om kontroll av företag (Betänkande 1982/83:NU30 Näringsutskottet)

NU 1982/83:30

Näringsutskottets betänkande
1982/83:30

om kontroll av företag
Ärendet

I detta betänkande behandlas nio motioner vari framläggs skilda förslag
om ökad kontroll av företag, huvudsakligen i syfte att motverka uppkomsten
av ekonomisk brottslighet. Förslagen avser
upprättande av branschregister för bilverkstäder,
etableringskontroll,

kartläggning av entreprenörverksamheten inom skogsbruket,
ökad insyn i kreditgivningen till företag,
skärpta åtgärder mot finansieringen av narkotikahandeln,
införande av en lag om låsinstallation,
översyn av lagen om bevakningsföretag.

Näringsfrihetsombudsmannen har inkommit med en skrivelse om etableringskontroll
och andra former av tillståndstvång.

Representanter för Sveriges låssmedsmästares riksförbund har inför
utskottet framfört synpunkter beträffande lagstiftning om låsinstallation.

Motionsyrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1981/82:858 av Per Westerberg (m) och Wiggo Komstedt (m), vari - med
motivering i motion 1981/82:857 - hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av konsumentlagstiftningen i syfte att nå en bättre
konkurrensneutralitet mellan reguljär och icke-reguljär bilhandel,

1982/83:252 av Per Olof Håkansson (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av lagen om bevakningsföretag i enlighet med
vad som anförs i motionen,

1982/83:301 av Per Olof Håkansson (s) och Oskar Lindkvist (s), vari
hemställs att riksdagen antar ett i motionen framlagt förslag till lag om
låsinstallation m. m. (se bilaga till detta betänkande, s. 31),

1982/83:650 av Gunnar Olsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet
av en kartläggning av entreprenörverksamheten inom skogsbruket med
Värmlands län som försöksområde.

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 30

NU 1982/83:30

1982/83:808 av Wiggo Komstedt (m) och Allan Ekström (m), vari
hemställs att riksdagen begär att regeringen föranstaltar om införande av ett
branschregister för bilverkstäder,

1982/83:1608 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari - med motivering i motion
1982/83:1605 - hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om
kontroll över kreditgivningen,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om
införande av etableringskontroll - vidgad tillståndsprövning,

1982/83:1668 av Tore Nilsson (m), vari - med motivering i motion
1982/83:1666 - hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om skärpta
åtgärder mot finansieringen av narkotikahandeln,

1982/83:2018 av Stig Gustafsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen föranstaltar om införande av ett branschregister för
bilverkstäder,

1982/83:2026 av Oskar Lindkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att bankinspektionen bör ges i
uppdrag att utreda i vad mån bankerna direkt eller indirekt förmedlat
krediter vid spekulativa överlåtelser av bostadshus m. m. samt lämna förslag
till därav föranledda åtgärder.

Utredningar rörande ekonomisk brottslighet m. m.

Kommission mot ekonomisk brottslighet

Regeringen beslöt den 25 november 1982 att tillsätta en kommission (Ju
1982:05) med uppdrag att föreslå åtgärder mot ekonomisk brottslighet.
Kommissionens ordförande är generaldirektör Sven Heurgren.

I utredningsdirektiven (dir. 1982:101) framhålls att den ekonomiska
brottslighetens totala omfattning är svår att uppskatta, bl. a. eftersom det
bara är en liten del av brotten som kommer till myndigheternas kännedom.
Enligt en nyligen gjord undersökning skulle emellertid den svarta ekonomin
uppgå till mellan 3,8 och 5,5 % av bruttonationalprodukten. För år 1980
motsvarade detta 20-29 miljarder kronor och i skattebortfall 14-20 miljarder
kronor. Dessutom tillkommer de mycket stora belopp som undandras
samhället genom att debiterade skatter och avgifter inte betalas.

Vidare understryks att den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar
på det marknadsekonomiska systemet är avsevärda. Seriös näringsverksamhet
i en speciell bransch kan få stora svårigheter att klara sig gentemot den
oseriösa verksamheten, och brottsliga förfaranden kan komma att sprida sig i
hela branschen. Förutom att samhället drabbas av skattebortfall medför
ekonomisk brottslighet att samhällets fördelningspolitik sätts ur spel. En
effektiv kamp mot den ekonomiska brottsligheten utgör därför också en av

NU 1982/83:30

förutsättningarna för ett fortsatt solidariskt samhällsbyggande.

Kommissionen har fått stor frihet att själv närmare bestämma sina
arbetsuppgifter. En del tänkbara åtgärder anges dock i direktiven. Kommissionen
bör bl. a.

1. överväga hur man genom forskningsinsatser skall kunna få bättre
kunskaper om den ekonomiska brottslighetens former, arbetsmetoder och
utbredning samt om effekten av vidtagna åtgärder,

2. lägga fram förslag om förbättrad information till företag och allmänhet
om gällande regler,

3. lägga fram förslag till effektivisering av myndighetskontrollen på olika
områden - bl. a. inom taxerings- och uppbördsverksamheten - samt till
former för ett förbättrat samarbete mellan kontrollmyndigheterna, bl. a. en
bättre samordning på skatte- och valutaområdet och av registreringen av
näringsverksamhet för inbetalning av preliminär skatt, mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter,

4. överväga resurstilldelningen till de myndigheter som i första hand är
engagerade i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och lägga fram
förslag till ett bättre utnyttjande av befintliga resurser,

5. undersöka möjligheterna att använda sådana åtgärder som etableringskontroll,
näringsförbud, skattebevis och effektivare företagsrevision samt
lägga fram förslag i dessa hänseenden,

6. lägga fram förslag till behövliga lagstiftningsåtgärder i övrigt, t. ex. på
de skatte- och näringsrättsliga, de arbetsrättsliga samt de straff- och
processrättsliga områdena,

7. överväga hur det internationella samarbetet, särskilt mellan de
nordiska länderna, i kampen mot den ekonomiska brottsligheten bäst bör
bedrivas.

Kommissionen skall inte vara bunden av någon viss definition av
ekonomisk brottslighet utan står fri att behandla alla de frågor den bedömer
vara angelägna. Det betyder att även sådana verksamheter som inte är
brottsliga men som ligger nära den ekonomiska brottsligheten skall kunna
behandlas.

De åtgärder som föreslås bör dock inte i onödan försvåra seriös
företagsamhet, heter det i direktiven. För att få en överblick över situationen
skall kommissionen först göra en inventering av alla de olika förslag som
hittills lagts fram i riksdagen och i andra sammanhang.

Kommission mot narkotikamissbruk

I syfte att få underlag för en samordnad och intensifierad kamp på alla
nivåer mot narkotikamissbruket har regeringen tillsatt en särskild kommission
(S 1982:09) mot narkotikamissbruk (ordförande: polischef Hans
Holmér).

NU 1982/83:30

Kommissionen har enligt sina direktiv (dir. 1982:100) till uppgift att lägga
fram förslag om

1. insatser genom internationella organ i syfte att effektivt motverka
världshandeln med narkotikan,

2. insatser genom tullväsendet som verksamt bidrar till att hålla narkotikan
utanför landets gränser,

3. insatser genom polisväsendet som syftar till att all illegal narkotikahantering
i landet uppdagas och beivras,

4. åtgärder som syftar till att fängelser och andra institutioner blir
narkotikafria miljöer,

5. de lagstiftningsåtgärder som behövs för att kampen mot narkotika skall
kunna föras mer effektivt,

6. opinionsbildning genom skolor, militära förband, massmedia, frivilliga
organisationer så att många medborgare kan engageras i kampen mot
narkotika och i sina närmiljöer verka för att all narkotika trängs ut samt

7. ett statistiskt informationssystem så att vidtagna åtgärder kan utvärderas.

Två referensgrupper har knutits till kommissionen. I den ena ingår
företrädare för riksdagspartierna, i den andra personer som i sitt yrke arbetar
mot narkotikamissbruket.

Kommissionen skall vara klar med sitt arbete före utgången av år 1983.

Näringsförbudskommittén

Näringsförbudskommittén (Ju 1981:03; ordförande: professor Torgny
Håstad) har i uppdrag att pröva frågan om utvidgade regler om näringsförbud.

Enligt direktiven (dir. 1981:63) är kommitténs huvuduppgift att ta
ställning till det allmänna behovet av och de principiella och praktiska
aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud. En grundläggande fråga
är enligt direktiven om näringsförbud kan förväntas vara ett effektivt medel
för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

I direktiven anförs att kommittén bör kunna hämta ledning av bl. a. de
praktiska erfarenheterna av näringsförbud enligt konkurslagstiftningen och
de regler som i övrigt finns på området. Vidare uttalas att samhällsekonomiska
och allmänt näringspolitiska intressen i sammanhanget måste
belysas närmare liksom konsekvenserna för ett företags anställda och dess
borgenärer av en eventuell ny reglering. Kommittén måste, framhålls det,
uppmärksamma problemen med bulvanförhållanden, och den har att
redovisa erfarenheter från likartade system i andra länder.

I kommitténs direktiv lämnas även vissa anvisningar angående utformningen
av en eventuell ny reglering. Bl. a. uttalas att stor uppmärksamhet
måste ägnas åt att i rättssäkerhetens intresse ge förutsättningarna för
näringsförbud en preciserad och klar utformning. Vidare sägs att förbud inte

NU 1982/83:30

bör få meddelas i andra fall än när det gäller uppenbart oseriösa
näringsidkare som på ett kvalificerat sätt har dokumenterat olämplighet att
bedriva näringsverksamhet.

I tilläggsdirektiv (dir. 1983:7) den 26 januari 1983 har föredragande
statsrådet understrukit att kommittén som en utgångspunkt i sitt fortsatta
arbete bör ha att frågan om etableringskontroll behandlas av kommissionen
mot ekonomisk brottslighet. I frågor där uppdragen nära berör varandra bör
kommittén samråda med kommissionen. Kommittén är emellertid oförhindrad
att avlämna sina förslag innan kommissionen redovisar resultatet av sina
överväganden om etableringskontroll.

Etableringskontroll och branschregister

Motionerna 1981/82:858, 1982/83:650, 1982/83:808, 1982/83:1608 och 1982/
83:2018

Kravet i de två i huvudsak likalydande motionerna 1982/83:808 (m) och
1982/83:2018 (s) på inrättande av ett branschregister för bilverkstäder
motiveras med att ett växande antal företag i branschen undandrar sig skatter
och avgifter, åsidosätter skyddet för de anställda och skadar konsumenternas
intressen. Motionärerna framhåller att försök har gjorts i flera län att
beräkna det verkliga antalet bilverkstäder och jämföra detta med antalet
bilverkstäder i registren över företag som skall erlägga mervärdeskatt. Ett
exempel på en sådan undersökning är BILREP -81, Skatte- och avgiftsundandragande
inom bilreparationsbranschen i Stockholm (Rapport från en
arbetsgrupp sammansatt av representanter från Stockholms kommun,
Stockholms motorbranschförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet
Avd. 1, juni 1982). Resultaten av undersökningarna har genomgående
varit nedslående, anför motionärerna, och det är därför nödvändigt
med ett särskilt branschregister för bilverkstäder. Ett sätt att åstadkomma ett
sådant register kan vara att använda statistiska centralbyråns företagsregister
för bilverkstäder som bas. Motionärerna föredrar dock en lösning som
innebär att man länsvis inrättar branschregister, där man som bas använder
registren över företag som skall erlägga mervärdeskatt. Genom aktivt
samarbete mellan exempelvis konsumentsekreterare, yrkesinspektörer,
brandmyndigheter, skattemyndigheter och berörda branschorganisationer
skulle man i registret införa alla verkstäder som sysslar med bilreparationer.
När ett fullständigt register föreligger kan myndigheterna lättare uppfylla sin
skyldighet att kontrollera efterlevnaden av gällande lagar och förordningar,
framhåller motionärerna.

Liknande synpunkter framförs i motion 1981/82:857, som innehåller
motiveringen till det nu aktuella yrkandet i motion 1981/82:858 (m).
Motionärerna anför att mervärdeskatten på begagnade bilar har lett till en
överföring av handeln till handel utan mervärdeskatt mellan privatpersoner

NU 1982/83:30

och till s. k. buskhandel. Enligt en SIFO-undersökning från år 1980
prioriterar bilköparna i dagens kärva privatekonomiska läge ett lågt pris
framför garantier och köptrygghet, säger motionärerna. De anser att en
översyn av konsumentlagstiftningen i syfte att nå en bättre konkurrensjämlikhet
mellan reguljär och icke-reguljär bilhandel är viktig, särskilt för
handeln med billigare, begagnade bilar. Kraftfulla åtgärder bör enligt
motionärerna vidtas för att man skall komma till rätta med buskhandeln och
med de svarta verkstäderna. Det är också av central betydelse att det centrala
arbetsgivarregister som upprättas i bl. a. detta syfte blir effektivt.

I motion 1982/83:1608 (vpk) föreslås att tillståndsprövningen och kontrollen
i samband med etableringen av företag byggs ut. Härigenom skulle de
s. k. företagsslakterna försvåras. Motionärerna anger vissa riktlinjer för hur
en sådan kontroll bör organiseras. För all nyetablering eller ändring av
näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet skall näringsidkaren
vara skyldig att göra anmälan till en registermyndighet, som lämpligen knyts
till resp. länsstyrelse. Avser etableringen ”kritiska” branscher eller branscher
där konsumentintressen gör sig starkt gällande måste kraven för tillstånd
ställas särskilt högt. Upphör verksamheten skall detta anmälas. Brott mot
anmälningsskyldigheten skall medföra straffansvar och solidariskt ansvar för
uppkomna skulder.

I motion 1982/83:650 (s) behandlas den situation som efter konkurserna
inom Vänerskogskoncernen har uppkommit för skogsarbetarna i Värmlands
län. Konkursen har medfört bl. a. att antalet entreprenörer inom skogsbruket
har ökat kraftigt. Motionärerna är kritiska mot denna utveckling. De
framhåller att en del av de nya entreprenörerna har som främsta ambition att
tjäna snabba pengar, vilket visar sig i att lön erbjuds på ackordsbasis, att
arbetarskyddet nonchaleras och att outbildad arbetskraft anlitas. AMFförsäkringar
saknas ofta. Att det är möjligt för nya entreprenörer att skaffa
uppdrag beror på att endast en mindre del av skogsägarna är anslutna till de
nystartade skogsägarföreningarna. Svenska skogsarbetareförbundet har i en
undersökning visat att 15 % av maskinparken i skogsbruket år 1977 ägdes av
entreprenörer. I Värmlands län har siffran ökat kraftigt under år 1982,
påpekar motionärerna. Överetableringar av skogsbruksentreprenörföretag i
detta län har bl. a. lett till flera konkurser och ökad arbetslöshet bland
skogsarbetarna. I motionen erinras om att LO vid sin kongress år 1981 beslöt
att verka för etableringskontroll inom vissa områden och också att Svenska
skogsarbetareförbundet har fattat beslut i samma riktning. Även motionärerna
anser att det vore befogat med en prövning från samhällets sida av
enskilda personers lämplighet som företagare och arbetsgivare i branschen.

NU 1982/83:30

Utredning om effekten av konkurserna inom Vänerskog

I december 1980 tvingades företag inom Vänerskogskoncernen på grund
av betydande förluster att inställa betalningarna. Efter genomförd rekonstruktion
uppkom åter så allvarliga problem att flertalet företag inom
koncernen i slutet av år 1981 begärde sig i konkurs. Efter en ny
rekonstruktion hade i augusti 1982 samtliga Vänerskogs tillverkningsenheter
fått nya ägare, varefter verksamheterna med smärre minskningar av antalet
anställda har fortsatt.

Regeringen har uppdragit åt statens industriverk att, med utgångspunkt i
de erfarenheter som gjorts i Vänerskogsfallet, lämna förslag till åtgärder som
kan undanröja negativa effekter som kan uppkomma vid en konkurs.

Resultatet av industriverkets arbete skall redovisas före den 15 april

1983.

Överväganden inom regeringskansliet angående konsumentskyddet på bilområdet Regeringen

uppdrog i augusti 1979 åt konsumentverket att inom ramen för
verkets allmänna tillsyn över företagens produktutformning och marknadsföring
intensifiera tillsynen över fordonsverkstäderna. I uppdraget ingick
också att skaffa sig ett förbättrat underlag för bedömning av bilreparationernas
kvalitet.

Inom ramen för sitt uppdrag genomförde konsumentverket under år 1980
tre undersökningar. Den första bestod av intervjuer med branschsakkunniga
och var i första hand inriktad på att man skulle få ett mått på de
kvalitetsbrister som råder inom bilverkstadsbranschen. I den andra tillfrågades
ett antal konsumenter om vad de ansåg vara viktigast i kontakten med
en bilverkstad. Den tredje undersökningen inriktades på en analys av vilka
tekniska och personella resurser som bilverkstäderna måste ha för att
konsumenternas krav på kvalitet skall kunna uppfyllas. På basis av
undersökningarna tog verket upp sakdiskussioner med berörda myndigheter
och organisationer. Diskussionerna ledde så småningom fram till ett förslag
till kvalitetsdeklaration för bilverkstäder. Det visade sig emellertid att såväl
Motorbranschens riksförbund (MRF) som Petroleumhandelns riksförbund
ställde sig negativa till en sådan frivillig kvalitetsdeklaration. MRF ansåg
bl. a. att ett genomförande av förslaget inte skulle komma att medföra några
svårigheter för de ”svarta” verkstäderna att fortsätta sin verksamhet. MRF
uppmanade verket att i stället ”intensifiera sina ansträngningar att komma
till rätta med oseriösa bilverkstäder utanför MRF-kretsen”.

Konsumentverket har i skrivelse till regeringen den 22 juni 1982 anfört att
frågan om ingripande mot svarta verkstäder primärt är av fiskal natur och
ligger utanför verkets kompetensområde. Med utgångspunkt i det nyssnämnda
förslaget till kvalitetsdeklaration och i ett av verket tidigare (år 1977)
framlagt förslag till lag och förordning om tillsyn över fordonsverkstäder

NU 1982/83:30

borde enligt verkets mening frågan om åtgärder för att komma till rätta med
missförhållanden i bilverkstadsbranschen bli föremål för förnyade överväganden
inom regeringen.

Frågan övervägs f. n. inom regeringskansliet.

Tidigare behandling av motioner om etableringskontroll m. m.

Frågor om etableringskontroll har under senare år flera gånger behandlats
av näringsutskottet i samband med motioner i ämnet. Motionerna har i
flertalet fall avstyrkts av utskottet och avslagits av riksdagen (NU 1973:47,
1974:36, 1977/78:46, 1979/80:9, 1979/80:53).

År 1975 uttalade utskottet (NU 1975:14) att det för sysselsättningen och
över huvud taget för den ekonomiska utvecklingen är väsentligt att
näringslivet fortlöpande får tillskott av nya företag. Detta ansågs av utskottet
tala mot inskränkningar i den rådande etableringsfriheten. En samlad
översyn av de problem som har med etableringsrätten att göra borde dock
komma till stånd mot bakgrund av missförhållanden på detta område.
Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande om en samlad översyn rörande
rätten att etablera företag (rskr 1975:102).

Någon sådan samlad översyn som riksdagen begärde har inte redovisats.
En arbetspromemoria angående frågor om etableringskontroll har emellertid
upprättats inom handelsdepartementet. Promemorian föranledde vissa
uttalanden av utskottet våren 1982 (se s. 10).

Inför justitieutskottets behandling våren 1981 (JuU 1980/81:21) av
motioner om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten yttrade sig
näringsutskottet (NU 1980/81:2 y) i slutet av år 1980 över två motioner med
förslag om bl. a. etableringskontroll.

I en socialdemokratisk partimotion hade bl. a. föreslagits en undersökning
av förutsättningarna för införande av etableringskontroll i branscher eller
näringsgrenar där skattebrottslighet och annan ekonomisk brottslighet har
särskilt stor utbredning. Vänsterpartiet kommunisterna hade i en motion
föreslagit att etableringskontroll skulle införas i en rad branscher.

Näringsutskottet avstyrkte motionerna. De socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet anmälde avvikande mening och uttalade sig för en
förutsättningslös utredning om etableringskontroll.

Näringsutskottet ägnade frågan om etableringskontroll en utförlig
behandling i betänkandet NU 1980/81:2, vilket avgavs samtidigt med det
nyssnämnda yttrandet. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden som gick ut på
etableringskontroll inom hotell- och restaurangbranschen och för städbolag,
liksom krav på auktorisation för etablering i byggbranschen. Även yrkanden
om inrättande av särskilda branschregister över bilverkstäder och över
näringsidkare inom byggbranschen avstyrktes. De socialdemokratiska ledamöterna
reserverade sig till förmån för motionerna. Sedan kammaren efter
lika röstetal vid votering återförvisat ärendet till näringsutskottet och

NU 1982/83:30

ställningen i utskottet vid den förnyade behandlingen blivit oförändrad (NU
1980/81:39) beslöt riksdagen i enlighet med utskottets förslag utom såvitt
gäller etableringskontroll för städbolag, i vilken fråga reservationen efter lika
röstetal bifölls genom lottning.

I den av riksdagen godkända reservationen uttalades följande:

Enligt utskottets mening bör, bl. a. med hänsyn till de argument som
framförts i det särskilda yttrandet, frågan om etableringskontroll i städbranschen
ytterligare övervägas. Detta bör ske i den utredning om etableringskontroll
i branscher där så erfordras som har föreslagits av utskottets
socialdemokratiska ledamöter i det tidigare nämnda yttrandet till justitieutskottet.

I betänkandet NU 1980/81:39 behandlade utskottet förutom det återförvisade
ärendet även ett antal motioner inom samma ämnesområde vilka hade
väckts under allmänna motionstiden år 1981. De nya motionerna innehöll
yrkanden om åtgärder mot icke-seriösa företag inom byggnads- och
transportsektorerna och om särskilda krav för tillstånd att servera alkoholdrycker.

Till justitieutskottet överlämnade näringsutskottet med eget yttrande (NU
1980/81:4 y) två motioner från allmänna motionstiden år 1981 med yrkanden
om branschregister för vissa branscher och om en utredning rörande
etableringskontroll. Näringsutskottet hänvisade i yttrandet till sina ställningstaganden
våren 1981 (NU 1980/81:2 y, 1980/81:2). De socialdemokratiska
ledamöterna åberopade i en avvikande mening vad de därvid hade
anfört i avvikande mening och i reservationer.

Justitieutskottet (JuU 1980/81:21) anslöt sig till näringsutskottets uppfattning
att de dittillsvarande riktlinjerna i fråga om rätten att etablera företag
borde följas även framgent. I likhet med näringsutskottet ansåg justitieutskottet
att det inte var påkallat med någon allmän utredning om etableringskontroll.
Också beträffande inrättande av branschregister i vissa branscher
hade justitieutskottet samma uppfattning som näringsutskottet, nämligen att
det pågående arbetet med ett basregister för alla branscher borde kunna leda
till en lösning som skulle tillgodose motionsönskemålen. Justitieutskottet
avstyrkte de i sammanhanget aktuella motionsyrkandena. I en reservation (s.
96) förordade dess socialdemokratiska ledamöter att en utredning skulle
komma till stånd rörande förutsättningarna för införande av etableringskontroll
i branscher med särskilt utbredd ekonomisk brottslighet.

Vid kammarbehandlingen av betänkandet återförvisades detta till justitieutskottet.
Därvid ändrade inte utskottet sitt ställningstagande. När
riksdagen därefter ånyo behandlade utskottets förslag (JuU 1980/81:40)
bifölls detta.

Frågan om etableringskontroll och branschregister aktualiserades återigen
år 1982, denna gång i motioner från socialdemokraterna och vänsterpartiet
kommunisterna. Alla motionerna utmynnade i förslag om utredning, bl. a.
av rätten att etablera företag.

1* Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 30

NU 1982/83:30

Näringsutskottet erinrade i sitt betänkande NU 1981/82:25 om den år 1980
införda lagstiftningen om näringsförbud för näringsidkare som missbrukar
konkursinstitutet samt vidare om en del andra regeringsåtgärder som var
ägnade att motverka uppkomsten av ekonomisk brottslighet. Det är, sade
utskottet, väsentligt för den ekonomiska utvecklingen att näringslivet
fortlöpande får ett tillskott av nya företag. Enligt den näringsfrihetsprincip
som tillämpas i Sverige har relativt få inskränkningar gjorts i rätten att
etablera företag. Sådana inskränkningar har varit betingade av bl. a.
ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn. Enligt utskottets
mening borde de hittillsvarande riktlinjerna följas även framgent.
Utskottet underströk dock att det är angeläget att olika slags missförhållanden
i företagens verksamhet så långt möjligt undanröjs och förebyggs och att
bl. a. konkurs- och skattelagstiftning är viktiga instrument för detta.

När det gällde de motioner som var aktuella i sammanhanget pekade
utskottet på vad riksdagen våren 1981 hade beslutat i ämnet på justitieutskottets
förslag (se s. 9). Eftersom riksdagen senare under våren 1982 skulle
ta ställning till frågan om omfattningen av ett basregister över alla företag
avstyrkte näringsutskottet motionerna. Utskottet erinrade i detta sammanhang
om riksdagens uttalande år 1975 om en samlad översyn rörande rätten
att etablera företag (se s. 8).

I den arbetspromemoria angående etableringskontroll som upprättades år
1977 inom handelsdepartementet (se s. 8) hade berörts bl. a. gällande rätt,
statsmakternas behandling av frågan om etableringskontroll, utredningar
som behandlade etableringsproblematiken samt åtgärder som hade vidtagits
för att undanröja missförhållanden. 1 konsekvens med vad utskottet anförde
om en utredning om etableringskontroll ansåg utskottet att riksdagens
begäran till regeringen år 1975 om en utredning inte längre ägde aktualitet.
Utskottet föreslog att riksdagen skulle göra ett uttalande till regeringen av
denna innebörd. Emellertid förutsatte utskottet att regeringen fortlöpande
skulle bevaka frågor rörande etableringskontroll.

En delfråga i sammanhanget gällde etableringskontroll i städbranschen.

Regeringen hade i 1982 års budgetproposition erinrat om de åtgärder som
vidtagits med anledning av riksdagens uttalande våren 1975 om en allmän
översyn av städbranschen. Föredragande statsrådets överväganden hade
utmynnat i att det inte fanns anledning att föreslå några särskilda åtgärder
med avseende på städbranschen. Utskottet instämde i regeringens bedömning.

Socialdemokraterna i utskottet förordade i en reservation att en förutsättningslös,
parlamentarisk utredning av etableringskontroll skulle tillsättas.
Utredningen skulle bl. a. pröva frågan om inrättande av branschregister i
sådana branscher som är särskilt utsatta vad gäller ekonomisk brottslighet
och andra missförhållanden, däribland städbranschen.

Riksdagen följde utskottet.

NU 1982/83:30

Riksdagsbeslut om basregister över företag

Riksdagen behandlade i maj 1982 ett regeringsförslag (prop. 1981/82:118)
om riktlinjer för utvecklingen av ett basregister över företag och organisationer.
Förslaget om ett register grundade sig på en utredning som gjorts av
statskontoret i samarbete med riksskatteverket och statistiska centralbyrån,
basregisterutredningen (BASUN). Registret skulle enligt förslaget omfatta
alla företag och organisationer som tilldelats organisationsnummer, alla
personer som registrerat enskild firma i handels- och föreningsregistren och
alla fysiska personer som, utan att ha inregistrerad firma, bedriver rörelse
eller har någon anställd (med undantag för anställda i husligt arbete).
Jordbrukare och fastighetsägare skulle ingå i registret.

I registret skulle finnas uppgifter om företaget/organisationen och dess
arbetsställen, vidare identifikationsuppgifter, namn/arbetsställebenämning,
adressuppgifter, kod för juridisk form, registreringsort, branschtillhörighet,
antal anställda (storleksklass) samt statusmarkeringar såsom aktiv eller
vilande. Vidare skulle eventuella kompletterande uppgifter kunna tillkomma
såsom telefonnummer, annan benämning, bifirma/parallellfirma, eventuell
koppling till annan identitet samt kompletterande branschkod eller
annan beskrivning av verksamheten.

Enligt förslaget skulle SCB t. v. få ansvaret för registerhållning och
spridning av uppgifter från basregister. Det var enligt föredragandens
uppfattning inte möjligt att bestämma en tidpunkt för när basregistret skulle
kunna tas i drift. Starka skäl talade för en författningsreglering av registrets
utformning m. m. Föredraganden avsåg att återkomma till regeringen i fråga
om den slutliga utformningen av basregistret och med förslag till uppdrag åt
berörda myndigheter angående det fortsatta utredningsarbetet.

Finansutskottet konstaterade i sitt betänkande (FiU 1981/82:42) med
anledning av en del motionsyrkanden att det fanns brister i samhällets rutiner
för registerföring av företag och organisationer i fråga om de olika
företagsuppgifter som samhället behöver. Det gällde t. ex. registers kvalitet,
aktualitet och standardisering. Utskottet anslöt sig till att en princip för det
tilltänkta basregistret skall vara att varje uppgift samlas in en gång till ett
ställe. Basregistret avses därmed kunna utnyttjas som ett ajourföringsregister
av myndigheter, företag och organisationer.

Finansutskottet ställde sig bakom de riktlinjer för det fortsatta arbetet som
hade dragits upp i propositionen och underströk betydelsen av att registret
innehåller aktuella och tillförlitliga uppgifter, så att det kan betjäna alla de
kunder som efterfrågar uppgifter av detta slag. Basregistrets utformning och
användning m. m. borde enligt utskottets mening regleras i en särskild
författning.

Vad gäller kostnaderna för registret framhöll utskottet att verksamheten
skall vara självfinansierande. De kostnader som är förenade med registret
borde täckas av en avgift som skulle tas ut för varje förmedlad företagsuppgift.

NU 1982/83:30

Finansutskottet avstyrkte motionsyrkanden bl. a. om att uppgifter om
registrering till mervärdeskatt och liknande skall tas in i registret.

Riksdagen beslöt i enlighet med finansutskottets förslag.

Skrivelse från näringsfrihetsombudsmannen

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har med en skrivelse till näringsutskottet
med anledning av motionerna om etableringskontroll o. d. velat fästa
uppmärksamheten på det allmännas intresse av fritt marknadstillträde och
effektiv konkurrens. NO anför bl. a. följande:

Hittills har statsmakterna och expert myndigheter med verksamhet som rör
näringslivet intagit en kritisk hållning till etableringskontroll, där sådan inte
erfordras av hänsyn till främst risker för liv, hälsa och säkerhet. Denna
inställning grundas såväl på erfarenhet som på ekonomisk teori och
forskning. NO hör till de myndigheter som i olika sammanhang avvisat
tankar om etableringskontroll mot bakgrund av de risker för hämmad
effektivitetsutveckling och högre prisnivå som en sådan begränsning av
konkurrensen kan medföra. System med begränsningar i marknadstillträdet
har nämligen visat sig framför allt leda till ett skydd för redan etablerade
näringsidkare med högre priser och vinster för de skyddade företagen som
följd. Härtill kommer kostnader för kontroll och administration. I stället för
reglering av hela branscher bör samhällets åtgärder mot dem som missbrukar
näringsfriheten effektiviseras.

NO erinrar om att det i propositionen (1981/82:165) om konkurrenslag
förordades stor restriktivitet med införande av etableringskontroll och
former av tillståndstvång och att därvid vikten av ett fritt marknadstillträde
framhölls. Uttalandena mötte inga invändningar vid riksdagsbehandlingen,
framhåller NO. NO påpekar att han i anslutning till dessa propositionsuttalanden
genom sin instruktion (SFS 1982:1048 § 3) har fått särskilda uppgifter
som övervakare av samhälleliga konkurrensbegränsningar, t. ex. olika
former av etableringskontroll, auktorisation och tillståndstvång.

Åtgärder inom bankväsendet

Motionerna 1982/83:1608, 1982/83:1668 och 1982/83:2026

En av grundförutsättningarna för ekonomisk brottslighet är tillgången på
krediter, anförs det i motion 1982/83:1608 (vpk). Motionärerna anser att det
är både angeläget och möjligt med en förbättrad kontroll av bankernas
kreditgivning. Bl. a. den s. k. Göta Finansskandalen har enligt motionärerna
visat att ekonomisk brottslighet har finansierats genom vanliga banklån och
genom bankförmedlade notariatlån. Utan tillgång till dessa finansieringsmöjligheter
skulle många brott ha stannat på planeringsstadiet, framhåller
de. Det enklaste sättet att öka kontrollen vore att prövningen utvidgades i
fråga om ansökningar om s. k. känsliga krediter (transaktioner med
hyresfastigheter, överlåtelser av restauranger etc.). Som exempel på

NU 1982/83:30

tänkbara och mer långtgående åtgärder nämner motionärerna ”tvingande
direktiv” från staten till bankerna att styra kreditgivningen i riktning mot
mera samhällsnyttiga, producerande verksamheter.

I motion 1982/83:1668 (m) understryks att det är mycket angeläget att man
försvårar finansieringen av narkotikahandeln. Motionären antar att den
svenska narkotikamarknaden årligen omsätter 5-10 miljarder kronor och att
den organiserade brottsligheten använder sig av den elektroniska penningöverföringen
för att föra ut pengar till utlandet. Därför borde hårdare
kontroll av valutautförsel med elektroniska terminaler utredas. Banklagsutredningen
(Fi 1976:04) borde enligt motionären ges tilläggsdirektiv att
föreslå att den nuvarande banklagens krav på att man måste vara svensk
medborgare för att få äga en bank skall bibehållas. Vidare borde kravet på
svenskt medborgarskap utsträckas till att gälla också i fråga om finansbolag,
främst s. k. merchant banks.

Socialdemokraterna har både i regeringsställning och i opposition
målmedvetet arbetat för att motverka spekulationen i fastigheter, heter det i
motion 1982/83:2026 (s). Ytterligare åtgärder behöver emellertid vidtas,
anser motionärerna. Sålunda bör kreditinrättningarna anmodas att vara
återhållsamma med att förmedla lån i samband med ”icke seriösa fastighetsöverlåtelser”.
Bankinspektionen bör ges i uppdrag att ta fram underlag för en
bedömning av vilka åtgärder som kan vara nödvändiga. Den reglerade
kreditmarknadens roll när det gäller ”spekulativa överlåtelser i första hand
av flerbostadshus” bör utvärderas.

Banklagsutredningen

Banklagsutredningen (Fi 1976:04; ordförande: rättschef Kurt Malmgren)
har i uppdrag att se över banklagstiftningen.

Enligt sina ursprungliga direktiv skulle utredningen bl. a. anpassa
bankrörelse- och sparbankslagstiftningen till 1975 års aktiebolagslag samt se
över de kapitaltäckningsregler som gällde för bankinstituten.

Genom tilläggsdirektiv år 1980 fick utredningen i uppdrag att utreda om
den för bankers kreditgivning uppställda huvudregeln, att för kredit från
bank skall ställas särskild säkerhet, bör gälla även i fortsättningen.
Utredningen skall vidare kartlägga och utvärdera de svenska bankernas
verksamhet i form av etableringar i utlandet.

Tre delbetänkanden av banklagsutredningen har lett till nya bestämmelser
i olika hänseenden. Ett fjärde delbetänkande (Ds E 1982:3), om det formella
säkerhetskravet och om banks rätt att förvärva aktier i mindre och
medelstora företag, är f. n. under regeringens prövning.

En omfattande del av utredningens återstående arbetsuppgifter består i att
anpassa banklagstiftningen till bl. a. 1975 års aktiebolagslag.

NU 1982/83:30

Lag om låsinstallation
Motion 1982/83:301

Det är, säger motionärerna, nödvändigt att samhället får en bättre kontroll
över dem som säljer och installerar låsanordningar, reparerar lås eller
tillverkar nycklar. Den reglering av försäljningen av dyrkverktyg som har
genomförts är ett steg i rätt riktning, men åtgärden är inte heltäckande.
Låsutredningens förslag (i SOU 1975:19) till lag om låsinstallation m. m.
måste genomföras. Detta skulle vara ett uttryck för omsorg om konsumenterna
och skulle ha en brottsförebyggande verkan.

Låsutredningen

En mera utförlig framställning av vad som redovisas under denna rubrik
har lämnats i näringsutskottets betänkande NU 1977/78:46.

Låsutredningens förslag

Låsutredningen avgav år 1975 betänkandet (SOU 1975:19) Konsumentskydd
på låsområdet.

Utredningen fann det av säkerhetsskäl otillfredsställande att samhället
inte kontrollerar de yrkesutövare som installerar låsanordningar, reparerar
lås eller tillverkar nycklar. Den föreslog att ett auktorisationssystem skulle
införas för låssmeder. Av säkerhetsskäl borde enligt utredningens mening
auktorisation vara obligatorisk. Enligt förslaget skulle systemet emellertid
tills vidare vara frivilligt. En grundförutsättning för auktorisation föreslogs
vara att låssmeden bedriver sin verksamhet yrkesmässigt. En låssmed som
auktoriseras borde dessutom prövas och godkännas med avseende på
laglydnad och vandel. Han borde även dokumentera sin yrkeskunnighet. En
låssmed som fått auktorisation föreslogs få exklusiv rätt att kalla sig
”auktoriserad låssmed”. Obehörigt användande av denna benämning borde
sanktioneras genom straffrättsliga bestämmelser. Frågor om auktorisation
skulle prövas av länsstyrelsen. Nyckeltillverkning skulle enligt utredningens
förslag inte få ske utan särskilt tillstånd. Utredningen ansåg också att man
borde reglera tillverkning och innehav av dyrkverktyg och av spärrade
nyckelämnen, dvs. nyckelämnen avsedda för känsliga objekt och särskilt
registrerade hos rikspolisstyrelsen.

Utredningen föreslog en särskild lag om låsinstallation m. m. Den
föreslagna lagen föreskriver att tillverkning och innehav av nyckelfräsmaskiner,
dyrkverktyg och spärrade nyckelämnen inte får ske utan tillstånd av
länsstyrelsen. Lagen möjliggör auktorisation av låssmed.

NU 1982/83:30

Remissyttranden

Remissyttranden över låsutredningens betänkande avgavs av ett 60-tal
myndigheter, organisationer och företag. Flertalet remissinstanser fann det
angeläget att åtgärder skulle vidtas från samhällets sida för att förbättra
allmänhetens inbrottsskydd. I vissa hänseenden var dock meningarna om
utredningens förslag delade.

Omkring hälften av remissinstanserna tillstyrkte förslaget till lag om
låsinstallationer m. m. Flera av dem pekade på att ett auktorisationssystem
kunde få negativa effekter på konkurrenssituationen i låssmedsbranschen.
Enligt bl. a. statens industriverk och Sveriges industriförbund måste dock
kravet på säkerhet prioriteras. Kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen
(NO) och Svenska handelskammarförbundet ifrågasatte emellertid
om nackdelarna i konkurrenshänseende skulle uppväga fördelarna från
säkerhetssynpunkt. Flera remissinstanser menade att risken för negativa
konkurrensbegränsande effekter var mindre vid ett frivilligt än vid ett
obligatoriskt auktorisationssystem. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) förordade
ett obligatoriskt system.

Enligt utredningens förslag skulle en grundförutsättning för auktorisation
vara att låssmeden bedriver sin verksamhet yrkesmässigt och att verksamheten
utgör låssmedens huvudsakliga sysselsättning. Flera remissinstanser
var kritiska mot detta förslag. De pekade på att låssmedsverksamheten i
småföretag och i glesbygd ofta måste bli en deltidssysselsättning.

Olika uppfattningar förelåg i fråga om utredningens förslag att en låssmed
som vill bli auktoriserad måste kunna dokumentera sin kompetens. Bl. a.
rikspolisstyrelsen ansåg att ett fullgott yrkeskunnande måste vara ett
grundkrav. Konsumentombudsmannen (KO) ville få till stånd en analys av
vilka krav som från konsumentsynpunkt borde ställas på låssmeder. Enligt
NO förelåg inte brister i yrkeskunskapen som hade någon betydelse från
säkerhetssynpunkt. Marknadsdomstolen betonade vikten av att risken för
skadlig konkurrensbegränsning blev så ringa som möjligt. Kravet på
yrkeskunnighet borde därför inte sättas högre än som var nödvändigt från
säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag om att nyckelfräsmaskin, dyrkverktyg eller spärrat
nyckelämne inte skulle få innehas eller tillverkas utan länsstyrelsens tillstånd
mottogs positivt av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket räknade
dock med att mindre seriöst verksamma inom branschen, vilka inte uppfyllde
kraven för tillstånd, inte skulle komma att uppge innehav av olika maskiner
och verktyg. NO ansåg att det i utredningsmaterialet inte fanns någon saklig
grund som talade för att ett tillståndskrav skulle motverka inbrott. Några
remissinstanser ifrågasatte den föreslagna stränga restriktiviteten i fråga om
utlämnande av spärrade profiler.

NU 1982/83:30

Ställningstaganden av regeringen

Regeringens ställningstagande till låsutredningens förslag offentliggjordes
av handelsminister Staffan Burenstam Linder genom ett pressmeddelande i
maj 1977. Enligt detta var regeringen inte beredd att föreslå någon form av
auktorisation på låsområdet. Den hade funnit att fördelarna inte uppvägde
den byråkrati och de inskränkningar i näringsfriheten som skulle bli följden
om förslaget genomfördes. Av samma skäl avsågs inte heller utredningens
förslag om tillståndsplikt för innehav och tillverkning av nyckelfräsmaskiner,
spärrade nyckelämnen och dyrkverktyg skola genomföras.

Grunderna för regeringens ställningstagande redovisades utförligare i en
inom handelsdepartementet upprättad promemoria. Där sades bl. a. följande.

Ett genomförande av utredningens förslag om frivillig auktorisation av
låssmeder skulle från konsumentsynpunkt inte innebära några större
förändringar i förhållande till det rådande läget. Sveriges låssmedsmästares
riksförbund (SLR) ställer i stort sett samma krav på sina medlemmar som
enligt utredningens förslag skulle komma att gälla för offentligt auktoriserade
låssmeder. SLR antar som medlem egen företagare som bedriver
låssmeds verksamhet, har förvärvat för en självständig utövare av yrket
erforderlig skicklighet och erfarenhet, har gjort sig känd för redbarhet samt
även i övrigt befinns lämplig att utöva låssmedsyrket.

Auktorisation skulle enligt utredningens förslag meddelas låssmed som
blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och vandel. Den
enda egentliga skillnaden mellan utredningens förslag till auktorisationssystem
och SLR:s prövning var att den auktoriserande myndigheten i samband
med prövningen av laglydnad och vandel skulle kunna inhämta utdrag från
polisregister, en möjlighet som SLR saknar.

Beträffande förslaget om tillståndsplikt för innehav och tillverkning av
nyckelfräsmaskiner anfördes att det torde vara svårt att utnyttja nyckelfräsmaskiner
illegalt. I regel sker kopieringen av nycklar helt öppet, och kunden
är oftast anonym för nyckeltillverkaren. För att obehörig kopiering av
nycklar effektivt skall kunna förhindras måste dessutom kundens behörighet
kontrolleras, ett krav som inte tillgodosågs enligt utredningens förslag.
Tillståndsplikt för tillverkning och innehav av spärrade nyckelämnen skulle
sannolikt innebära att ett nytt system med spärrade profiler - vid sidan av
låstillverkaren Assa-Stenman AB:s redan existerande system - måste byggas
upp. En rad frågor som inte kunde lösas på grundval av befintligt
beslutsunderlag skulle då uppstå. Några samhälleliga insatser i fråga om
spärrade nyckelämnen kunde emellertid knappast anses motiverade.

I slutet av år 1977 riktade brottsförebyggande rådet (BRÅ) en skrivelse till
regeringen om brottsförebyggande åtgärder på låsområdet. BRÅ påtalade
bl. a. att nyckelautomater för snabbtillverkning av nycklar hade kommit ut
på marknaden. Den ökade service som dessa erbjöd konsumenterna skedde

NU 1982/83:30

enligt BRÅ till priset av en försämrad kontroll över spärrade nyckelämnen.
BRÅ uttryckte oro ”inför en utveckling som sannolikt hade kunnat undvikas
genom åtgärder i linje med av låsutredningen föreslagna”. Regeringen beslöt
i början av år 1978 att lämna BRÅ:s framställning utan åtgärd.

Lag om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

Med frångående delvis av den tidigare regeringens ståndpunkt föreslog
folkpartiregeringen våren 1979 en lag om yrkesmässig försäljning av
dyrkverktyg (prop. 1978/79:169, NU 1978/79:46). Regeringens lagförslag
byggde på låsutredningens. Det antogs av riksdagen. Lagen (1979:357)
innebär att yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg får bedrivas endast efter
tillstånd av polismyndighet. Regleringen syftar till att minska riskerna för att
verktygen kommer till brottslig användning.

Tidigare behandling av motioner i ämnet

Riksdagen har åren 1978 och 1979 behandlat motioner med samma
innebörd och samma upphovsmän som motion 1982/83:252 (s). Dessa
motioner har avslagits på förslag av näringsutskottet (NU 1977/78:46,
1979/80:9).

Vid det första tillfället anslöt sig utskottet till regeringens bedömning att
fördelarna med lagstiftningen inte skulle uppväga den byråkrati och de
inskränkningar i näringsfriheten som den skulle resultera i. Utskottet sade sig
utgå från att regeringen och berörda myndigheter fortsättningsvis skulle noga
följa utvecklingen och överväga olika möjligheter att genom förbättrat
låsskydd och på annat sätt dämpa inbrottsfrekvensen.

Ett uttalande likt det sistnämnda gjordes år 1979. Utskottet hade då först
erinrat om att låsutredningens förslag delvis hade förverkligats genom lagen
om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg samt fäst uppmärksamheten på
rapporten Auktorisation och konsumentskydd.

Rapport om auktorisation och konsumentskydd

En arbetsgrupp under ledning av konsumentverket och med representanter
för statens industriverk, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Svenska handelskammarförbundet
avlämnade år 1978 rapporten Auktorisation och konsumentskydd
(Rapport KOV 1978:8-01). I en redogörelse för NO:s praxis redovisas där
bl. a. följande (s. 59):

NO har 1978 i ärendet Dnr 384/77 (NO-meddelande 1978 nr 26, Pris- och
kartellfrågor 1978:4 s. 66) lämnat Assa-Stenman AB förhandsbesked i
anledning av företagets planerade system för licensgivning till låssmeder.
Företaget avsåg att, framför allt av säkerhetsskäl, endast tillhandahålla vissa

NU 1982/83:30

typer av lås och nycklar till av företaget licensierade låssmeder. Efter att ha
understrukit Assa-Stenmans dominerande marknadsställning, framhöll NO
att begränsningar av marknadstillträdet av här avsett slag inte bör ske utan
goda skäl. Intresset av en fungerande konkurrens fick inte träda tillbaka för
andra säkerhetskrav än sådana som framstod som försvarbara med hänsyn
till omständigheterna. Mot denna bakgrund förordade NO uppmjukningar
och begränsningar i det föreslagna licenssystemet i vissa hänseenden.

Under rubriken Ställningstagande till obligatorisk auktorisation anförs i
rapporten sammanfattningsvis bl. a. följande:

Enligt arbetsgruppens mening saknas skäl att frångå den i Sverige hittills
förhärskande synen på obligatorisk auktorisation. Restriktivitet bör iakttas
med införande av obligatoriska auktorisationssystem med de långtgående
begränsningar av marknadsinträdet som de innefattar. Arbetsgruppen har
härvid särskilt fäst sig vid de konkurrensbegränsande verkningarna såsom
främst riskerna för negativa verkningar från konsumentsynpunkt i form av
högre prisnivåer och försvagade incitament till nytänkande och rationaliseringar.

De områden där obligatorisk auktorisation vid en samlad bedömning kan
vara av värde synes väsentligen vara sådana där dylika åtgärder bedöms
erforderliga till säkerställande av trygghet till liv, hälsa, säkerhet och
personlig integritet. De kan också tänkas vara befogade i situationer där
större ekonomiska värden för den enskilde kan stå på spel. En förutsättning
bör dock alltid vara att obligatorisk auktorisation verkligen befinns vara en
adekvat och klart behövlig åtgärd för att komma till rätta med eller
åtminstone reducera berörda risker. I första hand bör man undersöka om
inte andra, från etableringskontrollerande synpunkt mjukare system kan ge
konsumenterna tillräckligt ekonomiskt skydd.

Rekommendation av Nordiska rådet

Nordiska rådet rekommenderade år 1980 Nordiska ministerrådet att vidta
åtgärder för införande av enhetliga bestämmelser i de nordiska länderna i
syfte att förbättra konsumentskyddet och konsumenternas säkerhet när det
gäller lås (rekommendation nr 26/1980).

Till grund för rekommendationen låg ett förslag av sex rådsmedlemmar,
däribland Olle Eriksson (c) och Rolf Sellgren (fp) från Sverige. Ekonomiska
utskottets tillstyrkan av förslaget var grundad på remissbehandling. I Sverige
hördes rikspolisstyrelsen, konsumentverket, Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) och Svenska försäkringsbolags riksförbund, vilka
alla registrerades såsom i det väsentliga positiva till medlemsförslaget.

Nordiska ministerrådet meddelade till Nordiska rådets session år 1981 att
ministerrådet ämnade företa en värdering av förslagets konsumentpolitiska
betydelse innan initiativ på området igångsattes. Närmare planer för nordiskt
samarbete beräknades kunna framläggas under loppet av år 1981. Inför 1982
års session lämnade ministerrådet i december 1981 ett nytt meddelande i
saken. Enligt detta fanns det, mot bakgrund av att nationellt vissa åtgärder
hade vidtagits och då det syntes saknas intresse för ytterligare nationella

NU 1982/83:30

åtgärder på området, inte anledning att vidta några åtgärder inom
ministerrådets ram.

Lagen om bevakningsföretag
Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1974:191, omtryckt 1980:588) om bevakningsföretag avses
med sådant företag den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning
bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller
något annat sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd.
För att ett bevakningsföretag skall få bedriva verksamhet av den art som nu
nämnts krävs auktorisation. Lagen gäller dock inte bevakning som utförs av
statlig eller kommunal myndighet. Den gäller inte heller när en enskild
person utför bevakning på uppdrag som en myndighet har meddelat honom
med stöd av lag. Det sistnämnda undantaget omfattar bl. a. ordningsvaktsverksamhet
- enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter - på frilansbasis.

Fråga om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där företagets
ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse är också tillsynsmyndighet.
Auktorisation får beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir
bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse
med god sed inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän
synpunkt olämplig inriktning. All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag
skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad,
medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant
företag. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten och ledamöterna i
företagets styrelse.

I övrigt finns bestämmelser om bl. a. inspektionsrätt för länsstyrelsen, om
rätt för länsstyrelsen att förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att
vidta rättelser etc. och om återkallelse av auktorisation. Kompletterande
bestämmelser finns i bevakningsföretagskungörelsen (1974:462, ändrad
1980:595).

Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag
och som har till uppgift att utföra bevakningstjänst kallas väktare.

En väktare åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken. Det
innebär att våld eller hot om våld mot en väktare i hans tjänsteutövning
bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller för förgripelser
mot tjänstemän i myndighetsutövning. En väktare har inte andra befogenheter
än vilken medborgare som helst när det gäller att ingripa mot andra
personer eller att använda våld för att genomföra arbetsuppgifter. En från
praktisk synpunkt betydelsefull befogenhet är den som enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken tillkommer envar, nämligen att gripa bl. a. den som
ertappas på bar gärning eller flyende fot när det är^fråga om brott som kan
bestraffas med fängelse. För väktare gäller dessutom liksom för andra
medborgare reglerna om nödvärn i brottsbalken.

NU 1982/83:30

Historik och förarbeten

Lagen (1974:191) om bevakningsföretag ersatte en tidigare kungörelse
(1951:640) om auktorisation av enskilda bevakningsföretag, vilken innehöll
regler om frivillig auktorisation. Förslag till denna lag framlades i proposition
1974:39, vilken inte föranledde några motioner eller andra kommentarer vid
riksdagsbehandlingen.

I propositionen anförde föredragande statsrådet bl. a. (s. 36 f.):

Enligt min mening bör därför auktorisation krävas för varje fysisk eller
juridisk person som yrkesmässigt utför viss bevakningsuppgift åt annan.

Vad särskilt gäller enskilda personers verksamhet på detta område så kan
det naturligtvis inte komma i fråga att kräva auktorisation i samtliga fall då
någon åtar sig att mot ersättning utföra en bevakningsuppgift för annans
räkning. Jag tänker här bl. a. på sådana bevaknings- eller tillsynsuppdrag
som någon utför under t. ex. en fastighetsägares eller rörelseidkares
tillfälliga bortovaro. Det avgörande kriteriet för gränsdragningen blir härom
verksamheten kan betecknas som ”yrkesmässig”. I den mån det därvid är
fråga om någon som utför bevakningsuppgifter vid sidan av annat arbete eller
annan sysselsättning torde denna förutsättning endast kunna anses infriad i
fall då det rör sig om verksamhet av en icke obetydlig omfattning.

I specialmotiveringen till 1 § tillädes bl. a. (s. 48):

Den i lagtexten intagna förutsättningen ”för annans räkning” innebär att
sådan bevakningsverksamhet som organiseras inom ett företag och som
endast avser eget skydd inte omfattas av lagen. Däremot blir lagen tillämplig i
fall då bevakningsverksamheten ombesörjs av ett av uppdragsgivaren helägt
företag. Detta gäller oavsett om ägaren är den enda kunden eller ej.

Den ursprungliga definitionen av bevakningsföretag ändrades år 1980 med
giltighet från årsskiftet 1980-1981 (prop. 1979/80:122, JuU 1979/80:44). Det
hade tidigare talats om åtagande att ”utföra viss bevakningsuppgift”. Genom
ändringen infördes i stället den uppräkning av funktioner som framgår av
referatet i föregående avsnitt. Ändringen hängde samman med införandet av
den nya lagen om ordningsvakter.

Bevakningsföretag

Antalet auktoriserade bevakningsföretag uppgick vid årsskiftet 1982-1983
till 96. Under år 1982 auktoriserades 9 nya företag, medan 14 företag fick sin
auktorisation återkallad. Antalet anställda hos de auktoriserade företagen
var mellan 11 000 och 12 000, vilket beräknas motsvara 7 700 å 7 800
årsanställda. Av företagen hade 9 mer än 50 anställda.

NU 1982/83:30

Motion 1982/83:252

I motion 1982/83:252 (s) framhålls att det utöver den verksamhet som
omfattas av lagen (1974:191) om bevakningsföretag finns en avsevärd sådan
bevakningsverksamhet som organiseras inom ett företag och endast avser
företagets eget skydd. Motionären betecknar det som djupt otillfredsställande
att bevakningsverksamhet av det senare slaget inte omfattas av lagen.
Många av föreskrifterna i lagen har, menar han, tillkommit för att reglera
förhållandena inte bara mellan beställaren och entreprenören - bevakningsföretaget
- utan även gentemot tredje man. Motionären hävdar att all
bevakningsverksamhet där syftet är ”att bevaka allmänhet” bör omfattas av
bestämmelserna i bevakningsföretagslagen.

Tidigare behandling av motion i ämnet

En motion år 1982 med samma innehåll avstyrktes av näringsutskottet
(NU 1981/82:25) och avslogs av riksdagen. Utskottet fann det inte realistiskt
att staten skulle på det sätt som motionärerna tänkte sig reglera företags
bevakningsverksamhet för egen räkning. Några mera allmänt förekommande
missförhållanden som skulle motivera en sådan reglering är inte kända,
sade utskottet, och det skulle också otvivelaktigt visa sig svårt att avgränsa
den tillståndskrävande verksamheten från sådana bevakningsinsatser som
envar måste ha rätt att göra till skydd för sin egendom.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande nio motioner, vari läggs fram en
rad förslag som är inriktade på att motverka uppkomsten av ekonomisk
brottslighet. Yrkandena går i regel ut på att kontrollen av företagen skall
skärpas i olika hänseenden.

Utskottet vill till en början erinra om att under senare tid andra brott än de
traditionella vålds- och egendomsbrotten har kommit att stå i centrum för
den kriminalpolitiska debatten. Vid sidan av den illegala narkotikahanteringen
är det i första hand den s. k. ekonomiska brottsligheten som har
medfört en förändrad kriminalpolitisk situation.

Statsmakterna har, som framgår av den tidigare redogörelsen, på sistone
tagit åtskilliga initiativ för att förebygga och bekämpa ekonomisk brottslighet
och skatteflykt.

Regeringen tillkallade sålunda i november 1982 en kommission (Ju
1982:05) med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk
brottslighet. Kommissionen har fått stor frihet att själv bestämma sina
arbetsuppgifter. En del tänkbara åtgärder anges dock i direktiven. Kommissionen
skall bl. a. överväga hur man genom olika forskningsinsatser skall få

NU 1982/83:30

bättre kunskaper om den ekonomiska brottslighetens former och utbredning.
Den skall vidare lägga fram förslag till effektivisering av myndighetskontrollen
och undersöka möjligheterna att använda åtgärder som etableringskontroll,
näringsförbud och effektivare företagsrevision. Näringsförbudskommittén
(Ju 1981:03) har i uppdrag att pröva frågan om utvidgade
regler om näringsförbud. Enligt tilläggsdirektiv till kommittén skall den
samarbeta med kommissionen i frågor som nära berör båda utredningarna.
En särskild kommission (S 1982:09) mot narkotikamissbruk har tillsatts.
Denna skall bl. a. lägga fram förslag till lagstiftning som behövs för att
kampen mot narkotika skall kunna föras mer effektivt.

Etableringskontroll och branschregister m. m.

I motionerna 1982/83:808 (m) och 1982/83:2018 (s) föreslås en utvidgad
registrering av bilverkstäderna. Motionärerna motiverar sina önskemål bl. a.
med att ett ökat antal företag inom branschen undandrar sig skatter och
avgifter. De hänvisar bl. a. till en undersökning inom bilreparationsbranschen
i Stockholm (BILREP -81), vilken ger vid handen att sådant fusk tycks
vara mycket utbrett. Motionärerna föreslår att ett särskilt branschregister för
bilverkstäder inrättas. Liknande tankegångar möter i motiveringen för
yrkandet i motion 1981/82:858 (m). Förhoppningarna knyts här närmast till
att det centrala arbetsgivarregister som f. n. byggs upp vid statistiska
centralbyrån (SCB) - det s. k. basregistret - skall bli ett effektivt medel i
kampen mot ”buskhandel” och svarta verkstäder i branschen. Yrkandet går
emellertid ut på en översyn av konsumentlagstiftningen i syfte att nå en högre
grad av konkurrensneutralitet mellan reguljär och icke-reguljär bilhandel.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är befogat att särskilda
åtgärder sätts in för att bekämpa olika yttringar av ekonomisk brottslighet
inom bilverkstadsbranschen. Som framhålls i motionerna är skadeverkningarna
av exempelvis skatte- och avgiftsundandragandet inom branschen
allvarliga, inte minst för den reguljära bilhandeln. Det är mot bakgrund
härav rimligt att registerkontrollen ökas såvitt avser bilverkstädernas
verksamhet. När det gäller utformningen av en vidgad kontrollverksamhet är
flera möjligheter tänkbara. Ett alternativ vore att ett centralt branschregister
för bilverkstäder inrättas, grundat på statistiska centralbyråns företagsregister.
En annan utväg vore att utnyttja det s. k. basregistret hos SCB, när detta
blir färdigt. Utskottet anser emellertid att starka skäl talar för den lösning
som förordas i motionerna 1982/83:808 (m) och 1982/83:2018 (s), nämligen
att man länsvis inrättar branschregister baserade på registren över företag
som skall erlägga mervärdeskatt. Det bör enligt utskottets mening bli lättare
att få in aktuella och relevanta uppgifter till ett register på länsnivå än till ett
centralt register. Som motionärerna framhåller skulle man genom ett aktivt
samarbete mellan enskilda, branschorganisationer och myndigheter på en
ort efter hand kunna i registret få in uppgifter om alla personer och

NU 1982/83:30

verkstäder som sysslar med bilreparationer. De närmare förutsättningarna
för inrättande av sådana register bör undersökas av regeringen. Riksdagen
bör göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd. Utskottet tillstyrker
sålunda motionerna 1982/83:808 (m) och 1982/83:2018 (s). Även motion
1981/82:858 (m) tillgodoses i viss mån enligt utskottets förslag. En särskild
översyn av konsumentlagstiftningen i det angivna syftet finner utskottet inte
motiverad. Utskottet vill emellertid erinra om att en kommitté i dagarna har
fått i uppdrag att göra en samlad översyn av konsumentpolitiken (dir.
1983:15).

I motion 1982/83:1608 (vpk) föreslås att en generell etableringskontroll
skall införas inom näringslivet. För all nyetablering eller ändring av sådan
näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet skulle, enligt detta
förslag, näringsidkaren vara skyldig att göra en anmälan till en registermyndighet,
lämpligen knuten till länsstyrelsen. Motionärerna anger - såsom har
refererats i det föregående (s. 6) - en rad specificerade riktlinjer för den
etableringskontroll som de förespråkar.

Som utskottet nyss har redovisat har kommissionen mot ekonomisk
brottslighet i uppdrag att överväga frågor om införande av etableringskontroll.
Kommissionen skall dels pröva behovet av en sådan kontroll, dels lägga
fram förslag om hur en eventuell etableringskontroll skall utformas.
Kommissionens slutsatser bör enligt utskottets mening inte föregripas genom
något uttalande i frågan från riksdagens sida. Motion 1982/83:1608 (vpk)
avstyrks därför såvitt nu är i fråga.

I motion 1982/83:650 (s) begärs en kartläggning av entreprenörverksamheten
inom skogsbruket, varvid Värmlands län föreslås bli försöksområde.
Bakgrunden till motionsyrkandet är den situation som har uppstått i främst
Värmland efter konkurserna inom Vänerskogskoncernen. Dessa har medfört
att antalet entreprenörer inom skogsbruket har ökat avsevärt. Många av
entreprenörerna är enligt motionärerna inte att anse som seriösa - de
erbjuder ackordslön i stället för den införda månadslönen, de nonchalerar
ofta bestämmelser om arbetarskydd och de använder inte sällan outbildad
arbetskraft. Motionärerna förespråkar att etableringskontroll införs för
entreprenadverksamhet inom skogsbruket.

Utskottet vill framhålla att det var naturligt att det vakuum som uppstod på
skogsentreprenadsidan i Värmland efter Vänerskogs konkurs i varje fall till
en början skulle fyllas av enskilda entreprenörer. Det är givetvis otillfredsställande
att en del av dessa entreprenörer har varit mindre nogräknade i sina
val av metoder. Man bör emellertid kunna räkna med att utrymmet för
mindre seriösa entreprenörer minskas efter hand som nya skogsägareföreningar
växer fram. En sådan utveckling pågår f. ö. redan enligt vad
utskottet har erfarit. Frågan om införande av en etableringskontroll i denna
bransch bör enligt utskottets mening inte nu prövas separat utan hållas öppen
i avvaktan på vad kommissionens mot ekonomisk brottslighet allmänna

NU 1982/83:30

överväganden om etableringskontroll leder till. Utskottet vill också erinra
om att statens industriverk på uppdrag av regeringen utreder effekterna av
konkurserna inom Vänerskog. Även denna utredning kan komma att ge
underlag för en bedömning av om särskilda åtgärder erfordras på det aktuella
området. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
1982/83:650 (s).

Åtgärder inom bankväsendet

I tre motioner aktualiseras frågor om bankernas roll som kredit- och
betalningsförmedlare i vissa fall.

Vänsterpartiet kommunisterna lägger i motion 1982/83:1608, med motivering
i motion 1982/83:1605, fram önskemål om en ökad kontroll från
bankernas sida när det gäller kreditgivning tilt s. k. känsliga branscher.. Som
exempel på särskilt kontrollvärda företeelser nämns i motionen överlåtelser
av hyreshus och restauranger. Staten bör enligt motionärerna ge bankerna
”tvingande direktiv” att styra sin kreditgivning i riktning mot mera
samhällsnyttiga verksamheter. I motion 1982/83:2026 (s) föreslås att
bankinspektionen ges i uppdrag att utreda i vilken mån bankerna direkt eller
indirekt har förmedlat krediter vid spekulativa överlåtelser av bostadshus
m. m. och att lämna förslag till åtgärder som föranleds av denna utredning.

Utskottet vill erinra om att det ankommer på bankinspektionen att se till
att bankerna följer de i banklagstiftningen uppställda kraven på säkerheter
vid kreditgivning. Som ett led i sitt arbete har inspektionen sedan år 1974
regelbundet utfärdat skriftliga rekommendationer (”etikmeddelanden”) till
bankerna bl. a. om hur bestämmelserna om kreditsäkerhet bör tillämpas.
Senast har inspektionen den 15 februari 1983 utfärdat ett meddelande (nr 42)
angående fastighetskredit i fall då fastighet köpts under pågående expropriation
och spekulationssyfte kan misstänkas. Inspektionen har vidare årligen
genomgångar med revisorerna i bankerna, varvid bl. a. behandlas frågor av
den natur som motionen avser. Utskottet är dock inte främmande för tanken
att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas och vill erinra om att kommissionen
mot ekonomisk brottslighet har att lägga fram förslag till behövliga
lagstiftningsåtgärder bl. a. på det näringsrättsliga området. Kommissionen
är alltså oförhindrad att pröva frågor av den art som avses i motionerna. Mot
bakgrund härav finns det enligt utskottets mening inte anledning för
riksdagen att göra något sådant uttalande som begärs i motion 1982/83:2026
(s). Denna avstyrks följaktligen. Vad angår de i motion 1982/83:1608 (vpk)
framförda önskemålen om statlig styrning av krediter vill utskottet härutöver
erinra om att riksbanken genom den kreditpolitiska lagstiftningen förfogar
över medel som i viss mån kan användas i kreditstyrande syfte. Att
statsmakterna innan det berörda utredningsarbetet rörande den ekonomiska
brottsligheten har avslutats skulle införa ytterligare styrinstrument av det

NU 1982/83:30

skäl motionärerna anför finner utskottet inte påkallat. Motion 1982/83:1608
(vpk) avstyrks därför i denna del.

I motion 1982/83:1668 (m) begärs skärpta åtgärder mot finansieringen av
narkotikahandeln. Enligt motiveringen - i motion 1982/83:1666 - avser
motionären med skärpta åtgärder närmast en striktare kontroll av den
valutautförsel som kommer till stånd genom användande av elektroniska
terminaler. Kravet på att man skall vara svensk medborgare för att få äga en
bank bör upprätthållas också i framtiden och utsträckas till att gälla även i
fråga om s. k. merchant banks, uttalar motionären vidare.

Utskottet anser i likhet med motionären att det är angeläget att man på allt
sätt försvårar finansieringen av narkotikahandeln. Regeringen har uppdragit
åt narkotikakommissionen att lägga fram förslag med den inriktningen.
Utskottet vill även nämna att en för ändamålet utsedd särskild expertgrupp
inom Nordiska ministerrådet har i uppdrag att studera frågor om elektroniska
betalningssystem. Vad angår frågan huruvida svenskt medborgarskap
skall vara en förutsättning för att få äga andel i svensk bank hänvisar utskottet
till banklagsutredningens arbete samt till att spörsmål av denna natur torde
komma att behandlas inom ramen för det pågående utredningsarbetet
rörande utländska bankers etablering i Sverige. Sammanfattningsvis finner
utskottet att riksdagen nu inte har anledning att rikta en sådan begäran till
regeringen som motionären föreslår. Motion 1982/83:1668 (m) avstyrks
därför av utskottet.

Lag om låsinstallation

Motion 1982/83:301 (s) överensstämmer i huvudsak med två tidigare
motioner-åren 1978 och 1979-som båda har avslagits av riksdagen. Den går
ut på att riksdagen skall anta ett förslag till lag om låsinstallation m. m. vilket
år 1975 lades fram av låsutredningen. Den föreslagna lagen innehåller
bestämmelser om auktorisation av låssmeder och om krav på tillstånd för
tillverkning och innehav av nyckelfräsmaskiner, dyrkverktyg och spärrade
nyckelämnen. Yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg är emellertid, som
motionärerna noterar, redan reglerad genom en särskild lag (1979:358).
Lagförslaget i motionen skulle därför inte kunna antas i oförändrat skick.

Huvudfrågan gäller om ett system med statlig auktorisation av låssmeder
bör införas. Utskottet har tidigare, i anslutning till bl. a. den rapport om
auktorisation och konsumentskydd som konsumentverket publicerade år
1978 (se s. 17), avstyrkt en lagstiftning av denna innebörd. Samtidigt har
utskottet framhävt betydelsen av aktiva insatser från regeringens och olika
myndigheters sida i syfte att nedbringa inbrottsfrekvensen bl. a. genom ett
förbättrat låsskydd. Utskottet upprepar detta uttalande och förutsätter att
man i sammanhanget ägnar särskild uppmärksamhet åt missförhållanden
som kan förekomma inom låsservicesektorn. Med vad nu sagts avstyrker
utskottet motion 1982/83:301 (s).

NU 1982/83:30

Lagen om bevakningsföretag

Enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag krävs auktorisation för alla
som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter av i lagen angivet slag. Det rör
sig bl. a. om bevakning av fastighet, anläggning, viss verksamhet eller
offentlig tillställning. Lagen anger olika förutsättningar som måste vara
uppfyllda för att auktorisation skall ges. Den personal som anlitas i
verksamheten skall vara godkänd av auktorisationsmyndigheten, som är
länsstyrelsen i det län där bevakningsföretagets ledning har sitt säte.

I motion 1982/83:252 (s) begärs, liksom i en likadan motion år 1982, att
kravet på auktorisation skall utsträckas till att gälla också för sådan
bevakningsverksamhet som organiseras inom ett företag och endast avser
företagets eget skydd. Den nuvarande avgränsningen är djupt otillfredsställande,
menar motionären. Många av bevakningsföretagslagens föreskrifter
har nämligen, hävdar han, tillkommit för att reglera inte bara förhållandena
mellan bevakningsföretaget och beställaren av dess tjänster utan också
förhållandena gentemot tredje man.

Vad som kan ge underlag för det sistnämnda påståendet är, som utskottet
framhöll förra året, vissa villkor för auktorisation som lagen ställer upp.
Bl. a. gäller att verksamheten skall kunna antas bli bedriven omdömesgillt
och i överensstämmelse med god sed inom branschen. Lagens primära syfte
är emellertid att skapa trygghet för bevakningsföretagens kunder. Den som
anlitar ett sådant företag skall genom samhällets kontroll få en viss garanti för
att företaget kan fullgöra sitt uppdrag på ett seriöst sätt och att dess personal
uppfyller vissa krav. Det har också ansetts betydelsefullt att samhället i tid
skall kunna hindra uppkomsten av något som skulle kunna uppfattas som
privata poliskårer eller bevakningskårer. Önskemål av det slag som
motionären ger uttryck åt synes - vilket utskottet också påpekade i fjol - inte
ha varit aktuella när lagen om bevakningsföretag kom till.

Utskottets motivering för att förra årets motion i ämnet borde avslås har
återgivits i det föregående (s. 21). Motionären har inte anfört några nya
synpunkter. Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker alltså motion
1982/83:252 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande branschregister för bilverkstäder

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:808 och
1982/83:2018 och med anledning av motion 1981/82:858 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande etableringskontroll

att riksdagen avslår motion 1982/83:1608 yrkande 2,

NU 1982/83:30

3. beträffande entreprenörverksamheten inom skogsbruket
att riksdagen avslår motion 1982/83:650,

4. beträffande kontroll över bankernas kreditgivning
att riksdagen avslår

a) motion 1982/83:1608 yrkande 1,

b) motion 1982/83:2026,

5. beträffande finansieringen av narkotikahandel
att riksdagen avslår motion 1982/83:1668,

6. beträffande lag om låsinstallation m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:301,

7. beträffande översyn av lagen om bevakningsföretag
att riksdagen avslår motion 1982/83:252.

Stockholm den 5 april 1983

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Per-Ola
Eriksson (c), Sylvia Pettersson (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

Reservationer

1. Branschregister för bilverkstäder (mom. 1)

Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m),
Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 med ”Utskottet
delar” och slutar på s. 23 med ”konsumentpolitiken (dir. 1983:15)” bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill understryka att fusk med skatte- och avgiftsbetalningar är en
företeelse som kraftfullt måste motverkas. En viktig anledning härtill är att
konkurrensvillkoren för företag som följer lagar och förordningar annars
undermineras. Statsmakterna har också vidtagit olika åtgärder för att
motverka och beivra ekonomisk brottslighet, och behovet av ytterligare
sådana åtgärder utreds. Dessa åtgärder måste dock vidtas i medvetande om
att den effektivaste och i längden enda hållbara metoden att rå på
missförhållandena är att minska skattetrycket och byråkratin. En alltmera
utbyggd kontrollapparat med exempelvis ytterligare företagsregister och

NU 1982/83:30

etableringskontroll som inslag - allt i syfte att försöka få ett stigande
skattetryck att fungera - kommer i konflikt med de viktiga målen att dels
befrämja företagande och produktivt arbete, dels utforma ett samhälle med
respekt för den personliga integriteten. Med hänvisning härtill och till det
utredningsarbete som bedrivs bör motionerna 1981/82:858 (m), 1982/83:808
(m) och 1982/83:2018 (s) avslås.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande branschregister för bilverkstäder

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:858, 1982/83:808 och
1982/83:2018.

2. Branschregister för bilverkstäder (mom. 1)

Tage Sundkvist (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar på s. 22 med ”Utskottet delar” och slutar på s. 23 med
”konsumentpolitiken (dir. 1983:15)” bort ha följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att det fusk med skatte- och
avgiftsbetalningar som förekommer inom t. ex. bilverkstadsbranschen är ett
stort problem. Otvivelaktigt krävs det kraftfulla åtgärder för att denna typ av
ekonomisk brottslighet skall kunna angripas effektivt. Som utskottet har
redovisat i det föregående har den av regeringen nyligen tillsatta kommissionen
mot ekonomisk brottslighet ett vidsträckt mandat när det gäller att
utreda omfattningen av och att föreslå åtgärder mot sådan brottslighet.
Vidare övervägs f. n. inom regeringskansliet den genom en skrivelse från
konsumentverket (se s. 7) aktualiserade frågan om åtgärder för att komma
till rätta med missförhållanden inom bilverkstadsbranschen. Enligt utskottets
mening finns det skäl att avvakta resultatet av utredningen och av
regeringens överväganden med anledning av konsumentverkets skrivelse
innan något särskilt initiativ övervägs i fråga om en enskild bransch.
Utskottet vill dock peka på att det s. k. basregistret hos SCB i färdigt skick
bör kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för specialstudier av enskilda
branscher. Det bör även kunna användas som bas för uppläggning av
särskilda branschregister, i den mån sådana skulle befinnas vara erforderliga.
På grundval av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1981/82:858 (m),
1982/83:808 (m) och 1982/83:2018 (s).

3. Etableringskontroll (mom. 2)

Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m),
Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 23 som börjar med ”Sorn utskottet” och slutar med ”i fråga”
bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad som bl. a. i motioner från moderata samlingspar -

NU 1982/83:30

tiet och folkpartiet anförts om de negativa verkningarna av etableringskontroll
avstyrks motion 1982/83:1608 (vpk) i här aktuell del av utskottet.

4. Etableringskontroll (mom. 2)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av de allvarliga missförhållanden som råder inom vissa
branscher anser utskottet det påkallat att det införs en etableringskontroll
utformad i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen. Visserligen skall
kommissionen mot ekonomisk brottslighet utreda frågor om införande av
sådan kontroll. Några i praktisk verklighet omsatta resultat av kommissionens
arbete kan emellertid inte väntas föreligga förrän tidigast under hösten

1984. Det är angeläget att statsmakterna snarast möjligt griper in med en
etableringskontroll på grundval av motionärernas förslag. Systemet kan
sedan utvecklas ytterligare om utredningarna ger anledning till det.
Riksdagen bör rikta ett uttalande av denna innebörd till regeringen. Motion
1982/83:1608 (vpk) tillstyrks sålunda i denna del.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande etableringskontroll

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1608 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Kontroll över bankernas kreditgivning (mom. 4)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 25 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att den omständigheten att bankerna enligt banklagstiftningen
i allmänhet inte får bevilja krediter utan betryggande säkerhet
inte har hindrat att finansiering av ekonomisk brottslighet i många fall har
möjliggjorts genom bankkrediter, låt vara att bankerna vid kreditprövningen
i de enskilda fallen själva har varit omedvetna om detta syfte med krediten.
Det är vidare uppenbart att bankinspektionens möjligheter att ingripa mot
kreditgivning för sådana ändamål är små och otillräckliga. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att bankerna bör åläggas att vara ytterligt
restriktiva med kreditgivning till projekt som ofta förbinds med ekonomisk
brottslighet, exempelvis överlåtelser av hyresfastigheter och restaurangrörelser.
Regeringen eller riksbanken bör genom komplettering av nu gällande
lagstiftning beredas möjlighet att utfärda direktiv till bankerna av denna

NU 1982/83:30

innebörd. Av direktiven bör framgå att bankerna har att generellt
koncentrera sin kreditgivning till samhällsnyttiga verksamheter, exempelvis
produktionssektorn i näringslivet. Riksdagen bör enligt utskottets mening,
med bifall till det nu aktuella yrkandet i motion 1982/83:1608 (vpk), göra ett
uttalande av denna innebörd. Härigenom skulle också syftet med motion
1982/83:2026 (s) tillgodoses i allt väsentligt.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande kontroll över bankernas kreditgivning

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1608 yrkande 1
och motion 1982/83:2026 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

NU 1982/83:30

Bilaga

1 motion 1982/83:301 framlagt lagförslag
Förslag till

Lag om låsinstallation m. m.

Inledande bestämmelser
1§

Med låssmed förstås i denna lag den som yrkesmässigt installerar och
reparerar lås.

I lagen förstås vidare med

1. nyckelfräsmaskin, maskin eller liknande anordning avsedd för tillverkning
av nycklar,

2. dyrkverktyg, verktyg avsedda att användas för att öppna lås utan nyckel
samt

3. spärrat nyckelämne, sådant nyckelämne som upptages i ett särskilt av

rikspolisstyrelsen fört register.

2 §

Lagen gäller ej statlig myndighet.

Auktorisation av låssmed

3 §

Auktorisation meddelas låssmed som blivit godkänd vid prövning med
avseende på laglydnad, vandel och yrkeskunnighet.

4 §

Fråga om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där sökanden är
bosatt.

Tillverkning av nycklar m. m.

5 §

Nyckelfräsmaskin, dyrkverktyg eller spärrat nyckelämne får ej tillverkas
eller innehas utan tillstånd.

Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län där sökanden är
bosatt.

6 §

Tillstånd meddelas den som blivit godkänd vid prövning med avseende på
laglydnad och vandel.

7 §

Auktoriserad låssmed behöver ej tillstånd.

NU 1982/83:30

Gemensamma bestämmelser
8 §

All personal hos auktoriserad låssmed eller innehavare av tillstånd enligt
denna lag skall vara godkänd med avseende på laglydnad och vandel.

9 §

Auktorisation eller tillstånd kan av länsstyrelsen återkallas när i denna lag
angivna förutsättningar ej längre föreligger eller det i övrigt finns särskild
anledning därtill.

10 §

Länsstyrelsen skall inhämta rikspolisstyrelsens yttrande i ärende om
auktorisation eller tillstånd enligt denna lag.

Hos länsstyrelsen skall föras register över auktoriserade låssmeder och
innehavare av tillstånd.

Hos rikspolisstyrelsen skall föras register över de spärrade nyckelämnen
som får tillhandahållas.

11 §

Den som obehörigen utger sig för att vara auktoriserad låssmed eller som
bryter mot 5 eller 8 §§ eller mot villkor som meddelats med stöd av denna lag
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

12 §

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom
besvär.

Ytterligare föreskrifter
13 §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare
föreskrifter för verkställighet av lagen.

minab/gotab Stockholm 1983 75189