterar motionärerna att regleringen av överlåtelse av
tillverkningsrätt enligt propositionens förslag endast avser den som själv har
tillverkning i riket. Därmed avstår regeringen från att reglera det fall då en
rättighetsinnehavare, som inte själv har tillverkning, skulle vilja överlåta sin
rättighet till utländsk tillverkare. Motionärerna föreslår inte nu någon
ändring härvidlag men utgår från att regeringen är villig att ta initiativ till
kompletterande lagstiftning om utvecklingen visar att behov härav uppkommer.

I yrkande 2 begärs en förnyad utredning om handläggningen av
utförselärenden. Motionärerna delar uppfattningen att beslutanderätten bör
tillkomma regeringen. De ifrågasätter förslaget att utrikesnämnden med sin
speciella ställning skall åläggas sådana samrådsuppgifter som förordas i
propositionen. I stället borde, enligt motionärernas uppfattning, en lekmannanämnd
under regeringen anförtros de uppgifter som enligt regeringens
förslag skall ombesörjas av utrikesnämnden. Detta lekmannaorgan, som bör
innefatta företrädare för politiska partier, bör kunna biträdas av den expertis
som föreslagits stå till regeringens förfogande.

UU 1981/82:26

Motionärerna känner också tveksamhet till omfattningen av delegationen
till handelsministern. Ett förnyat utredningsarbete för att belysa dessa båda
frågor förordas.

I yrkande 3 i samma motion föreslås beträffande information om
utförselfrågor att regeringen tar fasta på förslagen i SCB:s remissvar om
förbättringar av den statistiska redovisningen av krigsmaterielexporten,
licensgivningen och annan tjänsteexport. Vidare bör regeringen årligen
upprätta en förteckning över länder som inköpt krigsmateriel från Sverige
och över de exporterande företagen.

Den av motionärerna förordade utredningen skulle också kunna pröva
möjligheten av att låta utrikesutskottet granska de beslut som fattas av
regeringen om vapenexport, i syfte att ytterligare öka insynen i vapenexporten.

Utskottet

Allmänna principer för krigsmaterielexporten

Krigsmaterielexportkommittén konstaterade i sitt enhälliga betänkande
att Sveriges säkerhetspolitik i väsentliga avseenden grundas på tilliten till den
svenska industrins förmåga att utveckla och tillverka materiel som är av vikt
för försvarskraften. Regeringen instämmer i denna bedömning. Det är av
stort värde att vi inte kommer i beroendeställning till utländska leverantörer,
heter det i propositionen.

Kostnaderna för att upprätthålla den nödvändiga kapaciteten är emellertid
mycket höga. En viss export kan ge ett värdefullt bidrag till kostnadstäckningen.
Exporten av krigsmateriel ger dessutom möjlighet att av beredskapsskäl
hålla en viss överkapacitet i krigsmaterielindustrin.

Samtidigt betonas det i propositionen att försvarsindustrin och dess
kapacitet i huvudsak bör vara anpassad till den svenska försvarsmaktens
behov. En tillverkning av krigsmateriel i Sverige enbart för den utländska
marknaden skulle inte vara förenlig med vare sig vår utrikes- och neutralitetspolitik
eller vår försvarspolitik.

Regerigen finner i likhet med kommittén att gällande riktlinjer för
tillståndsgivningen, såsom de utvecklades i 1971 års proposition, alltjämt bör
ligga till grund för krigsmaterielexporten. De bör liksom hittills tillämpas på
ett restriktivt sätt, heter det i propositionen.

Utskottet delar regeringens bedömning härvidlag.

I propositionen framläggs vissa nya förslag och preciseringar, som
sammantaget kan sägas innebära en skärpning av gällande praxis. Nytt är att
militärt inriktad utbildning och försäljning av tillverkningsrättigheter underkastas
regeringens tillståndsprövning. Vidare ersätts gällande kungörelse av
en lag. Utskottet återkommer till dessa frågor i det följande.

I motion 1585 anförs i yrkande 1 att ökningen av den svenska

UU 1981/82:26

vapenexporten snarast måste hejdas. I motion 2445, yrkande 1, heter det att
en första förutsättning för en minskad svensk vapenexport är en förändring
av det svenska militära försvarets organisation och utrustning.

Motionärerna anser att den svenska krigsmaterielindustrin efter hand
knutits allt fastare till motsvarande produktion i Västeuropa och USA.
Denna samordning bidrar till ökande export. En frigörelse från detta
NATO-beroende medför möjligheter till en omläggning och minskning av
vapenproduktionen i Sverige, heter det i motionen.

Som framgår av propositionen har krigsmaterielexporten under senare år
ökat. Denna ökning har emellertid enligt kommitténs uppfattning inte skett i
strid med riktlinjerna och beror huvudsakligen på större och dyrare
försäljningar till traditionella köparländer. Det är också nödvändigt att
betrakta exportsiffrorna under en längre följd av år för att få en rättvisande
bild av utvecklingen. Mellan år 1980 och år 1981 minskade sålunda
krigsmaterielexporten från 775 milj. kr. till 625 milj. kr. (i fast penningvärde),
varigenom dess andel av totalexporten åter kommer att ligga kring 1
procent av totalexporten, vilket varit regel under 1970-talet.

Utskottet avvisar bestämt motionärernas uppfattning att ökningen av
krigsmaterielexporten under senare år skulle bero på någon samordning av
den svenska krigsmaterielindustrin med NATO-ländernas. Det kan nämnas
att NATO-ländernas andel av vår krigsmaterielexport successivt sjunkit
sedan 1977.

Förekommande samarbete behöver inte nödvändigtvis medföra en ökning
av Sveriges krigsmaterielexport. Alternativet till samarbete med andra
länder skulle ofta vara att vi istället tvingas hålla egen kapacitet på
ifrågavarande tillverkningsområde, i en omfattning som inte vore ekonomiskt
försvarbar.

Det är självfallet önskvärt med en hög självförsörjningsgrad och lågt
utlandsberoende på det försvarsindustriella området. Detta önskemål måste
emellertid vägas mot andra krav. En alltför kostnadskrävande egenproduktion
skulle äventyra andra delar av vårt totalförsvar, till men för vår förmåga
att vidmakthålla vårt oberoende.

Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet yrkande 1 i
motion 1585 och yrkande 1 i motion 2445.

Tillståndsprövningen

Som nämnts ovan föreslås inga väsentliga förändringar av gällande
riktlinjer för krigsmaterielexporten. Det innebär att utförseltillstånd liksom
hittills inte bör beviljas till

- stat som befinner sig i väpnad konflikt

- stat som är invecklad i internationell konflikt som kan leda till väpnad
konflikt

- stat som har inre väpnade oroligheter

UU 1981/82:26

- stat som kan antas använda materielen för att undertrycka mänskliga
rättigheter.

Därutöver finns s. k. ovillkorliga hinder mot krigsmaterielexport, såsom
beslut av FN:s säkerhetsråd.

De nämnda fyra kriterierna är likvärdiga. Det finns enligt utskottets
mening inte heller anledning att ge något av dem överordnad ställning.
Utskottet avstyrker av det skälet yrkandena 2 och 3 i motion 2445, i vilka
bl. a. föreslås att respekten för mänskliga rättigheter i första hand skall vara
avgörande i bedömningen av ett utförselärende och att riktlinjerna
kompletteras på det sätt som anges i motionen.

I propositionen förs ett resonemang om krigsmaterielbegreppet. Det
konstateras i det sammanhanget att det inte är möjligt att dra någon strikt
skiljelinje mellan materiel av defensiv karaktär och övrig krigsmateriel men
att de båda begreppen likväl inte kan anses vara oegentliga. De allmänna
utrikespolitiska skälen mot krigsmaterielexport har inte samma tyngd ifråga
om defensiva vapen, heter det i propositionen.

I motion 2490 fästs uppmärksamhet på att regeringen i propositionen inte
uttryckligen ansluter sig till kommitténs bedömning, nämligen att det
förhållandet att ett vapen anses vara defensivt inte innebär någon garanti för
exporttillstånd.

Enligt utskottets uppfattning föreligger det på denna punkt inte någon
skillnad mellan regeringens och kommitténs syn. Även vid prövning av
utförseltillstånd för defensiv materiel bör en totalbedömning göras i den
restriktiva anda som gäller i övrigt. I varje exportärende måste köparlandets
inrikespolitiska förhållanden och utrikespolitiska situation, materielens
beskaffenhet och det sätt på vilket materielen kan förväntas bli använd
prövas. Med vad utskottet här uttalat får motionens yrkande 1 i denna del
anses besvarat.

Utskottet kan emellertid inte ansluta sig till kravet på att uppdelningen i
defensiva vapen och krigsmateriel i övrigt helt skall tas bort ur riktlinjerna
och avstyrker därför yrkandet 4 i motion 2445.

Under avsnittet om krigsmaterielbegreppet tillkännager regeringen vidare
sin avsikt att i enlighet med kommitténs förslag utse ett antal sakkunniga
experter som skall kunna ge råd i den ofta besvärliga frågan om
gränsdragning mellan civil och militär materiel. Utskottet finner detta
välbetänkt.

Beslut om utförseltillstånd skall såväl enligt gällande kungörelse som enligt
den i propositionen föreslagna lagen, fattas av regeringen. I ärende av
mindre vikt får chefen för handelsdepartementet meddela exporttillstånd. Till
sådana ärenden räknas bl. a. utförsel av vapen för privata ändamål. I
propositionen föreslås ingen ändring av denna delegation till handelsministern.
Beslut ifråga om licenser eller militär utbildning skall dock alltid fattas
av regeringen.

I motion 2490 berörs departementschefens beslutanderätt och erinras om

UU 1981/82:26

de synpunkter justitiekanslern framfört i sitt remissyttrande.

Regeringen kan inte se några konstitutionella skäl mot att behålla
departementschefens beslutanderätt vad gäller mindre ärenden av angivet
slag. Utskottet delar regeringens synpunkter härvidlag och noterar att
departementschefens beslutanderätt i det föreliggande förslaget inte avser
den s. k. normgivningsrätten utan endast ärenden av rutinkaraktär. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att konstitutionsutskottet i sitt betänkande
(KU 1976/77:44) kartlade enskilda statsråds beslutanderätt - däribland
handelsministerns i krigsmaterielärenden - och därvid inte fann anledning till
erinran mot den tillämpade ordningen. Konstitutionsutskottet ansåg emellertid
samtidigt att principen om regeringens kollektiva beslutsfattande inte
borde urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt
statsråd.

Frågan om vidareförsäljning av krigsmateriel till tredje part har ofta varit
föremål för kritisk diskussion. För att minska risken för vidareförsäljning
gäller redan nu att endast en stat kan godtas som importör av svenska vapen.
Därtill krävs ofta ett intyg om att materielen skall användas av den
mottagande statens egna styrkor.

I propositionen föreslås nu att detta s. k. slutförbrukningsintyg regelmässigt
skall avkrävas alla köpare och att intygets giltighetstid inte skall vara
begränsad.

Till frågan om tillståndsprövningen hör även det vid flera tillfällen
övervägda förslaget om att inrätta någon form av parlamentarisk nämnd som
rådgivande organ till regeringen.

Redan 1969 års krigsmaterielexportutredning föreslog att en parlamentarisk
nämnd av rådgivande karaktär borde inrättas för krigsmaterielexportärenden
(SOU 1970:63). Regeringen ansåg emellertid:

Konstitutionella skäl talar emot inrättande av en nämnd av detta slag. Om
en parlamentarisk nämnd kopplas in vid Kungl. Maj:ts avgörande av
enskilda ärenden, skulle detta innebära en principiell nyhet som är
främmande för vår författning. Enligt denna har riksdagen inte att befatta sig
med Kungl. Maj:ts beslut i enskilda ärenden på annat sätt än genom den i
grundlagen föreskrivna granskningen. Inte heller finns behov av en sådan
nämnd för att Kungl. Maj:t i viktiga principfrågor skall kunna samråda med
företrädare för riksdagen. Rätt forum för sådant samråd är enligt min mening
utrikesnämnden.

Regeringen anförde också att handläggningen av ärendena skulle riskera
att fördröjas genom behandlingen i en parlamentarisk nämnd (prop.
1971:146).

När utskottet i betänkande UU 1978/79:25 förordade en översyn av
riktlinjerna för krigsmaterielexporten förutsatte utskottet att utrikesnämnden
kunde fylla denna samrådsfunktion och att frågan om parlamentarisk
förhandsinsyn i tillståndsgivningen inte behövde omfattas av utredningsuppdraget.

UU 1981/82:26

Regeringen ansluter sig i propositionen till åsikten att utrikesnämnden kan
tjäna som samrådsorgan. Samråd kommer därför enligt propositionen
fortlöpande att äga rum i frågor om länderval, samarbetsavtal och andra
ärenden av principiell innebörd eller större omfattning.

I motion 2490 framförs tveksamhet till utrikesnämndens lämplighet som
samrådsorgan i dessa frågor, bl. a. på grund av dess sammansättning.
Motionärerna föreslår istället att en lekmannanämnd inrättas för uppgiften.
En utredning bör tillsättas med uppgift att belysa frågan om en lekmannanämnd.
Utredningen bör även behandla handelsministerns beslutanderätt
och möjligheten att ge utrikesutskottet i uppdrag att granska regeringens
beslut i vapenexportärenden, heter det i motionen.

Det är enligt utskottets mening angeläget att regeringen i den ofta ömtåliga
prövningen av krigsmaterielexport till enskilda länder har tillgång till ett
samrådsforum med bred politisk förankring. Utrikesnämnden har självfallet
i första hand andra och från krigsmaterielexporten artskilda uppgifter.
Eftersom emellertid nämnden redan vid olika tillfällen utnyttjats för det
angivna syftet och en nyligen avslutad utredning inte ansett sig vilja föreslå
någon annan lösning, finner utskottet det rimligt att regeringen ges möjlighet
att på ett mer regelbundet sätt än hittills inhämta nämndens mening i
krigsmaterielexportärenden av större vikt. När detta förfarande prövats en
tid bör en utvärdering av erfarenheterna kunna ske. Med hänvisning härtill
avslås yrkande 2 i motion 2490 och yrkande 2 i motion 1585.

Vad gäller samma motions förslag om att även utreda frågan om
utrikesutskottets insyn i tillståndsgivningen, vill utskottet konstatera att det i
första hand är konstitutionsutskottets uppgift att granska regeringens
handläggning även av krigsmaterielexporten. Detta utesluter givetvis inte att
även utrikesutskottet - på eget initiativ eller i anslutning till sedvanlig
ärendebehandling - har rätt och möjlighet till insyn i krigsmaterielexporten.
Utskottet ser emellertid inte skäl att nu föreslå någon vidgning av
utrikesutskottets arbetsuppgifter av angivet slag.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion 1716 i vilken yrkas
att krigsmaterielexport under nuvarande omständigheter inte skall ske till
Indonesien.

Prövning av tillstånd för krigsmaterielexport till Indonesien görs på
sedvanligt sätt av regeringen, i enlighet med gällande restriktiva riktlinjer
och under hänsynstagande till alla de omständigheter som gäller i detta
enskilda fall. Utskottet anser det inte erforderligt att riksdagen för sin del gör
något förhandsuttalande av begärt slag.

Motion 1716 föranleder därför ingen utskottets särskilda åtgärd, varför
den avstyrks.

UU 1981/82:26

Licenstillverkning och utbildningstjänster

Gällande regler förhindrar eller begränsar inte möjligheten att till utlandet
överlåta tillverkningslicenser för krigsmateriel. Tidigare utredningar har
övervägt frågan men inte funnit behov av reglering föreligga. Det konstateras
i propositionen att företagen i praktiken följt de råd krigsmaterielinspektören
kunnat lämna om lämpligheten av försäljning av tillverkningsrättigheter.

Krigsmaterielexportkommittén har inte funnit fog för påståendet att
företag utnyttjat licensmöjligheten för att kringgå gällande bestämmelser för
vapenexport men har ändå - bl. a. på grund av brister i möjligheten att
kontrollera ev. vidareexport till tredje land - velat föreslå en reglering av
rätten att överlåta tillverkningsrättigheter.

Regeringen ansluter sig till kommitténs synpunkter och föreslår att
överlåtelse av tillverkningsrätt på samma sätt som vapenexport görs
beroende av regeringens tillstånd.

I motion 2490, yrkande 1, noteras att prövningen av rätten till överlåtelse
av licens endast gäller det företag som självt har tillverkning i landet och inte
rättighetsinnehavare överhuvudtaget. Motionärerna utgår från att regeringen
vid behov är beredd att komplettera lagstiftningen på denna punkt.

Som framgår av propositionen har regeringen noterat de synpunkier
patent- och registreringsverket och försvarets civilförvaltning framfört i
detta hänseende. Regeringen har emellertid inte ansett det vara erforderligt
att lagen också uttryckligen omfattar andra rättighetsinnehavare än tillverkare.

Utskottet har därtill under behandlingen av propositionen inhämtat att
ifrågavarande bestämmelser kommer att tillämpas så, att de även avser de
fall då sådana omständigheter föreligger då tillverkning skulle vara möjligt
att uppta. Om det trots detta skulle visa sig att problem uppstår utgår
utskottet från att regeringen är beredd att vidta erforderliga åtgärder.

Med hänsyn härtill torde syftet med motion 2490 i detta avseende vara
uppfyllt, varför motionens yrkande 1 anses besvarat i denna del.

I yrkande 5 i motion 2445 föreslås att slutförbrukningsintyg också skall
krävas vid licenstillverkning.

När licenstillverkningen beviljas, fastställs i vilket land tillverkningen skall
ske och för vilken period. Vidareförsäljning medges endast till land som
Sverige godkänt som slutlig köpare. Ofta stipuleras emellertid att försäljning
till tredje land inte alls får ske.

En prövning vid licenstillverkning sker således på angivet sätt. Utskottet'
anser därför att yrkande 5 i motion 2445 inte behöver föranleda någon
särskild åtgärd, varför den avstyrks.

I propositionen föreslås också att militärt inriktad utbildning i Sverige av
utländsk medborgare skall falla under lagens tillståndsprövning. Det är den
s. k. Telub-affären som föranlett regeringen att med krigsmaterielexport i

UU 1981/82:26

viss mening likställa militärt inriktad utbildning. Från bestämmelserna görs
bl. a. undantag för utbildning som har direkt samband med försäljning av
krigsmateriel.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att militärt inriktad utbildning i
Sverige nu regleras.

Information m.m.

I motion 2490, yrkande 3, föreslås att regeringen tar fasta på statistiska
centralbyråns (SCB) i dess remissyttrande framförda förslag om en
förbättring av redovisningen av krigsmaterielexporten. Motionärerna anser
också att regeringen årligen bör upprätta en förteckning över länder som
köpt krigsmateriel från Sverige och över företag som stått för leveranserna.
Även i motion 2445, yrkande 6, föreslås en förändring av redovisningen i
enlighet med SCB:s förslag.

Utskottet anser det angeläget att den svenska vapenexporten så långt
gällande sekretessbestämmelser medger, redovisas offentligt. Det är ett
betydelsefullt inslag i den kontroll av vapenexporten som fortlöpande bör
äga rum.

Utskottet har under behandlingen av propositionen erfarit att handelsdepartementet
ser över olika möjligheter att förbättra den statistiska informationen
om vapenexporten och att förslag härom kommer att framläggas.
Utskottet räknar med att bl. a. de i motion 2490 framförda synpunkterna
därvid kommer att övervägas.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner utskottet att yrkande 3 i motion
2490 och yrkande 6 i motion 2445 inte behöver föranleda någon särskild
åtgärd, varför de avstyrks.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till proposition 1981/82:196 antar det
förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel m. m.
som framläggs i propositionen,

2. att riksdagen avslår motion 1981/82:1585,

3. att riksdagen avslår motion 1981/82:1716,

4. att riksdagen avslår motion 1981/82:2445, yrkandena 1-5,

res. 1 (s) 5. att riksdagen avslår motion 1981/82:2490, yrkande 2,

res. 2 (s) 6. att riksdagen avslår motionerna 1981/82:2445, yrkande 6, och

1981/82:2490, yrkande 3,

7. att riksdagen förklarar motion 1981/82:2490, yrkande 1,
besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 maj 1982

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

UU 1981/82:26

Närvarade vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Linnea Hörlén (fp), Olle
Göransson (s), Ingrid Sundberg (m), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s),
Per-Olof Strindberg (m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Rune Ångströn
(fp), Inge Carlsson (s) och Anita Modin (s).

UU 1981/82:26

Reservationer

1. Samrådsforum för frågor om krigsmaterielexport

Gertrud Sigurdsen, Sture Palm, Olle Göransson, Sture Ericson, Jan
Bergqvist, Inge Carlsson och Anita Modin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Det är
enligt utskottets mening” och slutar med ”av angivet slag.” bort ha följande
lydelse:

Genom den nya utformningen av lagstiftningen om vapenexportärenden
kommer det att bli fler ärenden som underställs regeringens prövning. Det
kan mot denna bakgrund ifrågasättas, som framhålls i motion 2490, om
utrikesnämnden med sin alldeles speciella ställning och sammansättning är
ett lämpligt forum för denna typ av uppgifter. Utskottet delar därför den
uppfattning som redovisas i motion 2490 att man bör låta en lekmannanämnd
- som bör innefatta företrädare för politiska partier - sörja för de uppgifter
som enligt propositionen skall anförtros utrikesnämnden. Riksdagen bör
begära av regeringen att denna fråga utreds.

Förslaget i motion 1585 att talmanskonferensen skulle tillsätta en nämnd
med uppgift att följa och kontrollera vapenexporten kan utskottet av
konstitutionella skäl ej tillstyrka.

Vad gäller förslaget i motion 2490 om att även utreda frågan om
utrikesutskottets insyn i tillståndsgivningen anser utskottet att denna fråga
bör prövas i samband med den av utskottet i det föregående begärda
utredningen.

dels att utskottets hemställan i mom. 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2490, yrkande 2,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående samrådsforum för frågor om krigsmaterielexport.

2. Information om den svenska krigsmaterielexporten

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
räknar med” och slutar med ”de avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Utskottet understryker angelägenheten av att man vid den fortsatta
beredningen positivt prövar förslaget från SCB, vilket tagits upp i motionerna
2490 och 2445. Likaså ställer sig utskottet positivt till tanken att - såsom
föreslås i motion 2490 - årligen upprätta en förteckning över de länder som

UU 1981/82:26

köpt krigsmateriel från Sverige och över de exporterande företagen. Vad
utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i mom. 6 bort ha följande lydelse:

6. att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2490, yrkande 3,
och med anledning av motion 1981/82:2445, yrkande 6, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
information om den svenska krigsmaterielexporten.

GOTAB 72216 Stockholm 1982