Om kooperationen och den marknadsrättsliga lagstiftningen (Betänkande 1987/88:NU2 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1987/88:2

om kooperationen och den marknadsrättsliga
lagstiftningen

Ärendet

I motion 1986/87:N391 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att överväganden bör göras så
att medlemmarnas inflytande i kooperativa organ stärks,

2. som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas för att
stärka kooperationens särart i ekonomiska angelägenheter.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att frågor om en särställning
för kooperationen i marknadsrättsligt hänseende bereds inom regeringskansliet
på grundval av förslag från 1986 års folkrörelseutredning. I en
reservation (m, fp) redovisas ett annat motiv för avslag på motionen,
nämligen det allmänna intresset av en effektiv konkurrens.

Motionen

En kooperativ organisation som bedriver företagsliknande verksamhet är
inte näringsidkare i traditionell mening, sägs det i motionen. Det kooperativa
företaget måste i stället betraktas som en del i en folkrörelse vars verksamhet
baseras på samverkan för att tjäna medlemsintresset. Associationsformen
ekonomisk förening har både ett ideellt och ett affärsmässigt innehåll och
skiljer sig därigenom från aktiebolagsformen som till främsta syfte har att ge
avkastning på insatt kapital, menar motionärerna.

Det kooperativa företaget som bedriver medlemsbaserad näringsverksamhet
har föga uppmärksammats av lagstiftaren, anförs det vidare. Lagen om
ekonomiska föreningar handlar närmast om bildande av och beslutsfattande
inom kooperativa föreningar. I övrigt utgår lagstiftningen från den liberala
marknadsekonomins begreppsvärld och konkurrensteori. Det ekonomiska
alternativ som kooperationen i växande grad utgör har inte givits någon
särbehandling. Myndigheter och specialdomstolar har i avsaknad därav
påverkats att dra privata och kooperativa företagslösningar över en kam.
Som exempel anförs att näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket
och länsrätterna m.fl. betecknar kooperationen som näringsidkare gentemot
sina medlemmar, vilka kallas konsumenter eller kunder, trots att medlemmarna
i själva verket är ägare till organisationen.

1987/88:2

1 Riksdagen 1987/88.17sami. Nr 2

Motionärerna vänder sig mot synsättet att en kooperativ organisation kan
utgöra en konkurrensbegränsande faktor. Inom kooperationen är det
medlemmarna som fattar besluten och tar ansvaret för sina beslut. Grunderna
för dessa beslut är fastlagda i stadgarna eller i riktlinjer som har antagits av
organisationens parlamentariska organ. Sättet att fatta beslut och beslutens
räckvidd står dessutom i överensstämmelse med gällande lagstiftning, anförs
det. Riksdagen har till kooperationen överlämnat en stor del av välfärdsfördelningen,
t.ex. bostadsbyggande, och kooperationens beslut fattas i enlighet
med demokratiska ramar som accepteras av de politiska instanserna.
Motionärerna anser att av kooperationen fattade beslut, så länge dessa håller
sig inom tillåtliga ramar, borde kunna upphävas endast av medlemmarnas
demokratiska organ.

Uppgifter i anslutning till motionen
Kooperationsutredningen

År 1977 tillkallades en kommitté - kooperationsutredningen - med uppdrag
att utreda frågan om kooperationen och dess roll i samhället. Utredningen
arbetade i sju år och avgav en rad betänkanden. I sitt huvudbetänkande
(SOU 1981:60) Kooperationen i samhället berörde utredningen på ett
principiellt plan den fråga som tas upp i den aktuella motionen, dvs.
konflikten mellan kooperationens samverkansideologi och ett marknadsrättsligt
regelsystem som tar sikte på att främja konkurrens mellan näringsidkare
i konsumentkollektivets intresse.

I betänkandet (s. 31) påpekades bl.a. att kooperationen bygger på
samarbete och samverkan mellan enskilda individer för att främja medlemmarnas
hushållning men också mellan enskilda kooperativa föreningar för att
lösa gemensamma problem. Denna samverkan grundas på frivilliga åtaganden.
Inom kooperationen är föreningarna inte inordnade i koncerner, utan
de är självständiga företag som har bildat förbund för vissa gemensamma
uppgifter. I vissa näringspolitiska sammanhang, särskilt när det gäller
lantbrukskooperationens uppbyggnad under 1930-talet och senare, hade
denna föreningssamverkan uppmuntrats och stötts från samhällets sida. I
vissa fall, anfördes det, hade emellertid kooperativ samverkan tolkats
negativt av de konkurrensfrämjande myndigheterna. Därav drogs i betänkandet
slutsatsen att det rådde ”viss osäkerhet om den samhälleliga
värderingen av den kooperativa samverkansideologins praktiska yttringar”.

I ett avsnitt om kooperationens egen syn på sin samhällsroll anfördes (s. 36
f.) att marknads- och konkurrensekonomins positiva effekter och egenskaper
i princip accepterades av såväl konsument- som lantbrukskooperationen.
Inom båda riktningarna fanns det emellertid övergripande mål av ekonomisk,
social och demokratisk natur som inte, eller endast delvis, tillgodosågs
genom en marknadsekonomi av gängse slag. Dessa mål hade föranlett
kooperationen att utveckla vissa samverkanseffekter eller kooperativa
effekter för att tillgodose konsumenternas och lantbruksproducenternas
intressen. I flertalet fall hade detta kunnat ske utan erinran från berörda
samhällsorgan.

NU 1987/88:2

I betänkandet fördes vidare en diskussion om kooperationens näringspolitiska
betydelse. Enligt utredningens uppfattning var det inte primärt
kooperationens stora omfattning inom vissa sektorer - främst detaljhandel,
försäkringsverksamhet, livsmedelsindustri och boendet - som gjorde den
betydelsefull. Den största betydelsen låg i stället i verksamhetens integrerade
struktur och de effekter av olika slag som denna gav. Härefter anfördes (s. 43

f):

I regel torde effekterna av integrationen på resurshållning, produktutveckling,
priskonkurrens och distributionsekonomi vara positiva. I undantagsfall
kan dock effekterna, särskilt på konkurrensområdet, vara sådana att
integrationen kan ifrågasättas. Bedömningen av detta åvilar olika samhällsorgan.
Det är angeläget att denna sker mot bakgrund av kooperationens mål
och särart och inte utifrån formella grunder som medför diskriminering av
det kooperativa samarbetet.

Som en sammanfattande slutsats anfördes i betänkandet följande (s. 45):

Samhället skapar ramar och förutsättningar för näringslivets verksamhet.
Genom restriktioner och förmåner söker samhället få företagen att anpassa
sig till de övergripande värderingarna. Dessa restriktioner och förmåner är
av naturliga skäl utformade med hänsyn till den dominerande delen av
näringslivet, nämligen den privata, som i huvudsak drivs i bolagsform. Även
för åtgärder berörande annan form av ekonomisk verksamhet, exempelvis
kooperation, har mönster hämtats från bolagssektorn.

Ett erkännande av den kooperativa formen för ekonomisk verksamhet
som ett med den privata och offentliga formen jämställt alternativ bör
innebära att samhällets regler för kooperativ verksamhet bör bygga på
självhjälp och samverkan i demokratiska former i stället för kapitalassociation
och marknadsekonomi. Associationsrätten, den ekonomiska lagstiftningen
och övriga institutionella förhållanden som reglerar den kooperativa
verksamheten bör därför anpassas till dessa krav.

Med hänsyn till syftet med den kooperativa verksamheten samt dess form,
vilka i flera avseenden skiljer sig från det privata företagets, torde undantagsoch/eller
specialregler erfordras i betydande utsträckning för att tillgodose
det kooperativa företagets möjligheter till självförverkligande. Hänsyn till
kooperationens egna förutsättningar skall givetvis inte innebära att övergripande
samhälleliga mål underordnas kooperationen. Och speciella villkor
för kooperationen bör heller inte innebära att kooperationen gynnas eller
missgynnas jämförd med annan verksamhet. Även om verksamheten alltså
inte kan ske på samma villkor kan villkoren vara likvärdiga.

På grundval av kooperationsutredningens betänkande lade regeringen i
proposition 1983/84:84 fram vissa förslag om kooperationens kapitalförsörjning
m.m. Där redovisades en allmänt positiv inställning till kooperationen. I
ett inledande avsnitt av propositionen berördes frågan om kooperationens
möjliga konkurrensbegränsande effekter helt kort. Föredragande statsrådet
- industriminister Thage G Peterson - anförde följande (s. 37):

Det är emellertid uppenbart att kooperationens starka utveckling också kan
medföra risker på vissa områden. Detta gäller särskilt områden där
marknadsdominansen är framträdande. I detta hänseende gäller för kooperationen
liksom för näringslivet i övrigt konkurrenslagstiftning och annan
ekonomisk lagstiftning. Därutöver finns det såvitt rör kooperationen anled -

NU 1987/88:2

1* Riksdagen 1987188.17sami Nr2

ning att förutsätta att medlemmarnas krav och intressen utgör en tillkommande
korrektionsfaktor.

I propositionen berördes inte direkt kooperationsutredningens tankar om
marknadsrättsliga undantags- eller specialregler för att tillgodose kooperationens
behov. Allmänt anfördes dock (s. 38 f.) att samhällets uppgift borde
vara att skapa sådana villkor för kooperativ verksamhet att denna blir ett
reellt alternativ. De kooperativa föreningarna borde så långt möjligt ges i
jämförelse med andra företagsformer likvärdiga möjligheter. Riksdagen
anslöt sig härtill (NU 1983/84:24).

Kooperationsutredningen fick genom tilläggsdirektiv år 1981 i uppdrag att
göra en översyn av lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna del av
uppdraget redovisades i betänkandet (SOU 1984:9) Kooperativa föreningar,
som innehöll bl.a. vissa förslag om en modernisering och förenkling av den
dåvarande lagen om ekonomiska föreningar. Av intresse i det här aktuella
sammanhanget är främst ett avsnitt i betänkandet om den kooperativa
rörelsens uppbyggnad och samverkan (s. 142 f.). Där gavs en översikt av
rörelsens nuvarande struktur. Bl.a. beskrevs hur de lokala eller regionala
föreningarna inom olika grenar av rörelsen har slutit sig samman för vissa
gemensamma uppgifter i organisationer med två eller tre led. Som exempel
angavs bl.a. inom den allmänna konsumentkooperationen konsumentföreningarna-Kooperativa
förbundet (KF), inom bostadskooperationen bostadsrättsföreningarna-HSB-föreningarna-HSB:s
riksförbund och inom
lantbrukskooperationen mejeriföreningarna-Svenska mejeriernas riksförening-Lantbrukarnas
riksförbund (LRF). I betänkandet underströks att
varje förening, oavsett vilket led den ingår i, är en självständig juridisk och
ekonomisk enhet. Några koncernförhållanden mellan föreningarna föreligger
inte.

I betänkandet diskuterades frågan om behovet av en lagligt reglerad form
för samverkan mellan kooperativa föreningar. En sådan form skulle,
anfördes det, kunna bl.a. underlätta lösningen av viss ifrågasatt skadlig
konkurrensbegränsning. En avtalsmässig reglering av vissa samverkansåtgärder
inom kooperationen riskerade nämligen att bli bedömd som skadlig,
medan detta i regel inte gällde i fall av liknande samverkan inom en koncern.
Mot denna bakgrund övervägde utredningen huruvida ett särskilt begrepp -kooperativ federation - för samverkan mellan kooperativa föreningar borde
föras in i lagstiftningen. Utredningen avstod emellertid från att lägga fram
förslag i frågan. Härom anfördes följande:

Efter kontakter med de kooperativa huvudorganisationerna har utredningens
fortsatta överväganden lett fram till slutsatsen att formerna för kooperativ
samverkan åtminstone inte för närvarande bör läggas fast genom regler i
föreningslagen. De enskilda kooperativa föreningarna och dess centralorganisationer
bör även i fortsättningen själva få utforma den samverkan som på
olika områden behövs. Det finns dock skäl att understryka att denna frihet
att själva välja samverkansformer inte får rubbas genom nya regler, i
exempelvis konkurrenslagstiftningen eller annan lagstiftning, som ensidigt
försämrar kooperationens villkor. Samtidigt måste kooperationen givetvis
vid valet av samverkansformer själv beakta de allmänna principer som gäller
för ekonomisk verksamhet i fråga om exempelvis konkurrens och koncentration.

NU 1987/88:2

Frågan om kooperativ samverkan berördes inte i regeringens förslag till ny
lag om ekonomiska föreningar och inte heller vid den följande riksdagsbehandlingen
(prop. 1986/87:7, LU 1986/87:20).

Konkurrenslagstiftningen och kooperationen

Den svenska konkurrenslagstiftningen bygger på grundtanken att en fungerande
konkurrens främjar näringslivets effektivitet, utgör en prispress till
nytta för konsumenterna och ger dessa ökad valfrihet. Lagstiftningen tillkom
på 1940-talet och fick sin nuvarande form genom konkurrenslagen
(1982:729).

Enligt en inledande bestämmelse har denna lag till ändamål att främja en
från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder
mot skadliga konkurrensbegränsningar. Lagen ger marknadsdomstolen
befogenhet att rikta åtgärder mot en näringsidkare som föranleder s.k.
skadlig verkart genom konkurrensbegränsning. Med skadlig verkan förstås
enligt lagen att konkurrensbegränsningen på ett sätt som är otillbörligt från
allmän synpunkt påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom
näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Marknadsdomstolen
skall i första hand söka förhindra den skadliga verkan genom
förhandling. Om detta inte lyckas kan domstolen bl.a. meddela näringsidkaren
förbud att tillämpa ett visst konkurrensbegränsande förfarande, t.ex. ett
avtal, eller ålägga honom att ändra förfarandet. Ett sådant förbud eller
åläggande får förenas med vite.

I likhet med vad som gäller i övrig marknadsrättslig lagstiftning menas med
näringsidkare var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk
art. Begreppet omfattar såväl enskilda och kooperativa företag som
statlig och kommunal affärsverksamhet.

Genom 1982 års konkurrenslag infördes möjligheter för marknadsdomstolen
att vidta åtgärder också mot företagsförvärv, inkl. fusioner. Domstolen
kan i sista hand förbjuda ett sådant förvärv vid vite. Ett beslut härom måste
dock underställas regeringen för fastställelse.

I allmänhet måste åtgärder mot en näringsidkare baseras på att konkurrensbegränsningen
i det enskilda fallet kan visas ha skadlig verkan. Två slag
av konkurrensbegränsningar, nämligen bruttopriser och anbudskarteller,
har emellertid bedömts generellt ha skadlig verkan. Dessa konkurrensbegränsningar
är därför förbjudna vid straffansvar. Under vissa förutsättningar
kan marknadsdomstolen ge dispens.

Marknadsdomstolens handläggning av ärenden enligt konkurrenslagen
sker efter ansökan av i första hand näringsfrihetsombudsmannen (NO).
Normalt söker NO först genom förhandling nå frivillig rättelse. NO har
vidare rollen som myndighet för bl.a. övervakning, tillsyn och information
inom lagens tillämpningsområde. Därjämte åligger det NO bl.a. att från
konkurrenssynpunkt granska olika former av etableringshinder samt uppmärksamma
om vissa samhällsåtgärder får olämpliga konkurrensbegränsande
effekter.

Det kan tilläggas att frågan om konkurrenslagstiftningens tillämplighet på
kooperationen väcktes vid remissbehandlingen av det förslag av konkurrens -

NU 1987/88:2

utredningen sorn låg till grund för 1982 års lag. I sina remissyttranden hade
KF och LRF uttryckt viss tveksamhet till lagförslaget. De två förbunden
hävdade att samverkan mellan kooperativa föreningar hade lett till ett bättre
resultat för samhället och konsumenterna än en tillämpning av konkurrensideologin
på föreningarnas förhållanden skulle ha gjort. Den nya lagen måste
därför ge utrymme för kooperationens etablerade samarbetsformer, menade
man. Särskilt vände sig KF och LRF mot två av utredningen föreslagna nya
straffbelagda förbud - mot priskarteller och marknadsdelningskarteller -med motiveringen att sådana förbud skulle innebära svårigheter för samarbetet
mellan konsumentföreningarna resp. lantbrukskooperationens föreningar.

I regeringens lagförslag kom de av utredningen föreslagna nya förbuden
inte att ingå. KF:s och LRF:s principiella synpunkter på en särställning för
kooperationen föranledde inga direkta kommentarer av föredragande
statsrådet, handelsminister Björn Molin (prop. 1981/82:165 s. 38-40). Inte
heller vid riksdagsbehandlingen togs frågan särskilt upp (NU 1981/82:55).

I rättstillämpningen har frågor om konkurrensbegränsande förfaranden
inom kooperationen aktualiserats vid ett antal tillfällen under senare år.
Särskilt lantbrukskooperationen har berörts. NO har sedan början av
1970-talet ingripit mot olika bindningar som gäller för medlemmar i
slakteriföreningarna, bl.a. leveransplikten. År 1980 gjorde NO en ansökan
till marknadsdomstolen i det s.k. Samfod-ärendet, som formellt gällde
överlåtelse till Sveriges slakteriförbund av aktierna i det privata styckningsföretaget
Samfod. NO:s talan avsåg även diskriminering från den kooperativa
organisationens sida gentemot utanförstående konkurrenter i kraft av en
dominerande marknadsställning. Vid behandlingen i marknadsdomstolen
anförde Slakteriförbundet att ärendet inte borde bedömas ur en begränsad
konkurrensrättslig synvinkel utan i ett mera totalt samhällsperspektiv.
Således borde enligt förbundet hänsyn tas till slakteriorganisationens kooperativa
karaktär, de speciella arbetsförutsättningarna för de kooperativa
företagen samt de grundläggande sambanden mellan lantbrukskooperationen
och jordbrukspolitiken. Med anledning därav gjorde marknadsdomstolen
i sitt beslut (1982:23) den 15 december 1982 följande principiella
uttalande (se Pris och konkurrens 1983:1):

Kooperativa företag har självfallet en betydelsefull roll i svenskt näringsliv. I
konkurrenslagstiftningen finns dock inga undantagsregler för sådana företag,
lika litet som för t.ex. statliga företag. De kooperativa föreningarnas
verksamhet regleras visserligen av föreningslagstiftningen, och samarbetet
mellan olika enheter inom en kooperativ rörelse kan ha annan karaktär än
samarbete mellan privatägda företag. I sin utåtriktade affärsverksamhet, sitt
uppträdande på marknaden är dock de kooperativa företagen underkastade
samma regler som andra näringsidkare. Den omständigheten att samhället,
såsom Slakteriförbundet framhåller, har en positiv grundinställning till
kooperationens samverkansideologi och till kooperativa företag betyder
alltså inte att dessa företag i konkurrensrättsligt avseende har någon särskild
förmånsställning.

Marknadsdomstolens beslut innebar att förhandling i enlighet med NO:s
talan skulle upptas med Slakteriförbundet. Detta ledde till vissa åtaganden

NU 1987/88:2

från förbundets sida, bl.a. om redovisning av faktisk råvarufördelning mellan
externa kunder och egen förädlingsindustri och om uppmjukad leveransplikt.
Därigenom fick enligt marknadsdomstolens bedömning den skadliga
verkan av ifrågavarande konkurrensbegränsning anses undanröjd.

Trots utgången av Samfod-ärendet behöll den regionala slakteriföreningen
Scan Väst bestämmelser i sina stadgar om absolut leveransplikt. Efter
ingripande av NO ledde detta till ett nytt beslut (1986:10) av marknadsdomstolen
den 28 april 1986 om förhandling enligt konkurrenslagen. Resultatet
blev att Scan Väst ändrade stadgarna.

Konsumentkooperationen inkl. bostadskooperationen har i långt mindre
grad än producentkooperationen varit föremål för NO:s uppmärksamhet.
Det kan dock nämnas att NO för närvarande, med anledning av en anmälan
från en enskild medlem, undersöker frågan om HSB-föreningarnas ekonomiska
förvaltning åt de anslutna bostadsrättsföreningarna. I stadgarna för
dessa föreskrivs att kameral förvaltning och medelsförvaltning skall handhas
av HSB-föreningen för orten. NO har ännu inte tagit ställning i saken.

Den konsumentpolitiska lagstiftningen och kooperationen

I ett uppmärksammat fall - som också åberopas i motion 1986/87:N391 (s) -har ett inom bostadskooperationen fattat beslut ansetts strida mot viss
konsumentpolitisk lagstiftning, närmare bestämt lagen (1971:112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden. I denna lag stadgas att marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän synpunkt, kan förbjuda näringsidkare att
vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument använda
avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenten.

HSB:s riksförbund rekommenderade år 1980 HSB-föreningarna att tillämpa
ett avtal om återköp av nyproducerade bostadsrättslägenheter inom en
viss karenstid i fall då spekulation kunde befaras. Systemet innebar att en
bostadsrättshavare i samband med bostadsrättsavtalet måste förbinda sig att,
om han ville sälja bostadsrätten inom tre år, överlåta den till HSBföreningen.
Efter ansökan av konsumentombudsmannen förbjöd marknadsdomstolen
genom beslut (1984:29) den 20 december 1984 med stöd av
nämnda lag HSB Stockholm att använda sig av villkoret om återköp.
Domstolen ansåg bl.a. att villkoret stred mot den i bostadsrättslagen
(1971:479) stadfästa principen om fri överlåtelserätt. Inskränkningen av
konsumentens rättigheter medförde enligt domstolen att det inte rådde
rimlig balans mellan avtalsparterna.

Marknadsdomstolens beslut föranledde en motion (s) år 1985 med
yrkande om en ändring av bostadsrättslagen för att möjliggöra avtalsvillkor
om återköp inom de folkrörelsekooperativa organisationerna. På hemställan
av bostadsutskottet (Boll 1984/85:12) - med reservation av företrädarna för
de tre borgerliga partierna i utskottet - antog riksdagen ett förslag till
lagändring som tillgodosåg motionärernas önskemål. Bostadsutskottet påpekade
emellertid (s. 23) att marknadsdomstolens förbud mot de redan
tillämpade återköpsvillkoren stod fast.

NU 1987/88:2

Förslag från 1986 års folkrörelseutredning

NU 1987/88:2

År 1986 tillkallades en särskild utredare - 1986 års folkrörelseutredning -med uppdrag att föreslå åtgärder med syfte att ge ett ökat ansvar åt
folkrörelser, föreningar och kooperativ i offentlig verksamhet. I sitt nyligen
framlagda betänkande (SOU 1987:33) Ju mer vi är tillsammans har
utredningen lagt fram förslag om viss översyn av näringsfrihetslagstiftningen.
Utredningen anser att det finns rättsregler som ”kommer i konflikt med den
positiva inställning samhället har till föreningsliv och kooperation i andra
sammanhang”. Dessa regler har, menar man, kommit att användas i
sammanhang där marknadsekonomins regler inte är tillämpliga. Som
exempel anges bl.a. det nyss beskrivna fallet med återköpsvillkor inom
bostadskooperationen. Härefter anförs (s. 132):

Gemensamt för våra exempel är, att först har kommunernas och föreningarnas
beslutande organ bestämt hur det ska vara, i stadgeenlig och rättsenlig
ordning. Sedan har samhällets kontrollorgan för näringsfrihets- och konsumentfrågor
angripit besluten. Vi anser att det är klart otillfredsställande att
statliga kontrollorgan, som har till uppgift att bevaka de privata företag som
opererar inom marknadsekonomin, blandar sig i angelägenheter som hör till
den kommunala självstyrelsen eller bara berör medlemmar i föreningar,
oavsett om de är ideella eller ekonomiska.

Utredningen anser, att det är angeläget att kooperationens särart uppmärksammas
när näringsfrihetslagstiftningen och tillämpningen av den
kolliderar med medlemmarnas intressen i angelägenheter internt för föreningen.
Det är dock lika viktigt att motsvarande förhållanden uppmärksammas
när föreningar och kommuner samarbetar på olika sätt.

Det får alltså inte vara så, att föreningslivet hindras från att samarbeta med
kommunerna på grund av näringsfrihets- och konsumentlagstiftningen, som
kommit till för att reglera förhållandena inom helt andra områden.

Utredningen föreslår en översyn av näringsidkarbegreppet i konkurrenslagen.
Som utgångspunkt anges att kommuner och föreningar, inkl. ekonomiska
föreningar, skall särbehandlas när deras befattning med näringsutövning
inte är operationer på en öppen marknad i marknadsekonomisk mening.
Också NO:s instruktion bör ses över i syfte att förhindra ingripanden av det
slag som utredningen vänder sig mot. Vidare bör undersökas, anförs det, om
begreppet oskäliga avtalsvillkor i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
bör tolkas på ett annat sätt än hittills när det gäller avtal mellan
medlemmar i en förening och föreningen.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottet

Motion 1986/87:N391 (s) gäller den principiellt viktiga frågan huruvida den
marknadsrättsliga lagstiftningen, särskilt på konkurrens- och konsumentpolitikens
områden, skall tillämpas fullt ut på kooperativ verksamhet. Motionärerna
vänder sig mot att myndigheter och domstolar med stöd av sådan
lagstiftning under senare år har ingripit mot olika former av samverkan inom
kooperationen, varmed torde avses i första hand konsumentkooperationen.
Det är felaktigt, menar motionärerna, att betrakta kooperativa föreningar

som fristående näringsidkare när de i själva verket utgör led i en folkrörelse.

Av redogörelsen i det föregående för bl.a. konkurrenslagstiftningen har
framgått att denna lagstiftning gäller för kooperationen liksom för näringslivet
i övrigt. Myndigheter och domstolar har att övervaka inte enbart privata
företag utan även kooperativa och samhällsägda. Kooperativa föreningar är i
sitt uppträdande på marknaden underkastade samma regler som andra
näringsidkare. Detta gäller såväl konsumentkooperationen som producentkooperationen,
även om den sistnämnda - som är uppbyggd av föreningar
med företagare som medlemmar - i betydligt högre grad riskerar att komma i
konflikt med konkurrenslagstiftningen. Särskilt gäller detta lantbrukskooperationen
med dess dominerande marknadsställning.

Det bör emellertid påpekas att konkurrensbegränsningar inte ger grund
för ingripanden enligt konkurrenslagen med mindre än att det föreligger s.k.
skadlig verkan. Vid prövningen härav skall beaktas också förhållanden som
kan motivera en viss konkurrensbegränsning. Således har NO och marknadsdomstolen
vid tillämpningen av konkurrenslagen på samverkan inom
kooperationen att ta hänsyn till värdet från allmän synpunkt av sådan
samverkan. Särskilt i fall då kooperationen har tilldelats särskilda uppgifter
inom ett samhällsområde har kooperativ samverkan med inslag av konkurrensbegränsning
ansetts godtagbar. Ett exempel härpå är lantbrukskooperationens
uppgifter i samband med jordbruksregleringen. Självfallet kan även
samverkan inom konsumentkooperationen i många fall tillmätas ett värde
från allmän synpunkt. Utgångspunkten för konkurrenslagstiftningen är dock
att det totala konsumentkollektivets intressen skall tas till vara. Kooperationen
har i första hand att se till de egna medlemmarnas intressen.

Det kan alltså uppkomma situationer då beslut inom kooperativa organ
kommer i konflikt med viss marknadsrättslig lagstiftning. I samband med
tillkomsten av såväl konkurrenslagen (1982:729) som lagen om ekonomiska
föreningar (1987:667) övervägdes behovet av särskilda regler beträffande
kooperativ samverkan i syfte att minska riskerna för sådana konflikter.
Övervägandena resulterade i att ekonomisk verksamhet i kooperativ form
inte borde ges någon rättslig särställning i förhållande till annan näringsverksamhet.

I den aktuella motionen anges exempel på att lagstiftningen har tillämpats
på ett sätt som har medfört problem för kooperationen. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att det kan finnas fall då ingripanden mot
kooperativ samverkan med stöd av bl.a. konkurrenslagstiftningen försvårar
uppfyllelsen av viktiga samhällsmål. Särskilt då det gäller regleringen av
förhållanden inom en kooperativ rörelse bör enligt utskottets mening en
särställning för kooperationen i marknadsrättsligt hänseende kunna övervägas.

Frågan har aktualiserats också i ett annat sammanhang. I sitt nyligen
framlagda betänkande har 1986 års folkrörelseutredning föreslagit en rad
åtgärder med syfte att underlätta för föreningar att ta på sig uppgifter på bl.a.
det sociala området i samverkan med kommuner och landsting. Bl.a. föreslås
en översyn av konkurrenslagen och NO:s instruktion i syfte att begränsa
möjligheterna till ingripanden mot ekonomiska föreningar.

Folkrörelseutredningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet förutsätter att den principfråga som tas upp i

NU 1987/88:2

motionen därigenom kommer att få en allsidig belysning. Enligt utskottets
uppfattning bör därför riksdagen avvakta med att ta initiativ i frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1986/87:N391.

Stockholm den 10 november 1987
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per
Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Sven-Åke Nygårds
(s), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlström (m), Mats
Lindberg (s) och Leo Persson (s).

Reservation

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar på s. 9 med ”1 den” och slutar på s. 10 med ”i frågan” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening saknas det anledning att nu åter ta upp frågan om
en särställning för kooperationen i bl.a. konkurrensrättsligt hänseende.
Utskottet har samma principiella uppfattning i frågan som har kommit till
uttryck i gällande lagstiftning och i rättstillämpningen på området, nämligen
att företag i sitt uppträdande på marknaden skall behandlas lika oberoende
av associationsform och av ägare. Utskottet erinrar om att samma uppfattning
har legat till grund för statsmakternas ställningstaganden under de
senaste åren till olika förslag från kooperationsutredningen. De tankar som
framförs i motion 1986/87:N391 (s) synes däremot innebära att den kooperativa
organisationens eller dess medlemmars intressen skall sättas före det
allmänna intresset av en effektiv konkurrens. Det skulle enligt utskottets
mening inte vara till gagn för konsumenterna i gemen om möjligheterna till
ingripanden mot konkurrensbegränsningar av olika slag inom kooperationen
beskars så som motionärerna önskar.

NU 1987/88:2

gotab Stockholm 1987 13931