om konsumentpolitiska frågor m.m. (prop. 1987/88:100, bil. 9) . (Betänkande 1987/88:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1987/88:31

om konsumentpolitiska frågor m.m.

(prop. 1987/88:100, bil. 9) LU

1987/88:31

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1987/88:100 bilaga 9
(finansdepartementet) i vad avser anslag till marknadsdomstolen, konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden, dels 22 motioner som
väckts under den allmänna motionstiden och som tar upp olika konsumentpolitiska
frågor.

Under beredningen av ärendet har inför utskottet framförts synpunkter
dels från företrädare för konsumentverket, barnmiljörådet och leksaksbranschen
angående motionerna om vålds- och krigsleksaker, dels från
.företrädare för Finansbolagens förening beträffande motionerna om kontokortskrediter.
Till utskottet har inkommit skrivelser från barnmiljörådet,
Scientologikyrkan och Sveriges Köpmannaförbund.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och avstyrker
bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och fyra särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1987/88:100 bilaga 9 (finansdepartementet) föreslår regeringen
under punkterna Cl, C4 och C5 att riksdagen
(Cl) till Marknadsdomstolen för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 2 818 000 kr.,

(C4) till Konsumentverket (or budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 55 654 000 kr.,

(C5) 1. godkänner vad som i propositionen anförts om allmänna reklamationsnämndens
organisation,

(C5) 2. till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1988/89 anvisar
ett förslagsanslag av 9 477 000 kr.

Motionerna

1987/88:L303 av Kjell Nordström m.fi. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontokortsföretagen
och kronofogdemyndigheten.

I Riksdagen 1987/88. 8 sami Nr 31

1987/88:L701 av Börje Stensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen LU 1987/88:31
begär att konsumentverket får i uppdrag att se över marknadsföringen av
kontokort så att integritetsfrågor ges en skärpt uppmärksamhet.

1987/88 :L704 av Margareta Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för bullernivån
på hushållsapparater som inte går i kontinuerlig drift.

1987/88:L705 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumenternas situation
vid köp.

1987/88:L706 av Catarina Rönnung m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
en lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam.

1987/88:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsdragningen
mellan egenföretagare och konsument i den konsumenträttsliga lagstiftningen.

1987/88 :L708 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om åtgärder mot utbudet
av oseriösa s.k. personlighetskurser och med det sammanhängande
verksamhet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket får ekonomiska
resurser att följa verksamheten under utredningstiden enligt tidigare
riksdagsbeslut.

1987/88 :L709 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning
mot extrapris.

1987/88 :L710 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
en lagstiftning rörande våldsförhärligande data- och TV-spel.

1987/88:L711 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning om förbud mot försäljning av krigs- och
våldsleksaker,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ändring av lagstiftningen så att det inte skall vara
tillåtet att göra reklam för krigs- och våldsleksaker.

1987/88:L712 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att förhindra att konsumenterna får betala oskäliga räntor.

1987/88:L713 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i
konsumentkreditlagen, så att regler för minimibetalningar införs och samtidigt
möjlighet skapas för tydligare kreditinformation.

1987/88:L715 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos LU 1987/88:31
regeringen begär överväganden och eventuella förslag i syfte att motverka
marknadsföring, import, tillverkning och försäljning av vålds- och krigsleksaker.

1987/88: L717 av Ulla Orring och Charlotte Branting (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om regler för märkning av kosmetika och hygienartiklar.

1987/88:L718 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot
import och försäljning av krigsleksaker.

1987/88:L719 av Margareta Mörck och Margareta Andrén (fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om vålds- och krigsleksaker.

1987/88:L721 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring eller tillägg i marknadsföringslagen så att
könsdiskriminerande reklam förbjuds.

1987/88:L722 av Börje Stensson och Margareta Andrén (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas som leder till att konsumentverkets
bestämmelser om barnsäkra förpackningar också kommer att
gälla maskindiskmedel.

1987/88:L726 av Inga Lantz m.fl. (vpk) vari — med hänvisning till vadsom
anförs i motion 1987/88:K430 — yrkas att riksdagen hos regeringen begär
lagförslag som förbjuder försäljning och marknadsföring av krigsleksaker
och leksaker som bygger på våld.

1987/88:L727 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bruket av extrapriser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om datorstödd konsumentupplysning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om varudeklarationer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medel från utbildningsdepartementets kommittéanslag till konsumentverkets
studie om könsdiskriminerande reklam,

5. att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1988/89 anslår
55 994 000 kr.,

6. att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1988/

89 anslår 9 lil 000 kr., dvs. ytterligare 300 000 kr. utöver regeringens förslag.

1987/88 :L728 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari — med hänvisning till vad
som anförs i motion 1987/88:Jo528 — yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets ansvar
och insatser avseende information om livsmedlens användningsområde
m.m.

1* Riksdagen 1987/88. 8 sami Nr 31

1987/88:L729 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari — med hänvisning till vad
som anförs i motion 1987/88:N333 — yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enprissystem.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet frågan om anslag för budgetåret 1988/89
till marknadsdomstolen, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
jämte en motion (L727 yrkandena 5 och 6) med anknytning till de
två sistnämnda myndigheternas anslag och organisation. Vidare behandlas
ett antal motioner som berör följande ämnen, nämligen kontokortsskulder
(L303, L701, L712 och L713), ränteberäkning vid konsumentköp (L705),
gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument (L707), könsdiskriminerande
reklam (L706, L721 och L727 yrkande 4), utbudet av s.k.
personlighetskurser (L708), vålds- och krigsleksaker (L710, L711, L715,
L718, L719 och L726), barnsäkra förpackningar (L722), bullernivån på hushållsapparater
(L704), extrapriser (L709, L727 yrkande 1 och L729), standardiserad
varuinformation och datakommunikation inom konsumentinformationen
(L727 yrkandena 2 och 3), varudeklarationer på kosmetika
och hygienartiklar samt på livsmedel (L717 och L728).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna
kan nämnas att riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121, LU 34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär
att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i
deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas
ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare
inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt på hushållens
baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet.
För det första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden,
som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha
som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare
bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. Bl.a. skall
reklamationshanteringen decentraliseras ytterligare. För det andra skall
särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i
samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter
att påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det
sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare
skall företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas
förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser
göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning
och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få
hög prioritet. Riksdagsbeslutet innebar att konsumentverket tilldelas medel

för vissa åtgärder när det gäller livsstilsreklam och könsdiskriminerande LU 1987/88:31
reklam.

Några organisationsfrågor togs upp i riksdagsbeslutet. För att allmänna
reklamationsnämndens verksamhet löpande skall kunna värderas i ett konsumentpolitiskt
perspektiv beslöts att ett råd med företrädare för konsumenter,
näringsliv och kommuner knyts till nämnden. En omorganisation
av konsumentverket beslöts också.

Anslags- och organisationsfrågor

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen
(1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt lagen (1984:292)
om avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Konsumentverket År central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina
resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning
till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen
enligt marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen,
lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt och förordningen
(1985:619) om statligt stöd till glesbygd.

Konsumentverket omorganiserades den 1 juli 1986 som en följd av riksdagens
ovan redovisade beslut. Fr.o.m. budgetåret 1986/87 har programindelningen
avskaffats, och verket erhåller medel genom ett förvaltningskostnadsanslag
(förslagsanslag).

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter
samt att ge rekommendationer om hur tvister bör lösas. Nämnden skall
dessutom på begäran av domstol avge yttrande vid sådana tvister som förts
till domstol. Vidare skall nämnden stödja kommunernas reklamationshantering
och därvid bl.a. informera om nämndens praxis och ge råd till konsumentvägledare
på lokal nivå. Nämndens kansli är för närvarande uppdelat
på två enheter. Till nämnden har knutits ett råd med uppgift att bistå nämnden
i viktigare frågor om verksamhetens omfattning och inriktning. Rådet
skall bestå av företrädare för konsumenter, näringsidkare och kommuner.

I budgetpropositionen föreslås såvitt gäller marknadsdomstolen att riksdagen
för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 2 818 000 kr.

Propositionen har i denna del inte föranlett något motionsyrkande, och
utskottet tillstyrker förslaget.

I fråga om konsumentverket föreslås att riksdagen för budgetåret 1988/

89 anvisar ett förslagsanslag av 55 654 000 kr., vilket innebär en höjning av
anslaget med 4 493 000 kr.

För att förstärka konsumentfrågornas ställning i skolan krävs enligt föredragande
statsrådet (prop. 1987/88:100 bil. 9 s. 33) ytterligare insatser för

fortbildning av lärare. Han förutsätter att det hos spardelegationen avsätts LU 1987/88:31
700 000 kr. för konsumentverkets uppgifter på detta område.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås att medel för budgetåret
1988/89 beräknas med en real minskning av utgifterna med 1 %
vilket innebär ett förslagsanslag av 9 477 000 kr. I propositionen begärs
vidare riksdagens godkännande av en avveckling av enhetsuppdelningen
vid nämndens kansli.

Medelsberäkningen för allmänna reklamationsnämnden kritiseras i motion
L727 (fp). Enligt motionärerna har den minskning av anslaget som
skett under senare år till allmänna reklamationsnämnden inneburit avsevärt
förlängda handläggningstider och ökade ärendebalanser. I syfte att
dels försöka påskynda ärendebehandlingen inom nämnden, dels tillmötesgå
nämndens önskemål att utvidga verksamhetsområdet till att även omfatta
s.k. snickeritvister föreslås i motionen (yrkande 6) att anslaget till allmänna
reklamationsnämnden ökas med 300 000 kr. för budgetåret 1988/89.

1 motion L727 hänvisas till att i motion 1987/88: Fi607 yrkas att spardelegationen
avskaffas. För att säkerställa konsumentutbildningen vid ett bifall
till motion Fi607 i denna del yrkar motionärerna i motion L727 att konsumentverket
tillförs ytterligare 640 000 kr. för budgetåret 1988/89 (yrkande
5). Med 300 000 kr. av detta belopp vill motionärerna Finansiera den i motionen
begärda ökningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden. I
förhållande till regeringens förslag till konsumentverket yrkas således ett
med 340 000 kr. ökat anslag, dvs. ett anslag av 55 994 000 kr.

Utskottet vill inledningsvis erinra om de ställningstaganden som riksdagen
gjorde våren 1986 när frågan om en ökad lokal reklamationshantering
samt anslaget till allmänna reklamationsnämnden behandlades (LU 1985/

86:34). Utskottet fann därvid i likhet med föredragande statsrådet att en
ökad lokal reklamationshantering borde kunna leda till minskad belastning
på allmänna reklamationsnämnden, vilket rimligen också borde resultera i
ett i motsvarande grad minskat behov av resurser. I samband med behandlingen
våren 1987 av anslaget till allmänna reklamationsnämnden framhöll
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1986/87:22) att frågan
om hur stor resursminskningen kunde bli var en bedömningsfråga och
beroende av hur snabbt den lokala reklamationshanteringen byggdes ut.

Utskottet gjorde den bedömningen att den decentraliserade hanteringen av
reklamationsärenden borde kunna få betydligt större genomslagskraft under
påföljande budgetår. Utskottet var därför inte berett att med anledning
av en motion tillstyrka en begärd höjning av anslaget till allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1987/88.

Enligt utskottets mening saknas anledning att nu frångå den bedömning
riksdagen gjorde år 1987. Av propositionen framgår sålunda att antalet till
reklamationsnämnden under budgetåret 1986/87 inkomna ärenden minskat
med ca 3 % och att även ärendebalansen sjunkit. Utskottet tillstyrker
således propositionens förslag om medelsanvisning till allmänna reklamationsnämnden
och avstyrker bifall till motion L727 yrkande 6.

Vad som anförs i propositionen om avskaffande av enhetsindelningen
vid reklamationsnämndens kansli godtas av utskottet.

I fråga om anslaget till konsumentverket konstaterar utskottet att det har LU 1987/88:3 1
beräknats med utgångspunkt i det huvudförslag som lades fast genom riksdagens
beslut våren 1986. För konsumentverket innebar beslutet att verkets
utgifter skall minskas med sammanlagt 5 % under en treårsperiod. Av dessa
togs 1 % under budgetåret 1987/88. För vardera budgetåren 1988/89 och
1989/90 skall utgifterna således minskas med 2 %. Enligt utskottets mening
bör anslaget för nästa budgetår beräknas med utgångspunkt i 1986 års beslut.
Härutöver bör verket som förordas i propositionen tillföras vissa extra
medel.

Vad härefter angår yrkandet i motion L727 om ökat anslag till konsumentverket
vill utskottet erinra om att finansutskottet (FiU 1987/88:16)
nyligen tillstyrkt regeringens förslag (prop. 1987/88:100 bil. 9 punkt F 7.
s. 111 f.) om medelsanvisning till sparfrämjande åtgärder och samtidigt avstyrkt
två motioner om spardelegationens avskaffande, däribland motion
Fi607 yrkande 5. Med hänsyn härtill avstyrker lagutskottet motion L727
yrkande 5.

På grundval av utskottets ovan redovisade ställningstagande till den i
motion L727 begärda höjningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden
avstyrker utskottet även önskemålet om finansiering härav genom
omfördelning av anslaget till konsumentverket.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag såvitt gäller
anslaget till konsumentverket.

Kontokortskrediter

I detta avsnitt behandlar utskottet fyra motioner, vari tas upp frågor avseende
kontokortskrediter och viss ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Konsumentkreditlagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument
av näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är
också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare
om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av
betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan kreditgivare
på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren.

Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m.m. Vid kreditköp
skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av varans kontantpris
betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en näringsidkare
som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av
marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna
om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp
för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen
(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om att en LU 1987/88:31
näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande
kredit i princip skall lämna information om den effektiva räntan
för krediten samt om kreditkostnaden och kontantpriset. Innan kreditavtal
ingås skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna
konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts. Informationsskyldigheten
sanktioneras genom regler i marknadsföringslagen.

I motion L713 (s) framhålls att många människor i dagens samhälle på
olika sätt lockas att ta dyra krediter i form av bl.a. avbetalningsköp, kontokortskrediter
och lån från mer eller mindre seriösa lånefirmor. Motionärerna
påpekar att hushållens nettoupplåning från enbart finansbolagen ökat
från 3,6 miljarder kronor år 1985 till ca 20 miljarder kronor år 1987. Ofta
saknar konsumenterna möjligheter att överblicka följderna av sin skuldsättning,
vilket medför att de överskattar sin betalningsförmåga och råkar i
stora ekonomiska svårigheter. En starkt bidragande orsak till problemen är
de långa amorteringstiderna i kombination med höga kreditkostnader. Motionärerna
erinrar om att kontokortskommittén i betänkandet (Ds Fi
1984:10) kartlade marknaden och lade fram förslag till att i konsumentkreditlagen
skulle införas en bestämmelse om att amortering alltid skulle ske
med minst en tiondel av skulden under minst 10 av årets månader. En sådan
ordning skulle enligt motionärerna inte bara leda till en minskad skuldbörda
för konsumenterna utan också medföra att informationen om kreditkostnaden
kunde förbättras. Kreditkostnaden kunde nämligen då anges i
krontal vid marknadsföring och i samband med varje köp. Motionärerna
begär att regler om amorteringsskyldighet införs i konsumentkreditlagen.

Även motionärerna i motion L712 (s) riktar in sig på frågan om information
till konsumenterna om kreditkostnaderna. Enligt motionärerna krävs
olika åtgärder för att konsumenterna inte skall behöva betala oskäliga räntor.
Bl.a. krävs entydiga regler hur den effektiva räntan skall beräknas och
en information som gör konsumenterna uppmärksamma på den totala
kostnaden. Enligt motionärerna måste bankinspektionen också få erforderliga
maktmedel att stoppa oskäliga ränteuttag. I motionen begärs ett tillkännagivande
i enlighet härmed.

I motion L303 (s) tas också upp följderna av den ökade kreditgivningen
till allmänheten. Enligt motionärerna har kronofogdemyndigheternas arbetssituation
påtagligt förvärrats till följd av ett ökande antal ärenden om
indrivning av kontokortsskulder. Denna ökning har sin orsak i att kontokortsföretag
och andra kreditgivare alltför lättvindigt lämnar krediter till
enskilda personer som senare visar sig sakna betalningsförmåga. Ett sätt att
åstadkomma en förbättring av förhållandena anser motionärerna vara att
införa en minimigräns för fordringsbelopp som kronofogdemyndigheterna
måste driva in eller att helt undanta kontokortsskulder från myndigheternas
verksamhetsområde.

I likhet med motionärerna anser utskottet att de senaste årens utveckling
på konsumentkreditområdet inger stark oro. Karaktäristiskt för utvecklingen
är bl.a. att allt fler konsumenter genom att sätta sig i skuld — ibland till
ett flertal kreditgivare — hamnar i en ekonomisk situation där de inte ens
inom en överskådlig framtid kan fullgöra alla sina förpliktelser och därmed 1

råkar i en allvarlig ekonomisk kris. Rådande förhållanden på konsument- LU 1987/88:31

kreditområdet har flera, delvis samverkande orsaker. Sålunda kan utvecklingen
till en del förklaras med att många konsumenter saknar möjlighet att
överblicka de ekonomiska konsekvenserna av skuldsättningen, exempelvis
vilken inverkan kreditkostnaderna har för deras totala ekonomiska situation.
En annan orsak är självfallet att det blivit lättare för privatpersoner att
få lån av olika kreditgivare. Vid sidan av den utlåningsverksamhet som
banker och finansbolag bedriver har det vuxit fram en kreditmarknad där
ett stort antal andra finansieringsföretag som inte står under bankinspektionens
tillsyn lämnar lån till konsumenterna.

För att man skall komma till rätta med nuvarande förhållanden krävs
enligt utskottets mening flera olika åtgärder. Från statsmakternas sida har
också problemen uppmärksammats och ett flertal initiativ har tagits i syfte
att lösa dem. Visserligen har något krav på amorteringstid inte införts i
konsumentkreditlagen men kontokortskommitténs betänkande ledde till
att regeringen år 1985 gav konsumentverket i uppdrag att förbättra konsumentskyddet
på kreditområdet. Uppdraget resulterade i att särskilda överenskommelser
träffades under våren 1986 mellan företrädare för kontokreditföretagens
och handelns branschorganisationer och konsumentverket
om en förbättrad budget- och kreditrådgivning gentemot konsumenterna.

Bl.a. skall konsumentverket på grundval av uppgifter från kreditföretagen
ge marknadsöversikter över förekommande krediter. Uppgörelse med
branschen träffades även i fråga om etiska regler vid marknadsföring av
krediter och kreditgivning. Enligt dessa skall fortlöpande krediter normalt
amorteras med 10-20% vid varje betalningstillfälle.

Redan år 1985 skärptes de av konsumentverket utfärdade riktlinjerna
som gäller information vid marknadsföring av kredit i syfte att åstadkomma
en förbättrad och mer enhetlig information. De nya riktlinjerna
(KOVFS 1985:7), som gäller från den 1 april 1986, innebär utökade krav på
information från företagen om effektiv ränta, kreditkostnad och kredittid.

Det föreskrivs bl.a. en utformning av information om den effektiva räntan
som gör det lättare för konsumenterna att jämföra kreditformerna och välja
den mest fördelaktiga krediten. Vidare gäller att kreditkostnaden skall
anges i kronor för det fall reklam görs för kredit som gäller viss vara eller
tjänst eller annan nyttighet.

När det vidare gäller bankinspektionens verksamhet vill utskottet peka
på att inspektionen inför budgetåret 1988/89 tilldelas särskilda resurser för
tillsynen av kreditinstitutens marknadsföring, kreditvillkor m.m. En del av
medlen skall avsättas för att inspektionen i samarbete med konsumentverket
skall utföra vissa bevakningsuppgifter. 1 syfte att förbättra konsumentinformationen
inom bankväsendet har på uppdrag av regeringen konsumentverket
i samråd med bankinspektionen hållit överläggningar med
bankerna. Överläggningarna har resulterat i att enighet numera nåtts om
bl.a. en gemensam beräkningsgrund för effektiv ränta. Detta gör det lättare
för konsumenterna att jämföra krediterbjudanden från banker och andra
finansieringsinstitut. Bankerna har också åtagit sig att tillämpa vissa etiska
regler vid marknadsföring av krediter.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att, enligt vad utskottet LU 1987/88:31
inhämtat, justitiedepartementet hållit en hearing angående erfarenheterna
från tillämpningen av konsumentkreditlagen och att man inom departementet
på grundval av vad som därvid framkom överväger en översyn av
denna lag.

Det bör vidare framhållas att regeringen mot bakgrund av en rad problem
av framför allt konsumentpolitisk art när det gäller vissa finansieringsföretag
i en nyligen framlagd proposition (prop. 1987/88:149) föreslår
att auktorisation skall krävas för bl.a. alla företag som bedriver finansieringsverksamhet
riktad mot konsumenter eller som ägs av bank. Med finansieringsverksamhet
riktad mot konsument skall enligt propositionen
avses inte bara sådan kreditgivning som omfattas av konsumentkreditlagen
utan också ställande av garanti för kredit och förmedling av kredit. Rena
handelskrediter undantas dock. För auktorisation skall krävas att vissa formella
och kvalitativa krav uppfylls. Förslaget innebär vidare att företagen
skall stå under bankinspektionens tillsyn och kontroll och att inspektionen
skall kunna återkalla en auktorisation.

Statsmakternas insatser har emellertid inte bara inriktats på förebyggande
åtgärder. Också situationen för de konsumenter som råkat i ekonomisk
kris har ägnats uppmärksamhet. I 1985 års regeringsuppdrag till konsumentverket
ingick således också att söka åstadkomma ett samordnat och
aktivt bistånd till konsumenter med betalningsproblem. Förhandlingar rörande
denna fråga ledde till att Finansbolagens förening tog initiativ till
bildandet av en kontonämnd. Kontonämnden, som inledde sin verksamhet
den 1 februari 1987, är en organisation som har tillskapats i syfte att hjälpa
betalningssvaga konsumenter att nedbringa sina låneskulder, i första hand
krediter på kontokort, genom av- eller nedskrivning av skulderna. Uppgörelserna
tar sig formen av underhandsackord. Kontonämndens verksamhet
bedrivs tills vidare på försök under en period av 18 månader, räknat från
den 1 februari 1987. Under försöksperioden behandlas ärenden från fyra
socialdistrikt i Stockholm samt från Trollhättan.

Hösten 1987 tog riksdagen med anledning av motioner upp den mera
övergripande frågan om sanering av privatpersoners skuldförhållanden. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:12) konstaterade utskottet
att det ligger i sakens natur att en person som ådragit sig så stora
skulder att han rimligen inte kan betala dem är föga motiverad att genom
eget arbete skaffa sig inkomster och att han allmänt sett befinner sig i en
svår social situation. Av hänsyn till både gäldenären och hans familj ansåg
utskottet att det finns skäl för att han i ömmande fall borde kunna få till
stånd en sanering av skuldförhållandena. Enligt utskottets mening vartiden
mogen för att spörsmålet om införandet i Sverige av en möjlighet till skuldsanering
blev föremål för en samlad bedömning. Vad utskottet anfört gavs
regeringen till känna.

Enligt vad utskottet har inhämtat har inom justitiedepartementet arbetet
med riktlinjer för en utredning om bl.a. gäldsanering påbörjats.

Effekterna av de åtgärder som sålunda redan initierats på konsumentkreditområdet
bör enligt utskottets mening avvaktas innan andra lösningar tas

upp till prövning. Utskottet vill även understryka att regeringen har riksda- 10

gens bemyndigande att ingripa mot kreditgivningen till konsumenter när LU 1987/88:31
det är påkallat av kreditpolitiska skäl och bl.a. föreskriva viss amorteringstid.
Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att i den kommande
kompletteringspropositionen ta upp frågan om utnyttjande av bemyndigandet
för åtstramning av kreditmarknaden. Utskottet anser således att
motionerna L303, L712 och L713 inte påkallar någon åtgärd från riksdagens
sida. Beträffande önskemålet i den förstnämnda motionen vill utskottet
tillägga att utskottet i andra sammanhang (se bl.a. LU 1980/81:23 och
LU 1987/88:12) tagit avstånd från tanken att kronofogdemyndigheterna
generellt skulle prioritera en typ av utsökningsmål på bekostnad av en annan
liksom att den exekutiva verksamheten skulle begränsas till fordringar
överstigande ett visst belopp. Utskottet har däremot (se LU 1986/87:21)
ställt sig bakom att man genom olika förebyggande åtgärder försöker begränsa
måltillströmningen till kronofogdemyndigheterna. Utskottet har
därvid ansett det angeläget att myndigheterna kan verka för ekonomisk
rehabilitering av gäldenärer.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L303, L712 och
L7I3.

I motion L701 (fp) tas upp frågan vad den väntade kontokortsökningen
och den i samband därmed ökade kontrollen kommer att innebära för medborgarna
när det gäller den personliga integriteten. Motionären nämner
särskilt det kontrollsystem som är under uppbyggnad och som medger att
varje säljställe kan kontrollera kontoinnehavarens rättighet att disponera
kontot. Motionären anser att det klarare än nu bör framgå av kontokortsansökan
hur kontrollen av saldo m.m. kommer att ske och yrkar att konsumentverket
får i uppdrag att se över marknadsföringen av kontokort och att
integritetsfrågor därvid ges skärpt uppmärksamhet.

Utskottet vill för sin del framhålla att den ökade handeln på kontokort
för med sig att högre krav än förr måste ställas på en effektiv kontroll av att
kontokort inte missbrukas. Det ligger i konsumenternas intresse att en sådan
kontroll sker. Bl.a. är det angeläget att innehavare av kontokort som
redan är hårt ekonomiskt ansträngda inte förvärrar sin situation genom att
trots att krediten utnyttjats fullt ut fortsätta att använda kontokortet för
inköp. Samtidigt är det emellertid viktigt att kontrollen inte sker på ett
sådant sätt att den enskildes personliga integritet träds för när. Enligt vad
utskottet inhämtat följer man utvecklingen inom såväl justitiedepartementet
som finansdepartementet. Frågan behandlades också vid ett möte mellan
de nordiska konsumentministrarna i mars i år. Från svensk sida har
konsumentverket tagit initiativ till ett av Nordiska ministerrådet finansierat
nordiskt projekt angående integritetsskydd vid elektronisk betalningsförmedling.
Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida är därför inte
erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till motion L701.

Ränteberäkning vid konsumentköp

I motion L705 (s) framhålls att konsumenternas situation vid köp påtagligt
har försämrats sedan handeln infört krav på snabbare betalning, som t.ex.
betalning inom 14 dagar i stället för som tidigare inom 30 dagar och dröjs -

1 * * Riksdagen 1987/88. 8 sami Nr 31

målsränta debiteras från förfallodagen. Enligt motionären har flertalet LU 1987/88:31
konsumenter i dag någon form av månadslön och betalar mycket ofta sina
räkningar via något finansieringsinstitut. För konsumenterna torde det därför
vara naturligt att betala räkningarna i samband med löneutbetalningen,
menar motionären, som med anledning därav yrkar ett tillkännagivande
om en lagstadgad rätt att få betala inom 30 dagar.

Utskottet vill understryka att enligt allmänna civilrättsliga regler fordringar
skall betalas vid anfordran såvida inte en bestämd förfallodag avtalats.
Av avtalsrättsliga bestämmelser följer vidare att en gäldenär inte är
skyldig att betala ränta i vidare mån än som följer av ett träffat avtal eller i
vissa fall av handelsbruk eller sedvänja eller som annars kan utgå enligt lag.

I räntelagen (1975:635) regleras borgenärens rätt till dröjsmålsränta. I fråga
om fordringar som skall betalas på en i förväg bestämd förfallodag gäller att
dröjsmålsränta utgår från förfallodagen. Är förfallodagen inte bestämd
börjar dröjsmålsränta inte utgå förrän 30 dagar gått från det borgenären
sänt räkning till gäldenären eller på annat sätt framställt krav på betalning.

Som framgår av det anförda synes motionen bygga på en missuppfattning
om innebörden av gällande rätt. Om parterna inte avtalat om förfallodag
och ränteberäkning, har gäldenären alltid en frist på en månad innan
dröjsmålsränta börjar utgå. Att det ändå förekommer att konsumenter utsätts
för rättsligt ogrundade krav på dröjsmålsränta och också betalar räntan
får i första hand ses som ett informationsproblem. Konsumentverket
och andra organ på konsumentskyddsområdet har härvidlag ett ansvar för
att den enskilde konsumenten blir medveten om vad som gäller i fråga om
betalningsskyldigheten.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L705.

Gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument

Motion L707 (c) tar upp frågan om vilka som bör betraktas som konsumenter
vid tillämpning av konsumentskyddslagstiftningen. Motionärerna lämnar
flera exempel på gränsdragningsproblem som lagstiftningen kan medföra
vid avgörandet av om en person är konsument eller egenföretagare.

Vidare framhålls att vid affärstransaktioner med större företag åtminstone
egenföretagarna ofta är i behov av samma skydd som konsumenterna.

Egenföretagare bör enligt motionärerna jämställas med konsument i de fall
egenföretagarens ställning i ett avtals- eller affärsförhållande i huvudsak
motsvarar konsumentens. I sammanhanget bör enligt motionärerna övervägas
huruvida denna utvidgning av skyddande regler skall begränsas till
egenföretagare som driver verksamheten i eller i anslutning till hemmet.

Som motionärerna själva påpekar behandlade utskottet i samband med
proposition 1986/87:88 om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361) en
motion vari togs upp frågan om vilka som bör betraktas som konsumenter
vid tillämpning av hemförsäljningslagen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(LU 1986/87:29) erinrade utskottet om att hemförsäljningslagen
enbart gäller försäljning till konsumenter och att med konsument avses en
särskild person i egenskap av privatperson. Lagen gäller, fortsatte utskottet,
inte varje försäljning till konsumenter utan det krävs dessutom att det som ,,

förvärvas skall vara avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Sistnämnda krav LU 1987/88:31
innebär, menade utskottet, att det som regel inte uppkommer några svårigheter
att avgöra om lagen är tillämplig eller inte. Vidare framhöll utskottet
att motsvarande konsumentbegrepp återfinns i flertalet lagar på konsumentskyddsområdet,
såsom exempelvis konsumentkreditlagen (1977:981)
och marknadsföringslagen (1975:1418). Utskottet framhöll också att syftet
med konsumenträtten är att särskilt reglera rättsförhållanden mellan näringsidkare
och den enskilda människan som konsument. För rättsförhållanden
mellan juridiska personer eller mellan rörelseidkare gäller andra
regelsystem, slutade utskottet.

Enligt utskottet saknas anledning till någon annan bedömning när det
som nu gäller det mera allmänna spörsmålet om avgränsningen av tillämpningsområdet
för den konsumenträttsliga lagstiftningen. Det behov av särskilt
skydd som kan finnas för den svagare parten i ett affärsförhållande
mellan näringsidkare får tillgodoses genom andra regler än de rent konsumenträttsliga.
Utskottet vill peka på att så också har skett bl.a. i fråga om
vissa kreditköp genom införandet av lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till
motion L707.

Könsdiskriminerande reklam

I propositionen (s. 32) anförs att konsumentverket bör tillföras 100 000 kr.
från de medel som beräknats för forsknings- och utredningsarbete under
tionde huvudtitelns kommittéanslag för arbetet med könsdiskriminerande
reklam.

I motion L706 (s) framhålls att reklammarknadens vilja till självsanering
är obefintlig eller i varje fall mycket svag. Enligt motionärerna föreligger
därför behov av lagstiftning om förbud mot könsdiskriminerande reklam,
vilket bör ges regeringen till känna. Motionärerna i motion L721 (vpk)
begär förslag till ändring eller tillägg i marknadsföringslagen så att könsdiskriminerande
reklam förbjuds. Enligt motionärerna förekommer könsdiskriminerande
reklam allt oftare vilket motverkar strävandena mot jämställdhet
mellan könen. I motion L727 (yrkande 4) framhålls att alla former
av könsdiskriminering bör bekämpas genom bl.a. opinionsbildning. Motionärerna
anser att mycket redan har åstadkommits genom påverkan,
självsanering och frivilliga överenskommelser inom reklambranschen och
att denna linje bör fortsätta. Motionärerna avvisar förbudslagstiftning. De
yrkar att konsumentverkets projekt om könsdiskriminerande reklam skall
avvecklas och att några ytterligare medel för projektet inte bör ställas till
verkets förfogande.

Som utskottet framhållit då frågan om förbud mot könsdiskriminerande
reklam tidigare varit aktuell (se senast LU 1986/87:22) bör sådana avarter
inom reklamen som tar sig uttryck i framställningar av könsdiskriminerande
natur och som kan upplevas som kränkande inte få förekomma. Det
finns också ett klart avståndstagande från denna form av reklam hos en
bred allmänhet, och även näringslivet har sedan mer än tio år tillbaka vänt
sig mot den könsdiskriminerande reklamen. Den typ av annonser som 13

exempelvis framställer kvinnor som enbart sexobjekt förekommer dock
fortfarande. När en sådan annons dyker upp på marknaden, möts den
nästan omgående av ett kraftigt avståndstagande från en bred opinion,
vilket i regel har sådana negativa effekter för annonsören att annonsen
ganska snart dras tillbaka.

Ett svårare problem utgör däremot, som utskottet tidigare påpekat, den
schabloniserande reklam som kan sägas avspegla vissa värderingar och
handlingssätt i samhället, som av en del människor kan upplevas som könsdiskriminerande
och av andra som betydligt mer positiva och kanske roande.
Utskottet vill ånyo understryka att det är viktigt att reklamen återspeglar
ett livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns lika värde
och om jämställdhet mellan könen. Utskottet vidhåller sin uppfattning att
lagstiftning är ett trubbigt instrument när det gäller att komma till rätta med
reklam som avviker från denna grundprincip och bör tillgripas endast om
det visar sig att det inte går att på annat sätt få till stånd en nödvändig
sanering av marknaden. 1 sistnämnda hänseende vill utskottet erinra om
att, som påpekas i motion L727, konsumentverket år 1986 fick i uppdrag av
regeringen att dokumentera den könsdiskriminerande reklamens omfattning
och att följa dess utveckling samt att senast vid utgången av år 1988 till
regeringen redovisa sina erfarenheter och bedömningar. Verket skall bl.a.
arbeta för att skapa debatt, öka kunskapen och medvetenheten och inte
minst få reklambranschen att vidta egna åtgärder för att minska den könsdiskriminerande
reklamen. För innevarande budgetår har verket tillförts
200 000 kr. för projektet.

Konsumentverkets arbete har enligt vad utskottet inhämtat fortskridit så
långt att verket har sänt ut diskussionsunderlag för bedömning av frågan
om förekomsten av könsdiskriminerande reklam till bl.a skolor, organisationer
och reklambyråer. Efter olika diskussioner m.m. avser konsumentverket
att avsluta utredningsarbetet med en konferens där man ämnar ta
ställning till gjorda erfarenheter och bedömningar samt att därefter i slutet
av året till regeringen avge redovisning för uppdraget.

Enligt utskottets mening är det angeläget att konsumentverket får slutföra
sitt uppdrag och därmed ge regeringen underlag för en bedömning av
vilka åtgärder som erfordras på området. Riksdagen bör inte genom några
uttalanden föregripa regeringens ställningstagande. I enlighet med det anförda
bör motionerna L706, L721 och L727 yrkande 4 avslås.

Utbudet av s.k. personlighetskurser

Frågan om marknadsföring av s.k. personlighetskurser aktualiserades i
riksdagen våren 1986 med anledning av en motion i ämnet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1985/86:34) konstaterade utskottet i likhet
med motionärerna att utbudet och marknadsföringen av kurser av det slag
som behandlades i motionen fått en ökande omfattning under senare år.
Med hänsyn till verksamhetens inriktning på personlighets- och beteendepåverkan,
som inte låter sig bedömas efter strikt objektiva kriterier, är det,
fortsatte utskottet, ofta förenat med svårigheter att kunna ingripa mot otillbörlig
marknadsföring av verksamheten. Det kan också vara så, framhöll

LU 1987/88:31

utskottet, att grundlagsskyddet förtryckfriheten och religionsfriheten hind- LU 1987/88:3 1
rar ett ingripande med stöd av marknadsföringslagen. Att marknadsföringsåtgärderna
på detta område likväl ifrågasätts inte så sällan framgick,
menade utskottet, inte minst av det stora antal anmälningar som inkommit
till konsumentverket. Enligt utskottets mening förtjänade därför marknadsföringen
av de s.k. personlighetskurserna och likartad verksamhet att
uppmärksammas mera än vad som dittills varit fallet. Utskottet ansåg att
det borde ankomma på regeringen att noga följa utvecklingen på området
och vidta de åtgärder som kunde visa sig vara nödvändiga. Riksdagen gav
som sin mening regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionen.

I motion L708 (c) framhålls att många människor anser sig ha behov av
att förbättra sig själva i psykiskt avseende och att det därför också finns en
marknad för olika former av personlighetskurser och beteendepåverkan.

Motionären pekar också på att det finns åtskilliga exempel på att personlighetskurser
säljs direkt till organisationer som utlovar personlighetsförbättringar
av olika slag. Motionären menar att det rimliga i vad som utlovas ofta
kan ifrågasättas. Enligt motionären har det hänt att människor lurats att
låna upp stora summor pengar för att betala dessa personlighetskurser.

Oseriös verksamhet när det gäller personlighetskurser bör enligt motionären
i första hand motverkas genom upplysning och opinionsbildning.

Samhällets insatser på området bör inskränkas till ingripanden mot ekonomiska
och andra oegentligheter och motionären efterlyser regeringens åtgärder
i dessa avseenden. Åberopande riksdagens ovan nämnda tillkännagivande
från år 1986 yrkar motionären att riksdagen hos regeringen begär
en utredning som syftar till åtgärder mot utbudet av oseriösa s.k. personlighetskurser
och annan därmed likartad verksamhet samt att konsumentverket
under tiden får ekonomiska resurser att följa upp verksamheten i fråga.

Utskottet vill för sin del slå fast att utskottet inte funnit anledning att
frångå sin tidigare inställning i frågan om de s.k. personlighetskurserna.

Visserligen har antalet anmälningar till konsumentverket rörande utbudet
av sådana kurser sjunkit men härav torde inte kunna dras den slutsatsen att
marknaden sanerats. Det är således fortfarande angeläget att marknadsföringen
av kurserna fortlöpande uppmärksammas av regeringen.

Utskottet erinrar om att statsrådet Bengt K Å Johansson den 27 november
1987 besvarade en fråga av motionären, vari hon — mot bakgrund av
riksdagens tillkännagivande år 1986 — begärde besked om på vilket sätt
regeringen följt utvecklingen beträffande marknadsföringen av s.k. personlighetskurser
samt om regeringen hade för avsikt att ingripa i de förhållanden
som råder i exempelvis scientologikyrkan. I sitt svar framhöll statsrådet
att regeringen följt utvecklingen på området och därvid bl.a. hållit sig underrättad
om de anmälningar som gjorts till konsumentverket. Vidare har
uppvaktningar som gällt personlighetskurser gjorts på social- och finansdepartementet,
fortsatte statsrådet. Statsrådet påpekade vidare att utöver sättet
för marknadsföring finns det ett flertal olika aspekter att anlägga på de
kurser som det här är fråga om och att samråd mellan berörda departement
också fortlöpande äger rum. Avslutningsvis framhöll statsrådet att han var

beredd att tillse att konsumentverket har möjligheter att fullgöra sina upp- LU 1987/88:3 1
gifter att följa marknadsföringen på detta område.

Mot bakgrund av vad statsrådet sålunda anförde utgår utskottet från att
regeringen i enlighet med riksdagens uttalande år 1986 även framdeles noga
följer utvecklingen på området och tar de initiativ som kan visa sig erforderliga.
Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L708 är
därför inte påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Förbud mot krigsleksaker m.m.

I motion L711 (s) yrkas dels lagstiftning med förbud mot försäljning av
krigs- och våldsleksaker, dels en ändring av marknadsföringslagen så att
reklam för vålds- och krigsleksaker förbjuds. Även i motion L726 (vpk)
yrkar motionärerna lagstiftning mot försäljning och marknadsföring av
krigsleksaker och leksaker som bygger på våld. I motion L718 (s) yrkas
import- och försäljningsförbud av krigsleksakerna. Motionärerna i samtliga
tre motioner anför att våldsutvecklingen bland barn och ungdomar måste
bekämpas och att ett led i detta arbete är att förhindra en fortsatt försäljning
och marknadsföring av krigs- och våldsleksaker. 1 motionerna hänvisas
till en överenskommelse som år 1979 träffades mellan konsumentverket
och dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och företrädare för leksaksbranschen
å andra sidan om bl.a. förbud mot försäljning av vissa krigsleksaker.

Enligt motionärerna är leksaksbranschen inte beredd att teckna något nytt
avtal omfattande även de nya våldsprodukter som finns på marknaden. För
att en rejäl sanering av branschen skall komma till stånd krävs enligt motionärernas
mening en lagreglering beträffande krigs- och våldsleksaker.

Motionärerna i motionerna L715 (c) och L719 (fp) anser det beklagligt att
leksaksbranschen inte är beredd att teckna något nytt avtal med barnmiljörådet
om att de nya våldsleksakerna på marknaden inkluderas i överenskommelsen.
Därför begärs i motion L715 regeringens överväganden och
eventuella förslag med syfte att motverka bl.a. marknadsföring och försäljning
av vålds- och krigsleksaker, och i motion L719 begärs tillsättande av en
utredning med samma inriktning.

I motion L710 (s) framhålls att data- och TV-spel är en ny företeelse på
leksaksmarknaden. Många av dessa spel bygger i hög grad på grovt våld.

Motionärerna anser att det behövs lagstiftning rörande våldsförhärligande
data- och TV-spel.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är betydelsefullt att barn
och ungdom inte tillhandahålls leksaker, spel m.m. som på olika sätt förhärligar
krig och annat våld. Oavsett vilken inverkan leksakerna och spelen
rent faktiskt kan ha på barns och ungdoms inställning till våld ger utbudet
av sådana produkter i den allmänna handeln lätt ett intryck av att samhället
godtar våld, något som givetvis inte är fallet.

Som påpekas i motionerna träffades år 1979 en överenskommelse mellan
konsumentverket och dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare
för leksaksbranschen å andra sidan beträffande marknadsföring av
leksaker. Överenskommelsen omfattar leksaker, spel och vissa modellbyggsatser
med militär anknytning, som huvudsakligen hänför sig till krig ](

fr.o.m. 1914, och innebär bl.a. att sådana produkter inte får saluföras.

Överenskommelsen är fortfarande gällande och har — vilket utskottet
noterar med tillfredsställelse — på senare tid antagits av ytterligare
branschorganisationer. Under de senaste åren har emellertid nya typer av
leksaker och spel tagits fram på marknaden. Till skillnad från de produkter
som faller under 1979 års överenskommelse bygger dessa leksaker och spel
inte på krig i ordets egentliga bemärkelse utan på andra former av våld.
Särskilt leksakerna har ofta en science fiction-betonad utformning med
klara våldsinslag, och marknadsföringen av dem sker på ett sätt som också
direkt för tanken till våld. När det gäller data- och TV-spelen är måhända
marknadsföringen inte lika effektiv men våldsinslagen i spelen kan vara
lika eller ännu mer framträdande.

Den allmänna opinionen har i ökande utsträckning vänt sig mot utbudet
av nya leksaker och spel som förhärligar eller eljest associerar till våld. I
riksdagen har motioner väckts i ämnet flera gånger tidigare och antalet
motioner som innevarande riksmöte väckts i frågan vittnar om den växande
opinionen mot utbudet av våldsförhärligande produkter för barn och ungdom.
Spörsmålet har också aktualiserats i Nordiska rådet.

I linje med vad utskottet tidigare anfört i frågan (se LU 1986/87:22) anser
utskottet det angeläget att marknadsföringen och försäljningen av leksaker
och spel med klara våldsinslag i största möjliga utsträckning förhindras.
När det gäller att motverka marknadsföring och saluhållande av inte godtagbara
produkter är emellertid som utskottet påpekat i andra sammanhang
lagstiftning inte den lösning som i första hand bör tillgripas när de nödvändiga
åtgärderna kan komma till stånd genom överenskommelser mellan
berörda parter. Handelns organisationer har ett särskilt ansvar för att olämpliga
produkter rensas ut från marknaden, och utskottet förutsätter därför att
den nödvändiga saneringen kan åstadkommas genom en överenskommelse
efter mönster av vad som skedde år 1979. Utskottet vill understryka vikten
av att både handelns organisationer och barnmiljörådet snarast möjligt når
en för båda sidor rimlig uppgörelse som medför att nya leksaker och spel
m.m. av utpräglad våldskaraktär försvinner från marknaden. Skulle det
visa sig att en godtagbar överenskommelse inte kan nås får frågan om lagstiftning
tas upp till prövning.

Vad särskilt gäller data- och TV-spelen förtjänar det enligt utskottets
mening att uppmärksammas att handeln med sådana spel är betydligt mer
splittrad än vad som är fallet i fråga om leksaker. Enligt vad som upplysts
inför utskottet saluförs spelen ofta av näringsidkare som inte är anslutna till
någon branschorganisation. Det är också enligt uppgift dessa näringsidkare
som tillhandahåller de spel som har de mest markanta våldsinslagen. Självfallet
kan det inte godtas att vissa företag oavsett vilka restriktioner handeln
i övrigt åläggs skall känna sig fria och oförhindrade att fortsätta med saluförandet
av våldsspel. I den mån det visar sig att den oorganiserade handeln
inte känner sitt ansvar och frivilligt begränsar utbudet av olika spel till vad
som kan anses acceptabelt från samhällets synpunkt bör man inte tveka att
tillgripa lagstiftning.

Med hänsyn till vikten av de frågor som tagits upp i motionerna utgår
utskottet från att regeringen följer utvecklingen på området och tar de initiativ
som kan bli erforderliga. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i

LU 1987/88:31

saken är i vart fall för närvarande inte påkallad. Utskottet avstyrker därför LU 1987/88:31
bifall till motionerna L710, L711, L715, L718, L719och L726.

Barnsäkra förpackningar

I motion L722 (fp) kritiseras att maskindiskmedel i pulverform inte omfattas
av konsumentverkets nyligen utgivna riktlinjer om barnsäkra förpackningar.
Med beaktande av att en stor del av de barnolycksfall som sker i
hemmet har samband med förgiftning av hushållskemikalier anser motionärerna
det angeläget att konsumentverket skärper uppmärksamheten i
denna fråga. Enligt motionärerna bör verkets bevakning resultera i att det
efter nyinstallationer av förpackningsmaskiner uppställs krav på barnsäkra
förpackningar för maskindiskmedel i pulverform. Motionärerna yrkar att
konsumentverkets riktlinjer ändras i enlighet härmed.

Konsumentverkets nyligen utfärdade riktlinjer för förpackningar till vissa
hushållskemikalier (KOVFS 1986:4) innehåller de krav som verket finner
väsentliga från konsumentsynpunkt. De har utarbetats efter överläggningar
med företrädare för berörda näringslivsorganisationer och efter samråd
med kemikalieinspektionen. Riktlinjerna gäller kemikalier som marknadsförs
till konsument för enskilt bruk och som anses medföra särskilda risker
för akuta skador på mindre barn. Till denna grupp av kemikalier räknas
maskindiskmedel, vars förpackning enligt huvudregeln skall vara barnskyddad.
Men enligt en särskild bestämmelse undantas maskindiskmedel i
pulverform under förutsättning att förpackningen dels är försedd med ställbar
hällpip eller jämförlig återförslutning, dels har särskilt tydlig varningsinformation.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är en synnerligen angelägen
uppgift att försöka skydda barnen i samhället från att råka ut för
olycksfall. Inte minst viktigt är förebyggande åtgärder när det gäller olyckor
som kan orsakas av kemiska preparat i hemmen. Krav på barnsäkra
förslutningar eller förpackningar kan dock endast ses som ett led i strävandena
mot att förhindra barnolycksfall. Säkerhetsföreskrifter måste nämligen
kombineras med — förutom ökad aktsamhet av de berörda — åtgärder
i syfte att öka kunskapen om riskerna med kemikalier hos dem som handskas
med preparaten. Utskottet vill peka på att ca 70 % av antalet barnolycksfall
som maskindiskmedel orsakat beror på att barnet kommit åt medlet i
diskmaskinen och inte ur förpackningen. Enligt vad utskottet inhämtat anser
konsumentverket att ovan nämnda riktlinjer kommer att föranleda behov
av kompletterande information till allmänheten. Verket har därför,
enligt inhämtade uppgifter, erhållit ett belopp om 350 000 kr. från allmänna
arvsfonden för att bl.a. ta fram en informationsfolder till småbarnsföräldrar
och andra grupper av konsumenter. Enligt vad utskottet inhämtat från
konsumentverket kan riktlinjerna på sikt också väntas påverka produktutvecklingen
av diskmaskiner och sålunda innebära t.ex. säkrare luckor för
diskmedelsintagen.

Utskottet utgår från att konsumentverket även fortsättningsvis uppmärksammar
behovet av barnsäkra förpackningar för maskindiskmedel. Med
hänsyn till det arbete som pågår inom konsumentverket anser utskottet att .,

något riksdagens uttalande i frågan för närvarande inte är påkallat. Utskot- LU 1987/ 88:3 1
tet avstyrker följaktligen motion L722.

Begränsning av ljudnivån på hushållsapparater

I motion L704 (s) påpekas att bullret från många elektriska hushållsapparater
kan vara mycket störande och psykiskt besvärande. Enligt motionärerna
når t.ex. en hushållsassistent en ljudnivå motsvarande ungefär en tung lastbils
medan ljudet från en kyl/frys är mycket lågt. Motionärerna menar att
det måste finnas en reglering av ljudnivån även för apparater som inte går i
kontinuerlig drift. Motionärerna yrkar ett tillkännagivande härom.

Enligt vad utskottet inhämtat deltar konsumentverket i ett pågående internationellt
arbete rörande bullernivån på hushållsapparater. Arbetet som
syftar till att få fram mätnormer för ljudnivån sker inom ramen för den
europeiska standardiseringsverksamheten. Utskottet vill erinra om att
svenskt deltagande i det europeiska standardiseringsarbetet utgör ett väsentligt
inslag i vårt samarbete med EG på konsumentskyddsområdet. Som
närmare redovisats i proposition 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska
integrationen skapar vår medverkan i standardiseringsverksamheten
förutsättningar för att onödiga handelshinder skall kunna elimineras.

För konsumentverkets deltagande i standardiseringsarbetet beräknas också
särskilda medel för budgetåret 1988/89.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion L704 inte påkallar
någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker följaktligen motionen.

Extrapriser

I motion L709 (s) begärs lagstiftningsåtgärder mot extraprissystemet. Enligt
motionärerna skulle lägre och jämnare prisnivåer möjliggöra prisjämförelser
för konsumenterna och även i övrigt medföra fördelar för särskilt de
resurssvaga konsumenterna. Motionärerna efterlyser också en så saklig
prisinformation som möjligt, något som extraprissystemet inte ger utrymme
för. 1 motionen framhålls att erfarenheterna visar att handeln inte själv kan
åstadkomma någon sanering av systemet.

I motionerna L727 yrkande 1 (fp) och L729 (fp) yrkas däremot ett bibehållande
av det gällande extraprissystemet utan inskränkningar från statens
sida. Enligt motionärerna innebär extraprissystemet i allmänhet ett viktigt
konkurrensmedel även om det finns avarter inom systemet. Det pågår enligt
motionärerna sanering inom handeln.

Utskottet erinrar om att extrapriserna redan i mitten av 1970-talet var
föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i ett regeringsuppdrag till statens
pris- och kartellnämnd (SPK) att studera förutsättningarna för en begränsning
av extrapriserna. Det främsta resultatet av detta arbete blev att ett antal
avarter av extraprissystemet identifierades. En promemoria överlämnades
till konsumentverket/KO som tillsammans med handeln utarbetade ett regelsystem
för tillämpande av extrapriser. Dessa regler daterar sig från år
1978 och innebär i korthet att termen ”extrapris” och/eller röd prismärk -ningslapp endast får användas om varan i fråga ingår i kedjans ordinarie

sortiment, om varan har ett ordinarie tillämpat pris, om nedsättningen är LU 1987/88:31
minst 10 % (utom för varor med låg marginal) samt om nedsättningen varar
i högst fyra veckor. Enligt ett beslut av marknadsdomstolen skall dessutom
även jämförpriset anges tillsammans med extrapriset vid centrala samaktiviteter.

Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) har behandlats av
livsmedelsutredningen i det i höstas avgivna betänkandet (SOU 1987:44)

Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Enligt utredningens uppfattning
finns det flera nackdelar med det ökade inslaget av extrapriser. En effekt
som rör redligheten mot konsumenterna är, menar utredningen, att gapet
blivit alltför stort mellan uppgivna ordinarie priser och extrapriser. Skillnaden
mellan dessa anger enligt utredningen i många fall endast en fiktiv
besparing eftersom inte några större kvantiteter säljs till annat än extrapriser.
De s.k. ordinarie priserna drivs upp för att skapa utrymme för kampanjrabatter.

Enligt utredningens mening medför extraprisernas ökade betydelse att
konsumenternas egentliga prismedvetenhet och priskännedom avtrubbas
och konsumenterna reagerar alltmer endast på röda lappar. Fokuseringen
på extrapriser och röda prislappar kan enligt utredningen också leda till att
konsumentens intresse i första hand riktas mot produkternas pris och endast
i mindre utsträckning mot skillnader i kvalitet. På sikt medför denna
utveckling enligt utredningens uppfattning risker för en ensidig inriktning
på produktförenkling för att nå låga priser, eventuellt på bekostnad av en
utveckling av livsmedlens kvalitet. Enligt utredningens erfarenheter synes
också omfattningen av extrapriser vara betydligt större i Sverige än i flertalet
europeiska länder.

Utöver de direkta och indirekta effekterna av extraprissystemets stora
omfattning förekommer vad som, bl.a. från handelns sida, brukar beskrivas
som rena avarter av systemet. Detta gäller t.ex. försäljning under inköpspris,
olika former av kombinationserbjudanden, restriktioner i hur mycket
varje kund får köpa av en extraprisvara och krav på inköp för visst belopp
av andra varor för att få utnyttja extrapris.

Utredningen anser att det nu är nödvändigt att komma till rätta med
extraprissystemets negativa konsekvenser och föreslår i detta syfte att nuvarande
system med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris) ersätts
med ett enprissystem där endast ett pris, det faktiskt tillämpade, anges
vid annonsering och prismärkning. Detta pris kan emellertid vara ett nedsatt
pris i förhållande till tidigare tillämpat pris. Reglerna om enpris bör
enligt utredningens mening vara bindande och förenade med sanktionsmöjligheter.

Motivet för ett enprissystem är enligt utredningens uppfattning att endast
det faktiskt tillämpade priset är relevant för konsumentens värdering av en
varas prisvärdhet och vid jämförelse med priserna på andra varor och i
andra butiker. Jämförelsen med ett, ofta fiktivt, ”ordinarie” pris kan ge en
felaktig bild av prisets förmånlighet. Enprissystemet bör därför kunna leda
till en större redlighet i prisinformationen och en förbättrad prismedvetenhet
hos konsumenterna.

Eftersom förenklade symboler i anslutning till prisangivelser, t.ex. röd LU 1987/88:31
färg på prislapparna, snarare verkar i motsatt riktning torde ett enprissystem
endast få full avsedd effekt om alla prisangivelser görs på ett enhetligt
sätt, förslagsvis med svart text på vit botten. Eftersom också begreppet
”extrapris” fått en speciell innebörd, kopplad till den röda prislappen, anser
utredningen det önskvärt att handeln tills vidare undviker detta begrepp
i sin marknadsföring.

Livsmedelsutredningens betänkande är efter remissbehandling föremål
för överväganden inom regeringskansliet. Även inom SPK. och konsumentverket
pågår arbete med extraprisproblematiken. I sammanhanget kan
nämnas att konsumentverket har tagit upp frågan om upphävande av de
delar av sina riktlinjer som gäller extrapriser för dagligvaror. 1 fortsättningen
är avsikten att butikernas användning av extrapriser skall bedömas helt
utifrån marknadsföringslagens bestämmelser.

Enligt utskottets mening bör inte riksdagen nu genom något uttalande i
den ena eller andra riktningen föregripa de överväganden beträffande systemet
med extrapriser som förestår inom bl.a. regeringskansliet. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motionerna L709, L727 yrkande 1 och L729.

Information på produkterna m.m.

Allmänt

Frågan om standardiserad varuinformation tas upp i motion L727 (fp).

Motionärerna begär (yrkande 3) ett tillkännagivande om att konsumentverket
bör ta initiativ till att i samarbete med andra organ stimulera till ett
system med frivillig varudeklaration för vissa varor. I motionen understryks
att en av de mest angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenten
tillgång till ändamålsenlig information om varorna i den vardagliga
köpsituationen. Informationen bör utformas så att jämförelser mellan olika
alternativ underlättas. Motionärerna anser att det i dag, trots en allmän
förbättring av de konsumentpolitiska åtgärderna, är svårare än någonsin att
i butiken få en objektiv konsumentinformation. Motionärerna hänvisar till
ett förslag från varuprovningskommittén av innebörd att man på frivillig
väg skulle söka bygga upp ett varudeklarationssystem i samarbete med näringslivet.
Ett sådant system med igenkänningstecken skulle, påpekas det,
gagna den marknadsföring som seriösa och ansvarskännande företag bedriver.
Systemet skulle också göra det lättare för konsumenten att välja rätt
vara till rätt pris. En utvecklingsmodell kan enligt motionärerna vara den
som möbelbranschen tillämpar. Den branschens ”Möbelfakta” är en tillförlitlig
och av konsumenterna efterfrågad information.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med samma syfte som det nu
aktuella tidigare har prövats och avslagits av riksdagen på hemställan av
utskottet. Då frågan senast behandlades (se LU 1986/87:22) delade utskottet
motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att produktinformationen
förbättras men ansåg det inte meningsfullt att söka få fram ett omfattande
varudeklarationssystem av VDN-karaktär. Enligt utskottets mening
borde man i stället ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper,
såsom exempelvis de av motionärerna åberopade ”Möbelfakta”.

Utskottet förutsatte att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas LU 1987/88:31
fram genom näringslivets försorg och ansåg att framtagandet av standardiserad
varuinformation var ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder.
Arbetet med framtagande av varufakta borde ske i frivillig samverkan
med konsumentverket. Utskottet utgick från att verket skulle ta erforderliga
initiativ för att få till stånd branschöverenskommelser på sådana
områden där det bedömdes nödvändigt. Utskottet ansåg att det anförda i
huvudsak fick anses ha tillgodosett motionärernas önskemål och att något
särskilt tillkännagivande därför inte var påkallat.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan och avstyrker således
bifall till motion L727 yrkande 3.

Datakommunikation inom konsumentinformationen

Frågor om användandet av datakommunikation i konsumentinformationen
tas också upp i motion L727 (fp).

Motionärerna anför att på en marknad där allt fler leverantörer presenterar
sina produkter blir det allt svårare för den enskilde konsumenten att
orientera sig och att skaffa sig kvalificerad varuinformation som bas för sitt
köpbeslut. Mot denna bakgrund blir rådgivning om och överblick över
marknadens utbud än viktigare. Emellertid når de jämförande tester och
provtagningar som görs ofta inte ut till konsumenterna. Med bl.a. videotex
och text-TV kompletterat med s.k. teleprogramvara skulle enligt motionärerna
sådan viktig jämförande information om varor och tjänster kunna
ställas till många konsumenters förfogande. Konsumentverket bör därför
få i uppdrag att närmare överväga normer och standarder för hur videotex
m.m. kan användas för teledistribuerad varuinformation direkt till konsumenten.
Motionärerna begär (yrkande 2) att det anförda ges regeringen till
känna.

Utskottet erinrar om att konsumentverket i mars 1986 avlämnade en lägesrapport
i fråga om utvecklingsarbetet med datahjälpmedel för det kommunala
konsumentarbetet. Av rapporten framgår bl.a. följande. Konsumentverket
har i samarbete med företrädare för den kommunala konsumentverksamheten
i tre kommuner tagit fram ett dataprogram som syftade
till att underlätta den hushållsekonomiska rådgivningen i kommunerna.

Resultatet av ett försök år 1984 med det första programmet var påfallande
positivt. Sedan dess har flera nya egenskaper tillförts programmet samtidigt
med att ytterligare utprovningar gjorts när det gäller datorprogram med
budgetrådgivning. Därefter har framtagits en modell för budgetrådgivning
som kan anpassas till de enskilda hushållens förutsättningar. Verket hade
för avsikt att undersöka hur stort intresse kommunerna kunde ha för att
använda modellen i datorprogram. Beträffande marknadsöversikter pågick
arbete med att få fram ett videotexsystem som skulle omfatta de viktigaste
hushållskapitalvarorna. Systemet innebar att tillverkare och/eller generalagenter
genom egna terminaler lägger in aktuella uppgifter om sina
produkter. En försöksverksamhet skulle påbörjas hösten 1986, och den in -

nebar att åtta till tio kommuner skulle få tillfälle att kostnadsfritt använda LU 1987/88:31
databasen under ett halvt år.

Enligt vad utskottet nu inhämtat pågår sedan hösten 1987 en försöksverksamhet
med databaserade marknadsöversikter. Fram till i mitten av maj
månad 1988 — eventuellt till årets slut — skall den s.k. Varubörsen, som
projektet kallas, testas av konsumentvägledarna i tio av landets kommuner.

Tanken med projektet är att konsumentvägledarna enkelt och snabbt skall
kunna förse undrande konsumenter med en heltäckande och rättvis bild av
det samlade utbudet av sådana produkter som tvätt- och diskmaskiner,
torktumlare, dammsugare, symaskiner, spisar, kyl-frys-sval, köksmaskiner
och mikrovågsugnar. Under våren skall det också finnas uppgifter om radio,
TV och videobandspelare. När systemet utvecklats ytterligare kan det
finnas möjlighet att ge andra grupper, bl.a. enskilda konsumenter, tillgång
till det.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att det lika litet nu som då
liknande motionsyrkanden tidigare prövats (se senast LU 1986/87:22) är
nödvändigt med något uttalande från riksdagens sida i saken. Utskottet
avstyrker således bifall till motion L727 yrkande 2.

Kosmetika och hygienartiklar

Frågan om varudeklaration av kosmetika och hygienartiklar från allergisynpunkt
tas upp i motion L717 (fp). Enligt motionärerna finns på marknaden
en mängd produkter som innehåller allergiframkallande ämnen. Några
regler om varudeklaration beträffande sådana ämnen finns dock inte för
närvarande. I motionen yrkas därför införande av riktlinjer för märkning
av kosmetika och hygienartiklar.

Kontrollen över kosmetiska och hygieniska produkter utövas i dag av
socialstyrelsen. När det däremot gäller hälso- och miljöskyddsaspekter på
kemiska produkter i allmänhet är den år 1986 inrättade kemikalieinspektionen
tillsynsmyndighet.

Som motionärerna framhåller framlade socialstyrelsen år 1986 på uppdrag
av regeringen ett förslag till märkningsbestämmelser för kosmetiska
och hygieniska produkter och till ett produktregister. Några föreskrifter om
varudeklaration på produkterna har dock ännu inte kommit till stånd. Enligt
vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inom regeringskansliet
överläggningar i frågan om vilken myndighet — socialstyrelsen eller kemikalieinspektionen
— som i fortsättningen bör svara för kontrollen och tillsynen
av kosmetiska och hygieniska preparat.

1 likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att allmänheten
snarast möjligt får tillgång till information om kosmetiska och hygieniska
varor i allergihänseende. Med hänsyn till frågans vikt utgår utskottet
från att regeringen skyndsamt vidtar de åtgärder som behövs för att spörsmålet
skall få en tillfredsställande lösning. Något särskilt tillkännagivande i
enlighet med motionärernas önskemål är därför inte påkallat. Utskottet
avstyrker bifall till motion L717.

Livsmedel

LU 1987/88:31

I motion L728 (c) efterlyses samma tillförlitliga information för livsmedel
som redan finns för andra varor, t.ex. textilvaror. Enligt motionärerna har
konsumentverket en allmän informationsskyldighet gentemot konsumenterna.
Konsumentverket bör därför inom livsmedelsområdet omgående påbörja
ett konsumentinformerande arbete med inriktning på dels ursprungsmärkning,
dels innehållsdeklaration, dels information om användningsområde
och om eventuella begränsningar därav.

Som motionärerna själva påpekar är statens livsmedelsverk central förvaltningsmyndighet
för livsmedelsfrågor. Enligt förordningen (1971:808)
med instruktion för statens livsmedelsverk skall verket bevaka konsumentintresset
inom livsmedelsområdet, leda och samordna livsmedelskontrollen,
undersöka livsmedels sammansättning och näringsvärde samt ge råd
och anvisningar i livsmedelsfrågor.

På uppdrag av regeringen har livsmedelsverket nyligen avgivit en rapport
(1988:3) med förslag till utförligare märkning av innehåll i livsmedel för att
underlätta för konsumenterna att välja livsmedel. Nyligen har också lagts
fram en rapport med förslag till gemensamma nordiska regler för märkning
av färdigförpackade livsmedel.

Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till livsmedelsutredningens
ovan redovisade betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet
som för närvarande bereds inom regeringskansliet. Utredningen
konstaterar att större ansträngningar krävs i fortsättningen för att
konsumenterna skall ha tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga
priser. Föredragande statsrådet framhåller i budgetpropositionen 1987/
88:100 bil. II att kontrollen av livsmedlens kvalitet måste ytterligare förbättras.
Bl.a. måste enligt statsrådets mening mätningarna av kemiska substanser
i livsmedel göras mer tillförlitliga och underlag för nya gränsvärden
utarbetas.

Utskottet kan för sin del inte finna anledning att — med frångående av
nuvarande ordning — konsumentverket bör åläggas ett ansvar för konsumentfrågorna
på livsmedelsområdet. När det gäller motionärernas önskemål
i övrigt kan utskottet mot bakgrund av det ovan anförda konstatera att
frågan om förbättrad information om livsmedel är föremål för överväganden
på olika håll. Något uttalande från riksdagens sida är därför inte påkallat.
Utskottet avstyrker bifall till motion L728.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9, punkt
C 1, till Marknadsdomstolen för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 2 818 000 kr.,

2. beträffande allmänna reklamationsnämndens organisation

att riksdagen godkänner vad som i proposition 1987/88:100 bilaga 9,
punkt C 5, anförs om allmänna reklamationsnämndens organisation,

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9, punkt
C 5, och med avslag på motion 1987/88 L727 yrkande 6 till Allmänna
reklamationsnämnden för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 9 477 000 kr.,

4. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9, punkt
C 4, och med avslag på motion 1987/88:L727 yrkande 5 till Konsumentverket
för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av
55 654 000 kr.,

5. beträffande kontokort m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L303,1987/88:L701, 1987/
88:L712 och 1987/88:L713,

6. beträffande ränteberäkning vid konsumentköp
att riksdagen avslår motion 1987/88:L705,

7. beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument att

riksdagen avslår motion 1987/88:L707,

8. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L706, 1987/88:L721 och
1987/88:L727 yrkande 4,

9. beträffande utbudet av s.k. personlighetskurser
att riksdagen avslår motion 1987/88:L708,

10. beträffande vålds- och krigsleksaker m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L710, 1987/88:L711, 1987/
88:L715, 1987/88:L718, 1987/88:L719 och 1987/88:L726,

11. beträffande barnsäkra förpackningar
att riksdagen avslår motion 1987/88:L722,

12. beträffande bullernivån på hushållsapparater
att riksdagen avslår motion 1987/88:L704,

13. beträffande extrapriser

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L709,1987/88:L727 yrkande
1 och 1987/88 :L729,

14. beträffande datastyrd konsumentinformation
att riksdagen avslår motion 1987/88:L727 yrkande 2,

15. beträffande standardiserad varuinformation

att riksdagen avslår motion 1987/88 :L727 yrkande 3,

16. beträffande varudeklaration på kosmetiska och hygieniska artiklar att

riksdagen avslår motion 1987/88:L717,

17. beträffande konsumentinformation avseende livsmedel
att riksdagen avslår motion 1987/88:L728.

Stockholm den 26 april 1988

På lagutskottets vägnar

LU 1987/88:31

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe And- LU 1987/88:31
réasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Inga-Britt Johansson (s),

Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson
(c), Berit Löfstedt (s) och Eva Rydén (c).

Reservationer

1. Anslag till allmänna reklamationsnämnden (mom. 3)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Marianne Karlsson (c) och Eva Rydén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med "hill yrkande 6” bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motion L727 har allmänna reklamationsnämnden alltsedan
sin tillkomst väl fyllt sin uppgift att pröva tvister som uppstår mellan
köpare och säljare. Verksamheten har varit till stor nytta för konsumenterna.
Den minskning av anslaget till nämnden som generellt skett under senare
år och även den särskilda reduceringen av anslaget vid riksmötet år 1986
har inneburit avsevärt förlängda handläggningstider och ökade ärendebalanser.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet förslaget i motion L727 om
ökning av anslaget till allmänna reklamationsnämnden med 300 000 kr. för
budgetåret 1988/89 i syfte att dels försöka påskynda ärendebehandlingen
hos nämnden, dels tillmötesgå nämndens önskemål att utvidga verksamhetsområdet
till att omfatta även tvister om snickeriarbeten.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:100 bilaga 9,
punkt C 5, samt med bifall till motion 1987/88:L727 yrkande 6 till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 9 lil 000 kr.

2. Anslag till konsumentverket (mom. 4)

Under förutsättning av bifall till reservation /

Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Eva
Rydén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Vad härefter”
och slutar med ”till konsumentverket” bort ha följande lydelse:

styrkt två motioner om spardelegationens avskaffande, däribland motion LU 1987/88:31
Fi607 yrkande 5. Med hänsyn härtill bör yrkande 5 i motion L727 såvitt
avser en höjning av anslaget till konsumentverket inte föranleda någon
åtgärd.

Enligt utskottets mening bör höjningen av anslaget till allmänna reklamationsnämnden,
som begärs i motion L727, finansieras genom en motsvarande
reducering av anslaget till konsumentverket. Sistnämnda anslag bör
således reduceras med 300 000 kr. Utskottet föreslår sålunda att anslaget till
verket för nästa budgetår bestäms till 55 354 000 kr.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:100 bilaga 9
punkt C 4 och motion 1987/88:L727 yrkande 5 till Konsumentverket
för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 55 354 000 kr.

3. Anslag till konsumentverket (mom. 4)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”1 fråga” och
slutar med ”till konsumentverket” bort ha följande lydelse:

Beträffande anslaget till konsumentverket anser utskottet att det saknas
skäl för att ge konsumentverket något resurstillskott för nästa budgetår. Det
är nämligen utskottets uppfattning att verket bör ändra inriktning på sin
verksamhet och i fortsättningen ge förtur åt arbetet med produktsäkerhet
och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt olika typer av säkerhetsutrustningar.
Vidare bör verket i ökad utsträckning syssla med s.k. ”jämförande
information” om varors pris och kvalitet. Slutligen bör sådana frågor ägnas
uppmärksamhet som rör efterlevnaden av marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen
samt branschöverenskommelser. Finansieringen av de utgifter
som kan föranledas av att verket sålunda får utökade arbetsuppgifter
bör ske genom att resurser frigörs genom omfördelningar inom verket. Om
verksamheten ges denna ändrade inriktning bedömer utskottet att konsumentverket
inom ramen för ett oförändrat anslag kan fullgöra sina uppgifter
på ett tillfredsställande sätt. Anslaget till verket bör därför bestämmas
till det belopp som gäller förbudgetåret 1987/88 eller 51 161 000 kr. Utskottet
vill tillägga att den reducering av verkets anslag i förhållande till regeringens
förslag som utskottet förordar ger utrymme för en höjning av anslaget
till allmänna reklamationsnämnden.

dels att utskottet under moment 4 bort hemställa

4. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:100 bilaga 9,
punkt C 4, och med avslag på motion 1987/88:L727 yrkande 5 till
Konsumentverket för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 51 161 000 kr.

4. Gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument LU 1987/88:31
(mom. 7)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp), Nic Grönvall (m), Marianne Karlsson (c) och Eva Rydén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Sorn motionärerna”
och på s. 13 slutar med ”motion L707” bort ha följande lydelse:

Genom gällande konsumentskyddslagstiftning såsom konsumentköplagen,
konsumentkreditlagen, konsumentförsäkringslagen, konsumenttjänstlagen,
hemförsäljningslagen och marknadsföringslagen regleras förhållandet
vid avtals- och affärstransaktioner mellan konsumenter och näringsidkare.
Eftersom konsumenter anses ha en svagare ställning än näringsidkare
vid sådana transaktioner ger dessa lagar konsumenterna särskilda
rättigheter bl.a. när det gäller information, hävande av köp och
anstånd med betalning.

Med näringsidkare avses i dessa lagar den som i sin yrkesmässiga verksamhet
exempelvis säljer varor till konsumenter eller utför tjänster för konsumenter.
Att fastslå att en part är näringsidkare i en affärstransaktion
torde inte medföra några problem. När det däremot gäller att avgöra om
den andra parten skall betraktas som konsument eller ej enligt dessa lagar
kan i vissa fall uppstå gränsdragningsproblem, nämligen när ”konsumenten”
är egen företagare och hans inköp lika gärna kan gälla honom som
privatperson som i hans egenskap av företagare.

Med konsument avses i dessa lagar en fysisk person som uppträder huvudsakligen
i sin egenskap av privatperson. I specialmotiveringen till proposition
(prop. 1984/85:110) om Konsumenttjänstlag framhöll föredragande
statsrådet att gränsdragningsfrågorna bör lösas genom att avgörande
vikt fästs vid frågan huruvida det föremål som tjänsten gäller är avsett
huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk eller inte. Som exempel då
lagen inte anses tillämplig anges det fallet då en droskägare beställer ett
reparationsarbete e.d. på en droskbil som han använder i sin rörelse men i
mindre omfattning också använder som privatbil. Lagen anses däremot
tillämplig om en näringsidkare tillfälligtvis lånar en familjemedlems privatbil
för att använda den i rörelsen och i samband därmed beställer reparation
e.d. på bilen. När det gäller åtgärder på byggnad som inrymmer inte
bara en persons bostad utan också lokaler där han driver butik eller verkstad
bör det avgörande för om lagen skall tillämpas vara om byggnaden kan
anses huvudsakligen tjäna bostadsändamålet.

Att det i vissa fall kan vara svårt att dra gränsen mellan konsument och
småföretagare vid tillämpning av de olika lagarna för konsumentskydd
torde vara klart.

En annan fråga är om inte åtminstone enmansföretagaren i flertalet affärstransaktioner
med en större näringsidkare är i behov av samma skydd
som lagstiftningen ger dem som är konsumenter. En egenföretagare är
exempelvis inte starkare i ett avtalsförhållande som gäller ett köp eller en
tjänst för hans lilla företag än om motsvarande köp eller tjänst gäller honom
eller hans familjemedlemmar som privatpersoner.

Det anförda talar för att åtminstone egenföretagarna i huvudsak borde LU 1987/88:31
omfattas av reglerna i konsumentskyddslagstiftningen, eftersom denna lagstiftning
har till syfte att skydda den som har en svagare ställning i ett
avtalsförhållande.

Vid olika tillfällen har dessa förhållanden påtalats i riksdagen. I samband
med proposition 1986/87:88 om ändring i hemförsäljningslagen behandlade
lagutskottet sålunda en motion (c) i vilken togs upp frågan om gränsdragningen
mellan småföretagare och konsument i hemförsäljningslagen. I
motionen anfördes bl.a. att allmänna reklamationsnämnden under år 1986,
enligt uppgift, fått in åtta anmälningar från egenföretagare som ångrat sitt
köp av kassaskåp. De egenföretagare som uppgivit att de skulle använda
kassaskåpet i rörelsen fick inte någon ångerblankett och lyckades inte få
köpet att återgå, vilket däremot den fick, som uppgivit att skåpet skulle
användas för privat bruk. 1 motionen framhölls vidare att småföretagare
som har ”sitt hantverk i hemmet” i ökad utsträckning borde betraktas som
konsument i hemförsäljningslagen. Motionen avstyrktes dock av utskottet
(se LU 1986/87:29).

Utskottet ansluter sig till den uppfattning som framförs i motion L707 att
frågan om gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument i den
konsumenträttsliga lagstiftningen bör bli föremål för översyn. Bakgrunden
är i viss mån de påtalade gränsdragningsproblemen men framför allt vikten
av att egenföretagare så långt möjligt jämställs med konsument i de fall då
egenföretagarens ställning och situation i ett affärs- eller avtalsförhållande i
huvudsak motsvarar konsumentens. I sammanhanget bör enligt utskottets
mening övervägas huruvida denna utvidgning av skyddande regler skall
begränsas till egenföretagare som driver verksamheten i eller i anslutning
till hemmet eller om även övriga egenföretagare och vissa andra småföretagare
bör omfattas av reglerna. Översynen bör ske i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L707
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 7 bort hemställa

7. beträffande gränsdragningen mellan egenföretagare och konsument att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:L707 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av tillämpningsområdet
för den konsumenträttsliga lagstiftningen.

5. Könsdiskriminerande reklam (mom. 8)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Bengt Harding
Olson (fp) och Nic Grönvall (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sorn utskottet”
och på s. 14 slutar med ”yrkande 4 avslås” bort ha följande lydelse:

finns också ett klart avståndstagande från denna form av reklam hos en LU 1987/88:31
bred allmänhet, och även näringslivet har sedan mer än tio år klart vänt sig
mot den könsdiskriminerande reklamen, något som kommit till uttryck i
bl.a. en deklaration som Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM)
avgav 1976. Enligt utskottets mening har denna deklaration haft en sanerande
effekt.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att lagstiftning är ett dåligt instrument
när det gäller att komma till rätta med reklam som avviker från grundprincipen
om mäns och kvinnors likaberättigande och bör tillgripas endast om
det visar sig att det inte går att på annat sätt få till stånd en nödvändig
sanering av marknaden. 1 sistnämnda hänseende vill utskottet erinra om att
konsumentverket år 1986 fick i uppdrag av regeringen att dokumentera den
könsdiskriminerande reklamens omfattning och att följa dess utveckling
samt att senast vid utgången av år 1988 till regeringen redovisa sina erfarenheter
och bedömningar. För uppdraget har konsumentverket tilldelats
200 000 kr. för vardera budgetåren 1986/87 och 1987/88.

I likhet med vad som anförs i motion L727 anser utskottet att alla former
av könsdiskriminering bör bekämpas genom bl.a. opinionsbildning. Enligt
utskottets uppfattning har mycket redan åstadkommits genom påverkan,
självsanering och frivilliga överenskommelser inom reklambranschen och
denna linje bör således fortsätta. Konsumentverkets projekt har lett till en
omfattande sammanställning av material om reklam och framställningar av
könsdiskriminerande natur. Enligt utskottets bedömning är det lämpligt att
projektet nu avvecklas och redovisning lämnas till regeringen. Några ytterligare
medel för projektet bör enligt utskottets mening sålunda inte ställas
till verkets förfogande. Den dokumentation som i enlighet med regeringens
uppdrag har skett bör emellertid kunna tjäna som underlag för överläggningar
med berörda branscher och för en fortsatt självsanering av den könsdiskriminerande
reklamen. Självfallet bör konsumentverket även framgent
inom ramen för verkets allmänna verksamhet följa utvecklingen och effekterna
av den opinionsbildning som framträtt under projektets gång. Någon
förbudslagstiftning bör enligt utskottets mening för närvarande inte komma
i fråga.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L727
och med avslag på motionerna L706 och L721 som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under moment 8 bort hemställa:

8. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L727 yrkande 4 och med
avslag på motionerna 1987/88:L706 och 1987/88:L721 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om åtgärder mot
könsdiskriminerande reklam.

6. Barnsäkra förpackningar (mom. 11)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 19 slutar med ”motion L722” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L722 är det en synnerligen angelägen uppgift att LU 1987/88:31
försöka skydda barnen i samhället från att råka ut för olycksfall. Inte minst
viktigt är förebyggande åtgärder när det gäller olyckor som kan orsakas av
kemiska preparat i hemmen. Maskindiskmedel är den hushållskemikalie
som visat sig orsaka de flesta förgiftningsolyckorna i hemmen. Det är därför
enligt utskottets mening anmärkningsvärt att maskindiskmedel i pulverform
inte omfattas av konsumentverkets nyligen utgivna riktlinjer om krav
på barnsäkra förpackningar. Anledningen till undantaget tycks vara branschens
bedömning av kostnaderna för kassering av de nuvarande förpackningsmaskinerna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att konsumentverket
skärper uppmärksamheten i denna viktiga fråga. Verkets bevakning
bör enligt utskottets mening resultera i att det efter nyinstallationer
av förpackningsmaskiner uppställs krav på barnsäkra förpackningar för
maskindiskmedel i pulverform. Konsumentverkets riktlinjer bör ändras i
enlighet härmed.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 11 bort hemställa

11. beträffande barnsäkra förpackningar
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:L722 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om barnsäkra
förpackningar för maskindiskmedel.

7. Extrapriser (mom. 13)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”och L729” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionerna L727 och
L729 att det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar. Prissättning är ett
viktigt konkurrensmedel inom handeln. Systemet med extrapriser och
”röda lappar” bör nämligen ses som ett konkurrensmedel, som gagnar konsumenterna
och det fria valet av konsumtionsartiklar. I livsmedelsutredningens
ovan redovisade betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och
livsmedelskvalitet framgår i bilagedelen, Extrapriser på livsmedel, att det
inte finns något belägg för att systemet med extrapriser har medfört en
sänkning av livsmedlens kvalitet.

De avarter i form av alltför stora andelar extraprisförsäljning som i dag
kan förekomma inom vissa varuområden är handeln väl medveten om och
enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande självsaneringsåtgärder
inom handeln. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
L727 i denna del och L729 och följaktligen med avslag på motion L709
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 13 bort hemställa

13. beträffande extrapriser
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:L727 yrkande 1 och
1987/88:L729 och med avslag på motion 1987/88:L709 som sin me -

ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett bibehållan- LU 1987/88:31
de av extraprissystemet.

8. Standardiserad varuinformation (mom. 15)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 22 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L727 att en av de
mest angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenten tillgång till ändamålsenlig
information om varorna i den vardagliga köpsituationen. Informationen
bör därvid utformas så att jämförelser mellan olika alternativ
underlättas. I motionen åberopas ett förslag av varuprovningskommittén
(SOU 1982:38) Fakta för konsumenter som innebär att man på frivillig väg
skulle söka bygga upp ett varudeklarationssystem i samarbete med näringslivet.
Utskottet anser att ett sådant varudeklarationssystem med igenkänningstecken
skulle gagna den marknadsföring som seriösa och ansvarskännande
företag bedriver och samtidigt också göra det lättare för konsumenten
att välja rätt vara till rätt pris. En utvecklingsmodell kan — såsom anförs
i motionen — vara den som möbelbranschen tillämpar. Den branschens
”Möbelfakta” är en tillförlitlig och av konsumenterna efterfrågad information.

Enligt utskottets mening bör därför konsumentverket ta initiativ till att i
samarbete med andra organ stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem
för vissa varor. Vad utskottet således anfört bör riksdagen med bifall
till motion L727 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 15 bort hemställa

15. beträffande standardiserad varuinformation
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:L727 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett frivilligt
varudeklarationssystem.

9. Varudeklaration på kosmetiska och hygieniska artiklar
(mom. 16)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”1 likhet” och
slutar med ”motion L717” bort ha följande lydelse:

En stor del av antalet svenskar besväras av någon form av allergi. Antalet
ökar varje år och många tvingas söka läkare på grund av allergiska besvär.

Anledningarna kan vara skiftande. Nya produkter kommer ständigt ut på
marknaden och många av dem innehåller allergiframkallande ämnen. Producenten
skall ansvara för att produkten inte innehåller skadliga ämnen.

Men så länge som varudeklaration saknas på produkten kan konsumenten
inte informeras om produktens innehåll.

Frågan om varudeklaration på kosmetika och hygienprodukter har se- LU 1987/88:31
dan länge varit föremål för krav från allmänhetens sida. Trots att socialstyrelsen
år 1986, på uppdrag av regeringen, framlade ett förslag om märkningsbestämmelser
för kosmetiska och hygieniska produkter och till ett
produktregister, har inte något skett. 1 likhet med motionärerna anser utskottet
att det är angeläget att allmänheten snarast möjligt får tillgång till
information om kosmetiska och hygieniska varor i allergihänseende och att
särskilda riktlinjer härom bör införas. Vad utskottet anfört bör riksdagen
med bifall till motion L717 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 16 bort hemställa

16. beträffande varudeklaration på kosmetiska och hygieniska artiklar att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:L717 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om information om kosmetiska
och hygieniska varor i allergihänseende.

10. Konsumentinformation avseende livsmedel (mom. 17)

Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Eva
Rydén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Sorn motionärerna”
och slutar med ”motion L728” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L728 efterlyser utskottet samma tillförlitliga
information för livsmedel som redan Finns för andra varor, t.ex.
textilvaror. Inom ramen för sin allmänna informationsskyldighet gentemot
konsumenterna om för dem väsentliga fakta och sin skyldighet att utföra
undersökningar av varor, tjänster och andra nyttigheter bör konsumentverket
utvidga sin verksamhet till att i högre grad än nu omfatta livsmedel,
såväl importerade sådana som inhemskt producerade.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att konsumentverket i samråd
med statens livsmedelsverk omgående bör påbörja ett konsumentinformerande
arbete på livsmedelsområdet med inriktning på dels ursprungsmärkning,
dels innehållsdeklaration, dels information om användningsområde
och om eventuella begränsningar därav.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under moment 17 bort hemställa

17. beträffande konsumentinformation avseende livsmedel

att riksdagen med anledning av motion 1987/88:L728 som sin mening
ger regeringen till känna vad uskottet anfört om konsumentverkets
informerande arbete avseende livsmedel.

Särskilda yttranden

LU 1987/88:31

1. Extrapriser (mom. 13)

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anför:

I denna fråga har utskottet valt att icke göra något uttalande i sak under
hänvisning till ”de överväganden beträffande systemet med extrapriser som
förestår inom bl.a. regeringskansliet”.

Självfallet är vi liksom företrädarna från folkpartiet motståndare till blotta
tanken att inskränka den fria konkurrensen på det sätt som ett förbud mot
extrapriser skulle innebära. Med hänsyn till det sätt varpå utskottet behandlat
frågan har vi — i enlighet med inom utskottet rådande praxis — emellertid
inte funnit anledning att nu tillkännage vår ståndpunkt i reservationens
form.

2. Extrapriser (mom. 13)

Marianne Karlsson och Eva Rydén (båda c) anför:

Utskottet har haft att behandla dels en motion (s) med krav på lagstiftning
mot extrapriser, dels två motioner (fp) med krav på uttalande mot inskränkningar
i rätten att tillämpa extrapriser.

För att inte föregripa regeringens överväganden beträffande systemet
med extrapriser särskilt mot bakgrund av livsmedelskommitténs betänkande
har en bred majoritet i utskottet föreslagit att riksdagen inte nu bör göra
något uttalande i den ena eller andra riktningen.

Vi vill betona att vi inte kommer att godta en lagstiftning som skulle
innebära förbud mot extrapriser, eftersom vi ser systemet med extrapriser
som ett acceptabelt konkurrensmedel. Samtidigt vill vi påpeka att vi anser
det närmast självklart att ”avarter” inom extraprissystemet måste motverkas
både genom åtgärder av branschen och genom myndigheters medverkan.

3. Datastyrd konsumentinformation (mom. 14)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Frågan om varu- och tjänsteförteckningar och allmän produktinformation
direkt till konsumenten blir allt viktigare med dagens stora varuutbud. Jämförande
tester och provningar som görs skall kunna distribueras direkt till
konsumenten med bl.a. video-tex och Text-TV. Den försöksverksamhet
som pågår i ett tiotal kommuner omfattar enbart konsumentvägledarna. Vi
vill öka takten så att den teledistribuerade varuinformationen byggs ut för
att direkt riktas mot konsumenten.

4. Synpunkter på utskottets motivtext

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Nic Grönvall (alla m) anför:

Konsumentpolitiken är inriktad på att skapa balans mellan konsumenter
och näringsidkare såvitt avser rättigheter och skyldigheter. Tillkomsten av

bl.a. konsumentköplagen och konsumentkreditlagen är två exempel härpå. LU 1987/88:31
Det kan råda olika uppfattning om hur de köprättsliga riskerna skall fördelas
parterna emellan. Om själva utgångspunkten har det emellertid alltid
rått full enighet.

En annan sida av konsumentpolitiken kommer till tydligt uttryck i detta
betänkande. Det gäller den enskildes förmåga att inom sin egen sfär fatta
beslut i olika angelägenheter, beslut som i själva verket anses kunna vara till
nackdel för honom själv eller hans ekonomi.

Självfallet är det vällovligt att söka hindra människor från att fatta ofördelaktiga
beslut. Mycket av vad som i riksdagen beslutats i sådant syfte står
vi också bakom. Å andra sidan får dessa strävanden inte drivas så långt att
den enskilde blir mer eller mindre omyndigförklarad och frånkänns förmåga
att stå på egna ben. Det finns med andra ord risk för att samhället intar en
överbeskyddande hållning till sina medborgare då de uppträder som konsumenter,
dvs. fattar beslut om köp av olika varor och tjänster.

Konsumentpolitiken får lätt en prägel av beskäftighet och förnumstighet
över sig. Det kan i sammanhanget för övrigt hänvisas till den iakttagelse
som juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet
gav uttryck för i ett lagstiftningsärende med konsumentintressen, nämligen
att verkan av konsumentlagstiftning i många avseenden är mycket begränsad
(prop. 1986/87:72 s. 50).

Betänkandet bär omisskännliga spår av en sådan allmän inställning som
vi vänder oss emot. Det har inte varit möjligt att reservera sig mot enskilda
meningar eller ord i utskottstexten. Betänkandet innehåller följaktligen
skrivningar som vi inte ställer oss bakom. Vi har funnit det angeläget att ge
detta till känna.

Svenskt Tryck Stockholm 1988